Katterna kommer in till de skadade på Al-Shifa-sjukhuset i Gaza. Deras nosar är röda. 30-åriga Hajir Abu Saman förstår att det är människoblod. Katterna har ätit på kroppar. Det berättar hon i Samar Yazbeks nya bok Ge er av, annars dör ni (2026).

Hajir förlorade ett ben när hennes hem bombades av den israeliska militären. Flugorna täcker patienterna. Ka…

Read more

Den första explosionen väcker mig. Det är nära. Adrenalinet skjuter genom kroppen. Jag ligger helt oskyddad i min pyjamas i en sovsäck i djungeln. Jag får panik av att vara inne i säcken och inte kunna röra mig. Dragkedjan. Jag måste få ner dragkedjan och komma ut. Bort från granaterna.

Den andra explosionen är närmare. Jag tänker på det heta flygande st…

Read more

De karga, uråldriga bergsryggarna som man ser från planet när man flyger in över Afghanistan är överväldigande. När jag gör den inflygningen för första gången 2018 tänker jag på att afghaner faktiskt bor i dem och krigar i dem. Det finns en urkraft i det som ligger en evighet från västvärldens verklighet.

Senast har jag bott i Irak och Syrien och jag föreställer mig att det här landet är betydligt mer konservativt. När jag blir inbjuden till en födelsedagsfest i Kabul klär jag mig därefter.

Jag knackar på porten och den afghanska dörrvakten, chowkidar som det heter på dari, släpper in mig. Trädgården ligger i mörker, men lyses upp av en storbildsskärm som visar musikvideor.

Technorytmerna dånar över kvarteret och jag känner mig plötsligt osäker där jag står i min svarta abaya och mina platta skor, med hättan och sjalen på huvudet. Inte ett enda hårstrå syns och mitt ansikte är osminkat.

Jag tränger mig fram genom de festande gästerna och in i huset. Vardagsrummet har gjorts om till dansgolv och halvnakna människor rör sig mot varandra med drinkglas i händerna. Här festar afghaner och utlänningar tillsammans.

Read more

Tidigare när folk frågade mig vilken som är den vackraste plats jag har sett svarade jag alltid: en sjö i norra Sumatra. Jag åkte dit efter den 11 september 2001. Det var en lång resa. Jag tog bussar från Bangkok till Singapore via Kuala Lumpur. Från Singapore tog jag en dieselrykande båt till Pekanbaru på Sumatra, islams vagga i Sydostasien.

När båten l…

Read more

Det var blod på trottoaren. Något mjukt, som kändes fel att trampa på. Shabnam tittade ner. Det var spår av kött från människokroppar. Hon ryckte till av skräck. När Shabnam och hennes mamma lämnade protesterna hörde de hur våldet urartade. Varje steg blev ett rött avtryck på trottoaren.

Scenen utspelar sig på kvällen den 8 januari i år, när protesterna pågår på gator runt om i Iran. Den beskrivs av den iranske journalisten Amir Saremi, som för Gad Worlds räkning under flera månader har kartlagt vad som hände under de två nätterna då våldet kulminerade.

Det journalistiskt viktigaste arbetet har handlat om att fylla tomrummet. Protesterna skakade världen och tusentals människor dödades, men inga utländska journalister kunde vara på plats och iranier har varit rädda för att tala med media om våldet och övergreppen som begicks.

Samtidigt har berättelsen om protesterna fått stor politisk betydelse långt utanför Iran och använts som argument för krig mot landet. Därför behöver själva händelseförloppet dokumenteras så noggrant som möjligt – genom journalistiskt fotarbete på plats och genom vittnesmål från människor som själva var där.

Därför kommer reportaget först nu

I ett land utan pressfrihet har det tagit månader att samla in röster, skriva, kontrollera och efterarbeta materialet. Hela tiden har vi tänkt på både journalistens och intervjupersonernas säkerhet.

Amir Saremi berättar att flera av de personer han intervjuade var rädda för att prata med en journalist, även om de garanterades anonymitet. Han gav tid till att bygga det förtroende som krävdes.

– Den svåraste uppgiften var att nå fram till en så rå och ofiltrerad berättelse som möjligt från de två nätterna. Människor tenderar att omtolka sina minnen baserat på hur allt slutligen urartade, säger han.

Arbetet med att rekonstruera de två nätterna blev omfattande. Texten som han till slut lämnade är över 30 A4-sidor lång och väver ihop vittnesmål från människor som befann sig på olika platser och hade helt olika roller i det som hände.

Vi får möta civila som Shabnam och hennes mamma, som lämnade torgen när våldet tilltog. Aktivister som stod i främsta leden och ropade på Reza Pahlavi. Basij, den paramilitära frivilligstyrka som är underställd det iranska revolutionsgardet. Och en värnpliktig som blev inkallad för att skapa ordning på gatorna, men som hellre hade stått på demonstranternas sida.

Amir Saremi låter vittnesmålen bära berättelsen och håller sina egna känslor och värderingar utanför. Motstridiga erfarenheter får stå bredvid varandra. Läsaren får själv följa hur bilden av de två nätterna växer fram.

Det är journalistik när den är som bäst.

Att komma så nära sanningen som möjligt

Många som Amir Saremi pratade med var frustrerade över bristen på förändring i Iran, eller över hur långsamt den kom.

– De var villiga att ta fasta på till och med den allra minsta möjligheten att få till stånd förändring. Bristen på möjligheter att engagera sig politiskt i sin vardag gör att många ser gatorna som det enda sättet att påverka.

Samtidigt förvånades han över hur de intervjuade talade om de blodiga dagarna i efterhand.

– Deras minnen från de två kvällarna på gatorna var generellt känslosamma och djupt mänskliga. Politiken var bortkopplad.

För Amir Saremi var arbetet intressant men också mycket svårt. Det var en ständig fråga om journalistiskt ansvar.

– Jag funderade hela tiden på hur sanningsenlig, komplett och etisk berättelsen jag presenterar är.

Personligen känner han skräck när han tänker tillbaka på den 8 januari.

– Jag känner rädsla för den kvällen. Men också besvikelse över bristen på förändring och sorg inför alla liv som försvann.

Jakten på bilderna

När texten var klar och skulle bildsättas förstod vi att bara halva jobbet var gjort. Fotografer kunde inte arbeta öppet under protesterna och det bildmaterial som finns är svårt att tolka: korta, otydliga ögonblick fångade mitt i kaoset. Därför beslutade vi att samarbeta med en iransk bildredaktör.

De intervjuade som har gått med på att fotograferas har fått styra över sin egen anonymitet. Utöver det har bildredaktören ägnat veckor åt att gå igenom stora mängder bildmaterial från protesterna.

Han har tagit skärmdumpar från videor som civila lagt upp i sociala medier och använt AI för att förbättra bildernas tekniska kvalitet. Självklart utan att lägga till, ta bort eller förändra innehållet. I reportaget visar vi exempel på både originalbild och bearbetad version, så att läsaren själv kan se exakt vad som har gjorts.

Skorna hon varken använder eller slänger

Slutresultatet är, minst sagt, unikt. Så vitt vi vet har ingen annan tidning i världen lyckats rekonstruera de två nätterna på det här sättet.

Kanske summeras Gad Worlds reportage från Iran bäst i Amir Saremi egna ord om Shabnams historia.

– De blodiga skorna, som Shabnam bar den kvällen, kommer hon varken använda igen eller slänga. Den här bilden representerar många av dem som protesterade. De tycker inte att deras handlingar var fel. De kommer inte att glömma vad som hände. Men de är heller inte villiga att ta sig till gatorna igen i framtiden.

Läs del 1:

Läs del 2: