Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också vad jag därigenom slutar se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer insatt. Mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?

Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.

Men under det där – lite djupare ner – finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala. Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.

Det är en specifik form av splittring som jag inte tror att människor alltid levt med. Att vara konstant exponerad för världens smärta utan möjlighet att agera proportionerligt. Utan att ens veta om man borde agera.

Det är inte bara överväldigande – det är en slags oavslutad rörelse som kroppen bär runt på. Kanske har det alltid varit så men det som är annorlunda just nu är att allt pågår samtidigt, på många olika ställen, dånande, rakt in i nervsystemet.

Och mitt i allt det där ska man försöka vara en fungerande människa. Förälder. Vän. Kollega. Någon som fortfarande vill kunna känna och göra något verkligt utan att gå sönder.

Det som stör mig mest är inte mängden utan hur medvetet allt är byggt för att hålla mig kvar. Allt och alla tävlar om min blick. Inte bara om mina åsikter och värderingar, utan om min uppmärksamhet. Vad jag ska rikta mig mot? Vad jag ska bli rädd för? Vad jag ska hinna reagera på innan nästa sak tar över?

Och hur systemen runt verkligheten – algoritmerna, plattformarna, nyhetslogiken – har lärt sig exakt hur man håller kvar en människa några sekunder till. Ibland smeker den mig medhårs, ibland spärrar den upp mina ögon, väcker känslor för att sen söva mig.

Samtidigt är det svårare att stanna kvar i en tanke. En känsla. Ett samtal. En flyktig känsla av obehag förvandlas lätt till skrollande, arbete, distraktion. Det är som att hela kulturen tränar oss i att aldrig vila blicken någonstans för länge.

Min uppmärksamhet bryts när jag skriver den här texten. Jag hoppar till nyhetsflödet.

Ett barn som förlorat hela sin familj. Jag stannar i tre sekunder.

En AI-genererad influencer. Jag skrollar snabbt vidare. Sedan en annons för skor. Jag fastnar för ett citat på Substack.

     My daughter asked me when she was six. 
     "If you could, would you go to space?"
     "Yes, I'd love to."
     "But you are already in space. 
     Earth is already in space."
     Our sense of separation on full display, 
     exposed by the raw insight only
     a child possess.
     – Dennis Hedenskog

Jag vet inte vad det gör med mig på sikt. Jag vet inte vad det gör med oss. Vad som händer med ett samhälle där vi snabbt kategoriserar, reagerar, dömer och går vidare. Där allt måste bli innehåll innan det hunnit bli erfarenhet.

Ibland tänker jag att vi kanske inte är utmattade av arbete egentligen, utan av att leva för länge med blicken riktad mot sådant som dränerar livskraft. Flöden som håller oss reaktiva. Ideal som gör oss otillräckliga. Framgång och framsteg som får oss att känna att vi ligger efter.

Hjärnan kan bara vara medveten om en bråkdel av allt vi tar in, men resten lagras någonstans ändå har jag läst. I tröttheten. I oron. I känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta ord på vad. Kroppen vet.

Ibland blir allt jag samlar till en stark känsla som vägleder mig bortom det rationella, men oftast är den tung.

Men det fungerar åt två håll. I samma sekund jag blir medveten om att jag är ägd kan jag också välja att lägga blicken någon annanstans. På en plats jag annars bara passerar. Hos en människa jag vill förstå. På ljuset genom träden eller en bok från en annan tid.

Eller på mig själv. Inte den effektiva, dömande blicken som värderar utifrån prestation, utan en mer förlåtande. En som hjälper mig att se sammanhang och trötthet tydligare. Se saker för vad de faktiskt är.

Verkligheten blir annorlunda när man faktiskt vågar se den. Inte selektivt. Inte reaktivt. Utan med en blick jag faktiskt valt själv.

Jag tror att jag måste börja där.

Vittnesmål från krigsdrabbade människor är alltid svåra. Svåra för mig att skriva. Svåra för er att läsa. Ibland är de nästan omöjliga att ta in. Som i den heta öknen i Tchad, där jag och fotojournalisten Niclas Hammarström mötte kvinnor och barn som flytt folkmordet i Darfur i Sudan.

Omöjliga inte bara på grund av våldet de utsatts för, som inte går att berätta vidare utan att traumatisera också den som lyssnar.

Utan även för att överlevarna lämnas åt sitt öde. De är fortfarande oskyddade i en het öken. De kan fortfarande bli utsatta för våld. Kvinnor och flickor riskerar fortfarande att våldtas i sin vardag, när de hämtar ved och vatten.

Inte ens deras kroppar får vara deras egna.

Det finns inte tillräckligt med mat. Ransonen per person från hjälporganisationer är 840 kcal per dag, jämfört med de minst 2 000–2 500 som en människa behöver, särskilt i en miljö med kroppsarbete och extrema påfrestningar.

Det finns inte tillräckligt med vård för fysiska och psykiska skador. Inte tillräckligt med utbildning för barnen, som inte erbjuds en värdig framtid.

Ännu svårare är insikten att massdödandet i Sudan och världens största humanitära katastrof i Tchad inte är ett misslyckande. Det är inte något som har blivit fel i systemet.

Det är systemet.

Fattiga, afrikanska kvinnor och barn, som befinner sig längst ner i den globala hierarkin, gruppvåldtas offentligt och lämnas traumatiserade. Det är en direkt konsekvens av hur världen är organiserad.

Nästan 34 miljoner sudaneser behöver humanitär hjälp i år. Det är fler än hela Norden. Över 14 miljoner har fördrivits. Som hela Sverige och Kroatien.

De har inget ekonomiskt värde. De är inte intressanta för marknader och stormakter. Deras lidande rubbar inga börser. Hotar inga allianser.

Deras liv får inga konsekvenser för beslutsfattare. Inga politiker behöver stå till svars för sin likgiltighet. Medierna kommer undan med att lämna Sudan i marginalen.

I Sverige räcker det med att en konstnär skriver ett provocerande Instagraminlägg för att det ska leda till mediestorm, men i Darfur kan människor våldtas och slaktas på de mest brutala sätten varje dag utan att det ens letar sig in i nyheterna.

Allt detta sker trots att FN och USA har konstaterat att folkmord begås i Darfur, men det erkännandet följs av – ingenting.

“Aldrig mer” gäller inte ens när folkmord är fastslaget. I Gaza gör USA med allierade dessutom folkmordet möjligt.

Samtidigt tjänar världen pengar på att dra in biståndet och investera i vapen. Över 100 miljoner människor i världen hade kunnat få leva om man hade prioriterat annorlunda.

De två miljarder dollar per dag som Trump lade på kriget i Iran hade kunnat rädda livet på 87 miljoner människor världen över. Trumps avvecklande av USAID kan leda till över 14 miljoner undvikbara dödsfall till 2030, varav 4,5 miljoner barn under fem år.

Ett barn är en hel värld för någon.

Jag tänker på den etiska principen som finns i Talmud (Sanhedrin 4:5) och Koranen (5:32).

     Den som dödar en enda människa
     har dödat hela mänskligheten. 
     Och den som räddar en enda människa
     har räddat hela mänskligheten.

Människorna i Sudan fortsätter att osynliggöras för omvärlden. Man hör inget om dem i det offentliga rummet. Situationen i Sudan beskrivs som komplex, utan enkla narrativ. Alla konflikter är komplexa. Men när konflikterna sker långt bort får vi mindre hjälp att förstå dem, än när de sker i vårt närområde.

När omvärlden inte får veta dör de med minst makt först. Ingen betalar ett pris för att låta dem dö. Att inte rapportera om folkmord är en politisk handling, inte ett neutralt val. Varje dag av tystnad hjälper till att hålla det värsta brottet osynligt.

Världen är inte byggd för att rädda den som är någons hela värld.

Den är byggd för att fungera precis så här.

Läs mer om Sudan:

Det är århundradets, förmodligen årtusendets, berättelse. Vi lämnar det som kallas livets korridor – den stabila klimatzon där den mänskliga civilisationen överhuvudtaget har kunnat växa fram och fungera. Det borde vara berättelsen som alla organiserar sig kring. Att världen ändras och att vi behöver ändras med den.

Under pandemin fick vi veta det. Sedan återgick det till att fortsätta som vanligt. Som i filmen om de två forskarna som varnar för den förestående undergången, bara för att mötas av medielogik, politisk cynism och ett samhälle som hellre distraheras än agerar. Don’t Look Up.

Nyheter om värmebölja illustreras med strandbilder. Ska vi hoppa i badkläderna? Inget att se här.

Anna Branten har egentligen alltid känt att något har varit fel. I sitt första dagboksinlägg för Gad World skriver hon att man kan ha en känsla utan att riktigt kunna sätta ord på den. Kroppen vet.

Under många år arbetade hon med innovation, förändring och framtidsfrågor. Befann sig mitt i näringslivets logik och tempo. Till slut blev det allt svårare för henne att ignorera glappet mellan det vi säger att vi vill och det vi faktiskt bygger. Hon bestämde sig för att inte fortsätta som vanligt.

I dag är Anna Branten en avhoppad entreprenör, chef och konsult, som arbetar med en bok som försöker göra systemkrisen personlig och begriplig. Hon använder i stor utsträckning sig själv och sitt eget liv som ett sätt att förstå varför människor ser problemen så tydligt, men ändå har så svårt att förändra riktning.

– Jag tror att mycket av vår tids problem handlar om att vi har tappat kontakten med både oss själva och världen omkring oss, säger hon.

Anna skriver från sitt hem i Skåne. Där kan hon göra det hon tycker om. Vara med sin familj, sina vänner. Få tänka i fred! Gärna utomhus och helst nära djur.

Känslan av att något är fel blev tydlig när hon arbetade med jämställdhetsfrågor och såg hur människor kunde hålla med om problemen på ett intellektuellt plan, samtidigt som de djupare strukturerna och beteendena förblev intakta.

– Det är egentligen samma sak med klimatet eller polykrisen. Vi vet oerhört mycket, men vi verkar ändå fastna i samma rörelser. Därför tror jag att vi måste gå från enbart analys och debatt till något mycket mer personligt och existentiellt.

– Frågorna blir då inte bara “Vad är fel med systemet?” utan också “Vad är det jag själv upprätthåller?”, ”Vad är jag rädd för att förlora?” och ”Vem var jag innan världen successivt lärde mig att anpassa mig till ett system som inte fungerar?” Jag tror att den sortens frågor är nödvändiga om verklig förändring ska bli möjlig.

I dag läggs ett stort ansvar på enskilda individer, eftersom de som sitter på makten att ändra själva strukturerna – inklusive tredje statsmakten – inte gör det. Och ingen enskild människa kan ensam bära skuld för ett ekonomiskt system som byggts upp under lång tid.

Samtidigt säger Anna att system inte är något abstrakt – de består av människor, relationer, normer och beteenden – och hon tror att vi ofta underskattar vår egen möjlighet att påverka, inte minst i det lilla.

– Systemförändring börjar ofta i små sociala rörelser: vilka vi pratar med, vad vi exponerar oss för, vilka initiativ vi bygger tillsammans och vilka värden vi väljer att prioritera.

I detta spelar journalistiken en avgörande roll, eftersom den utgör det kollektiva systemet för vår verklighetsuppfattning.

– Problemet är att medielogiken – precis som mycket annat – drar åt motsatt håll jämfört med vad situationen kräver.

Vi får läsa om spridda symtom – värmebölja, ska vi gå och bada? – istället för den systemkris vi befinner oss i och som borde genomsyra ekonomirapportering, politik, kultur, arbetsliv, egentligen hela samhällsanalysen.

Berättelser är livsviktiga för Anna. Hon säger att det kanske är det mest mänskliga vi har. Att det är genom berättelser vi skapar mening, identitet och kontakt med varandra.

– Fakta är viktiga, men människor förändras sällan enbart av det. Vi förändras när något känns. När vi känner igen oss själva, våra rädslor, vår sorg eller våra drömmar i någon annans berättelse. Jag tror att berättelser hjälper oss att återknyta till det mänskliga – till det som faktiskt gör livet värt att leva och skydda.

Hon tror att klimatkommunikationen måste bli mer mänsklig och mindre performativ. Mindre pekpinnar och mer ärlighet.

– Människor befinner sig på väldigt olika platser i sin förståelse.

Vissa lever i förnekelse och andra i klimatstress. Hon tror att mycket av hennes egen stress och frustration tidigare kom från att hon levde på ett sätt som gick emot hennes värderingar och behov.

– Nu försöker jag bygga ett liv som inte enbart drivs av tempo, prestation och ekonomisk tillväxt. Bara den rörelsen i sig ger mig mer lugn. Långt ifrån perfekt eller färdigt, men mer sant.

Genom sitt skrivande möter Anna människor från hela världen som försöker leva mer i linje med sina värderingar, bygga lokala nätverk, skapa nya ekonomiska modeller och hitta andra sätt att vara människa tillsammans.

Hon ser möjligheter i – inte en stor revolution – utan snarare i att det kan växa fram många mindre parallella system, som i bästa fall börjar stabilisera världen på nya sätt.

I sin klimatdagbok i Gad World vill hon ge läsarna känslan av att förändring faktiskt är möjlig. Inte någon gång i framtiden, utan här och nu, i små och stora val, i relationer och sätt att leva.

Men också att omställning inte bara är något ljust och inspirerande.

– Det innebär också sorg, osäkerhet och att behöva släppa taget om sådant vi trott på och identifierat oss med. Men för mig är hopp inte motsatsen till smärta. Hopp är viljan att fortsätta trots att man känner smärta.

Visst kan man ha överseende med att människor på X, som aldrig har åkt till konflikter och producerat journalistik, ställer en sådan fråga. Men när frågan om vad man har gjort med pengarna kommer från journalister? Bör man inte bli orolig då?

För hur kommer det sig att journalister inte vet vad journalistik kostar?

För inte gör väl de journalistik gratis i Tchad, Syrien, Egypten, Iran, Afghanistan, Somalia, Palestina, Israel, Algeriet, Kuba, Libanon, Sudan och Förenade Arabemiraten?

Försäkrar de sig gratis i konflikter? Får de journalistvisum gratis? Ringer de och använder internet gratis? Flyger de gratis? Bor och äter de gratis? Hyr de in fixare, bilar och chaufförer gratis? Är deras utrustning gratis? Skriver och fotograferar de gratis?

Redigerar och redaktörar de gratis? Tar de fram sin grafiska profil gratis? Bygger de sina sajter gratis?

Är klippa-klistra-verksamheten bakom skrivborden i Sverige också gratis?

Då kan man undra varför nedskärningar görs. Senast på SVT, vilket man kunde läsa i Journalisten samtidigt som en skribent på samma tidning undrade vad Magda Gad och Gad World gjort med en miljon crowdfundade kronor. Nedskärningar kan orimligen behövas om journalistik inte kostar.

Min bild av journalistiken är en annan. Mitt minne av att arbeta på Expressen är exempelvis intakt. Där kunde man lägga en miljon – på en reportageresa.

Det är vad Gad World har klarat sig på sedan grunden började läggas, i juli 2025.

Bilden av att jag skulle suttit i ett badkar fyllt av dollarsedlar, samtidigt som vi producerat utrikesjournalistiken gratis, är dock humoristisk. Och humor är välkommet när man arbetar 16-20 timmar per dag sju dagar i veckan. I skrivande stund har jag inte haft en ledig dag på över fem månader.

Inget av det här hade naturligtvis gått om jag hade sett journalistiken som det: ett arbete. Det går bara att leva på det här sättet om man ser journalistiken som sitt liv. Om de två sakerna inte går att skilja åt. Och det är ju så det alltid har varit för mig.

Namnet Gad betyder den som är engagerad på arabiska, det är också en gotländsk möbelaffär, en shawerma-snabbmatskedja i Kairo – och min pappas efternamn.

Det är väl min pappa som är orsaken till att jag sitter här i dag. För det var det här han lärde mig när jag växte upp. Han jobbade varje dag. På mammas och pappas bröllopsdag. På jul. På nyår. På midsommar. På våra semesterresor. Han jobbade när jag vaknade och han jobbade när jag somnade. Säkert också dagen när jag föddes.

Antagligen jobbade han också ihjäl sig, eftersom han dog i förtid av cancer. Det är något som också har funnits i horisonten under det här arbetet. Tanken på vad som kommer hända först: att Gad World lanseras, eller att jag begravs?

Jag har fortsatt driva mig själv lika hårt även efter att jag blev sjuk.

Vad tröttheten, nattsvetten och de granulomatösa hudförändringarna berodde på har gett läkarna huvudbry. Sedan kom dagen då jag testades positivt för tuberkulos och isolerades i ett litet fönsterlöst rum på sjukhus, tills de försäkrade sig om att det inte sitter i lungorna och jag inte är en samhällsfara. I skrivande stund utreds jag för tuberkulos utanför lungorna och en annan, systemisk sjukdom. En konsekvens av mitt jobb och det är inte första gången jag drabbats av svår och komplicerad sjukdom på grund av var jag arbetar.

Det är också en kostnad för journalistik.

Att jag gör allt detta för att Gad World handlar ytterst om kärlek. Min kärlek till journalistiken. Den som jag alltid har varit beredd att dö för, oavsett var fronten har legat.

Egentligen har jag alltid gjort journalistik. Den första tidningen jag gjorde hette Trulsan. Jag minns inte hur gammal jag var, men på lågstadiet. På gymnasiet blev jag chefredaktör för skoltidningen. På min pappas jobb lärde mig sjukhusfotografen att framkalla i mörkrum.

Under mina resor utanför Europa som tonåring dokumenterade jag det jag såg med min första systemkamera och en anteckningsbok.

När jag sedan fick jobb som journalist porträtterade jag allt från Mikael Persbrandt för Tidningen Vi och planerade omslagsfotograferingar till smugglades in i krig och dokumenterade talibanövertagandet i Afghanistan.

I Gad World kommer alla erfarenheter samman. Resultatet är andra perspektiv på världen och blickar inifrån rum som västvärlden sällan får insyn i.

Det som har överraskat mig under den här arbetet är hur mycket jag älskar att ta hand om andras journalistik. Det har varit den största kärlekshandlingen av dem alla.

Slutordet går till alla er som har bidragit till att Gad World har kommit till. Ni har förstått det som de frågande på X och journalisterna inte har gjort – att vill man få det här att hända måste man jobba för det och det är inget som någon hittills har blivit rik på. Vägen till att vi faktiskt ska få ersättning för de timmar vi lägger ner känns fortfarande lång.

Så vart har pengarna gått?

Till journalistik.

I många år när jag var krigskorrespondent för Expressen skrev jag dagbok om krigen jag bodde i. Den publicerades under vinjetten “Magda Gads dagbok” och handlade om möten med krigsdrabbade människor, rapporter från fronten och mitt eget liv. 2017 vann jag Stora journalistpriset för dagboken, eftersom den sågs som nyskapande krigsrapportering. Jag har nominerats till det priset tre gånger och just dagboken var alltså det som bedömdes som vinnande journalistik.

Gad World har flera nya vinjetter. “Vykort” är även det personliga berättelser, men om vanliga människor och vardag, det som så sällan rapporteras om från krig och katastrofer. Alla som skrivit vykort har tolkat greppet olika, vilket jag tycker om för skribenternas karaktärer och deras möten med världen blir så tydliga.

En av dem är journalisten Khulud Shaban från Gaza, som jag mötte första gången på en buss på väg till Rafahgränsen, som skriver om allt hon saknar och älskar från före folkmordet. Det kommer många gripande vykort från henne.

Den somaliska journalisten Wilo Abdulle hittade på ett helt eget grepp när hon skulle skriva vykort – det blev “Aadmi stories”, som är magiskt när det kommer till att mänskliggöra dem som avhumaniserats. Wilo Abdulle har också varit ansvarig för ett vykortsprojekt i Sudan. Berättartekniken är oerhörd. Somalier har en stark muntlig tradition och poesi är en stor del av kulturen, vilket märks i hennes texter.

“Presskort” följer upp vårt upprop för journalisterna i Gaza. Här kan du läsa om de journalister som inte finns med oss längre, vilka de var och hur de dödades.

Journalister som överlevt attacker skriver också, som Christina Assi som förlorade både sitt ben och sin kollega Issam Abdallah när Israel besköt dem – ett krigsbrott.

Vi har de klassiska vinjetterna: “Kultur” – där världen skaver – “Fördjupning” – kontext och analys – och “Reportage” – som är vår korrespondens från krigens och klimatkrisens frontlinjer. Slutligen “Gad World English” för våra internationella läsare.

Internationellt prisbelönta fotojournalisten Niclas Hammarström har tagit bilderna från Tchad, som nominerades till bästa nyhetsreportage utomlands av Årets bild.

Journalisten Isabella Harbrecht har gjort en väldigt skarp och välresearchad granskning av mediernas Gazarapportering, som behöver läsas av alla och diskuteras på samtliga redaktioner.

Världsjournalisten och fotografen Stefanie Glinski, som även rapporterar för Foreign Policy och The Guardian, bidrar med vykort och reportage. Missa inte hennes drabbande berättelse om föräldrarna som förlorade sina barn när USA bombade en skola i Iran.

Professor Mohammad Fazlhashemi tar upp de amerikansk-israeliska krigsbrotten i Iran i sin analys av kriget.

Skådespelaren Gustaf Skarsgård och docent Frida Stranne skriver tillsammans om att dagens samtal inte längre är konstruktiva och att det märks inte minst i hur vi pratar om krig, där vårt västerländska perspektiv hindrar oss från att se vårt eget våld.

Dagboken kommer jag fortsätta skriva och mest handlar den om krig. Märkligt nog hamnade jag under våren i ett nytt, helt oväntat krig – i Förenade Arabemiraten. Det har känts overkligt att se och höra kryssningsrobotar och drönare i det som länge beskrivits som världens säkraste land.

Men det är just det som krig är. Ingen väntar sig att det ska bli krig, oavsett om man befinner sig i Khartoum eller Dubai. Man är fullt sysselsatt med sin vardag – och plötsligt faller bomberna och livet som man känner det förändras.

Det kommer många dagboksinlägg från Förenade Arabemiraten, med bilder i världsklass från fotografen Katarina Premfors, som har rapporterat från Mellanöstern sedan 1993 och frilansar för tidningar som The New York Times och The Washington Post.

Katarina Premfors växte upp mellan Pakistan, Turkiet och USA. Hennes föräldrar jobbade dessutom i Afghanistan. Den komplexiteten speglas i hennes arbete, som visar en djup kulturell förståelse.

En sak skiljer “Dagbok” från nu och då – jag kommer inte längre betrakta världen ensam på de här sidorna. Skribenten Anna Branten har också en dagbok i Gad World, där hon skriver om klimatet och polykrisen – att flera globala kriser samverkar och förstärker varandra.

Anna Branten bor i Skåne och är mest hemma med sin familj, medan jag är ute i världen. Men det vi ser är symtom på samma sak – system som inte fungerar.

Illustrationen ovan är av @Diskbänkstecknaren och visar hur jag lämnade Dalarna och kom ut i den värld som jag befunnit mig i sedan dess. Konstnärerna Jesper Holm, baserad i Uppsala, och Basel El Maqousi, i ett tält i Gaza, har även de bidragit med illustrationer i Gad World. En kontrast till dagens klippa-klistra-journalistik, där allt ska gå snabbt.

Gad World är något annat.