Inbördeskriget kan ha lett till över 400 000 döda människor sedan april 2023, enligt USA:s särskilda sändebud för Sudan.

54-åriga Abud Adam Yaya, som lyckats fly massmördandet, vilar på en matta i öknen i Tchad på gränsen till Sudan. Där hans högra ben borde finnas sitter en stel protes gjord av ett brunt plaströr, med synliga fjädrar och skruvar.

Solnedgången dränker sanden i ett varmt ljus, men här finns ingen känsla av frid eller försoning. Det gyllene skenet för i stället tankarna till guldet som köper Sudans undergång.

Det guld som ligger tyst i marken tills det grävs upp och blir pengar.

Pengar som blir vapen.

Vapen som blir blod.

Abud Adam Yaya har ingen aning om varför de två generalerna Hemedti och al-Burhan började kriga mot varandra.

– Du får fråga al-Burhan, säger han och ögonen blir smalare.

Sedan övergår han till att prata om det han känner till. Om granatbeskjutningen mot skolan där han sökte skydd. Om de minst femtio dödade som låg runt honom. Om stunden när han förlorade sin kroppsdel.

Om livet nu. Där inget räcker till. Inte ens en dollar om dagen. För lite mat. För dålig vård.

För Abud är kriget lidande.

Inte logik.

Långt från hans matta, i huvudstaden Khartoums svala villor med guldkantade möbler, fanns en gång en logik.

En logik som föddes ur en hunger efter makt hos dem vars magar redan var mätta.

Begick folkmord ihop

Inbördeskriget i Sudan startades av generalerna Mohamed Hamdan Dagalo, 52 – kallad Hemedti, som betyder “lilla Mohamed” – och Abdel Fattah al-Burhan, 65.

Båda två är araber och muslimer.

2021 firade de en högtid ihop. Hemedti flög helikopter till al-Burhans hus i hembyn Qandtu under Eid al-Adha. Efteråt tackade han på Facebook för “det varma välkomnandet och den generösa gästfriheten”.

De lärde känna varandra för över tjugo år sedan, under det första folkmordet i regionen Darfur, när al-Burhan skickades ut av sudanesiska regimen för att slå ner de icke-arabiska folkgrupper som hade rest sig mot staten.

Al-Burhan fick i uppdrag att komma runt ett problem, nämligen att regimen inte ville att regeringsarmén skulle utföra våldet.

Det hade riskerat att ge konsekvenser för den sudaneiska staten i form av bestraffning från det internationella samfundet, som på den tiden fortfarande agerade mot etnisk rensning och folkmord.

Share

I stället kom man på att man skulle beväpna araber i regionen och lämna icke-araber oskyddade – grupper som kolonialmakten och regimen tidigare hade splittrat mot varandra.

Det föll på al-Burhan att ordna det hela. Han valde ut Hemedti, då ledare i de arabiska ryttarmiliserna som kallades Janjaweed – ungefär “djävlar på häst” – för att begå folkrensningen.

Al-Burhan var nöjd med Hemedtis dödande och utnämnde honom 2013 till ledare för Rapid Support Forces, RSF, när de styrkorna bildades ur Janjaweed.

RSF blev därmed en del av säkerhetsapparaten, men den reguljära militären såg alltid ned på dem. Milismännen betraktades som outbildade och Hemedti kände sig utnyttjad av regimen, som ville att han skulle döda för dem men som aldrig erkände honom.

Till skillnad från Al-Burhan kommer inte Hemedti från eliten, utan är en tidigare kamelhandlare från en fattig familj som hoppade av skolan i tredje klass och slog sig fram underifrån.

Generalerna kuppar

När det sudanesiska folket reste sig i demonstrationer 2018 blev Hemedti utskickad av regimen för att döda igen.

Protesterna började som en reaktion mot kraftiga prishöjningar på bröd och bränsle, men växte till krav på att diktatorn Omar al-Bashir, som hade styrt Sudan i tre decennier, skulle bort.

Men den här gången lydde inte Hemedti order. Han bytte sida och har själv sagt att han försvarade revolutionen.

Det slutade med att generalerna samarbetade för att göra sig av med diktatorn: Hemedti intog viktiga platser i Khartoum och al-Burhan samlade militären. I gryningen den 11 april 2019 fick Omar al-Bashir veta att hans tid var slut.

Ett militärt övergångsråd bildades med al-Burhan som ordförande och Hemedti som ställföreträdare. Under dem utsågs Abdalla Hamdok till premiärminister för en civil regering som skulle leda landet mot demokrati, enligt ett avtal som skrevs mellan övergångsrådet och de civila grupperna som ledde protesterna.

Världen strömmade till det tidigare stängda, oerhört stora och resursfyllda landet. Förutom guld finns enorma mängder bördig jordbruksmark längs Nilen och en lång kust mot Röda havet, nödvändig för oljetransporter och den globala handeln.

Flera länder vill importera mat och rikedomar från Sudan och dessutom upprätta militärbaser på dess mark, och nu fanns det hopp om investeringar.

Men för generalerna fanns ett problem. För dem var demokrati inte ett hopp, utan ett hot.

Demokrati skulle innebära slutet på deras makt och straffrihet.

Den 25 oktober 2021 gjorde de därför en ny kupp ihop och frihetsberövade premiärminister Hamdok.

Nu satt de ensamma på statsmakten.

Generalerna blir fiender

J. Robert Oppenheimer, den amerikanska fysikern bakom de första kärnvapnen, skrev om USA och Sovjet:

“Vi kan liknas vid två skorpioner i en flaska, var och en kan döda den andra, men bara med risken att förlora sitt eget liv.”

Hemedti hade redan tagit kontroll över guldgruvorna i Jebel Amer i Darfur. Han hyrde också ut soldater till Förenade Arabemiratens krig i Jemen, som betalade honom generöst.

Guldet gjorde att han kunde förvandla RSF till styrkor som faktiskt kunde möta Sudans regeringsarmé och som inte längre var beroende av statliga löner. Hemedti kunde själv betala sina soldater mer än vad regeringssoldaterna tjänade.

Al-Burhan såg det som en säkerhetsrisk och krävde att RSF skulle integreras i armén, vilket Hemedti motsatte sig.

Det var den frågan som gjorde att generalerna slutligen vände sig emot varandra.

En integrering hade inneburit slutet för RSF, och Hemedti ville inte förlora sina pengamaskin och sin ställning. Han fruktade också att al-Burhan höll på att samla den gamla diktaturens män bakom sig, de som han hatade för att de hade använt honom som bödel samtidigt som de såg ner på honom.

Generalerna började göra konkurrerande resor till grannländer för att bygga allianser och beväpna sig. Hemedti reste till Ryssland, Eritrea och Förenade Arabemiraten. Al-Burhan till Egypten, Eritrea, Qatar, Sydsudan och Turkiet.

Omvärlden valde att förhandla och förde samman generalerna på en middag. Men kort därefter förhindrades Hemedti att delta i ett viktigt möte som leddes av al-Burhan i presidentpalatset. Han släpptes in först efter att ha stått utanför och bankat på dörren.

Vem som sköt det första skottet vet man inte. Men medan det fortfarande var mörkt natten till lördagen den 15 april 2023 hördes krigsljud och stridsflyg i Khartoum.

Efter soluppgången var huvudstaden förvandlad till en frontlinje. Tjock rök steg mot himlen. Människor sprang för sina liv.

Ingen vill ge upp

Efter tre års krig sitter generalerna på varsin del av landet, och ingen av dem vill lägga ner sina vapen. De har tagit kontroll över för alltför mycket rikedomar och strategiska områden för att vilja ge upp.

Hemedti är i dag ledare för en parallell regering.

Risken finns att Sudan delas.

Revolutionen vill inte ha någon av dem. Ett slagord är la lil-Burhan, la li-Hemedti – nej till Burhan, nej till Hemedti.

Men folkets röster drunknar i drönare och bomber.

Många länder håller kriget vid liv, trots att ett andra folkmord nu rasar i Darfur.

Ryska Wagner stödde till en början RSF, vilket fick Ukraina att skicka ett specialförband för att strida med al-Burhans armé, SAF. Men Ryssland bytte sida och stödjer nu SAF, för att de vill ha en marinbas vid Röda havskusten. Ryssland och Ukraina står därmed på samma sida i Sudankriget.

Förenade Arabemiraten bedöms vara den största stödjaren av RSF. De känner Hemedti sedan Jemen och de är beroende av Sudan för att de importerar mat därifrån, och för att de försvarar sina tidigare investeringar i guld. Det finns bevis för att de skickar vapen till RSF och att guld från Darfur smugglas till Förenade Arabemiraten, även om de förnekar det.

USA och Europa har bara varit engagerade politiskt, för att de vill mota bort Ryssland.

Det hela är ett oheligt spel, men för Abud Adam Yaya som har flytt slakten spelar det ingen roll. Det som spelar roll för honom är benet som inte längre finns och allt annat som han har förlorat.

Sudaneserna har blivit statister i sin egen tragedi. Kvinnorna som hade en ledande roll under protesterna mot diktatorn har blivit själva slagfältet. Våldtäkt används som vapen och deras kroppar är skådeplatsen.

Folket ställde sig längst fram på scenen under revolutionen, men det var andra som skrev replikerna som avgjorde deras framtid.

Läs mer om Sudan:

När författaren Daoud Hari ser tillbaka på hur allt började minns han en sak: vädret. I sin bok The Translator – A Tribesman’s Memoir of Darfur (2008) berättar han att det på 1980-talet föll regn mer sällan och blev allt torrare. Marken och vattenhålen räckte inte längre till.

De arabiska nomaderna lät sina boskap beta längre söderut, in på åkermarker som tillhörde icke-arabiska bofasta grupper som zaghawafolket, fur och masaliter.

Han, som själv är zaghawa, skriver i boken:

“Förr bad de om tillstånd. Några kameler kunde byta ägare. Om ingen överenskommelse nåddes – och om vattnet och gräset användes ändå – kunde en utmaning utfärdas om en hedersstrid på ett traditionellt slagfält, långt från byarna. Efter striden ansågs saken vara avgjord. Araber och zaghawa blev genast vänner igen och åt middag i varandras hem.”

Arabiska, nomadiska boskapsskötare och icke-arabiska, bofasta bönder levde historiskt sida vid sida. Konflikter löstes med sedvana, på avstånd från civila.

Sedan förändrades klimatet. Öknen bredde ut sig söderut. Marken gav mindre. Konkurrensen ökade.

Och det drabbade inte jämlikt.

De icke-arabiska, bofasta grupperna i Darfur i Sudan var redan politiskt och ekonomiskt marginaliserade, vilket har sin rot i kolonialismen.

När klimatstressen ökade förvandlades bristen på land och vatten till desperation, som 2003 exploderade i väpnade rebelluppror mot staten.

Den dåvarande diktatorn Omar al-Bashir valde att slå ner dem genom att utnyttja konflikterna mellan grupperna i Darfur. Beväpnade vissa. Lämnade andra oskyddade.

Daoud Hari förklarar:

“Det som var annorlunda nu var att Sudans arabiska regering, eftersom den ville driva bort de mer bofasta människorna från marken, tog arabiska nomaders parti och försåg några med vapen, helikoptrar, bombflyg och stridsvagnar för att avgöra tvister.”

Klimatkrisen gjorde allt brännbart och staten valde att tända elden. De arabiska ryttarmiliser som centralmakten beväpnade kallades Janjaweed, ungefär “djävlar till häst”. Deras våld mot civila mellan 2003 och 2005 konstaterades av USA och andra som folkmord.

År 2007 satte FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon ord på det många missade när folkmordet reducerades till något etniskt:

“Ser man till rötterna upptäcker man en mer komplex dynamik. Bland de många sociala och politiska orsakerna började Darfurkonflikten som en ekologisk kris.”

Många internationella observatörer kallar Darfur för världens första klimatkrig. Inte för att klimatet ensamt skapade våldet, utan för att klimatkrisen förstärkte redan existerande orättvisor och gjorde våld mer sannolikt.

Våldet från 2003 tog aldrig slut. Det fortsatte lågintensivt och blev högintensivt igen när inbördeskriget i Sudan bröt ut 2023, efter att två generaler först hjälptes åt att störta diktatorn al-Bashir och sedan vände vapnen mot varandra.

De som i dag etniskt rensar de icke-arabiska stammarna är samma Janjaweed som för tjugo år sedan. De har ett annat namn, Rapid Support Forces, RSF, men de massakrerar samma folkgrupper.

USA bedömer det på nytt som folkmord, liksom FN.

Och tittar man på dagens Afrika – på torka, markförstöring, vattenbrist och snabbt växande befolkningar där stater är svaga och det finns mycket vapen – är Darfur inte ett undantag.

Det är en förvarning.

Läs mer om Sudan:

I filmen The Zone of Interest (2023) lever nazistkommendanten Rudolf Höss ett hemtrevligt liv i en villa med idyllisk trädgård på den polska landsbygden, bredvid muren till Auschwitz. Hans fru Hedwig går längs rabatten med bebisen på höften och luktar på blommorna. Det finns rosor, pumpor och bikupor.

När hennes mamma kommer på besök visar hon de handmålade tapeterna. I köket bakar tjänstefolket kanelbullar och äppelstrudel. Familjen paddlar kajak i samma flod där aska och benrester flyter förbi. De ser röken från ugnarna och hör ljuden från andra sidan muren, men låter inte det störa vardagen.

Livet pågår som vanligt, trots att de bor granne med Förintelsen.

Filmen bygger på verkligheten. Den politiska tänkaren Hannah Arendt kallade detta för ondskans banalitet. Hon menade inte att ondskan är liten, utan att ondskan kan vara vardaglig. Människor fortsätter med sina rutiner och karriärer, utan att göra motstånd och utan att tänka moraliskt.

Arendt skrev om nazistbyråkraten Eichmann och rättegången efter Förintelsen, men begreppet har blivit bevingat eftersom det sätter ord på något allmängiltigt.

Hur vi kan anpassa oss till det värsta brottet.

I vårt samhälle behöver vi inte bo bredvid en mur eller ett stängsel för att höra skriken och se röken under ett folkmord. I Gaza kan vi följa fasorna live i sociala medier. Gaza är inte Förintelsen, men principen om ondskans banalitet är densamma.

Vi ser ett konstant flöde av barnkroppar, blod, aska. Ändå pågår livet som vanligt för de flesta. Att uttala sig kan innebära att riskera sin karriär eller sociala position, att inte få jobbuppdrag eller bli bjuden till tillställningar.

Ett nytt sätt att på första parkett få insyn i ett pågående folkmord uppdagades i oktober 2025. Denna gång var det forskare vid Yale Humanitarian Research Lab (Yale HRL) som i realtid följde folkmordshandlingarna i staden al-Fashir i Sudan – från rymden.

När al-Fashir föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces (RSF) såg forskarna för första gången blod i satellitbilder. Mördandet gick under perioden mycket snabbare än i Gaza.

Genom att studera bilderna kunde de se hur dödade människor städades undan. De räknade till 150 högar med lik och såg att kroppar sattes i brand. RSF förstörde bevis för sina krigsbrott. Det som kunde ha lett till åtal gick upp i rök.

Yale HRL agerade genom att återkommande publicera larm om massakrerna i sina sociala medier.

Omkring 260 000 människor fanns i al-Fashir när staden föll. Tiotusentals saknas fortfarande. Vissa uppskattningar talar om upp till 150 000 försvunna. Över 6 000 människor dödades under de första tre dagarna efter att staden intogs, enligt FN:s människorättskontor, men säkra totalsiffror saknas eftersom oberoende utredare inte har fått full tillgång till området. En högre, osäker uppskattning är att minst 60 000 människor kan ha dödats på tre veckor.

Det motsvarar att alla i Falu kommun dödades och alla i Sundsvalls kommun försvann mellan två löneutbetalningar. Ändå gavs al-Fashir knappt plats i nyhetsflödet. Det kunde gå dagar utan att det nämndes alls i medierna.

Kanske blir det i framtiden också en film om detta. Om hur en liten forskargrupp såg det från rymden, medan man blundade på jorden. Som familjen Höss på andra sidan muren.

Hur hårt vi blundar handlar inte om hur många som dödas eller hur stor katastrofen är. Det handlar om närhetsprincipen, makt och igenkänning, enligt forskning om nyhetsvärdering och internationella nyhetsflöden.

Vilka platser redaktioner bevakar. Vilka krig politiker talar om. Vilka människor vi har lärt oss att känna med.

Ukraina ligger i Europa. Gaza har i decennier varit en central del av världspolitiken och allmänhetens medvetande. Sudan ligger utanför. Få kan placera landet på en karta, ännu färre känner igen namnen på städerna. Nästan ingen ser sig själv där. Och då blir tystnaden lättare.

Det är också därför som det kan varnas för folkmord i månader och till och med år, utan att det blir någon reaktion.

Före inbördeskriget i Sudan, som bröt ut i april 2023, hade al-Fashir omkring 1,5 miljoner invånare och ytterligare omkring 800 000 internflyktingar. Staden blev under kriget det sista stora fästet i Darfur som RSF – som strider mot regeringsarmén (SAF) – inte kontrollerade.

När SAF höll staden belägrade RSF den och grävde jordvallar runt den. Det var en ovanligt lång belägring som varade i 18 månader. Människor tvingades överleva på djurfoder, löv, avfall. Om de inte svalt ihjäl riskerade de att dödas i urskillningslösa attacker.

Varningarna om vad som skulle hända om RSF intog staden kom långt innan de gjorde det i oktober 2025. FN varnade redan våren 2024 för att hundratusentals civila i al-Fashir var i akut fara. ICC:s åklagare sa då att misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten redan begicks i staden. Man visste också vad som hade hänt i andra städer i regionen, som i el-Geneina, där det arabiskdominerade RSF gick in och etniskt rensade icke-araber. I Al-Fashir bodde just sådana folkgrupper.

Det var alltså inte så att världen inte visste. Den visste. Den fick varningar och rapporter. När massakrerna sedan utfördes fick världen också satellitbilder och larmen från Yale HRL. FN:s människorättschef Volker Türk har i efterhand konstaterat att den mänskliga katastrofen i al-Fashir var förutsedd och hade kunnat förhindras.

Men precis som i historiens mörkaste stunder räckte det inte.

När allt var över beskrev chefen för Yael HRL, Nathaniel Raymond, al-Fashir som kusligt tomt. Marknader som brukade vara fulla av liv var så övergivna att de började växa igen. Som om människorna rensats ut så effektivt att naturen började ta tillbaka staden.

De överlevare som lyckades fly över jordvallarna och genom öknen har berättat om det som satellitbilderna inte visar. Om massavrättningarna. Om hur de gömde sig under lik. Om förnedringen, tortyren och de många vägspärrarna där människor fördes bort. Om halshuggningarna, gruppvåldtäkterna och barnvåldtäkterna.

Styrkan i The Zone of Interest är att filmen inte fokuserar på våldet, utan normaliseringen runt det. Den visar hur det värsta kan hända samtidigt som vardagen pågår.

I en scen tas en rödhårig kvinna in till Rudolf Höss kontor. Vad som händer med henne visas inte. Efteråt går Höss hem genom en tunnel och tvättar sig i källaren. Drar ner byxorna och tvättar skrevet. Sedan går han upp till familjen igen.

Nu har Volker Türk gått ut med att det som hände i al-Fashir kan upprepas i Kordofan, regionen som gränsar till Darfur i öster.

Varningarna finns där igen.

Frågan är om vi gör något med dem den här gången. Eller om vi fortsätter vardagen. Som vanligt.

Sommaren 2025 genomförde Israel och USA omfattande flygattacker mot Iran under det som kom att kallas tolvdagarskriget. Målen med attackerna var att eliminera höga iranska militära befälhavare, politiker, kärnfysiker och militära mål samt landets kärnteknologiprogram.

I samband med attackerna uppmanade Israels premiärminister Netanyahu den iranska befolkningen att resa sig mot regimen för att genomdriva ett regimskifte. I sitt tal till det iranska folket upprepade han samma slagord som skanderades på Irans gator under de folkliga protesterna hösten 2022, nämligen parollen “kvinna, liv, frihet”.

Netanyahus uppmaning klingade ohört. Folk flydde i panik och tog skydd undan bomberna. Attackerna krävde ett stort antal civila dödsoffer och ledde till en nationalistisk sammanhållning kring flaggan efter att landet hade angripits av främmande makter.

Drygt ett halvår efter kriget inträffade folkliga protester i Iran. Detta berodde på att den iranska statsmakten inte hade lyckats få bukt med de utlösande faktorer som låg till grund för tidigare protester.

Den här gången startade demonstrationerna i Teherans basardistrikt när affärsmännen satte sig upp mot 50 procentig inflation och en valuta i fritt fall som hade lamslagit affärslivet och drivit upp levnadskostnaderna till skyhöga nivåer.

Sanktioner och korruption

Iran har varit utsatt för hårda ekonomiska sanktioner under lång tid. Efter att Trump lämnade kärnteknologiavtalet 2018 införde han omfattande ekonomiska sanktioner mot Iran. Syftet med sanktionerna var att försvaga den iranska ekonomin till den grad att det skulle leda till folkliga protester.

Sanktionerna och den iranska statsmaktens i allmänhet inkompetenta hantering av den ekonomiska politiken samt den utbredda korruptionen har varit en av orsakerna bakom återkommande protester i Iran.

Demonstrationerna mot den ekonomiska krisen övergick i början av januari 2026 i regimkritiska protester och spred sig snabbt över hela landet. De riktades mot det politiska förtrycket och det politiska och religiösa ledarskapets sociala ingenjörspolitik, vars syfte har varit att disciplinera, kontrollera och styra den iranska befolkningen med påtvingad religiös indoktrinering, inskränkningar av individuella fri- och rättigheter och andra åtgärder.

Protesterna i januari 2026 skilde sig från tidigare sådana på en punkt. Den israeliska underrättelsetjänsten gick ut med ett meddelande på persiska på sociala medieplattformen X i början av januari och meddelade att de inte bara gav sitt stöd till protesterna, utan att deras agenter fanns på plats på gatorna bland demonstranterna för att bistå dem i kampen mot regimen.

När Netanyahus uppmaning till revolt inte hörsammades under tolvdagarskriget sommaren 2025 såg Israel på protesterna 2026 som en chans att störta den iranska regimen nu när Irans allierade i regionen hade försvagats eller som i fallet med Syrien störtats från makten.

I likhet med tidigare protestvågor slogs protesterna i januari 2026 ner av den iranska regimen. Antalet döda uppgick till tusentals.

Efter att så många människor hade dödats höjdes allt fler röster i och utanför Iran som krävde en militär intervention utifrån. Kravet motiverades med att det hade gjorts flera försök att störta den iranska regimen utan att lyckas. Nu ville man se en utländsk intervention för att störta regimen. Den militära interventionen framställdes som en ”humanitär” insats.

Subscribe now

USA:s president Trump lovade hjälp och den 28 februari inledde USA och Israel omfattande flyganfall mot tusentals mål i Iran. Irans högste ledare, ett stort antal höga militära befälhavare och politiker dödades samtidigt som tusentals militära, industriella och ekonomiska mål inklusive civil och kritisk infrastruktur utsattes för massiva flyganfall.

Även den här gången uppmanade Israels premiärminister och USA:s president den iranska befolkningen att resa sig mot regimen och ta över makten. Inte heller den här gången ledde de militära attackerna till någon folkresning.

USA och Israel tycks ha hoppats på ett regimskifte efter de inledande massiva attackerna då de ”kapade huvudet” på regimen. Så blev det inte. Trots massiva attacker från två av världens starkaste arméer fortsatte Iran att göra motstånd utan att vare sig kapitulera eller kollapsa. Iran slog tillbaka mot amerikanska baser i länder runt Persiska viken och Israel och omvandlade kriget till ett regionalt sådant samt blockerade Hormuzsundet.

När de inledande planerna med att tvinga Iran att kapitulera eller kollapsa inte gick som USA och Israel hade väntat sig övergick Trump till att tala om andra mål än regimskifte. Han framhöll att målet med attackerna var att omintetgöra Irans kärnteknologiprogram – samma program som han hävdade att USA:s bombningar sommaren 2025 hade utplånat – decimera landets missilprogram och förstöra dess flottstyrkor.

Skröt om folkrättsbrott

USA:s och Israels krig mot Iran ifrågasattes från första början av folkrättsexperter, som anklagade dessa länder för att bryta mot folkrätten då kriget startades mitt under pågående förhandlingar och för att den militära insatsen saknade stöd av FN.

Ett par veckor efter krigsutbrottet övergick Trumps retorik alltmer åt avsiktliga brott mot folkrätten och internationella lagar.

När nyheten om att en flickskola i staden Minab i södra Iran hade träffats av amerikanska tomahawkrobotar på krigets första dag och dödat ett hundratal skolbarn förnekade Trump uppgifterna. Efter att det visade sig att uppgifterna stämde hävdade han att det var iranierna som låg bakom attacken.

När oberoende internationella människorättsorganisationer och medier kunde bevisa att det var USA som hade genomfört attacken försökte amerikanska myndigheter begrava den dödliga attacken i utredningens långbänk.

Brotten mot folkrätten tog inte slut med skolmassakern.

Tusentals civila dödades i de attacker som riktades mot bostäder, sjukhus, skolor, universitet, med flera civila mål. Trump hotade att anfalla Irans energianläggningar, kraftverk, broar och annan civil infrastruktur.

I början av april bombades en bro utanför Teheran, något som Trump skröt om på den sociala medieplattformen Truth Social. Han skrev: ”Irans största bro rasar samman och kommer aldrig att användas igen – mycket mer kommer att följa”, och delade en video där rök syntes stiga från den raserade bron.

Israels premiärminister Netanyahu skröt om att de hade förstört 70 procent av järn- och stålproduktionen i Iran.

Krigsretoriken fortsatte i allt grövre avhumaniserande termer. Iran skulle bombas tillbaka till stenåldern eftersom de förtjänade det, hävdade Trump. Han vidmakthöll att attackerna skulle fortsätta bara för att det var kul.

USA:s krigsminister Pete Hegseth gav uttryck för en grov islamofobisk retorik baserad på fundamentalistiska kristna föreställningar. Han talade om att ”USA inte stred med idiotiska insatsregler (rules of engagement)” och att ”ingen nåd skulle ges till USA:s fiender”.

Det här var uttalanden, som enligt folkrättsexperter, var tydligt förbjudna enligt internationell rätt. Hegseth fick skarp kritik av påven Leo XIV som anklagade honom för att han förvrängde Jesu budskap. Påven underströk att Gud visar hur man ger liv och inte hur man förstör liv. ”Begäret efter dominans förvränger ofta det kristna uppdraget till något helt främmande för Jesus Kristus väg”, betonade påven.

Över 100 amerikanska experter på internationell rätt, varav en del på de tunga universiteten Harvard, Yale och Stanford, skrev i ett öppet brev att de amerikanska styrkornas agerande och den amerikanska administrationens uttalanden ”väckte starka farhågor” om misstänkta brott mot mänskliga rättigheter, internationell rätt och att de även begick krigsbrott.

Experterna riktade också kritik mot den iranska regimen för dess brott mot mänskliga rättigheter samt varnade andra länder att bistå USA och Israel i det olagliga kriget mot Iran.

Det som sades vara ett befrielsekrig och en ”humanitär insats” utvecklades till någonting helt annat. Trumps hot om att utplåna den iranska civilisationen och bomba landet till stenåldern väckte mycket starka och negativa reaktioner hos många iranier.

Krigshandlingarna sattes på paus efter 40 dagar. De militära krigshandlingarna övergick till ekonomisk krigföring. USA införde en havsblockad mot iranska hamnar och Iran återupptog sin blockad av Hormuzsundet. Båda sidor tog därigenom var sitt stryptag om den andre.

USA:s havsblockad avsåg att omöjliggöra Irans möjligheter att exportera sin olja, som är den viktigaste inkomstkällan för landet. Samtidigt fick inga båtar anlägga vid iranska hamnar, vilket skulle leda till varubrist i landet. Syftet med blockaden var att sätta press på den iranska ekonomin för att den vägen tvinga Iran att göra eftergifter vid förhandlingsbordet.

Ekonomin akilleshälen

Den iranska ekonomin var redan före kriget i djup kris, vilket hade lett till folkliga protester. Kriget satte ytterligare sten på bördan för den iranska statsledningen. De preliminära beräkningarna av de ekonomiska förlusterna för Iran uppgår till 270 miljarder dollar. Det kan jämföras med Irans förluster i kriget mot Irak på 1980-talet som uppgick till 627 miljarder dollar efter åtta års krig.

Problemet stannade inte vid materiell förstörelse. De massiva bombningarna mot Irans basindustri och ekonomiska infrastruktur hade lett till omfattande arbetslöshet bland löntagare som var verksamma vid dessa industrier.

Share

Från amerikanskt och israeliskt håll visste man att ekonomin var Irans akilleshäl. De ekonomiska sanktioner som Trump införde mot Iran efter att USA drog sig ur kärnteknologiavtalet 2018 hade försvagat den iranska ekonomin. Det var av det skälet som massiva flygattacker riktades mot industriella och ekonomiska mål i Iran under kriget.

Havsblockaden skulle fördjupa den ekonomiska krisen i Iran och återigen blåsa liv i folkliga protester och tvinga Iran till eftergifter eller leda till regimkollaps.

Irans motåtgärd genom att blockera Hormuzsundet stoppade en femtedel av världens energitillförsel genom sundet samtidigt som all annan sjöfart till och från Persiska viken upphörde. Denna åtgärd satte hård press på världsekonomin och drev upp energipriserna och inflationen och skapade brist på drivmedel runt om i världen.

Den ekonomiska krigföringen mellan USA och Iran har utvecklats till en ”Chicken race”, där parterna inväntar den andres avvikelse. Den som blinkar först eller viker undan först förlorar slaget.

Kriget innebar massiv förstörelse och ett stort antal civila döda i Iran. Krigets fasor och dess förödande konsekvenser för civilbefolkningen har gjort att de grupper och aktörer som uppmanade till utländsk militär intervention har fått utstå allt hårdare kritik. De anklagas för krigshets och stämplats som quislingar.

De aktörer och grupper som motsatte sig utländsk intervention varnade för att det inte var möjligt att bomba fram demokrati i Iran med hjälp av främmande makter. Varningen handlade om att dessa länder hade sina egna prioriteringar som nödvändigtvis inte sammanföll med de demokratiska krafternas agenda.

Redan under tolvdagarskriget under sommaren 2025 var det många demokratiska krafter i Iran som såg på kriget som ett bakslag. Kritiken gick bland annat ut på att aktörer som Netanyahu, som själv är efterlyst för folkmord i Gaza av den internationella domstolen, och USA:s president Trump inte prioriterar demokrati och mänskliga rättigheter i Iran.

Det iranska Författarförbundet publicerade ett uttalande mitt under tolvdagarskriget som fördömde Israels och USA:s anfallskrig mot Iran samtidigt som det riktade hård kritik mot den iranska regimen för dess förtryck, människorättsbrott, korruption och diskriminering. Författarförbundet såg på Israels och USA:s anfallskrig som ett hot mot och ett bakslag för iraniernas kamp för frihet och demokrati.

I skrivande stund är det ännu för tidigt att analysera krigets följdverkningar. Man kan dock konstatera att den politiska kartan i Iran är alltjämt densamma.

Å den ena sidan finns en stukad regim som trots intensiva militära attacker och ekonomisk blockad sitter kvar vid makten.

Å den andra sidan finns olika oppositionella grupper bestående av vänstergrupper, etniska grupper, rojalister med flera som vill störta den iranska regimen med eller utan stöd av utländsk militär intervention. Gemensamt för dessa grupper är att alla aspirerar på att ta över makten i Iran den dag regimen faller. I övrigt är de djupt splittrade och fientligt inställda mot varandra.

En tredje och avgörande aktör är den utländska faktorn, som leds av den lynnige och oberäkneliga amerikanske presidenten Trump. Han har att hantera en hemmaopinion som motsätter sig kriget. Det kommer också reaktioner från Maga-rörelsen. Trump gick till val med löftet att inte starta nya krig. Han har också att hantera den israeliske premiärministern som trycker på för fortsatt krigföring.

Och sist men inte minst har Trump att hantera missnöjda världsledare runt om i världen, däribland USA:s allierade i väst, som efter den inledande tystnaden och efter att de preliminära förväntningarna om den iranska regimens fall inte uppfylldes ställer krav på Trump att komma med en lösning för att avsluta kriget. Ekonomierna i dessa länder är satta under hård press på grund av den iranska blockaden av Hormuzsundet.

Efter att vapenvilan inleddes har förhandlingar mellan Iran och USA förts genom medlarlandet Pakistan. Vid sidan av den fortgående ekonomiska krigföringen, pågår också en psykologisk sådan och en kamp om narrativet.

Båda sidor har utropat sig som segrare. Trump har slagit fast att USA och Israel har utplånat Iran militärt. Hans främsta utmaning blir att övertyga hemmaopinionen och omvärlden huruvida kriget har uppnått de utsatta målen samt hur han tänker avsluta kriget.

Även Iran har utropat sig till segrare då man anser sig ha vunnit kriget genom att överleva. Den iranska regimen behöver dock övertyga sin befolkning om att den påstådda segern var värd priset.

Allt sedan krigets start har regimen mobiliserat sina trogna genom kvälls- och nattliga sammankomster på gator och torg för att visa för omvärlden, oppositionen inne i landet och den iranska diasporan utanför landet att den fortfarande har ett folkligt stöd.

Död istället för befrielse

Trots detta står regimen inför stora utmaningar. Dit hör hanteringen av den ekonomiska krisen efter kriget, samt hanteringen av de politiska, sociala med flera faktorer som lett till återkommande folkliga protester i landet under de senaste åren.

En återgång till status quo är utan tvekan inte någon väg framåt. Det kommer knappast att lösa problemen utan bara skjuta fram dem tills nästa gnista utlöser nya protester.

Bortsett från de inblandade parternas kamp om narrativet kan man ställa frågan vad USA:s och Israels krig har åstadkommit. Trump hävdade att kriget skulle befria iranierna. Det ledde till att tusentals civila iranier dödades samtidigt som regimen sitter kvar vid makten om än med nya och än mer hårdföra aktörer.

Trots militär försvagning har Iran riktat intensiva attacker mot Israel och amerikanska baser i grannländerna vid Persiska viken. Dessutom förfogar Iran över ett nytt vapen genom stängningen av Hormuzsundet.

Bland förlorarna hittar vi den iranska civilbefolkningen som fick genomlida krigets fasor medan omvärlden tittade bort. En annan förlorare är den regelbaserade världsordningen. Kriget blev ytterligare ett bevis på att världen har återgått till en maktbaserad världsordning.

Den amerikanske löjtnanten John Dunbar ut över den öppna prärien i Dansar med vargar (1990). Marken är orörd. Det råder harmoni mellan honom, hästen och naturen. Sedan ser han dem. Prärien är täckt av flådda bufflar. Hudlösa kroppar som ruttnar i solen. De vita jägarna har tagit skinnen och lämnat resten.

Synen förändrar något i honom. Berättelsen som han har fått med sig om civilisation kontra “vildar” håller inte. Slutligen vänder han sig emot sin egen armé.

För siouxerna som levde här, de som kategoriserades som ociviliserade och våldsamma, var buffeln helig. Den var ande, mat, kläder, skydd, redskap.

Siouxernas världsbild vilar på begreppet Mitakuye Oyasin, som betyder att allt är besläktat och att människan inte står över världen, utan är släkt med djur, växter, vatten, sten, himmel och jord. Varje handling har därmed ansvar för helheten.

Nu hade deras källa till liv förvandlats till avfall. Landskapet till slakthus.

Subscribe now

Filmen utspelar sig under USA:s expansion västerut på 1800-talet. Den amerikanska armén och nybyggarna tar mark med vapen, ogiltigförklarar urfolkens sedvanerätt och gör deras sätt att leva illegitimt.

Genom att utrota buffeln tog man ifrån siouxernas det de levde av. Det kallas sociocid – att inte bara döda människor, utan slå sönder det som gör ett samhälle möjligt. En medveten strategi för att tvinga in dem i ett beroendeförhållande – in i reservaten.

Visdomen om hur man lever i balans raderades. Sedan raderades människorna.

Furfolkets hem

På en annan kontinent, i en annan tid, upprepas mönstret.

Darfur i västra Sudan är döpt efter furfolket: dar betyder “hem” på arabiska, fur är den historiska huvudstammen.

Read more

Trettioåriga Sueba Abdulrahman berättar att männen som grep henne sa: ”Du är kvinna och vi kan göra vad vi vill med dig.” Och så gjorde de det. Efter några dagar, när de var klara med henne, började hon gå. Hon gick bort från staden al-Fashir i Darfur i Sudan. Bort från husen som brann. Männen med vapen. Högarna med lik. Hon gick till fots i två veckor genom öknen.

Nu har hon korsat gränsen till Tchad och blivit ännu en av 1,2 miljoner sudaneser som flytt hit till grannlandet. Sanden sitter fortfarande i klänningen, i hårbotten, i hudvecken.

Majoriteten sudaneser som klarar sig så här långt bär på en våldtäktshistoria. När Sueba pratar om vad hon har varit med om ler hon. Inte för att det är lätt. Utan för att själen väljer leendet för att inte gå sönder.

På nätterna kommer allt tillbaka. Ljuden. Lukterna. Tyngden.

Read more