Den gulbruna sanden mättar morgonluften, som redan är het. När solen går upp och letar sig genom dammet blir allt till ett svävande dis. En bedrägligt vacker horisont mitt i fasan. Det är 40 mil till al-Fashir i Darfur och de borde ha kommit nu. Men mellan Tiné i Tchad och Tina i Sudan är öknen nästan tom.

Bara ibland bryts stillheten av det dova knakandet från träkärror som rullar över gränsen, dragna av påpiskade hästar och åsnor, lastade med människor vars utmattning verkar hämtad ur en annan tid.

Frånvaron är ödesmättad. Omkring 260 000 människor har suttit instängda bakom grävda jordvallar under en arton månader lång belägring. De har levt under urskillningslösa bombningar, tvingats äta djurfoder och sett staden förvandlas till ruiner.

Nu, i början av november 2025, har det gått två veckor sedan al-Fashir föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces, RSF. Flyktingarna borde ha strömmat in i lägren.

Men bara några tusen har nått fram. Resten är som uppslukade av öknen.

Samtidigt dyker spåren upp. Inte här i öknen, utan i satellitbilder.

För första gången kan forskare se blod på marken från rymden. Genom bilderna följer de hur kroppar i al-Fashir samlas ihop i högar. Eldas upp. Grävs ner.

USA och FN säger att det som sker är folkmord. Vissa uppskattningar talar om 150 000 försvunna på den här korta tiden. RSF städar efter sig och stänger ute både journalister och hjälparbetare.

Det här är så nära sanningen det går att komma.

De kvinnor och barn som ändå når gränsen bär med sig det som världen hindras från att se.

I lägret Oure Cassoni, som breder ut sig kilometer efter kilometer i öknen på den tchadiska sidan, har 17-åriga Faiza Abdullah Bashar sökt skydd.

Det är en uppgiven plats. Vissa har spänt upp hoplappade trasor, andra söker skuggan under grenar. Faiza sitter på huk under ett träd, direkt i sanden.

Efter flykten har hon inte kunnat sova.

Med henne finns en av hennes storebröder, som hela tiden frågar människor runt dem:

– Var är min mamma? Var är min pappa?

Faiza säger att han är traumatiserad. Att han inte längre är riktig i huvudet.

De såg båda när deras föräldrar dödades. Faizas man dödades samtidigt. Och hennes en månad gamla son.

Hon bar honom på ryggen när skottet kom.

– De sa åt oss att sitta ner på marken. Sedan sa de åt oss att stå upp. Då sköt de mot oss.

Bara Faiza och hennes storebröder överlevde.

För att de sprang.

– Vi har inte fått någon hjälp alls här. Jag är väldigt ledsen. Ibland vill mina bröder inte ens äta för att de mår så dåligt. Vi lämnade allt. Våra föräldrar och allt vi hade.

För dem som dödar är det här logiskt.

– De gör så här för att vi är zaghawa. De dödar zaghawa.

Zaghawa är en av Darfurs icke-arabiska folkgrupper. De är muslimer, precis som de andra grupperna i Darfur, och konflikten handlar inte om religion. Den handlar om makt, mark, resurser och rasism. Ända sedan Sudans självständighet 1956 har staten gjort skillnad på arabiska grupper och människor med mörkare hudfärg, som zaghawa och masalit, som betraktats som lägre stående.

Splittringen skapades under den brittiska kolonialtiden, efter att Darfursultanatet införlivades i Sudan 1916, och blev ett mer än hundra år gammalt sår som aldrig har läkt. När klimatförändringarna och torkan på 1980-talet minskade resurserna och konkurrensen om mark och vatten ökade, gjorde staten konflikten dödlig genom att ta arabiska gruppers parti. Det drev fram det första folkmordet i Darfur 2003.

Sedan 2023 är ett andra folkmord invävt i det större inbördeskriget i Sudan.

De halshögg med kniv

På en vårdcentral i lägret Oure Cassoni sitter 22-åriga Shima Adam Ibrahim med sin sju månader gamla son Walid i knät. Han är akut undernärd. Hon lyssnar koncentrerat när läkaren förklarar hur hon ska använda näringspastan.

Utanför väntar ett hundratal andra mammor i samma situation. Det är en påminnelse om att nästan 29 miljoner sudaneser lider av akut matosäkerhet.

Shima kom hit från al-Fashir med Walid och sin treåriga dotter Wojen för åtta dagar sedan.

– Livet där var väldigt svårt. Det var beskjutning hela tiden och massor av människor dödades. Folk åt löv och den säd som vi brukar ge djuren.

Under flykten såg hon och barnen RSF halshugga tre människor. En kvinna och två män.

– Med kniv, ja. Framför oss.

Hon berättar det som i förbifarten, utan att höja rösten.

– De sköt barn som var zaghawa. De sköt små bebisar. Det låg döda människor i öknen. De tar kvinnor och flickor och våldtar dem. Ibland dödar de dem också.

Shima betalade för att åka på en flakbil med vad hon tror var 25 andra människor. Men alla nådde inte fram.

På vägen stoppade RSF dem. Unga män sorterades ut och avrättades. Det beror inte på vansinne, säger hon lika lugnt.

– De är inte galna. De gillar bara inte svarta.

Enligt FN:s människorättskontor dödades över 6 000 människor de tre första dagarna efter att al-Fashir intogs. Totalsiffror saknas fortfarande, då utredare inte har fått full tillgång till staden.

The Guardian rapporterade senare att al-Fashir blivit ett slakthus och angav en hög, osäker uppskattning: att minst 60 000 människor massakrerades i al-Fashir de första tre veckorna.

Frågan som avgör vem som får leva

Samtidigt som massakrerna pågår och föräldrar förlorar sina barn, har 20-åriga Sause Mohammed satt ett nytt liv till världen under flykten.

I hennes famn ligger 15 dagar gamle Musen. Han ler när solen träffar honom i ansiktet. Hans två storebröder, Mosamil, 3, och Maasin, 4, tittar på honom.

Sauses man, 26-årige Jafar Mohammed, är smal och tärd. Familjen kommer från Kabkabiya, en by på vägen från al-Fashir, och har precis korsat gränsen till Tiné i Tchad. De sjunker ihop på marken och väntar på att registreras som flyktingar.

– Det gick inte att vara kvar. Det kom drönare som bombade och livet var hemskt. Det enda vi har haft att äta under kriget är hirs, säger Jafar.

De har lurat döden.

Han berättar att de passerade ett trettiotal vägspärrar under flykten och att RSF ville veta samma sak vid varje kontroll.

– De frågade: “Vilken stam tillhör du?”

Familjen är zaghawa, en folkgrupp som RSF ser som sina fiender. Zaghawa har en roll i väpnade motståndsgrupper i Darfur och är allierade med regeringsstyrkorna, SAF, som RSF ligger i inbördeskrig med.

– Misstänker de att du är zaghawa kan de gripa dig, tortera dig, skjuta dig. Vi ljög och sa att vi är fur.

Fur är Darfurs historiska huvudstam, som regionen är döpt efter – furfolkets hem. De är väldigt utsatta och folkmördas också i Darfur, men Jafar säger att i området där de var rensar RSF främst ut zaghawa.

Vid vägspärrarna kan ett svar bestämma om ett nyfött barn får leva.

Folkmordet är inte kaotiskt. Det är systematiskt.

Med förlusterna som enda bagage

De flesta som når Tchad bär bara på berättelserna om det som tagits ifrån dem.

Inte pengarna. Inte guldet. Inte fotoalbumen. Inte telefonerna med numren till dem som kanske fortfarande lever. Inte kropparna av dem de inte kunde begrava.

Bara berättelserna.

15-åriga Maha Mohammad Hassan från al-Fashir börjar skratta högt när hon tänker på det första hon förlorade. Före kriget gick hon i skolan och tyckte om att titta på franska tv-serier.

– Jag tyckte om serierna för deras liv var så bra. Alla hade fina hus. Allt de gjorde var så fint.

Hon knäcker fingrarna. Leendet försvinner i samma rörelse.

– Sedan kom flygplanen och drönarna. De bombade hela tiden. Min mamma dödades i vårt hus. De sköt henne. Jag flydde med mina bröder. På vägen såg vi hur de dödade och våldtog.

27-åriga Tagua Badr Djohonda kommer också från al-Fashir. Hon säger att hon aldrig mer vill tillbaka till Sudan.

– Allt vi har är förstörelse. Om jag skulle komma tillbaka skulle jag bara hitta jorden. De har dödat hela familjer. De är bara borta.

Hennes hus bombades när hennes dotter var där. Dottern klarade sig.

När Tagua flydde stoppade RSF henne och andra på vägen. De tog allt de hade med sig. Fyra personer dödades. Själv blev hon slagen.

– Om du inte har något som de kan stjäla från dig så slår de dig.

De slog henne med elkablar.

– Du kan se ärren, säger hon och drar upp kjolen.

Det finns en annan slags förlust.

En som aldrig blir färdig.

Inte död, inte liv. Bara ovisshet. En sorg som ligger kvar i kroppen och gnager, timme efter timme, eftersom en mamma inte vet om hon ska sörja sina barn eller fortsätta hoppas. Om de är hungriga. Om de är rädda. Om de ropar efter henne. Om de tror att hon har övergett dem. Om de ens lever.

Det är den förlusten 29-åriga Esma Usama bär med sig över gränsen till Adré, längre söderut i Tchad.

Hon lider av en kronisk sjukdom och behöver opereras för problem med trycket i ögonen. Hon kommer från huvudstaden Khartoum, 144 mil bort – ett avstånd nästan jämförbart med hela Sveriges längd.

En dag behövde hon ta sig till sjukhus. Hennes två döttrar, 9 och 12 år gamla, blev kvar hemma med sin mormor.

Medan Esma var på sjukhuset bröt striderna ut så våldsamt att hon aldrig kunde ta sig tillbaka till huset. Sedan dess har hon flytt genom Sudan i månader, tillsammans med sin yngsta dotter. Soldater har stulit allt de hade med sig.

Även mobilen.

När hon pratar om döttrarna hon lämnade bakom sig börjar hon gråta och kan inte sluta.

– Ingen från min familj vet om jag lever eller är död. Och jag vet inte heller om de lever eller är döda, säger hon.

Esma och dottern har inte fått något tält. De är hungriga.

Slutet av vägen

Vägen ut ur Sudan leder inte till trygghet. Den leder till nästa del av katastrofen.

De är framme. Men de är inte räddade.

Tchad är ett av världens fattigaste länder och har tagit emot 1,2 miljoner sudanesiska flyktingar. Läger breder ut sig i öknen, men alla får inte plats i tält. Människor sover under träd. Barn väntar på mat. Traumatiserade mammor väntar på vård.

De som överlevt folkmordet får fortsätta överleva lite till.

Även här är de oskyddade. Även här utsätts de för våld. Samtidigt är de humanitära insatserna bara finansierade till 12–15 procent, enligt FN:s samordningsorgan för humanitär hjälp.

Runt dem finns hettan, sanden, hungern och tystnaden efter alla som inte kom.

De som nådde gränsen kan berätta vad de såg. Vad världen hindrades från att se.

Resten syns bara från rymden.

Läs fördjupningar om Sudan:

Det blåser upp till åskstorm i kustbergen, som om naturen har bestämt sig för att sätta fonden för den här historien. Nere i dalen, över fälten i Al-Rusafa, är vinden så isande att ingen vill vara ute. I den fattiga byn mellan Tartus, Hama och Homs bor runt 1 600 människor, övervägande alawiter – en esoterisk religiös minoritet som även familjen Assad tillhör.

På golvet i ett anspråkslöst stenhus sitter 54-åriga Ghada Ali och lägger in grenar i kaminen. Det sprakar hemtrevligt när träet tar eld. Hon häller hett vatten över yerba mate och räcker över en kopp med örtteet, en viktig social tradition i den här delen av Syrien. Det är strömavbrott och hon ställer tillbaka kitteln bredvid gascylindern.

Hennes man, 55-årige Rashid Saad, kommer in med en vit sjal runt huvudet och frusna händer. Han kramar välkomnande om mig och pussar mina kinder. Mitt i denna knapphet och mänskliga värme bor en bondefamilj vars liv har slagits sönder.

– Sättet min son dödades på var väldigt brutalt, säger Rashid.

Bland de brutalaste i landets historia

Massakrerna på ett fyrtiotal platser i alawitiska samhällen i Syriens kustregion tillhör de mest brutala och intensiva massdåden mot civila i landets moderna historia. De pågick i tre dygn, helgen den 7–9 mars 2025, utan att stoppas. Dessutom har de fortsatt lågintensivt efter det.

Säkerhetsstyrkor kopplade till den nya syriska övergångsregeringen tömde hela byar och utplånade hela familjer. Män, kvinnor, barn, äldre och rörelsehindrade förnedrades, torterades och avrättades. Skallar slogs sönder med metallrör, ögon petades ut, hus sattes i brand. Människor kidnappades och kom inte tillbaka levande.

Read more

Det fanns så många sidor av det liv som var Rahas. Det fanns den fåniga, utåtriktade Raha, hon som dansade på taket med sitt mörkbruna hår fladdrande i vinden och armarna utsträckta, medan hon sjöng sånger hon hittade på i stunden med rim som bara flödade ur henne.

Hon gav kameran ett retsamt leende innan hon brast ut i ett hysteriskt skratt, allt medan hennes pappa Reza fångade varje ögonblick bakom linsen.

Raha. Hans enda barn. Hela hans värld.

Read more

Flugor, kråkor och hyenor suger och sliter lystet i getter, kor och kameler som inte orkat längre, och i människobarn, som desperata mammor grävt ner med sina bara händer, men inte klarat av att täcka över ordentligt. Högarna som de svept ihop virvlar iväg mellan deras fingrar, sväljs av den torra savannen. Inte ens de sista viloplatserna undgår nöden och förgängligheten.

Asätarna cirkulerar ivrigt på himlen och bakom taggbuskarna, ser fram emot att fler överlevare ska stupa och bli till en bukfylla av kött, senor, ögon. Miljontals boskap och tiotusentals människor har redan gått under. Skelett och kranier blir kvar som tysta vittnen i hettan och dammet.

Året är 2023 när vi börjar följa torkan, som håller folket i sitt benhårda grepp. Under den senaste månaden har sexåriga Quraama Mu’allim Ibrahims skelett börjat avteckna sig. Inte barskrapat som de hon sett på marken, men tydligt framträdande med vassa kanter.

Hemma i byn finns hennes mamma och fyra syskon i en kusligt osäker tillvaro, där mat och vatten är som en gulnad minnesbild från förr. Mjölken försvann med djuren, skördarna har förstörts och det går inte längre att odla. Flodbankarna är tomma och fylls på med sopor, urin och avföring.

Fem regnsäsonger har svikit, följt av kraftiga skyfall som forsade genom den spruckna jorden och orsakade översvämningar och skred, samt en grogrund för de parasiter som smyger sig mot Quraamas hjärna, men det vet hon inte än.

Till provinshuvudstaden Baidoa stapplar utmattade gestalter täckta av orange ökensand och kläder slitna som deras anleten. Några är traumatiserade av vad de tvingats göra, som 36-åriga Kusan Hassan Isak. Hennes tre dygn långa flykt till fots var så fylld av skräck att hon inte tror att den någonsin kommer släppa taget om henne.

Grävde ner barnen

Längs vägen har två av hennes barn dött av undernäring och törst och hon hade inget annat val än att snabbt gräva ner sin treårige son, Mohammed Abdi, och sin sexåriga dotter, Hindiyo Aden. Hon gjorde allt hon kunde för att ge dem värdiga viloplatser i den brända jorden.

En mammas högsta önskan är att barnen ska vara trygga, men hon klarade inte av att skydda dem, inte ens deras lik. Små kroppar som en gång vuxit inuti hennes mage, nu övergivna och serverade till hyenorna vid en omärkt vägkant.

– Jag kan aldrig hitta dem igen, viskar hon kvävd av fasa.

Andra är sjuka och döende, som sexåriga Quraama som har blivit medvetslös efter den sexmila vandringen från sin by. Hennes mamma var djupt orolig för henne, så mycket vikt som hon tappat. När Quraama dessutom blev varm av feber skickade hon iväg henne med farfar, för att själv stanna kvar hemma med de andra barnen.

De svältande som söker räddning kommer i en exodus till Baidoa, över en halv miljon, och förändrar hela stadsbilden. Människorna tvingas just hit, eftersom den militanta jihadistorganisationen al-Shabaab kontrollerar territoriet runt staden och bistånd i regionen endast når Baidoa.

Hundratusentals tält reses tätt inpå varandra. Tröstlösa kupor av torra kvistar, lappade med solblekta trasor och plastpåsar. Mil efter mil av brokiga, dystopiska kolonier, där hoppet om ett bättre liv yr bort mot horisonten tillsammans med skräpet och dammet. Lämnar människorna ensamma med sin förbannelse och förtvivlan.

När Quraama vaknar igen är hon inlagd på barnintensiven på provinssjukhuset. Hennes händer är kraftigt lindade i vita gasbindor, för att förhindra att hon river ut den näringssond som är fasttejpad mot ena kinden och instucken i en näsborre.

Över henne hänger ett myggnät och under henne ligger en tillklippt, svart pressening, som om hennes öde redan har bestämts, redo att städas undan. Plasten klibbar mot huden, som glänser av svett och stramar över de sköra benpiporna. Armbågsleden är större än överarmen där hennes huvud vilar, det ovala ansiktet är fint, de mandelformade ögonen vill inte dö.

Den mest groteska detaljen är sladden knuten runt hennes handled – en laddningssladd till en mobil. Andra änden av sladden är fäst vid sjukhussängens gallerliknande metallram. Hon är fastbunden i en mardröm.

Tiotusentals offrade

Både Quraamas och Kusans lidande är en konsekvens av människans girighet. Den ökade användningen av fossila bränslen och avskogning har skapat katastrofen. Extremtorkan i Somalia, som dödade minst 71 000 människor enbart mellan 2022 och 2024, varav 40 procent var små barn, och de efterföljande översvämningarna som ledde till sjukdomsepidemier och ytterligare död skulle aldrig ha inträffat i en värld som var 1,2 grader svalare.

2024 blev det varmaste året som någonsin uppmätts, med en global medeltemperatur 1,6 grader över den förindustriella nivån från perioden 1850-1900.

2025 inleddes med att mer än tiotusen hem brann ner i Los Angeles och miljontals människor utsattes för hälsofarlig rök, något som ledde till rubriker i Sverige då svenska kändisar drabbades.

Klimatkrisen slår världen över, men frontlinjen går här hos de mest utsatta vid ekvatorn. Det är särskilt ojämlikt, då de som betalar det högsta priset har bidragit minst till de utsläpp som dödar dem.

Mammornas kamp

Mellan sjukhuset där Quraama är fångad i krisen och Kusans trånga lappverk till tält, där det bara finns en kartong och ett par sjalar att sitta och sova på, är det inte många kilometer. Kusan har en dotter i Quraamas ålder, femåriga Nora som överlevt. Hon står i tältöppningen med en outgrundligt plågad blick och en skarp bekymmersrynka.

– När kommer de tillbaka? undrar hon som alltid.

Kusan vet aldrig vad hon ska svara henne om de döda syskonen. Ögonen är röda av salt svett och gråt, hon sänker dem mot sitt knä och tittar på sin yngsta, tvåårige Abdi Nasser, som också ser ledsen och fundersam ut med händerna i munnen.

– Jag hade sju barn …, börjar hon.

Ångesten trycker över bröstet, det blir som ett vakuum i lungorna.

– … nu har jag fem.

– Förlåt. Jag har inte varit glad sedan jag förlorade barnen. Jag tänker på dem hela tiden. Även när jag sover tänker jag på dem och känner smärta.

Kusans hemby, Moori Waraabe, styrs av al-Shabaab. Före torkan var familjens enda försörjningskälla åtta kor och en kamel. Boskap är den viktigaste ekonomiska och sociala tillgången och historiskt har samhällen förlitat sig på sedvanerätt för att samarbeta om betesmarker och vattenhål.

Men sinande resurser i klimatkrisens spår, i kombination med politisk instabilitet, har försvagat dessa starka traditioner och lett till ökad konflikt. Al-Shabaab krävde skatt på djuren och på att ta dem till vattenkällor, vilket pressade byborna enormt.

Samtidigt försökte den somaliska regeringen, med stöd av USA, utnyttja det utarmade folket genom att ge dem vapen för att bekämpa al-Shabaab. Den militära offensiv som inleddes 2022 beskrevs som en framgång i det så kallade kriget mot terrorismen, men avstannade utan att framgång uppnåtts.

Då djuren började dö insåg Kusan att slutet var nära. Getterna dör först, följda av korna. När kamelerna dör vet somalierna vad som väntar, de behöver inte läsa några nedslående rapporter med framtidsstatistik. Getter, kor, kameler och människan själv – det är ordningen.

Miljontals hotas

Den som öppnar rapporterna vet att prognosen är mörkare än natthimlen ovanför trastälten. År 2020 fanns det 30 miljoner klimatflyktingar i världen. År 2050 räknar experter med att antalet kommer stiga till 1,2 miljarder klimatflyktingar. De ekonomiska förlusterna förväntas uppgå till 137,5 biljoner kronor och kostnaderna för hälsovården ökas med 12,1 biljoner kronor. Det handlar om totalt 149,6 biljoner.

Dessutom beräknas ytterligare 14,5 miljoner människor att dö till följd av klimatförändringarna.

Vi är på väg ut ur livets korridor, den stabila klimatzon där civilisationen överhuvudtaget blev möjlig.

USA:s ”krig mot terrorismen” efter 11 september 2001 har kostat 88 biljoner och lett till att 4,5 miljoner människor har dött. Att offensiven mot al-Shabaab misslyckades visar att USA, trots det totala fiaskot i Afghanistan, fortfarande inte har lärt sig att deras taktik för kontraterrorism inte fungerar. Återigen stödjer de en svag, korrupt regering som inte tillfredsställer folkets grundläggande behov och därför inte kan övertyga dem om att de är bättre än jihadisterna.

Det går att argumentera för att det är en tid när mer samarbete, inte mer splittring, krävs för att tackla säkerhetsfrågorna och klimatförändringarna, vilket i slutänden skulle gynna allas överlevnad.

Intensivvårdsläkaren Muhammad Ali kommer in i Quraama sal. Med ett stetoskop runt nacken och pennor i skjortfickan bläddrar han i journalen och redogör för hennes tillstånd i siffror: Hon borde väga 20 kilo, men när hon lades in för fem dagar sedan vägde hon bara 9,4 kilo. Nu har hon minskat till 9,2 kilo. Han betraktar den utsatta, tunna silhuetten, med fötter bredare än underbenen.

– Vi har skrivit ut flera antibiotika, men hon har blivit sämre. När man är så här kraftigt undernärd blir immunförsvaret extremt svagt. Risken för följdsjukdomar ökar och man får svårare att överleva dem.

Han förklarar att hennes undernäring är livshotande i sig.

– Men det vi behandlar är hennes följdsjukdom, som är en hjärninflammation.

Våldtäkter och mord

I en varmare värld blir torkperioderna både mer frekventa och intensiva, samtidigt som fuktigheten i atmosfären ökar. När det väl regnar kommer störtfloder som orsakar översvämningar och spridning av sjukdomar, som kolera, malaria, tuberkulos, denguefeber och hjärninflammation.

I lägren är det mest kvinnor och barn, som brottas med sysslor som att gå ut och samla ved, en farlig uppgift då våldtäkter och även mord är vanliga.

Männens frånvaro förklaras av att de som är i vapenför ålder hindras att fly av olika sidor som vill rekrytera dem till soldater, eller så väljer de att stanna för att skydda tillgångar.

De som ändå finns i lägren går in till staden på dagarna för att söka dagsverke. Där blandas sorlet med tutandet av tuktuks, cyklar lagas och några vattenmeloner ställs ut till försäljning.

En man erbjuder växling av pengar, han håller i buntar med smutsbruna somaliska sedlar, en raritet på väg att falla sönder, då det har inte tryckts pengar i landet sedan inbördeskriget bröt ut 1991. Istället används mobilpengar, ett välfungerande system som utvecklades i Somalia långt innan Swish fanns i Sverige.

När det är dags för bön fylls en moské och de hundratals som inte får plats breder ut sina bönemattor på gatan utanför och blockerar trafiken. En bit bort lyfts coca-cola-flaskor ur en lastbil och packas på en åsnekärra. Nästan allt som säljs här är importerat, en lyx för stadsborna som lever i armod, en ouppnåelig dröm för flyktingarna.

I fotänden av Quraamas sjukhussäng har hennes farfar, 60-åriga Ibrahim Abdullah, som gick de sex milen med henne hit, satt sig. Han stirrar spänt rakt ut, spottar ljudligt i en kopp och kommer plötsligt på mobilsladden som Quraama är bunden med. Lösgör den skamset från hennes handled och ursäktar sig med att han är den enda från familjen som är här.

– Jag kan inte se till henne hela tiden, ibland måste jag gå på toaletten och ibland måste jag sova.

Räddade deras liv

En annan människa som också flytt till Baidoa med barnbarn är 80-åriga Fadouma Ibrahim Idow, som kommit ända från Bakool, nästa provins norrut.

Hon är klädd i starka röda färger och står rak i hettan, som en symbol för motstånd. Ansiktet är väderbitet, runt halsen hänger en mobil i ett snöre. Orden flödar kvickt och de rynkiga händerna gestikulerar ivrigt.

– Jag var törstig, snubblade och slog ut min tand. Men jag fortsatta bara trycka på framåt, gå och gå! Jag gick med mina barnbarn, fyra föräldralösa barn, det var bara vi. Det tog många dagar.

Hon räddade livet på barnbarnen, mellan fem till tolv år gamla, efter att deras föräldrar dog.

– Vi var så hungriga. Vi var tvungna att gå, leta efter mat. Jag var hela tiden rädd för hungern!

Extremtorkan som drabbade östra Afrika mellan 2000 och 2023 nådde bibiliska proportioner och påverkade 100 miljoner människor, varav 60 miljoner riskerade akut matbrist. Tio miljoner boskapsdjur dog på Afrikas horn, varav fyra miljoner i Somalia.

Sedan dess har nyhetsflödet tystnat och världen vänt bort blicken, trots att situationen förvärrats. 2024 började med en två månader lång koleraepidemi, som ökade antalet undernärda. Vårregnen var tyngre än vanligt och översvämningar tvingade åter många från sina hem och sedan uteblev de korta höstregnen.

Inte värt att leva

2025 är det torka igen. Ali ska fylla fem i juli. Han är son till 30-åriga Hafsa. Sedan två år tillbaka sitter de fast i ett läger i Baidoa, utan försörjning efter att deras boskap dog när himlen svek. De kan inte återgå till att vara herdar utan djur, på en jord som en gång gav liv men nu förgör. Barnen i lägret sträcker ut sina små händer under en vattentank som står och droppar.

Bristen är allvarlig. 6,6 miljoner har inte tillräckligt med vatten. Biståndsorganisationer är frånvarande, trots det uppenbara lidandet här. Dessutom finns det inte längre någon ved i området där mammorna brukade samla och de vågar inte söka sig längre bort av rädsla för överfallsvåldtäkterna. Inte ens barnen går säkra för våldet.

Utan eld kan kvinnorna inte laga någon mat alls och de letar hela tiden efter alternativa sätt att få inkomst, som att tvätta någons kläder eller andra saker som kan ge något i utbyte, men dessa möjligheter minskar.

Hafsa har kämpat förtvivlat för att få något i Alis mage, men nu har hoppet försvunnit. Hon tror inte att att han kommer överleva till sin födelsedag, kanske dör han om bara några dagar. Många står inför samma öde.

En annan mamma säger att de kommer ta emot alla prövningar som Allah ger dem, men att detta inte är ett liv värt att leva.

I februari 2026 larmar FN för att 6,5 miljoner människor riskerar akut hunger. Två miljoner är på IPC-nivå 4, vilket innebär att de behöver omedelbar hjälp för att överleva. Särskilt svårt är det för de minsta: 1,84 miljoner barn under fem år riskerar akut undernäring 2026, där 483 000 riskerar svår akut undernäring.

Enbart 2022 dog 107 530 barn under fem år i Somalia.

Tystnaden efter döden

Läget förvärras av att hjälparbetet är underfinansierat. 2025 års humanitära plan för Somalia blev bara 29 procent finansierad, vilket tvingat aktörer att dra ned samtidigt som behoven ökar.

Sexåriga Quraama fick aldrig uppleva värdighet. När hon var tre år slutade regnet falla och hon kunde aldrig mer äta sig mätt. Den sista tiden fick hon inte ens dela med sin mamma och syskon. När hon kom till provinssjukhuset i Baidoa lades i snitt tio barn in varje dag. Alla överlevde inte. Intensivvårdsläkaren Muhammad Ali skakade på huvudet som svar på om Quraama skulle klara sig.

Tystnaden som följde ekar än.