Valåret 2026 är en mörk historia. Retoriska grepp som ”vi och dom” har återkommit i debatten, ressentimentet och retributivismen frodas och rasistiska tankefigurer luftas ogenerat. 2026 är året med tonårsutvisningar och införandet av medborgarskapstester.

Angiverlagen som tvingar myndigheter att lämna uppgifter om utvisningshotade människor införs, det byggs fängelser för barn och läggs förslag om att begränsa vuxna kvinnors autonomi genom att införa slöjförbud på allmän plats.

Det görs skillnad på människor och människor. Mest avslöjande för den människosyn som utgör fundamentet i Tidöregeringens politik är den märkliga oron för att det ”föds för få svenska barn”.

Under några år har barnafödandet minskat i Sverige: Enligt ett pressmeddelande från SCB föddes 49 700 barn det första halvåret 2025, vilket innebär en minskning på 840 barn jämfört med samma period 2024. Det är det lägsta antalet födda under ett första halvår på 23 år.

Regeringen har därför tillsatt en utredning för att ”förstå och vända ett minskat barnafödande” i akt och mening att avhjälpa hinder för att bilda familj.

Ingen brist på barn

Samtidigt är ju världen fortfarande överbefolkad. Enligt FN:s scenario, World Population Prospects, kommer världens folkmängd vid sekelskiftet uppgå till nästan tio och en halv miljard människor, vilket är detsamma som två miljarder fler än i dag.

Världens befolkning har ökat explosionsartat sedan sekelskiftet 1800/1900: Då fanns det ungefär en miljard människor.

Dagens folkmängd kommer alltså att vara tio gånger större vid nästa sekelskifte än den var då artonhundratalet gick över i nittonhundratal.

Så sent som november 2022 publicerade Institutet för Framtidsstudier rapporten ”Global befolkningsökning”, i vilken författarna resonerade kring fara och risk med ständigt ökad befolkning globalt: svält, konflikter, klimatförändringar med naturkatastrofer som följd.

Vi befinner oss mitt i en global svältkatastrof. Miljontals barn, i länder som Jemen, Burkina Faso och Afghanistan saknar mat och rent vatten. En människa dör av svält var 48:e sekund i östra Afrika.

I det läget beslöt den svenska regeringen att minska biståndet med tre miljarder kronor under 2026.

Dock behåller regeringen sitt stöd till UNHCR och World Food Program eftersom det, enligt biståndsminister Benjamin Dousa, ofta är svält och bristande tillgång till rent vatten som ”leder till stora flyktingströmmar”.

Biståndsministerns val att stötta kampen mot svält handlar alltså mindre om att rädda hungrande barn och mer om att hålla dom borta från Sverige.

Regeringen vill ha vita barn

Regeringens incitament för att tillsätta en kommitté med syfte att undersöka varför det föds färre svenska barn handlar, i alla fall officiellt, om krympande BNP samt kompetensförsörjningen i vård och omsorg: Hur ska färre unga klara av att ta hand om allt fler äldre?

Eftersom vi lever allt längre, ökar antalet omsorgskrävande åldringar som behöver tas om hand och vårdas av en krympande skara arbetsföra unga. Det är dock ett problem som löser sig på några generationer, och som fram till dess skulle gå att åtgärda med arbetskraftsinvandring från kontinenter med högre nativitet.

Dessutom bidrar arbetskraftsinvandrare inte bara med arbetskraft, utan också med pengar till statens kassa. Kvinnor och män som invandrar till Sverige i jakt på ett bättre liv och som tar jobb i vården och i servicesektorn betalar ju också skatt och konsumerar.

Men det kanske inte passar Tidöpartiernas narrativ? Alltså tillsätter man en kommitté för att försäkra sig om att det fortsättningsvis föds tillräckligt många etniskt svenska vita pojkar och flickor för att hålla landet vitt och fritt från invandring.

Parallellt med oron över att det föds för få blonda och blåögda barn pågår de så kallade tonårsutvisningarna, vilket ytterligare bekräftar bilden av Tidöregeringens rasistiska politik. Det finns inga officiella siffror på hur många unga människor, personer mellan 18-21 år, som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd via anknytning och fått avslag.

Aftonbladets granskning, publicerad i mars i år, visar att 92 personer drabbades 2025. Mörkertalet är sannolikt stort, och de som fått besked 2026 finns inte med i Aftonbladets kartläggning

Det handlar alltså om ungdomar som nekas uppehållstillstånd i Sverige, trots att deras föräldrar får stanna, trots att de i många fall bott flera år i Sverige, talar svenska och är helt integrerade, trots att de studerar eller arbetar här, trots att flera av dem inte har någon relation till landet de utvisas till.

Här har vi alltså unga män och kvinnor som är redo att bidra med precis det Tidöregeringen säger sig söka: Som arbetskraft i välfärden, som skattebetalare och säkert också som föräldrar.

Som Diya, 21 år, som har gått naturvetenskaplig linje i Örebro, arbetar extra i hemtjänsten och vill plugga juridik. Eller hennes syster Kani, 19 år, som fick sitt utvisningsbeslut när hon gick sista året på gymnasiet. Hon arbetar på en förskola medan hon väntar på att deporteras till Irak.

Manvel lämnade Armenien med sin mamma när han var fyra år gammal. Han har gått gymnasiet i Sverige, lärt sig svenska och jobbat som maskinoperatör. Nu är han 21 år och ska utvisas ensam till ett land han inte besökt på sjutton år i stället för att läsa till sjuksköterska som han planerat.

Ayla har precis tagit studenten och sökt till läkarprogrammet. Det blir inga studier i medicin för henne – hon ska, helt ensam, utvisas till Iran, ett oroligt land med en djupt problematisk kvinnosyn.

Det handlar inte om vandel

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen av unga, strävsamma, skötsamma, välintegrerade kvinnor och män, redo att hugga in i välfärden med god vandel, som det heter nu för tiden.

Politiska löften om att ”det ska löna sig att vara skötsam och anstränga sig” ekar tomma, för att inte säga klingar falskt när människor som gör exakt det som efterfrågas, lär sig svenska, utbildar sig, integreras ändå utvisas. Är det ”ordning och reda i migrationspolitiken”, som Tidöregeringen säger sig vilja ha?

Högerpolitiker vill ju gärna berömma sig om att vara förnuftets röst, till skillnad från vänsterns känslosåsande. Att utvisa fullt integrerade personer som har både plats och uppgift i Sverige, är hundra procent oförnuftigt och hundra procent känslostyrt. Känslan tycks vara att individens födelseort trumfar både vandel och ansträngning.

Det får mig att misstänka att regeringens migrationspolitik handlar mindre om ordning och reda och mer om ett annat projekt: Att hålla Sverige etniskt rent. Det projektet har jag inte röstat på.

För ja, jag erkänner mig skyldig: Jag röstade faktiskt på ett av de partier som nu för en politik som inte kan förstås som något annat än rasistisk och exkluderande.

När jag en gång förflyttade mig från vänstern högerut handlade det om människosyn. Jag upplevde att vänstern hade fastnat i identitetspolitik och viktimiseringsideologi: Man tyckte synd om människor, betraktade dem som anonyma offer i ett ansiktslöst kollektiv i stället för som kapabla personer med individuella styrkor, egenskaper och förmågor.

Jag har en stark tro på människans förmåga, till utveckling, till förändring och till hennes vilja att skapa sig ett liv, att bidra och jag tror på varje individs rättighet och möjlighet att själv välja hur hon vill leva sitt liv, vad hon tror på, vem hon är.

Allt det där är egentligen kärnvärden i den socialdemokrati jag växte upp med, tron på varje individs vilja och förmåga att bidra, hennes törst efter bildning och kunskap och hennes rättighet att få finnas i egen rätt.

Under några decennier förflyttade sig socialdemokratin och övriga vänstern allt längre från den här människosynen och jag sökte mig högerut. Där tyckte jag mig finna en syn på människan som rimmade bättre med mig – en idé om individen som autonom, ansvarig och kapabel.

Jag kunde inte föreställa mig att ett parti som Moderaterna – det parti jag arbetat för, kandiderat för, haft politiska uppdrag för – skulle hamna i ett öppet fascistiskt språkbruk.

Där är vi nu, med en inhuman politik och företrädare som medvetet flörtar med ett fascistiskt tankegods.

Carl-Oskar Bohlin, landets minister för civilt försvar har vid upprepade tillfällen inskärpt vikten av att tala om ”vi och dom”, i full medvetenhet om det destruktiva i att använda just den retoriska figuren.

I sitt tal vid chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm, i december 2025, sade han att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”. I nästa mening deklarerar han att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.

Livsfarlig retorik

Vid konferensen Folk och försvar i Sälen betonade han återigen vikten av att dela upp mänskligheten i ”vi” respektive ”dom”: ”Det finns ett ’de’ som inte bör vara en del av vårt ’vi’”, säger han och fortsätter med att resonera kring stigmat mot att göra just den här uppdelningen, i ”vi och dom” för att landa i slutsatsen att polarisering kan vara ”bra”.

Bohlins retorik är livsfarlig. Det finns nämligen, som han själv sade i sitt tal på Norrmalmalmstorg, goda skäl att undvika den uppdelning av människor i två grupper, tillhöriga (vi) och icketillhöriga (dom) som han själv föreslår.

Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen succesivt förlorar sin rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor.

Idén om ”vi och dom” är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare (2007).

Mot den bakgrunden är det svårt att tro att platsen för Carl-Oskar Bohlins tal vid flygvapnets hundraårsfirande var slumpmässigt vald. Omgiven av män och kvinnor i uniform står han framför en gigantisk bronsörn med utbredda vingar, Carl Milles flygarmonument.

Örnen är skapad 1931 och är ett tydligt uttryck för en fascistisk estetik. Milles beundrade, som bekant, både Hitler och Mussolini.

Sådan är stämningen på randen till en valrörelse som kan bli den mörkaste i min livstid: med blinkningar till fascism, exkluderande retorik och en galopperande nationalism.

Inom islamisk eskatologi är as-Sirāt den bro vi människor måste vandra över helvetet för att nå fram till paradiset. Tunnare än ett hårstrå, vassare än ett svärd. De rättfärdiga passerar, medan de orättfärdiga faller.

Jag brukar aldrig sitta kvar när eftertexterna börjar rulla, men när Óliver Laxes film tar slut gör jag det. En kollektiv tyngd har infunnit sig i biosalongen, en lagerlokal i ett av Dubais industriområden.

Det är som att vi alla just försökt korsa as-Sirāt, utan att nå fram. Förstummade har vi lämnats fastnaglade i mörkret, medan Kangding Rays trancemusik fortsätter att pulsera ut och skapa ångest.

Bron över helvetet börjar på en rejvfest i Marockos öken, där högtalarstackar staplas på varandra och sladdar dras genom sanden, innan basen sätter kropparna i rörelse. Under lång tid är det ingen dialog, som om ord vore för begränsande för denna oas där världen utanför inte existerar.

Vi befinner oss i ett alternativt universum där människors tidigare liv och status inte spelar någon roll för dem som har sökt sig hit. Det är deras ärr, de synliga och de osynliga, som förenar dem.

In i denna miljö kliver Luis med sin tioårige son Esteban och gatuhunden Pippa. En korpulent pappa från Spanien på jakt efter sin dotter Mar, som ingen har hört av på månader.

När militären skingrar festen ställs Luis inför ett val. Att vända om till ingenting, eller att fortsätta sökandet genom att försöka slå följe med en grupp inbitna rejvare som trotsar soldaternas order och ger sig av ut i öknen. Ett ödesval mellan ett liv med sin dotter, eller det slags liv som återstår utan henne.

Det enda vi får veta är att tredje världskriget har brutit ut och att världen ligger i spillror. Om kriget är reellt eller bildligt spelar ingen roll.

Prövningarna knyter långsamt ihop den lilla gruppen som flyr vidare. Krig lämnar inget utrymme till egennyttan och de tvingas dela på allt. För överlevnad upplöses gränsen mellan ditt och mitt. Mellan dig och mig.

Pappa Luis bil är inte byggd för ökenterräng, precis som människorna inte är byggda för krig. Han ser inte hur han ska kunna balansera fram på den smala kanten som leder upp i bergen med sonen och hunden. Men han kör ändå.

Allt eftersom historien fortsätter skiftar den fokus. Letandet efter Luis dotter tar allt mindre plats. Mardrömmen om att förlora ett barn relativiseras i takt med att det framgår att vi alla dansar en dödsdans på skiljelinjen mellan det vi tar för givet och det vi aldrig kunnat föreställa oss.

I en scen monterar Jade, en av rejvarna, ihop en kasserad högtalare. Luis förstår inte musiken. För honom är den bara oljud. Jade lägger hans hand på den spruckna trumman för att han ska känna vibrationerna. Hon säger att den aldrig ger ifrån sig samma ljud och att man aldrig kan veta om detta är det sista ljudet den någonsin gör innan den sprängs.

Som det är med högtalaren, är det underförstått med allting. När som helst kan man falla från helvetesbron.

Sirāt är en hänsynslös film, som inte bryr sig om att förmildra. Likgiltig mot känslorna den producerats för att framkalla och gränslös i sitt sätt att göra det.

Det är en berättelse som man genomlider, snarare än bevittnar. Hur det går för karaktärerna är sekundärt. När det blir mörkt har inget besvarats, samtidigt som frågorna blivit fler. Kanske är det därför jag sitter kvar, därför som filmen fortsätter ställa frågor till mig långt efter den har tagit slut.

Den konstanta dikotomiska dansen mellan liv och död är en frågeställning i sig. Vilket är egentligen det största priset för rejvarna, att få leva eller att få dö? Finns paradiset i döden och helvetet i livet? Krävs förintelse för att de ska uppnå frigörelse?

Filmen finns också i verklighetens horisont, för det parallella universumet på duken speglas av den splittrade illusionen utanför biosalongen, där ett krig har brutit ut på det som sagts vara världens tryggaste plats.

Vi har alla börjat vandra på as-Sirāt.

Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också av vad jag därigenom slutar att se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag har missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?

Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.

Men under det där, lite djupare ner, finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala.

Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.

Det är en form av splittring som jag inte tror att människor alltid har levt med. Att vara konstant exponerad för världens smärta utan möjlighet att agera proportionerligt.

Utan att ens veta om man borde agera.

Det är inte bara överväldigande. Det är en slags oavslutad rörelse som kroppen bär runt på.

Kanske har det alltid varit smärtsamt i världen, men det som är annorlunda nu är att allt pågår samtidigt, på många olika ställen. Dånande, rakt in i nervsystemet.

Och mitt i allt det där ska man försöka vara en fungerande människa. Förälder. Vän. Kollega. Någon som fortfarande vill kunna känna och göra något verkligt utan att gå sönder.

Det som stör mig mest är inte mängden information jag exponeras för utan hur medvetet allt är byggt för att hålla mig kvar. Att allt och alla tävlar om min blick. Inte bara om mina åsikter och värderingar utan om min uppmärksamhet.

Vad jag ska rikta mig mot. Vad jag ska bli rädd för. Vad jag ska hinna reagera på innan nästa sak tar över.

Och hur systemen som styr min uppmärksamhet – algoritmerna, plattformarna, nyhetslogiken – har lärt sig exakt hur man håller kvar en människa några sekunder till. Ibland smeker den mig medhårs, ibland spärrar den upp mina ögon, ibland söver den mig.

Samtidigt är det svårare att stanna kvar i en tanke. En känsla. Ett samtal. En flyktig känsla av obehag förvandlas lätt till skrollande, arbete, distraktion.

Det är som att kulturen tränar oss i att aldrig vila blicken någonstans för länge.

Min uppmärksamhet bryts när jag skriver den här texten. Jag hoppar till nyhetsflödet. Ett barn som har förlorat hela sin familj. Jag stannar i tre sekunder. En AI-genererad influencer. Jag skrollar snabbt vidare. Sedan en annons för skor.

Jag fastnar för ett citat på Substack.

My daughter asked me when she was six.
“If you could, would you go to space?”
“Yes, I’d love to.”
“But you are already in space.
Earth is already in space.”
Our sense of separation on full display,
exposed by the raw insight only a child possess.
– Dennis Hedenskog

Jag vet inte vad det gör med mig på sikt. Jag vet inte vad det gör med oss. Vad som händer med ett samhälle där vi snabbt kategoriserar, reagerar, dömer och går vidare. Där allt måste bli innehåll innan det hunnit bli erfarenhet.

Ibland tänker jag att vi kanske inte är utmattade av arbete egentligen, utan av att leva för länge med blicken riktad mot sådant som dränerar livskraft.

Flöden som håller oss reaktiva. Ideal som gör oss otillräckliga. Framgång som får oss att känna att vi ligger efter.

Hjärnan kan bara vara medveten om en bråkdel av allt vi tar in, men resten lagras någonstans ändå, har jag läst. I tröttheten. I oron. I känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta ord på vad.

Kroppen vet.

Men det fungerar åt två håll. I samma sekund jag blir medveten om att jag är ägd kan jag också välja att lägga min blick någon annanstans.

På en plats jag annars bara passerar. På ljuset genom träden eller en bok från en annan tid. Hos en människa som jag vill förstå.

Eller på mig själv. Inte den effektiva, dömande blicken som värderar utifrån prestation utan en mer förlåtande blick. En som hjälper mig att se sammanhang och trötthet tydligare. Se saker för vad de faktiskt är.

Verkligheten blir annorlunda när man faktiskt vågar se den. Inte selektivt. Inte reaktivt. Utan med en blick som jag faktiskt har valt själv.

Jag tror att jag måste börja där.

Vi går mot val i Sverige och i den tryckande hettan försöker jag följa samtalen samtidigt som jag känner mig alienerad. Inget går riktigt in. Det känns som om det jag läser och hör handlar allt mindre om argument kring sakfrågor som straff, migration och skatter, och allt mer om människor som försöker beskriva hur det känns att leva.

Vi låtsas att vi är objektiva. Politiker gör det. Ledarskribenter gör det. Jag gör det. Du gör det.

Men politik är inte motsatsen till känslor. Ideologi är ofta känslor som organiserats till en världsbild.

Vi talar som om vi beskriver världen, när vi egentligen berättar hur världen känns där just vi står.

Och det är förmodligen därför jag känner mig alienerad.

För där jag står håller världen som jag känner den på att försvinna. Döda fiskar följer med de alldeles för varma vågorna upp på stränder. Barn dödas av bomber. Världsledare ljuger och är korrumperade utan att ställas till svars.

Det får mig att känna saker. Jag är rädd. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag känner mig osäker.

På samma sätt känner andra också saker.

När någon säger “vi måste ha hårdare straff” betyder det troligen:

Jag är rädd.
Jag längtar efter ordning.
Jag vill kunna slappna av.

Och när någon säger ”vi måste ta hand om fler människor” kanske det betyder:

Jag mår illa när andra lider.
Jag behöver ett samhälle där människor inte lämnas ensamma åt sitt öde.
Jag vill ta ansvar för något mer än det som redan är mitt.

Ingen av dem är objektiv. Ingen av dem är obegriplig. De börjar bara på olika platser.

Men vi behandlar våra egna känslor som fakta och andras känslor som hot.

Jag har skrivit om det här förut – att vi inte ens tänker i samma ordning. Att vissa nervsystem verkar kalibrerade för att känna hotet först, vilja ha ordning och tydlighet innan de kan öppna sig. Att andra börjar i samhörighet, i det som går sönder och inte kan slappna av förrän ingen lämnas utanför. Olika sätt att känna sig trygg.

Problemet är inte bara att höger och vänster finns. Problemet är att vårt politiska system kräver att det ena trygghetsspråket ska besegra det andra.

Och när den ena vinner känner den andra sig mindre trygg.

Sedan svänger pendeln.

Vi organiserar oss som om samhället bara kunde lösa ett mänskligt behov åt gången.

Men om politik är lika mycket en strategi för att lugna ett oroligt nervsystem som det är ideologi, vem är jag då och vilken värld skulle just jag känna mig tryggare i?

Sociologen Arlie Russell Hochschild kallar underliggande känslor som påverkar hur vi röstar för “deep story”: berättelsen som jag förstår världen utifrån. Vem hotar mig? Vem ser mig? Vem har trängt sig före? Vem tar ansvar? Vem lämnas ensam?

Att förstå en rädsla är dock inte samma sak som att man måste följa den vart den än leder. Det finns gränser för vad politik får göra med andras liv.

Men om politik börjar i vad människor uppfattar som fara och förlust, då kanske vi inte heller kan samtala genom att tala om begrepp och statistik.

Tänk att i stället höra en politiker säga:

“Världen skrämmer mig. Jag längtar efter att få känna mig trygg, ha ordning och få leva i ett land där vi har tydliga regler. Där någon håller ihop helheten och där jag får behålla det jag bygger.”

Eller:

“Världen skrämmer mig. Jag längtar efter samhörighet och ett samhälle där människor och allt levande får möjlighet att leva utifrån sina unika förutsättningar. Jag blir rädd när människor lämnas utanför, när naturen förstörs och när vi slutar ta hand om varandra.”

Om språket blev ärligare, skulle det då bli lättare för dessa två sidor att känna igen något mänskligt hos varandra – och existera tillsammans?

När jag känner mig hotad blir världen mindre. När jag känner mig trygg blir världen större.

I stället pratar vi som om våra känslor vore fakta och våra värderingar vore logiska slutsatser.

Jag vet inte om höger och vänster, kartan som ritades under franska revolutionen, längre räcker för att förstå dagens samhälle där människor bär på så olika erfarenheter – och söker trygghet på så olika sätt.

Jag vet bara att jag längtar efter samtal där människor vågar börja lite längre ner.

Den palestinska fotojournalisten Fatima Hassouna skrev i en dikt: “Om jag får leva tills jag blir gammal, kommer det att räcka för att göra allt jag vill och allt jag önskar? Och om jag dör, kommer alla mina önskningar att dö med mig?”

Hon funderade också på om de som dödades i Gaza hade levt tillräckligt, och om de dog tillräckligt, och kom fram till att:

“Om jag måste dö, vill jag ha en död som ekar. Jag vill varken vara en snabb nyhetsnotis eller bara ett nummer i mängden. Jag vill ha en död som hörs av hela världen, ett avtryck som ristas in för alltid, och eviga bilder som varken tid eller plats kan begrava.”

Det blev som i dikten.

En prisbelönt dokumentär om hennes liv, Put your soul on your hand and walk (2025), bygger på samtal mellan henne och den fransk-iranska regissören Sepideh Farsi. Den visades under filmfestivalen i Cannes 2025.

Den 15 april 2025 kom nyheten att filmen skulle till festivalen. Då sade Fatima att hon ville komma och skickade sin passkopia för en visumansökan.

Samma natt dödades hon i ett israeliskt flyganfall mot sitt hem i Gaza stad, tillsammans med sex familjemedlemmar. En av dem var hennes gravida syster.

Fatima Hassouna blev 25 år. Sista bilden hon publicerade på Instagram var en solnedgång över Gaza.

Fatima Hassouna föddes 1999 och tog en kandidatexamen i multimedia från University College of Applied Sciences i Gaza. Hon kallade sin kamera för Anya och skrev att de tillsammans “bara sett svart och rött, bara känt lukten av död, ätit bittra äpplen och bara rört vid lik”.

Organisationen Plan International publicerade postumt hennes fotodagbok. Hon deltog i deras She Leads-program, ett initiativ som vill stärka unga kvinnor att ta mer plats och inta större ledarpositioner.

Plan beskrev henne som enormt begåvad. Bilderna i dagboken fokuserade på hur civila och särskilt barn drabbas i Gaza. Hon hade nyligen förlovat sig och drömde om att skaffa egna barn.

Israeliska försvarsmakten, IDF, har sagt i ett uttalande att hennes lägenhetshus bombades för att en Hamasterrorist, som planerade och utförde terrorattacker mot IDF-styrkor och israeliska civila, var där samt att åtgärder hade vidtagits för att minska riskerna för civila.

IDF har inte lagt fram några bevis för sina påståenden.

Regissören Sepideh Farsi menar att det är “nonsens”. Att hon kände hela familjen och att hon istället tror att det handlade om Hassounas arbete som journalist. Det har tidningen The Guardian rapporterat mera om.

På premiären i Cannes sade Sepideh Farsi att det handlade om en riktad attack. Hon hänvisade till en utredning av forskningsgruppen Forensic Architecture, FA, baserad vid Goldsmiths, University of London, som visar att lägenheten på andra våningen i femvåningshuset träffades två gånger samt att analyser pekar på att det var en precisionsattack.

I en annan dikt undrade Fatima Hassouna hur det skulle kännas att få äta ordentligt igen den dagen kriget tog slut, och om det skulle vara choklad, mammas ugnsstekta kyckling med vegetarisk sås och ris eller hennes underbara makluba.

Förra sommaren var svenska journalister, däribland undertecknad, initiativtagare till Gad-uppropet, där mediearbetare som skrev på krävde fyra saker: att internationella journalister skulle släppas in i Gaza, att palestinska journalister skulle kunna arbeta utan att dödas och svältas, att medieledare i Sverige, Europa och USA skulle sätta press på Israel – direkt och via politiska företrädare – och att samma medieledare skulle kräva verkliga förbättringar av pressfriheten.

Uppropet spreds internationellt och fick 1 230 underskrifter, hela vägen från Brasilien till Australien.

Det skapade en historisk debatt i och utanför Sverige, med ett enormt antal tidningsartiklar, ledartexter, radio-, tv- och poddinslag som aldrig verkade sina.

Det drog rekordpublik till Pressklubben. Det har till och med skrivits en kandidatuppsats om Gad-uppropet vid JMG.

Man kan tycka att det är en bra respons på ett upprop.

Det var det inte.

Read more

Vykort #1 | Aisha
Till den som fortfarande tror på barmhärtighet

Jag sitter framför en liten teservering i Khartoum. Jag är ensam. Teet är kallt. Jag har inte rört det. Det finns inget tilltugg.

Jag kom hit från Darfur för ett par år sedan och trodde att jag hade lämnat det värsta bakom mig. Men kriget följde efter mig. Eller så fanns det kanske hela tiden inuti männen som håller i vapnen.

På vägen till den här staden såg jag döda kroppar vid vägkanten. De var inte soldater. Bara människor. Gamla kvinnor. Barn. En ung man med händerna bakbundna. Ingen stannade för att täcka deras ansikten. Solen brände sönder deras kroppar där de hade fallit ner.

Jag såg människor blöda från magar och ben. De ropade på hjälp. Men det fanns inga läkare. Sjukvårdspersonalen hade bombats i sina egna sjukhus. Jag gick förbi en byggnad som en gång varit en klinik. Nu var den en hög av betong och blodiga lakan.

Männen som slåss bryr sig inte om vem du är. De dödar bönder. De bränner byar. De förstör hela städer. Och de tar kvinnor. De för bort oss bakom murarna och gör sådant som jag inte kan skriva med den här pennan.

Jag hörde männens skratt. Jag såg en flicka, inte äldre än femton, släpas bort i håret. Hennes mamma skrek så högt att jag fortfarande hör ljudet när jag blundar.

Det finns ingen barmhärtighet. Inte för de gamla. Inte för de sjuka. Inte för de ofödda. Männen som gör detta har ingen heder. De har gjort sig själva omänskliga.

Den som förnedrar sig själv har ingen heder.

Om du läser detta och är trygg någonstans, vänd inte bort blicken. Vi är inte bara en berättelse i nyheterna. Vi är kvinnor som sitter ensamma med kallt te. Vi är mödrar som har förlorat våra döttrar. Vi är ett land som ligger och blöder på marken och ingen hjälper oss.

Vykort #2 | Dr. Reem
Till min kollega Dr. Nada som flytt utomlands

Jag skriver detta från en sjukhuskorridor i Omdurman, där luften luktar desinfektionsmedel och damm. Jag minns våra år på universitetet, hur vi brukade sitta på Al-Mina Street, dricka kaffe och gräla om våra specialistområden.

Dagen då kriget började hade jag nattpass. Jag hörde smällen som krossade fönstren innan de sårade började strömma in.

I korridorerna såg jag människor som hade förlorat armar och ben och inte ens skrek. Så chockade var de. Jag sökte i deras ansikten efter drag jag kunde känna igen.

Nu sitter jag på en gammal bår. Strömmen har gått och min telefon är nästan död. Om du läser detta, ska du veta att vi inte bara är siffror i ett nyhetsinslag. Vi är läkare som försöker rädda människor i skenet från ficklampor.

Vykort #3 | Mamma Fatma
Till min borttappade son Mohamed

Jag skriver till dig från lägret i Adré. Dammet bränner i ansiktet. Jag minns hur jag brukade laga kisra åt dig på morgonen, medan du muttrade över att behöva vakna tidigt.

Dagen då de attackerade staden sa du inte ett ord. Du höll bara hårt i kanten av min klänning. I folkmassan, när vi korsade dalen, gled din hand ur min.

På vägen såg jag sådant som inte går att skriva i ett vykort: människor som låg i dammet och inte längre rörde sig.

I fickan bär jag en lock av ditt hår, som jag klippte åt dig under Eid förra året. Om du läser detta, ska du veta att jag fortfarande söker efter ditt ansikte i varje barn som går förbi mig.

Vykort #4 | Tonåringen Ahmed
Till min förlorade cykel

Jag är i ett tält i al-Fashir i Norra Darfur nu, och vinden pressar in sand i varje hörn.

Före allt detta tillbringade jag eftermiddagarna med att putsa dina däck, för att göra mig redo för fredagsloppet med de andra pojkarna i kvarteret.

Dagen då de beväpnade männen kom in på vår gata var ljudet fruktansvärt, som en jordbävning. Jag sprang med min morfar och hade ingenting med mig utom nyckeln till ditt lås i fickan. På vägen såg jag nedbrända hus som såg ut som om ingen någonsin hade bott där.

Nu tittar jag upp mot himlen och ber att det inte ska regna kulor. Om någon hittar detta vykort, låt dem veta att en pojke som drömde om fart blev berövad till och med sina hjul.

Vykort #5 | Läraren Mona
Till den svara tavlan i mitt klassrum

Jag skriver från ett trångt rum i delstaten River Nile. Jag minns lukten av krita på händerna och ljudet av mina elever som skrattade på rasten.

Dagen då granaten slog ner på skolgården frågade jag inte varför. Jag grep min väska och flydde med den sista eleven ut. På vägen såg jag skrivböcker ligga utspridda på gatan, täckta av blod.

Jag sörjer inte väggarna, utan drömmarna som krossades där.

Nu försöker jag undervisa barnen i lägret, med en trädgren i sanden. Jag hoppas att dagen kommer då du går att skriva på igen, och att det första ordet vi skriver är ”fred”.

Vykort #6 | Bonden Ibrahim
Till bevattningskanalerna på min åker

Jag är i en avlägsen by nu, och sitter på en stol som inte är min.

Jag brukade vakna före gryningen för att höra vattnet sorla mellan bomullsplantorna. Dagen då ”åskan” kom – som inte var regn, utan kanoner – lämnade jag allt.

Jag tog ingenting med mig utom en handfull jord från min åker, knuten i hörnet av min turban. Jag såg gårdar brinna och människor som flydde barfota.

Nu ser jag på mina spruckna handflator och längtar efter känslan av Nilens slam. Om detta vykort når någon, låt världen veta att marken inte var tom. Den hade ägare som kände fåglarna vid namn.

Vykort #7 | Ingenjören Tariq
Till bron Al-Mak Nimr

Jag är fortfarande här, i en lägenhet i centrala Khartoum, med dörren låst med sju lås. Jag brukade korsa dig varje morgon och se solens spegling i Blå Nilen.

Dagen då kriget började stod jag på taket och försökte få en telefonsignal. Jag såg rök stiga från alla håll, och plötsligt blev staden tyst.

Vittnesmålet jag bär på är ljudet av tystnad – den skrämmande tystnaden på gatorna som brukade myllra av liv.

Nu lagar jag mat åt min mormor, som vägrade fly, och ser ut över gatan bakom gardinen. Låt inte den här staden bli bara ett slagfält. Minns att vi byggde något här.

Vykort #8 | Handlaren Osman
Till min gamla lagernyckel

Jag är i Port Sudan nu, och ser ut över havet utan att se det. I 30 år arbetade jag ihop värdet av tygerna som jag sålde i Souq Libya. Jag kände varje kund vid namn.

Dagen då elden kom såg jag inte lågorna. Jag kände lukten av brinnande linne från mitt hem och förstod att allt mitt slit var borta.

Jag fick inte med mig något annat än den här nyckeln som tynger i fickan – en nyckel till en dörr som inte längre finns.

Jag såg människor sälja sina kläder bara för att kunna köpa bröd. Nu väntar jag på min tur i en lång kö för att få mat. Mitt enda hopp är att marknaden en dag åter ska eka av försäljarnas rop – inte av de sörjandes gråt.

Vykort #9 | Konstnären Amna
Till min målning som aldrig blev klar

Jag skriver till dig från ett övergivet hus i Atbara. Mina färger var mitt språk, och jag trodde att rött bara var till för blommor.

Dagen då kulan trängde in i min ateljé gick allt i kras. Jag tog med mig en enda färgtub och flydde. På vägen såg jag färger jag aldrig hade målat – askans färg över barns kläder.

I mitt huvud bär jag en bild av vårt hem innan främlingar tog det i besittning.

Nu tecknar jag med en bit kol på väggen för att hålla mig vid liv. Om du ser en vacker teckning, minns då att det finns konst begravd under rasmassorna i Khartoum.

Vykort #10 | Studenten Samah
Till min framtid som jag brukade vänta på

Jag är i ett läger i norra Sudan och försöker minnas fysikens formler. Vi brukade klaga på de långa föreläsningarna och drömma om examensdagen.

Dagen då beskjutningen började satt jag i biblioteket. Jag brydde mig inte om böckerna. Jag sprang för att hitta min mamma.

Jag såg människor ute på gatan springa åt alla håll, utan att veta vart de var på väg.

Jag bär mitt studentleg som om det vore ett bevis på att jag en gång fanns. Nu diskar jag för att hjälpa min familj att få ihop pengar till bröd. Snälla, glöm inte att vi var studenter och att vi har namn.

Vykort #11 | Mormor Nafisa
Till neemträdet på min gård

Jag stannar här i din skugga och jag kommer inte att lämna. Jag föddes här, och under dina grenar gifte jag bort mina döttrar.

Dagen då min son kom gråtande till mig och sa ”gå”, svarade jag att jag föddes i den här staden och att jag ska dö i den.

Jag såg grannarna ge sig av, en efter en. Husen tömdes på sina röster.

I hjärtat bär jag doften av kaffet vi brukade dricka varje solnedgång. Nu dricker jag det ensam till ljudet av explosioner.

Om någon läser detta, låt dem veta att det här huset en gång var fullt av skratt.

Läs berättelsen bakom:

Det är gudstjänst i Filadelfiakyrkan i januari 1939, några månader efter Novemberpogromerna. Pingströrelsen har etablerats i Sverige under ledning av Lewi Pethrus. Han har vuxit till ett av de största namnen i svensk kristenhet och en viktig intellektuell röst även utanför de kristna leden.

Han är mannen som inte bara grundar ett samfund, fyller kyrkan i mångtusental varje söndag, utan som senare också ska medverka till grundandet av Kristen demokratisk samling, det parti som i dag heter Kristdemokraterna.

Nu står han inför församlingen i den enorma gudstjänstlokalen, 3 500 personer har samlats på Rörstrandsgatan. Som en vanlig söndag.

Redan före pogromerna, i juni 1938, har Svenska morgonbladet skrivit om utvecklingen i Tyskland. Rubriken på förstasidan löd: ”Fem miljoner judar hotas av katastrof”. När hösten kom beskrev man utvecklingen som ”vansinnig judehets i hela Tyskland.”

Men det var inte bara sekulära medier som rapporterade om det allvarliga läget. Även baptistsamfundets tidning Veckoposten publicerade en hel artikelserie om de tyska judarnas situation och beskrev den som en ”skam för människosläktet” och uppmanade till handling: ”Kan ingen hejda detta mörka hat, som frodas vilt i hägn av makt och stat?”

Annorlunda var det i pingströrelsens publikation Evangelii härold. Här var det tyst om situationen, åtminstone explicit. Den 17 november, en vecka efter Kristallnatten, kommer något som liknar en analys av läget.

Då skriver Lewi Pethrus att lidandet är nödvändigt för att Gud ska få igenom sin plan. Därför kan vi inte be om förskoning, menar han. ”Vi kunna icke säga ’Gud, vi önska, att Du skall hålla tillbaka dessa straffdomar över världen.’”

Och så står han då inför de tusentals gudstjänstbesökarna, den 25 januari 1939. Två månader har gått sedan pogromerna och den store väckelseledaren säger:

”De skola jagas ner från alla höjder. Det står så. Och det är precis bokstavligen vad som sker. Alla judar på upphöjda platser har jagats ner. ”

Lewi Pethrus låter sina åhörare förstå att det som händer i Tyskland är en del av Guds plan. Han menar visserligen att Tysklands hantering av judarna är väl hårdhänt, men också att den överensstämmer med gamla testamentets profetior.

Händelsen är bara en av otaliga liknande som beskrivs i bröderna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundströms bok Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (2026).

Bröderna har ägnat flera år åt att granska pingströrelsens – och därmed även Kristdemokraternas – antisemitiska rötter. Den populärvetenskapliga boken bygger på inte mindre än åtta forskningsartiklar och visar, bortom allt tvivel, att pingströrelsens stora förgrundsgestalt i Sverige bar på en djupt osund människosyn.

Pethrus teologiska och politiska tänkande genomsyrades av en obarmhärtig renhetsiver. Ett renhetsideal som påverkade såväl hans agerande som samhällsaktör i förhållande till nationalsocialismen och hans förkunnelse som pastor.

Teologi är visserligen ett av humanioras äldsta perspektiv, men det är likväl just det – ett perspektiv. Inte ett isolerat fenomen som kan lösgöras från resten av samhället.

Det går därför inte att enkelt peka ut vad som är teologiskt grundat och vad som är politiskt. Det handlar snarare om hur något betraktas. Även detta framträder bortom allt tvivel i bröderna Lundströms analys.

Är föreställningen om vilka människor som bör få finnas i ett samhälle religiös snarare än politisk om den grundar sig i en övertygelse om en högre makt med en plan för världen? Gör det någon skillnad?

Bröderna Lundström visar dels att teologi och politik är tätt sammanflätade. Men dels, och viktigare, att det som framträder när en centralgestalt i svensk kristenhet analyseras ur båda perspektiven samtidigt är genuint hårresande.

Bidrog med psalm till nazisterna

Deras kartläggning för läsaren allt djupare in i ett mörker. En labyrint av åsikter där en unken människosyn, obarmhärtig renhetsiver, ett syndabockstänkande och en stinkande antisemitism genomsyrar såväl teologi som politiska vägval.

Lewi Pethrus val att bidra med en psalm till nationalsocialisternas sångbok, hans vägran att skriva under de skrivelser mot nazismen som andra kyrkoledare bjöd in honom till, hans egna predikningar, de människor han bjuder in till sina sammanhang, de resor han gör, de källor han hänvisar till, ja, det bara fortsätter. Han återkommer till att judarna är ett problem som ska lösas genom folkförflyttningar, i enlighet med Guds plan för världen.

Det är ett mörker som borde få varje samfundsmedlem i Sverige, liksom varje politiker och definitivt varje kristdemokrat, att stanna upp och rannsaka sin egen tradition. ”Det vore oärligt att förneka det”, som Kristdemokraternas partisekreterare Bertil Carlsson skrev 1964 apropå partiets tidigare nazistiska kopplingar i ett medlemsutskick till Kristdemokraterna i Stockholms stad.

Visst finns även motsatsen i pingströrelsens historia. Författarna visar många exempel på pingstförsamlingars arbete för alla människors lika värde, de är själva uppvuxna i rörelsen och talar ur såväl egna erfarenheter som kollektiva minnen.

Men mörkret finns där likväl och bör väcka självkritiska frågor, inte bara hos pingstvänner: Finns det något liknande i den tradition jag själv står i? Lever tankestrukturer eller tolkningsmönster vidare idag, explicit eller implicit, i de kulturella, politiska eller andliga sammanhang där jag rör mig?

För mig som prästvigd för Svenska kyrkan är svaret enkelt: Ja. I Svenska kyrkan lever en ersättningsteologisk tradition kvar. Det är ett tänkande där Jesus framställs som den kärleksfulla ledaren som ersätter äldre tiders (läs: judendomens) hårdföra och kärlekslösa budskap.

Tanketropen om Jesus som den som ensam för kärleken in i världen återkommer ständigt. Tydligast blir det i psalmrader som: ”Moses gav oss lag och krav, Jesus lyfte bördan av”, en lättsjungen och glad psalm som var populär fram till för ungefär 20 år sedan, då man äntligen insåg det problematiska i texten och lät den tystna.

Jag har själv som präst gjort mig skyldig till ersättningsteologiska tankefigurer. Jag har fått Jesus att framträda som ljuset mot en mörk bakgrund, och därmed indirekt anspelat på det antijudiska fundament som mycket av kristen teologi ofrånkomligen vilar på.

Luther var antisemit

Att detta sipprar fram i Svenska kyrkan är inte märkligt; Martin Luther var trots allt antisemit så det stänkte om det (obarmhärtigt framställt i skriften Om judarna och deras lögner, 1543). Inte någon av oss präster är opåverkade av det arvet.

Luthers antisemitism har visserligen diskuterats i flertalet studier och Svenska kyrkan har gjort tydliga uttalanden och visat insikt om att detta ständigt behöver bearbetas. Men det är inte samma sak som att man på ett genomgripande sätt har gjort upp med de djupliggande tankemönstren.

I pingströrelsen har man först på senare tid börjat göra upp med ett antijudiskt och antisemitiskt förflutet. I Sverige sker det just nu till stor del genom Lundströms forskargärning. Samtidigt visar reaktioner på boken att man hellre diskuterar deras forskningsresultat än tar konsekvenserna av dem.

Detta samtidigt som man skulle kunna hävda att de strukturer boken blottlägger lever vidare i nya former i vår egen tid. När pingstpastorn Åke Green på 1990-talet beskrev homosexuella som en ”cancersvulst på samhällskroppen”, talade han då inte på ett sätt som påminner om Lewi Pethrus människosyn?

När en ung tjej, i dag anställd inom Equmeniakyrkan, tidigare uppskattad medarbetare för ett av landets studieförbund, inledde sina pastorsstudier var det tidigt 2000-tal.

Hon hade nyss gått ut gymnasiet och blev kär i en annan tjej. Hon var nykär, lycklig och ivrig att få komma ut och predika. Men på högskolan som utbildar pastorer till väckelsekristna samfund hanterades hennes kärlek som en synd. En orenhet som skulle rensas ut. Hon fick lämna högskolan, blev sjukskriven och det tog många år innan livet fungerade igen.

Händelsen är känd och beskrivs i en artikel i Expressen om hennes och liknande fall.

Och precis som bröderna Lundström visar går det inte att göra någon enkel åtskillnad mellan teologi och politik. Det går inte att tänka att detta enbart är en fråga för ”de religiösa” eftersom landets andliga traditioner påverkar såväl kulturliv som politik.

Dagens renhetsiver

När Ebba Busch 2025 talar om att Sverige befinner sig under en ”värderingsmässig attack” och säger att det är dags att peka ut vilka värderingar som ”inte är önskvärda i vårt land”, är det svårt att inte tänka på bokens skildringar av hennes partis ursprung.

Svårt att inte tänka att det som under Lewi Pethrus tid var en teologisk renhetsiver för att hålla församlingen fläckfri, och som gick hand i hand med hans antisemitism och vördnad för Hitler, hos dagens kristdemokrater verkar ha sekulariserats till en kulturpolitisk renhetsiver.

Lever idén om den rena, homogena gemenskapen kvar, är det bara syndabocken som bytt skepnad? Anspråket på att dra skarpa gränser och sortera bort det orena verkar hur som helst vara detsamma.

Liknande tankar väcker också partiets hållning i urfolksrättsliga frågor. När Ebba Busch talar om att staten behöver ”återta kontrollen” över traditionella samiska marker och öppnar för att rulla tillbaka samiska rättigheter, påminner det om historiens gränsdragningar.

Det är en politik som bygger på tanken att det gemensamma – förstått som det rena, enhetliga majoritetssamhället – inte kan tolerera de historiska och juridiska särställningar som urfolksrätten kräver. Samerna görs till syndabockar för utebliven utveckling.

Ivern att likrikta, att rensa bort det som komplicerar bilden av den homogena nationalstaten, visar den att Lewi Pethrus arv lever vidare trots att man som parti gjort upp med delar av sitt förflutna?

Teologin har blivit maktpolitik, men impulsen att sortera bort det som inte passar in i mallen verkar vara densamma.

Share

Efter att ha läst Lundströms bok konstaterar författaren David Eklind Kloo att renhetsiver per definition alltid förblir just en iver – den når aldrig sitt mål eftersom världen inte låter sig rensas.

I stället, tänker jag, lämnar den efter sig ett spår av sargade människor och söndertrasade samhällskroppar där den far fram.

Renhetsivern lämnar individer och gemenskaper som behöver omsorg, vård och läkning. Som behöver hjälp att se och bearbeta sin historia.

Inte för att kunna vara säkra på att inte upprepa gamla mönster – det kan ingen vara – men för att inte svika dem som gått under.

Inbördeskriget kan ha lett till över 400 000 döda människor sedan april 2023, enligt USA:s särskilda sändebud för Sudan.

54-åriga Abud Adam Yaya, som lyckats fly massmördandet, vilar på en matta i öknen i Tchad på gränsen till Sudan. Där hans högra ben borde finnas sitter en stel protes gjord av ett brunt plaströr, med synliga fjädrar och skruvar.

Solnedgången dränker sanden i ett varmt ljus, men här finns ingen känsla av frid eller försoning. Det gyllene skenet för i stället tankarna till guldet som köper Sudans undergång.

Det guld som ligger tyst i marken tills det grävs upp och blir pengar.

Pengar som blir vapen.

Vapen som blir blod.

Abud Adam Yaya har ingen aning om varför de två generalerna Hemedti och al-Burhan började kriga mot varandra.

– Du får fråga al-Burhan, säger han och ögonen blir smalare.

Sedan övergår han till att prata om det han känner till. Om granatbeskjutningen mot skolan där han sökte skydd. Om de minst femtio dödade som låg runt honom. Om stunden när han förlorade sin kroppsdel.

Om livet nu. Där inget räcker till. Inte ens en dollar om dagen. För lite mat. För dålig vård.

För Abud är kriget lidande.

Inte logik.

Långt från hans matta, i huvudstaden Khartoums svala villor med guldkantade möbler, fanns en gång en logik.

En logik som föddes ur en hunger efter makt hos dem vars magar redan var mätta.

Begick folkmord ihop

Inbördeskriget i Sudan startades av generalerna Mohamed Hamdan Dagalo, 52 – kallad Hemedti, som betyder “lilla Mohamed” – och Abdel Fattah al-Burhan, 65.

Båda två är araber och muslimer.

2021 firade de en högtid ihop. Hemedti flög helikopter till al-Burhans hus i hembyn Qandtu under Eid al-Adha. Efteråt tackade han på Facebook för “det varma välkomnandet och den generösa gästfriheten”.

De lärde känna varandra för över tjugo år sedan, under det första folkmordet i regionen Darfur, när al-Burhan skickades ut av sudanesiska regimen för att slå ner de icke-arabiska folkgrupper som hade rest sig mot staten.

Al-Burhan fick i uppdrag att komma runt ett problem, nämligen att regimen inte ville att regeringsarmén skulle utföra våldet.

Det hade riskerat att ge konsekvenser för den sudaneiska staten i form av bestraffning från det internationella samfundet, som på den tiden fortfarande agerade mot etnisk rensning och folkmord.

Share

I stället kom man på att man skulle beväpna araber i regionen och lämna icke-araber oskyddade – grupper som kolonialmakten och regimen tidigare hade splittrat mot varandra.

Det föll på al-Burhan att ordna det hela. Han valde ut Hemedti, då ledare i de arabiska ryttarmiliserna som kallades Janjaweed – ungefär “djävlar på häst” – för att begå folkrensningen.

Al-Burhan var nöjd med Hemedtis dödande och utnämnde honom 2013 till ledare för Rapid Support Forces, RSF, när de styrkorna bildades ur Janjaweed.

RSF blev därmed en del av säkerhetsapparaten, men den reguljära militären såg alltid ned på dem. Milismännen betraktades som outbildade och Hemedti kände sig utnyttjad av regimen, som ville att han skulle döda för dem men som aldrig erkände honom.

Till skillnad från Al-Burhan kommer inte Hemedti från eliten, utan är en tidigare kamelhandlare från en fattig familj som hoppade av skolan i tredje klass och slog sig fram underifrån.

Generalerna kuppar

När det sudanesiska folket reste sig i demonstrationer 2018 blev Hemedti utskickad av regimen för att döda igen.

Protesterna började som en reaktion mot kraftiga prishöjningar på bröd och bränsle, men växte till krav på att diktatorn Omar al-Bashir, som hade styrt Sudan i tre decennier, skulle bort.

Men den här gången lydde inte Hemedti order. Han bytte sida och har själv sagt att han försvarade revolutionen.

Det slutade med att generalerna samarbetade för att göra sig av med diktatorn: Hemedti intog viktiga platser i Khartoum och al-Burhan samlade militären. I gryningen den 11 april 2019 fick Omar al-Bashir veta att hans tid var slut.

Ett militärt övergångsråd bildades med al-Burhan som ordförande och Hemedti som ställföreträdare. Under dem utsågs Abdalla Hamdok till premiärminister för en civil regering som skulle leda landet mot demokrati, enligt ett avtal som skrevs mellan övergångsrådet och de civila grupperna som ledde protesterna.

Världen strömmade till det tidigare stängda, oerhört stora och resursfyllda landet. Förutom guld finns enorma mängder bördig jordbruksmark längs Nilen och en lång kust mot Röda havet, nödvändig för oljetransporter och den globala handeln.

Flera länder vill importera mat och rikedomar från Sudan och dessutom upprätta militärbaser på dess mark, och nu fanns det hopp om investeringar.

Men för generalerna fanns ett problem. För dem var demokrati inte ett hopp, utan ett hot.

Demokrati skulle innebära slutet på deras makt och straffrihet.

Den 25 oktober 2021 gjorde de därför en ny kupp ihop och frihetsberövade premiärminister Hamdok.

Nu satt de ensamma på statsmakten.

Generalerna blir fiender

J. Robert Oppenheimer, den amerikanska fysikern bakom de första kärnvapnen, skrev om USA och Sovjet:

“Vi kan liknas vid två skorpioner i en flaska, var och en kan döda den andra, men bara med risken att förlora sitt eget liv.”

Hemedti hade redan tagit kontroll över guldgruvorna i Jebel Amer i Darfur. Han hyrde också ut soldater till Förenade Arabemiratens krig i Jemen, som betalade honom generöst.

Guldet gjorde att han kunde förvandla RSF till styrkor som faktiskt kunde möta Sudans regeringsarmé och som inte längre var beroende av statliga löner. Hemedti kunde själv betala sina soldater mer än vad regeringssoldaterna tjänade.

Al-Burhan såg det som en säkerhetsrisk och krävde att RSF skulle integreras i armén, vilket Hemedti motsatte sig.

Det var den frågan som gjorde att generalerna slutligen vände sig emot varandra.

En integrering hade inneburit slutet för RSF, och Hemedti ville inte förlora sina pengamaskin och sin ställning. Han fruktade också att al-Burhan höll på att samla den gamla diktaturens män bakom sig, de som han hatade för att de hade använt honom som bödel samtidigt som de såg ner på honom.

Generalerna började göra konkurrerande resor till grannländer för att bygga allianser och beväpna sig. Hemedti reste till Ryssland, Eritrea och Förenade Arabemiraten. Al-Burhan till Egypten, Eritrea, Qatar, Sydsudan och Turkiet.

Omvärlden valde att förhandla och förde samman generalerna på en middag. Men kort därefter förhindrades Hemedti att delta i ett viktigt möte som leddes av al-Burhan i presidentpalatset. Han släpptes in först efter att ha stått utanför och bankat på dörren.

Vem som sköt det första skottet vet man inte. Men medan det fortfarande var mörkt natten till lördagen den 15 april 2023 hördes krigsljud och stridsflyg i Khartoum.

Efter soluppgången var huvudstaden förvandlad till en frontlinje. Tjock rök steg mot himlen. Människor sprang för sina liv.

Ingen vill ge upp

Efter tre års krig sitter generalerna på varsin del av landet, och ingen av dem vill lägga ner sina vapen. De har tagit kontroll över för alltför mycket rikedomar och strategiska områden för att vilja ge upp.

Hemedti är i dag ledare för en parallell regering.

Risken finns att Sudan delas.

Revolutionen vill inte ha någon av dem. Ett slagord är la lil-Burhan, la li-Hemedti – nej till Burhan, nej till Hemedti.

Men folkets röster drunknar i drönare och bomber.

Många länder håller kriget vid liv, trots att ett andra folkmord nu rasar i Darfur.

Ryska Wagner stödde till en början RSF, vilket fick Ukraina att skicka ett specialförband för att strida med al-Burhans armé, SAF. Men Ryssland bytte sida och stödjer nu SAF, för att de vill ha en marinbas vid Röda havskusten. Ryssland och Ukraina står därmed på samma sida i Sudankriget.

Förenade Arabemiraten bedöms vara den största stödjaren av RSF. De känner Hemedti sedan Jemen och de är beroende av Sudan för att de importerar mat därifrån, och för att de försvarar sina tidigare investeringar i guld. Det finns bevis för att de skickar vapen till RSF och att guld från Darfur smugglas till Förenade Arabemiraten, även om de förnekar det.

USA och Europa har bara varit engagerade politiskt, för att de vill mota bort Ryssland.

Det hela är ett oheligt spel, men för Abud Adam Yaya som har flytt slakten spelar det ingen roll. Det som spelar roll för honom är benet som inte längre finns och allt annat som han har förlorat.

Sudaneserna har blivit statister i sin egen tragedi. Kvinnorna som hade en ledande roll under protesterna mot diktatorn har blivit själva slagfältet. Våldtäkt används som vapen och deras kroppar är skådeplatsen.

Folket ställde sig längst fram på scenen under revolutionen, men det var andra som skrev replikerna som avgjorde deras framtid.

Läs mer om Sudan:

Kära läsare, insamlingen via GoFundMe, som gjorde de första resorna och lanseringen möjlig, har varit helt avgörande för oss. Du har varit med och visat att det går att göra helt läsarfinansierad och reklamfri journalistik – samtidigt som andra medier skär ner på korrespondenter och klippa-klistra ersätter genomarbetade texter.

För att kunna fortsätta göra oberoende journalistik och vara på plats runt om i världen i denna oroliga tid – som blir allt svårare att förstå sig på och behöver fler journalister som beskriver den – behöver vi fortsatt din hjälp.

Vi vill ta in ytterligare en redaktör och många fler skribenter – och göra gräv, dokumentärer och poddar – vilket vi kan förverkliga inom kort om du vill vara med och säkra journalistiken.

Utöver att prenumerera går det bra att donera valfritt belopp via Swish, Donorbox eller GoFundMe-insamlingen, som fortfarande är aktiv.

Just nu är det årsrabatt på en prenumeration. Betalprenumerationer finns också i form av gåvoprenumeration och founding member, där du får tillgång till vår WhatsApp-grupp.

Vi kommer att uppdatera regelbundet om hur det går, samt säger till om det behöver blixtinsamlas för att täcka något akut eller specifikt behov.

Det här gör vi tillsammans.

Subscribe now

Swisha valfritt belopp till 123-515 98 35:

Donera en gång, månadsvis eller årligen via Donorbox:

Donera en gång eller månadsvis via GoFundMe:

Jag kom till Sverige som flykting från Bosnien 1993. Den första plats jag togs till var en militärbyggnad i Uddevalla. Jag upplevde inte mycket svenskhet i lägret. Det var bara vi från Bosnien med PTSD. En blandning av människor från alla delar av landet. Det kändes som om vi kom från helt olika kulturer. Samma folk, fullständiga främlingar.

Mina kusiner hade också kommit som flyktingar och var placerade i Trollhättan. En vinterdag bestämde jag mig för att hälsa på dem. Det snöade och de enda skor jag hade var fejk-Converse med hål i sulorna.

Jag kom fram till den där mysiga lilla staden med en adress i handen. Det visade sig vara en postbox. Gud, vad jag kände mig som en dum liten flykting, vilse på stadens vackra gator.

Jag frös, så jag gick in i en skivbutik. Det luktade fantastiskt där inne. Den mest exotiska doft jag någonsin känt. I Bosnien är vi inte direkt kända för exotiska kryddor. Vi tycker om det enkla och raka.

Mannen som arbetade i butiken såg att jag frös och gav mig varmt vin med julkryddor, som jag senare skulle förstå hette glögg. Det var hett och starkt och jag blev helt tagen. Det är mitt Proust-ögonblick, något jag förmodligen kommer att minnas tills jag dör.

Jag kunde inte prata svenska, men på något sätt lyckades jag förmedla att jag letade efter flyktingförläggningen. Mannen visade mig vart jag skulle gå och till sist hittade jag mina kusiner.

Senare skulle jag hamna på en flyktingförläggning i bibelbältet i Mullsjö, där jag tränade judo i en lokal klubb medan Nordmans musik dånade i bakgrunden. En liten plats, vänliga människor, med en del vanlig fördomsfullhet om muslimer, men ändå burna av en känsla för anständighet. Jag blev alltid omhändertagen.

Det var annorlunda då. Under Bosnienkriget hoppade en svensk präst på ett plan och levererade bistånd på Sarajevos flygplats, mitt under belägringen av den bosniska huvudstaden. Landade, lastade av och flydde under artilleribeskjutning.

I tjugoårsåldern flyttade jag till Stockholm och började arbeta som personlig assistent åt en äldre man i rullstol. Jag var vid hans sida i elva år. Han lärde mig medkänsla och empati, och att älska de söta bullarna som kallas semlor.

Det är så jag minns det Sverige jag kom till.

I dag är det inte samma land. Vi har utvecklat en motståndskraft mot empati, och ser på alla som försöker göra skillnad som märkliga avvikare.

Det är fullt av rasism, antisemitism och islamofobi. Högernationalister dominerar det politiska samtalet, Greta Thunberg misstänkliggörs för sin aktivism och regeringen skar förra året ned biståndet med flera miljarder kronor. Lagom till jul kedjades en koran med kulhål fast utanför Stockholms moské med uppmaningen att “åka hem”.

Jag älskar förändring. Och jag hatar den. Som de flesta, antar jag. Jag älskar att Sverige har fått en mycket rikare kultur, och jag hatar att landet samtidigt har blivit allt kallare mot “den andre”. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle ta en sådan risk som prästen gjorde för muslimer i dag.

Numera undervisar jag på Stockholms universitet och ibland känner jag avsmak i universitetets korridorer, där människor förväntas säga något meningsfullt, men där jag mest hör tomt prat.

Vi bosnier fick lära oss att vara försiktiga med att använda ordet “folkmord” tills den mäktiga domstolen sade att vi fick det. Även när vi fick använda ordet, eller kanske särskilt då, ville förnekelseindustrin hindra oss från att kalla saker vid deras rätta namn.

I Srebrenica hamnade 8 372 män och pojkar i massgravar och resten av befolkningen fördrevs. Förnekarna lärde oss att ord har tyngd. Rätt ord kan nämligen leda till handling. Därför vill vissa inte använda det.

Folkmordet på mitt folk omgavs av samma retorik som israeliska företrädare framför i dag, och som våra svenska politiker upprepar: att en folkmordsarmé är det enda som står mellan Europa och “muslimska barbarer”.

Sverige lade ned sin röst om den FN-resolution som krävde humanitärt eldupphör i Gaza. Nu hävdar man vapenvila, men vi bosnier vet att våldet och fördrivningen kan fortsätta även när bombningarna minskar.

Det etniskt rensade Republika Srpska, som jag flydde från, står i dag som en triumf över det serbiska folkmordsprojektet. Det har inte bara förnekats, utan firats.

Bosniens historia visar hur tomt mantrat “aldrig mer” var – och Gaza bekräftar det.

Som bosnisk-svensk vill jag att båda mina länder ska vara så bra som de kan. Att de ska bli “great” igen, för att använda den laddade frasen, eftersom jag inte tycker att de är särskilt great nu. Jag ser på båda med ett visst mått av nostalgi, eftersom jag minns vad de var under olika perioder av mitt liv.

Samtidigt som jag sörjer den tid som flytt i Sverige, vill jag att Bosnien ska befrias från det nationalistiska giftet och bli en riktig demokratisk stat, som Sverige.

Därför är det som har hänt under fotbolls-VM något riktigt stort för mig och många bosnier.

Vi jublade när Sergej Barbarez, det bosniska landslagets stoiska tränare, stod finklädd med en skarp men varm blick och tittade på hur laget, ett av de yngsta i VM 2026, attackerade Qatar som om det gällde Shakespeares vara eller inte vara.

Kerim Alajbegovic slingrade sig igenom Qatars försvar som i en graciös dans kring blommor, som om han absolut inte vill röra någon och Gud förbjude skada någon, och avslutade med ett kanonskott i mål. Blott 18 år gammal tog han Bosnien vidare till slutspelet och hamnade på topptio-listan av de yngsta målskyttarna i VM någonsin, yngre än Messi var.

Bosnien blev extatiskt. Vi har aldrig tidigare varit i slutspel. Nu skulle vi möta USA. Alla städer i världen där det finns bosnier smittades. Vi må vara bra på gräl, oenighet och självironi, men kärleken till Bosnien har aldrig varit så här påtaglig sedan kriget.

Det har inte bara varit en enorm glädje, utan också en efterlängtad känsla av frihet och gemenskap. En slags försenad kollektiv terapi, som vi traumatiserade flyktingpojkar skulle behövt genomgå på förläggningen i Uddevalla 1993.

Tre decennier efter att ha överlevt folkmord och det ökända Daytonavtalet, har vi kommit tillbaka till amerikansk mark. Mött det amerikanska landslaget och visat att det finns en dröm bortom den dåliga uppgörelsen, som tvingade på oss skadliga politiska strukturer och låste fast vårt land i ett tvångströje-liknande system.

Avtalet var en kompromiss skapad av Clinton-administrationen, som ett sätt att få slut på aggressionen mot Bosnien (1991-1995). Det gjorde ett av de äldsta europeiska länderna till en etnostat, där de tre största etniciteterna (bosniaker, serber och kroater) delar på makten och alla andra diskrimineras.

Till och med bosnisk fotboll fick detta system. Ordförandeposten i fotbollsförbundet roterades mellan de tre etniska grupperna, och låste fast sporten i samma dysfunktionella mönster som politiken.

Det var först när internationella fotbollsorgan tvingade fram ett avskaffande av detta etniska kvoteringssystem, och banade väg för en enad ledning, som laget kunde frigöra sig från bojorna och bli framgångsrikt. Denna förändring blev ett bevis på att gemenskap och meriter slår etnisk splittring.

Bosnier brinner för den dag då landets styre förändras på samma sätt och varje medborgare får lika rättigheter, med en president i stället för det oheliga treeniga presidenskapet.

VM har blivit ett koncept för hur det kan fungera. Vi vill ha en stat som är som landslaget: med en tränare, en kapten och skickliga spelare.

Motsatsen till dagens situation. Halva landet är folkmordsprojektet Republika Srpska, rensat från bosniaker och kroater, där politiker stolt säger att de inte hejar på Bosnien, utan på alla hennes motståndare. Som om Israel i framtiden fortfarande inte har dragit sig undan från Gaza – och när Palestina för första gången kvalificerar sig till VM hejar på alla lag som de möter.

En pojke som inte ens skulle finnas i dag tog Bosnien till VM. Esmir Bajraktarevic är barn till Srebrenica-överlevare, och slog med ett straffmål mot Italien ut före detta VM-mästare. Målet känns som ett mirakel. Overkligt, omöjligt. Jag känner att jag måste blunda och be varje gång jag ser om det, för att det ska förbli sant.

Bajraktarevic är bosnisk-amerikansk och skulle ha kunnat spela för USA. Men han valde inte den amerikanska drömmen, utan drömmen om hemlandet. Hälften av spelarna i det bosniska landslaget är liksom han pojkar födda av flyktingföräldrar som fördrevs på 1990-talet. Nu rör de sig på amerikanska gröna planer som om de spelade på bosniska ängar.

Bosniska folkmassor, klädda i lagets blå färg, har fyllt inte bara gatorna i Sarajevo och diasporastaden Seattle, utan varje ort i världen där det bor bosnier. Bosnier på semester tog med andra hotellgäster ut på gatorna för att sjunga och fira. I grannländerna Serbien och Kroatien trotsade människor etnopolitiken och firade öppet tillsammans med bosnierna.

Inför matchen mot Schweiz chockade en grupp bosniska fans lokalbefolkningen när de rörde sig genom ett beryktat område i Inglewood och skanderade: ”Palestina! Palestina!” Det naturliga bosniska stödet för Gaza har varit omistagbart. Från början av kriget kunde varje bosnier se – med särskild tydlighet och grundat på lång och smärtsam egen erfarenhet – vad som skulle hända palestinierna.

Trots vår bakgrund sjunger vi inte krigarsånger. Från läktarna liksom från de bosniska bergen har det i stället ekat en kärlekssång om liljor. Alla har häpnats över att de bosniska fansen inte sjunger nationalistiska sånger. Ingen “krossa dem”-sång som vi ofta hör i VM-sammanhang, och inte heller sånger som har skrivits av stora stjärnor speciellt för VM. Nej, det är gamla godingar som organiskt fäst sig vid spelet och som speglar den nationella själen.

Låten Poljem se širi miris ljiljana är skriven av den avlidne folkmusikstjärnan Halid Bešlić. Det är en mjuk och vackert intim sång, som i översättning lyder ungefär: ”Doften av liljor sprider sig över fältet, och blommorna doftar som min älskade. Och de små svalorna återvänder från södern, som om de bär hennes kärlek tillbaka till mig. I denna stad har jag ingen. Älskling, jag dör om du tillhör någon annan.”

Fotbollen har lyft fram kärnan i vad det innebär att vara bosnier. Bäst i motgång, men hårdast mot oss själva i fredstid. Och var än i världen vi finns så sjunger vi.

Subscribe now

Valet av sånger visar hur vi bosnier ser på oss själva: vi är hårda och bär krigets ärr, men vi är också mjuka själar som skämtar om allt (oftast om oss själva) och sjunger sentimental sevdah – traditionella kärlekssånger, mest skrivna av kvinnor och upptagna på Unescos lista över skyddat kulturarv.

Bosnier kallar sig själva för liljor eftersom de var tänkta att utplånas, men blev frön. Kanske är det därför sången bär så långt: bosnierna sjunger inte om hämnd, utan om att överleva.

Det är anledningen till att man, förutom den officiella blågula flaggan med stjärnor, också använder vita flaggor med ett vapen prytt av gyllene liljor. Den vita flaggan är det självständiga Bosniens flagga – den flagga under vilken vi överlevde och under vilken vi blev erkända i FN.

Den blågula flaggan var en kompromiss, ännu en dålig uppgörelse – precis som Dayton och precis som vår nationalsång, som blev utan text eftersom våra politiker inte kunde enas om en gemensam text.

Den andra sången är en satir av det populära bandet Dubioza Kolektiv, I am from Bosnia, take me to America. Den skär djupt genom illusionen om den amerikanska drömmen, och ber bosnier som annars lätt assimileras att drömma en annan dröm. En större dröm, drömmen om fosterlandet.

Som Esmir Bajraktarevic som valde att spela för ett av de minsta länderna, mot sitt nya hemland. Den är rolig och nostalgisk. Hysterisk och sentimental.

Det ligger i den bosniska kulturen att göra narr av allting. Tänk bara på det meme av bosnier på en strand i Seattle med bildtexten: “Bosnien får äntligen tillgång till kusten”, syftandes på att bosnierna, ett folk utan egen kust, skulle ockuperat stranden i USA till den grad att den blivit bosnisk.

Bosnien är ett land som lever mer i sina patrioters hjärtan än det faktiskt finns i verkligheten, som min vän Sead Bektešević skrev. Det har knappast funnits en tid i historien då någon stormakt inte försökt forma dess öde. Ändå kan bosnier komma till det största imperiet i världen, ta över och sjunga satir om det.

Samtidigt som bosnierna kallar sig för liljor, kallas våra spelare för drakar. Det är med hänvisning till den berömde bosniske rebellen Husein Gradaščević (1802–1835), som ledde ett militärt uppror för bosnisk autonomi inom Osmanska riket. Draken är egentligen en gammal mytologisk symbol, en positiv symbol av motståndskraft (resilience), snarare än förstörelse.

Matchen mot USA var overkligt symbolisk. Den största makten i världen som hade kunnat avsluta folkmordet tidigt, men som valde att vänta. Landet som sedan hjälpte, men också frös de nya etniska strukturerna som inte var naturliga för landet. En stormakt som ansåg att bosnierna var krigande stammar och inte ett folk, trots att de befolkade ett land som funnits mycket längre än USA.

Nu är VM över för oss och det var riktigt trist att förlora med 0-2. Extasen har bytts mot tårar. Men alla är samtidigt over the moon för att vi har kommit så långt. USA var överlägsna, och bosnier spelar ofta defensivt. Det finns en mentalitet om att “bara de inte krigar”.

Det påminner om när bosnierna gjorde framsteg under kriget och började ta tillbaka land – då kom västmakterna in och stoppade deras framsteg. Bosnierna säger ofta att om de inte hade fått order att avsluta offensiven, skulle Bosnien ha varit helt i dag och de etniska rensade områdena skulle ha återgått till det gamla.

Share

Men Bosnien behöver inte vinna över Amerika för att bli helt. De unga spelarna har redan visat något som politiken ännu inte har lyckats skapa: ett land som rör sig som ett lag. Som fick bosnier i Sarajevo, Seattle, Trollhättan och Srebrenica att höra ihop.

Fotbollen kan inte ge text åt en nationalsång som saknar ord. Den kan inte få slut på folkmordet i Gaza eller bota Europas rädsla för muslimer. Men landslaget har visat vägen för hur Bosnien kan fungera bortom det dysfunktionella Daytonavtalet.

När bosnierna sjunger om liljor i stället för hämnd, blir det min madeleinekaka. Jag hör samma sak som jag kände i smaken av glögg när jag som flyktingpojke stod och frös i skivbutiken: att ett annat liv ändå är möjligt.

Det svenska samtalet om muslimer utgår nästan aldrig från muslimer som politiska subjekt. När muslimer vill uppträda som rättighetsbärande grupp reduceras de till enskilda stökiga individer. När de däremot begär att få betraktas som individer, med olika liv och olika uppfattningar, görs de till ett misstänkt åsiktskollektiv.

Därför är antologin Muslimskt liv (2026) ovanlig, mer av en intervention, en näve i bordet i ett offentligt samtal där en av Sveriges mest omdebatterade grupper sällan tillåts tala i sitt eget namn.

Redaktörerna Ayaat Abdelaziz, Seinab Hilowle och Mona Nechma skriver att boken “inte söker enighet”. Den är “mångstämmig, motstridig och ibland frustrerande”. Det är en viktig formulering.

Muslimer får här tala i eget namn, om sina egna liv, med sina egna analyser. Strukturerad i tre delar – Jihad (strävan), Haqq (sanning och rättvisa) och Ummah (samfund) – samlar den mer än trettio röster.

De är forskare, jurister, politiker, lärare, poeter, folkbildare, entreprenörer, filmskapare. Inte symboliska röster inkallade för mångfaldens skull, utan människor som faktiskt bär det svenska samhället.

Subscribe now

Hemligstämplade Säpo-uppgifter

Ulla Parkkinen, tidigare VD för Cordobaskolan, beskriver hur 800 barn förlorade sin skola baserat på hemligstämplade Säpo-uppgifter som aldrig prövades i sak. Inga åtal. Inga domar. Bara antydningar om “kopplingar” av ej specificerad natur.

Jag har själv följt frågan om nedläggning av konfessionella muslimska friskolor noggrant. När jag läser Parkkinens vittnesbörd, påminns jag om att av de 25 friskolor som stängts sedan 2019 har 22 varit muslimska. Det utgör nästan samtliga muslimska friskolor i Sverige. De har pekats ut och lagts ner med kirurgisk målmedvetenhet.

Som en jämförelse finns det ett femtiotal kristna friskolor som glatt fortsätter att verka. Jämförelsen blir än saltare när man begrundar att överklassens mobbningskoloni Lundsberg ännu har skolinspektionens förtroende, efter decennier av misskötsel.

Islamofobiska drev

Amanj Aziz, grundare av INSAN, använder den historiska häxprocessens logik som analytiskt ramverk för att förstå islamofobiska drev. Den slutna anklagelsen är byggd för att inte tillåta några utvägar, utan bär på sin egen bevisning.

Varje försvar tolkas som ytterligare exempel på det “janusansikte” anklagaren redan har postulerat. Du kan inte tvätta bort den klibbiga stämpeln, för det är inte den faktiska sanningen som efterfrågas. Det är bekräftelsen på det redan beslutade.

Juristen Abdi Hassan spårar i en kort text samma tendens, från rättssystemets insida. Beslut om indragna statsbidrag, som fallet med Sveriges Unga Muslimer, har vilat på opinionstexter från antimuslimska debattörer.

Domstolen tar inte hänsyn till den islamofobiska kontext som påståendena kommer ur. Tyckande tvättas till fakta. Fakta blir juridik. Juridik blir norm. Så krossas muslimska verksamheter, genom en lång kedja av hörsägen som vandrar genom institutionerna.

Socionomen Ahmad Elfar beskriver det vidare priset för de inblandade. Engagemang i muslimskt civilsamhälle blir en socioekonomisk belastning. Bolån nekas på luftiga grunder. Dörrar in i arbetslivet stängs. Yngre tvekar inför att ta synliga ledarroller som kan leda till att de blir måltavlor för debattörer med inflytande.

Detta är vad civilsamhällesforskningen kallar “chilling effect”, en frysning av det offentliga rummet som inträffar när det blir farligt att synas.

Vid en närsynt läsning ser man en minoritet som diskrimineras, och blir rättmätigt upprörd. När man lyfter blicken ser man att krisen inte alls är perifer, utan central för den svenska demokratin.

Här ligger bokens verkliga insikt. När jurister, lärare, skolledare, civilsamhällesaktörer och intellektuella i en grupp systematiskt kan tystas genom administrativa beslut byggda på rykten och tyckande, då har vi att göra med ett systemfel.

Rättsstatens skuggland

Mekanismerna som beskrivs hör hemma i rättsstatens skuggland: hemligt material som beslutsunderlag, anklagelse som bevis, försvar som indicium, diffusa kopplingar som smittar oavsett vad som faktiskt skett. Dessa är mallar för repression, som utvidgats aggressivt bara de senaste åren.

Riksdagsledamoten Leila Ali Elmi formulerar det skarpt: vem definierar den muslimska kvinnans frihet? Hon själv, staten eller samhället? Det är en fråga som varje demokratiskt samhälle förr eller senare måste svara på, för alla sina medborgare.

Den som accepterar att svaret kan vara “staten” om någon annans frihet, kommer en dag att få acceptera det om sin egen.

Share

Saleh Abdelaziz, skribent och debattör, skriver om insan, människan som relationell och ansvarig, som motbild till det han kallar ”monohumanism”, föreställningen att det bara finns ett rätt sätt att vara människa på.

Det är en filosofiskt skarp invändning mot en utveckling där demokratin allt oftare definieras som en specifik kulturell och ideologisk tillhörighet. Där vita svenskar med åsikter nära maktens positioner framställs som självklara demokrater, medan vi andra görs till extremister och demokratihot.

Det borde säga sig själv att demokrati inte får bli en fråga om identitetskontroll, associationsförbud eller åsiktsrenhet. Demokrati måste vara ett sätt att leva med oenighet, att skapa former där människor med olika erfarenheter, övertygelser och intressen ändå kan dela ett samhälle.

När demokratin reduceras till en symbol för rätt sorts människor och rätt sorts värderingar upphör den att vara en levande praktik. Den som säger att “demokratin måste försvaras” från det egna folket, talar med kluven tunga.

Men att läsa Muslimskt liv enbart som en anklagelseakt vore att göra precis det boken själv vägrar: att låta den definieras av motstånd. Antologins tre delar – Jihad, Haqq, Ummah – utgör tre olika register, och bara det mittersta handlar egentligen om repressionen.

Jihad betyder strävan

Redan statsvetaren Seinab Hilowles inledning kräver tillbaka betydelsen hos det kanske mest belastade ordet i den islamiska begreppsfloran: “Ordet jihad betyder strävan”, det inre arbetet, kampen mot impulsen att köpa den senaste telefonen i stället för att ge till välgörenhet, att hinna med sina böner mellan möten och lektioner.

Den knutna näven i fickan är inte ett hot utan en liten gest som ytterst vittnar om tålamod.

I Ummah-delen når boken sin egentliga motvikt, och den är litterär och besjälad där inledningen var polemisk, stundom bister.

Författaren Johannes Anyuru skriver om döden, jorden och nymånen, om att vara “skymningsvarelser”, det sista folket som minns himlen. Prosan lägger sig här närmare bönen än debattartikeln.

Debattören Amal Ibrahim Hassan ägnar en hel text åt iftar-inbjudningar i en gruppchatt, åt doften av nyfriterad sambusa i ett trapphus i Bredäng, åt de hundra degknyten en familj fryser in inför ramadan. Det är medvetet, nästan trotsigt vardagligt i en litterär gest som för tankarna till de äldre arbetarförfattarna.

Texten gör ett nedvärderat eller osynliggjort liv kulturellt och politiskt synligt i dess konkreta enkelhet. Om det därigenom får en politisk laddning, så säger det något viktigt om samtiden.

Bokens utlovade mångstämmighet är verklig, men den består inte i att rösterna skulle spreta ideologiskt eller krocka. Istället talar de i olika tonlägen – sorg, humor, andakt, vrede, minne – om vad ett muslimskt liv faktiskt rymmer i Sverige idag.

Muslimskt liv kan kallas för en motdemokratisk handling. Det betyder inte att den är “mot demokratin”, utan att den med den franska politiska teoretikern Pierre Rosanvallons begrepp utgör ett demokratiskt motstånd som kommer underifrån genom sin blotta existens.

Den utgör en absolut vägran att låta livet koloniseras intellektuellt av någon annan. Den insisterar på att få tala i eget namn, från egen erfarenhet, med eget intellektuellt ramverk, mot den samtid som tycks fast besluten att införa ett A- och ett B-lag i den svenska demokratin.

Berättelser av den här typen saknas i princip helt i svensk dagspress, samtidigt som muslimer är ett centralt tema i valkampanjerna för flera partier i år.

Den som vill organisera sig i civilsamhället, delta i offentligt samtal eller bilda sig själv har därför starka skäl att läsa Muslimskt liv. Inte utifrån solidaritet eller etnologisk nyfikenhet, utan för sig själv.

Liknar häxprocesser

Det är i dessa vittnesmål man förstår hur den svenska demokratins skuggsida fungerar. Det är här mekanismerna ligger blottade, så att man kan iaktta vad som väntar dem som just nu tror att samma maskineri inte kan riktas också mot dem själva.

Många har redan lärt av historien. De begriper att det som händer muslimer idag bara är början på det politiska projekt som ofta får symboliseras med SD, men som i verkligheten är både äldre och ruttnare.

Redaktörerna skriver i förordet att boken har lyckats om läsaren någonstans börjar undra: “Vad kan jag göra?” Det är en bättre stämning att landa i än indignation. Häxprocesserna slutade inte av sig själva. De slutade när tillräckligt många vägrade titta bort.

Muslimskt liv är en gåva skriven med hjärta, sorg och envist hopp. Det minsta man kan göra är att ta emot den med öppna ögon.

Det är något särskilt med att kliva in i ett köpcentrum i ett land som i decennier har levt under hårda sanktioner. Irans ekonomi har i praktiken varit utsatt för sanktioner eller handelsrestriktioner sedan revolutionen 1979. De intensifierades ytterligare 2018, när USA under Trump ensidigt drog sig ur kärnenergiavtalet, JCPOA, utan någon tillräcklig motivering.

Sanktionerna begränsade kraftigt oljeexporten, tillgången till globala finansmarknader och utländska investeringar. Valutan försvagades. Inflationen steg. Tillväxten bromsade i hela landet.

Civila drabbas värst. Under covidpandemin bidrog sanktionerna till brist på medicin och utrustning. Många iranier dog på grund av det.

Men isoleringen har också haft en annan effekt. Den har tvingat fram något.

Read more

Jag såg en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono på SVT. 1970-tal, snabba klipp, protester, färger, fult och tillrättalagt i en fin blandning och det var som om något tändes i bröstet. De vågade gå mot strömmen, högt och med alla medel.

Låg i sin säng i en liten lägenhet i Greenwich Village, såg världen genom tv:n och ringde runt och diskuterade allt som hände med människor runtomkring.

Skapade konst, radikaliserades som aktivister och genomförde aktioner för att synliggöra samhällsproblem.

Jag påmindes om hur lika resonemangen var nu och då. Litar vi på våra makthavare? Hur mycket våld kan vi vänja oss vid? Hur länge kan vi veta vad som pågår utan att resa oss? När blir tystnaden att vara medskyldig?

Och varför väljer vi politiska ledare som ger sig på dem som är mot förstörelse, lögner och orättvisor? Där en Zohran Mamdani är ett unikum, någon som både säger tvärtom och gör som han säger.

Under den dryga timmen förflyttade sig Lennons och Onos längtan till min egen kropp. Jag blev lyft, ledsen och inspirerad på samma gång. Kände allt som de kände.

Precis så som bra konst ska göra. Väcka intensiva känslor som man inte alltid visste att man bar på.

Subscribe now

Men något var annorlunda på 1970-talet. Hur mycket plats protesten fick. Hur synliga människors kroppar var i parker, tv-studior, utanför offentliga byggnader och konserthallar.

Motståndet var fysiskt och det kändes på gatorna. Det tog tid, störde ordningen och gick inte att skrolla förbi. Kropparna stod bredvid varandra och sa nej. Eller ja. Talade om att något annat är möjligt.

Röster hittade samma rytm, kroppar gungade i samma takt. Och det gav resultat. Missförhållanden exponerades, krig avslutades och presidenter föll.

Samma känslor som dokumentären väcks i mig när jag ser Flamingorevolutionen i Albanien. Protesterna mot Trumpfamiljens projekt på ön Sazan och kusten nära flamingor.

Gator som lever, människor som vrålar, tankar som ges fysisk form.

Och jag undrar vad det är jag ska göra med min kropp?

Jag är inte uppvuxen i demonstrationståg. I min familj trodde man på individens egna möjligheter och hade tillit till politiken, samhället och ekonomin.

Det dröjde länge innan jag såg perspektiven som människorna i demonstrationstågen redan hade sett, men jag har ändå alltid betraktat dem med beundran. Kanske också med längtan. Efter tillhörighet. Eller kraft.

Mitt liv har varit fullt av protest mot orättvisa, men mer strategiskt, tystare och tryggare. Det är kanske därför den här frågan skaver så mycket i mig just nu.

För när jag tänker på allvaret, på jorden som riskerar att ge vika för klimatet, på alla som dör i krig och på den svenska demokratin som försvagas, är det galet att vi alla inte protesterar hjärtskärande högt, hela tiden.

Ibland råkar jag hamna i en Palestina-demonstration på väg hem eller läser något om civil olydnad efter en klimataktion. Men det är som om inget av det riktigt får fäste.

Inte i mig, inte i tillräckligt många andra, inte i samhället och inte på de plattformar där vi speglar oss i varandra.

Livet bara fortsätter, fastän det inte borde göra det.

För borde inte hela världen resa sig, städer fyllas av människor som säger att det räcker. Att vi och livet är värt mer än det vi har vant oss vid.

Share

Framtidsforskaren Peter Majanen säger att ett mer försiktigt Sverige växer fram. Ett mer kontrollerat land, där vi fostrar färre till att bli unga avantgardister. Färre som vågar sticka ut, misslyckas offentligt och stå kvar när det kostar något.

Han skriver: “Den unga generationen är i ökande grad mer försiktig, mer kontrollerad och mer upptagen av anseende, trygghet och status än av att testa gränser. Att lyckas socialt håller på att bli viktigare än att bryta ny mark.”

Kanske hänger det ihop. Protester är också ett uttryck för avantgardet. För människor som är beredda att riskera trygghet, anseende, karriär och gemenskap för att något större står på spel.

Majanen tror att Sverige kan bli mer militariserat och mindre kreativt. Inom många yrken har utrymmet för olikheter blivit mindre. Även för konstnärer och artister, trots att de ibland förväntas säga sånt som andra inte vågar.

Fler vet att ett fel ord, en fel bild, en fel protest kan få konsekvenser. Socialt, ekonomiskt och professionellt.

När medierna rapporterar om protester handlar det ofta om repression mot dem som protesterar.

Jag läser om manifestationen “Vi är Sverige”, konserten i Visby för demokratin och klimatet som hölls samtidigt med Jimmie Åkessons Almedalstal. Artisten Thomas Stenström, en av initiativtagarna, säger att han trodde att folk hade gett upp. Men när han började ringa svarade alla ja.

Det krävdes bara att någon frågade.

En debattartikel från “Vi är Sverige” är full av längtan efter en annan värld. Det står i uppropet att: “Det här är ingen höger- eller vänsterfråga – det här handlar om vår gemensamma framtid.”

Tänkaren Rutger Bregman har sagt något liknande, att de flesta människor redan brinner lågintensivt. De behöver inte övertygas om att världen har problem och att något behöver göras, de behöver en ask. Någon som frågar. Något att göra tillsammans med andra.

Det svåra är inte alltid viljan. Det svåra är att sitta hemma ensam och försöka lista ut vad man ska göra med den. Det är en enorm skillnad att veta något ensam och att stå bredvid någon annan som också vet.

Jag skriver det här hemifrån. Tänker att mina ord får vara min närvaro.

Samtidigt vet jag att en ensam människa ställde sig framför stridsvagnarna som var på väg till Himmelska fridens torg.

Läs mer av Anna Branten:

I Gaza skapas melodier i ett sista desperat försök att hålla kvar själen innan den kvävs av grymheten. Kreatörerna har inte formats i fina konsertsalar. Deras röster har mejslats fram med lidande och död som ständiga följeslagare.

I dag är musikerna döda eller finner sig själva på tältens sandiga golv, där havets vågor smälter samman med dånet från bombningarna och en sorgsen sträng eller en rebellisk rap, som letar sig fram däremellan.

En ödesmättad symfoni, sluten i sig själv, isolerad från en omvärld som har vänt dövörat till.

I detta ögonblick bultar minnet av min vän Sari Rabie på dörren. Jag ser honom framför mig i korridorerna på sjukhuset Al-Maqasid i Jerusalem. Flera år före folkmordet gick jag där, själv matt och medtagen, när jag fick se honom sitta i sin säng, omgiven av apparater.

Den tysta scenen i rummet fick mig att stanna till. Hans mor satt vid kanten, vilade kinden mot sin hand och betraktade sin son med en bottenlös sorg.

Sari själv var helt absorberad av en liten anteckningsbok som han höll i händerna. En enkel bok med prövade kanter som såg ut att ha burits genom många svåra stunder. Han stirrade intensivt in i sidorna, som om han sökte svar eller tröst mellan raderna.

Jag blev nyfiken på deras historia och gick in i rummet. Medan vi pratade kunde jag inte sluta snegla på anteckningsboken. Sari märkte min blick och räckte utan att tveka över den till mig.

     Jag är själens rening från alla 
     föroreningar … Jag ropar på de som 
     är här och de som har lämnat … 
     Jag är tankens djup och din 
     räddningsbåt … Jag är rättvisans 
     vågskål i en värld av ständig obalans.

Han log mot mig:

– Jag är rappare och jag ska bli känd.

Som barn bestämde han sig för att möta ockupationens jeepar med stenar när de stormade norra Gaza. Svaret blev en förrädisk kula i ryggen som träffade ryggmärgen och gjorde honom förlamad för resten av livet.

Men Sari, som förlorat förmågan att gå, förlorade aldrig förmågan att flyga. Hans poesi stannade inte i den lilla boken, utan fick vingar. Han spelade in låtar som pulserade med skildringar om det sociala livets detaljer och patienters lidande under blockaden.

Under sina sista år drog han sig undan dagens ljus och fann sin fristad i natten. Han vakade fram tills morgonen, timmar då han skrev febrilt eller pratade med sina vänner.

Subscribe now

Ibland bröt vi isoleringen och gav oss ut på gatorna i Al-Rimal. Vi promenerade, ofta med mina barn vid vår sida, och stannade till för att äta gazabornas favoritmat: kunafa från Abu Saud, stadens mest berömda ställe, eller frasig falafel från Abu Talal. Mitt i parken brast vi ut i sång.

Minuter av ren frihet mitt i en instängd tillvaro.

Sari bar på enorma smärtor, men hans ansikte lyste nästan alltid. Jag minns en natt när han skrattande berättade om hur han, från sin rullstol, hade bestämt sig för att brygga en kopp te. Han beskrev hur han hade tvingats klättra längs köksskåpen, centimeter för centimeter, för att nå tebladen och sockret.

Det var Sari. Hans liv var en ständig kamp, men han lät den inte stjäla hans förmåga att skapa humor av utmaningarna. Hans texter handlade om den hjältemodiga konsten att koka te mitt i natten och att sjunga högt i en mörk stad.

2023 fick Sari cancer. Tio månader senare dog han, när han var 31 år. Han satt och väntade i vårt fängelse på att få vård utanför Gazas låsta portar, men när han till slut fick tillstånd att åka till Förenade Arabemiraten var det för sent.

Kroppen och själen hade dränerats av alla nekade remisser och Sari drog sitt sista andetag. Med honom dog drömmen om de globala scenerna, men hans ord lever fortfarande:

     Jag samlar min himmels stjärnor och 
     väver en tröja som passar just mig.

Jag tänker på mina barns farmor, som liksom Sari hade en anteckningsbok. Hennes var fylld med vaggvisor.

När ockupationens plan bröt igenom ljudvallen med en smäll så våldsam att den tycktes vilja spränga barnens trumhinnor, samlade hon dem omkring sig. Mitt i det öronbedövande dånet som gjorde fysiskt ont i de små öronen började hon sjunga.

Hon lät dem stämma in och repetera varje rad efter henne. Deras unga röster blev en motvikt till explosionerna, ett sätt att dränka rädslan i rytm.

Att lära barnbarnen musik är en handling av djupaste omsorg, för att ge dem ett inre rum dit mörkret inte når. Som orden i Saris bok: Jag är tankens djup och din räddningsbåt …

Den inre världen är den enda som kan leda till frihet. Vi sjunger för att våra röster är båtarna som bär oss från den brutala verkligheten till en plats där vi får finnas till.

Subscribe now

I mitt grannskap har vi aldrig vaknat till en dag utan att sörja en martyr eller vårda en skadad. Musiken har varit den röda tråden genom varje begravning, men också genom varje bröllop.

Jag minns en gång när ett hus stod i sorg och ett hus i fest, sida vid sida. När begravningen var över gick mina grannar direkt in till bröllopsgården för att dela deras lycka.

Hos oss bor tårar och jubel under samma tak. För en utomstående kan detta verka nästan omänskligt. Men för oss är detta själva definitionen av att vara människa.

I ett trångt rum med spruckna väggar i flyktinglägret Khan Yunis har 77-åriga Eid Hammad suttit så länge jag kan minnas. Han är byggarbetare, men när blockaden stoppade cementen och tvingade byggena att stanna, bytte han betongen mot det trä som gick att få tag på och började tälja och slipa tills det gav ton.

Han är en av de sista i Gaza som behärskar hantverket att skapa en äkta oud. Ouden är alla instrumentens fader, vår historiska länk till det gamla Palestina och konstanten i en geografi som ständigt slits sönder.

Eid Hammad kämpar mot bristen på material, för att bevara det arv som sträcker sig från Nablus till Gaza stad. Ockupationen klassificerar konstnärliga verktyg och virke till instrument och scener som “förbjudna föremål” under förevändningen av “dubbla användningsområden” eller som “lyxvaror”.

Varje gång en oud lämnar hans verkstad och dess vibrationer stiger från tältlägren, är det en påminnelse om att i varje ruin kommer det dyka upp en skapare.

Som rapparen Sari Rabie.

Gazas musik förblir den skönhet som föds ur det fulaste av lidande.

Bland dagens tältfolk finns hundratals nya “Saris”. De håller krampaktigt i instrument som likt mirakel räddats ur ruinerna, spänner strängar av tålamodets trådar och förvandlar det som i andra delar av världen betraktas som sopor till något som ger takt.

När stridsflyg och bomber skakar marken blir melodierna en osynlig mur mot skräcken. Vi övar mitt i döden, för att det är vår sista tillflykt, vårt sätt att inte förlora oss i vansinnet.

Skrolla längst ner för att läsa om musikerna som har dödats i Gaza.

Läs fler vykort:

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Musikerna i Gaza som har tystats

Yousef Dawwas: Gitarristen och skribenten
Yousef var en skicklig gitarrist och en drivande röst i initiativet We Are Not Numbers. Genom sin musik och sina texter, som Vem betalar priset för de tjugo år vi förlorat? försökte han visa människan bakom statistiken.

Han dödades den 14 oktober 2023 i en flygbombning mot sitt hem i norra Gaza, tillsammans med flera familjemedlemmar.

Mohammad Al-Jubeiri: Glädjens röst
Känd som “Al-Nabatawi” var Mohammad en symbol för fest och folkkultur. Han spred glädje på bröllop med sina traditionella sånger.

Den 16 oktober 2023, under sin påtvingade flykt från norra Gaza, dödades han i en flygbombning längs den väg som beskrivits som en säker korridor.

Elham Farah: Musikläraren som vägrade lämna
Den 80-åriga musikläraren Elham Farah spenderade sitt liv med att lära barn spela piano och fiol. Hon valde att stanna kvar i sitt hem.

Den 13 november 2023 sköts hon av israeliska krypskyttar nära Al-Shifa-sjukhuset. Hon förblödde på gatan då belägringen hindrade ambulanser från att nå henne.

Kamal Dweik: Frihetens fiol
Kamal var en av Gazas främsta violinister. Han vägrade lämna sitt hem i Beit Lahia som en form av tyst motstånd.

Efter att hans hem hade förstörts av stridsvagnar, dödades han i en drönarattack den 29 november 2023 när han återvände för att se till sina ägodelar.

Lubna Mahmoud Alian: En ofullbordad dröm
Endast 14 år gammal var Lubna en lovande violinist vid Edward Said National Conservatory.

Hon drömde om att representera Palestina i internationella orkestrar. Den 21 november 2023 dödades hon och hela hennes familj i en flygbombning mot deras tillflyktsort i Al-Nuseirat.

Mahmoud Murad Saqallah: Mellan hantverk och melodi
Mahmoud var en framgångsrik affärsman, men också en passionerad kompositör och poet. Han skrev sånger om hemlandet och kärleken till livet.

Den 23 november 2023 dödades han i en attack mot stadsdelen Al-Rimal, där han hade sökt skydd.

Mohammad Abu Naji: Oud-spelaren i skolan
För Mohammad var ouden ett sätt att berätta om Gazas hopp. Han sökte skydd i en UNRWA-skola i Beit Lahia, men inte ens där var han säker.

Den 9 december 2023 sköts han till döds av en prickskytt inne i skolan, mitt bland de flyende civila.

Akram Al-Ajla: Slagverkaren som tystades av blockaden
Akram var en begåvad slagverkare som förenade tradition med modernitet.

Hans död i slutet av november 2023 på Al-Shifa-sjukhuset var ett resultat av blockaden, som skar av tillgången på livsnödvändiga mediciner och utrustning.

Källa: Palestine Studies

Finträdgården i Kashan är en stillsam värld för sig. Stenlagda gångar kantas av höga cypresser. I deras skugga rinner smala vattenkanaler genom grönskan. Då och då öppnar sig gångarna mot större gårdar, där dammar ligger blanka och guldfiskar rör sig i det klara vattnet.

Bagh-e Fin, som den heter på persiska, är den äldsta bevarade trädgården i Iran och ett Unesco-världsarv.

Luften doftar av alla blommor. Trädgårdsmästare går långsamt mellan rabatterna och sköter raderna av rosor. Här är tyst. Nästan orörligt, i skarp motsats till gatan utanför murarna.

Kashan är en av Irans äldsta städer och en av världens äldsta kontinuerliga civilisationer.

Read more

Jag pratar med min konstlärare Basel El Maqousi. Han har tvingats på flykt fem gånger – från Khan Younis, Rafah, Deir al-Balah, Nuseirat och Az-Zawaida. Genom varje ruin bar han med sig sin väska med färger. Han säger att han såg Gazas barn åldras i förtid och att det utmanade hans mänsklighet:

– Späda kroppar som stirrar in i kanonmynningar och små händer som bytt ut leksaker mot att samla ved och bära vattendunkar.

Inför denna syn bestämde han sig för att förvandla sitt tält till ett “konstnärligt residens”.

– Det är inte ett sätt att fördriva tiden, utan ett livsvrål mot det vidrigaste av död. När ett barns kropp möter en missil som pulveriserar betong, blir färgen vårt enda verktyg för att laga det som gått sönder inuti, säger han.

Basel El Maqousi har i dag ett “litet Shababeek” i tältlägret, dit han har fördrivits och håller workshops.

Före folkmordet hade han ett stort Shababeek.

Sagan om konstnärskollektivet med samma namn började 2003 på det folkliga kaféet Al-Karawan i Gaza stad, som var en favoritplats för Gazas konstnärer, poeter och författare.

På Al-Karawan drömde konstnärerna Basel El Maqousi, Shareef Sarhan och Majed Shala om att öppna shababeek (fönster) i blockadens kvävande vägg, för att kunna titta ut mot världen och för att låta världen titta in till dem.

2009 gjorde de om ett hus i Al-Rimal – som låg bara några meter från det stora sjukhuset Al-Shifa – till galleriet Shababeek lil-Fann al-Mu’asir (Fönster för samtida konst).

Här förvandlades smärta till ett universellt språk. Basel lärde ut hur det går att med konst kommunicera med världen utan tolk.

Subscribe now

För mig var Shababeek inte bara en konstinstitution. Det var min utökade familj, som jag nu har förlorat.

Vännerna samlades här redan på morgnarna. Jag känner fortfarande smaken av frukosten som Basel köpte med sig till oss alla.

Frasig falafel, hummus, ful (kokta favabönor som badade i olivolja, skalade och finhackade tomater, citron och vitlök) och tjugo rykande färska bröd från det närliggande Familjebageriet för bara två shekel (sex kronor).

Vi täckte det fläckiga, enkla träbordet med tidningspapper och åt med händerna. Våra ansikten möttes över teet som doftade av färsk mynta när vi delade brödet och våra idéer innan vi delade färger.

Shababeek hade en underbar trädgård, fylld av blommor och vinrankor som klättrade över entrén. Här sjöng ouden för oss medan vi skapade.

Jag började med akryl på papper. Sedan visade Basel mig hur man sträcker canvas över träramar.

Jag flydde hit från pressen, blockadens fasor och de konstanta oljuden av dödande under krigen, för att tömma min ilska och stress på den vita duken.

Min man var alltid borta och jag uppfostrade mina tre barn Jumana, Ayha och Abood ensam. På Shababeek fick jag tillbaka min styrka.

Under Basels tålmodiga handledning lärde jag mig hur en pensel kan tämja ångest och skjuta upp sammanbrott.

Shababeek lil-Fann al-Mu’asir blev vårt “själens sjukhus”. När tankarna var för många och livet för trångt gick vi hit och försökte andas ut vår identitet, från vår begränsade värld genom fönstren till “den andre” i världen utanför.

Efter varje krig blev Shababeek platsen där mammors och barns trasiga själar lagades.

Mina barn kom också till de psykologiska stödprojekten. De målade mest om kriget, på grund av den omfattande förstörelsen som vårt hem utsattes för.

Rädslan omgav oss ständigt eftersom vårt hus låg mittemot ett gammalt fängelse – al-Saraya – som byggdes av britterna för att fängsla alla som gjorde uppror mot dem. Sedan tog Hamas över det.

Det bombades 18 gånger av F-16-plan.

Shababeek hade utrymme för konstnärliga residens, som i konststaden Paris, där Gazas talanger fostrades och utvecklade sin estetik. Här fanns över 20 000 målningar, fotografier och skulpturer.

Men … fönstren fick inte stå öppna!

Under folkmordet utsattes Al-Shifa-sjukhuset för brutal förstörelse och massakrer av ockupationen. I april 2024 föll salarna i Shababeek och konsten som skapats med år av tårar blev till aska.

Share

Vår största förlust var konstnärerna. 118 kulturarbetare dödades i Gaza enbart 2024, enligt det palestinska kulturministeriet.

Det är ett kulturellt folkmord, ett begrepp myntat av Raphael Lemkin som del av folkmordsdefinitionen.

I Gaza förstörs museer, gallerier, konstutställningar, teatrar, biografer, musikinstitut, bibliotek, bokförlag, bokaffärer, tidningar, tusentals år gamla byggnader och antika kulturskatter som dräkter och lerkärl.

All vittnesbörd med koppling till detta land.

I dag finns inget kvar av det stora Shababeek, förutom ett minne i den digitala rymden, ett kallt arkiv som grundaren Shareef Sarhan räddade.

Det varma livet som fanns där, fingrarna som målade, ögonen som såg skönheten och den gröna trädgården som samlade oss till frukost, har dött.

Nu finns det lilla Shababeek i Basels tält. Han säger att hans workshops för mammor och flickor är de mest smärtsamma.

– Vi ritar de raserade hemmen, blommor och den palestinska flaggan. Vi gråter tillsammans medan vi tecknar våra drömmar. På stranden bygger vi sandhus. Vågorna drar dem med sig, men vi bygger upp dem igen, och igen.

Konstnären Rufaida Sehwail målar också i ett tält. I december 2023 skulle hon ha öppnat sin femte separatutställning – Födelse. Men hennes hem bombades och allt blev till aska.

– Jag förlorade 18 målningar, hela min ateljé och mitt bibliotek med tusen böcker, säger hon.

Efter en tid av förlamande chock bestämde hon sig för att göra uppror mot dödens rutin.

– Jag sökte upp de enklaste papper jag kunde hitta och började skissa mitt i flyktinglägren i Khan Younis. Konsten blev min andliga återhämtning, ett sätt att kanalisera barnens smärta och mammornas tysta gråt. Genom dagliga workshops med målning och rörelse försöker jag öppna ett fönster av hopp.

Blockaden stoppar penslar och dukar och Rufaidas arbete är en ständig kamp mot omständigheterna. Hur många fönster till kommer att krossas innan världen drunknar i fulhet?

– Jag målar i kapplöpning med solnedgången innan mörkret tar över i brist på elektricitet. Min utställning Födelse, som fysiskt förstördes, har nu antagit en ny existentiell form. Jag färgsätter askan och ställer frågan om människan kan födas på nytt ur den tid som försöker förinta henne.

Läs fler vykort:

Share

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Invasionen av Afghanistan 2001 motiverades med afghanska kvinnors rättigheter. Bombplanen bar feminismens emblem. Organisationen Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, RAWA, som uttryckligen motsatte sig bombningarna och ville tala för sig själva, raderades ur berättelsen. De passade inte in i bilden av det passiva offret som behöver räddas utifrån.

Decennier senare hörs i stället röster som Liberalernas partiledare Simona Mohamssons, som bekräftar att slöjan är det värsta förtrycket och att en återgång till en auktoritär monarki i Iran, mot allt förnuft, ska befria kvinnor, eftersom problemet ju sägs vara just slöjan.

Tänkaren Frantz Fanon identifierade mönstret redan på 50-talet. I sina texter om Algeriet visade han hur kolonialmakten vapeniserade kvinnans frigörelse. Den franska armén anordnade offentliga ceremonier där algeriska kvinnor fick lyfta av sig sin slöja inför kameror och publik, gester som skulle bevisa att de valde “frihet”, som gjordes synonymt med franskhet.

Den aktuella författaren Shahed Ezaydi påminner om hur kolonialmakten spred affischer med budskap som N’ētes-vous donc pas jolie? Dévoilez-vous! (Är du inte vacker? Ta av dig slöjan!) för att få det att framstå som om kvinnorna valde frihet – framför islam.

Read more

So let me get this straight. I see a viral clip where Ivanka Trump describes how she and Jared Kushner were boating along the Albanian coast. They spot an island. Hike to the top barefoot. Become enthralled by the view.

And decide to develop the site into a luxury resort.

Just as one does.

At first, I think this seems simple enough to understand.

But then I start reading. And as is often the case these days, it turns out that nothing is simple.

For starters, there is the island. It’s called Sazan. Then there are the flamingos that are supposed to be endangered by ”the development project”.

Then it turns out the flamingos aren’t even on the island.

Then it’s about protected natural areas. About protests. Legislative amendments, corruption allegations and Saudi capital.

Then, suddenly, the island is an uninhabited military outpost? Which for millennia has been coveted by superpowers? Which the Soviets used during the Cold War?

With thousands of tunnels, weapons depots and submarine bases? And nuclear shelters?

So, my confusion is apparently not just mine. It seems to be built into the deal itself.

Subscribe now

It turns out the project also concerns the mainland near protected wetlands. These function as carbon sinks and that is actually where the flamingos are. Where they have already started clearing land.

Which also threatens plants and migratory birds and monk seals and sea turtles. And that is why protests have exploded.

Albania’s Prime Minister, Edi Rama, defends the project. He wants the major capital. He claims the protests are actually created by Iranian hackers from Tehran.

Albania says the land the Trump family wants is private. Others say it is not.

The EU has warned that the deal goes against environmental regulations. Albania’s anti-corruption agency has opened an investigation.

And the money to buy all this doesn’t seem to be just money. Kushner’s company has received an injection of two billion dollars from Saudi Arabia’s sovereign wealth fund. Later, it was topped up with more from Doha and Abu Dhabi.

Not even the water seems to be just water. A gas pipeline runs under the sea surface, and another energy project is being planned.

Share

And the company doesn’t seem to be just a company. On TikTok, detectives are collaborating, putting together puzzles and chasing shell companies to Amsterdam and following the money in unexpected directions.

An Israeli company has appeared. And that company owns firms that the UN accuses of doing business in illegal settlements on occupied Palestinian land.

At some point, I realise I’m sitting and watching yet another small TikTok account where someone is explaining the strategic importance of the Strait of Otranto to the Mediterranean, and honestly, I don’t really know how I ended up there.

The more I read, the less sure I am about what story I am trying to understand.

Is it an environmental conflict? A real estate deal? A story about Albania’s economic development? A story about global capital? Geopolitics? Security? Energy?

Or is it all at the same time?

And I think: How does Ivanka Trump expect to pass this off as a spontaneous holiday discovery?

What is it that is actually being bought?

What are they intending to use it for?

Subscribe now

I end up here quite often. It starts with something that seems simple. I pull a thread, and suddenly I’m sitting there in the dawn light with fifteen tabs open.

It’s a strange feeling. The more information I find, the harder it becomes to understand what is actually happening.

The more I read about the world, the less I understand about the world.

There is also something else here that makes me uncomfortable. I notice that I increasingly assume that there is something more behind the story.

Motives that are not stated. Interests that are not visible. Strategies that are not formulated.

I don’t trust what I read anymore. Am I being conspiratorial?

Have I started expecting that people, companies and governments only tell a part of the story?

Or have I just learned to trust that strange feeling when something doesn’t add up?

That there is a gap somewhere. A pattern I cannot yet see but that I strongly feel.

All those twists of truth. All the versions of reality that compete with one another.

Perhaps it has done something fundamental to me. That I have started reading the world as if there is always a layer behind the visible, and that it has made me vigilant.

I think that is what fascinates me about Sazan Island. Not just all the different stories, but what happens to me while I try to understand them.

In Kafka’s The Trial, there is the line: ”It is not necessary to accept everything as true, one must only accept it as necessary.”

Read more of Anna Branten:

Jag är här för att berätta om verkligheten som den är, naken och smärtsam. Det här är berättelser inifrån tält som inte längre döljer något. Om unga människor som gör uppror mot ett slutet och konservativt samhälle som förkastar fysiska relationer utanför äktenskapet.

Min vän berättade chockerad om en flicka vars ansikte tynat bort bakom tältets tunna tyg. Hon förlorade båda sina föräldrar i en bombning och fann sig plötsligt vara en ersättande mor för sina småsyskon, trots att hon själv bara var i början av livet.

I det trånga utrymmet där privatlivet är obefintligt, där tälten står så tätt att andetagen hörs från andra sidan och under tyngden av att inte kunna leva ut sin kvinnlighet, bad hon min vän med förtvivlad röst:

– Jag vill bli kysst innan jag dör … den första och sista kyssen … jag bönfaller dig.

Det var inte en begäran om en flyktig fysisk handling, utan en bön om ett erkännande av att hon fortfarande lever. Att hon är en kvinna, inte bara en “maskin” för att ta hand om föräldralösa barn eller ett nummer i hjälpkön.

Hon kände att döden var snabbare än livet, så hon ville uppleva det hon sett på film. Att få bära med sig minnet av en öm beröring till graven, något som bryter förlustens kyla och tältets hjälplöshet.

En annan flicka berättade med smärtans mod att hon gick för att se träffa sin älskade när dödandet intensifierades. Hon sökte upp honom på hans arbetsplats … Där bestämde de sig tillsammans för att besegra flygplanen med sina kroppar.

Två ungdomar som samhället och traditionerna hindrat från att förenas, som fann sig själva i ett helvete. Medan marken skakade under deras fötter och människors skrik fyllde horisonten med doften av död och krut, drog de sig undan i ett mörkt hörn.

En omfamning under bomberna. Livsinstinkten som konfronterade döden.

I det ögonblicket var kärleken inte en handling för njutning, utan ett existentiellt uppror. Att älska medan världen rasar samman mitt under explosionernas dån var deras hjärtans rytm, det verkliga motståndet.

De valde att ta farväl av livet i fullständig förening, inte i skräck och förnedring.

En tredje flicka jag känner hade föräldrar som var en ogenomtränglig mur mellan henne och hennes älskade. Vid en kraftig bombning mot ett bostadshus fann hon sig plötsligt vara den enda överlevande.

När familjens hem träffades dog muren och väggarna som skilde de älskade åt föll. Kvar fanns min vän med sina sår och minnen.

Mitt i tragedin, när hon inte hade någon kvar, kom hennes älskade för att plåstra om både själens och kroppens sår. De gifte sig i ett tält … utan bröllopsfest, utan ljus och utan samhällets brus.

Detta äktenskap var inte bara ett kontrakt, det var ett budskap om att kärleken i Gaza är den enda arvtagaren till de raserade hemmen. Tältet, som är för trångt för allt, blev rymligt nog för deras hjärtan, för att bevisa att löftet mellan två älskande är starkare än F-16-missiler.

En annan vän berättar om sin kamrat, en av de överlevande i tälten, som fick en våt dröm på natten trots rädslan, sorgen och ljudet av drönare.

När han vaknade var hans kläder helt blöta. Han gick ut ur tältet och grannarna började skratta när de såg honom, vilket gjorde honom oerhört generad. Han hittade inget vatten att tvätta sig med – han var tvungen att stå i en lång kö – och han hade inga kläder att byta till.

Han hade drömt om sin fästmö, hon som dog i en bombning bara några dagar innan de skulle gifta sig.

I Gaza utövas kärlek trots folkmordet, och trots samhällets och religionens bojor.

Världen skickar nödhjälp för att mätta magar, men vem mättar själarnas hunger efter frid och privatliv?

Gaza berättar för oss idag att det mänskliga hjärtat, hur belägrat det än är av restriktioner, missiler och samhällskultur, fortsätter söka efter sitt sista slag i famnen på en älskad.

För att få dö som en människa, inte bara som ett offer.

Läs fler vykort:

Share

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.