Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också av vad jag därigenom slutar att se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag har missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?

Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.

Men under det där, lite djupare ner, finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala.

Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.

Det är en form av splittring som jag inte tror att människor alltid har levt med. Att vara konstant exponerad för världens smärta utan möjlighet att agera proportionerligt.

Utan att ens veta om man borde agera.

Det är inte bara överväldigande. Det är en slags oavslutad rörelse som kroppen bär runt på.

Kanske har det alltid varit smärtsamt i världen, men det som är annorlunda nu är att allt pågår samtidigt, på många olika ställen. Dånande, rakt in i nervsystemet.

Och mitt i allt det där ska man försöka vara en fungerande människa. Förälder. Vän. Kollega. Någon som fortfarande vill kunna känna och göra något verkligt utan att gå sönder.

Det som stör mig mest är inte mängden information jag exponeras för utan hur medvetet allt är byggt för att hålla mig kvar. Att allt och alla tävlar om min blick. Inte bara om mina åsikter och värderingar utan om min uppmärksamhet.

Vad jag ska rikta mig mot. Vad jag ska bli rädd för. Vad jag ska hinna reagera på innan nästa sak tar över.

Och hur systemen som styr min uppmärksamhet – algoritmerna, plattformarna, nyhetslogiken – har lärt sig exakt hur man håller kvar en människa några sekunder till. Ibland smeker den mig medhårs, ibland spärrar den upp mina ögon, ibland söver den mig.

Samtidigt är det svårare att stanna kvar i en tanke. En känsla. Ett samtal. En flyktig känsla av obehag förvandlas lätt till skrollande, arbete, distraktion.

Det är som att kulturen tränar oss i att aldrig vila blicken någonstans för länge.

Min uppmärksamhet bryts när jag skriver den här texten. Jag hoppar till nyhetsflödet. Ett barn som har förlorat hela sin familj. Jag stannar i tre sekunder. En AI-genererad influencer. Jag skrollar snabbt vidare. Sedan en annons för skor.

Jag fastnar för ett citat på Substack.

My daughter asked me when she was six.
“If you could, would you go to space?”
“Yes, I’d love to.”
“But you are already in space.
Earth is already in space.”
Our sense of separation on full display,
exposed by the raw insight only a child possess.
– Dennis Hedenskog

Jag vet inte vad det gör med mig på sikt. Jag vet inte vad det gör med oss. Vad som händer med ett samhälle där vi snabbt kategoriserar, reagerar, dömer och går vidare. Där allt måste bli innehåll innan det hunnit bli erfarenhet.

Ibland tänker jag att vi kanske inte är utmattade av arbete egentligen, utan av att leva för länge med blicken riktad mot sådant som dränerar livskraft.

Flöden som håller oss reaktiva. Ideal som gör oss otillräckliga. Framgång som får oss att känna att vi ligger efter.

Hjärnan kan bara vara medveten om en bråkdel av allt vi tar in, men resten lagras någonstans ändå, har jag läst. I tröttheten. I oron. I känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta ord på vad.

Kroppen vet.

Men det fungerar åt två håll. I samma sekund jag blir medveten om att jag är ägd kan jag också välja att lägga min blick någon annanstans.

På en plats jag annars bara passerar. På ljuset genom träden eller en bok från en annan tid. Hos en människa som jag vill förstå.

Eller på mig själv. Inte den effektiva, dömande blicken som värderar utifrån prestation utan en mer förlåtande blick. En som hjälper mig att se sammanhang och trötthet tydligare. Se saker för vad de faktiskt är.

Verkligheten blir annorlunda när man faktiskt vågar se den. Inte selektivt. Inte reaktivt. Utan med en blick som jag faktiskt har valt själv.

Jag tror att jag måste börja där.

Vi går mot val i Sverige och i den tryckande hettan försöker jag följa samtalen samtidigt som jag känner mig alienerad. Inget går riktigt in. Det känns som om det jag läser och hör handlar allt mindre om argument kring sakfrågor som straff, migration och skatter, och allt mer om människor som försöker beskriva hur det känns att leva.

Vi låtsas att vi är objektiva. Politiker gör det. Ledarskribenter gör det. Jag gör det. Du gör det.

Men politik är inte motsatsen till känslor. Ideologi är ofta känslor som organiserats till en världsbild.

Vi talar som om vi beskriver världen, när vi egentligen berättar hur världen känns där just vi står.

Och det är förmodligen därför jag känner mig alienerad.

För där jag står håller världen som jag känner den på att försvinna. Döda fiskar följer med de alldeles för varma vågorna upp på stränder. Barn dödas av bomber. Världsledare ljuger och är korrumperade utan att ställas till svars.

Det får mig att känna saker. Jag är rädd. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag känner mig osäker.

På samma sätt känner andra också saker.

När någon säger “vi måste ha hårdare straff” betyder det troligen:

Jag är rädd.
Jag längtar efter ordning.
Jag vill kunna slappna av.

Och när någon säger ”vi måste ta hand om fler människor” kanske det betyder:

Jag mår illa när andra lider.
Jag behöver ett samhälle där människor inte lämnas ensamma åt sitt öde.
Jag vill ta ansvar för något mer än det som redan är mitt.

Ingen av dem är objektiv. Ingen av dem är obegriplig. De börjar bara på olika platser.

Men vi behandlar våra egna känslor som fakta och andras känslor som hot.

Jag har skrivit om det här förut – att vi inte ens tänker i samma ordning. Att vissa nervsystem verkar kalibrerade för att känna hotet först, vilja ha ordning och tydlighet innan de kan öppna sig. Att andra börjar i samhörighet, i det som går sönder och inte kan slappna av förrän ingen lämnas utanför. Olika sätt att känna sig trygg.

Problemet är inte bara att höger och vänster finns. Problemet är att vårt politiska system kräver att det ena trygghetsspråket ska besegra det andra.

Och när den ena vinner känner den andra sig mindre trygg.

Sedan svänger pendeln.

Vi organiserar oss som om samhället bara kunde lösa ett mänskligt behov åt gången.

Men om politik är lika mycket en strategi för att lugna ett oroligt nervsystem som det är ideologi, vem är jag då och vilken värld skulle just jag känna mig tryggare i?

Sociologen Arlie Russell Hochschild kallar underliggande känslor som påverkar hur vi röstar för “deep story”: berättelsen som jag förstår världen utifrån. Vem hotar mig? Vem ser mig? Vem har trängt sig före? Vem tar ansvar? Vem lämnas ensam?

Att förstå en rädsla är dock inte samma sak som att man måste följa den vart den än leder. Det finns gränser för vad politik får göra med andras liv.

Men om politik börjar i vad människor uppfattar som fara och förlust, då kanske vi inte heller kan samtala genom att tala om begrepp och statistik.

Tänk att i stället höra en politiker säga:

“Världen skrämmer mig. Jag längtar efter att få känna mig trygg, ha ordning och få leva i ett land där vi har tydliga regler. Där någon håller ihop helheten och där jag får behålla det jag bygger.”

Eller:

“Världen skrämmer mig. Jag längtar efter samhörighet och ett samhälle där människor och allt levande får möjlighet att leva utifrån sina unika förutsättningar. Jag blir rädd när människor lämnas utanför, när naturen förstörs och när vi slutar ta hand om varandra.”

Om språket blev ärligare, skulle det då bli lättare för dessa två sidor att känna igen något mänskligt hos varandra – och existera tillsammans?

När jag känner mig hotad blir världen mindre. När jag känner mig trygg blir världen större.

I stället pratar vi som om våra känslor vore fakta och våra värderingar vore logiska slutsatser.

Jag vet inte om höger och vänster, kartan som ritades under franska revolutionen, längre räcker för att förstå dagens samhälle där människor bär på så olika erfarenheter – och söker trygghet på så olika sätt.

Jag vet bara att jag längtar efter samtal där människor vågar börja lite längre ner.

Jag såg en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono på SVT. 1970-tal, snabba klipp, protester, färger, fult och tillrättalagt i en fin blandning och det var som om något tändes i bröstet. De vågade gå mot strömmen, högt och med alla medel.

Låg i sin säng i en liten lägenhet i Greenwich Village, såg världen genom tv:n och ringde runt och diskuterade allt som hände med människor runtomkring.

Skapade konst, radikaliserades som aktivister och genomförde aktioner för att synliggöra samhällsproblem.

Jag påmindes om hur lika resonemangen var nu och då. Litar vi på våra makthavare? Hur mycket våld kan vi vänja oss vid? Hur länge kan vi veta vad som pågår utan att resa oss? När blir tystnaden att vara medskyldig?

Och varför väljer vi politiska ledare som ger sig på dem som är mot förstörelse, lögner och orättvisor? Där en Zohran Mamdani är ett unikum, någon som både säger tvärtom och gör som han säger.

Under den dryga timmen förflyttade sig Lennons och Onos längtan till min egen kropp. Jag blev lyft, ledsen och inspirerad på samma gång. Kände allt som de kände.

Precis så som bra konst ska göra. Väcka intensiva känslor som man inte alltid visste att man bar på.

Subscribe now

Men något var annorlunda på 1970-talet. Hur mycket plats protesten fick. Hur synliga människors kroppar var i parker, tv-studior, utanför offentliga byggnader och konserthallar.

Motståndet var fysiskt och det kändes på gatorna. Det tog tid, störde ordningen och gick inte att skrolla förbi. Kropparna stod bredvid varandra och sa nej. Eller ja. Talade om att något annat är möjligt.

Röster hittade samma rytm, kroppar gungade i samma takt. Och det gav resultat. Missförhållanden exponerades, krig avslutades och presidenter föll.

Samma känslor som dokumentären väcks i mig när jag ser Flamingorevolutionen i Albanien. Protesterna mot Trumpfamiljens projekt på ön Sazan och kusten nära flamingor.

Gator som lever, människor som vrålar, tankar som ges fysisk form.

Och jag undrar vad det är jag ska göra med min kropp?

Jag är inte uppvuxen i demonstrationståg. I min familj trodde man på individens egna möjligheter och hade tillit till politiken, samhället och ekonomin.

Det dröjde länge innan jag såg perspektiven som människorna i demonstrationstågen redan hade sett, men jag har ändå alltid betraktat dem med beundran. Kanske också med längtan. Efter tillhörighet. Eller kraft.

Mitt liv har varit fullt av protest mot orättvisa, men mer strategiskt, tystare och tryggare. Det är kanske därför den här frågan skaver så mycket i mig just nu.

För när jag tänker på allvaret, på jorden som riskerar att ge vika för klimatet, på alla som dör i krig och på den svenska demokratin som försvagas, är det galet att vi alla inte protesterar hjärtskärande högt, hela tiden.

Ibland råkar jag hamna i en Palestina-demonstration på väg hem eller läser något om civil olydnad efter en klimataktion. Men det är som om inget av det riktigt får fäste.

Inte i mig, inte i tillräckligt många andra, inte i samhället och inte på de plattformar där vi speglar oss i varandra.

Livet bara fortsätter, fastän det inte borde göra det.

För borde inte hela världen resa sig, städer fyllas av människor som säger att det räcker. Att vi och livet är värt mer än det vi har vant oss vid.

Share

Framtidsforskaren Peter Majanen säger att ett mer försiktigt Sverige växer fram. Ett mer kontrollerat land, där vi fostrar färre till att bli unga avantgardister. Färre som vågar sticka ut, misslyckas offentligt och stå kvar när det kostar något.

Han skriver: “Den unga generationen är i ökande grad mer försiktig, mer kontrollerad och mer upptagen av anseende, trygghet och status än av att testa gränser. Att lyckas socialt håller på att bli viktigare än att bryta ny mark.”

Kanske hänger det ihop. Protester är också ett uttryck för avantgardet. För människor som är beredda att riskera trygghet, anseende, karriär och gemenskap för att något större står på spel.

Majanen tror att Sverige kan bli mer militariserat och mindre kreativt. Inom många yrken har utrymmet för olikheter blivit mindre. Även för konstnärer och artister, trots att de ibland förväntas säga sånt som andra inte vågar.

Fler vet att ett fel ord, en fel bild, en fel protest kan få konsekvenser. Socialt, ekonomiskt och professionellt.

När medierna rapporterar om protester handlar det ofta om repression mot dem som protesterar.

Jag läser om manifestationen “Vi är Sverige”, konserten i Visby för demokratin och klimatet som hölls samtidigt med Jimmie Åkessons Almedalstal. Artisten Thomas Stenström, en av initiativtagarna, säger att han trodde att folk hade gett upp. Men när han började ringa svarade alla ja.

Det krävdes bara att någon frågade.

En debattartikel från “Vi är Sverige” är full av längtan efter en annan värld. Det står i uppropet att: “Det här är ingen höger- eller vänsterfråga – det här handlar om vår gemensamma framtid.”

Tänkaren Rutger Bregman har sagt något liknande, att de flesta människor redan brinner lågintensivt. De behöver inte övertygas om att världen har problem och att något behöver göras, de behöver en ask. Någon som frågar. Något att göra tillsammans med andra.

Det svåra är inte alltid viljan. Det svåra är att sitta hemma ensam och försöka lista ut vad man ska göra med den. Det är en enorm skillnad att veta något ensam och att stå bredvid någon annan som också vet.

Jag skriver det här hemifrån. Tänker att mina ord får vara min närvaro.

Samtidigt vet jag att en ensam människa ställde sig framför stridsvagnarna som var på väg till Himmelska fridens torg.

Läs mer av Anna Branten:

So let me get this straight. Jag ser ett viralt klipp där Ivanka Trump berättar hur hon och Jared Kushner åker båt längs Albaniens kust. De får syn på en ö. Går barfota upp till toppen. Blir hänförda av utsikten.

Och bestämmer sig för att utveckla platsen till en lyxresort.

Som man gör.

Jag tänker först att det här verkar ganska enkelt att förstå. Men sedan börjar jag läsa.

Och som vanligt numera visar det sig att ingenting är enkelt.

För först handlar det om ön. Som heter Sazan. Sedan handlar det om flamingor som ska vara i fara av “utvecklingsprojektet”.

Sedan visar det sig att flamingorna inte ens finns på ön.

Sedan handlar det om skyddade naturområden. Om protester. Lagändringar, korruptionsanklagelser och saudiskt kapital.

Sedan är ön plötsligt en obebodd militärö? Som i årtusenden varit eftertraktad av stormakter? Som Sovjet använde under kalla kriget?

Med tusentals tunnlar och vapendepåer och ubåtsbaser? Och kärnvapenskyddsrum?

Så min förvirring är tydligen inte bara min. Den verkar vara inbyggd i själva affären.

Subscribe now

Det visar sig att projektet också gäller fastlandet nära skyddade våtmarker. Som fungerar som koldioxidsänkor och där flamingorna faktiskt finns. Där man redan börjat röja mark.

Vilket även hotar växter och flyttfåglar och munksälar och havssköldpaddor. Och därför har protester exploderat.

Albaniens premiärminister Edi Rama försvarar projektet. Vill ha storkapitalet. Påstår att protesterna i själva verket är skapade av iranska hackare från Teheran.

Albanien säger att marken som Trumpfamiljen vill ha är privat. Andra säger att den inte alls är det.

EU har varnat för att affären går mot miljöreglerna. Albaniens antikorruptionsmyndighet har öppnat en utredning.

Share

Och pengarna som allt ska köpas för verkar inte bara vara pengar. Kushners bolag har fått en injektion med två miljarder dollar från Saudiarabiens statliga investeringsfond. Senare har det fyllts på med mera från Doha och Abu Dhabi.

Inte ens vattnet verkar bara vara vatten. Under havsytan går en gasledning och det planeras för ännu ett energiprojekt.

Bolaget verkar inte heller vara bara ett bolag. På TikTok sitter detektiver och samarbetar, lägger pussel och jagar skalbolag till Amsterdam och följer pengar i oväntade riktningar.

Det dyker upp ett israeliskt bolag. Och det bolaget äger företag som FN anklagar för att göra affärer i illegala bosättningar på ockuperad palestinsk mark.

Vid något tillfälle inser jag att jag sitter och tittar på ännu ett litet TikTok-konto där någon förklarar Otrantosundets strategiska betydelse för Medelhavet och ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag hamnade där.

Ju mer jag läser desto mindre säker blir jag på vilken historia det är jag försöker förstå.

Subscribe now

Är det en miljökonflikt? En fastighetsaffär? En berättelse om Albaniens ekonomiska utveckling? En historia om globalt kapital? Geopolitik? Säkerhet? Energi?

Eller är det allt på samma gång?

Och jag tänker: Hur kan Ivanka Trump tänka att det ska gå att sälja in det här som historien om ett spontant semesterfynd?

Vad är det egentligen som köps?

Vad är det man tänker använda det till?

Jag hamnar här ganska ofta. Det börjar med något som verkar enkelt. Jag drar i en tråd och plötsligt sitter jag där i gryningen med femton öppna flikar.

Det är en märklig känsla. Ju mer information jag hittar desto svårare blir det att förstå vad som faktiskt händer.

Ju mer jag läser om världen desto mindre förstår jag om världen.

Det finns också något annat här som gör mig obekväm. Jag märker att jag allt oftare utgår från att det finns något mer bakom berättelsen.

Motiv som inte uttalas. Intressen som inte syns. Strategier som inte formuleras.

Jag litar inte på det jag läser längre. Är jag konspiratorisk?

Har jag börjat förvänta mig att människor och företag och regeringar bara berättar en del av historien?

Eller har jag bara lärt mig att lita mer på den där märkliga känslan när något inte stämmer?

Att det finns ett glapp någonstans. Ett mönster jag ännu inte kan se men som jag starkt känner av.

Alla de där vridningarna av sanningen. Alla versioner av verkligheten som konkurrerar med varandra.

Kanske har det gjort något grundläggande med mig. Att jag börjat läsa världen som att det alltid finns ett lager bakom det synliga och att det har gjort mig vaksam.

Tänker att det är det som fascinerar mig med ön Sazan. Inte bara alla olika historier utan vad som händer med mig medan jag försöker förstå.

I Kafkas Processen finns meningen: “Att rätt uppfatta en sak och att missuppfatta samma sak utesluter inte helt varandra.”

Läs mer om Anna Branten:

Det är märkligt att gå från en syn på världen till en helt annan. Mest eftersom det krävs att jag förändrar mig själv också. Det går inte att vara densamma längre. Om jag är det så fortsätter jag väl bara att upprätthålla något som behöver dö? Jag kan inte kräva att världen förändras om jag inte är beredd att förändras själv.

Det finns en fara i det nu, att alla som vill förändra världen till något radikalt annorlunda – vare sig det gäller ekonomiska system, ekologi eller hur vi rör oss socialt – gör det på ett intellektuellt plan. Tänker och pratar mycket om hur det borde se ut men rör sig in i den nya världen som samma människa som tidigare, marinerad i det system vi växt upp i.

Subscribe now

Kanske är det därför så mycket förändring stannar vid idéer. Vi försöker skapa något nytt med samma reflexer, samma drivkrafter och samma sätt att förstå värde som tidigare.

Den jag var, var ständigt på väg mot något. Levde på att förstå vad som höll på att ske innan det riktigt skedde. Ville vara först. Starta saker. Bygga. Tänkte större, snabbare, mer. Det fanns alltid ett nytt, nästa steg och jag levde i det steget.

Allt förändras när det försvinner. Inte bara det jag tycker eller tror, utan själva känslan av vem jag är.

Den jag var lever fortfarande kvar som ett eko någonstans, samtidigt som en annan del av mig försöker vrida kompassen rätt. Den gamla betraktar den nya och vill snabba på, den nya är besviken på att den gamla inte slutade tidigare.

Det är som om två parallella livshistorier pågår samtidigt inuti mig. I den ena berättelsen var jag lovande. Skapade nytt, såg möjligheter, byggde plattformar men blev misslyckad eftersom jag brände ut mig, tappade riktning och försvann från flera sammanhang och därmed det liv jag trodde att jag skulle leva.

I den andra, mjukare berättelsen är jag någon som outtröttligt försöker hitta vägar för att kunna göra det som känns rätt – både för mig själv och världen. Någon som fortsätter försöka överleva på det enda sätt jag vet, men som inte längre tror att mer alltid är bättre.

     I själva verket är nämligen inte ens det 
     allra mest naiva jag någon enhet, utan 
     en oändlig mångfald, en stjärnhimmel 
     i smått, ett kaos av former, stadier och 
     tillstånd, arv och möjligheter. Och denna 
     även bland mycket högt stående 
     människor vanliga villfarelse att 
     nödvändigt vilja betrakta sitt kaos som 
     en helhet och tala om sitt jag som om 
     det vore ett alldeles sammansatt fenomen 
     med fasta former och konturer, det tycks 
     i allmänhet vara ett lika absolut livsbehov 
     för folk som luft och föda.
     – "Stäppvargen" av Hermann Hesse

Där finns också en annan insikt. Att det som gick fel – i rytmen, positionen, relationerna – kanske inte bara berättar något om mig utan också något om ett system som gjort sig beroende av människor som ständigt optimerar sig själva.

Systemen och sammanhangen jag levde i passade inte för just mig eftersom jag inte är byggd för den rytmen. Men tack vare att jag levt där och sett nästan allt så kan jag också befinna mig där jag befinner mig just nu. Med styrkan att kliva ur. Med övertygelse om att det finns ett annat liv någon annanstans. Ett jag ser fragment av, som gör mig lycklig på ett sätt som är helt nytt.

Frid och en ny slags frihet. Kalla det uppvaknande, ålder eller mod – jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag vill bara fortsätta att existera och bli mer av den jag var tänkt att vara.

Jag ser fler fragment av något annat. Solljuset som rör sig över golvet. Känslor. Ord som kryper fram. Jag vill verkligen inte vara någon annanstans än här.

Men vem är jag om jag inte längre är den jag byggde mitt liv kring att vara? När upphör en människa att vara samma människa? Och hur mycket måste få dö för att något annat ska kunna leva?

Världen gör det svårt att släppa taget. Överallt finns spår av den jag var. Versioner av mig själv. Den jag var på högstadiet finns i blickarna från klasskompisar på Facebook, i mina flyttkartonger ligger mina första visitkort, i garderoben hänger kostymer jag aldrig kommer att hitta sammanhang till igen.

Behålla eller slänga?

Jag vet inte. Kanske är det samma fråga jag fortfarande ställer om den jag var.

Läs mer av Annas dagbok:

Vittnesmål från krigsdrabbade människor är alltid svåra. Svåra för mig att skriva. Svåra för er att läsa. Ibland är de nästan omöjliga att ta in. Som i den heta öknen i Tchad, där jag och fotojournalisten Niclas Hammarström mötte kvinnor och barn som flytt folkmordet i Darfur i Sudan.

Omöjliga inte bara på grund av våldet de utsatts för, som inte går att berätta vidare utan att traumatisera också den som lyssnar.

Utan även för att överlevarna lämnas åt sitt öde. De är fortfarande oskyddade i en het öken. De kan fortfarande bli utsatta för våld. Kvinnor och flickor riskerar fortfarande att våldtas i sin vardag, när de hämtar ved och vatten.

Inte ens deras kroppar får vara deras egna.

Det finns inte tillräckligt med mat. Ransonen per person från hjälporganisationer är 840 kcal per dag, jämfört med de minst 2 000–2 500 som en människa behöver, särskilt i en miljö med kroppsarbete och extrema påfrestningar.

Det finns inte tillräckligt med vård för fysiska och psykiska skador. Inte tillräckligt med utbildning för barnen, som inte erbjuds en värdig framtid.

Ännu svårare är insikten att massdödandet i Sudan inte är ett misslyckande. Världens största humanitära katastrof som har uppstått i Tchad till följd av massdödandet är inte heller ett misslyckande.

Det är inte något som har blivit fel i systemet.

Det är systemet.

Subscribe now

Fattiga, afrikanska kvinnor och barn, som befinner sig längst ner i den globala hierarkin, gruppvåldtas offentligt och lämnas traumatiserade. Det är en direkt konsekvens av hur världen är organiserad.

Nästan 34 miljoner sudaneser behöver humanitär hjälp i år. Det är fler än hela Norden. Över 14 miljoner har fördrivits. Som hela Sverige och Kroatien.

De har inget ekonomiskt värde. De är inte intressanta för marknader och stormakter. Deras lidande rubbar inga börser. Hotar inga allianser.

Deras liv får inga konsekvenser för beslutsfattare. Inga politiker behöver stå till svars för sin likgiltighet. Medierna kommer undan med att lämna Sudan i marginalen.

I Sverige räcker det med att en konstnär skriver ett provocerande Instagraminlägg för att det ska leda till mediestorm, men i Darfur kan människor våldtas och slaktas på de mest brutala sätten varje dag utan att det ens letar sig in i nyheterna.

Share

Allt detta sker trots att FN och USA har konstaterat att folkmord begås i Darfur, men det erkännandet följs av – ingenting.

“Aldrig mer” gäller inte ens när folkmord är fastslaget. I Gaza gör USA med allierade dessutom folkmordet möjligt.

Samtidigt tjänar världen pengar på att dra in biståndet och investera i vapen. Över 100 miljoner människor i världen hade kunnat få leva om man hade prioriterat annorlunda.

De två miljarder dollar per dag som Trump lade på kriget i Iran hade kunnat rädda livet på 87 miljoner människor världen över. Trumps avvecklande av USAID kan leda till över 14 miljoner undvikbara dödsfall till 2030, varav 4,5 miljoner barn under fem år.

Ett barn är en hel värld för någon.

Jag tänker på den etiska principen som finns i Talmud (Sanhedrin 4:5) och Koranen (5:32):

     Den som dödar en enda människa
     har dödat hela mänskligheten. 
     Och den som räddar en enda människa
     har räddat hela mänskligheten.

Människorna i Sudan fortsätter att osynliggöras för omvärlden. Man hör inget om dem i det offentliga rummet. Situationen i Sudan beskrivs som komplex, utan enkla narrativ.

Alla konflikter är komplexa. Men när konflikterna sker långt bort får vi mindre hjälp att förstå dem, än när de sker i vårt närområde.

När omvärlden inte får veta dör de med minst makt först. Ingen betalar ett pris för att låta dem dö.

Att inte rapportera om folkmord är en politisk handling, inte ett neutralt val. Varje dag av tystnad hjälper till att hålla det värsta brottet osynligt.

Världen är inte byggd för att rädda den som är någons hela värld.

Den är byggd för att fungera precis så här.

Läs mer om Sudan:

Det är århundradets, förmodligen årtusendets, berättelse. Vi lämnar det som kallas livets korridor – den stabila klimatzon där den mänskliga civilisationen överhuvudtaget har kunnat växa fram och fungera. Det borde vara berättelsen som alla organiserar sig kring. Att världen ändras och att vi behöver ändras med den.

Under pandemin fick vi veta det. Sedan återgick det till att fortsätta som vanligt. Som i filmen om de två forskarna som varnar för den förestående undergången, bara för att mötas av medielogik, politisk cynism och ett samhälle som hellre distraheras än agerar. Don’t Look Up.

Nyheter om värmebölja illustreras med strandbilder. Ska vi hoppa i badkläderna? Inget att se här.

Anna Branten har egentligen alltid känt att något har varit fel. I sitt första dagboksinlägg för Gad World skriver hon att man kan ha en känsla utan att riktigt kunna sätta ord på den. Kroppen vet.

Under många år arbetade hon med innovation, förändring och framtidsfrågor. Befann sig mitt i näringslivets logik och tempo. Till slut blev det allt svårare för henne att ignorera glappet mellan det vi säger att vi vill och det vi faktiskt bygger. Hon bestämde sig för att inte fortsätta som vanligt.

I dag är Anna Branten en avhoppad entreprenör, chef och konsult, som arbetar med en bok som försöker göra systemkrisen personlig och begriplig. Hon använder i stor utsträckning sig själv och sitt eget liv som ett sätt att förstå varför människor ser problemen så tydligt, men ändå har så svårt att förändra riktning.

– Jag tror att mycket av vår tids problem handlar om att vi har tappat kontakten med både oss själva och världen omkring oss, säger hon.

Anna skriver från sitt hem i Skåne. Där kan hon göra det hon tycker om. Vara med sin familj, sina vänner. Få tänka i fred! Gärna utomhus och helst nära djur.

Känslan av att något är fel blev tydlig när hon arbetade med jämställdhetsfrågor och såg hur människor kunde hålla med om problemen på ett intellektuellt plan, samtidigt som de djupare strukturerna och beteendena förblev intakta.

– Det är egentligen samma sak med klimatet eller polykrisen. Vi vet oerhört mycket, men vi verkar ändå fastna i samma rörelser. Därför tror jag att vi måste gå från enbart analys och debatt till något mycket mer personligt och existentiellt.

– Frågorna blir då inte bara “Vad är fel med systemet?” utan också “Vad är det jag själv upprätthåller?”, ”Vad är jag rädd för att förlora?” och ”Vem var jag innan världen successivt lärde mig att anpassa mig till ett system som inte fungerar?” Jag tror att den sortens frågor är nödvändiga om verklig förändring ska bli möjlig.

Subscribe now

I dag läggs ett stort ansvar på enskilda individer, eftersom de som sitter på makten att ändra själva strukturerna – inklusive tredje statsmakten – inte gör det. Och ingen enskild människa kan ensam bära skuld för ett ekonomiskt system som byggts upp under lång tid.

Samtidigt säger Anna att system inte är något abstrakt – de består av människor, relationer, normer och beteenden – och hon tror att vi ofta underskattar vår egen möjlighet att påverka, inte minst i det lilla.

– Systemförändring börjar ofta i små sociala rörelser: vilka vi pratar med, vad vi exponerar oss för, vilka initiativ vi bygger tillsammans och vilka värden vi väljer att prioritera.

I detta spelar journalistiken en avgörande roll, eftersom den utgör det kollektiva systemet för vår verklighetsuppfattning.

– Problemet är att medielogiken – precis som mycket annat – drar åt motsatt håll jämfört med vad situationen kräver.

Vi får läsa om spridda symtom – värmebölja, ska vi gå och bada? – istället för den systemkris vi befinner oss i och som borde genomsyra ekonomirapportering, politik, kultur, arbetsliv, egentligen hela samhällsanalysen.

Berättelser är livsviktiga för Anna. Hon säger att det kanske är det mest mänskliga vi har. Att det är genom berättelser vi skapar mening, identitet och kontakt med varandra.

– Fakta är viktiga, men människor förändras sällan enbart av det. Vi förändras när något känns. När vi känner igen oss själva, våra rädslor, vår sorg eller våra drömmar i någon annans berättelse. Jag tror att berättelser hjälper oss att återknyta till det mänskliga – till det som faktiskt gör livet värt att leva och skydda.

Hon tror att klimatkommunikationen måste bli mer mänsklig och mindre performativ. Mindre pekpinnar och mer ärlighet.

– Människor befinner sig på väldigt olika platser i sin förståelse.

Vissa lever i förnekelse och andra i klimatstress. Hon tror att mycket av hennes egen stress och frustration tidigare kom från att hon levde på ett sätt som gick emot hennes värderingar och behov.

– Nu försöker jag bygga ett liv som inte enbart drivs av tempo, prestation och ekonomisk tillväxt. Bara den rörelsen i sig ger mig mer lugn. Långt ifrån perfekt eller färdigt, men mer sant.

Genom sitt skrivande möter Anna människor från hela världen som försöker leva mer i linje med sina värderingar, bygga lokala nätverk, skapa nya ekonomiska modeller och hitta andra sätt att vara människa tillsammans.

Hon ser möjligheter i – inte en stor revolution – utan snarare i att det kan växa fram många mindre parallella system, som i bästa fall börjar stabilisera världen på nya sätt.

I sin klimatdagbok i Gad World vill hon ge läsarna känslan av att förändring faktiskt är möjlig. Inte någon gång i framtiden, utan här och nu, i små och stora val, i relationer och sätt att leva.

Men också att omställning inte bara är något ljust och inspirerande.

– Det innebär också sorg, osäkerhet och att behöva släppa taget om sådant vi trott på och identifierat oss med. Men för mig är hopp inte motsatsen till smärta. Hopp är viljan att fortsätta trots att man känner smärta.

Visst kan man ha överseende med att människor på X, som aldrig har åkt till konflikter och producerat journalistik, ställer en sådan fråga. Men när frågan om vad man har gjort med pengarna kommer från journalister? Bör man inte bli orolig då?

För hur kommer det sig att journalister inte vet vad journalistik kostar?

För inte gör väl de journalistik gratis i Tchad, Syrien, Egypten, Iran, Afghanistan, Somalia, Palestina, Israel, Algeriet, Kuba, Libanon, Sudan och Förenade Arabemiraten?

Försäkrar de sig gratis i konflikter? Får de journalistvisum gratis? Ringer de och använder internet gratis? Flyger de gratis? Bor och äter de gratis? Hyr de in fixare, bilar och chaufförer gratis? Är deras utrustning gratis? Skriver och fotograferar de gratis?

Redigerar och redaktörar de gratis? Tar de fram sin grafiska profil gratis? Bygger de sina sajter gratis?

Är klippa-klistra-verksamheten bakom skrivborden i Sverige också gratis?

Då kan man undra varför nedskärningar görs. Senast på SVT, vilket man kunde läsa i Journalisten samtidigt som en skribent på samma tidning undrade vad Magda Gad och Gad World gjort med en miljon crowdfundade kronor. Nedskärningar kan orimligen behövas om journalistik inte kostar.

Min bild av journalistiken är en annan. Mitt minne av att arbeta på Expressen är exempelvis intakt. Där kunde man lägga en miljon – på en reportageresa.

Det är vad Gad World har klarat sig på sedan grunden började läggas, i juli 2025.

Bilden av att jag skulle suttit i ett badkar fyllt av dollarsedlar, samtidigt som vi producerat utrikesjournalistiken gratis, är dock humoristisk. Och humor är välkommet när man arbetar 16-20 timmar per dag sju dagar i veckan. I skrivande stund har jag inte haft en ledig dag på över fem månader.

Inget av det här hade naturligtvis gått om jag hade sett journalistiken som det: ett arbete. Det går bara att leva på det här sättet om man ser journalistiken som sitt liv. Om de två sakerna inte går att skilja åt. Och det är ju så det alltid har varit för mig.

Subscribe now

Namnet Gad betyder den som är engagerad på arabiska, det är också en gotländsk möbelaffär, en shawerma-snabbmatskedja i Kairo – och min pappas efternamn.

Det är väl min pappa som är orsaken till att jag sitter här i dag. För det var det här han lärde mig när jag växte upp. Han jobbade varje dag. På mammas och pappas bröllopsdag. På jul. På nyår. På midsommar. På våra semesterresor. Han jobbade när jag vaknade och han jobbade när jag somnade. Säkert också dagen när jag föddes.

Antagligen jobbade han också ihjäl sig, eftersom han dog i förtid av cancer. Det är något som också har funnits i horisonten under det här arbetet. Tanken på vad som kommer hända först: att Gad World lanseras, eller att jag begravs?

Jag har fortsatt driva mig själv lika hårt även efter att jag blev sjuk.

Vad tröttheten, nattsvetten och de granulomatösa hudförändringarna berodde på har gett läkarna huvudbry. Sedan kom dagen då jag testades positivt för tuberkulos och isolerades i ett litet fönsterlöst rum på sjukhus, tills de försäkrade sig om att det inte sitter i lungorna och jag inte är en samhällsfara. I skrivande stund utreds jag för tuberkulos utanför lungorna och en annan, systemisk sjukdom. En konsekvens av mitt jobb och det är inte första gången jag drabbats av svår och komplicerad sjukdom på grund av var jag arbetar.

Det är också en kostnad för journalistik.

Att jag gör allt detta för att Gad World handlar ytterst om kärlek. Min kärlek till journalistiken. Den som jag alltid har varit beredd att dö för, oavsett var fronten har legat.

Egentligen har jag alltid gjort journalistik. Den första tidningen jag gjorde hette Trulsan. Jag minns inte hur gammal jag var, men på lågstadiet. På gymnasiet blev jag chefredaktör för skoltidningen. På min pappas jobb lärde mig sjukhusfotografen att framkalla i mörkrum.

Under mina resor utanför Europa som tonåring dokumenterade jag det jag såg med min första systemkamera och en anteckningsbok.

När jag sedan fick jobb som journalist porträtterade jag allt från Mikael Persbrandt för Tidningen Vi och planerade omslagsfotograferingar till smugglades in i krig och dokumenterade talibanövertagandet i Afghanistan.

I Gad World kommer alla erfarenheter samman. Resultatet är andra perspektiv på världen och blickar inifrån rum som västvärlden sällan får insyn i.

Det som har överraskat mig under den här arbetet är hur mycket jag älskar att ta hand om andras journalistik. Det har varit den största kärlekshandlingen av dem alla.

Slutordet går till alla er som har bidragit till att Gad World har kommit till. Ni har förstått det som de frågande på X och journalisterna inte har gjort – att vill man få det här att hända måste man jobba för det och det är inget som någon hittills har blivit rik på. Vägen till att vi faktiskt ska få ersättning för de timmar vi lägger ner känns fortfarande lång.

Så vart har pengarna gått?

Till journalistik.

I många år när jag var krigskorrespondent för Expressen skrev jag dagbok om krigen jag bodde i. Den publicerades under vinjetten “Magda Gads dagbok” och handlade om möten med krigsdrabbade människor, rapporter från fronten och mitt eget liv. 2017 vann jag Stora journalistpriset för dagboken, eftersom den sågs som nyskapande krigsrapportering. Jag har nominerats till det priset tre gånger och just dagboken var alltså det som bedömdes som vinnande journalistik.

Gad World har flera nya vinjetter. “Vykort” är även det personliga berättelser, men om vanliga människor och vardag, det som så sällan rapporteras om från krig och katastrofer. Alla som skrivit vykort har tolkat greppet olika, vilket jag tycker om för skribenternas karaktärer och deras möten med världen blir så tydliga.

En av dem är journalisten Khulud Shaban från Gaza, som jag mötte första gången på en buss på väg till Rafahgränsen, som skriver om allt hon saknar och älskar från före folkmordet. Det kommer många gripande vykort från henne.

Den somaliska journalisten Wilo Abdulle hittade på ett helt eget grepp när hon skulle skriva vykort – det blev “Aadmi stories”, som är magiskt när det kommer till att mänskliggöra dem som avhumaniserats. Wilo Abdulle har också varit ansvarig för ett vykortsprojekt i Sudan. Berättartekniken är oerhörd. Somalier har en stark muntlig tradition och poesi är en stor del av kulturen, vilket märks i hennes texter.

“Presskort” följer upp vårt upprop för journalisterna i Gaza. Här kan du läsa om de journalister som inte finns med oss längre, vilka de var och hur de dödades.

Journalister som överlevt attacker skriver också, som Christina Assi som förlorade både sitt ben och sin kollega Issam Abdallah när Israel besköt dem – ett krigsbrott.

Vi har de klassiska vinjetterna: “Kultur” – där världen skaver – “Fördjupning” – kontext och analys – och “Reportage” – som är vår korrespondens från krigens och klimatkrisens frontlinjer. Slutligen “Gad World English” för våra internationella läsare.

Internationellt prisbelönta fotojournalisten Niclas Hammarström har tagit bilderna från Tchad, som nominerades till bästa nyhetsreportage utomlands av Årets bild.

Journalisten Isabella Harbrecht har gjort en väldigt skarp och välresearchad granskning av mediernas Gazarapportering, som behöver läsas av alla och diskuteras på samtliga redaktioner.

Världsjournalisten och fotografen Stefanie Glinski, som även rapporterar för Foreign Policy och The Guardian, bidrar med vykort och reportage. Missa inte hennes drabbande berättelse om föräldrarna som förlorade sina barn när USA bombade en skola i Iran.

Professor Mohammad Fazlhashemi tar upp de amerikansk-israeliska krigsbrotten i Iran i sin analys av kriget.

Skådespelaren Gustaf Skarsgård och docent Frida Stranne skriver tillsammans om att dagens samtal inte längre är konstruktiva och att det märks inte minst i hur vi pratar om krig, där vårt västerländska perspektiv hindrar oss från att se vårt eget våld.

Subscribe now

Dagboken kommer jag fortsätta skriva och mest handlar den om krig. Märkligt nog hamnade jag under våren i ett nytt, helt oväntat krig – i Förenade Arabemiraten. Det har känts overkligt att se och höra kryssningsrobotar och drönare i det som länge beskrivits som världens säkraste land.

Men det är just det som krig är. Ingen väntar sig att det ska bli krig, oavsett om man befinner sig i Khartoum eller Dubai. Man är fullt sysselsatt med sin vardag – och plötsligt faller bomberna och livet som man känner det förändras.

Det kommer många dagboksinlägg från Förenade Arabemiraten, med bilder i världsklass från fotografen Katarina Premfors, som har rapporterat från Mellanöstern sedan 1993 och frilansar för tidningar som The New York Times och The Washington Post.

Katarina Premfors växte upp mellan Pakistan, Turkiet och USA. Hennes föräldrar jobbade dessutom i Afghanistan. Den komplexiteten speglas i hennes arbete, som visar en djup kulturell förståelse.

En sak skiljer “Dagbok” från nu och då – jag kommer inte längre betrakta världen ensam på de här sidorna. Skribenten Anna Branten har också en dagbok i Gad World, där hon skriver om klimatet och polykrisen – att flera globala kriser samverkar och förstärker varandra.

Anna Branten bor i Skåne och är mest hemma med sin familj, medan jag är ute i världen. Men det vi ser är symtom på samma sak – system som inte fungerar.

Illustrationen ovan är av @Diskbänkstecknaren och visar hur jag lämnade Dalarna och kom ut i den värld som jag befunnit mig i sedan dess. Konstnärerna Jesper Holm, baserad i Uppsala, och Basel El Maqousi, i ett tält i Gaza, har även de bidragit med illustrationer i Gad World. En kontrast till dagens klippa-klistra-journalistik, där allt ska gå snabbt.

Gad World är något annat.