Adama Bah var 13 år den 11 september 2001. När hon kort därefter flög hem till New York i niqab blev människor rädda och pekade på henne. Tillsammans med sina klasskamrater utsattes hon för extra säkerhetskontroller. Hon hade aldrig tidigare upplevt rasism.

När Bah var 16 år greps hon av federala myndigheter efter att felaktigt ha kopplats till misstankar om terrorism. Hon förhördes, togs till ett ungdomshäkte, kroppsvisiterades och satt frihetsberövad i sex och en halv vecka.

Hon åtalades aldrig för något terrorrelaterat. Efter frigivningen bar hon elektronisk fotboja i tre år och tvingades lämna skolan för att försörja familjen.

Det här berättade Adama Bah 2011 i en essä i The Guardian, After 9/11: You no longer have rights. I dag är hon människorättsaktivist.

Rekordmånga muslimska politiker

Nu är det 25 år sedan terrordåden den 11 september. Med dem inleddes det så kallade amerikanska kriget mot terrorn, men också en lång rad händelser som gödde misstron mot USA:s muslimska befolkning. Adama Bahs historia är en del av den antimuslimska verklighet som växte fram.

Men de senaste åren har det skett en motreaktion. Progressiva väljare vänder sig mot en konservativ politik och mot ett samhälle präglat av ett vi och dem.

Tydligast symboliseras utvecklingen av New Yorks borgmästare Zohran Mamdani. Han valdes 2025 till stadens första muslimska borgmästare. Att det skedde just i New York är symboliskt – staden där de kapade planen flögs in i World Trade Centers tvillingtorn.

I augusti i år vann Abdul El-Sayed Demokraternas primärval i Michigan. På sociala medier syns han ofta tillsammans med sin fru Sarah Jukaku, som bär hijab. El-Sayed har goda möjligheter att bli USA:s första muslimska senator.

Efter kongressvalet i november kan antalet muslimer i representanthuset stiga till så många som sju. Enligt Council on American-Islamic Relations, CAIR, har USA nu rekordmånga folkvalda muslimska politiker: 255 i 26 delstater. Bland dem finns fyra kongressledamöter, elva borgmästare och 46 ledamöter i delstatsparlament.

Det sker trots att islamofobin ökade kraftigt i USA förra året, med 8 683 rapporterade fall av diskriminering, den högsta siffran sedan CAIR började följa utvecklingen 1996. Ökningen har varit särskilt tydlig i delstater som Florida, Minnesota och Texas.

Bo French, republikansk kandidat till ett delstatligt ämbete i Texas, skrev i sociala medier i somras: “Jag vet att jag inte kommer att få ro förrän varenda muslim är borta.”

Men den inställningen är inte begränsad till delstatsnivå. Nancy Mace, republikansk ledamot av kongressen, har beskrivit “varenda muslim som innehar ett offentligt ämbete i USA” som “ett hot mot både den nationella säkerheten och vår republik”.

Trumps islamofobiska retorik

Ökningen av den antimuslimska diskrimineringen – och dess rena hätskhet – kan till stor del tillskrivas Donald Trumps politik och retorik. Hans kampanj för att utvisa alla papperslösa invånare i USA har släppt lös främlingsfientlighet på alla samhällsnivåer.

När presidentadministrationen har riktat in sig på somalier, sudaneser och afghaner har den tagit sig antimuslimska uttryck. Trump har exempelvis sagt att Somalia “stinker” och att Ilhan Omar, en somalisk-amerikansk kongressledamot från Minnesota, är “skräp”.

Kriget mot Iran har också bidragit till ökad islamofobi. Samtidigt har Trumpadministrationen nära relationer med flera länder där en majoritet av befolkningen är muslimsk, bland annat Turkiet, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Trots det har den ofta beskrivit kriget i kristet nationalistiska termer.

Center for the Study of Organized Hate har rapporterat om en kraftig ökning av islamofobiskt innehåll i sociala medier i samband med att striderna bröt ut.

Den katolske påven Leo XIV har kritiserat Trumpadministrationen för Irankriget och den retorik som omgärdar det. I ett uppmärksammat tal på palmsöndagen i år citerade han Bibeln och sade att de amerikanska ledarna har “händerna fulla av blod”.

Särskilt riktade han sig mot den amerikanska krigsministern Pete Hegseth, som återkommande målat upp konflikten som en existentiell kamp mellan väst och muslimska “religiösa fanatiker” och uppmanat de amerikanska soldaterna att förlita sig på Gud.

Representanthusets talman Mike Johnson sade med hänvisning till Iran: “Vi är den store Satan i deras föreställningsvärld och deras vilseledda religion.” Enligt Johnson vill Iran utplåna USA eftersom landet står för en kristen tro.

Motreaktioner mot Trumps mobbning

Genom sin egen kränkande retorik har Trump uppmuntrat mer öppna uttryck för intolerans. Under det senaste stora utbrottet av islamofobi i USA, efter attackerna den 11 september, försökte president George W. Bush lugna situationen genom att besöka en moské och i huvudsak undvika uttalanden som demoniserade hela kulturer.

Trump finner däremot nöje i just den sortens mobbning.

Trumps politik har också väckt motreaktioner. De grupper som hans administration har riktat in sig på har mobiliserat sig politiskt. Det gäller även muslimska amerikaner.

I Minneapolis har till exempel muslimska religiösa ledare organiserat sig för att försvara den somaliska befolkningen, med stöd från en interreligiös koalition. Under Trumps första mandatperiod slöt muslimska amerikaner upp i stort antal för att hindra honom från att bli omvald.

Det är inte första gången en sådan mobilisering sker. Den tidigare vågen av islamofobi i början av 2000-talet, efter den 11 september, fick muslimska amerikaner att söka politisk makt. På den tiden använde konservativa aktivister omfattande desinformation och hätska angrepp i uppmärksammade kampanjer för att stoppa moskébyggen och förbjuda “sharialagar” på delstatsnivå.

Utvecklingen känns igen i Sverige i dag. De senaste åren har stora politiska insatser gjorts för att begränsa utvecklingen av muslimskt liv. Moskéer har svårt att få tillstånd att öppna. Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd har fråntagits finansiering. Sida beslutade nyligen att inte bevilja den svenska fraktionen av biståndsorganisationen Islamic Relief förlängt förtroende.

Gaza driver missnöjet med Demokraterna

Men kampanjerna fick också muslimska amerikaner att slå tillbaka. År 2006, fem år efter attackerna den 11 september, valdes Keith Ellison till USA:s första muslimska kongressledamot.

De flesta muslimska amerikaner röstar på Demokraterna, och de flesta muslimska kandidater ställer upp för partiet. Men de vägrar samtidigt att låta partiet ta deras stöd för givet.

Inför valet 2024 startade muslimska amerikaner i Michigan kampanjen Uncommitted för att undanhålla Demokraternas ledande kandidat Joe Biden sina röster. De var arga över att Bidenadministrationen inte hade gjort mer för palestinierna under Israels krig i Gaza.

Missnöjet med Demokraternas partiledning har också fått flera muslimska amerikaner, däribland Mamdani och El-Sayed, att ställa upp som progressiva kandidater.

För att kompensera för bristen på stöd från partiapparaten har de gått förbi de traditionella medierna och publicerat virala videor. Mamdani har exempelvis filmats när han promenerar runt på Manhattan och El-Sayed när han är med på ett zumbapass.

En video där Mamdani säger att USA ska gripa Netanyahu har setts över 100 miljoner gånger på flera plattformar. I en annan video dansar El-Sayed till en omskriven version av Taylor Swifts You Belong With Me med kampanjbudskap. Den beskrevs som ett sätt att visa en lekfull sida av hans senatskampanj.

Fyra av tio amerikanska judar kallar det folkmord

De politiska framgångarna för muslimska amerikaner, särskilt på Demokraternas progressiva flank, beror delvis på att den amerikanska opinionen har svängt i frågan om Israel och Palestina.

Brutaliteten i Israels svar på Hamas attacker den 7 oktober 2023 – tiotusentals dödade palestinier i Gaza, en påskyndad utbyggnad av bosättningarna på Västbanken och militära insatser i Libanon och Syrien samt mot Iran – har fått amerikanernas sympatier att förändras.

Enligt en Gallupundersökning från 2026 sympatiserar nu 41 procent av amerikanerna mer med palestinierna, medan endast 36 procent sympatiserar mer med israelerna. Bara ett år tidigare hade israelerna ett tydligt övertag i den amerikanska opinionen, med 46 procent jämfört med 33 procent för palestinierna.

Förändringen märks också bland amerikanska judar. Av dem anser 61 procent att Israel har begått krigsbrott i Gaza, medan närmare 40 procent beskriver Israels agerande som ett folkmord.

Missnöjet har blivit så starkt att amerikanska judar numera har en betydligt mer positiv syn på Zohran Mamdani än på Israels högerorienterade premiärminister Benjamin Netanyahu, enligt en opinionsundersökning från juni 2026.

Motreaktionen mot Trumps politik handlar om betydligt mer än hans hållning till Israel och hans undfallenhet gentemot Netanyahu. USA:s president och hans MAGA-koalition har aggressivt drivit vita, kristna konservativas ståndpunkter. De har påtvingat USA just den sorts religiösa extremism som de felaktigt har anklagat muslimer för att vilja införa.

Det religionskrig som Trumps allierade har inlett har berövat kvinnor deras reproduktiva rättigheter. Det har gjort kristna texter och kristen undervisning obligatoriska i offentliga skolor i flera delstater och kraftigt ökat kyrkornas inflytande över politiken.

Trumpadministrationen har också stiftat lagar som har gjort det möjligt för de rika att bli ojämförligt mycket rikare, samtidigt som medelklassen och arbetande fattiga har drabbats.

Det är inte bara muslimska amerikaner som engagerar sig politiskt för att bekämpa denna utveckling och se till att USA återupptar sin långa resa mot ett mer rättvist och pluralistiskt samhälle.

I Michigan, där latinamerikaner bidrog till Abdul El-Sayeds seger i primärvalet, ökade valdeltagandet bland latinamerikanska väljare kraftigt jämfört med det förra mellanårsvalet. Det bidrog till att åtta latinamerikanska kandidater vann sina primärval.

Som Abdul El-Sayed sade dagen efter sin seger i primärvalet: “Det här är världens bästa plats att vara Abdul på.” Tillsammans med alla andra som tillhör grupper som Trump och hans krets har demoniserat kämpar muslimska amerikaner för att sådana ord återigen ska bli sanna.

Kuba är ett ”unikt hot” mot USA:s nationella säkerhet. Landets specialitet är att få ”västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv”. Så beskriver USA:s utrikesdepartement Kuba i en ny rapport. Kubanska nätverk påstås påverka såväl amerikanska institutioner som aktivister, politiker och kulturpersonligheter.

Den karibiska enpartistaten befinner sig i en djup ekonomisk och energimässig kris. Den har förlorat sin viktigaste allierade i Venezuela. Ändå framställs Kuba som en global marionettspelare och ett akut hot mot USA.

Varför då varna för ett land och en regim som är fullt upptagna med att överleva dagen?

Read more

Manon Beauchamp-Tardieu, 33 år, bodde fram till nyligen i den lilla byn Correns vid den franska rivieran. Bodde, för den delen av byn finns inte längre då den till stor del har brunnit upp. När hon vaknade den 31 juli var det inte till den vanliga blå himlen utan till en oroväckande grå och rökig horisont.

En skogsbrand hade några dagar tidigare startat i närheten och trots släckningsförsök gjorde vinden att den spred sig snabbt. Framåt lunch hade himlen fått en glödande orange nyans och det började bli svårt att andas. Branden spred sig så snabbt att invånarna i den lilla byn inte hann evakueras innan elden började sluka hus efter hus.

– Vi levde i komplett skräck. Vi såg vårt hem brinna upp framför ögonen på oss och såg skogen gå upp i lågor. Vår by försvann bakom en vägg av tjock rök. Det kändes som att vi levde i en apokalyps. Det är en känsla ingen av oss kommer att glömma, säger Manon Beauchamp-Tardieu.

De boende i byn tvingades gömma sig på olika platser i bykärnan eftersom vägarna till och från brann och gjorde evakuering omöjlig. Det krävdes 1 200 brandmän för att få stopp på elden och få ut de boende. 52 procent av kommunen Correns har brunnit, enligt Le Monde. Många av de hundratals husen utanför själva bykärnan har förstörts och det ser ut som på månen.

Read more

Tidigt på morgonen en dag i juni, på perrongen vid tågstationen i spanska Córdoba, berättade Amin för mig att han nio månader tidigare, strax innan han fyllde 18 år, hade lämnat sin marockanska hemstad Sidi Slimane och tagit sig till Tétouan.

Därifrån kastade han sig i vattnet för att nå Ceuta.

Han simmade i nio timmar och höll sig nära kusten för att undvika gränsbevakningen. Väl framme i Ceuta placerades han på ett boende för ensamkommande minderåriga och flyttades senare av den spanska regeringen till ett annat mottagningscenter i Madrid.

När han blev myndig tvingades han lämna boendet och levde en tid på gatan tillsammans med andra unga migranter. Som tur var pågick då en särskild process där papperslösa kunde ansöka om uppehållstillstånd, som han kunde omfattas av. Han var på väg till Málaga när vi träffades, där han hade fått ett jobb med att reparera mobiler.

Amin överlevde överfarten till Ceuta, men de över 140 personer som för några dagar sedan miste livet i Medelhavet hade inte samma tur.

Det här samtalet ägde rum 2026, men det hade lika gärna kunnat utspela sig för 10, 15 eller 25 år sedan. Drömmen om att ta sig över gränsen finns alltid där. Men hur ska man förstå den massiva gränspassage som ägde rum under de sista dagarna i juli?

Djupt rotad rasism

Read more

Inbördeskriget kan ha lett till över 400 000 döda människor sedan april 2023, enligt USA:s särskilda sändebud för Sudan.

54-åriga Abud Adam Yaya, som lyckats fly massmördandet, vilar på en matta i öknen i Tchad på gränsen till Sudan. Där hans högra ben borde finnas sitter en stel protes gjord av ett brunt plaströr, med synliga fjädrar och skruvar.

Solnedgången dränker sanden i ett varmt ljus, men här finns ingen känsla av frid eller försoning. Det gyllene skenet för i stället tankarna till guldet som köper Sudans undergång.

Det guld som ligger tyst i marken tills det grävs upp och blir pengar.

Pengar som blir vapen.

Vapen som blir blod.

Abud Adam Yaya har ingen aning om varför de två generalerna Hemedti och al-Burhan började kriga mot varandra.

– Du får fråga al-Burhan, säger han och ögonen blir smalare.

Sedan övergår han till att prata om det han känner till. Om granatbeskjutningen mot skolan där han sökte skydd. Om de minst femtio dödade som låg runt honom. Om stunden när han förlorade sin kroppsdel.

Om livet nu. Där inget räcker till. Inte ens en dollar om dagen. För lite mat. För dålig vård.

För Abud är kriget lidande.

Inte logik.

Långt från hans matta, i huvudstaden Khartoums svala villor med guldkantade möbler, fanns en gång en logik.

En logik som föddes ur en hunger efter makt hos dem vars magar redan var mätta.

Begick folkmord ihop

Inbördeskriget i Sudan startades av generalerna Mohamed Hamdan Dagalo, 52 – kallad Hemedti, som betyder “lilla Mohamed” – och Abdel Fattah al-Burhan, 65.

Båda två är araber och muslimer.

2021 firade de en högtid ihop. Hemedti flög helikopter till al-Burhans hus i hembyn Qandtu under Eid al-Adha. Efteråt tackade han på Facebook för “det varma välkomnandet och den generösa gästfriheten”.

De lärde känna varandra för över tjugo år sedan, under det första folkmordet i regionen Darfur, när al-Burhan skickades ut av sudanesiska regimen för att slå ner de icke-arabiska folkgrupper som hade rest sig mot staten.

Al-Burhan fick i uppdrag att komma runt ett problem, nämligen att regimen inte ville att regeringsarmén skulle utföra våldet.

Det hade riskerat att ge konsekvenser för den sudaneiska staten i form av bestraffning från det internationella samfundet, som på den tiden fortfarande agerade mot etnisk rensning och folkmord.

Share

I stället kom man på att man skulle beväpna araber i regionen och lämna icke-araber oskyddade – grupper som kolonialmakten och regimen tidigare hade splittrat mot varandra.

Det föll på al-Burhan att ordna det hela. Han valde ut Hemedti, då ledare i de arabiska ryttarmiliserna som kallades Janjaweed – ungefär “djävlar på häst” – för att begå folkrensningen.

Al-Burhan var nöjd med Hemedtis dödande och utnämnde honom 2013 till ledare för Rapid Support Forces, RSF, när de styrkorna bildades ur Janjaweed.

RSF blev därmed en del av säkerhetsapparaten, men den reguljära militären såg alltid ned på dem. Milismännen betraktades som outbildade och Hemedti kände sig utnyttjad av regimen, som ville att han skulle döda för dem men som aldrig erkände honom.

Till skillnad från Al-Burhan kommer inte Hemedti från eliten, utan är en tidigare kamelhandlare från en fattig familj som hoppade av skolan i tredje klass och slog sig fram underifrån.

Generalerna kuppar

När det sudanesiska folket reste sig i demonstrationer 2018 blev Hemedti utskickad av regimen för att döda igen.

Protesterna började som en reaktion mot kraftiga prishöjningar på bröd och bränsle, men växte till krav på att diktatorn Omar al-Bashir, som hade styrt Sudan i tre decennier, skulle bort.

Men den här gången lydde inte Hemedti order. Han bytte sida och har själv sagt att han försvarade revolutionen.

Det slutade med att generalerna samarbetade för att göra sig av med diktatorn: Hemedti intog viktiga platser i Khartoum och al-Burhan samlade militären. I gryningen den 11 april 2019 fick Omar al-Bashir veta att hans tid var slut.

Ett militärt övergångsråd bildades med al-Burhan som ordförande och Hemedti som ställföreträdare. Under dem utsågs Abdalla Hamdok till premiärminister för en civil regering som skulle leda landet mot demokrati, enligt ett avtal som skrevs mellan övergångsrådet och de civila grupperna som ledde protesterna.

Världen strömmade till det tidigare stängda, oerhört stora och resursfyllda landet. Förutom guld finns enorma mängder bördig jordbruksmark längs Nilen och en lång kust mot Röda havet, nödvändig för oljetransporter och den globala handeln.

Flera länder vill importera mat och rikedomar från Sudan och dessutom upprätta militärbaser på dess mark, och nu fanns det hopp om investeringar.

Men för generalerna fanns ett problem. För dem var demokrati inte ett hopp, utan ett hot.

Demokrati skulle innebära slutet på deras makt och straffrihet.

Den 25 oktober 2021 gjorde de därför en ny kupp ihop och frihetsberövade premiärminister Hamdok.

Nu satt de ensamma på statsmakten.

Generalerna blir fiender

J. Robert Oppenheimer, den amerikanska fysikern bakom de första kärnvapnen, skrev om USA och Sovjet:

“Vi kan liknas vid två skorpioner i en flaska, var och en kan döda den andra, men bara med risken att förlora sitt eget liv.”

Hemedti hade redan tagit kontroll över guldgruvorna i Jebel Amer i Darfur. Han hyrde också ut soldater till Förenade Arabemiratens krig i Jemen, som betalade honom generöst.

Guldet gjorde att han kunde förvandla RSF till styrkor som faktiskt kunde möta Sudans regeringsarmé och som inte längre var beroende av statliga löner. Hemedti kunde själv betala sina soldater mer än vad regeringssoldaterna tjänade.

Al-Burhan såg det som en säkerhetsrisk och krävde att RSF skulle integreras i armén, vilket Hemedti motsatte sig.

Det var den frågan som gjorde att generalerna slutligen vände sig emot varandra.

En integrering hade inneburit slutet för RSF, och Hemedti ville inte förlora sina pengamaskin och sin ställning. Han fruktade också att al-Burhan höll på att samla den gamla diktaturens män bakom sig, de som han hatade för att de hade använt honom som bödel samtidigt som de såg ner på honom.

Generalerna började göra konkurrerande resor till grannländer för att bygga allianser och beväpna sig. Hemedti reste till Ryssland, Eritrea och Förenade Arabemiraten. Al-Burhan till Egypten, Eritrea, Qatar, Sydsudan och Turkiet.

Omvärlden valde att förhandla och förde samman generalerna på en middag. Men kort därefter förhindrades Hemedti att delta i ett viktigt möte som leddes av al-Burhan i presidentpalatset. Han släpptes in först efter att ha stått utanför och bankat på dörren.

Vem som sköt det första skottet vet man inte. Men medan det fortfarande var mörkt natten till lördagen den 15 april 2023 hördes krigsljud och stridsflyg i Khartoum.

Efter soluppgången var huvudstaden förvandlad till en frontlinje. Tjock rök steg mot himlen. Människor sprang för sina liv.

Ingen vill ge upp

Efter tre års krig sitter generalerna på varsin del av landet, och ingen av dem vill lägga ner sina vapen. De har tagit kontroll över för alltför mycket rikedomar och strategiska områden för att vilja ge upp.

Hemedti är i dag ledare för en parallell regering.

Risken finns att Sudan delas.

Revolutionen vill inte ha någon av dem. Ett slagord är la lil-Burhan, la li-Hemedti – nej till Burhan, nej till Hemedti.

Men folkets röster drunknar i drönare och bomber.

Många länder håller kriget vid liv, trots att ett andra folkmord nu rasar i Darfur.

Ryska Wagner stödde till en början RSF, vilket fick Ukraina att skicka ett specialförband för att strida med al-Burhans armé, SAF. Men Ryssland bytte sida och stödjer nu SAF, för att de vill ha en marinbas vid Röda havskusten. Ryssland och Ukraina står därmed på samma sida i Sudankriget.

Förenade Arabemiraten bedöms vara den största stödjaren av RSF. De känner Hemedti sedan Jemen och de är beroende av Sudan för att de importerar mat därifrån, och för att de försvarar sina tidigare investeringar i guld. Det finns bevis för att de skickar vapen till RSF och att guld från Darfur smugglas till Förenade Arabemiraten, även om de förnekar det.

USA och Europa har bara varit engagerade politiskt, för att de vill mota bort Ryssland.

Det hela är ett oheligt spel, men för Abud Adam Yaya som har flytt slakten spelar det ingen roll. Det som spelar roll för honom är benet som inte längre finns och allt annat som han har förlorat.

Sudaneserna har blivit statister i sin egen tragedi. Kvinnorna som hade en ledande roll under protesterna mot diktatorn har blivit själva slagfältet. Våldtäkt används som vapen och deras kroppar är skådeplatsen.

Folket ställde sig längst fram på scenen under revolutionen, men det var andra som skrev replikerna som avgjorde deras framtid.

Läs mer om Sudan:

När författaren Daoud Hari ser tillbaka på hur allt började minns han en sak: vädret. I sin bok The Translator – A Tribesman’s Memoir of Darfur (2008) berättar han att det på 1980-talet föll regn mer sällan och blev allt torrare. Marken och vattenhålen räckte inte längre till.

De arabiska nomaderna lät sina boskap beta längre söderut, in på åkermarker som tillhörde icke-arabiska bofasta grupper som zaghawafolket, fur och masaliter.

Han, som själv är zaghawa, skriver i boken:

“Förr bad de om tillstånd. Några kameler kunde byta ägare. Om ingen överenskommelse nåddes – och om vattnet och gräset användes ändå – kunde en utmaning utfärdas om en hedersstrid på ett traditionellt slagfält, långt från byarna. Efter striden ansågs saken vara avgjord. Araber och zaghawa blev genast vänner igen och åt middag i varandras hem.”

Arabiska, nomadiska boskapsskötare och icke-arabiska, bofasta bönder levde historiskt sida vid sida. Konflikter löstes med sedvana, på avstånd från civila.

Sedan förändrades klimatet. Öknen bredde ut sig söderut. Marken gav mindre. Konkurrensen ökade.

Och det drabbade inte jämlikt.

De icke-arabiska, bofasta grupperna i Darfur i Sudan var redan politiskt och ekonomiskt marginaliserade, vilket har sin rot i kolonialismen.

När klimatstressen ökade förvandlades bristen på land och vatten till desperation, som 2003 exploderade i väpnade rebelluppror mot staten.

Den dåvarande diktatorn Omar al-Bashir valde att slå ner dem genom att utnyttja konflikterna mellan grupperna i Darfur. Beväpnade vissa. Lämnade andra oskyddade.

Daoud Hari förklarar:

“Det som var annorlunda nu var att Sudans arabiska regering, eftersom den ville driva bort de mer bofasta människorna från marken, tog arabiska nomaders parti och försåg några med vapen, helikoptrar, bombflyg och stridsvagnar för att avgöra tvister.”

Klimatkrisen gjorde allt brännbart och staten valde att tända elden. De arabiska ryttarmiliser som centralmakten beväpnade kallades Janjaweed, ungefär “djävlar till häst”. Deras våld mot civila mellan 2003 och 2005 konstaterades av USA och andra som folkmord.

År 2007 satte FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon ord på det många missade när folkmordet reducerades till något etniskt:

“Ser man till rötterna upptäcker man en mer komplex dynamik. Bland de många sociala och politiska orsakerna började Darfurkonflikten som en ekologisk kris.”

Många internationella observatörer kallar Darfur för världens första klimatkrig. Inte för att klimatet ensamt skapade våldet, utan för att klimatkrisen förstärkte redan existerande orättvisor och gjorde våld mer sannolikt.

Våldet från 2003 tog aldrig slut. Det fortsatte lågintensivt och blev högintensivt igen när inbördeskriget i Sudan bröt ut 2023, efter att två generaler först hjälptes åt att störta diktatorn al-Bashir och sedan vände vapnen mot varandra.

De som i dag etniskt rensar de icke-arabiska stammarna är samma Janjaweed som för tjugo år sedan. De har ett annat namn, Rapid Support Forces, RSF, men de massakrerar samma folkgrupper.

USA bedömer det på nytt som folkmord, liksom FN.

Och tittar man på dagens Afrika – på torka, markförstöring, vattenbrist och snabbt växande befolkningar där stater är svaga och det finns mycket vapen – är Darfur inte ett undantag.

Det är en förvarning.

Läs mer om Sudan:

I filmen The Zone of Interest (2023) lever nazistkommendanten Rudolf Höss ett hemtrevligt liv i en villa med idyllisk trädgård på den polska landsbygden, bredvid muren till Auschwitz. Hans fru Hedwig går längs rabatten med bebisen på höften och luktar på blommorna. Det finns rosor, pumpor och bikupor.

När hennes mamma kommer på besök visar hon de handmålade tapeterna. I köket bakar tjänstefolket kanelbullar och äppelstrudel. Familjen paddlar kajak i samma flod där aska och benrester flyter förbi. De ser röken från ugnarna och hör ljuden från andra sidan muren, men låter inte det störa vardagen.

Livet pågår som vanligt, trots att de bor granne med Förintelsen.

Filmen bygger på verkligheten. Den politiska tänkaren Hannah Arendt kallade detta för ondskans banalitet. Hon menade inte att ondskan är liten, utan att ondskan kan vara vardaglig. Människor fortsätter med sina rutiner och karriärer, utan att göra motstånd och utan att tänka moraliskt.

Arendt skrev om nazistbyråkraten Eichmann och rättegången efter Förintelsen, men begreppet har blivit bevingat eftersom det sätter ord på något allmängiltigt.

Hur vi kan anpassa oss till det värsta brottet.

I vårt samhälle behöver vi inte bo bredvid en mur eller ett stängsel för att höra skriken och se röken under ett folkmord. I Gaza kan vi följa fasorna live i sociala medier. Gaza är inte Förintelsen, men principen om ondskans banalitet är densamma.

Vi ser ett konstant flöde av barnkroppar, blod, aska. Ändå pågår livet som vanligt för de flesta. Att uttala sig kan innebära att riskera sin karriär eller sociala position, att inte få jobbuppdrag eller bli bjuden till tillställningar.

Ett nytt sätt att på första parkett få insyn i ett pågående folkmord uppdagades i oktober 2025. Denna gång var det forskare vid Yale Humanitarian Research Lab (Yale HRL) som i realtid följde folkmordshandlingarna i staden al-Fashir i Sudan – från rymden.

När al-Fashir föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces (RSF) såg forskarna för första gången blod i satellitbilder. Mördandet gick under perioden mycket snabbare än i Gaza.

Genom att studera bilderna kunde de se hur dödade människor städades undan. De räknade till 150 högar med lik och såg att kroppar sattes i brand. RSF förstörde bevis för sina krigsbrott. Det som kunde ha lett till åtal gick upp i rök.

Yale HRL agerade genom att återkommande publicera larm om massakrerna i sina sociala medier.

Omkring 260 000 människor fanns i al-Fashir när staden föll. Tiotusentals saknas fortfarande. Vissa uppskattningar talar om upp till 150 000 försvunna. Över 6 000 människor dödades under de första tre dagarna efter att staden intogs, enligt FN:s människorättskontor, men säkra totalsiffror saknas eftersom oberoende utredare inte har fått full tillgång till området. En högre, osäker uppskattning är att minst 60 000 människor kan ha dödats på tre veckor.

Det motsvarar att alla i Falu kommun dödades och alla i Sundsvalls kommun försvann mellan två löneutbetalningar. Ändå gavs al-Fashir knappt plats i nyhetsflödet. Det kunde gå dagar utan att det nämndes alls i medierna.

Kanske blir det i framtiden också en film om detta. Om hur en liten forskargrupp såg det från rymden, medan man blundade på jorden. Som familjen Höss på andra sidan muren.

Hur hårt vi blundar handlar inte om hur många som dödas eller hur stor katastrofen är. Det handlar om närhetsprincipen, makt och igenkänning, enligt forskning om nyhetsvärdering och internationella nyhetsflöden.

Vilka platser redaktioner bevakar. Vilka krig politiker talar om. Vilka människor vi har lärt oss att känna med.

Ukraina ligger i Europa. Gaza har i decennier varit en central del av världspolitiken och allmänhetens medvetande. Sudan ligger utanför. Få kan placera landet på en karta, ännu färre känner igen namnen på städerna. Nästan ingen ser sig själv där. Och då blir tystnaden lättare.

Det är också därför som det kan varnas för folkmord i månader och till och med år, utan att det blir någon reaktion.

Före inbördeskriget i Sudan, som bröt ut i april 2023, hade al-Fashir omkring 1,5 miljoner invånare och ytterligare omkring 800 000 internflyktingar. Staden blev under kriget det sista stora fästet i Darfur som RSF – som strider mot regeringsarmén (SAF) – inte kontrollerade.

När SAF höll staden belägrade RSF den och grävde jordvallar runt den. Det var en ovanligt lång belägring som varade i 18 månader. Människor tvingades överleva på djurfoder, löv, avfall. Om de inte svalt ihjäl riskerade de att dödas i urskillningslösa attacker.

Varningarna om vad som skulle hända om RSF intog staden kom långt innan de gjorde det i oktober 2025. FN varnade redan våren 2024 för att hundratusentals civila i al-Fashir var i akut fara. ICC:s åklagare sa då att misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten redan begicks i staden. Man visste också vad som hade hänt i andra städer i regionen, som i el-Geneina, där det arabiskdominerade RSF gick in och etniskt rensade icke-araber. I Al-Fashir bodde just sådana folkgrupper.

Det var alltså inte så att världen inte visste. Den visste. Den fick varningar och rapporter. När massakrerna sedan utfördes fick världen också satellitbilder och larmen från Yale HRL. FN:s människorättschef Volker Türk har i efterhand konstaterat att den mänskliga katastrofen i al-Fashir var förutsedd och hade kunnat förhindras.

Men precis som i historiens mörkaste stunder räckte det inte.

När allt var över beskrev chefen för Yael HRL, Nathaniel Raymond, al-Fashir som kusligt tomt. Marknader som brukade vara fulla av liv var så övergivna att de började växa igen. Som om människorna rensats ut så effektivt att naturen började ta tillbaka staden.

De överlevare som lyckades fly över jordvallarna och genom öknen har berättat om det som satellitbilderna inte visar. Om massavrättningarna. Om hur de gömde sig under lik. Om förnedringen, tortyren och de många vägspärrarna där människor fördes bort. Om halshuggningarna, gruppvåldtäkterna och barnvåldtäkterna.

Styrkan i The Zone of Interest är att filmen inte fokuserar på våldet, utan normaliseringen runt det. Den visar hur det värsta kan hända samtidigt som vardagen pågår.

I en scen tas en rödhårig kvinna in till Rudolf Höss kontor. Vad som händer med henne visas inte. Efteråt går Höss hem genom en tunnel och tvättar sig i källaren. Drar ner byxorna och tvättar skrevet. Sedan går han upp till familjen igen.

Nu har Volker Türk gått ut med att det som hände i al-Fashir kan upprepas i Kordofan, regionen som gränsar till Darfur i öster.

Varningarna finns där igen.

Frågan är om vi gör något med dem den här gången. Eller om vi fortsätter vardagen. Som vanligt.

Sommaren 2025 genomförde Israel och USA omfattande flygattacker mot Iran under det som kom att kallas tolvdagarskriget. Målen med attackerna var att eliminera höga iranska militära befälhavare, politiker, kärnfysiker och militära mål samt landets kärnteknologiprogram.

I samband med attackerna uppmanade Israels premiärminister Netanyahu den iranska befolkningen att resa sig mot regimen för att genomdriva ett regimskifte. I sitt tal till det iranska folket upprepade han samma slagord som skanderades på Irans gator under de folkliga protesterna hösten 2022, nämligen parollen “kvinna, liv, frihet”.

Netanyahus uppmaning klingade ohört. Folk flydde i panik och tog skydd undan bomberna. Attackerna krävde ett stort antal civila dödsoffer och ledde till en nationalistisk sammanhållning kring flaggan efter att landet hade angripits av främmande makter.

Read more

Den amerikanske löjtnanten John Dunbar ut över den öppna prärien i Dansar med vargar (1990). Marken är orörd. Det råder harmoni mellan honom, hästen och naturen. Sedan ser han dem. Prärien är täckt av flådda bufflar. Hudlösa kroppar som ruttnar i solen. De vita jägarna har tagit skinnen och lämnat resten.

Synen förändrar något i honom. Berättelsen som han har fått med sig om civilisation kontra “vildar” håller inte. Slutligen vänder han sig emot sin egen armé.

För siouxerna som levde här, de som kategoriserades som ociviliserade och våldsamma, var buffeln helig. Den var ande, mat, kläder, skydd, redskap.

Siouxernas världsbild vilar på begreppet Mitakuye Oyasin, som betyder att allt är besläktat och att människan inte står över världen, utan är släkt med djur, växter, vatten, sten, himmel och jord. Varje handling har därmed ansvar för helheten.

Nu hade deras källa till liv förvandlats till avfall. Landskapet till slakthus.

Subscribe now

Filmen utspelar sig under USA:s expansion västerut på 1800-talet. Den amerikanska armén och nybyggarna tar mark med vapen, ogiltigförklarar urfolkens sedvanerätt och gör deras sätt att leva illegitimt.

Genom att utrota buffeln tog man ifrån siouxernas det de levde av. Det kallas sociocid – att inte bara döda människor, utan slå sönder det som gör ett samhälle möjligt. En medveten strategi för att tvinga in dem i ett beroendeförhållande – in i reservaten.

Visdomen om hur man lever i balans raderades. Sedan raderades människorna.

Furfolkets hem

På en annan kontinent, i en annan tid, upprepas mönstret.

Darfur i västra Sudan är döpt efter furfolket: dar betyder “hem” på arabiska, fur är den historiska huvudstammen.

Read more

Trettioåriga Sueba Abdulrahman berättar att männen som grep henne sa: ”Du är kvinna och vi kan göra vad vi vill med dig.” Och så gjorde de det. Efter några dagar, när de var klara med henne, började hon gå. Hon gick bort från staden al-Fashir i Darfur i Sudan. Bort från husen som brann. Männen med vapen. Högarna med lik. Hon gick till fots i två veckor genom öknen.

Nu har hon korsat gränsen till Tchad och blivit ännu en av 1,2 miljoner sudaneser som flytt hit till grannlandet. Sanden sitter fortfarande i klänningen, i hårbotten, i hudvecken.

Majoriteten sudaneser som klarar sig så här långt bär på en våldtäktshistoria. När Sueba pratar om vad hon har varit med om ler hon. Inte för att det är lätt. Utan för att själen väljer leendet för att inte gå sönder.

På nätterna kommer allt tillbaka. Ljuden. Lukterna. Tyngden.

Read more