I filmen The Zone of Interest (2023) lever nazistkommendanten Rudolf Höss ett hemtrevligt liv i en villa med idyllisk trädgård på den polska landsbygden, bredvid muren till Auschwitz. Hans fru Hedwig går längs rabatten med bebisen på höften och luktar på blommorna. Det finns rosor, pumpor och bikupor.

När hennes mamma kommer på besök visar hon de handmålade tapeterna. I köket bakar tjänstefolket kanelbullar och äppelstrudel. Familjen paddlar kajak i samma flod där aska och benrester flyter förbi. De ser röken från ugnarna och hör ljuden från andra sidan muren, men låter inte det störa vardagen.

Livet pågår som vanligt, trots att de bor granne med Förintelsen.

Filmen bygger på verkligheten. Den politiska tänkaren Hannah Arendt kallade detta för ondskans banalitet. Hon menade inte att ondskan är liten, utan att ondskan kan vara vardaglig. Människor fortsätter med sina rutiner och karriärer, utan att göra motstånd och utan att tänka moraliskt.

Arendt skrev om nazistbyråkraten Eichmann och rättegången efter Förintelsen, men begreppet har blivit bevingat eftersom det sätter ord på något allmängiltigt.

Hur vi kan anpassa oss till det värsta brottet.

I vårt samhälle behöver vi inte bo bredvid en mur eller ett stängsel för att höra skriken och se röken under ett folkmord. I Gaza kan vi följa fasorna live i sociala medier. Gaza är inte Förintelsen, men principen om ondskans banalitet är densamma.

Vi ser ett konstant flöde av barnkroppar, blod, aska. Ändå pågår livet som vanligt för de flesta. Att uttala sig kan innebära att riskera sin karriär eller sociala position, att inte få jobbuppdrag eller bli bjuden till tillställningar.

Ett nytt sätt att på första parkett få insyn i ett pågående folkmord uppdagades i oktober 2025. Denna gång var det forskare vid Yale Humanitarian Research Lab (Yale HRL) som i realtid följde folkmordshandlingarna i staden al-Fashir i Sudan – från rymden.

När al-Fashir föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces (RSF) såg forskarna för första gången blod i satellitbilder. Mördandet gick under perioden mycket snabbare än i Gaza.

Genom att studera bilderna kunde de se hur dödade människor städades undan. De räknade till 150 högar med lik och såg att kroppar sattes i brand. RSF förstörde bevis för sina krigsbrott. Det som kunde ha lett till åtal gick upp i rök.

Yale HRL agerade genom att återkommande publicera larm om massakrerna i sina sociala medier.

Omkring 260 000 människor fanns i al-Fashir när staden föll. Tiotusentals saknas fortfarande. Vissa uppskattningar talar om upp till 150 000 försvunna. Över 6 000 människor dödades under de första tre dagarna efter att staden intogs, enligt FN:s människorättskontor, men säkra totalsiffror saknas eftersom oberoende utredare inte har fått full tillgång till området. En högre, osäker uppskattning är att minst 60 000 människor kan ha dödats på tre veckor.

Det motsvarar att alla i Falu kommun dödades och alla i Sundsvalls kommun försvann mellan två löneutbetalningar. Ändå gavs al-Fashir knappt plats i nyhetsflödet. Det kunde gå dagar utan att det nämndes alls i medierna.

Kanske blir det i framtiden också en film om detta. Om hur en liten forskargrupp såg det från rymden, medan man blundade på jorden. Som familjen Höss på andra sidan muren.

Hur hårt vi blundar handlar inte om hur många som dödas eller hur stor katastrofen är. Det handlar om närhetsprincipen, makt och igenkänning, enligt forskning om nyhetsvärdering och internationella nyhetsflöden.

Vilka platser redaktioner bevakar. Vilka krig politiker talar om. Vilka människor vi har lärt oss att känna med.

Ukraina ligger i Europa. Gaza har i decennier varit en central del av världspolitiken och allmänhetens medvetande. Sudan ligger utanför. Få kan placera landet på en karta, ännu färre känner igen namnen på städerna. Nästan ingen ser sig själv där. Och då blir tystnaden lättare.

Det är också därför som det kan varnas för folkmord i månader och till och med år, utan att det blir någon reaktion.

Före inbördeskriget i Sudan, som bröt ut i april 2023, hade al-Fashir omkring 1,5 miljoner invånare och ytterligare omkring 800 000 internflyktingar. Staden blev under kriget det sista stora fästet i Darfur som RSF – som strider mot regeringsarmén (SAF) – inte kontrollerade.

När SAF höll staden belägrade RSF den och grävde jordvallar runt den. Det var en ovanligt lång belägring som varade i 18 månader. Människor tvingades överleva på djurfoder, löv, avfall. Om de inte svalt ihjäl riskerade de att dödas i urskillningslösa attacker.

Varningarna om vad som skulle hända om RSF intog staden kom långt innan de gjorde det i oktober 2025. FN varnade redan våren 2024 för att hundratusentals civila i al-Fashir var i akut fara. ICC:s åklagare sa då att misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten redan begicks i staden. Man visste också vad som hade hänt i andra städer i regionen, som i el-Geneina, där det arabiskdominerade RSF gick in och etniskt rensade icke-araber. I Al-Fashir bodde just sådana folkgrupper.

Det var alltså inte så att världen inte visste. Den visste. Den fick varningar och rapporter. När massakrerna sedan utfördes fick världen också satellitbilder och larmen från Yale HRL. FN:s människorättschef Volker Türk har i efterhand konstaterat att den mänskliga katastrofen i al-Fashir var förutsedd och hade kunnat förhindras.

Men precis som i historiens mörkaste stunder räckte det inte.

När allt var över beskrev chefen för Yael HRL, Nathaniel Raymond, al-Fashir som kusligt tomt. Marknader som brukade vara fulla av liv var så övergivna att de började växa igen. Som om människorna rensats ut så effektivt att naturen började ta tillbaka staden.

De överlevare som lyckades fly över jordvallarna och genom öknen har berättat om det som satellitbilderna inte visar. Om massavrättningarna. Om hur de gömde sig under lik. Om förnedringen, tortyren och de många vägspärrarna där människor fördes bort. Om halshuggningarna, gruppvåldtäkterna och barnvåldtäkterna.

Styrkan i The Zone of Interest är att filmen inte fokuserar på våldet, utan normaliseringen runt det. Den visar hur det värsta kan hända samtidigt som vardagen pågår.

I en scen tas en rödhårig kvinna in till Rudolf Höss kontor. Vad som händer med henne visas inte. Efteråt går Höss hem genom en tunnel och tvättar sig i källaren. Drar ner byxorna och tvättar skrevet. Sedan går han upp till familjen igen.

Nu har Volker Türk gått ut med att det som hände i al-Fashir kan upprepas i Kordofan, regionen som gränsar till Darfur i öster.

Varningarna finns där igen.

Frågan är om vi gör något med dem den här gången. Eller om vi fortsätter vardagen. Som vanligt.

Läs en granskning av mediernas Gazarapportering:

Sommaren 2025 genomförde Israel och USA omfattande flygattacker mot Iran under det som kom att kallas tolvdagarskriget. Målen med attackerna var att eliminera höga iranska militära befälhavare, politiker, kärnfysiker och militära mål samt landets kärnteknologiprogram.

I samband med attackerna uppmanade Israels premiärminister Netanyahu den iranska befolkningen att resa sig mot regimen för att genomdriva ett regimskifte. I sitt tal till det iranska folket upprepade han samma slagord som skanderades på Irans gator under de folkliga protesterna hösten 2022, nämligen parollen “kvinna, liv, frihet”.

Netanyahus uppmaning klingade ohört. Folk flydde i panik och tog skydd undan bomberna. Attackerna krävde ett stort antal civila dödsoffer och ledde till en nationalistisk sammanhållning kring flaggan efter att landet hade angripits av främmande makter.

Drygt ett halvår efter kriget inträffade folkliga protester i Iran. Detta berodde på att den iranska statsmakten inte hade lyckats få bukt med de utlösande faktorer som låg till grund för tidigare protester.

Den här gången startade demonstrationerna i Teherans basardistrikt när affärsmännen satte sig upp mot 50 procentig inflation och en valuta i fritt fall som hade lamslagit affärslivet och drivit upp levnadskostnaderna till skyhöga nivåer.

Sanktioner och korruption

Iran har varit utsatt för hårda ekonomiska sanktioner under lång tid. Efter att Trump lämnade kärnteknologiavtalet 2018 införde han omfattande ekonomiska sanktioner mot Iran. Syftet med sanktionerna var att försvaga den iranska ekonomin till den grad att det skulle leda till folkliga protester.

Sanktionerna och den iranska statsmaktens i allmänhet inkompetenta hantering av den ekonomiska politiken samt den utbredda korruptionen har varit en av orsakerna bakom återkommande protester i Iran.

Demonstrationerna mot den ekonomiska krisen övergick i början av januari 2026 i regimkritiska protester och spred sig snabbt över hela landet. De riktades mot det politiska förtrycket och det politiska och religiösa ledarskapets sociala ingenjörspolitik, vars syfte har varit att disciplinera, kontrollera och styra den iranska befolkningen med påtvingad religiös indoktrinering, inskränkningar av individuella fri- och rättigheter och andra åtgärder.

Protesterna i januari 2026 skilde sig från tidigare sådana på en punkt. Den israeliska underrättelsetjänsten gick ut med ett meddelande på persiska på sociala medieplattformen X i början av januari och meddelade att de inte bara gav sitt stöd till protesterna, utan att deras agenter fanns på plats på gatorna bland demonstranterna för att bistå dem i kampen mot regimen.

När Netanyahus uppmaning till revolt inte hörsammades under tolvdagarskriget sommaren 2025 såg Israel på protesterna 2026 som en chans att störta den iranska regimen nu när Irans allierade i regionen hade försvagats eller som i fallet med Syrien störtats från makten.

I likhet med tidigare protestvågor slogs protesterna i januari 2026 ner av den iranska regimen. Antalet döda uppgick till tusentals.

Efter att så många människor hade dödats höjdes allt fler röster i och utanför Iran som krävde en militär intervention utifrån. Kravet motiverades med att det hade gjorts flera försök att störta den iranska regimen utan att lyckas. Nu ville man se en utländsk intervention för att störta regimen. Den militära interventionen framställdes som en ”humanitär” insats.

USA:s president Trump lovade hjälp och den 28 februari inledde USA och Israel omfattande flyganfall mot tusentals mål i Iran. Irans högste ledare, ett stort antal höga militära befälhavare och politiker dödades samtidigt som tusentals militära, industriella och ekonomiska mål inklusive civil och kritisk infrastruktur utsattes för massiva flyganfall.

Även den här gången uppmanade Israels premiärminister och USA:s president den iranska befolkningen att resa sig mot regimen och ta över makten. Inte heller den här gången ledde de militära attackerna till någon folkresning.

USA och Israel tycks ha hoppats på ett regimskifte efter de inledande massiva attackerna då de ”kapade huvudet” på regimen. Så blev det inte. Trots massiva attacker från två av världens starkaste arméer fortsatte Iran att göra motstånd utan att vare sig kapitulera eller kollapsa. Iran slog tillbaka mot amerikanska baser i länder runt Persiska viken och Israel och omvandlade kriget till ett regionalt sådant samt blockerade Hormuzsundet.

När de inledande planerna med att tvinga Iran att kapitulera eller kollapsa inte gick som USA och Israel hade väntat sig övergick Trump till att tala om andra mål än regimskifte. Han framhöll att målet med attackerna var att omintetgöra Irans kärnteknologiprogram – samma program som han hävdade att USA:s bombningar sommaren 2025 hade utplånat – decimera landets missilprogram och förstöra dess flottstyrkor.

Skröt om folkrättsbrott

USA:s och Israels krig mot Iran ifrågasattes från första början av folkrättsexperter, som anklagade dessa länder för att bryta mot folkrätten då kriget startades mitt under pågående förhandlingar och för att den militära insatsen saknade stöd av FN.

Ett par veckor efter krigsutbrottet övergick Trumps retorik alltmer åt avsiktliga brott mot folkrätten och internationella lagar.

När nyheten om att en flickskola i staden Minab i södra Iran hade träffats av amerikanska tomahawkrobotar på krigets första dag och dödat ett hundratal skolbarn förnekade Trump uppgifterna. Efter att det visade sig att uppgifterna stämde hävdade han att det var iranierna som låg bakom attacken.

När oberoende internationella människorättsorganisationer och medier kunde bevisa att det var USA som hade genomfört attacken försökte amerikanska myndigheter begrava den dödliga attacken i utredningens långbänk.

Brotten mot folkrätten tog inte slut med skolmassakern.

Tusentals civila dödades i de attacker som riktades mot bostäder, sjukhus, skolor, universitet, med flera civila mål. Trump hotade att anfalla Irans energianläggningar, kraftverk, broar och annan civil infrastruktur.

I början av april bombades en bro utanför Teheran, något som Trump skröt om på den sociala medieplattformen Truth Social. Han skrev: ”Irans största bro rasar samman och kommer aldrig att användas igen – mycket mer kommer att följa”, och delade en video där rök syntes stiga från den raserade bron.

Israels premiärminister Netanyahu skröt om att de hade förstört 70 procent av järn- och stålproduktionen i Iran.

Krigsretoriken fortsatte i allt grövre avhumaniserande termer. Iran skulle bombas tillbaka till stenåldern eftersom de förtjänade det, hävdade Trump. Han vidmakthöll att attackerna skulle fortsätta bara för att det var kul.

USA:s krigsminister Pete Hegseth gav uttryck för en grov islamofobisk retorik baserad på fundamentalistiska kristna föreställningar. Han talade om att ”USA inte stred med idiotiska insatsregler (rules of engagement)” och att ”ingen nåd skulle ges till USA:s fiender”.

Det här var uttalanden, som enligt folkrättsexperter, var tydligt förbjudna enligt internationell rätt. Hegseth fick skarp kritik av påven Leo XIV som anklagade honom för att han förvrängde Jesu budskap. Påven underströk att Gud visar hur man ger liv och inte hur man förstör liv. ”Begäret efter dominans förvränger ofta det kristna uppdraget till något helt främmande för Jesus Kristus väg”, betonade påven.

Över 100 amerikanska experter på internationell rätt, varav en del på de tunga universiteten Harvard, Yale och Stanford, skrev i ett öppet brev att de amerikanska styrkornas agerande och den amerikanska administrationens uttalanden ”väckte starka farhågor” om misstänkta brott mot mänskliga rättigheter, internationell rätt och att de även begick krigsbrott.

Experterna riktade också kritik mot den iranska regimen för dess brott mot mänskliga rättigheter samt varnade andra länder att bistå USA och Israel i det olagliga kriget mot Iran.

Det som sades vara ett befrielsekrig och en ”humanitär insats” utvecklades till någonting helt annat. Trumps hot om att utplåna den iranska civilisationen och bomba landet till stenåldern väckte mycket starka och negativa reaktioner hos många iranier.

Krigshandlingarna sattes på paus efter 40 dagar. De militära krigshandlingarna övergick till ekonomisk krigföring. USA införde en havsblockad mot iranska hamnar och Iran återupptog sin blockad av Hormuzsundet. Båda sidor tog därigenom var sitt stryptag om den andre.

USA:s havsblockad avsåg att omöjliggöra Irans möjligheter att exportera sin olja, som är den viktigaste inkomstkällan för landet. Samtidigt fick inga båtar anlägga vid iranska hamnar, vilket skulle leda till varubrist i landet. Syftet med blockaden var att sätta press på den iranska ekonomin för att den vägen tvinga Iran att göra eftergifter vid förhandlingsbordet.

Ekonomin akilleshälen

Den iranska ekonomin var redan före kriget i djup kris, vilket hade lett till folkliga protester. Kriget satte ytterligare sten på bördan för den iranska statsledningen. De preliminära beräkningarna av de ekonomiska förlusterna för Iran uppgår till 270 miljarder dollar. Det kan jämföras med Irans förluster i kriget mot Irak på 1980-talet som uppgick till 627 miljarder dollar efter åtta års krig.

Problemet stannade inte vid materiell förstörelse. De massiva bombningarna mot Irans basindustri och ekonomiska infrastruktur hade lett till omfattande arbetslöshet bland löntagare som var verksamma vid dessa industrier.

Från amerikanskt och israeliskt håll visste man att ekonomin var Irans akilleshäl. De ekonomiska sanktioner som Trump införde mot Iran efter att USA drog sig ur kärnteknologiavtalet 2018 hade försvagat den iranska ekonomin. Det var av det skälet som massiva flygattacker riktades mot industriella och ekonomiska mål i Iran under kriget.

Havsblockaden skulle fördjupa den ekonomiska krisen i Iran och återigen blåsa liv i folkliga protester och tvinga Iran till eftergifter eller leda till regimkollaps.

Irans motåtgärd genom att blockera Hormuzsundet stoppade en femtedel av världens energitillförsel genom sundet samtidigt som all annan sjöfart till och från Persiska viken upphörde. Denna åtgärd satte hård press på världsekonomin och drev upp energipriserna och inflationen och skapade brist på drivmedel runt om i världen.

Den ekonomiska krigföringen mellan USA och Iran har utvecklats till en ”Chicken race”, där parterna inväntar den andres avvikelse. Den som blinkar först eller viker undan först förlorar slaget.

Kriget innebar massiv förstörelse och ett stort antal civila döda i Iran. Krigets fasor och dess förödande konsekvenser för civilbefolkningen har gjort att de grupper och aktörer som uppmanade till utländsk militär intervention har fått utstå allt hårdare kritik. De anklagas för krigshets och stämplats som quislingar.

De aktörer och grupper som motsatte sig utländsk intervention varnade för att det inte var möjligt att bomba fram demokrati i Iran med hjälp av främmande makter. Varningen handlade om att dessa länder hade sina egna prioriteringar som nödvändigtvis inte sammanföll med de demokratiska krafternas agenda.

Redan under tolvdagarskriget under sommaren 2025 var det många demokratiska krafter i Iran som såg på kriget som ett bakslag. Kritiken gick bland annat ut på att aktörer som Netanyahu, som själv är efterlyst för folkmord i Gaza av den internationella domstolen, och USA:s president Trump inte prioriterar demokrati och mänskliga rättigheter i Iran.

Det iranska Författarförbundet publicerade ett uttalande mitt under tolvdagarskriget som fördömde Israels och USA:s anfallskrig mot Iran samtidigt som det riktade hård kritik mot den iranska regimen för dess förtryck, människorättsbrott, korruption och diskriminering. Författarförbundet såg på Israels och USA:s anfallskrig som ett hot mot och ett bakslag för iraniernas kamp för frihet och demokrati.

I skrivande stund är det ännu för tidigt att analysera krigets följdverkningar. Man kan dock konstatera att den politiska kartan i Iran är alltjämt densamma.

Å den ena sidan finns en stukad regim som trots 40 dagar av intensiva militära attacker och ekonomisk blockad sitter kvar vid makten.

Å den andra sidan finns olika oppositionella grupper bestående av vänstergrupper, etniska grupper, rojalister med flera som vill störta den iranska regimen med eller utan stöd av utländsk militär intervention. Gemensamt för dessa grupper är att alla aspirerar på att ta över makten i Iran den dag regimen faller. I övrigt är de djupt splittrade och fientligt inställda mot varandra.

En tredje och avgörande aktör är den utländska faktorn, som leds av den lynnige och oberäkneliga amerikanske presidenten Trump. Han har att hantera en hemmaopinion som motsätter sig kriget. Det kommer också reaktioner från Maga-rörelsen. Trump gick till val med löftet att inte starta nya krig. Han har också att hantera den israeliske premiärministern som trycker på för fortsatt krigföring.

Och sist men inte minst har Trump att hantera missnöjda världsledare runt om i världen, däribland USA:s allierade i väst, som efter den inledande tystnaden och efter att de preliminära förväntningarna om den iranska regimens fall inte uppfylldes ställer krav på Trump att komma med en lösning för att avsluta kriget. Ekonomierna i dessa länder är satta under hård press på grund av den iranska blockaden av Hormuzsundet.

Efter att vapenvilan inleddes har förhandlingar mellan Iran och USA förts genom medlarlandet Pakistan. Vid sidan av den fortgående ekonomiska krigföringen, pågår också en psykologisk sådan och en kamp om narrativet.

Båda sidor har utropat sig som segrare. Trump har slagit fast att USA och Israel har utplånat Iran militärt. Hans främsta utmaning blir att övertyga hemmaopinionen och omvärlden huruvida kriget har uppnått de utsatta målen samt hur han tänker avsluta kriget.

Även Iran har utropat sig till segrare då man anser sig ha vunnit kriget genom att överleva. Den iranska regimen behöver dock övertyga sin befolkning om att den påstådda segern var värd priset.

Allt sedan krigets start har regimen mobiliserat sina trogna genom kvälls- och nattliga sammankomster på gator och torg för att visa för omvärlden, oppositionen inne i landet och den iranska diasporan utanför landet att den fortfarande har ett folkligt stöd.

Död istället för befrielse

Trots detta står regimen inför stora utmaningar. Dit hör hanteringen av den ekonomiska krisen efter kriget, samt hanteringen av de politiska, sociala med flera faktorer som lett till återkommande folkliga protester i landet under de senaste åren.

En återgång till status quo är utan tvekan inte någon väg framåt. Det kommer knappast att lösa problemen utan bara skjuta fram dem tills nästa gnista utlöser nya protester.

Bortsett från de inblandade parternas kamp om narrativet kan man ställa frågan vad USA:s och Israels krig har åstadkommit. Trump hävdade att kriget skulle befria iranierna. Det ledde till att tusentals civila iranier dödades samtidigt som regimen sitter kvar vid makten om än med nya och än mer hårdföra aktörer.

Trots militär försvagning har Iran riktat intensiva attacker mot Israel och amerikanska baser i grannländerna vid Persiska viken. Dessutom förfogar Iran över ett nytt vapen genom stängningen av Hormuzsundet.

Bland förlorarna hittar vi den iranska civilbefolkningen som fick genomlida krigets fasor medan omvärlden tittade bort. En annan förlorare är den regelbaserade världsordningen. Kriget blev ytterligare ett bevis på att världen har återgått till en maktbaserad världsordning.

Läs ett reportage om skolmassakern:

Den amerikanske löjtnanten John Dunbar ut över den öppna prärien. Marken är orörd. Det råder harmoni mellan honom, hästen och naturen. Sedan ser han dem. Prärien är täckt av flådda bufflar. Hudlösa kroppar som ruttnar i solen. De vita jägarna har tagit skinnen och lämnat resten.

Synen förändrar något i honom. Berättelsen som han har fått med sig om civilisation kontra “vildar” håller inte. Slutligen vänder han sig emot sin egen armé.

För siouxerna som levde här, de som kategoriserades som ociviliserade och våldsamma, var buffeln helig. Den var ande, mat, kläder, skydd, redskap.

Siouxernas världsbild vilar på begreppet Mitakuye Oyasin, som betyder att allt är besläktat och att människan inte står över världen, utan är släkt med djur, växter, vatten, sten, himmel och jord. Varje handling har därmed ansvar för helheten.

Nu hade deras källa till liv förvandlats till avfall. Landskapet till slakthus.

Filmen Dansar med vargar (1990) utspelar sig under USA:s expansion västerut på 1800-talet. Den amerikanska armén och nybyggarna tar mark med vapen, ogiltigförklarar urfolkens sedvanerätt och gör deras sätt att leva illegitimt.

Genom att utrota buffeln tog man ifrån siouxernas det de levde av. Det kallas sociocid – att inte bara döda människor, utan slå sönder det som gör ett samhälle möjligt. En medveten strategi för att tvinga in dem i ett beroendeförhållande – in i reservaten.

Visdomen om hur man lever i balans raderades. Sedan raderades människorna.

Furfolkets hem

På en annan kontinent, i en annan tid, upprepas mönstret.

Darfur i västra Sudan är döpt efter furfolket: dar betyder “hem” på arabiska, fur är den historiska huvudstammen.

Read more

Trettioåriga Sueba Abdulrahman berättar att männen som grep henne sa: ”Du är kvinna och vi kan göra vad vi vill med dig.” Och så gjorde de det. Efter några dagar, när de var klara med henne, började hon gå. Hon gick bort från staden al-Fashir i Darfur i Sudan. Bort från husen som brann. Männen med vapen. Högarna med lik. Hon gick till fots i två veckor genom öknen.

Nu har hon korsat gränsen till Tchad och blivit ännu en av 1,2 miljoner sudaneser som flytt hit till grannlandet. Sanden sitter fortfarande i klänningen, i hårbotten, i hudvecken.

Majoriteten sudaneser som klarar sig så här långt bär på en våldtäktshistoria. När Sueba pratar om vad hon har varit med om ler hon. Inte för att det är lätt. Utan för att själen väljer leendet för att inte gå sönder.

På nätterna kommer allt tillbaka. Ljuden. Lukterna. Tyngden.

Read more