När författaren Daoud Hari ser tillbaka på hur allt började minns han en sak: vädret. I sin bok The Translator – A Tribesman’s Memoir of Darfur (2008) berättar han att det på 1980-talet föll regn mer sällan och blev allt torrare.

Marken och vattenhålen räckte inte längre till.

De arabiska nomaderna lät sina boskap beta längre söderut, in på åkermarker som tillhörde zaghawafolket och andra bofasta grupper som fur och masaliter.

Han, som själv är zaghawa, skriver i boken:

     Förr bad de om tillstånd. Några kameler 
     kunde byta ägare. Om ingen 
     överenskommelse nåddes – och om 
     vattnet och gräset användes ändå –
     kunde en utmaning utfärdas om en 
     hedersstrid på ett traditionellt slagfält, 
     långt från byarna. Efter striden ansågs 
     saken vara avgjord. Araber och 
     zaghawa blev genast vänner igen och 
     åt middag i varandras hem.

Arabiska, nomadiska boskapsskötare och icke-arabiska, bofasta bönder levde historiskt sida vid sida. Konflikter löstes med sedvana, på avstånd från civila.

Sedan förändrades klimatet. Öknen bredde ut sig söderut. Marken gav mindre. Konkurrensen ökade.

Och det drabbade inte jämlikt.

De icke-arabiska, bofasta grupperna i Darfur i Sudan var redan politiskt och ekonomiskt marginaliserade, vilket har sin rot i kolonialismen. När klimatstressen ökade förvandlades bristen på land och vatten till desperation, som 2003 exploderade i väpnade rebelluppror mot staten.

Den dåvarande diktatorn Omar al-Bashir valde att slå ner dem genom att utnyttja konflikterna mellan grupperna i Darfur. Beväpnade vissa. Lämnade andra oskyddade.

Daoud Hari förklarar:

     Det som var annorlunda nu var att 
     Sudans arabiska regering, eftersom 
     den ville driva bort de mer bofasta 
     människorna från marken, tog arabiska 
     nomaders parti och försåg några med 
     vapen, helikoptrar, bombflyg och 
     stridsvagnar för att avgöra tvister.

Klimatkrisen gjorde allt brännbart och staten valde att tända elden. De arabiska ryttarmiliser som centralmakten beväpnade kallades Janjaweed, ungefär “djävlar till häst”. Deras våld mot civila mellan 2003 och 2005 konstaterades av USA och andra som folkmord.

År 2007 satte FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon ord på det många missade när folkmordet reducerades till något etniskt:

“Ser man till rötterna upptäcker man en mer komplex dynamik. Bland de många sociala och politiska orsakerna började Darfurkonflikten som en ekologisk kris.”

Många internationella observatörer kallar Darfur för världens första klimatkrig. Inte för att klimatet ensamt skapade våldet, utan för att klimatkrisen förstärkte redan existerande orättvisor och gjorde våld mer sannolikt.

Subscribe now

Våldet från 2003 tog aldrig slut. Det fortsatte lågintensivt och blev högintensivt igen när inbördeskriget i Sudan bröt ut 2023, efter att två generaler först hjälptes åt att störta diktatorn al-Bashir och sedan vände vapnen mot varandra.

De som i dag etniskt rensar de icke-arabiska stammarna är samma Janjaweed som för tjugo år sedan. De har ett annat namn, Rapid Support Forces (RSF), men de massakrerar samma folkgrupper.

USA bedömer det på nytt som folkmord, liksom FN.

Och tittar man på dagens Afrika – på torka, markförstöring, vattenbrist och snabbt växande befolkningar där stater är svaga och det finns mycket vapen – är Darfur inte ett undantag.

Det är en förvarning.

Läs vårt reportage om Sudan:

My reality is shaped by where I place my gaze and how long I allow it to rest there. What I become accustomed to seeing. What I let in. But also what I stop seeing as a result.

I wake up to birdsong and the familiar feeling that I have missed something important. That I have let someone down. That I should be better informed. Better read. More engaged. Is it shame?

The world moves faster than I can understand it.

But underneath that, a little deeper down, there is something else. A feeling of being indebted to suffering I can never repay. I know things. I see things. And then I have to make breakfast.

There is a particular kind of fragmentation in this that I don’t think human beings have always lived with. Being constantly exposed to the pain of the world without any proportional way to respond. Without even knowing whether we should respond. It is not only overwhelming, it is a kind of unfinished movement the body carries around.

Perhaps it has always been this way, but what feels different now is that everything is happening at once, in many different places, roaring straight into the nervous system.

And in the middle of all that, we are expected to remain functioning human beings. Parents. Friends. Colleagues. People who still want to feel deeply and do something real without breaking apart.

What troubles me most is not the volume of it all, but how deliberately everything is designed to keep me there. Everything and everyone is competing for my gaze. Not only for my opinions or beliefs, but for my attention.

What should I focus on? What should I be afraid of? What should I have time to react to before the next thing takes over?

And the systems surrounding reality – the algorithms, the platforms, the logic of the news cycle – have learned exactly how to hold a human being’s attention for a few seconds longer. Sometimes they stroke me gently in the direction I am already moving. Sometimes they force my eyes open, stir emotion, only to numb them again moments later.

At the same time, it has become harder to stay with a thought. A feeling. A conversation. A fleeting sense of discomfort easily turns into scrolling, work, distraction. It is as if the whole culture is training us never to rest our gaze anywhere for too long.

My attention breaks while writing this text. I jump to the news feed. A child who has lost their entire family. I stay for three seconds. An AI-generated influencer. I scroll on. Then an advertisement for shoes.

     My daughter asked me when she was six. 
     "If you could, would you go to space?"
     "Yes, I'd love to."
     "But you are already in space. 
     Earth is already in space."
     Our sense of separation on full display, 
     exposed by the raw insight only
     a child possess.
     – Dennis Hedenskog

I don’t know what this does to me over time. I don’t know what it does to us. What happens to a society where we quickly categorise, react, judge and move on? Where everything must become content before it has had a chance to become experience?

Sometimes I wonder whether we are not exhausted by work at all, but by spending too long with our gaze fixed on things that drain our life force. Feeds that keep us reactive. Ideals that leave us feeling inadequate. Visions of success and progress that make us feel as though we are falling behind.

The brain can only be consciously aware of a fraction of everything we take in, but I have read that the rest is stored somewhere anyway. In the fatigue. In the anxiety. In the feeling that something is wrong, even when we cannot quite put it into words. The body knows.

Sometimes everything I gather becomes a powerful feeling that guides me beyond the rational, but more often it feels heavy.

But it works both ways. The moment I become aware that my attention is being owned, I can also choose to place my gaze elsewhere. On a place I would otherwise walk past. On a person I want to understand. On the light through the trees. Or on a book from another time.

Or on myself. Not with the efficient, judging gaze that measures everything through performance, but with a more forgiving one. A gaze that helps me see the context more clearly. The exhaustion more clearly. Things as they actually are.

Reality looks different when we dare to truly see it. Not selectively. Not reactively. But through a gaze we have consciously chosen for ourselves.

I think that is where I have to begin.

When September arrived, the season began where our hearts met before our hands did – it was time for the olive harvest. In our bayara (orchard and farm), the whole family gathered. And when we Gazans say family, we mean everyone: children, siblings, nieces and nephews, parents, in-laws, uncles, cousins …

We were some thirty souls, young and old, spreading colourful cloths on the ground beneath the silver-green trees to begin picking, a blessing in an atmosphere filled with laughter and joyful smiles.

Everyone had their part. The short ones tended the small trees, while the tall climbed into the great, swaying canopies with poles to reach the fruit hanging highest, under the roof of the sky.

These moments were filled with anticipation. We wanted those olives on the table the moment they were picked, and we didn’t wait – we all sat on the ground right where we had harvested, hunting for smooth stones to gently crush the olives in a spontaneous tradition we call zaitun jarjir (literally, crushed olives).

In a flash, we mixed our zaitun jarjir with lemon slices, salt, a splash of vinegar, and hot red Gaza chilli. It was a pickle ready to be eaten that same day, when we were too impatient to wait the long weeks that regular curing requires.

During those harvest days, we would light an open fire and brew tea, letting it steep with sage in a pot brought from home, served in proper tea glasses, and pick fresh oranges for a break.

At the end of the day, we returned from the groves to find that the grandmothers had prepared a wonderful meal as a reward for our labour. A true feast for us all.

Subscribe now

The harvest was meticulously sorted: the black olives that are my children’s favorite for the table, the green ones for pickling, and the rest for the sacred journey to the olive mill. People stood there in long queues, filled with joy. They chatted proudly about their harvest, their olive varieties, and the quality, comparing them to previous years. No one noticed the time – it felt like a communal picnic.

In that moment at the mill, when the first fresh oil emerged, we carefully observed the tradition of drinking a small cup of it straight away, to feel its warmth and the fruit of the earth coursing through our veins.

At the peak of the season, the national dish, musakhan, reigned over our tables – a ritual meal we prepared together. It captures the country’s history in a single mouthful: warm khubz al-taboon (clay oven bread), thick and uneven with a crisp crust, soft and pillowy inside to soak up the golden olive oil, covered in sautéed onions and a generous dusting of royal sumac.

The warm scent from our furn al-taboon (clay oven) drifted across the entire street. There was also the aroma of qurs zaatar (round olive oil breads filled with wild thyme) and qallayat bandora (tomato pan) with garlic and chilli … Everything drenched in olive oil. In Palestine, we don’t eat oil just for sustenance, but to draw strength from the land and the resilience of the trees.

Today, my family has been displaced and scattered in every direction. My uncle, the head of our family, has passed away, and with him, parts of our souls died too. He was the symbol of justice, he distributed everything – from hazelnuts and eggs to meat and olive oil – with precision and love.

Our bayara, which once teemed with life, has been crushed by occupation tanks. They drove over the olive trees we grew up with, leaving behind a devastation that words cannot describe.

Since the start of the genocide, the harvest season has ground to a halt. Lacking fuel, people have been forced to hack down the remaining branches for firewood, to cook and survive.

No eager hands come to pick the fruit anymore. Only a few pale trees remain in Gaza – those that managed to escape both the tanks and the fires of the hungry.

This devastation is part of a broader “green genocide”. According to the Palestinian news agency Wafa, approximately two million olive trees in Gaza have been destroyed since 7 October 2023.

The attacks on our trees are not random, whether in Gaza or the West Bank. These trees are the backbone of our economy, accounting for 14 per cent of all agricultural income.

While they attempt to uproot our proof of the right to the land (on the West Bank, continuous cultivation has long served as evidence of land use under Ottoman legal traditions that still influence land rights, and destroying olive trees or preventing farmers from reaching their land is often described as a way to render the soil “unexploited” and easier to seize) the Al-Badawi olive tree outside Bethlehem remains, proud and alive, estimated to be between 3,000 and 5,500 years old.

It is one of the oldest olive trees in the world. The name comes from the legend of Sheikh Al-Badawi, who, according to the story, used to rest beneath it. It is guarded by the local resident Salah Abu Ali, who has been looking after it every day for decades.

When the branches of the olive trees are sawn off, the roots live on beneath the soil, just as our memories live within us, ready to send out new shoots. This is why the settlers burn the trees, so they may never grow again.

They are trying to steal our hope as well.

Postcards from Gaza

Khulud Shaban is a Palestinian journalist, born in Gaza in 1980, writing from exile.

Life. This series of personal stories is about how people once lived here – about the everyday life and the places that carried them. The culture, the food, the laughter, and everything they loved. A society forced to suffer and die. Survivors who remember what was with love and pain.

Death. The Hamas-led attack on Israel on October 7, 2023, killed 1,195 people, including 815 civilians and 36 children, according to AFP. Since then, Israel has killed over 72,587 people in Gaza and injured over 172,381, according to Gaza health authorities.

Children. Over 65,000 children have been killed or injured, over 56,000 have lost one or both parents, and between 3,000 and 4,000 have undergone one or more amputations, according to UNICEF.

Displaced. Approximately 90 percent of Gaza’s population has been forced to flee, many of them repeatedly, according to the UN.

Infrastructure. Large parts of Gaza’s housing, hospitals, schools, culture, crops, and historical and religious sites have been damaged or destroyed, according to the UN.

In Gaza, the pen has never been just a tool for writing. It has been our daily prayer and our most important battlefield. We are the people who brought illiteracy down to zero before the gates of hell were thrown open. We are the ones who capture light from the deepest shadows of blockade and war.

In the 1990s, I spent my youth in Al-Rimal, Gaza’s most elegant district. There, in the UNRWA schools at the heart of the neighborhood, my first dreams were woven.

The image of my teacher, Kainat, and her legendary authority lives on in me forever. It was she who taught me the art of writing. A strict disciplinarian, she would punish us by making us stand all day or copy our homework tenfold, yet we loved her through our diligence and respect.

She instilled in me the strentgh that became the foundation of my resilience, a refusal to give up, even as the occupation suffocated our peace with constant raids and a pressure that never lifted, and curfews that began as early as seven in the evening.

I married in 1996, but in 2003, amidst the Second Intifada (2000–2005), I made a difficult and life-altering decision. I would return to school, even though I was already a mother of three. And I did not stop at secondary education, I pushed forward, completing my university studies alongside my children, all under the weight of a suffocating blockade and a morning rush that never seemed to end.

Every day at four in the morning, I moved through the darkness of my kitchen in Al-Rimal. Due to the chronic electricity shortages, I learned to find everything by touch, memorising the place of every spoon and jar with my heart rather than my eyes. I never dared to light candles, haunted by the devastating fires that had claimed the lives of so many children across the city.

But the darkness was not free of mistakes!

I remember one morning, at the height of that relentless rush, preparing breakfast. I picked up a jar I thought was salt and sprinkled it generously over the fresh eggs we had collected from our own chickens in the garden. I did not realise I had grabbed sugar instead of salt until the children began to eat. With a mother’s firmness, inspired by my teacher Kainat, I made them finish their meal. Suddenly, the “sugar eggs” turned into a burst of hysterical laughter that filled the entire house.

Even today, after all these years and everything we have been through, my children remember the taste of those eggs with joy, as if that mistake was the “sugar” that helped us endure the bitter days.

Subscribe now

In the midst of our laughter, the scent of freshly fried Gaza falafel drifted up from the shop beneath our home, and my son Abood ran downstairs to fetch steaming fresh bread. We ate cheese I made myself and drank tea with mint, while I prepared their school sandwiches with zaatar and cucumber.

Together, we walked through the beautiful streets of Al-Rimal, along the enchanting Lovers’ Street, lined with fragrant juri roses and tall cypress trees that stood guard over our steps. In our eyes, there was a glimmer of defiance against the darkness of the blockade.

Today, the scene has moved beyond all reason. For two and a half years, a genocide has raged, directly targeting schools and universities, turning temples of knowledge into mass graves for displaced families.

Gaza’s children now write their alphabet inside torn tents, beneath a bombardment that never falls silent and the constant whine of drones overhead. No clean water, no food that satisfies hunger, no clothes to shield them from the winter’s bite or the summer’s heat.

And yet, they refuse ignorance.

The occupation has destroyed Lovers’ Street, uprooted the cypress trees, and reduced the universities to rubble. But they have failed to understand one thing – Gaza itself is the world’s largest school.

We are the fishermen who cannot reach the sea, but we are also the palm trees that refuse to bend.

The laughter once born from those “sugar eggs” in Al-Rimal is the same will, the same resistance, that drives schoolchildren today to study on top of the ruins.

We believe that knowledge is the one light that the occupation can never extinguish.

Postcards from Gaza

Khulud Shaban is a Palestinian journalist, born in Gaza in 1980, writing from exile.

Life. This series of personal stories is about how people once lived here – about the everyday life and the places that carried them. The culture, the food, the laughter, and everything they loved. A society forced to suffer and die. Survivors who remember what was with love and pain.

Death. The Hamas-led attack on Israel on October 7, 2023, killed 1,195 people, including 815 civilians and 36 children, according to AFP. Since then, Israel has killed over 72,587 people in Gaza and injured over 172,381, according to Gaza health authorities.

Children. Over 64,000 children have been killed or injured, over 56,000 have lost one or both parents, and between 3,000 and 4,000 have undergone one or more amputations, according to UNICEF.

Displaced. Approximately 90 percent of Gaza’s population has been forced to flee, many of them repeatedly, according to the UN.

Infrastructure. Large parts of Gaza’s housing, hospitals, schools, culture, crops, and historical and religious sites have been damaged or destroyed, according to the UN.

När september kom började den period på året när våra hjärtan möttes innan våra händer gjorde det – det var dags för olivskörden. I vår bayara (gård och odling) samlades hela familjen, och när vi gazabor säger familj menar vi alla: barn, syskon, syskonbarn, föräldrar, svärföräldrar, morbröder, kusiner …

Vi var ett trettiotal själar, unga och gamla, som bredde ut färgstarka dukar på marken under de silvergröna träden och började plocka, en välsignelse i en atmosfär av skratt och förväntansfulla leenden.

Alla hade sin roll. De korta tog hand om de små träden, medan de långa klättrade upp i de stora, svajande kronorna med käppar för att nå frukter som hängde högst upp, under himlens tak.

De här stunderna var fyllda av iver. Vi ville få ställa oliverna på bordet direkt efter plockningen, och vi väntade inte, utan satte oss alla på marken precis där vi hade skördat och letade efter släta stenar för att försiktigt krossa oliverna i en spontan tradition vi kallar zaitun jarjir (bokstavligen krossade oliver).

Blixtsnabbt blandade vi våra zaitun jarjir med citronskivor, salt, en skvätt vinäger och stark röd Gaza-chili. Det blev en inläggning redo att ätas samma dag, när vår längtan var för stor för att vänta de långa veckor som vanlig fermentering kräver.

Under de här skördedagarna tände vi en öppen eld och kokade te som stod och drog med salvia i en kanna som vi tagit med hemifrån, tillsammans med riktiga teglas, och plockade färska apelsiner för en paus.

Subscribe now

Vid dagens slut återvände från odlingen för att finna att barnens mormor och farmor hade förberett en underbar måltid, som belöning för dagens arbete. En stor festmåltid för oss alla.

Skörden sorterades noga: de svarta oliverna som är mina barns favoriter till bordet, de gröna för inläggning och resten för den heliga resan till presseriet. Där stod folk i långa köer, fyllda av förväntan och glädje. De småpratade stolt om sin skörd, sina olivsorter och kvaliteten, och jämförde med tidigare år. Ingen kände av tiden, det var som att vara på en gemensam picknick.

I det ögonblicket i presseriet när den första färska oljan kom ut, var vi noga med traditionen att dricka en liten kopp av den direkt, för att känna dess värme och hur jordens frukt strömmade genom våra ådror.

Under säsongens höjdpunkt regerade nationalrätten musakhan på våra bord, en rituell rätt som vi lagade tillsammans. Den sammanfattar landets historia i en enda munsbit: varmt khubz al-taboon (lerugnsbröd), tjockt och ojämnt med en krispig yta, mjukt och fylligt inuti för att suga upp den rikliga mängden gyllene olivolja, täckt med stekt lök och rikligt med kunglig sumak.

Den varma doften från vår furn al-taboon (lerugnen) spred sig över hela gatan. Det doftade också av qurs zaatar (runda olivoljebröd fyllda med vild timjan) och qallayat bandora (tomatpanna) med vitlök och chili … Allt dränkt i olivolja. I Palestina äter vi inte olja bara för att bli mätta, utan för att hämta kraft från landets styrka och trädens uthållighet.

I dag har min familj fördrivits och splittrats åt alla håll. Min morbror, vår familjs överhuvud, har gått bort och med honom dog delar av våra själar. Han var symbolen för rättvisa. Han fördelade allt, från hasselnötter och ägg till kött och olivolja, med exakthet och kärlek.

Vår bayara som en gång sjöd av liv har krossats av ockupationens stridsvagnar. De körde över olivträden, som vi växte upp med, och lämnade efter sig en förödelse som ord inte kan beskriva.

Sedan folkmordets början har skördesäsongen stannat av helt. I brist på bränsle har människorna tvingats hugga ner de kvarvarande grenarna för att använda som ved, bara för att kunna laga mat och överleva.

Inga ivriga händer kommer längre för att plocka frukter. Bara ett fåtal bleka träd finns kvar i Gaza, de som lyckats undkomma både stridsvagnar och de hungrigas eldstäder.

Denna förödelse är en del av ett större “grönt folkmord”. Enligt den palestinska nyhetsbyrån Wafa har cirka två miljoner olivträd i Gaza förstörts sedan den 7 oktober 2023.

Attackerna mot våra träd är inte slumpmässiga, vare sig i Gaza eller på Västbanken. Träden är ryggraden i vår ekonomi och står för 14 procent av jordbruksinkomsterna.

Medan de försöker rycka upp vårt bevis på rätten till landet (på Västbanken har kontinuerlig odling länge kunnat användas som bevis på brukande enligt ottomansk lagtradition som ännu påverkar markrätten, och att förstöra olivträd eller hindra bönder från att nå sin mark har ofta beskrivits som ett sätt att göra jorden ”outnyttjad” och lättare att ta över) står olivträdet Al-Badawi utanför Betlehem kvar, stolt och levande, uppskattat till omkring 3 000 och 5 500 år gammalt.

Det är ett av världens äldsta olivträd. Namnet kommer från legenden om shejk Al-Badawi, som enligt berättelsen brukade vila under det. Det vaktas i dag av Salah Abu Ali, som bor i byn och har sett till det varje dag i decennier.

När ett olivträds grenar sågas av lever rötterna kvar under jorden, precis som våra minnen gör i oss, redo att skjuta nya skott. Det är därför bosättarna bränner träden så att de aldrig ska växa igen.

De försöker stjäla även vårt hopp.

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

I Gaza har pennan aldrig bara varit ett verktyg för att skriva. Den har varit vår dagliga bön och vår viktigaste strid. Vi är folket som såg till att analfabetismen var noll innan helvetets portar slogs upp. Vi är de som fångar ljuset ur blockadens och krigens djupaste mörker.

Under 1990-talet tillbringade jag mina unga år i Gazas mest eleganta kvarter, Al-Rimal. Där, i UNRWA-skolorna i hjärtat av området, vävdes mina första drömmar.

Bilden av min lärare, Kainat, och hennes legendariska auktoritet lever kvar i mig för alltid. Det var hon som lärde mig att skriva vackert. Hon var väldigt sträng och straffade oss genom att låta oss stå upp en hel dag eller skriva av läxan tio gånger, men vi älskade henne genom vår flit och respekt.

Den styrka hon fostrade mig med lade grunden till att jag aldrig gav upp, trots att ockupationen kvävde vår frid med ständiga razzior. Ett tryck som aldrig lättade och utegångsförbud som började redan klockan sju på kvällen.

Subscribe now

Jag gifte mig 1996, men år 2003, mitt under den andra intifadan (2000–2005), fattade jag ett svårt och livsavgörande beslut. Trots att jag redan var trebarnsmamma bestämde jag mig för att återvända till skolbänken. Och jag nöjde mig inte med gymnasieexamen, jag fullföljde även mina universitetsstudier tillsammans med mina barn, allt mitt under en kvävande blockad och en morgonstress som aldrig tog slut.

Klockan fyra på morgonen rörde jag mig i mitt mörka kök i Al-Rimal. På grund av elbristen lärde jag mig att hitta allt genom att känna mig fram. Jag memorerade var varje sked och burk stod med hjärtat snarare än med ögonen. Levande ljus vågade jag inte tända av rädsla för de fruktansvärda bränder som skördat så många barns liv i staden.

Men mörkret var inte fritt från misstag!

Jag minns en dag när jag i min djupaste morgonstress förberedde frukost. Jag tog en burk jag trodde var salt och strödde den generöst över de färska äggen vi plockat från våra egna höns i trädgården. Jag insåg inte att jag tagit socker istället för salt förrän barnen började äta. Med en modersstränghet inspirerad av min lärare Kainat tvingade jag dem att äta upp, och “sockeräggen” förvandlades plötsligt till ett hysteriskt skrattanfall som fyllde hela huset.

Än i dag, trots alla år och allt vi har gått igenom, minns mina barn smaken av de äggen med glädje, som om det misstaget var det “socker” som hjälpte oss att uthärda de bittra dagarna.

Mitt i våra skratt trängde doften av nystekt Gaza-falafel in från butiken under vårt hus och min son Abood sprang ner för att hämta rykande färska bröd. Vi åt ost som jag gör själv och drack te med mynta. Jag förberedde deras skolmackor med zaatar och gurka.

Vi gick genom de vackra gatorna i Al-Rimal, längs den förtrollande De älskandes gata, kantad av doftande jurirosor och höga cypresser som vaktade våra steg. I våra ögon fanns en glimt av trots mot blockadens mörker.

I dag har scenen gått bortom allt förnuft. I två och ett halvt år har ett folkmord rasat, som direkt riktat in sig på skolor och universitet och förvandlat kunskapens tempel till massgravar för fördrivna familjer.

Gazas barn skriver idag sitt alfabet inuti trasiga tält, under ett bombardemang som aldrig tystnar och surret från drönare som viner över deras huvuden. Inget rent vatten, ingen mat som mättar och inga kläder som skyddar mot vinterns kyla eller sommarens hetta.

Men de vägrar okunnighet.

Ockupationen har förstört De älskandes gata, ryckt upp cypresserna och bombat universiteten, men de har misslyckats med att förstå en sak: Gaza i sig är världens största skola.

Vi är fiskarna som inte kan nå havet, men vi är också palmerna som vägrar böja sig.

Skrattet som en gång föddes ur sockeräggen i Al-Rimal är samma vilja och motstånd som gör att skolbarnen idag studerar ovanpå ruinerna. Vi tror på att kunskap är det enda ljus som ockupationen aldrig kan släcka.

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Born in 1949, Amina was just a teenager, twelve years old when Patrice Lumumba was assassinated in 1961. Now at age 77, she remembers the night her father, a member of the Somali Youth League, broke down and cried.

“My father had a small radio. There was no TV then. He listened to news. When it was announced that Lumumba of Congo was killed, my father did not speak for days. Then he played a song. A new song. Somali voices singing for a man they had never met”, she adds.

Amina still knows the words. She sings them to her grandchildren. They ask: “Who was Lumumba?”

She says: “A man who wanted Africans to own their own lands and resources. The colonisers – guumeystayaasha – killed him for that.”

This is intergenerational education. She does not explain further. She just sings the song.

She wants her grandchildren to learn the song. So it does not die with her.

Amina is not an elder in a war zone. She is a grandmother who keeps a murdered man’s memory alive through song.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the first Postcard from Somalia:

Ahmed is 52. He grew up in Kismayo. He saw the Indian Ocean every day. Now he lives 300 kilometers from the coast. He has not seen the sea in 20 years.

He keeps a small shell in his pocket. He found it on a beach when he was young.

The shell is smooth and white. He rubs it with his thumb when he is thinking. And sometimes when he does his wudhu (washing) before salat (prayer).

Ahmed is a carpenter. He makes doors. Good doors. Doors that close properly.

He says: “A door that closes properly is better than a wall.”

He wants to see the sea again. Just once. To put his feet in the water. Then come back.

Ahmed is not an internally displaced person. He is a carpenter who misses the ocean.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the next Aadmi Story:

Layla is 70. She has eleven grandchildren. All of them are from her sons. She does not remember all their names. She calls all of them Waryaa (if male) or Naayaa (if female) – ”you there.”

Every afternoon, she sits under a talaal tree. She sorts beans. One handful at a time.

She removes the bad ones. She says: “Beans are like people. Some are good. Some are hard. You still cook them together.”

Her grandchildren come to her with problems. A lost goat. A broken cup. A torn notebook. A fight with a friend.

Layla listens. Then she gives them three beans.

She says: “Eat these. Then decide if it’s still a problem.”

It always works.

She wants a bigger bowl. So she can sort more beans at once.

Layla is not a vulnerable elder. She is a grandmother who solves problems with beans.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the next Aadmi Story:

Omar is 14. He cannot read. But he can fix any radio. He learned by taking apart his uncle’s old radio when he was nine. He put it back together. It worked better than before.

Now people bring him broken radios from far villages.

Omar listens to every radio he fixes. He likes music from Daljir radio.

He does not like the news. He says: “News is just the same bad thing repeated. Music is different every time.”

He wants more broken radios. Not because he is kind.

Because fixing them is the only thing that makes him feel smart – and it is his family’s lifeline.

Omar is not an out-of-school child. He is a radio repairman who hates the news.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the next Aadmi Story:

Asha is 34. She has seven children. She also has a laugh that scares birds. When she laughs, people turn around. Neighbors smile. Her children cover their ears and laugh too.

Asha says: “If you stop laughing, the war wins. I refuse.”

She sells camel milk at a small roadside table. She wakes at 3 a.m. to milk the cows. By 7 a.m., she is sitting on a red plastic crate, waiting for customers.

She greets everyone with the same loud voice: “Come! My milk is better than my jokes!”

Her milk is pure and good. Her jokes are terrible. People buy both.

She wants a chair. The plastic crate hurts her back.

Asha is not a resilient woman. She is just a woman who laughs too loud and tells bad jokes.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the next Aadmi Story:

Muse is 62. He cannot run. He cannot fight. But every night, he sleeps outside close to the goat fence. He says: “The goats do not know about clans. They only know grass and water. I learn from them.”

At night, he hears everything. Hyenas. Wind. Sometimes gunfire far away.

When the gunfire comes close, he whispers to the goats. He tells them to lie down. They listen.

Muse has one son who lives in Norway. His son calls him every Friday. Muse does not understand why anyone would leave goats.

He wants a blanket. His old one has holes.

Muse is not a refugee’s father. He is a man who sleeps close to his goats so they do not feel alone or afraid.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Story:

Read the next Aadmi Story:

Hodan is nine. She lives with her grandmother because her parents work in a different region. They send money when they can. Hodan’s job is to fetch water.

Every morning, she walks two hours to a well.

She carries a yellow plastic container on her back. She walks back. Two hours. Every day.

On the walk, she invents songs. Today’s song is about a pair of blue sports shoes she saw once at a market.

The shoes had a small bow. She has never owned shoes with a bow.

She wants blue shoes. That is all. Not peace. Not an end to drought. Just blue shoes with a bow.

Hodan is not a statistic. She is a nine-year-old who sings about shoes.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the next Aadmi Story:

Bashir is 58. He has taught for 35 years. For 15 of those years, he has taught children in a camp outside Bosaso. He has no classroom. He has a black wall. He has 17 students. They sit on the ground. They write in their UNICEF-marked notebooks.

Bashir teaches Somali language, history, maths, poems.

Last week’s poem was about a bird that drinks from a dry riverbed. The children did not understand.

Bashir said: “The bird keeps looking. Even when the water is gone. That is the poem.”

He wants the wall to be painted again. So the children can see what he writes.

Bashir is not a hero. He is a teacher who has not missed a day in many years.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Fartun is 45. She owns goats. She also owns a small notebook with a blue cover. Every evening, she counts. Not just numbers. She writes: “Black goat with broken horn – limping but eating. White goat with twins – tired but proud. Brown goat – angry today for no reason.” She notes.

Her husband laughs. He says goats do not need notes.

Fartun says, “People who do not write things down forget that goats have characteristics.”

She used to be an accountant in a big city in Somalia. Before the war, she balanced books for a government office.

Now she balances her goats.

She wants a new notebook. The blue one has only five pages left.

Fartun is not a vulnerable Somali woman. She is an accountant who now works in goats. She buys and sells them.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story behind the Aadmi Stories:

Read the next Aadmi Story:

Det är märkligt att gå från en syn på världen till en helt annan. Mest eftersom det krävs att jag förändrar mig själv också. Det går inte att vara densamma längre. Om jag är det så fortsätter jag väl bara att upprätthålla något som behöver dö? Jag kan inte kräva att världen förändras om jag inte är beredd att förändras själv.

Det finns en fara i det nu, att alla som vill förändra världen till något radikalt annorlunda – vare sig det gäller ekonomiska system, ekologi eller hur vi rör oss socialt – gör det på ett intellektuellt plan. Tänker och pratar mycket om hur det borde se ut men rör sig in i den nya världen som samma människa som tidigare, marinerad i det system vi växt upp i.

Subscribe now

En fågel lade sig för att dö i trädgården. Något lämnar och ger plats åt något nytt som föds. Foto: Anna Branten

Kanske är det därför så mycket förändring stannar vid idéer. Vi försöker skapa något nytt med samma reflexer, samma drivkrafter och samma sätt att förstå värde som tidigare.

Den jag var, var ständigt på väg mot något. Levde på att förstå vad som höll på att ske innan det riktigt skedde. Ville vara först. Starta saker. Bygga. Tänkte större, snabbare, mer. Det fanns alltid ett nytt, nästa steg och jag levde i det steget.

Allt förändras när det försvinner. Inte bara det jag tycker eller tror, utan själva känslan av vem jag är.

Den jag var lever fortfarande kvar som ett eko någonstans, samtidigt som en annan del av mig försöker vrida kompassen rätt. Den gamla betraktar den nya och vill snabba på, den nya är besviken på att den gamla inte slutade tidigare.

Det är som om två parallella livshistorier pågår samtidigt inuti mig. I den ena berättelsen var jag lovande. Skapade nytt, såg möjligheter, byggde plattformar men blev misslyckad eftersom jag brände ut mig, tappade riktning och försvann från flera sammanhang och därmed det liv jag trodde att jag skulle leva.

I den andra, mjukare berättelsen är jag någon som outtröttligt försöker hitta vägar för att kunna göra det som känns rätt – både för mig själv och världen. Någon som fortsätter försöka överleva på det enda sätt jag vet, men som inte längre tror att mer alltid är bättre.

     I själva verket är nämligen inte ens det 
     allra mest naiva jag någon enhet, utan 
     en oändlig mångfald, en stjärnhimmel 
     i smått, ett kaos av former, stadier och 
     tillstånd, arv och möjligheter. Och denna 
     även bland mycket högt stående 
     människor vanliga villfarelse att 
     nödvändigt vilja betrakta sitt kaos som 
     en helhet och tala om sitt jag som om 
     det vore ett alldeles sammansatt fenomen 
     med fasta former och konturer, det tycks 
     i allmänhet vara ett lika absolut livsbehov 
     för folk som luft och föda.
     – "Stäppvargen" av Hermann Hesse

Där finns också en annan insikt. Att det som gick fel – i rytmen, positionen, relationerna – kanske inte bara berättar något om mig utan också något om ett system som gjort sig beroende av människor som ständigt optimerar sig själva.

Systemen och sammanhangen jag levde i passade inte för just mig eftersom jag inte är byggd för den rytmen. Men tack vare att jag levt där och sett nästan allt så kan jag också befinna mig där jag befinner mig just nu. Med styrkan att kliva ur. Med övertygelse om att det finns ett annat liv någon annanstans. Ett jag ser fragment av, som gör mig lycklig på ett sätt som är helt nytt.

Frid och en ny slags frihet. Kalla det uppvaknande, ålder eller mod – jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag vill bara fortsätta att existera och bli mer av den jag var tänkt att vara.

Jag ser fler fragment av något annat. Solljuset som rör sig över golvet. Känslor. Ord som kryper fram. Jag vill verkligen inte vara någon annanstans än här.

Men vem är jag om jag inte längre är den jag byggde mitt liv kring att vara? När upphör en människa att vara samma människa? Och hur mycket måste få dö för att något annat ska kunna leva?

Världen gör det svårt att släppa taget. Överallt finns spår av den jag var. Versioner av mig själv. Den jag var på högstadiet finns i blickarna från klasskompisar på Facebook, i mina flyttkartonger ligger mina första visitkort, i garderoben hänger kostymer jag aldrig kommer att hitta sammanhang till igen.

Behålla eller slänga?

Jag vet inte. Kanske är det samma fråga jag fortfarande ställer om den jag var.

Läs mer av Annas dagbok:

In 2016, when I was still new to Afghanistan, I went to Herat, the country’s third largest city after Kabul and Kandahar. (The latter a city in the south, strangely enough considered both a safe haven for gay men and a Taliban stronghold, which I would come to visit against the orders of my Pakistani CEO).

Here in the west, I found Herat to be a quiet border town near Iran, where the food is sweetened with fresh pomegranate as in its Persian neighbour, and where the women who cover do so in the lighter, patterned Iranian chador, which leaves the face open, rather than in the blue Afghan burqa.

I was invited to attend a peace conference. The guest speaker was the French ambassador, among many other international figures.

I wondered why I was invited at all. A simple General Manager is totally irrelevant compared to these high-profile speakers and attendees, but the flight and hotel were paid for, and off I went. I guess they wanted someone from the “Kingdom of Netherlands” on their list – as was mentioned on my name tag – to impress the sponsors who were paying for this event.

The city is home to a magnificent citadel and the amazing Blue Mosque. The visit to the mosque was a must. A cathedral of the Muslim faith.

Subscribe now

I went there with an American who was also invited to the conference and whom I had met at the hotel the day before. He was most likely intelligence of some sort.

In front of the Blue Mosque, there is a busy park where we wandered around. We were quickly spotted by locals who started to surround us.

“This is getting dangerous,” the American said, as if these normal Afghans going about their normal day were actually a bloodthirsty mob ready to lynch us right there and then.

He disappeared, leaving me with approximately thirty men around me. And what did I know? I wasn’t the expert, but looking into their eyes, I saw only smiles.

“Picture, picture!” they shouted, and I had to oblige as they all wanted a photo of me with every single one of them on their smartphones.

One young man asked if I wanted to go below the Blue Mosque. Again, I thought about the American and worried a bit about getting lynched, but curiosity got the better of me.

Five minutes later, I was under the mosque. Sunlight streamed from small openings in the domed ceiling high above, dust particles floating in the ancient air. Compressed soil keeps the room at a constant temperature.

Two men were sitting on the floor, working by hand with what looked like antique tools, still there from medieval times, shaping pieces of tile used to renovate the Blue Mosque.

I felt honoured to be allowed into this secret place, until one of the men pointed to the tip box placed well in view next to the door. Realising I wasn’t that special after all, and that many tourists must be led down the narrow staircase, it was still totally worthwhile.

I stepped out into the autumn sun, feeling alive.

The mosque itself was a stunning sight, with colourful mosaic tiles and a very impressive, humungous courtyard of white marble. Somehow, the men lying there resting seemed to have found the peace the conference was only talking about behind fortified gates.

It reminded me of the acronym NATO. In Kabul it meant “No Action Talk Only”.

(When, some years later, I told the Taliban Deputy Minister of Foreign Affairs, Mr. Stanikzai, at a meeting, he laughed out loud and had to write it down, so much he liked it.)

What I do remember from all the talking is that the French ambassador, during his speech, said quite clearly that the Taliban are not terrorists, they are freedom fighters as far as he is concerned.

I thought it was rather courageous of the ambassador to say something like that. Words can easily be interpreted differently, and diplomacy is a fine line.

It reminded me of Nelson Mandela. During his first visit to the United States after his release from prison in 1990, he was questioned by Ted Koppel on ABC’s Nightline about his ties to Yasser Arafat, Muammar Gaddafi and Fidel Castro – leaders who had supported the struggle against apartheid. Yet Mandela’s defence of those relationships was an oxymoron, as far as the journalist was concerned.

Mandela’s answer was remarkable: “One of the mistakes which some political analysts make is to think that their enemies should be our enemies.”

Postcards from Afghanistan

Through the eyes of hotel manager Timotheus Swagemakers, this series of stories offers a rare glimpse into some of Afghanistan’s hidden worlds.

Life. While headlines have long defined Afghanistan by its scars, these stories look beyond them – towards the unexpected light of everyday life and encounters where life continues, unseen by the outside world.

Dignity. Beyond the story of endless wars, there is deep hospitality, ancient traditions, and a people whose dignity cannot be shaken by the shifting tides of power.

The Graveyard of Empires. Afghanistan’s history has been shaped by the country’s strategic location, which has led to repeated attempts at conquest by Alexander the Great, the Mongol Empire, the British Empire, the Soviet Union, and the United States – all of whom eventually withdrew in the face of fierce Afghan resistance.

Decades of Invasion. In 1979, as the Cold War intensified, the Soviet Union invaded Afghanistan. It sparked a decade-long war that drove millions of people from their homes. After the Soviet withdrawal in 1989, the power vacuum led to a brutal civil war between rival factions.

The Taliban Cycles. The Taliban first seized power in 1996 and imposed strict rule until 2001. After the September 11 attacks in the United States – in which no Afghans were involved – a US-led coalition invaded and remained in the country for 20 years. In August 2021, as international forces withdrew, the Taliban returned to power.

The Human Cost. After more than 40 years of almost uninterrupted conflict, the Afghan people remain the primary victims. They have been denied the opportunity to develop their nation in lasting peace, leading to one of the world’s largest displaced populations and a devastating humanitarian crisis.

Education and the Future. Today, millions of Afghan children are out of school, while women face severe restrictions on their fundamental rights to work and study – casting a shadow over the future of an entire generation.

Cultural Resilience. Despite the destruction of cultural heritage such as the Buddhas of Bamiyan, Afghanistan remains a cradle of Silk Road history, where poetry, craftsmanship, and a deeply rooted sense of honour continue to shape the soul of the nation.

När jag fortfarande var ny i Afghanistan, år 2016, besökte jag Herat, som är landets tredje största stad efter Kabul och Kandahar. (Den sistnämnda är en stad i söder som märkligt nog anses vara både en fristad för homosexuella män och ett starkt talibanfäste. Jag skulle komma att besöka den staden också, trots att min pakistanske vd uttryckligen förbjudit det.)

Herat ligger i väst och är en lugn gränsstad till Iran. Maten sötas med färska granatäpplen, precis som hos den persiska grannen, och de kvinnor som täcker sig gör det i den lättare, mönstrade iranska chador som lämnar ansiktet fritt, snarare än i den blå afghanska burkan.

Jag var inbjuden att delta i en fredskonferens. Den franske ambassadören var gästtalare, tillsammans med många andra internationella profiler.

Jag undrade varför jag överhuvudtaget blivit inbjuden. En enkel hotellmanager är helt irrelevant jämfört med dessa högprofilerade talare och deltagare, men de betalade för flyg och hotell, så jag åkte. Jag antar att de ville ha någon från ”Kingdom of the Netherlands” på sin lista – som det stod på min namnskylt – för att imponera på sponsorerna som betalade för evenemanget.

Staden är hem åt ett magnifikt citadell och den fantastiska Blå moskén. Ett besök i moskén var ett måste. En katedral för den muslimska tron.

Subscribe now

Jag gick dit tillsammans med en amerikan som också var inbjuden till konferensen och som jag hade träffat på hotellet dagen innan. Han tillhörde med största sannolikhet någon form av underrättelsetjänst.

Framför den Blå moskén ligger en park där det säljs saker, där vi promenerade runt. Vi blev snabbt upptäckta av människorna där, som började samlas runt oss.

– Det här börjar bli farligt, sa amerikanen, som om dessa vanliga afghaner som gjorde sina vardagsärenden i själva verket var en blodtörstig mobb, redo att lyncha oss där och då.

Han försvann och lämnade mig ensam med ett trettiotal män omkring mig. Och vad visste jag? Jag är inte experten, men när jag såg dem i ögonen möttes jag bara av leenden.

– Picture, picture! ropade de, och jag fick snällt ställa upp eftersom varenda en ville ha en bild ihop med mig på sina smartphones.

En ung man frågade om jag ville gå ner under den Blå moskén. Jag tänkte på amerikanen igen och oroade mig lite för att bli lynchad, men nyfikenheten vann över mig.

Fem minuter senare var jag under moskén. Solljus strömmade in från små öppningar i det kupolformade taket högt ovanför, dammkorn svävade i den uråldriga luften. Packad jord håller rummet vid en konstant temperatur.

Två män satt på golvet och arbetade för hand, med vad som såg ut som antika verktyg som hade lämnats kvar sedan medeltiden, och formade kakelbitar till att renovera den Blå moskén.

Jag kände mig hedrad över att ha fått komma till denna hemliga plats, ända tills en av männen pekade på drickslådan som stod väl synlig bredvid dörren. Trots insikten om att jag inte var så speciell efter allt, och att många turister säkert leds nerför den trånga trappan, var det ändå helt klart värt det.

Jag gick ut i höstsolen och kände mig levande.

Själva moskén är en enastående syn med sina färgstarka mosaikplattor och en väldigt imponerande, gigantisk innergård av vit marmor. På något sätt verkade männen som låg där och vilade ha funnit den fred som man på konferensen bara pratade om bakom förstärkta portar.

Det fick mig att tänka på akronymen NATO. I Kabul betydde den ”No Action Talk Only”.

(När jag några år senare berättade det för talibanernas vice utrikesminister, Mr. Stanikzai, under ett möte, skrattade han högt och var tvungen att skriva ner det, så mycket tyckte han om det.)

Det jag minns från allt pratande är att den franske ambassadören, under sitt tal, konstaterade krasst att talibanerna inte var terrorister – såvitt han ansåg var de frihetskämpar.

Jag tyckte det var modigt av ambassadören att uttrycka sig så. Ord kan lätt tolkas på olika sätt, och diplomati är en fin balansgång.

Det påminde mig om Nelson Mandela. Under hans första besök i USA efter frigivningen från fängelset 1990, blev han utfrågad av Ted Koppel i ABC:s Nightline om sina band till Jasser Arafat, Muammar Gaddafi och Fidel Castro – ledare som hade stött kampen mot apartheid. Att Mandela försvarade dessa relationer var, i journalistens ögon, en oxymoron.

Mandelas svar var anmärkningsvärt: ”Ett av de misstag som vissa politiska analytiker gör är att tro att deras fiender måste vara våra fiender.”

Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i några av Afghanistans dolda världar.

Livet. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

Den gulbruna sanden mättar morgonluften, som redan är het. När solen går upp och letar sig genom dammet blir allt till ett svävande dis. En bedrägligt vacker horisont mitt i fasan. De borde ha kommit nu. Men mellan Tiné i Tchad och Tina i Sudan är öknen nästan tom. Bara ibland bryts stillheten av det dova knakandet från träkärror som rullar över gränsen, dragna av påpiskade hästar och åsnor, lastade med människor vars utmattning verkar hämtad ur en annan tid.

Det är i början av november 2025 och det har gått två veckor sedan staden al-Fashir i Darfur, 30 mil härifrån, föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces, RSF, som begår folkmord i Darfur.

RSF belägrade staden i arton månader. Grävde jordvallar runt den för att människorna inte skulle kunna ta sig ut. Hindrade allt från att komma in, förutom de urskillningslösa bomberna.

Som inringningen av Stalingrad. Men den varade i två månader. Inte arton.

Omkring 260 000 människor har varit instängda i al-Fashir och tvingats äta löv och djurfoder, tryckt sig mot marken under konstant beskjutning och sett staden förvandlas till ruiner.

FN varnade länge för att något ännu värre kommer hända när RSF intar staden. Nu har den dagen kommit och hjälporganisationer väntar vid gränsen på att flyktingarna ska strömma in för att få mat och skydd.

Men bara några tusen når fram.

Resten är som uppslukade av öknen.

Subscribe now

Samtidigt dyker spåren efter de försvunna upp. Men inte i öknen, utan i satellitbilder.

För första gången kan forskare se blod på marken från rymden. Genom att studera bilderna kan de följa hur RSF samlar ihop kroppar i högar. Eldar upp dem. Gräver ner dem.

De varnar för pågående massakrer.

Det kommer en uppskattning om att 150 000 av de 260 000 människorna är försvunna. RSF städar efter sig och stänger ute både journalister och hjälparbetare.

När ingen släpps in blir satellitbilderna och de överlevande det närmaste sanningen världen kommer.

De kvinnor och barn som ändå når gränsen bär med sig det som världen hindras från att se.

Det här är deras vittnesmål.

Till lägret Oure Cassoni har 17-åriga Faiza Abdullah Bashar kommit. Hon skymmer sig för solen under ett träd.

Efter flykten har hon inte kunnat sova.

Med henne finns en av hennes storebröder, som hela tiden frågar människor runt dem:

– Var är min mamma? Var är min pappa?

Faiza säger att han är traumatiserad. Att han inte längre är riktig i huvudet.

De såg båda när deras föräldrar dödades. Faizas man dödades samtidigt. Och hennes en månad gamla son.

Hon bar honom på ryggen när skottet kom.

– De sa åt oss att sitta ner på marken. Sedan sa de åt oss att stå upp. Då sköt de mot oss.

Bara Faiza och hennes storebröder överlevde. För att de sprang.

– Vi har inte fått någon hjälp alls här. Jag är väldigt ledsen. Ibland vill mina bröder inte ens äta för att de mår så dåligt. Vi lämnade allt. Våra föräldrar och allt vi hade.

Hon sätter ord på folkmordets logik.

– De gör så här för att vi är zaghawa. De dödar zaghawa.

Zaghawa är en av Darfurs icke-arabiska folkgrupper. De är muslimer, precis som de andra grupperna i Darfur, och konflikten handlar inte om religion. Den handlar om makt, mark, resurser och rasism.

Ända sedan Sudans självständighet 1956 har staten gjort skillnad på arabiska grupper och människor med mörkare hudfärg, som zaghawa och masalit, som betraktats som lägre stående.

Splittringen skapades under den brittiska kolonialtiden, efter att Darfursultanatet införlivades i Sudan 1916, och blev ett mer än hundra år gammalt sår som aldrig har läkt.

När klimatförändringarna och torkan på 1980-talet minskade resurserna och konkurrensen om mark och vatten ökade, gjorde staten konflikten dödlig genom att ta arabiska gruppers parti. Det drev fram det första folkmordet i Darfur 2003.

Sedan 2023 är ett andra folkmord invävt i det större inbördeskriget i Sudan.

De halshögg med kniv

På en vårdcentral i lägret Oure Cassoni sitter 22-åriga Shima Adam Ibrahim med sin sju månader gamla son Walid i knät. Han är akut undernärd. Hon lyssnar koncentrerat när läkaren förklarar hur hon ska använda näringspastan.

Utanför väntar ett hundratal andra mammor i samma situation. Nästan 29 miljoner sudaneser lider av akut matosäkerhet.

Shima kom hit från al-Fashir med Walid och sin treåriga dotter Wojen för åtta dagar sedan.

– Livet där var väldigt svårt. Det var beskjutning hela tiden och massor av människor dödades. Folk åt löv och den säd som vi brukar ge djuren.

Under flykten såg hon och barnen RSF halshugga tre människor. En kvinna och två män.

– Med kniv, ja. Framför oss.

Hon berättar det som i förbifarten, utan att höja rösten.

– De sköt barn som var zaghawa. De sköt små bebisar. Det låg döda människor i öknen. De tar kvinnor och flickor och våldtar dem. Ibland dödar de dem också.

Shima betalade för att åka på en flakbil med vad hon tror var 25 andra människor. Men alla nådde inte fram.

På vägen stoppade RSF dem. Unga män sorterades ut och avrättades. Det beror inte på vansinne, säger hon lika lugnt.

– De är inte galna. De gillar bara inte svarta.

Enligt FN:s människorättskontor dödades över 6 000 människor de tre första dagarna efter att al-Fashir intogs. Totalsiffror saknas fortfarande, då utredare inte har fått full tillgång till staden.

The Guardian rapporterade senare att al-Fashir blivit ett slakthus och angav en hög, osäker uppskattning: att minst 60 000 människor massakrerades i al-Fashir de första tre veckorna.

Frågan som avgör vem som får leva

Samtidigt som massakrerna pågår och föräldrar förlorar sina barn, har 20-åriga Sause Mohammed satt ett nytt liv till världen under flykten.

I hennes famn ligger 15 dagar gamle Musen. Han ler när solen träffar honom i ansiktet. Hans två storebröder, Mosamil, 3, och Maasin, 4, tittar på honom.

Sauses man, 26-årige Jafar Mohammed, är smal och tärd. Familjen kommer från Kabkabiya, en by på vägen från al-Fashir, och har precis korsat gränsen till Tiné i Tchad. De sjunker ihop på marken och väntar på att registreras som flyktingar.

– Det gick inte att vara kvar. Det kom drönare som bombade och livet var hemskt. Det enda vi har haft att äta under kriget är hirs, säger Jafar.

De har lurat döden.

Han berättar att de passerade ett trettiotal vägspärrar under flykten och att RSF ville veta samma sak vid varje kontroll.

– De frågade: “Vilken stam tillhör du?”

Familjen är zaghawa, en folkgrupp som RSF ser som sina fiender. Zaghawa har en roll i väpnade motståndsgrupper i Darfur och är allierade med regeringsstyrkorna, SAF, som RSF ligger i inbördeskrig med.

– Misstänker de att du är zaghawa kan de gripa dig, tortera dig, skjuta dig. Vi ljög och sa att vi är fur.

Fur är Darfurs historiska huvudstam, som regionen är döpt efter – furfolkets hem. De är väldigt utsatta och folkmördas också i Darfur, men Jafar säger att i området där de var rensar RSF främst ut zaghawa.

Vid vägspärrarna kan ett svar bestämma om ett nyfött barn får leva.

Folkmordet är inte kaotiskt. Det är systematiskt.

Med förlusterna som enda bagage

De flesta som når Tchad bär bara på berättelserna om det som tagits ifrån dem.

Inte pengarna. Inte guldet. Inte fotoalbumen. Inte telefonerna med numren till dem som kanske fortfarande lever. Inte kropparna av dem de inte kunde begrava.

Bara berättelserna.

15-åriga Maha Mohammad Hassan från al-Fashir börjar skratta högt när hon tänker på det första hon förlorade. Före kriget gick hon i skolan och tyckte om att titta på franska tv-serier.

– Jag tyckte om serierna för deras liv var så bra. Alla hade fina hus. Allt de gjorde var så fint.

Hon knäcker fingrarna. Leendet försvinner i samma rörelse.

– Sedan kom flygplanen och drönarna. De bombade hela tiden. Min mamma dödades i vårt hus. De sköt henne. Jag flydde med mina bröder. På vägen såg vi hur de dödade och våldtog.

27-åriga Tagua Badr Djohonda kommer också från al-Fashir. Hon säger att hon aldrig mer vill tillbaka till Sudan.

– Allt vi har är förstörelse. Om jag skulle komma tillbaka skulle jag bara hitta jorden. De har dödat hela familjer. De är bara borta.

Hennes hus bombades när hennes dotter var där. Dottern klarade sig.

När Tagua flydde stoppade RSF henne och andra på vägen. De tog allt de hade med sig. Fyra personer dödades. Själv blev hon slagen.

– Om du inte har något som de kan stjäla från dig så slår de dig.

De slog henne med elkablar.

– Du kan se ärren, säger hon och drar upp kjolen.

Det finns en annan slags förlust.

En som aldrig blir färdig.

Inte död, inte liv. Bara ovisshet. En sorg som ligger kvar i kroppen och gnager, timme efter timme, eftersom en mamma inte vet om hon ska sörja sina barn eller fortsätta hoppas. Om de är hungriga. Om de är rädda. Om de ropar efter henne. Om de tror att hon har övergett dem. Om de ens lever.

Det är den förlusten 29-åriga Esma Usama bär med sig över gränsen till Adré, längre söderut i Tchad.

Hon lider av en kronisk sjukdom och behöver opereras för problem med trycket i ögonen. Hon kommer från huvudstaden Khartoum, 144 mil bort – ett avstånd nästan jämförbart med hela Sveriges längd.

En dag behövde hon ta sig till sjukhus. Hennes två döttrar, 9 och 12 år gamla, blev kvar hemma med sin mormor.

Medan Esma var på sjukhuset bröt striderna ut så våldsamt att hon aldrig kunde ta sig tillbaka till huset. Sedan dess har hon flytt genom Sudan i månader, tillsammans med sin yngsta dotter. Soldater har stulit allt de hade med sig.

Även mobilen.

När hon pratar om döttrarna hon lämnade bakom sig börjar hon gråta och kan inte sluta.

– Ingen från min familj vet om jag lever eller är död. Och jag vet inte heller om de lever eller är döda, säger hon.

Esma och dottern har inte fått något tält. De är hungriga.

Slutet av vägen

Vägen ut ur Sudan leder inte till trygghet. Den leder till nästa del av katastrofen.

De är framme. Men de är inte räddade.

Tchad är ett av världens fattigaste länder och har tagit emot 1,2 miljoner sudanesiska flyktingar. Läger breder ut sig i öknen, men alla får inte plats i tält. Människor sover under träd. Barn väntar på mat. Traumatiserade mammor väntar på vård.

De som överlevt folkmordet får fortsätta överleva lite till.

Även här är de oskyddade. Även här utsätts de för våld. Samtidigt är de humanitära insatserna bara finansierade till 12–15 procent, enligt FN:s samordningsorgan för humanitär hjälp.

Runt dem finns hettan, sanden, hungern och tystnaden efter alla som inte kom.

De som nådde gränsen kan berätta vad de såg. Vad världen hindrades från att se.

Resten syns bara från rymden.

Läs fördjupningar om Sudan:

Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också vad jag därigenom slutar se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer insatt. Mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?

Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.

Men under det där – lite djupare ner – finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala. Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.

Det är en specifik form av splittring som jag inte tror att människor alltid levt med. Att vara konstant exponerad för världens smärta utan möjlighet att agera proportionerligt. Utan att ens veta om man borde agera.

Det är inte bara överväldigande – det är en slags oavslutad rörelse som kroppen bär runt på. Kanske har det alltid varit så men det som är annorlunda just nu är att allt pågår samtidigt, på många olika ställen, dånande, rakt in i nervsystemet.

Och mitt i allt det där ska man försöka vara en fungerande människa. Förälder. Vän. Kollega. Någon som fortfarande vill kunna känna och göra något verkligt utan att gå sönder.

Det som stör mig mest är inte mängden utan hur medvetet allt är byggt för att hålla mig kvar. Allt och alla tävlar om min blick. Inte bara om mina åsikter och värderingar, utan om min uppmärksamhet. Vad jag ska rikta mig mot? Vad jag ska bli rädd för? Vad jag ska hinna reagera på innan nästa sak tar över?

Och hur systemen runt verkligheten – algoritmerna, plattformarna, nyhetslogiken – har lärt sig exakt hur man håller kvar en människa några sekunder till. Ibland smeker den mig medhårs, ibland spärrar den upp mina ögon, väcker känslor för att sen söva mig.

Samtidigt är det svårare att stanna kvar i en tanke. En känsla. Ett samtal. En flyktig känsla av obehag förvandlas lätt till skrollande, arbete, distraktion. Det är som att hela kulturen tränar oss i att aldrig vila blicken någonstans för länge.

Min uppmärksamhet bryts när jag skriver den här texten. Jag hoppar till nyhetsflödet.

Ett barn som förlorat hela sin familj. Jag stannar i tre sekunder.

En AI-genererad influencer. Jag skrollar snabbt vidare. Sedan en annons för skor. Jag fastnar för ett citat på Substack.

     My daughter asked me when she was six. 
     "If you could, would you go to space?"
     "Yes, I'd love to."
     "But you are already in space. 
     Earth is already in space."
     Our sense of separation on full display, 
     exposed by the raw insight only
     a child possess.
     – Dennis Hedenskog

Jag vet inte vad det gör med mig på sikt. Jag vet inte vad det gör med oss. Vad som händer med ett samhälle där vi snabbt kategoriserar, reagerar, dömer och går vidare. Där allt måste bli innehåll innan det hunnit bli erfarenhet.

Ibland tänker jag att vi kanske inte är utmattade av arbete egentligen, utan av att leva för länge med blicken riktad mot sådant som dränerar livskraft. Flöden som håller oss reaktiva. Ideal som gör oss otillräckliga. Framgång och framsteg som får oss att känna att vi ligger efter.

Hjärnan kan bara vara medveten om en bråkdel av allt vi tar in, men resten lagras någonstans ändå har jag läst. I tröttheten. I oron. I känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta ord på vad. Kroppen vet.

Ibland blir allt jag samlar till en stark känsla som vägleder mig bortom det rationella, men oftast är den tung.

Men det fungerar åt två håll. I samma sekund jag blir medveten om att jag är ägd kan jag också välja att lägga blicken någon annanstans. På en plats jag annars bara passerar. Hos en människa jag vill förstå. På ljuset genom träden eller en bok från en annan tid.

Eller på mig själv. Inte den effektiva, dömande blicken som värderar utifrån prestation, utan en mer förlåtande. En som hjälper mig att se sammanhang och trötthet tydligare. Se saker för vad de faktiskt är.

Verkligheten blir annorlunda när man faktiskt vågar se den. Inte selektivt. Inte reaktivt. Utan med en blick jag faktiskt valt själv.

Jag tror att jag måste börja där.