Han var omöjlig att motstå. Karismatisk, kraftfull och målmedveten kom han med löften om ett bättre liv. Han hade koll på allt, visste precis vad han ville ha och hur han kunde få det. När hans blick hamnade på mig tog det en sekund och jag var förlorad.

Hans fläckfria kläder, leende, röst och doft var fullständigt berusande. Han tog plats i alla rum med självklarhet. Alltid på väg mot något större sålde han lätt in allt till alla. Farten gjorde att man själv drogs med.

Han vaggade in mig i en känsla av trygghet – och jag njöt. Allt var så enkelt. Vi reste över världen, åt allt vi kände för, umgicks med likasinnade och köpte oss till ett fint liv.

Egentligen hade vi väldigt få bekymmer, men på något sätt kände jag mig tom. Jag levde i hans värld och hade inte tid för mig själv. Det värkte i kroppen av att inte lyssna på mina egna sätt att förstå världen, mina behov och rytmer.

När jag plockade upp en gammal dagbok viskade den om något jag hade glömt, och jag började gömma mig i helgerna, semestrarna och jularna – där tiden stannade upp en stund och jag kunde återfå någon sorts balans. Jag längtade ut, var i skogen och satt vid havet.

Men snart var vardagen tillbaka, och med den min längtan efter hans blick, leende och godkännande. Det var så han fungerade. Han tvingade mig inte till någonting – han lockade.

Read more

Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också av vad jag därigenom slutar att se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag har missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?

Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.

Men under det där, lite djupare ner, finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala.

Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.

Read more

Vi går mot val i Sverige och i den tryckande hettan försöker jag följa samtalen samtidigt som jag känner mig alienerad. Inget går riktigt in. Det känns som om det jag läser och hör handlar allt mindre om argument kring sakfrågor som straff, migration och skatter, och allt mer om människor som försöker beskriva hur det känns att leva.

Vi låtsas att vi är objektiva. Politiker gör det. Ledarskribenter gör det. Jag gör det. Du gör det.

Read more

Jag såg en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono på SVT. 1970-tal, snabba klipp, protester, färger, fult och tillrättalagt i en fin blandning och det var som om något tändes i bröstet. De vågade gå mot strömmen, högt och med alla medel.

Låg i sin säng i en liten lägenhet i Greenwich Village, såg världen genom tv:n och ringde runt och diskuterade allt som hände med människor runtomkring.

Skapade konst, radikaliserades som aktivister och genomförde aktioner för att synliggöra samhällsproblem.

Jag påmindes om hur lika resonemangen var nu och då. Litar vi på våra makthavare? Hur mycket våld kan vi vänja oss vid? Hur länge kan vi veta vad som pågår utan att resa oss? När blir tystnaden att vara medskyldig?

Och varför väljer vi politiska ledare som ger sig på dem som är mot förstörelse, lögner och orättvisor? Där en Zohran Mamdani är ett unikum, någon som både säger tvärtom och gör som han säger.

Under den dryga timmen förflyttade sig Lennons och Onos längtan till min egen kropp. Jag blev lyft, ledsen och inspirerad på samma gång. Kände allt som de kände.

Precis så som bra konst ska göra. Väcka intensiva känslor som man inte alltid visste att man bar på.

Subscribe now

Men något var annorlunda på 1970-talet. Hur mycket plats protesten fick. Hur synliga människors kroppar var i parker, tv-studior, utanför offentliga byggnader och konserthallar.

Motståndet var fysiskt och det kändes på gatorna. Det tog tid, störde ordningen och gick inte att skrolla förbi. Kropparna stod bredvid varandra och sa nej. Eller ja. Talade om att något annat är möjligt.

Röster hittade samma rytm, kroppar gungade i samma takt. Och det gav resultat. Missförhållanden exponerades, krig avslutades och presidenter föll.

Samma känslor som dokumentären väcks i mig när jag ser Flamingorevolutionen i Albanien. Protesterna mot Trumpfamiljens projekt på ön Sazan och kusten nära flamingor.

Gator som lever, människor som vrålar, tankar som ges fysisk form.

Och jag undrar vad det är jag ska göra med min kropp?

Jag är inte uppvuxen i demonstrationståg. I min familj trodde man på individens egna möjligheter och hade tillit till politiken, samhället och ekonomin.

Det dröjde länge innan jag såg perspektiven som människorna i demonstrationstågen redan hade sett, men jag har ändå alltid betraktat dem med beundran. Kanske också med längtan. Efter tillhörighet. Eller kraft.

Mitt liv har varit fullt av protest mot orättvisa, men mer strategiskt, tystare och tryggare. Det är kanske därför den här frågan skaver så mycket i mig just nu.

För när jag tänker på allvaret, på jorden som riskerar att ge vika för klimatet, på alla som dör i krig och på den svenska demokratin som försvagas, är det galet att vi alla inte protesterar hjärtskärande högt, hela tiden.

Ibland råkar jag hamna i en Palestina-demonstration på väg hem eller läser något om civil olydnad efter en klimataktion. Men det är som om inget av det riktigt får fäste.

Inte i mig, inte i tillräckligt många andra, inte i samhället och inte på de plattformar där vi speglar oss i varandra.

Livet bara fortsätter, fastän det inte borde göra det.

För borde inte hela världen resa sig, städer fyllas av människor som säger att det räcker. Att vi och livet är värt mer än det vi har vant oss vid.

Share

Framtidsforskaren Peter Majanen säger att ett mer försiktigt Sverige växer fram. Ett mer kontrollerat land, där vi fostrar färre till att bli unga avantgardister. Färre som vågar sticka ut, misslyckas offentligt och stå kvar när det kostar något.

Han skriver: “Den unga generationen är i ökande grad mer försiktig, mer kontrollerad och mer upptagen av anseende, trygghet och status än av att testa gränser. Att lyckas socialt håller på att bli viktigare än att bryta ny mark.”

Kanske hänger det ihop. Protester är också ett uttryck för avantgardet. För människor som är beredda att riskera trygghet, anseende, karriär och gemenskap för att något större står på spel.

Majanen tror att Sverige kan bli mer militariserat och mindre kreativt. Inom många yrken har utrymmet för olikheter blivit mindre. Även för konstnärer och artister, trots att de ibland förväntas säga sånt som andra inte vågar.

Fler vet att ett fel ord, en fel bild, en fel protest kan få konsekvenser. Socialt, ekonomiskt och professionellt.

När medierna rapporterar om protester handlar det ofta om repression mot dem som protesterar.

Jag läser om manifestationen “Vi är Sverige”, konserten i Visby för demokratin och klimatet som hölls samtidigt med Jimmie Åkessons Almedalstal. Artisten Thomas Stenström, en av initiativtagarna, säger att han trodde att folk hade gett upp. Men när han började ringa svarade alla ja.

Det krävdes bara att någon frågade.

En debattartikel från “Vi är Sverige” är full av längtan efter en annan värld. Det står i uppropet att: “Det här är ingen höger- eller vänsterfråga – det här handlar om vår gemensamma framtid.”

Tänkaren Rutger Bregman har sagt något liknande, att de flesta människor redan brinner lågintensivt. De behöver inte övertygas om att världen har problem och att något behöver göras, de behöver en ask. Någon som frågar. Något att göra tillsammans med andra.

Det svåra är inte alltid viljan. Det svåra är att sitta hemma ensam och försöka lista ut vad man ska göra med den. Det är en enorm skillnad att veta något ensam och att stå bredvid någon annan som också vet.

Jag skriver det här hemifrån. Tänker att mina ord får vara min närvaro.

Samtidigt vet jag att en ensam människa ställde sig framför stridsvagnarna som var på väg till Himmelska fridens torg.

Läs mer av Anna Branten:

So let me get this straight. Jag ser ett viralt klipp där Ivanka Trump berättar hur hon och Jared Kushner åker båt längs Albaniens kust. De får syn på en ö. Går barfota upp till toppen. Blir hänförda av utsikten.

Och bestämmer sig för att utveckla platsen till en lyxresort.

Som man gör.

Jag tänker först att det här verkar ganska enkelt att förstå. Men sedan börjar jag läsa.

Och som vanligt numera visar det sig att ingenting är enkelt.

Read more

Det är märkligt att gå från en syn på världen till en helt annan. Mest eftersom det krävs att jag förändrar mig själv också. Det går inte att vara densamma längre. Om jag är det så fortsätter jag väl bara att upprätthålla något som behöver dö? Jag kan inte kräva att världen förändras om jag inte är beredd att förändras själv.

Det finns en fara i det nu, att alla som vill förändra världen till något radikalt annorlunda – vare sig det gäller ekonomiska system, ekologi eller hur vi rör oss socialt – gör det på ett intellektuellt plan. Tänker och pratar mycket om hur det borde se ut men rör sig in i den nya världen som samma människa som tidigare, marinerad i det system vi växt upp i.

Subscribe now

Kanske är det därför så mycket förändring stannar vid idéer. Vi försöker skapa något nytt med samma reflexer, samma drivkrafter och samma sätt att förstå värde som tidigare.

Den jag var, var ständigt på väg mot något. Levde på att förstå vad som höll på att ske innan det riktigt skedde. Ville vara först. Starta saker. Bygga. Tänkte större, snabbare, mer. Det fanns alltid ett nytt, nästa steg och jag levde i det steget.

Allt förändras när det försvinner. Inte bara det jag tycker eller tror, utan själva känslan av vem jag är.

Den jag var lever fortfarande kvar som ett eko någonstans, samtidigt som en annan del av mig försöker vrida kompassen rätt. Den gamla betraktar den nya och vill snabba på, den nya är besviken på att den gamla inte slutade tidigare.

Det är som om två parallella livshistorier pågår samtidigt inuti mig. I den ena berättelsen var jag lovande. Skapade nytt, såg möjligheter, byggde plattformar men blev misslyckad eftersom jag brände ut mig, tappade riktning och försvann från flera sammanhang och därmed det liv jag trodde att jag skulle leva.

I den andra, mjukare berättelsen är jag någon som outtröttligt försöker hitta vägar för att kunna göra det som känns rätt – både för mig själv och världen. Någon som fortsätter försöka överleva på det enda sätt jag vet, men som inte längre tror att mer alltid är bättre.

     I själva verket är nämligen inte ens det 
     allra mest naiva jag någon enhet, utan 
     en oändlig mångfald, en stjärnhimmel 
     i smått, ett kaos av former, stadier och 
     tillstånd, arv och möjligheter. Och denna 
     även bland mycket högt stående 
     människor vanliga villfarelse att 
     nödvändigt vilja betrakta sitt kaos som 
     en helhet och tala om sitt jag som om 
     det vore ett alldeles sammansatt fenomen 
     med fasta former och konturer, det tycks 
     i allmänhet vara ett lika absolut livsbehov 
     för folk som luft och föda.
     – "Stäppvargen" av Hermann Hesse

Där finns också en annan insikt. Att det som gick fel – i rytmen, positionen, relationerna – kanske inte bara berättar något om mig utan också något om ett system som gjort sig beroende av människor som ständigt optimerar sig själva.

Systemen och sammanhangen jag levde i passade inte för just mig eftersom jag inte är byggd för den rytmen. Men tack vare att jag levt där och sett nästan allt så kan jag också befinna mig där jag befinner mig just nu. Med styrkan att kliva ur. Med övertygelse om att det finns ett annat liv någon annanstans. Ett jag ser fragment av, som gör mig lycklig på ett sätt som är helt nytt.

Frid och en ny slags frihet. Kalla det uppvaknande, ålder eller mod – jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag vill bara fortsätta att existera och bli mer av den jag var tänkt att vara.

Jag ser fler fragment av något annat. Solljuset som rör sig över golvet. Känslor. Ord som kryper fram. Jag vill verkligen inte vara någon annanstans än här.

Men vem är jag om jag inte längre är den jag byggde mitt liv kring att vara? När upphör en människa att vara samma människa? Och hur mycket måste få dö för att något annat ska kunna leva?

Världen gör det svårt att släppa taget. Överallt finns spår av den jag var. Versioner av mig själv. Den jag var på högstadiet finns i blickarna från klasskompisar på Facebook, i mina flyttkartonger ligger mina första visitkort, i garderoben hänger kostymer jag aldrig kommer att hitta sammanhang till igen.

Behålla eller slänga?

Jag vet inte. Kanske är det samma fråga jag fortfarande ställer om den jag var.

Läs mer av Annas dagbok:

Vittnesmål från krigsdrabbade människor är alltid svåra. Svåra för mig att skriva. Svåra för er att läsa. Ibland är de nästan omöjliga att ta in. Som i den heta öknen i Tchad, där jag och fotojournalisten Niclas Hammarström mötte kvinnor och barn som flytt folkmordet i Darfur i Sudan.

Omöjliga inte bara på grund av våldet de utsatts för, som inte går att berätta vidare utan att traumatisera också den som lyssnar.

Utan även för att överlevarna lämnas åt sitt öde. De är fortfarande oskyddade i en het öken. De kan fortfarande bli utsatta för våld. Kvinnor och flickor riskerar fortfarande att våldtas i sin vardag, när de hämtar ved och vatten.

Inte ens deras kroppar får vara deras egna.

Det finns inte tillräckligt med mat. Ransonen per person från hjälporganisationer är 840 kcal per dag, jämfört med de minst 2 000–2 500 som en människa behöver, särskilt i en miljö med kroppsarbete och extrema påfrestningar.

Det finns inte tillräckligt med vård för fysiska och psykiska skador. Inte tillräckligt med utbildning för barnen, som inte erbjuds en värdig framtid.

Ännu svårare är insikten att massdödandet i Sudan inte är ett misslyckande. Världens största humanitära katastrof som har uppstått i Tchad till följd av massdödandet är inte heller ett misslyckande.

Det är inte något som har blivit fel i systemet.

Det är systemet.

Subscribe now

Fattiga, afrikanska kvinnor och barn, som befinner sig längst ner i den globala hierarkin, gruppvåldtas offentligt och lämnas traumatiserade. Det är en direkt konsekvens av hur världen är organiserad.

Nästan 34 miljoner sudaneser behöver humanitär hjälp i år. Det är fler än hela Norden. Över 14 miljoner har fördrivits. Som hela Sverige och Kroatien.

De har inget ekonomiskt värde. De är inte intressanta för marknader och stormakter. Deras lidande rubbar inga börser. Hotar inga allianser.

Deras liv får inga konsekvenser för beslutsfattare. Inga politiker behöver stå till svars för sin likgiltighet. Medierna kommer undan med att lämna Sudan i marginalen.

I Sverige räcker det med att en konstnär skriver ett provocerande Instagraminlägg för att det ska leda till mediestorm, men i Darfur kan människor våldtas och slaktas på de mest brutala sätten varje dag utan att det ens letar sig in i nyheterna.

Share

Allt detta sker trots att FN och USA har konstaterat att folkmord begås i Darfur, men det erkännandet följs av – ingenting.

“Aldrig mer” gäller inte ens när folkmord är fastslaget. I Gaza gör USA med allierade dessutom folkmordet möjligt.

Samtidigt tjänar världen pengar på att dra in biståndet och investera i vapen. Över 100 miljoner människor i världen hade kunnat få leva om man hade prioriterat annorlunda.

De två miljarder dollar per dag som Trump lade på kriget i Iran hade kunnat rädda livet på 87 miljoner människor världen över. Trumps avvecklande av USAID kan leda till över 14 miljoner undvikbara dödsfall till 2030, varav 4,5 miljoner barn under fem år.

Ett barn är en hel värld för någon.

Jag tänker på den etiska principen som finns i Talmud (Sanhedrin 4:5) och Koranen (5:32):

     Den som dödar en enda människa
     har dödat hela mänskligheten. 
     Och den som räddar en enda människa
     har räddat hela mänskligheten.

Människorna i Sudan fortsätter att osynliggöras för omvärlden. Man hör inget om dem i det offentliga rummet. Situationen i Sudan beskrivs som komplex, utan enkla narrativ.

Alla konflikter är komplexa. Men när konflikterna sker långt bort får vi mindre hjälp att förstå dem, än när de sker i vårt närområde.

När omvärlden inte får veta dör de med minst makt först. Ingen betalar ett pris för att låta dem dö.

Att inte rapportera om folkmord är en politisk handling, inte ett neutralt val. Varje dag av tystnad hjälper till att hålla det värsta brottet osynligt.

Världen är inte byggd för att rädda den som är någons hela värld.

Den är byggd för att fungera precis så här.

Läs mer om Sudan:

Det är århundradets, förmodligen årtusendets, berättelse. Vi lämnar det som kallas livets korridor – den stabila klimatzon där den mänskliga civilisationen överhuvudtaget har kunnat växa fram och fungera. Det borde vara berättelsen som alla organiserar sig kring. Att världen ändras och att vi behöver ändras med den.

Under pandemin fick vi veta det. Sedan återgick det till att fortsätta som vanligt. Som i filmen om de två forskarna som varnar för den förestående undergången, bara för att mötas av medielogik, politisk cynism och ett samhälle som hellre distraheras än agerar. Don’t Look Up.

Nyheter om värmebölja illustreras med strandbilder. Ska vi hoppa i badkläderna? Inget att se här.

Anna Branten har egentligen alltid känt att något har varit fel. I sitt första dagboksinlägg för Gad World skriver hon att man kan ha en känsla utan att riktigt kunna sätta ord på den. Kroppen vet.

Under många år arbetade hon med innovation, förändring och framtidsfrågor. Befann sig mitt i näringslivets logik och tempo. Till slut blev det allt svårare för henne att ignorera glappet mellan det vi säger att vi vill och det vi faktiskt bygger. Hon bestämde sig för att inte fortsätta som vanligt.

I dag är Anna Branten en avhoppad entreprenör, chef och konsult, som arbetar med en bok som försöker göra systemkrisen personlig och begriplig. Hon använder i stor utsträckning sig själv och sitt eget liv som ett sätt att förstå varför människor ser problemen så tydligt, men ändå har så svårt att förändra riktning.

– Jag tror att mycket av vår tids problem handlar om att vi har tappat kontakten med både oss själva och världen omkring oss, säger hon.

Anna skriver från sitt hem i Skåne. Där kan hon göra det hon tycker om. Vara med sin familj, sina vänner. Få tänka i fred! Gärna utomhus och helst nära djur.

Känslan av att något är fel blev tydlig när hon arbetade med jämställdhetsfrågor och såg hur människor kunde hålla med om problemen på ett intellektuellt plan, samtidigt som de djupare strukturerna och beteendena förblev intakta.

– Det är egentligen samma sak med klimatet eller polykrisen. Vi vet oerhört mycket, men vi verkar ändå fastna i samma rörelser. Därför tror jag att vi måste gå från enbart analys och debatt till något mycket mer personligt och existentiellt.

– Frågorna blir då inte bara “Vad är fel med systemet?” utan också “Vad är det jag själv upprätthåller?”, ”Vad är jag rädd för att förlora?” och ”Vem var jag innan världen successivt lärde mig att anpassa mig till ett system som inte fungerar?” Jag tror att den sortens frågor är nödvändiga om verklig förändring ska bli möjlig.

Subscribe now

I dag läggs ett stort ansvar på enskilda individer, eftersom de som sitter på makten att ändra själva strukturerna – inklusive tredje statsmakten – inte gör det. Och ingen enskild människa kan ensam bära skuld för ett ekonomiskt system som byggts upp under lång tid.

Samtidigt säger Anna att system inte är något abstrakt – de består av människor, relationer, normer och beteenden – och hon tror att vi ofta underskattar vår egen möjlighet att påverka, inte minst i det lilla.

– Systemförändring börjar ofta i små sociala rörelser: vilka vi pratar med, vad vi exponerar oss för, vilka initiativ vi bygger tillsammans och vilka värden vi väljer att prioritera.

I detta spelar journalistiken en avgörande roll, eftersom den utgör det kollektiva systemet för vår verklighetsuppfattning.

– Problemet är att medielogiken – precis som mycket annat – drar åt motsatt håll jämfört med vad situationen kräver.

Vi får läsa om spridda symtom – värmebölja, ska vi gå och bada? – istället för den systemkris vi befinner oss i och som borde genomsyra ekonomirapportering, politik, kultur, arbetsliv, egentligen hela samhällsanalysen.

Berättelser är livsviktiga för Anna. Hon säger att det kanske är det mest mänskliga vi har. Att det är genom berättelser vi skapar mening, identitet och kontakt med varandra.

– Fakta är viktiga, men människor förändras sällan enbart av det. Vi förändras när något känns. När vi känner igen oss själva, våra rädslor, vår sorg eller våra drömmar i någon annans berättelse. Jag tror att berättelser hjälper oss att återknyta till det mänskliga – till det som faktiskt gör livet värt att leva och skydda.

Hon tror att klimatkommunikationen måste bli mer mänsklig och mindre performativ. Mindre pekpinnar och mer ärlighet.

– Människor befinner sig på väldigt olika platser i sin förståelse.

Vissa lever i förnekelse och andra i klimatstress. Hon tror att mycket av hennes egen stress och frustration tidigare kom från att hon levde på ett sätt som gick emot hennes värderingar och behov.

– Nu försöker jag bygga ett liv som inte enbart drivs av tempo, prestation och ekonomisk tillväxt. Bara den rörelsen i sig ger mig mer lugn. Långt ifrån perfekt eller färdigt, men mer sant.

Genom sitt skrivande möter Anna människor från hela världen som försöker leva mer i linje med sina värderingar, bygga lokala nätverk, skapa nya ekonomiska modeller och hitta andra sätt att vara människa tillsammans.

Hon ser möjligheter i – inte en stor revolution – utan snarare i att det kan växa fram många mindre parallella system, som i bästa fall börjar stabilisera världen på nya sätt.

I sin klimatdagbok i Gad World vill hon ge läsarna känslan av att förändring faktiskt är möjlig. Inte någon gång i framtiden, utan här och nu, i små och stora val, i relationer och sätt att leva.

Men också att omställning inte bara är något ljust och inspirerande.

– Det innebär också sorg, osäkerhet och att behöva släppa taget om sådant vi trott på och identifierat oss med. Men för mig är hopp inte motsatsen till smärta. Hopp är viljan att fortsätta trots att man känner smärta.

Visst kan man ha överseende med att människor på X, som aldrig har åkt till konflikter och producerat journalistik, ställer en sådan fråga. Men när frågan om vad man har gjort med pengarna kommer från journalister? Bör man inte bli orolig då?

För hur kommer det sig att journalister inte vet vad journalistik kostar?

För inte gör väl de journalistik gratis i Tchad, Syrien, Egypten, Iran, Afghanistan, Somalia, Palestina, Israel, Algeriet, Kuba, Libanon, Sudan och Förenade Arabemiraten?

Försäkrar de sig gratis i konflikter? Får de journalistvisum gratis? Ringer de och använder internet gratis? Flyger de gratis? Bor och äter de gratis? Hyr de in fixare, bilar och chaufförer gratis? Är deras utrustning gratis? Skriver och fotograferar de gratis?

Redigerar och redaktörar de gratis? Tar de fram sin grafiska profil gratis? Bygger de sina sajter gratis?

Är klippa-klistra-verksamheten bakom skrivborden i Sverige också gratis?

Då kan man undra varför nedskärningar görs. Senast på SVT, vilket man kunde läsa i Journalisten samtidigt som en skribent på samma tidning undrade vad Magda Gad och Gad World gjort med en miljon crowdfundade kronor. Nedskärningar kan orimligen behövas om journalistik inte kostar.

Min bild av journalistiken är en annan. Mitt minne av att arbeta på Expressen är exempelvis intakt. Där kunde man lägga en miljon – på en reportageresa.

Det är vad Gad World har klarat sig på sedan grunden började läggas, i juli 2025.

Bilden av att jag skulle suttit i ett badkar fyllt av dollarsedlar, samtidigt som vi producerat utrikesjournalistiken gratis, är dock humoristisk. Och humor är välkommet när man arbetar 16-20 timmar per dag sju dagar i veckan. I skrivande stund har jag inte haft en ledig dag på över fem månader.

Inget av det här hade naturligtvis gått om jag hade sett journalistiken som det: ett arbete. Det går bara att leva på det här sättet om man ser journalistiken som sitt liv. Om de två sakerna inte går att skilja åt. Och det är ju så det alltid har varit för mig.

Subscribe now

Namnet Gad betyder den som är engagerad på arabiska, det är också en gotländsk möbelaffär, en shawerma-snabbmatskedja i Kairo – och min pappas efternamn.

Det är väl min pappa som är orsaken till att jag sitter här i dag. För det var det här han lärde mig när jag växte upp. Han jobbade varje dag. På mammas och pappas bröllopsdag. På jul. På nyår. På midsommar. På våra semesterresor. Han jobbade när jag vaknade och han jobbade när jag somnade. Säkert också dagen när jag föddes.

Antagligen jobbade han också ihjäl sig, eftersom han dog i förtid av cancer. Det är något som också har funnits i horisonten under det här arbetet. Tanken på vad som kommer hända först: att Gad World lanseras, eller att jag begravs?

Jag har fortsatt driva mig själv lika hårt även efter att jag blev sjuk.

Vad tröttheten, nattsvetten och de granulomatösa hudförändringarna berodde på har gett läkarna huvudbry. Sedan kom dagen då jag testades positivt för tuberkulos och isolerades i ett litet fönsterlöst rum på sjukhus, tills de försäkrade sig om att det inte sitter i lungorna och jag inte är en samhällsfara. I skrivande stund utreds jag för tuberkulos utanför lungorna och en annan, systemisk sjukdom. En konsekvens av mitt jobb och det är inte första gången jag drabbats av svår och komplicerad sjukdom på grund av var jag arbetar.

Det är också en kostnad för journalistik.

Att jag gör allt detta för att Gad World handlar ytterst om kärlek. Min kärlek till journalistiken. Den som jag alltid har varit beredd att dö för, oavsett var fronten har legat.

Egentligen har jag alltid gjort journalistik. Den första tidningen jag gjorde hette Trulsan. Jag minns inte hur gammal jag var, men på lågstadiet. På gymnasiet blev jag chefredaktör för skoltidningen. På min pappas jobb lärde mig sjukhusfotografen att framkalla i mörkrum.

Under mina resor utanför Europa som tonåring dokumenterade jag det jag såg med min första systemkamera och en anteckningsbok.

När jag sedan fick jobb som journalist porträtterade jag allt från Mikael Persbrandt för Tidningen Vi och planerade omslagsfotograferingar till smugglades in i krig och dokumenterade talibanövertagandet i Afghanistan.

I Gad World kommer alla erfarenheter samman. Resultatet är andra perspektiv på världen och blickar inifrån rum som västvärlden sällan får insyn i.

Det som har överraskat mig under den här arbetet är hur mycket jag älskar att ta hand om andras journalistik. Det har varit den största kärlekshandlingen av dem alla.

Slutordet går till alla er som har bidragit till att Gad World har kommit till. Ni har förstått det som de frågande på X och journalisterna inte har gjort – att vill man få det här att hända måste man jobba för det och det är inget som någon hittills har blivit rik på. Vägen till att vi faktiskt ska få ersättning för de timmar vi lägger ner känns fortfarande lång.

Så vart har pengarna gått?

Till journalistik.

I många år när jag var krigskorrespondent för Expressen skrev jag dagbok om krigen jag bodde i. Den publicerades under vinjetten “Magda Gads dagbok” och handlade om möten med krigsdrabbade människor, rapporter från fronten och mitt eget liv. 2017 vann jag Stora journalistpriset för dagboken, eftersom den sågs som nyskapande krigsrapportering. Jag har nominerats till det priset tre gånger och just dagboken var alltså det som bedömdes som vinnande journalistik.

Gad World har flera nya vinjetter. “Vykort” är även det personliga berättelser, men om vanliga människor och vardag, det som så sällan rapporteras om från krig och katastrofer. Alla som skrivit vykort har tolkat greppet olika, vilket jag tycker om för skribenternas karaktärer och deras möten med världen blir så tydliga.

En av dem är journalisten Khulud Shaban från Gaza, som jag mötte första gången på en buss på väg till Rafahgränsen, som skriver om allt hon saknar och älskar från före folkmordet. Det kommer många gripande vykort från henne.

Den somaliska journalisten Wilo Abdulle hittade på ett helt eget grepp när hon skulle skriva vykort – det blev “Aadmi stories”, som är magiskt när det kommer till att mänskliggöra dem som avhumaniserats. Wilo Abdulle har också varit ansvarig för ett vykortsprojekt i Sudan. Berättartekniken är oerhörd. Somalier har en stark muntlig tradition och poesi är en stor del av kulturen, vilket märks i hennes texter.

“Presskort” följer upp vårt upprop för journalisterna i Gaza. Här kan du läsa om de journalister som inte finns med oss längre, vilka de var och hur de dödades.

Journalister som överlevt attacker skriver också, som Christina Assi som förlorade både sitt ben och sin kollega Issam Abdallah när Israel besköt dem – ett krigsbrott.

Vi har de klassiska vinjetterna: “Kultur” – där världen skaver – “Fördjupning” – kontext och analys – och “Reportage” – som är vår korrespondens från krigens och klimatkrisens frontlinjer. Slutligen “Gad World English” för våra internationella läsare.

Internationellt prisbelönta fotojournalisten Niclas Hammarström har tagit bilderna från Tchad, som nominerades till bästa nyhetsreportage utomlands av Årets bild.

Journalisten Isabella Harbrecht har gjort en väldigt skarp och välresearchad granskning av mediernas Gazarapportering, som behöver läsas av alla och diskuteras på samtliga redaktioner.

Världsjournalisten och fotografen Stefanie Glinski, som även rapporterar för Foreign Policy och The Guardian, bidrar med vykort och reportage. Missa inte hennes drabbande berättelse om föräldrarna som förlorade sina barn när USA bombade en skola i Iran.

Professor Mohammad Fazlhashemi tar upp de amerikansk-israeliska krigsbrotten i Iran i sin analys av kriget.

Skådespelaren Gustaf Skarsgård och docent Frida Stranne skriver tillsammans om att dagens samtal inte längre är konstruktiva och att det märks inte minst i hur vi pratar om krig, där vårt västerländska perspektiv hindrar oss från att se vårt eget våld.

Subscribe now

Dagboken kommer jag fortsätta skriva och mest handlar den om krig. Märkligt nog hamnade jag under våren i ett nytt, helt oväntat krig – i Förenade Arabemiraten. Det har känts overkligt att se och höra kryssningsrobotar och drönare i det som länge beskrivits som världens säkraste land.

Men det är just det som krig är. Ingen väntar sig att det ska bli krig, oavsett om man befinner sig i Khartoum eller Dubai. Man är fullt sysselsatt med sin vardag – och plötsligt faller bomberna och livet som man känner det förändras.

Det kommer många dagboksinlägg från Förenade Arabemiraten, med bilder i världsklass från fotografen Katarina Premfors, som har rapporterat från Mellanöstern sedan 1993 och frilansar för tidningar som The New York Times och The Washington Post.

Katarina Premfors växte upp mellan Pakistan, Turkiet och USA. Hennes föräldrar jobbade dessutom i Afghanistan. Den komplexiteten speglas i hennes arbete, som visar en djup kulturell förståelse.

En sak skiljer “Dagbok” från nu och då – jag kommer inte längre betrakta världen ensam på de här sidorna. Skribenten Anna Branten har också en dagbok i Gad World, där hon skriver om klimatet och polykrisen – att flera globala kriser samverkar och förstärker varandra.

Anna Branten bor i Skåne och är mest hemma med sin familj, medan jag är ute i världen. Men det vi ser är symtom på samma sak – system som inte fungerar.

Illustrationen ovan är av @Diskbänkstecknaren och visar hur jag lämnade Dalarna och kom ut i den värld som jag befunnit mig i sedan dess. Konstnärerna Jesper Holm, baserad i Uppsala, och Basel El Maqousi, i ett tält i Gaza, har även de bidragit med illustrationer i Gad World. En kontrast till dagens klippa-klistra-journalistik, där allt ska gå snabbt.

Gad World är något annat.