Den 27 mars 2025 gick journalisten Joakim Medin fram till passkontrollen på flygplatsen i Istanbul. Det hade han gjort många gånger förr. Nu hade han planerat en kort vistelse i Turkiet. Han skulle bara vara där ett par dagar för att bevaka de regeringskritiska demonstrationerna som hade brutit ut. Sedan skulle han vidare till Israel för nästa uppdrag för tidningen Dagens ETC.

Men något gick fel. Passkontrollanten kallade på en kollega och Medin fördes till ett avskilt rum för att förhöras. Kort därefter sattes han i fängelse.

Efter att i många år ha bevakat den turkiska regeringens repression hade han själv blivit föremål för den. Hur hade han hamnat där?

Spåren ledde tillbaka till Stockholm den 11 januari 2023.

Det var den dagen, mitt under Nato-förhandlingarna med Turkiet, som en grupp aktivister från den prokurdiska gruppen Rojavakommittéerna hängde en docka upp och ner i en lyktstolpe vid Stockholms stadshus.

De hade utsmyckat dockan så gott de kunde för att likna den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Mustasch, kort hår och kostym.

Händelsen fick rubriker över hela världen.

I Sverige såg en polis på Kungsholmen bilderna på Erdoğandockan och gjorde en förtalsanmälan. I praktiken väcktes frågan om det kunde vara brottsligt att smäda en utländsk diktator.

Den turkiska polisen agerade nästan lika snabbt och landets justitiedepartement skickade en begäran till Sverige om rättslig hjälp.

Därmed började Erdoğandockan leva två parallella rättsliga liv – ett i Sverige och ett i Turkiet. I dag går det att se hur de båda processerna korsade varandra när Sverige skyndsamt ville med i Nato.

Joakim Medin deltog inte i aktionen. Ändå nådde den till slut honom vid passkontrollen i Istanbul.

Vad visste svenska myndigheter?

När Medin greps i Turkiet uppstod frågan om det hade kunnat förhindras. Uppgifter pekar nämligen på att svenska myndigheter sedan 2023 kände till att flera svenska medborgare ingick i en turkisk förundersökning.

Delar av förundersökningen hade skickats till Sverige i samband med Turkiets begäran om rättslig hjälp. Anklagelser mot namngivna aktivister hade också publicerats i turkiska medier.

Hur mycket visste myndigheterna om att just Medin var eftersökt? Och vad händer när svenska myndigheter känner till att svenska medborgare misstänks för brott av en diktatur – utan att personerna själva vet om det?

För att förstå spelet bakom måste vi gå tillbaka till dagen efter dockaktionen.

Förtalsanmälan av Erdoğandockan

I den svenska polisens anmälan den 12 januari 2023 står det att upphängningen av dockan i kombination med att aktivisterna “lagt ut en film med tillhörande text på Twitter där man utmålar Erdoğan som en faschist”, låg till grund för misstanken om brott.

I texten stod det: “Historien visar hur diktatorer ofta slutar, så för allas skull Erdoğan: – Ta nu chansen och avgå, så du slipper hamna uppochner på Taksim-torget!”

Taksim är det stora torget i centrala Istanbul. I filmen jämförs Erdoğan med Italiens fascistledare Mussolini till tonerna av kampsången Bella Ciao. Aktivisterna uppmanar Erdoğan att avgå och påminner om Mussolinis öde: han dödades av partisaner och hängdes upp i fötterna på ett torg i Milano till allmän beskådan.

Aktivistgruppen Rojavakommittéerna bildades 2014 i solidaritet med Syriens kurder under Islamiska statens attacker mot dem. De har länge kritiserat Turkiets bombningar av kurdiska områden i Syrien och varit emot en svensk Nato-anslutning för att de inte vill ha “en allians med fascister”.

🎬 Se filmen här:

Att svensk polis själv gjorde en förtalsanmälan stack ut. Vanligtvis drivs förtalsärenden av den person som anser sig förtalad, i det här fallet skulle det varit diktatorn själv, genom det som kallas enskilt åtal. Här ville polisen i stället få prövat om ärendet kunde falla under allmänt åtal och därmed drivas av en åklagare.

Advokaten Linus Gardell, som länge har arbetat med frågor som berör demonstrationsfriheten, är kritisk mot polisens agerande.

– Det här är inte förtal och vår yttrandefrihet, som är grundlagsskyddad, är bred och omfattar politisk satir. Jag är oförstående till polisens agerande i det här fallet. Det är grundläggande kunskap, säger han.

Polisens bedömning fick inget stöd av åklagaren. Kammaråklagare Lucas Ericsson ansåg inte att smädelsen mot Erdoğan kunde utgöra förtal. Redan dagen därpå meddelade han att han inte skulle inleda någon förundersökning i fallet.

Där hade ärendet kunnat ta slut. Men det gjorde det inte.

Varför blev just Erdoğan ett polisärende?

Gad World har frågat Stockholmspolisen om den i regel anmäler aktivisters smädelser av utländska diktatorer och om det finns andra exempel på att så har skett.

Polisens presstjänst svarar att de “ska förhålla sig objektiva och bedömer om brott kan misstänkas eller inte”.

– Normalt faller inte förtal under allmänt åtal men det finns undantag som exempelvis har med spridning och andra omständigheter att göra. I det ärende som du hänvisar till kunde inte polisen omedelbart avgöra om ärendet var ett sådant undantag eller inte och den mest rättssäkra metoden vi har att pröva detta är att upprätta en anmälan.

Men Erdoğan är knappast den enda utländska ledare som utsätts för grov politisk satir i Sverige. Så varför blev just detta ett polisärende? Vid demonstrationer det senaste året har det exempelvis förekommit liknande nidbilder av Khamenei och Netanyahu.

Mikael Ruotsi, forskare i konstitutionell rätt och yttrandefrihetslagstiftning vid Uppsala universitet, har förståelse för att polisen ville få saken prövad, men ser samtidigt inte att anmälan skulle leda någonstans.

– När det gäller förtal mot statsöverhuvuden, kan det falla under allmänt åtal, men det bygger på att statsöverhuvudet befinner sig i Sverige när det sker. Det bör finnas en bred marginal när man talar om den typen av kritik mot en politisk figur, säger han.

Enligt Ruotsi var det också en händelse som man kunde förutsätta skulle väcka uppmärksamhet. I Sverige, men inte minst från Turkiet.

Efter åklagarens nej sökte polisen en väg vidare

Erdoğandockan var inte ett förtalsbrott som staten skulle driva. Men den svenska polisens intresse för saken fortsatte.

Journalisten Frida Sundkvist har tidigare berättat för tidningen Journalisten att kammaråklagare Ericsson kort därefter kontaktades av polisen.

Mejlet sekretessbelades först med hänvisning till att ett utlämnande kunde skada Sveriges relation till en annan stat. Efter att Sundkvist, som också skriver för Gad World, överklagade beslutet. Efter överklagandet gjordes en annan bedömning: mejlet innehöll inga uppgifter som behövde hållas hemliga för att skydda Sveriges relation till en annan stat.

Av mejlet framgår det att polisens samordnare för ambassadsäkerhet ville veta vad som krävdes för att den turkiska ambassaden skulle kunna driva frågan vidare på egen hand. En av samordnarens uppgifter är att hantera polisiära ärenden kopplade till utländska ambassader i Sverige och att vara tillgänglig om de vill anmäla misstänkta brott.

Samordnaren ville känna till förutsättningarna innan den turkiska ambassaden hörde av sig. Till Gad World uppger samordnaren att han inte vet om den turkiska ambassaden sedan drev ärendet vidare. Det finns inte heller något som tyder på att den turkiska ambassaden själv gick vidare med förtalsärendet i Sverige.

För Linus Gardell är polisens hantering av Erdoğanärendet en del av en större förändring:

– Jag ser en stark och oroande trend på flera fronter. Inte bara nya lagar som inskränker demonstrations- och yttrandefriheten utan också en ändrad polispraktik under och inför demonstrationer. Det har dessutom varit flera polisanmälningar – från poliser – rörande situationer som enligt min mening uppenbart inte utgjort brott.

Samtidigt hade dockaktionen redan blivit ett betydligt större rättsärende i Turkiet.

Mitt under Nato-förhandlingarna

Det går inte att slå fast att Nato-förhandlingarna påverkade polisens agerande. Men tidpunkten gör frågan omöjlig att bortse från.

När dockan hängdes upp befann sig Sverige i ett känsligt läge. Den svenska Tidöregeringen hade tillträtt ett par månader tidigare med löftet till väljarna att lösa den turkiska blockeringen av Sveriges Natoansökan. Regeringen prioriterade att få Erdoğans godkännande så snabbt som möjligt.

Redan månaden före dockaktionen varnade en framstående svensk Turkietexpert utrikesdepartementet för vad brådskan kunde leda till:

“Det borde bli en jätteknepig process i riksdagen nu, med alla varningsord rörande Recep Tayyip Erdoğan i valfrenesi och med risk att vi beslutar saker nu som vi får ångra sedan, men måste stå för”, skrev experten i ett mejl till tjänstemän på UD.

Erdoğan ansåg att Sverige gick för långt i att skydda turk-kurdiska journalister och aktivister. Turkiet såg Nato-förhandlingarna som ett verktyg för att pressa Sverige och Finland, men också för att förändra Natos syn på kurdfrågan. Det hade länge förargat Turkiet att USA, tillsammans med länder som Sverige, stödde de kurdiska styrkorna i nordöstra Syrien.

Den turkiska kravbilden blev särskilt tydlig när Turkiet tog fram en lista på 30 turkiska journalister och aktivister i Sverige som landet krävde utlämnade. Den växte sedan till 70 och enligt vissa uppgifter till över 100. Det höga tonläget påverkades också av valrörelsen i Turkiet våren 2023, vilket experten också hade varnat UD för.

Det var mitt i det här tumultet som aktivisterna från Rojavakommittéerna lade upp bilder från dockaktionen på Twitter.

Reaktionen från Turkiet var kraftig. Den svenska ambassadören i Ankara kallades upp och den turkiska regeringen kallade aktionen för “terroristpropaganda”. I Turkiet upprättades en förundersökning – den som Joakim Medin två år senare skulle gripas inom ramen för.

🎬 Se video från Medins rättegång i Ankara:

Turkiet drog också tillbaka en inbjudan till riksdagens talman Andreas Norlén, som skulle ha rest dit för att diskutera hur Nato-förhandlingarna kunde föras vidare.

Statsminister Ulf Kristersson kommenterade händelsen i SVT:
– Jag förstår Turkiets ilska – vi hade visat exakt samma ilska om det hade hänt i ett annat land, riktat mot en svensk ledande politiker.

Uttalandet visar det politiska klimat som omgav dockaktionen. Kristersson markerade offentligt förståelse för en diktators reaktion på svensk yttrandefrihet.

50 dagar i fängelse

I Sverige tog den rättsliga processen kring dockaktionen snabbt slut. I Turkiet gjorde den inte det.

Joakim Medin släpptes den 16 maj 2025 ur turkiskt fängelse, men den turkiska rättsprocessen mot honom fortsatte. Turkiet hade begärt rättslig hjälp för att driva processen vidare i Sverige – något regeringen avslog.

Men Medin är inte den enda svensken som är utsatt. Ytterligare 14 svenska medborgare omfattas av den turkiska förundersökningen. I Joakim Medins och hustrun Sofie Axelssons bok Fängslad av Erdogan (2026) framkommer en beskrivning av personerna.

Hälften av dem är aktivister i Rojavakommittéerna, två andra är journalister och ett par är kända vänsteraktivister. Endast en i boken, förutom Medin, är nämnd vid namn, Shiyar Ali i Gävle. Han är representant för det syriskkurdiska partiet PYD.

Informationen om Shiyar Ali, som Turkiet länge betraktat som en terrorist, är väsentlig. Den 11 maj 2025, bara dagar före Medins frigivning, greps han och en svensk toppdiplomat av Säpo. Ali misstänktes ha fått ett hemligt mejl om Sveriges Natoförhandlingar från diplomaten. Det mejlet skulle i sin tur ha kommit från Turkietkännaren Michael Sahlin.

Men Sahlin pensionerades från UD redan 2010 och säger att han inte har hanterat hemliga uppgifter sedan dess. När Ekot frågar honom vad det är för mejl svarar han att han själv inte vet vad det rör sig om.

Andra mejl som Sahlin skickat till UD från perioden, som Gad World begärt ut, innehåller allt från kommentarer på den politiska utvecklingen till informella diskussioner om när Svenska Nyheter gjorde ett satirprogram om Erdoğan i SVT.

Året före hade Shiyar Ali friats från penningtvättsbrott efter att ha försökt föra över tre miljoner kronor till nordöstra Syrien för humanitär verksamhet. Diplomaten, tidigare Sveriges länk till kurderna i Syrien, vittnade om svårigheter med kontanthantering i området. Turkiska statsmedier har antytt att vittnesmålet bidrog till den friande domen.

I maj 2026 avskrevs misstankarna mot Ali. Diplomaten har däremot åtalats för att ha förvarat äldre tjänstedokument i sin bostad. Det påstått läckta mejlet ingår inte i åtalet.

Gripandena av Ali och diplomaten har kopplats till Medins fall. Enligt uppgifter till Blankspot ingick de i en kohandel mellan ländernas underrättelsetjänster för att få Medin frigiven. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard och en kammaråklagare har förnekat detta.

Men också själva den turkiska förundersökningen är svår att få ihop. Det finns påtagliga luckor i Turkiets anklagelser mot svenskarna. Medin var inte ens i Sverige när dockan hängdes upp. I stället är det bilder på dockan som publicerats i hans artiklar om aktionen i Dagens ETC som finns med som underlag mot honom.

Det som i Sverige stannade vid en nedlagd förtalsanmälan hade alltså i Turkiet vuxit till en förundersökning mot minst 15 personer i Sverige. För Medin fick den allvarliga konsekvenser: material från hans journalistiska arbete användes mot honom och han satt mer än 50 dagar i fängelse.

Vem valde Sverige att skydda?

Av den turkiska förundersökningen framgår att turkiska myndigheter uppger att material om misstankarna, bland annat bilder och annan bevisning, hade förmedlats till svenska myndigheter redan 2023.

Därmed uppstår nästa fråga: Om svenska myndigheter kände till att svenska medborgare, varav tre journalister, var eftersökta av en diktatur, borde de ha fått veta det?

Om Joakim Medin hade vetat att Turkiet ville gripa honom hade han sannolikt inte rest dit – och därmed inte heller hamnat i fängelse för sin journalistik.

När justitieminister Gunnar Strömmer fick frågan sade han att det inte finns någon skyldighet att informera svenskar att de är efterlysta av andra stater. Om sådan information ska lämnas är det enligt honom en fråga för Säpo eller polisen, inte Justitiedepartementet.

Men advokaten Linus Gardell gör en annan bedömning.

– Sverige har en grundläggande skyldighet att skydda sina medborgare mot hot, våld och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Självklart måste man få reda på om man är hotad från auktoritära stater. Information och skydd.

De två ländernas juridiska processer kring Erdoğandockan gick helt olika vägar. Men den turkiska processen stannade inte i Turkiet. Den omfattade människor i Sverige – och fick till slut mycket konkreta konsekvenser för en av dem.

Det var möjligen inte vad Sveriges statsminister såg framför sig när han uttryckte förståelse för att en diktator varit föremål för smädelse av svenska aktivister, något som är skyddat av svensk yttrandefrihet. Frågan är vilket skydd svenska medborgare som hamnar i en liknande situation i framtiden kan förvänta sig.

De återkommer till sådant som förändrat deras sätt att tänka och sådant som blivit tydligare ju fler röster de hört. Har du själv dragit några slutsatser av gästerna du hört hittills?

– Det är så smärtsamt tydligt, säger Gustaf Skarsgård om den röda tråden genom samtalen.

Trots mörkret ser Skarsgård och Stranne också ett ljus: handling ger hopp. Man behöver inte ha en färdig plan eller lösning – man behöver bara börja göra.

Samtalen ger dem också energi eftersom de står i tydlig kontrast till de positionerade offentliga samtalen, som ofta känns otrygga.

– Det är så sjukt, säger Frida Stranne om dagens samtalsklimat.

Nästa vecka kommer podden tidigare än vanligt, redan på tisdag. Det finns en särskild anledning till det.

När jag utbildade mig till präst hölls många av våra föreläsningar i ett hus som ligger granne med Uppsala domkyrka. Där hade rasbiologiska forskare några decennier tidigare mätt skallar, däribland samers. Det v…

Read more

Jag skriver till er från provinsen Gauteng för att berätta något om apartheid. Under apartheid stängdes skolan där min pappa gick av politiska skäl. Han flydde från Limpopo till Mpumalanga och tvingades till barnarbete på gårdar som drevs av vita afrikaanstalande sydafrikaner från det att han var sexton tills han var arton år.

Pappa har berättat om en gång när någon fick syn på honom med en bok i handen under lunchrasten. Han försökte förstå vad det stod i den, trots att han ännu inte hade lärt sig läsa. Det var nyfikenheten som drev honom. Men som svart man skulle han över huvud taget inte ha en bok i handen.

Min mamma arbetade som hembiträde hos en vit familj måndag till fredag. Hon behandlades annorlunda än de andra i hushållet. Jag kan inte säga säkert att det berodde på rasism, men hennes hudfärg verkar ha spelat en roll.

På den tiden fanns ett dokument som kallades dompas. Där stod hennes arbetsgivares adress, hennes egen hemadress och vilka dagar och tider hon hade rätt att vistas i området. På så sätt kontrollerades människors rörelser. Myndigheterna kunde identifiera vem som hade tillstånd att vara i ett område och när.

En fredag glömde hon dokumentet. Polisen stoppade henne på gatan när hon var tillsammans med min bror. Det uppstod en konfrontation. De misshandlade henne för att hon inte hade handlingarna med sig.

När apartheidsystemet föll 1994 tror jag att mina föräldrar var oerhört lyckliga. De hade kämpat mot förtrycket så länge och kunde till slut ana ljuset vid tunnelns slut. Nu fick de lägga en röst som bar på löftet om en bättre framtid. Allt kändes stort och euforiskt.

Före dess var den svarta majoriteten utestängd från de nationella valen. Bara den vita övre medelklassen och borgerskapet hade rösträtt.

År 1994 röstade alla i mammas och pappas bostadsområde. Det var en nationell händelse som sändes över hela landet. Även om var och en röstade i hemlighet kunde alla känna stämningen. Alla hoppades att samma parti skulle vinna.

Min pappa har berättat om dagen då han var på väg för att lägga sin första röst – deras första demokratiska röst. Alla i området hade väntat på den dagen. De sjöng glädjesånger för att fira den milstolpe som de hade kämpat så länge för att nå.

Men det hoppet har inte blivit vår verklighet.

Jag är 26 år i dag, bor i ett township och ska börja läsa en masterutbildning. Människor som jag behöver inte längre bära särskilda handlingar för att få röra oss i samhället. Vi misshandlas inte längre på samma sätt.

Men mycket annat är sig likt. Ekonomiskt har många av oss fortfarande inte kommit vidare, kanske har vi till och med hamnat ännu längre efter.

Sydafrika har rankats som det mest ojämlika landet i världen. Vi svarta utgör 81 procent av befolkningen, men har ingen ekonomisk frihet. Arbetslösheten är mycket högre bland oss, tillgången till vatten och el sämre och många bor i fallfärdiga skjul långt från jobben. Den vita minoriteten äger mer än hälften av landets mark.

Den där känslan kring valen finns inte kvar. 1994 röstade 86 procent av den röstberättigade befolkningen. 2019 var det 49 procent.

Känner jag mig fri? Ja. Jag kan göra sådant som människor som levde under apartheid inte kunde. Men jag kan inte bortse från att Sydafrika inte är ett tryggt land.

Det finns områden där människor inte ens känner behov av murar kring sina hus, eftersom bevakningen fungerar. Sedan finns det områden som inte har något skydd alls.

Förr kom rädslan från polisen, från rasistiska förolämpningar och från de grupper som på den tiden ansågs överlägsna på grund av sin hudfärg. I dag kommer den från främlingsfientliga attacker och kriminalitet. Rädslan begränsar vad du kan göra. Risken att bli rånad eller ekonomiskt utnyttjad är stor.

Det är de små sakerna som blir farliga. På vintern är det fortfarande mörkt klockan sex på morgonen. Du måste lämna huset för att leta efter en taxi. Det är då människor blir rånade, eftersom mörkret gör att ingen ser vad som händer.

Apartheidens strukturer finns kvar, eftersom utbildningen inte har blivit bättre. En nybyggd skola i vårt township har inte ens en fotbollsplan. Barnen har inget att göra efter lektionerna och omges av droger och alkohol på den lilla yta där de lever.

Korruptionen är en viktig del av problemet. Vissa missförhållanden rapporteras aldrig och når därför inte ens myndigheterna.

Just nu sker en stor tillströmning av migranter från olika delar av världen. Platserna där de placeras ligger dolda från de stora vägarna. Den som bara åker förbi skulle aldrig se dem. De tvingas bo i våtmarker, omgivna av jordbruk. När regnen kommer sveper plötsliga översvämningar bort deras ägodelar och förstör deras hem.

När du färdas längs motorvägarna ser du plantagerna. Men först när du tar dig längre in i områdena upptäcker du de svåra förhållanden som människor lever under. Allt detta hålls utom synhåll för allmänheten.

På grund av de främlingsfientliga attackerna vågar vissa föräldrar inte längre skicka sina barn till skolan. De är rädda för medborgargarden. Till och med sydafrikanska barn med giltiga handlingar blir mobbade för att deras efternamn låter främmande, eller inte förknippas med någon av de etniska grupper som omgivningen känner igen.

Jag tror att lösningen är utbildning. Utbildning kan jämna ut sociala skillnader. Det jag tror mest på är avkoloniserade undervisningsformer.

Med avkoloniserad utbildning menar jag undervisning som inte behandlar europeiska perspektiv som självklara utan tar fasta på elevernas egna språk, historia, erfarenheter och lokala verklighet – och ger barnen verktyg att lösa de problem de faktiskt möter i sin vardag.

/Sizwe

Adama Bah var 13 år den 11 september 2001. När hon kort därefter flög hem till New York i niqab blev människor rädda och pekade på henne. Tillsammans med sina klasskamrater utsattes hon för extra säkerhetskontroller. H…

Read more

Efter visningen i Sarajevo sommaren 2024 kom en kvinna fram till mig när ljuset tänts i foajén. Hon hade väntat tills festivalpubliken skingrats, tills plastmuggarna med vin var urdruckna och projektorn slutat surra. Hon ställde sin fråga vänligt, nästan omsorgsfullt, så som man frågar någon man vill väl.

Varför hade vi gjort just den här filmen?

Filmen hon just sett var min egen. Re:visiting Jasenovac är en stillsam svartvit betraktelse över det som finns kvar av den kroatiska fascistregimens läger i Kroatien under andra världskriget. Men den utreder även en enda mening: vad det betyder att säga aldrig mer och hur lite den frasen kommit att väga i dag.

Jag och Amer, fotografen. Hon sa våra namn långsamt, som om hon vägde dem. Två muslimska namn, i ett land där ett namn räcker för att placera en människa. Varför hade två män med just de namnen rest till Jasenovac och gjort film om serber, romer och judar, när de hade sina egna döda?

Hon behövde aldrig säga Srebrenica högt. I Bosnien förstår alla det ändå.

Hon menade att vi sörjt fel döda. Att två män som heter det vi heter borde ha gjort sin film om sitt eget folkmord, om Srebrenica 1995 och de bosniaker, Bosniens muslimska folkgrupp, som dödades där.

Inte om ett annat och äldre folkmord som drabbade andra.

Det fanns en ordning för sorgen, en kolumn där mitt namn hörde hemma, och jag hade av misstag eller högmod ställt mig i fel. Den amerikanska filosofen Judith Butler kallar det sörjbarhet, frågan om vilka döda ett samhälle alls tillåter sig att sörja.

Jag svarade inte. Två svar kom till mig och jag valde inget av dem.

Det första var att säga att jag inte ens är muslim, att jag inte tror på något alls och att mitt namn Admir är efter fotbollsspelaren Admir Smajić. Men det svaret hade bara rättat min egen kolumn och lämnat min släkt, som till största delen är muslimer, kvar i hennes.

Det andra hade jag, med ett glas vin i handen, inte lugnet att formulera där och då. Jag ser inte någon avgörande skillnad mellan de döda hon delade upp, för ingen av högarna uppstod i ett vakuum. Det var vakuumet jag gjort film om. Hon hade just suttit en timme i en mörk sal och sett hur tom meningen aldrig mer blivit, rest sig, och börjat sortera de döda efter vad jag heter.

Jag teg. Och tystnaden är det jag kan bäst, för jag har ärvt den.

Men i min familj finns också det motsatta. Min fru har ärvt berättandet, från en far som kan tala om allt.

Min pappas krig finns i mig

Jag kom till Göteborg från Zenica 2008, mer än ett decennium efter kriget, men det jag bar med mig var äldre än jag. Det var kväll, det regnade och det blåste som jag aldrig varit med om.

Kriget i Bosnien pågick från 1992 till 1995. Jag var barn och minns det mesta som genom en glasruta. Dånet från granater som slog ner, syrenerna som blommade och första kyssen. Allt med samma skärpa och lika lite känsla, som om det hänt någon annan och jag råkat stå bredvid.

Litteraturforskaren Marianne Hirsch har gett det ett namn: postminne. Det beskriver andra generationens förhållande till ett trauma som inträffade före dem, men som förts över så djupt, genom berättelser, bilder, tystnader och sätt att röra sig i ett rum, att det känns som ett eget minne fast det inte är det.

Det är så min fars krig finns i mig. Inte som händelser jag varit med om, utan som en form utan innehåll, en vaksamhet vid vissa ord. Eller som dörren i lägenheten jag tidigt lärde mig att inte öppna, utan att någonsin få veta varför den hölls stängd.

Hirsch menar att postminnet nästan alltid söker sig till fotografiet, som om bilden skulle kunna lämna tillbaka det orden vägrar.

Jag bad min far en gång om ett fotografi av honom från den tiden. Det jag fick var ett ansikte jag aldrig riktigt känt.

Jag återvänder till postminnet tydligast en enda dag om året. Det är påsklov, många år senare, barnen är lediga och vi är hemma, och jag ringer min far, som nästan aldrig svarar. Den här gången gör han det. Vi pratar om ingenting en stund, och så frågar jag om han vet vilket datum det är i dag.

Det vet han. Det är den 19 april. Och minns han vad som hände den 19 april 1993?

Det blir tyst i luren. Sedan säger han det han alltid säger i stället för allt annat: jag minns, men jag vill inte prata om det.

Den dagen var svår för mig. Så jag säger det han inte säger: att han blev svårt skadad den dagen. Att vi var där och såg det.

Den 19 april 1993 låg han med den bosniska armén vid fronten utanför byn Putićevo, väster om Zenica i det centrala bosniska höglandet. Därifrån sköt den bosnienkroatiska armén samma dag granater in mot Zenicas centrum, mitt i middagsrusningen.

Femton civila dödades, ett femtiotal skadades. Varje år läser lokalpolitiker upp de femtons namn vid minnesplattan i Zenica. Min far kom hem med en kropp som inte fungerar som förut och en mening han upprepar i telefon.

Jag frågar honom, som jag frågat förr utan att få svar, om han var tvungen att gå ut i kriget eller om han valde det själv.

Han säger ingenting.

Jag var barn under samma krig

Min far och jag hade en gång ett annat sätt att vara tillsammans. Vi gick och såg på fotboll, det var vår ritual. Han köpte alltid en flagga åt mig innan vi gick in. Aldrig hemmalagets utan gästernas, helst den största rivalens. Varför förklarade han aldrig och jag vill inte tillskriva saken en sensmoral som kanske inte fanns. Men ibland tänker jag att det var ett sätt att motverka ett vi och dem.

Sedan satte vi oss bland hemmasupportrarna och hejade på vårt lag, och jag satt där med de andras färger i handen. Han hade alltid med sig en liten transistorradio och lyssnade på de andra matcherna medan den här pågick.

Numera är vår ritual tystnaden. Länge intalade jag mig att han teg för att skona mig. Att tigandet var det sista skydd han hade kvar att ge. Jag tror inte det längre.

Jag tror inte att hans tystnad var ett val. Han tiger av nödvändighet. Att gå tillbaka dit kostar honom mer än han har kvar att betala med, och priset tas ut samma kväll och några dagar framåt.

Och ändå är han inte bara sin tystnad. När en av mina döttrar fick i läxa att intervjua någon över 60 valde hon honom, och henne svarade han. Det sorgligaste han varit med om var kriget. Det ljusaste i hela hans liv var dagen hon föddes.

Hon som bär namnet han själv föreslog, efter floden han föddes vid. Han föddes i Bihać vid Unas flodbädd. Det var det han hade att ge min dotter: floden han lämnade. Han kan tala om ljuset. Det är såret han inte kommer åt.

Jag bar samma krig på ett helt annat sätt än han. När det pågick var jag barn, hungrig och lycklig på en och samma gång. Det fanns ingen el, så vi satt i mörkret och hittade på verser och rappade dem för varandra. De bästa sparade vi till att imponera på tjejerna. Jag tyckte att livet var vackert, för jag var för ung för att förstå vad jag såg.

Jag har sagt det till honom rakt ut, att kriget på sätt och vis var bra för mig. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig. Alla bodde tätt. Ingen var någonsin ensam. Och det har jag inte varit med om sedan dess. Men jag visste att min far inte delade samma känsla. Det är en mening man bara kan säga till någon man älskar och sårar i samma andetag.

I dag bor jag i ett land som levt utan krig så länge att kriget blivit något man talar om lugnt, som om det vore något man kunde resonera sig fram till.

Mina vänner här, vi har till och med ett sällskap vi på skämt kallar det jugoslaviska postsocialistiska. Alltihop är en parodi, på machokulturen jag kommer ifrån och på ett land de flesta av dem aldrig satt sin fot i, och framför allt en ursäkt att dricka sprit och äta kött.

Och mitt i parodin talar de om krig, mellan musiken och maten, i samma lugna tonfall som om allt annat. De talar om att Nato är rätt väg för Sverige.

Jag hör i deras röster exakt den naivitet jag själv en gång bar. För några år sedan började jag om nätterna, när alla sover, titta på krigsbilder från förr. Kolonner av människor som fördrivs från sina hem. Män bakom taggtråd som väger trettio kilo. Jag vet inte om jag letar efter bevis för hur hårt det var eller efter en ursäkt för att jag hade det bra.

Den andra pappan

Min frus far vet mer om vad de efterlevandes berättelser betyder än jag någonsin kommer att göra. Han överlevde två läger. Till skillnad från min egen far kan han tala, och han berättar.

Om boskapsvagnarna de packades in i. 160 åt gången. Om en fotbollsplan inne i lägret där fångarna bara fick röra sig på ena halvan, och den som gick över mittlinjen sköts utan varning. Hur det på deras halva inte växte någonting medan gräset stod högt på den andra.

Vi har alla vår egen halva av planen, säger han. Den sida vi får röra oss på och den vi inte får korsa.

Han berättar om dagen då vakterna ställde fram två bord och läste namn ur en lista, och hur hans egen far stod bredvid honom och inte hörde. Eller inte ville höra. Hur det var han själv som knuffade till sin far och sa att namnet de ropade var hans, övertygad om att bli uppropad var något gott.

De som ropades upp fördes bort bakom ett hotell, ner mot floden Una. Hans far kom aldrig tillbaka.

Det han bär är inte i första hand vad som gjordes mot honom, utan att det var han som pekade ut sin egen far när namnet ropades, utan att veta vart.

Folkmordets första steg är artighet

Det är värt att stanna vid hur ett folkmord faktiskt går till, för det är aldrig en händelse. Det är en process.

Ordet är yngre än man tror. Juristen Raphael Lemkin myntade det 1944, för att ett brott utan namn är ett brott ingen behöver förhålla sig till. Det han förstod var att massmorden var slutet på en lång kedja, inte början.

Bland exemplen han utgick från fanns samma kroatiska regimens, Ustašas, brott mot serberna. Femtio år senare var det samma ord som prövades i Haag, då mot dem som dödade bosniaker i Srebrenica.

De tidigaste leden i kedjan handlar inte om vapen utan om språk. Först klassificeringen, vi och dem. Sedan namnet, symbolen, att kalla dem för djur. Råttor eller ohyra som ska dödas.

Avhumaniseringen är fullbordad långt innan den första kroppen faller, medan alla fortfarande hälsar artigt på varandra i trappuppgången.

Det jag inte förstod förrän långt senare, när jag började skriva det här, är att kvinnan i foajén utförde just det första ledet medan hon talade med mig. Hon delade in de döda i vi och dem, hon gjorde det med ett glas vin i handen och de bästa avsikter, och hon var övertygad om att hon mindes.

Klassificeringen behöver inte hat. Den klarar sig utmärkt med vänlighet.

Men det jag tänkt mest på är inte hur det börjar utan vad som händer med minnet efteråt, för minnet stannar inte vid sanningen. Det kalibreras.

Antalet döda handlar inte om de döda

När morden är över ska de minnas på rätt sätt, det vill säga på det sätt som tjänar dem som minns, och dödssiffran är det tydligaste instrumentet.

Ta Jasenovac, lägret jag gjort film om. Vedertagen forskning landar någonstans mellan 80 000 och 100 000 döda, och minnesplatsens namngivna lista rymmer drygt 83 000 personer. Serber, romer, judar, kroatiska antifascister.

Det är vad som går att fastslå med säkerhet. Men siffran har aldrig fått vila. Under jugoslavisk tid skruvade makthavarna på siffrorna till att bli uppemot 500 000, 700 000, ibland en miljon. Det skedde av dem som behövde att Kroatien skulle bära ett folkmord av politiska skäl.

Sedan, från slutet av åttiotalet, drogs siffran åt andra hållet. Plötsligt var det vara några tusen som dött. Det skedde av dem som behövde att brottet skulle krympa tills det knappt syntes. Samma rader, samma aska, och en siffra som svängde beroende på vilket argument den för stunden skulle leverera.

För siffran handlade aldrig om de döda. Den handlade om vad de levande ville att de döda skulle bevisa.

Och kalibreringen slutar inte vid siffran. Den fortsätter i kalendern, i vilken dag som blir minnesdag och vems sorg som får den dagen. En dag för de femton på marknaden i Zenica, och ingen för dem som låg utanför Putićevo.

Dagen fortsätter leva i skolböckerna, i vad som får heta folkmord och vad som får heta oroligheter, inbördeskrig eller en komplicerad skuld på alla sidor.

Den fortsätter i monumenten, i var de får resas och var de inte får det, och därmed i vad ett samhälle till slut bestämt sig för att ha sett. Minnet är inte en bevarad sanning. Det är ett instrument, och det ställs in.

Dagen före sin sista dag i lägret såg min svärfar en FN-helikopter cirkla över dem. Den gav honom hopp. Ett hopp om att världen visste att de fanns och att vakterna därför inte skulle kunna döda dem alla. Han överlevde.

Men hoppet vilade på något historien har motbevisat gång på gång. Att bli sedd är inte detsamma som att bli räddad.

Att se på när folkmord sker

Srebrenica, juli 1995, är beviset på att det inte räcker. En av FN utropad säkerhetszon, vilket betyder att världssamfundet på papper förklarat platsen säker. Där fanns en nederländsk FN-bataljon, lätt beväpnad och med ett mandat som inte räckte till.

Där fanns FN-helikoptrar. Där fanns kameror, rapporter och telegram. Någon som i varje ögonblick visste ungefär vad som pågick. Över 8 000 pojkar och män fördes bort och avrättades medan aldrig mer redan var sagt, sedan i 50 år, så ofta att frasen hunnit nötas tunn långt innan den behövdes.

Det märkvärdiga är att ingen behövde vara ond.

I Srebrenica fanns hela tiden en högre instans att hänvisa till. Ett mandat som inte räckte så långt. En order som inte kommit. En situation under utvärdering.

Besluten fattades i ett rent språk, ett språk tvättat fritt från kroppar. Och därför måste det sägas utan den diplomatiska vaddering som är åskådarens modersmål: att inte ingripa är också ett beslut.

Den som ser på och avvaktar när avrättningarna sker har inte avstått från att handla. Han har valt den sida som vann på att han ingenting gjorde.

Den som tiger samtycker, säger ordspråket, och vi nickar åt det vid middagsbordet som om det vore en självklarhet. Men vi menar aldrig oss själva.

Vi menar någon annan, någon längre bort, någon på fel sida av en gräns vi dragit just för att slippa stå på den.

Jag hör det i Sverige

Vid köksbordet i Göteborg når krigen mina döttrar genom nyheterna i barnprogrammen. Gaza, Sudan, Ukraina. Rapporterat lugnt och mellan andra inslag, om raketer och motanfall och om länder som lyser upp sina byggnader i någons flagga.

Jag hör samma lugn i debatten om vad saker ska heta. Om det heter islamofobi eller antimuslimsk rasism. Om det över huvud taget finns eller bara är berättigad oro. Om man inte måste kunna diskutera problemen.

Det är inte morden jag känner igen där. Det är klassificeringen. Den långsamma förskjutningen av vem som räknas till ett vi och vem som glidit över till ett dem.

Jag påstår inte att Sverige är på väg mot ett folkmord. Banan är inte ödesbestämd, och den som ser ett förstadium i varje hård debatt har förstått varken Sverige eller massmord.

Det är inte utgången jag känner igen. Det är det första ledet, samma led som i Lemkins kedja, det enda som behöver finnas på plats för att allt det andra ens ska bli tänkbart.

Tryggheten på avstånd är inte oskuld. Det är åskådarens position, densamma som den nederländska soldatens i Srebrenica, densamma som FN-helikopterns.

Jag svarade aldrig kvinnan i Sarajevo. Jag borde ha sagt att frågan hon ställde, vems döda som är mina och vilken kolumn jag hör hemma i, är samma sortering som allt det andra vilar på. Hon utförde den på mig i en foajé, minuter efter en film om just den meningen hon trampade sönder. Aldrig mer.

Min far blev skadad den 19 april och tiger fortfarande om den dagen. Världen såg på och kallade sin tystnad för utvärdering. Jag teg inför kvinnan för att jag inte visste vad jag skulle säga.

Det är tre tystnader. En fars, en sons och världens. Under alla tre ligger samma uppdelning i vi och dem. Min far kunde tala om allt utom om den dagen. Och jag vet inte vad jag ska säga till mina döttrar, som redan börjat fråga, och som en dag kommer att bära det jag inte sagt på samma sätt som jag bär det min far teg om.

Det är så ett folkmord överlever sina offer. Inte i arkiven, utan i en far som tystnar mitt i en mening.

När jag fortfarande var ny i Afghanistan, år 2016, besökte jag Herat, som är landets tredje största stad efter Kabul och Kandahar. Den sistnämnda är en stad i söder som märkligt nog anses vara både en fristad för homosexuella män och ett starkt talibanfäste. Jag skulle komma att besöka den staden också, trots att min pakistanske vd uttryckligen förbjudit det.

Herat ligger i väst och är en gränsstad till Iran. Maten sötas med färska granatäpplen, precis som hos den persiska grannen, och de kvinnor som täcker sig gör det i den lättare, mönstrade iranska chador som lämnar ansiktet fritt, snarare än i den blå afghanska burkan.

Jag var inbjuden att delta i en fredskonferens. Den franske ambassadören var gästtalare, tillsammans med många andra internationella profiler.

Jag undrade varför jag över huvud taget blivit inbjuden. En hotellmanager är helt irrelevant jämfört med dessa högprofilerade talare och deltagare, men de betalade för flyg och hotell, så jag åkte. Jag antar att de ville ha någon från ”Konungariket Nederländerna” på sin lista – som det stod på min namnskylt – för att imponera på sponsorerna som betalade för evenemanget.

Staden är hem för ett magnifikt citadell och den fantastiska Blå moskén. Ett besök i moskén var ett måste. En katedral för den muslimska tron.

Jag gick dit tillsammans med en amerikan som också var inbjuden till konferensen och som jag hade träffat på hotellet dagen innan. Han tillhörde med största sannolikhet någon form av underrättelsetjänst.

Framför den Blå moskén ligger en park där det säljs saker, där vi promenerade runt. Vi blev snabbt upptäckta av människorna där, som började samlas runt oss.

– Det här börjar bli farligt, sa amerikanen, som om dessa vanliga afghaner som gjorde sina vardagsärenden i själva verket var en blodtörstig mobb, redo att lyncha oss där och då.

Han försvann och lämnade mig ensam med ett trettiotal män omkring mig. Och vad visste jag? Jag är inte experten, men när jag såg dem i ögonen möttes jag bara av leenden.

– Picture, picture! ropade de, och jag fick snällt ställa upp eftersom varenda en ville ha en bild ihop med mig på sina smartphones.

En ung man frågade om jag ville gå ner under den Blå moskén. Jag tänkte på amerikanen igen och oroade mig lite för att bli lynchad, men nyfikenheten vann över mig.

Fem minuter senare var jag under moskén. Solljus strömmade in från små öppningar i det kupolformade taket högt ovanför, dammkorn svävade i den uråldriga luften. Packad jord håller rummet vid en konstant temperatur.

Två män satt på golvet och arbetade för hand, med vad som såg ut som antika verktyg som hade lämnats kvar sedan medeltiden, och formade kakelbitar till att renovera den Blå moskén.

Jag kände mig hedrad över att ha fått komma till denna hemliga plats, ända tills en av männen pekade på drickslådan som stod väl synlig bredvid dörren. Trots insikten om att jag inte var så speciell efter allt, och att många turister säkert leds nerför den trånga trappan, var det ändå helt klart värt det.

Jag gick ut i höstsolen och kände mig levande.

Själva moskén är en enastående syn med sina färgstarka mosaikplattor och en enorm innergård av vit marmor. På något sätt verkade männen som låg där och vilade ha funnit den fred som man på konferensen bara pratade om bakom förstärkta portar.

Det fick mig att tänka på akronymen NATO. I Kabul betydde den ”No Action Talk Only”.

När jag några år senare berättade det för talibanernas vice utrikesminister, Mr. Stanikzai, i ett möte mellan oss två, skrattade han högt och var tvungen att skriva ner det, så mycket tyckte han om det.

Det jag minns från konferensen är att den franske ambassadören, under sitt tal, konstaterade att talibanerna inte var terrorister, trots att de begår terrorhandlingar. Såvitt han ansåg var de i grunden frihetskämpar.

Jag reagerade på att han uttalade sig på det sättet. Ord kan lätt tolkas på olika sätt, och diplomati är en fin balansgång.

Det påminde mig om Nelson Mandela. Under hans första besök i USA efter frigivningen från fängelset 1990, blev han utfrågad av Ted Koppel i ABC:s Nightline om sina band till Jasser Arafat, Muammar Gaddafi och Fidel Castro – ledare som hade stött kampen mot apartheid. Att Mandela försvarade dessa relationer var, i journalistens ögon, en oxymoron.

Mandelas svar var anmärkningsvärt: ”Ett av de misstag som vissa politiska analytiker gör är att tro att deras fiender måste vara våra fiender.”

Fakta: Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i Afghanistans dolda världar. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

Jag heter Timotheus Swagemakers, men alla kallar mig Tim. Jag är inte journalist, så du kanske undrar varför jag skriver i den här publikationen. Folk brukar säga att jag har en fallenhet för att berätta historier, något som följer med mitt yrke. Och efter att ha tillbringat nästan tio år i Afghanistan, inklusive några år under talibanerna, antar jag att jag har en och annan historia värd att dela med mig av.

Allt började kanske med att jag var familjens svarta får, med tre äldre systrar och tre yngre bröder. När jag var 15 år flyttade mina föräldrar från Holland till Frankrike och bestämde sig för att sätta mig på en internatskola mitt ute i ingenstans.

Internatskolor är som koriander. Antingen älskar man dem eller så hatar man dem. Jag älskade min. Det var en säregen plats med en brokig blandning av nationaliteter, främst från Frankrike och dess tidigare kolonier i Afrika.

Mitt beslut att jobba i hotellvärlden har sina rötter i den skolan. Att möta en så enorm blandning av nationaliteter och trosuppfattningar fick mig att vilja arbeta med människor. Och vilket bättre sätt att göra det än inom the hotellerie?

Yes, det är jag, mannen som drev hotell i en märklig samling länder. Kanada, Tyskland och Bahrain, för att nämna några. 2016 var jag tvungen att lämna Förenade Arabemiraten och Dubai när ett treårskontrakt löpte ut. När livet i Mellanösterns sandlåda var över letade jag efter något nytt. En nystart. En bättre möjlighet.

Mina dagar var långtråkiga, fyllda av små, enformiga sysslor. Uppdatera cv:t, skanna av headhunters och skjuta iväg mejl rakt ut i det tomma intet. Singapore, Tanzania, Seychellerna, Hongkong … till och med New York. Namn som lät lovande, avlägsna och fulla av möjligheter. Fantasier som hittills inte hade lett någonstans.

Jag hade precis skickat iväg ännu en laddning när telefonen ringde, inte ens tio minuter efter att jag hade tryckt på send.

– God morgon, Mr. Swagemakers. Jag ser att du har sökt ett jobb i Kabul, Afghanistan.

Kabul?

För ett ögonblick blev allt tyst. Tankarna rusade och jag bläddrade frenetiskt genom mina mentala ögonblicksbilder. Kabul dök inte upp någonstans. Inte ens i närheten. Men att erkänna det nu skulle få mig att framstå som slarvig. Eller ännu värre – ointresserad.

– Öhh … ja. Det stämmer bra, svarade jag för att vinna tid.

– Strålande, sade han entusiastiskt. Då kopplar jag ihop dig med vd:n och bokar in en intervju.

Jag la på, en aning förbryllad men inte särskilt bekymrad. Jag kunde ju alltid tacka nej.

Eftersom min jakt på det stora genombrottet knappast kunde beskrivas som en succé, tänkte jag att en intervju trots allt var en intervju. Träning. Momentum. Något.

Han föreslog att jag skulle läsa på om hotellet. Kolla upp bakgrunden. Förbereda mig.

Jag lovade att göra det. Jag gjorde det inte.

När det var dags för intervjun sade den pakistanske vd:n nästan omedelbart:

– Du är medveten om att hotellet har blivit attackerat av talibanerna två gånger?

Hans ton var lugn.

– Många dog, lade han till, nästan i förbigående.

En paus.

– Ja, det är jag helt medveten om, hörde jag mig själv säga.

Orden lät för självsäkra. Och jag ångrade dem omedelbart. Jag hade inte läst en rad om stället.

Kanske hade jag redan schabblat bort det här med min bluff. Vårt korta samtal tog slut.

Never mind. Jag skulle ändå inte till Kabul.

– DU SKA INTE TILL KABUL!

Min tyska fru Christianes reaktion var tvärsäker.

– Är du galen? Det är livsfarligt. Du kommer dö.

Hennes ord hängde kvar i luften.

Vd:n hade redan skickat över kontraktet.

– Lyssna, sa jag och försökte låta säkrare på min sak än jag faktiskt var.

Det var inte direkt något övertygande argument.

– Låt mig bara åka dit och titta. Om det känns oansvarigt tar jag första bästa flyg hem igen.

Jag klev av planet på Hamid Karzais internationella flygplats. Den torra luften slog emot mig direkt.

En man väntade på mig – säkerhetschefen. Inget småprat. Bara en nick, ett handslag, och så var vi på väg.

Staden öppnade sig framför mig.

Kabul.

Ordet hade känts abstrakt förut. Nu var det på riktigt.

Det var inte “mycket trafik”. Det var kaotiskt. Två filer blev fyra, ibland fem. Bilarna satt hopklämda som om de vore delar av en enda rörlig organism. Nästan alla var Corollor. Min också – en sliten vit halvkombi från 1986 som skramlade vid minsta rörelse.

Det fanns inga regler, i alla fall inga jag kände igen. Och ändå fungerade det på något vis. Som det på något vis alltid gjorde i Afghanistan.

Vi kröp framåt. I två, kanske tre kilometer i timmen. Rondellerna blev slagfält där bilar dundrade in från alla håll och tutade oavbrutet. Skarpa, aggressiva tjut som gjorde anspråk på osynliga företräden.

Luften var tjock. Avgaserna klamrade sig fast vid allting.

Och långsamt slog det mig.

Smutsen. Stöket. Den outtalade medvetenheten om att det någonstans, när som helst, skulle kunna hända något. En explosion. En attack.

Man kunde inte se det. Men man kunde känna det.

Det var redan utmattande. Tänk att vara afghan och behöva leva med det här hela tiden.

Men jag hade ett val. Så vad gör jag egentligen här? tänkte jag där jag satt ihoptryckt i den lilla bilen som sakta rörde sig framåt, en centimeter i taget.

– Hotell.

Chauffören pekade framför sig.

Det såg inte ut som ett. Det var bara en hög mur. En barriär. Två beväpnade vakter.

Vi stannade. Männen med vapnen kastade en snabb blick in i bilen. Bommen lyftes.

Några meter senare, ännu ett stopp. Den här gången en mirror check. En vakt lät en rund spegel, stor som en familjepizza, glida under bilen på jakt efter sprängämnen. Senare skulle jag få lära mig att de kallades MIED, magnetiska improviserade sprängladdningar, eller sticky bombs.

Spegelvaktens uppmärksamhet verkade delad. Blicken sökte sig hela tiden upp mot mig. Den nya hotelldirektören. Nyheter sprids snabbt. Han verkade nöjd – mer med den nye chefen än med bilen – och vinkade förbi oss.

Fem meter framåt. Ännu en barriär. K9.

Säkerhetsexperter tenderar att förkorta allt. En gång när jag åkte genom Kabul i min Toyota kom en varning om en bombexplosion vid HKIA och att man skulle undvika området. Hur ska jag kunna undvika området när jag inte ens vet var HKIA ligger? Uppenbarligen är det Hamid Karzais internationella flygplats. Så K9 står för canine – en hund.

Djuret cirklade metodiskt runt fordonet med nosen mot bilen, på jakt efter sådant som inte hörde hemma där. Jag slapp den invändiga inspektionen, som annars var obligatorisk. Redan VIP.

Sedan, slussen. En massiv skjutport gled åt sidan och vi rullade in över ett kraftigt metallgupp. Bilens underrede skrapade högljutt i.

Detta var en medveten konstruktion, gjord för att skaka loss allt som kunde ha fästs vid bilen. Bara för säkerhets skull, ifall pizzaspegeln och K9 hade missat något. En kamera fångade allt underifrån. Men som den pakistanske vd:n hade påpekat: hotellet hade trots allt attackerats två gånger.

Porten bakom oss stängdes och för ett kort ögonblick var vi helt instängda.

Porten framför oss öppnades.

Förvandlingen var omedelbar. En afghansk dörrvakt i traditionell klädsel hälsade mig välkommen med ett varmt leende, som om spänningen utanför inte existerade. Jag undrar om jag hade känt annorlunda i det ögonblicket om jag hade vetat att en taliban en dag skulle stå i precis den dörren för att välkomna mig.

Mannen visade mig in. Marmorgolv. Handsnidade trädekorer. Rena linjer. Lågmäld elegans. Fönster som vette mot trädgårdar. Innegårdar med rosor. Oaser av stillhet.

Det kändes som en dold värld. En värld jag drogs till.

Och för första gången på länge tänkte jag att jag kanske inte hade gjort mitt livs största misstag trots allt.

Fakta: Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i några av Afghanistans dolda världar. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

Del 2:

Linda Åkerström, en av Sveriges främsta experter på vapenexportfrågor, menar att säkerhetsdebatten utgår från tre antaganden: att det största hotet mot oss är ett militärt angrepp från en annan stat, att sådana angrepp …

Read more

När Sverige går mot riksdagsval har “politisk islam” gjorts till en central fråga. Tidöregeringen har tillsatt en utredning om religiös radikalisering där politisk islam och islamisk “infiltration” står i ce…

Read more

Journalisten Rasmus Canbäck värvas som redaktör till Gad World. Han kommer senast från utrikessajten Blankspot, där han skrivit sedan 2020. Innan dess arbetade han för Rädda Barnen och Röda Korset.

– Vi är oerhört glada över att stärka redaktionen med Rasmus Canbäcks kompetens. Han har mångårig erfarenhet av utrikesbevakning i utmanande konfliktmiljöer. Alltid med ett patos som grundar sig i folkrätten och mänskliga rättigheter. Det kombinerat med en förmåga att omsätta komplexa skeenden i lättillgänglig journalistik gör att han är perfekt för oss, säger Gad Worlds initiativtagare Magda Gad.

Rasmus Canbäck har främst bevakat Östeuropa och Turkiet, men också Myanmar. 2023 debuterade han med reportageboken Varje dag dör jag långsamt om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach. Den gavs ut på engelska 2025.

2024 tilldelades han svenska Reportrar utan gränsers pressfrihetspris och 2026 belönades han med Östgruppens pris En fri röst.

– Medan de allra flesta redaktioner i Sverige drar ner på utrikesjournalistik har Gad Worlds läsare visat att de vill tvärtom. Världen behöver visas i all sin komplexitet och inte bara i korta nyhetsnotiser, vilket jag ser fram emot att bidra med, säger Rasmus Canbäck.

Förutom att vara reporter hos Blankspot har Rasmus Canbäck varit en flitig skribent för Göteborgs-Posten och Dagens ETC. Han har också förekommit i radio och TV.

Utomlands har han skrivit för Brysselbaserade EU Observer och det internationella grävnätverket OCCRP. För dem har han bland annat avslöjat azerbajdzjanska brott mot folkrätten. Han har också arbetat som grävreporter för den georgiska tidningen OC Media och skrivit analyser för den ryska exiltidningen the Insider.

– Inledningsvis kommer Rasmus Canbäck att fungera som redaktör. Under 2026 fokuserar Gad World på att bygga upp redaktionen och läsarbasen. I början av 2027 blir Canbäck ansvarig utgivare i samband med att vi registrerar ett utgivningsbevis. Till dess kommer vi fortsätta att växa och framför allt göra den journalistik våra läsare längtar efter, säger Magda Gad.

Härnäst kommer Gad World söka en erfaren kulturredaktör som delar tidningens uppdrag.

Min pappa, OS-atleten och diskuskastaren Stefan Fernholm, var en stjärna som vann guldmedaljer och syntes på löpsedlarna. När jag skulle köpa mitt lördagsgodis möttes jag av hans ansikte på Aftonbladet. Rubrikerna sade att han var Sveriges VM-hopp.

När jag var åtta år frågade fritidspersonalen mig ofta om min pappa med förundran, som att han var någonting stort i deras ögon. Han var sinnebilden av framgång under 1980-talet. För mig var han samtidigt bara en pappa.

Men han var så övertygad om sin dröm om att bli bäst i världen att nästan allt annat blev möjligt att offra för att komma närmare den.

Hans liv fylldes av steroider, skador och bråk om tabletterna han gömde under kylskåpet. Ju mer han offrade för drömmen, desto mer hade han att förlora på att inte lyckas. Han skilde sig från min mamma. Det var som om drömmen hade fångat honom.

Kanske är det en efterhandskonstruktion, men de stunder jag minns med pappa – bortsett från alla bråken och missbruket hemma – utspelar sig mest på gymmet och träningsarenorna.

En tisdagskväll 1997, när jag var elva år, var min bror ute med hunden och såg en polisbil cirkulera i området. Vi bodde i ett vitt hus på landet utanför Köping och poliser hörde inte till vanligheten där. Kort därefter knackade det på. Det var vår dörr polisen hade letat efter.

De berättade att pappa hade dött av en pilleröverdos vid frukostbordet hemma i Västerås tidigare samma dag. Han blev 37 år.

Ska jag vara ärlig var det svåra, förutom själva chocken och sorgen med hans bortgång, inte tiden efter han dog. Det var åren innan. Att se sin pappa slitas mellan drömmen om framgång och en verklighet han blundade för. Priset för det gapet var ångest, oro och förtvivlan. Vi barn förstod inte krisen, men vi kände den hela tiden.

Read more

Föreställ dig att du befinner dig i ditt hem. Den plats som definierar dig mer än något annat. Det är din trygghet och ditt skydd mot en osäker omvärld. Sedan tittar du ut genom fönstret. Plötsligt ser du hur en stor våg tornar upp sig vid horisonten.

Du inser att en enorm vattenmassa är på väg rakt mot dig och drar snabbt slutsatsen att vågen kommer att skölja bort allt. När den når ditt hem kommer du att drunkna.

Blir du rädd? Skräckslagen? Vad känner du inför vågen som hotar?

Jag skriver den här texten – för att använda mediernas eget språk – i kölvattnet av rapporteringen kring händelserna vid Ceuta i Nordafrika i slutet av juli och början av augusti 2026.

I samtliga stora dagstidningar liksom i public service har ”migrantvåg”, ”migrationsvåg” och ”migrationsström” varit de dominerande begreppen för att beskriva händelserna vid gränsen mellan den spanska exklaven Ceuta och Marocko.

SVT:s samlingstagg för sina artiklar och inslag om situationen är “Migrationsströmmar till Ceuta”. I deras rapportering används också begreppet “migrantvåg”. Även Dagens Nyheter använder ordet strömmar. Sveriges Radio väljer i stället stormen och beskriver det som att en sådan har dragit in över den spanska gränsen det senaste dygnet.

I ett inslag från P3 den 10 augusti pratar nyhetsankaret om “anstormningen” av migranter. Det sägs i en kontext där Jimmie Åkesson (SD) drygt en vecka tidigare, den 31 juli, hävdat att det rör sig om en “invasion”.

De här begreppen är metaforer, det vill säga bilder för att beskriva någonting. Att medier använder metaforer är ingenting nytt. Det som sticker ut är vilka metaforer som används. Just föreställningar om migranter som vågor, strömmar och anstormningar har länge varit frekventa i högerextrema miljöer.

Sett ur ett människorättsperspektiv är denna användning djupt problematisk.

När utseendet blir ett ”avvikande beteende”

Som jurist i mänskliga rättigheter möter jag dagligen konsekvenserna av ett avhumaniserande språk och en rasistisk diskurs. Jag får på nära håll ta del av berättelser från människor, både barn och vuxna, som trakasseras på grund av sin etnicitet, diskrimineras för att de är muslimer eller särbehandlas av polis och myndigheter på grund av sitt ”utländska” utseende.

Dagens Nyheters fotojournalist Alexander Mahmoud, eller Saša som han kallas, beskrev tidigare i augusti hur det kan gå till och hur det drabbar honom. Han stoppas återkommande av polisen i sin vardag, utan någon uppenbar anledning.

När en civilpolis i en t-shirt med en dödskalle på bad honom legitimera sig medan han stod i sin egen trädgård, registrerades inte ens händelsen. Det ska göras enligt polislagen. Polisen sade att han hade ett avvikande beteende.

Metaforer och bildspråk är kraftfulla och effektiva verktyg som vi använder för att förstå och skapa vår omvärld. På så sätt är metaforer hjälpsamma: komplexa situationer och teorier blir lättare att förstå och ta till sig.

Men metaforer kan också avhumanisera människor och reproducera diskurser – sätt att se på världen och människor – som inte är förenliga med alla människors lika värde och de mänskliga fri- och rättigheterna. Samtidigt förändras de metaforer vi använder om människor över tid och under inflytande av rådande politik.

En av dem som forskat om detta är Otto Santa Ana, professor emeritus i lingvistik vid University of California, UCLA. Redan i slutet av 1990-talet studerade han hur en avhumaniserande bild av ”migranten” skapades och reproduceras i amerikansk medierapportering.

Ana har kartlagt hur nationen å ena sidan framställs som ett ”hem” eller ”hus”. Nation as House kallar han det. Migranter framställs å andra sidan som djur, strömmar eller vågor, ogräs eller en armé som hotar hemmet.

En av Anas viktigaste beskrivningar handlar om de associationer som metaforer och bildspråk väcker. När nationen beskrivs som ett ”hem” följer hemmets positiva associationer med: trygghet, tillhörighet och skydd mot omvärlden.

På samma sätt förs de negativa associationerna med ”ström”, “våg” och “storm” över på migranter: farligt vatten som kan dra oss ut till havs eller en vattenmassa som riskerar att skölja över och dränka både oss och vårt hem.

Ordet “invasion” målar i stället upp bilden av en attack utifrån – av människor som inte bara korsar en gräns utan hotar vår trygghet. I den retorik där migration och islam påstås vara en del av ett civilisationskrig blir unga män angripare som tränger in i vårt hem.

Det rasistiska språkets konsekvenser

Ur ett människorättsperspektiv finns flera allvarliga problem med att använda naturfenomen eller krigsspråk som metaforer för migranter.

Det första, och allvarligaste, är avhumaniseringen. När människor i utsatthet beskrivs som en ansiktslös våg, eller med ord som antyder att de ingår i en armé, försvinner individen bakom massan.

Den typen av avhumanisering får både psykologiska och reella konsekvenser. När människor genom metaforer framställs som ett hot mot vår egen trygghet börjar vi också uppfatta dem som det och fattar beslut därefter. Det blir lättare att motivera hårda politiska beslut när människan inte längre framträder som en människa, utan som en droppe i en hotande vattenmassa.

Det andra problemet är att den här användningen av metaforer reproducerar en rasistisk diskurs.

En rasistisk diskurs – ett rasistiskt sätt att tala om och förstå människor – bidrar till att befästa rasistiska strukturer och föreställningar.

Det rasistiska språkbruket drabbar utomeuropéer och icke-vita, ofta i ekonomisk utsatthet. Jag möter det i mitt arbete, och det bekräftas av forskning. Detta behandlas bland annat återkommande hos Mångkulturellt centrum.

Det är samma slags misstänkliggörande som fotojournalisten Alexander Mahmoud beskriver när polisen menar att han uppvisar ett avvikande beteende.

Det tredje problemet handlar om tillgången till mänskliga fri- och rättigheter. De rättigheterna gäller oss alla – Bosse i Staffanstorp, River i San Diego och Youssef som har simmat från Tétouan i Marocko till Ceuta i Spanien.

Migranters tillgång till sina fri- och rättigheter är redan hårt begränsad, inte minst genom EU:s nya migrationspakt, som började tillämpas den 12 juni 2026.

Människorättsjurister har larmat om att det nya regelverket innebär stora inskränkningar i migranters fri- och rättigheter. När medier reproducerar en avhumaniserande bild och rasistisk retorik om migranter bidrar det till ett rasistiskt samtalsklimat och en rasistisk politik.

Den politiken kan i sin tur, som vi redan har sett med migrationspakten, ta sig uttryck i rasistisk lagstiftning som ytterligare urholkar migranters tillgång till mänskliga fri- och rättigheter.

Medierna ifrågasätter människovärdet

Samtidigt som mediernas språkbruk legitimerar en hårdare politik ges andra röster mindre utrymme, eftersom medierna är en del av samma maktstruktur som den ska granska. Medieforskning har också visat att utrikesrapporteringen påverkas av den egna regeringens linje. Det kan styra vilka perspektiv som får plats och hur händelser beskrivs, vilket påverkar mediernas oberoende.

Kanske blir det särskilt tydligt under veckorna före valet den 13 september. Medier spelar en viktig roll för hur det offentliga samtalet formas. Kritisk, oberoende och objektiv nyhetsrapportering är en av demokratins kontrollfunktioner.

Mot bakgrund av det som utspelade sig i Ceuta under högsommaren hade jag därför önskat ett annat språkbruk.

Man hade till exempel kunnat tala om ”händelserna i Ceuta” eller ”den nuvarande gränssituationen i Ceuta”. Och om man vill göra en poäng av hur ordval påverkar vår syn på människor: ”Migranttragedin i Ceuta”.

Jag vill tro att den sistnämnda benämningen hade väckt en helt annan empati för de tusentals migranter som simmade över Medelhavet än den rapportering vi nu har sett.

Vad händer med en människa när hennes människovärde ifrågasätts på det här sättet? Och vad säger det om oss som samhälle att vi tillåter det? Jag vill därför vänligen men bestämt påminna om ordets makt – och vilka konsekvenser det får för människor och för samhället i stort.

Metaforer kan avhumanisera. Men vi kan också använda språket för motsatsen: för att mänskliggöra. Mänskliggörandet är nödvändigt för att möjliggöra de mänskliga fri- och rättigheterna. För alla.

Läs också:

Tonårskillarna står i en halvcirkel utanför skolan. Händerna i fickorna, sluttande axlar. Det är sen fredagskväll och de har varit ute med sina epor. Kört runt planlöst. När de hörde att parkeringen framför Brinellskolan öppnades för att tända ljus åkte de hit direkt.

De är bland de första på plats. Bara en handfull ljus är tända.

De ser ut som vilka killar som helst. Men känslorna de bär på är främmande för de flesta.

I dag är de medvetna om att de kan dö.

De är tysta. Tittar mot ljusen. Tittar ned i gräset. Tänker på vännen som ligger på sjukhus med allvarliga skador från gärningsmannens svärd.

– Jag vet inte vad jag känner, viskar en av dem. Jag känner mig alldeles tom.

En annan i gänget berättar att han träffat den utpekade gärningsmannen och en gång fiskat med honom från bron borta vid Västanfors kyrka. Men det är nog mer än ett år sedan nu. Han beskriver honom som snäll. Tyckte att han verkade omtänksam, en som såg andra.

Sedan måste något ha hänt. Eller så märkte han bara inte de mörka sidorna när de fiskade.

Read more

För tre år sedan stötte jag på det förhatliga antimuslimska våldet. Inte första gången, långt ifrån sista. Men händelsen stack ut. I alla fall i mitt medvetande. Den riktades mot någon annan, en annan kropp. Jag var för en stund blott en åskådar…

Read more

I dag är det dags att säga adjö. För sex månader sedan kom jag till Ukhiya med två resväskor, ett nytt uppdrag och utan någon egentlig aning om vad den här platsen skulle komma att betyda för mig. Nu lämnar jag den med en trötthet som sömn förmodligen inte räcker för att bota. Och med ett hjärta som känns märkligt delat.

En del av mig är redan på väg hem. Till min familj. Mina vänner. Välbekanta gator. Långa middagar. Stilla morgnar. Alla de där små, vardagliga sakerna som jag har saknat mer än jag själv förstod.

Den andra delen är fortfarande kvar någonstans inne i lägren. På vägen mellan Jamtoli och Hakimpara. Bland bambuskydden som klättrar uppför kullarna.

I överfulla klinikkorridorer. I ljudet av regn mot plåttaken. I böneutropet som sveper över lägret sent på eftermiddagen. I ansiktena på människor som har gått igenom sådant jag fortfarande har svårt att förstå.

När jag först kom hit skrev jag att tiden rör sig märkligt på den här platsen. Vissa dagar tycks aldrig ta slut, samtidigt som veckorna på något sätt bara försvinner.

Nu förstår jag den meningen på ett annat sätt. Sex månader försvann. Men de rymde också hela världar.

Ett mässlingsutbrott. Barn som kämpade för att få luft. Kvinnor som kom till oss efter att ha utsatts för våld. Familjer som väntade på remisser och vidare vård, beroende av sängplatser, blodgivare, ambulanser och beslut.

Vårdpersonal som försökte göra det bästa möjliga med de resurser som fanns. Möten om läkemedel, finansiering, bemanning, utbrott, leveranser, vatten, skydd, remisser och prioriteringar. Operativ forskning för min doktorsexamen.

Och bakom allt detta finns hela tiden: människor. Det är nog det jag kommer att minnas mest. Inte siffrorna. Inte rapporterna. Inte de ändlösa Excel-ark som på något märkligt sätt verkar kunna föröka sig över en natt.

Människorna. De fantastiska kollegorna. Mamman som sitter bredvid sitt sjuka barn. Kollegan som stannar kvar sent eftersom det fortfarande finns en patient till.

Kvinnorna som släppte in oss i stunder av oerhörd utsatthet. Barnen som leker barfota mellan bambuhusen och på något sätt lyckas skapa sig en barndom på en plats som aldrig var tänkt att bli permanent.

Under de här månaderna har jag flera gånger skrivit om resiliens. Jag lämnar platsen ännu mer obekväm med det ordet. För ja, jag har sett en enastående styrka här.

Men ingen människa borde behöva vara stark utan slut bara för att världen har misslyckats med att ge henne något annat alternativ.

Resiliens får aldrig bli det vackra ord för motståndskraft, som vi använder när det människor egentligen förtjänar är trygghet. Frihet. Rättigheter. En framtid.

Rohingyerna har levt här i åratal, på en plats någonstans mellan hem och ingenstans. Barn har fötts i de här lägren utan att någonsin ha känt till något annat.

Och ändå fortsätter livet. Te hälls upp. Människor blir förälskade. Barn skrattar. Grannar hjälper varandra. Patienter klagar på väntetiderna. Och det finns alltid någon som vet var man hittar bättre kaffe än det som serveras på kontoret.

Livet envisas med att vara liv, också mitt i en humanitär kris.

Tidigare tänkte jag att humanitärt arbete framför allt handlade om att åka till en svår plats och försöka hjälpa. Nu tänker jag annorlunda.

Ibland handlar det om medicin. Ibland om logistik, förhandlingar, vaccin, remisser, budgetar, möten och beslut som ingen egentligen vill behöva fatta.

Ibland handlar det om att stå bredvid människor i deras livs värsta ögonblick och veta att man inte kan förändra det som förde dem dit.

Och ibland handlar det helt enkelt om att vägra titta bort. För bakom varje siffra, varje diagnos, varje ”förmånstagare”, varje fördriven människa, varje etikett som flykting, finns ett helt människoliv.

Jag kom hit för att arbeta. Men den här platsen har arbetat med mig också.
Den har tänjt på mig, utmattat mig, utmanat mig och förändrat mitt sätt att förstå medicin, ledarskap, lidande, privilegier och vad ett hem är.

Det fanns dagar då jag kände att jag gjorde nytta. Dagar då jag kände mig fullständigt maktlös. Dagar då jag skrattade tills jag fick ont i magen. Dagar då jag gick hem med berättelser inom mig som jag inte visste var jag skulle göra av.

Och i dag, för första gången på sex månader, tänker jag inte längre på vad som måste göras i morgon. Det känns nästan onaturligt. Jag är ledsen över att lämna. Men jag är också redo.

Redo att åka hem. Redo att krama dem jag älskar. Redo att sova. Redo att långsamt börja packa upp sex månader som förmodligen kommer att ta betydligt längre tid än sex månader att förstå.

Vissa platser lämnar man bakom sig. Andra följer tyst med en hem.
Jag tror att Bangladesh kommer att vara en sådan plats.

Och någonstans mellan Jamtoli och Hakimpara, bland kullarna, regnet, bambun och människorna som anförtrodde oss sina liv, vet jag att en liten del av mig kommer att stanna kvar.

I dag är han expert på lyckoforskning och undersö…

Read more

Ett och ett halvt år har gått och Azizas syster väntar fortfarande på svar. För henne ligger Aziza fortfarande kvar inne i skolan i Örebro. Ingen räddar henne. Trots att hon bara är fem meter från utgången. Trots att poliser når fram till henne när hon fortfarande lever.

Azizas syster är en av de anhöriga som bemöts avvisande av både polisen och regeringen.

Vem får vara brottsoffer i Sverige?

Read more

Den gamla basaren i Kashan är en labyrint av smala, välvda gångar som slingrar sig genom den historiska staden. Då och då öppnar de sig mot större, kupoltäckta torg där människor samlas och handlare visar upp sina varor. Antikviteter och mattor. Glas, tyger, kläder.

På sommaren söker sig människor hit för att undkomma den brännande hettan utanför. De tjocka tegelväggarna håller kvar svalkan. De välvda gångarna låter luften röra sig.

I århundraden har basaren varit hjärtat i det sociala och ekonomiska livet. Dess rötter sträcker sig tillbaka till seldjukernas tid på 1000-talet. Under safavidernas styre (1500–1700-talet) byggdes den ut till ett arkitektoniskt mästerverk.

Trots att sekler har passerat fyller den än i dag samma levande funktion som stadens mötesplats.

Kvinnor och unga flickor sitter tillsammans, pratar och skrattar. Män i prydligt nedstoppade skjortor arbetar tyst i sina skrädderier.

Tunga trädörrar med intrikata sniderier kantar gångarna. Kakel klär väggarna. Musik strömmar ur gamla radioapparater.

Luften är fylld av doften av esfand (vildruta) – en ört som bränns i små mässingskärl, som sägs rena luften och skydda mot cheshm-e bad (dålig energi).

Jag står och betraktar scenen när en kvinna närmar sig.

– Khosh amadi, säger hon. Välkommen.

Hon berättar att hon är från Kashan, och att Iran inte har haft många utländska besökare på senare tid.

Det är synd, tänker jag. Vilken plats att missa. Och vilken kultur som så ofta missförstås på avstånd.

Hon frågar om jag vill slå mig ner och ta något att dricka.

Vi beställer rosenvattenjuice med chiafrön, toppad med rosenblad. Den är färgstark, nästan för vacker för att dricka. Men efter första klunken är det tydligt att det är precis den svalka jag behövde.

Vi sitter och pratar en stund. Om Iran. Om våra hem. Om livet.

Kashan är faktiskt min favoritstad i Iran. Jag önskar att alla fick känna dess värme, andas in dess dofter, se dess färger och skönhet.

Fakta: Vykort från Iran

Stefanie Glinski är en journalist och fotograf som rapporterar i huvudsak om Mellanöstern och Asien för Foreign Policy och The Guardian. Mohammad Mohsenifar är en fotojournalist baserad i Teheran, Iran.

I den här serien berättar de korta historier om vanliga iranier, och om platser och traditioner som definierar landet.

Samtidigt som kriget i Iran har dominerat rubrikerna, lyfter de fram andra sidor. Mitt i död och förödelse finns också kultur och arkitektur, mat och gästvänlighet.

Döda. I det amerikansk-israeliska kriget har minst 1 701 civila dödats, inklusive minst 307 barn, enligt den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA.

Skadade. I Teheran har över 8 600 människor skadats, varav 87 procent civila, enligt räddningstjänsten. I hela landet har 45 000 människor skadats, enligt iranska Röda Halvmånen, varav minst 1 767 barn, enligt Unicef.

Fördrivna. Minst 3,2 miljoner människor har fördrivits inom landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Sjukhus och skolor. Över 2,2 miljoner barn har fått sin tillgång till hälso- och sjukvård avbruten då 442 vårdinrättningar har skadats, enligt hälsoministeriet och iranska Röda Halvmånen. Dessutom har över 760 skolor påverkats, enligt utbildningsministeriet och Unicef.

Infrastruktur. Mer än 115 000 civila byggnader och enheter har skadats eller förstörts, enligt iranska Röda Halvmånen och FN:s humanitära organ OCHA.

Världsarv. Unesco har bekräftat direkta skador på världsarven Golestanpalatset i Teheran och Chehel Sotoun i Isfahan. Över 120 historiska platser har skadats.

Läs fler vykort från Iran:

En rasistisk etnonationalist, en anti-muslimsk aktivist, en frikyrkopastor som läser Mellanösternpolitik som profetia och en liberal partistrateg kan ha helt olika utgångspunkter för sitt stöd för Israel.

För etnonationalisten handlar det om nationell och etnisk identitet, där judar betraktas som ett folk som hör hemma någon annanstans. Den anti-muslimska aktivisten ser Israel som en allierad i en civilisationskamp mot islam, där israeler tar riskerna och skulden på marken medan väst står för vapen, pengar och politiskt stöd. För pastorn blir nationalstaten Israel en del av en profetias fullbordan. Partistrategen ser en geopolitisk position, en ideologisk markör och möjliga röster.

Motiven spretar kraftigt, men ändå kan de samlas i samma okritiskt Israelvänliga politik. Judar får olika roller i dessa föreställningsvärldar, men förblir i alla dessa fall ett medel för politiska, religiösa eller strategiska mål som inte är deras egna.

Read more