Tonårskillarna står i en halvcirkel utanför skolan. Händerna i fickorna, sluttande axlar. Det är sen fredagskväll och de har varit ute med sina epor. Kört runt planlöst. När de hörde att parkeringen framför Brinellskolan öppnades för att tända ljus åkte de hit direkt.

De är bland de första på plats. Bara en handfull ljus är tända.

De ser ut som vilka killar som helst. Men känslorna de bär på är främmande för de flesta.

I dag är de medvetna om att de kan dö.

De är tysta. Tittar mot ljusen. Tittar ned i gräset. Tänker på vännen som ligger på sjukhus med allvarliga skador från gärningsmannens svärd.

– Jag vet inte vad jag känner, viskar en av dem. Jag känner mig alldeles tom.

En annan i gänget berättar att han träffat den utpekade gärningsmannen och en gång fiskat med honom från bron borta vid Västanfors kyrka. Men det är nog mer än ett år sedan nu. Han beskriver honom som snäll. Tyckte att han verkade omtänksam, en som såg andra.

Sedan måste något ha hänt. Eller så märkte han bara inte de mörka sidorna när de fiskade.

Read more

De tidiga morgnarna i Havanna är heta, mörka och tysta. När solen sakta stiger upp över havet i Karibien är det enda ljuset en och annan förbipasserande moped som skramlar fram på tomma gator bland fallfärdiga hus. Fönsterluckorna står öppna och släpper in den fuktiga morgonluften och antagligen alldeles för många myggor.

Inne i hemmen är det värre än utomhus. Det finns ingen luftkonditionering, inga fläktar och ingen belysning, eftersom det sällan finns någon el. Nuförtiden kommer strömmen knappt tillbaka.

Det kan gå flera dagar mellan gångerna, och som mest är den på i ett par timmar. Då skyndar sig människor att tvätta, ladda telefoner och batterier, titta på tv eller bara få en stund över till vardagen.

Read more

Så länge han kan minnas har 65-årige Asef gått till synagogan Rafi’ Nia i hjärtat av Irans huvudstad, på gångavstånd från Teherans universitet och alldeles intill Valiasravenyn, Mellanösterns längsta gata, kantad av platanträd. Här har han bett, firat högtider och samlats med andra ur Irans judiska gemenskap.

Synagogan uppfördes 1958, under Pahlavi-eran, och har i decennier varit en stillsam och självklar del av församlingens religiösa och sociala liv.

På kvällen den 6 april 2026, drygt en månad in i kriget, gick Asef till Rafi’ Nia tillsammans med dussintals andra församlingsmedlemmar för att fira pesach. I det osäkra läget, medan de amerikansk-israeliska bombningarna mot Iran intensifierades, kändes det särskilt viktigt att samlas för den judiska påsken.

– Vi lät inte konflikten hindra oss från att fira. Vi ville hålla våra traditioner vid liv trots krigets alla svårigheter, säger Asef.

Inne i synagogan rådde en stunds frid. Stämningen var högtidlig men varm, med dämpat ljus. Från det mönstrade taket hängde takfläktar. Persiska mattor täckte golvet och mintgröna gardiner hängde framför de utsmyckade fönstren.

Böner lästes lågmält medan stycken ur Toran reciterades. Män och kvinnor satt åtskilda, som traditionen föreskriver. Asef bar kippa och en prydligt instoppad skjorta.

När gudstjänsten var över klev han ut på Teherans ovanligt öde gator och gick hem genom mörkret.

Morgonen därpå vaknade han till nyheten att synagogan där han hade bett bara några timmar tidigare låg i ruiner.

Read more

Den gulbruna sanden mättar morgonluften, som redan är het. När solen går upp och letar sig genom dammet blir allt till ett svävande dis. En bedrägligt vacker horisont mitt i fasan. De borde ha kommit nu. Men mellan Tiné i Tchad och Tina i Sudan är öknen nästan tom. Bara ibland bryts stillheten av det dova knakandet från träkärror som rullar över gränsen, dragna av påpiskade hästar och åsnor, lastade med människor vars utmattning verkar hämtad ur en annan tid.

Det är i början av november 2025 och det har gått två veckor sedan staden al-Fashir i Darfur, 30 mil härifrån, föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces, RSF, som begår folkmord i Darfur.

RSF belägrade staden i arton månader. Grävde jordvallar runt den för att människorna inte skulle kunna ta sig ut. Hindrade allt från att komma in, förutom de urskillningslösa bomberna.

Som inringningen av Stalingrad. Men den varade i två månader. Inte arton.

Omkring 260 000 människor har varit instängda i al-Fashir och tvingats äta löv och djurfoder, tryckt sig mot marken under konstant beskjutning och sett staden förvandlas till ruiner.

FN varnade länge för att något ännu värre kommer hända när RSF intar staden. Nu har den dagen kommit och hjälporganisationer väntar vid gränsen på att flyktingarna ska strömma in för att få mat och skydd.

Men bara några tusen når fram.

Resten är som uppslukade av öknen.

Samtidigt dyker spåren efter de försvunna upp. Men inte i öknen, utan i satellitbilder.

För första gången kan forskare se blod på marken från rymden. Genom att studera bilderna kan de följa hur RSF samlar ihop kroppar i högar. Eldar upp dem. Gräver ner dem.

De varnar för pågående massakrer.

Det kommer en uppskattning om att 150 000 av de 260 000 människorna är försvunna. RSF städar efter sig och stänger ute både journalister och hjälparbetare.

När ingen släpps in blir satellitbilderna och de överlevande det närmaste sanningen världen kommer.

De kvinnor och barn som ändå når gränsen bär med sig det som världen hindras från att se.

Det här är deras vittnesmål.

Till lägret Oure Cassoni har 17-åriga Faiza Abdullah Bashar kommit. Hon skymmer sig för solen under ett träd.

Efter flykten har hon inte kunnat sova.

Med henne finns en av hennes storebröder, som hela tiden frågar människor runt dem:

– Var är min mamma? Var är min pappa?

Faiza säger att han är traumatiserad. Att han inte längre är riktig i huvudet.

De såg båda när deras föräldrar dödades. Faizas man dödades samtidigt. Och hennes en månad gamla son.

Hon bar honom på ryggen när skottet kom.

– De sa åt oss att sitta ner på marken. Sedan sa de åt oss att stå upp. Då sköt de mot oss.

Bara Faiza och hennes storebröder överlevde. För att de sprang.

– Vi har inte fått någon hjälp alls här. Jag är väldigt ledsen. Ibland vill mina bröder inte ens äta för att de mår så dåligt. Vi lämnade allt. Våra föräldrar och allt vi hade.

Hon sätter ord på folkmordets logik.

– De gör så här för att vi är zaghawa. De dödar zaghawa.

Zaghawa är en av Darfurs icke-arabiska folkgrupper. De är muslimer, precis som de andra grupperna i Darfur, och konflikten handlar inte om religion. Den handlar om makt, mark, resurser och rasism.

Ända sedan Sudans självständighet 1956 har staten gjort skillnad på arabiska grupper och människor med mörkare hudfärg, som zaghawa och masalit, som betraktats som lägre stående.

Splittringen skapades under den brittiska kolonialtiden, efter att Darfursultanatet införlivades i Sudan 1916, och blev ett mer än hundra år gammalt sår som aldrig har läkt.

När klimatförändringarna och torkan på 1980-talet minskade resurserna och konkurrensen om mark och vatten ökade, gjorde staten konflikten dödlig genom att ta arabiska gruppers parti. Det drev fram det första folkmordet i Darfur 2003.

Sedan 2023 är ett andra folkmord invävt i det större inbördeskriget i Sudan.

De halshögg med kniv

På en vårdcentral i lägret Oure Cassoni sitter 22-åriga Shima Adam Ibrahim med sin sju månader gamla son Walid i knät. Han är akut undernärd. Hon lyssnar koncentrerat när läkaren förklarar hur hon ska använda näringspastan.

Utanför väntar ett hundratal andra mammor i samma situation. Nästan 29 miljoner sudaneser lider av akut matosäkerhet.

Shima kom hit från al-Fashir med Walid och sin treåriga dotter Wojen för åtta dagar sedan.

– Livet där var väldigt svårt. Det var beskjutning hela tiden och massor av människor dödades. Folk åt löv och den säd som vi brukar ge djuren.

Under flykten såg hon och barnen RSF halshugga tre människor. En kvinna och två män.

– Med kniv, ja. Framför oss.

Hon berättar det som i förbifarten, utan att höja rösten.

– De sköt barn som var zaghawa. De sköt små bebisar. Det låg döda människor i öknen. De tar kvinnor och flickor och våldtar dem. Ibland dödar de dem också.

Shima betalade för att åka på en flakbil med vad hon tror var 25 andra människor. Men alla nådde inte fram.

På vägen stoppade RSF dem. Unga män sorterades ut och avrättades. Det beror inte på vansinne, säger hon lika lugnt.

– De är inte galna. De gillar bara inte svarta.

Enligt FN:s människorättskontor dödades över 6 000 människor de tre första dagarna efter att al-Fashir intogs. Totalsiffror saknas fortfarande, då utredare inte har fått full tillgång till staden.

The Guardian rapporterade senare att al-Fashir blivit ett slakthus och angav en hög, osäker uppskattning: att minst 60 000 människor massakrerades i al-Fashir de första tre veckorna.

Frågan som avgör vem som får leva

Samtidigt som massakrerna pågår och föräldrar förlorar sina barn, har 20-åriga Sause Mohammed satt ett nytt liv till världen under flykten.

I hennes famn ligger 15 dagar gamle Musen. Han ler när solen träffar honom i ansiktet. Hans två storebröder, Mosamil, 3, och Maasin, 4, tittar på honom.

Sauses man, 26-årige Jafar Mohammed, är smal och tärd. Familjen kommer från Kabkabiya, en by på vägen från al-Fashir, och har precis korsat gränsen till Tiné i Tchad. De sjunker ihop på marken och väntar på att registreras som flyktingar.

– Det gick inte att vara kvar. Det kom drönare som bombade och livet var hemskt. Det enda vi har haft att äta under kriget är hirs, säger Jafar.

De har lurat döden.

Han berättar att de passerade ett trettiotal vägspärrar under flykten och att RSF ville veta samma sak vid varje kontroll.

– De frågade: “Vilken stam tillhör du?”

Familjen är zaghawa, en folkgrupp som RSF ser som sina fiender. Zaghawa har en roll i väpnade motståndsgrupper i Darfur och är allierade med regeringsstyrkorna, SAF, som RSF ligger i inbördeskrig med.

– Misstänker de att du är zaghawa kan de gripa dig, tortera dig, skjuta dig. Vi ljög och sa att vi är fur.

Fur är Darfurs historiska huvudstam, som regionen är döpt efter – furfolkets hem. De är väldigt utsatta och folkmördas också i Darfur, men Jafar säger att i området där de var rensar RSF främst ut zaghawa.

Vid vägspärrarna kan ett svar bestämma om ett nyfött barn får leva.

Folkmordet är inte kaotiskt. Det är systematiskt.

Med förlusterna som enda bagage

De flesta som når Tchad bär bara på berättelserna om det som tagits ifrån dem.

Inte pengarna. Inte guldet. Inte fotoalbumen. Inte telefonerna med numren till dem som kanske fortfarande lever. Inte kropparna av dem de inte kunde begrava.

Bara berättelserna.

15-åriga Maha Mohammad Hassan från al-Fashir börjar skratta högt när hon tänker på det första hon förlorade. Före kriget gick hon i skolan och tyckte om att titta på franska tv-serier.

– Jag tyckte om serierna för deras liv var så bra. Alla hade fina hus. Allt de gjorde var så fint.

Hon knäcker fingrarna. Leendet försvinner i samma rörelse.

– Sedan kom flygplanen och drönarna. De bombade hela tiden. Min mamma dödades i vårt hus. De sköt henne. Jag flydde med mina bröder. På vägen såg vi hur de dödade och våldtog.

27-åriga Tagua Badr Djohonda kommer också från al-Fashir. Hon säger att hon aldrig mer vill tillbaka till Sudan.

– Allt vi har är förstörelse. Om jag skulle komma tillbaka skulle jag bara hitta jorden. De har dödat hela familjer. De är bara borta.

Hennes hus bombades när hennes dotter var där. Dottern klarade sig.

När Tagua flydde stoppade RSF henne och andra på vägen. De tog allt de hade med sig. Fyra personer dödades. Själv blev hon slagen.

– Om du inte har något som de kan stjäla från dig så slår de dig.

De slog henne med elkablar.

– Du kan se ärren, säger hon och drar upp kjolen.

Det finns en annan slags förlust.

En som aldrig blir färdig.

Inte död, inte liv. Bara ovisshet. En sorg som ligger kvar i kroppen och gnager, timme efter timme, eftersom en mamma inte vet om hon ska sörja sina barn eller fortsätta hoppas. Om de är hungriga. Om de är rädda. Om de ropar efter henne. Om de tror att hon har övergett dem. Om de ens lever.

Det är den förlusten 29-åriga Esma Usama bär med sig över gränsen till Adré, längre söderut i Tchad.

Hon lider av en kronisk sjukdom och behöver opereras för problem med trycket i ögonen. Hon kommer från huvudstaden Khartoum, 144 mil bort – ett avstånd nästan jämförbart med hela Sveriges längd.

En dag behövde hon ta sig till sjukhus. Hennes två döttrar, 9 och 12 år gamla, blev kvar hemma med sin mormor.

Medan Esma var på sjukhuset bröt striderna ut så våldsamt att hon aldrig kunde ta sig tillbaka till huset. Sedan dess har hon flytt genom Sudan i månader, tillsammans med sin yngsta dotter. Soldater har stulit allt de hade med sig.

Även mobilen.

När hon pratar om döttrarna hon lämnade bakom sig börjar hon gråta och kan inte sluta.

– Ingen från min familj vet om jag lever eller är död. Och jag vet inte heller om de lever eller är döda, säger hon.

Esma och dottern har inte fått något tält. De är hungriga.

Slutet av vägen

Vägen ut ur Sudan leder inte till trygghet. Den leder till nästa del av katastrofen.

De är framme. Men de är inte räddade.

Tchad är ett av världens fattigaste länder och har tagit emot 1,2 miljoner sudanesiska flyktingar. Läger breder ut sig i öknen, men alla får inte plats i tält. Människor sover under träd. Barn väntar på mat. Traumatiserade mammor väntar på vård.

De som överlevt folkmordet får fortsätta överleva lite till.

Även här är de oskyddade. Även här utsätts de för våld. Samtidigt är de humanitära insatserna bara finansierade till 12–15 procent, enligt FN:s samordningsorgan för humanitär hjälp.

Runt dem finns hettan, sanden, hungern och tystnaden efter alla som inte kom.

De som nådde gränsen kan berätta vad de såg. Vad världen hindrades från att se.

Resten syns bara från rymden.

Läs fördjupningar om Sudan:

Det blåser upp till åskstorm i kustbergen, som om naturen har bestämt sig för att sätta fonden för den här historien. Nere i dalen, över fälten i Al-Rusafa, är vinden så isande att ingen vill vara ute. I den fattiga byn mellan Tartus, Hama och Homs bor runt 1 600 människor, övervägande alawiter – en esoterisk religiös minoritet som även familjen Assad tillhör.

På golvet i ett anspråkslöst stenhus sitter 54-åriga Ghada Ali och lägger in grenar i kaminen. Det sprakar hemtrevligt när träet tar eld. Hon häller hett vatten över yerba mate och räcker över en kopp med örtteet, en viktig social tradition i den här delen av Syrien. Det är strömavbrott och hon ställer tillbaka kitteln bredvid gascylindern.

Hennes man, 55-årige Rashid Saad, kommer in med en vit sjal runt huvudet och frusna händer. Han kramar välkomnande om mig och pussar mina kinder. Mitt i denna knapphet och mänskliga värme bor en bondefamilj vars liv har slagits sönder.

– Sättet min son dödades på var väldigt brutalt, säger Rashid.

Bland de brutalaste i landets historia

Massakrerna på ett fyrtiotal platser i alawitiska samhällen i Syriens kustregion tillhör de mest brutala och intensiva massdåden mot civila i landets moderna historia. De pågick i tre dygn, helgen den 7–9 mars 2025, utan att stoppas. Dessutom har de fortsatt lågintensivt efter det.

Säkerhetsstyrkor kopplade till den nya syriska övergångsregeringen tömde hela byar och utplånade hela familjer. Män, kvinnor, barn, äldre och rörelsehindrade förnedrades, torterades och avrättades. Skallar slogs sönder med metallrör, ögon petades ut, hus sattes i brand. Människor kidnappades och kom inte tillbaka levande.

Read more

Det fanns så många sidor av det liv som var Rahas. Det fanns den fåniga, utåtriktade Raha, hon som dansade på taket med sitt mörkbruna hår fladdrande i vinden och armarna utsträckta, medan hon sjöng sånger hon hittade på i stunden med rim som bara flödade ur henne.

Hon gav kameran ett retsamt leende innan hon brast ut i ett hysteriskt skratt, allt medan hennes pappa Reza fångade varje ögonblick bakom linsen.

Raha. Hans enda barn. Hela hans värld.

Sedan fanns den busiga Raha, oskiljaktig från sin moster Farzaneh som hon kallade sin bästa vän. Tillsammans smidde de planer för att lura Rahas föräldrar. De lekte kurragömma och retades och skrattade tills de fick ont i magen.

Men det fanns också den flitiga Raha, flickan som radade upp sina pennor efter färg, såg till att de alltid var perfekt vässade och packade ner sina skolböcker omsorgsfullt i en ryggsäck med enhörningar – alltid enhörningar, för hon älskade det mytiska djuret.

Hon berättade för sina föräldrar att hon en dag skulle bli tandläkare, så att hon kunde hjälpa människor och ta hand om dem.

Raha älskade att läsa, hon älskade rockringar, Hello Kitty och sin samling av gosedjur. Hon älskade att dansa och hon älskade sport.

På sin sista skoldag kom hon iklädd sin idrottsuniform, förväntansfull inför gympan, redo att springa med sina vänner vid sin favoritlärares sida.

Sedan finns det en annan bild.

Raha, bara sju år gammal, i rasmassorna. Hennes ansikte är grått av damm, hennes kropp livlös.

Raha i bårhuset, liggande bredvid sina klasskamrater och sin favoritlärare, svept i ett rent vitt lakan.

Rahas grav i Minab, en stad hon alltid beskrev som zeeba, det persiska ordet för vacker.

Skolflickorna var 7-12 år

Den 28 februari, den första dagen av det amerikansk-israeliska oprovocerade kriget mot Iran, dödades Raha när amerikanska Tomahawk-kryssningsrobotar träffade skolan Shajareh Tayyebeh i Minab.

Read more

Flugor, kråkor och hyenor suger och sliter lystet i getter, kor och kameler som inte orkat längre, och i människobarn, som desperata mammor grävt ner med sina bara händer, men inte klarat av att täcka över ordentligt. Högarna som de svept ihop virvlar iväg mellan deras fingrar, sväljs av den torra savannen. Inte ens de sista viloplatserna undgår nöden och förgängligheten.

Asätarna cirkulerar ivrigt på himlen och bakom taggbuskarna, ser fram emot att fler överlevare ska stupa och bli till en bukfylla av kött, senor, ögon. Miljontals boskap och tiotusentals människor har redan gått under. Skelett och kranier blir kvar som tysta vittnen i hettan och dammet.

Read more