Jag heter Timotheus Swagemakers, men alla kallar mig Tim och jag är inte journalist. Du kanske undrar varför jag skriver i den här publikationen, då? Nåväl, folk brukar säga att jag har en fallenhet för att berätta historier, något som följer med mitt yrke, och efter att ha tillbringat nästan tio år i Afghanistan, inklusive några år under talibanerna, antar jag att jag har en och annan historia som är värd att dela med mig av.

Låt oss ta det från början. Jag är familjens svarta får, med tre äldre systrar och tre yngre bröder. När mina föräldrar flyttade från Holland till Frankrike när jag var 15, bestämde de sig för att sätta mig på en internatskola mitt ute i ingenstans.

Internatskola är som koriander. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag älskade det. Det var en säregen plats med en brokig blandning av nationaliteter, främst från Frankrike och dess tidigare kolonier i Afrika.

Mitt beslut att jobba inom hotellbranschen har sina rötter i den skolan. Att möta en så enorm mix av nationaliteter och trosuppfattningar drev mig till att vilja arbeta med människor, och vilket sätt är bättre att göra det på än inom the hotellerie.

Yes, det är jag: mannen som drev hotell i en märklig samling länder. Kanada, Tyskland och Bahrain, för att nämna några. 2016 var jag tvungen att lämna Förenade Arabemiraten och Dubai efter att ett treårskontrakt löpte ut. När livet i Mellanösterns sandlåda var över letade jag efter något nytt. En nystart. En bättre möjlighet.

Mina dagar var långtråkiga, fyllda av små, enformiga sysslor. Uppdatera cv:t, skanna av headhunters och skjuta iväg mejl rakt ut i det tomma intet. Singapore, Tanzania, Seychellerna, Hongkong … till och med New York. Namn som lät lovande, avlägsna och fulla av möjligheter. Fantasier som hittills inte hade lett någonstans.

Jag hade precis skickat iväg ännu en laddning när telefonen ringde, inte ens tio minuter efter att jag hade tryckt på send.

– God morgon, Mr. Swagemakers. Jag ser att du har sökt ett jobb i Kabul, Afghanistan.

Kabul?

För ett ögonblick blev allt tyst. Tankarna rusade och jag bläddrade frenetiskt genom mina mentala ögonblicksbilder. Kabul dök inte upp någonstans. Inte ens i närheten. Men att erkänna det nu skulle få mig att framstå som slarvig. Eller ännu värre – ointresserad.

– Öhh … ja. Det stämmer bra, svarade jag för att vinna tid.

– Strålande, sa han entusiastiskt. Då kopplar jag dig med vd:n och bokar in en intervju.

Jag la på, en aning förbryllad men inte särskilt bekymrad. Jag kunde ju alltid tacka nej.

Eftersom min jakt på det stora genombrottet knappast kunde beskrivas som en succé, tänkte jag att en intervju trots allt var en intervju. Träning. Momentum. Något.

Han föreslog att jag skulle läsa på om hotellet. Kolla upp bakgrunden. Förbereda mig.

Jag lovade att göra det. Jag gjorde det inte.

När intervjun kom, sa den pakistanske vd:n nästan omedelbart:

– Du är medveten om att hotellet har blivit attackerat av talibanerna två gånger?

Hans ton var lugn.

– Många dog, lade han till, nästan i förbigående.

En paus.

– Ja, det är jag helt medveten om, hörde jag mig själv säga.

Orden lät för självsäkra. Och jag ångrade dem omedelbart. Jag hade inte läst en rad om stället.

Kanske hade jag redan schabblat bort det här, med min bluff. Vårt korta samtal tog slut.

Never mind. Jag skulle ändå inte till Kabul.

– DU SKA INTE TILL KABUL!

Min tyska fru Christianes reaktion var definitiv.

– Är du galen? Det är livsfarligt. Du kommer dö.

Hennes ord hängde kvar i luften.

Vd:n hade redan skickat över kontraktet.

– Lyssna, sa jag och försökte låta säkrare på min sak än jag faktiskt var.

Det var inget perfekt argument.

– Låt mig bara åka dit och titta. Om det känns oansvarigt tar jag första bästa flyg hem igen.

Jag klev av planet på Hamid Karzais internationella flygplats. Den torra luften slog emot mig direkt.

En man väntade på mig – säkerhetschefen. Inget småprat. Bara en nick, ett handslag, och så var vi på väg.

Staden öppnade upp sig framför mig.

Kabul.

Ordet hade känts abstrakt förut. Nu var det på riktigt.

Det var inte “mycket trafik”. Det var kaotiskt. Tvåfiliga vägar pressades ihop till fyra, ibland fem. Bilarna satt hopklämda som om de vore delar av en enda rörlig organism. Nästan alla var Corollor. Min också – en sliten vit halvkombi från 1986 som skramlade vid minsta rörelse.

Det fanns inga regler, i alla fall inga jag kände igen. Och ändå fungerade det på något vis. Som det på något vis alltid gjorde i Afghanistan.

Vi kröp framåt. I två, kanske tre kilometer i timmen. Rondellerna blev slagfält, där bilar dundrade in från alla håll och tutade oavbrutet. Skarpa, aggressiva tjut som gjorde anspråk på osynliga företräden.

Luften var tjock. Avgaserna klamrade sig fast vid allting.

Och långsamt slog det mig.

Smutsen. Stöket. Den outtalade medvetenheten om att det någonstans, när som helst, skulle kunna hända något. En explosion. En attack.

Man kunde inte se det. Men man kunde känna det.

Det var redan dränerande. Tänk att vara afghan och behöva leva med det här konstant.

Men jag hade ett val. Så vad gör jag egentligen här? tänkte jag där jag satt ihoptryckt i den lilla bilen som sakta rörde sig framåt, en centimeter i taget.

– Hotell.

Chauffören pekade framför sig.

Det såg inte ut som ett. Det var bara en hög mur. En barriär. Två beväpnade vakter.

Vi stannade. Männen med vapnen kastade en snabb blick in i bilen. Bommen lyftes.

Några meter senare, ännu ett stopp. Den här gången en mirror check. En vakt lät en rund spegel, stor som en familjepizza, glida under bilen på jakt efter sprängämnen. (Senare skulle jag få lära mig att de kallas MIED, magnetiska improviserade sprängladdningar, eller sticky bombs.)

Spegelvaktens uppmärksamhet verkade delad. Hans blick gled hela tiden upp och studerade mig. Den nya generaldirektören. Nyheter sprids snabbt. Han verkade nöjd – mer med den nye chefen än med bilen – och vinkade förbi oss.

Fem meter framåt. Ännu en barriär. K9.

(Säkerhetsexperter tenderar att förkorta allt. En gång när jag åkte genom Kabul i min Toyota kom en varning om en bombexplosion vid HKIA och att man skulle undvika området. Hur ska jag kunna undvika området när jag inte ens vet var HKIA ligger? Uppenbarligen är det Hamid Karzais internationella flygplats. Så K9 står för canine – en hund.)

Djuret cirklade metodiskt runt fordonet med nosen, letande efter allt som var out of place. Jag slapp den invändiga inspektionen, som annars var obligatorisk. Redan VIP.

Sedan, slussen. En massiv skjutport gled åt sidan och vi rullade in över ett kraftigt metallgupp. Underredet på bilen skrapade i högljutt. (Detta var en medveten konstruktion, gjord för att skaka loss allt som kan ha fästs vid bilen. Bara för säkerhets skull, i fall pizzaspegeln och K9 hade missat något. En kamera fångade allt underifrån. Men som den pakistanske vd:n hade påpekat: hotellet hade trots allt attackerats två gånger.)

Porten bakom oss stängdes och för ett kort ögonblick var vi helt instängda.

Porten framför oss öppnades.

Förvandlingen var omedelbar. En afghansk dörrvakt i traditionell klädsel hälsade mig välkommen med ett varmt leende, som om ingenting av spänningen utanför existerade. (Jag undrar om jag hade känt annorlunda i det ögonblicket om jag hade vetat att en taliban en dag skulle stå vid precis den dörren för att välkomna mig.)

Mannen visade mig in. Marmorgolv. Handsnidade trädekorer. Rena linjer. Lågmäld elegans. Fönster som vette mot trädgårdar. Innegårdar med rosor. Oaser av stillhet.

Det kändes som en dold värld. En värld jag drogs till.

Och för första gången på länge tänkte jag att jag kanske inte hade gjort mitt livs största misstag trots allt.

Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i några av Afghanistans dolda världar.

Livet. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

I Gaza är musik inte en lyx. Här skapar konstnärer melodier i ett sista desperat försök att hålla kvar själen innan den kvävs av grymheten. Dessa kreatörer har inte formats i fina konsertsalar. Deras röster har mejslats fram ur en verklighet där lidande och död är ständiga följeslagare.

I mitt grannskap har vi aldrig vaknat till en dag utan att sörja en martyr eller vårda en skadad. Musiken har varit den röda tråden genom varje begravning, men också genom varje bröllop.

Vi följer brudgummen i zaffa till hans nya liv med samma stolthet som vi följer martyren i zaffa till hans vila. Hos oss bor tårar och jubel under samma tak.(Zaffa är ett följe med dabkedans, musik och sång.)

Jag minns en gång när ett hus stod i sorg och ett hus i fest, sida vid sida. När begravningen var över gick mina grannar direkt in till bröllopsgården för att dela deras lycka. För en utomstående kan detta verka nästan omänskligt, men för oss är detta själva definitionen av att vara människa.

Gazas musiker komponerar ur förlusterna och rasmassorna. De som borde stå på världens stora scener är döda eller finner sig själva på tältens sandiga golv, där havets vågor smälter samman med dånet från bombningarna och en sorgsen sträng eller en rebellisk rap som letar sig fram däremellan. En ödesmättad symfoni, sluten i sig själv, isolerad från en omvärld som har vänt dövörat till.

I detta ögonblick bultar minnet av min vän Sari Rabie på dörren. Jag ser honom framför mig i korridorerna på Al-Maqasid-sjukhuset i Jerusalem. Flera år före folkmordet gick jag där, själv matt och medtagen, när jag fick se honom sitta i sin sjukhussäng, omgiven av apparater.

Den tysta scenen i rummet fick mig att stanna till. Hans mor satt vid sängkanten, vilade kinden mot sin hand och betraktade sin son med en bottenlös sorg.

Sari själv var helt absorberad av en liten anteckningsbok som han höll i händerna. En enkel bok med prövade kanter som såg ut att ha burits genom många svåra stunder. Han stirrade djupt och intensivt in i sidorna, som om han sökte svar eller tröst mellan raderna.

Jag blev nyfiken på deras historia och gick in i rummet. Medan vi pratade kunde jag inte sluta snegla på anteckningsboken. Sari märkte min blick och räckte utan att tveka över den till mig och lät mig läsa:

     Jag är själens rening från alla 
     föroreningar … Jag ropar på de som 
     är här och de som har lämnat … 
     Jag är tankens djup och din 
     räddningsbåt … Jag är rättvisans 
     vågskål i en värld av ständig obalans.

Han log mot mig:

– Jag är rappare och jag ska bli känd.

Som barn bestämde han sig för att möta ockupationsmaktens jeepar med stenar när de stormade norra Gaza. Svaret blev en förrädisk kula i ryggen som träffade ryggmärgen och gjorde honom förlamad för resten av livet.

Men Sari, som förlorat förmågan att gå, förlorade aldrig förmågan att flyga. Hans poesi stannade inte i den lilla boken, utan fick vingar. Han spelade in låtar som pulserade med skildringar om det sociala livets detaljer och patienters lidande under blockaden.

Under sina sista år drog han sig undan dagens ljus och fann sin fristad i natten. Han vakade fram tills morgonen, timmar då han skrev febrilt eller pratade med sina vänner.

Ibland bröt vi isoleringen och gav oss ut på gatorna i Al-Rimal. Vi promenerade längs Rimalgatan, ofta med mina barn vid vår sida, och stannade till för att äta gazabornas favoritmat: kunafa från Abu Saud, stadens mest berömda ställe, eller frasig falafel från Abu Talal. Mitt i parken i Al-Rimal brast vi ut i sång. Minuter av ren frihet mitt i en instängd tillvaro.

Sari bar på enorma smärtor, men hans ansikte lyste nästan alltid. Jag minns en natt när han skrattandes berättade om hur han, från sin rullstol, hade bestämt sig för att brygga en kopp te. Han beskrev hur han hade tvingats klättra längs köksskåpen, centimeter för centimeter, för att nå tebladen och sockret.

Det var Sari. Hans liv var en ständig kamp, men han lät den inte stjäla hans förmåga att skapa humor av utmaningarna. Hans texter handlade om den hjältemodiga konsten att koka te mitt i natten och att sjunga högt i en mörk stad.

2023 fick Sari cancer. Tio månader senare dog han, 31 år. Han satt och väntade i vårt fängelse på att få vård utanför Gazas låsta portar, men när han till slut fick tillstånd att åka till Förenade Arabemiraten var det för sent.

Kroppen och själen hade dränerats av alla nekade remisser och Sari drog sitt sista andetag. Med honom dog drömmen om de globala scenerna, men hans ord lever fortfarande:

     Jag samlar min himmels stjärnor och 
     väver en tröja som passar just mig.

I dagens flyktingtält finns hundratals nya “Saris”. De håller krampaktigt i instrument som likt mirakel räddats ur ruinerna, spänner strängar av tålamodets trådar och förvandlar det som i andra delar av världen betraktas som sopor till något som ger takt.

Grundläggande konstnärliga verktyg klassificeras av ockupationen som “förbjudna föremål” under förevändningen av “dubbla användningsområden” eller som “lyxvaror”. Restriktionerna gäller även virke till instrument eller scener, vilket berövar musiker deras främsta uttrycksmedel.

I ett hörn av flyktinglägret Khan Yunis har 77-åriga Eid Hammad suttit så länge jag kan minnas i ett trångt rum med spruckna väggar. Han är byggarbetare, men när blockaden stoppade cementen och tvingade byggena att stanna, bytte han betongen mot det trä som gick att få tag på och började tälja och slipa tills den gav ton.

Han förvandlades till en av de sista som behärskar hantverket att skapa en äkta oud i Gaza. Ouden är alla instrumentens fader, vår historiska länk till det gamla Palestina och konstanten i en geografi som ständigt slits sönder.

Eid Hammad kämpar mot bristen på material för att bevara det arv som sträcker sig från Nablus till Gaza stad.

Varje gång en oud lämnar hans verkstad och dess vibrationer stiger från tältlägren är det en seger över blockaden, en påminnelse om att i varje ruin kommer det dyka upp en skapare.

Gazas musik förblir en legend om den skönhet som föds ur det fulaste lidande. Konsten är vår sista tillflykt, vårt sätt att inte förloras i vansinnet. Vi övar mitt i döden, för konsten är vår sista tillflykt, vårt sätt att hålla fast vid förståndet.

När krigen rasar som värst och ljudet av stridsflyg och robotar skakar marken, blir melodierna en osynlig mur mot skräcken.

Jag tänker på mina barns farmor, som liksom Sari hade en anteckningsbok. Hennes var fylld med vaggvisor.

När ockupationens plan bröt igenom ljudvallen med en smäll så våldsam att den tycktes vilja spränga barnens trumhinnor, samlade hon dem omkring sig. Mitt i det öronbedövande dånet som gjorde fysiskt ont i de små öronen började hon sjunga.

Hon lät dem stämma in och repetera varje rad efter henne. Deras unga röster blev en motvikt till explosionerna, ett sätt att dränka rädslan i rytm.

Att lära barnbarnen musik är en handling av djupaste omsorg. Det handlar om att ge dem ett inre rum dit mörkret inte når in.

Som orden i Saris bok: “Jag är tankens djup och din räddningsbåt …”

Den inre världen är den enda som kan leda till frihet.

Vi sjunger för att våra röster är båtarna som bär oss från den brutala verkligheten till en plats där vi får finnas till.

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Musikerna i Gaza som har tystats

Yousef Dawwas: Gitarristen och skribenten
Yousef var en skicklig gitarrist och en drivande röst i initiativet We Are Not Numbers. Genom sin musik och sina texter, som Vem betalar priset för de tjugo år vi förlorat? försökte han visa människan bakom statistiken.

Han dödades den 14 oktober 2023 i en flygbombning mot sitt hem i norra Gaza, tillsammans med flera familjemedlemmar.

Mohammad Al-Jubeiri: Glädjens röst
Känd som “Al-Nabatawi” var Mohammad en symbol för fest och folkkultur. Han spred glädje på bröllop med sina traditionella sånger.

Den 16 oktober 2023, under sin påtvingade flykt från norra Gaza, dödades han i en flygbombning längs den väg som beskrivits som en säker korridor.

Elham Farah: Musikläraren som vägrade lämna
Den 80-åriga musikläraren Elham Farah spenderade sitt liv med att lära barn spela piano och fiol. Hon valde att stanna kvar i sitt hem.

Den 13 november 2023 sköts hon av israeliska krypskyttar nära Al-Shifa-sjukhuset. Hon förblödde på gatan då belägringen hindrade ambulanser från att nå henne.

Kamal Dweik: Frihetens fiol
Kamal var en av Gazas främsta violinister. Han vägrade lämna sitt hem i Beit Lahia som en form av tyst motstånd.

Efter att hans hem hade förstörts av stridsvagnar, dödades han i en drönarattack den 29 november 2023 när han återvände för att se till sina ägodelar.

Lubna Mahmoud Alian: En ofullbordad dröm
Endast 14 år gammal var Lubna en lovande violinist vid Edward Said National Conservatory.

Hon drömde om att representera Palestina i internationella orkestrar. Den 21 november 2023 dödades hon och hela hennes familj i en flygbombning mot deras tillflyktsort i Al-Nuseirat.

Mahmoud Murad Saqallah: Mellan hantverk och melodi
Mahmoud var en framgångsrik affärsman, men också en passionerad kompositör och poet. Han skrev sånger om hemlandet och kärleken till livet.

Den 23 november 2023 dödades han i en attack mot stadsdelen Al-Rimal, där han hade sökt skydd.

Mohammad Abu Naji: Oud-spelaren i skolan
För Mohammad var ouden ett sätt att berätta om Gazas hopp. Han sökte skydd i en UNRWA-skola i Beit Lahia, men inte ens där var han säker.

Den 9 december 2023 sköts han till döds av en prickskytt inne i skolan, mitt bland de flyende civila.

Akram Al-Ajla: Slagverkaren som tystades av blockaden
Akram var en begåvad slagverkare som förenade tradition med modernitet.

Hans död i slutet av november 2023 på Al-Shifa-sjukhuset var ett resultat av blockaden, som skar av tillgången på livsnödvändiga mediciner och utrustning.

Källa: Palestine Studies

Läs nästa vykort:

Våra ritualer för dagarna på stranden är enkla, men heliga. Innan vi ens når havet stannar vi vid de många vattenmelonförsäljarna längs vägen. Vi går från säljare till säljare, sökandes efter den “perfekta” melonen.

Vi trummar på dem. Genom att lyssna på det speciella, ihåliga ljudet avgör vi om den är god eller inte. Alla vill vara med och våra skratt ekar när vi diskuterar vilken som låter bäst.

När vi väl är framme går barnens farmor iväg och gräver ner melonen djupt i den våta sanden för att svalka den. Efter att vi har badat börjar leken när hon ber barnen leta efter den gömda “skatten”.

Stunden när min son Abood, som är fem år, till slut hittar den är ren glädje. Han insisterar på att ingen annan får skära upp den.

Eftersom han är för liten för att klara det själv lägger min mamma sin hand över hans och hjälper honom att trycka ner kniven. Det är hans första stora seger och hans ansikte lyser av stolthet.

Vi serverar allt med en underbar enkelhet på ett stort aluminiumfat och äter melonen med fårost som vi gör hemma från grunden. Vi har också med oss vårt eget bröd, som vi knådar och gräddar själva. Färdigt bröd från affären har vi nästan aldrig.

Te med färsk mynta, sötat precis rätt, bär vi med oss i en termos. Men vi vägrar dricka ur plastmuggar och tar med oss riktiga glas, som vi omsorgsfullt har lindat in i gamla tidningspapper som vi läst klart, för att de inte ska gå sönder i väskan.

Allt smakar av solsken, flitiga händer och gemenskap.

Sedan väntar vi på vagnen med grillad sötpotatis. Vi känner att den är på väg innan vi ser den, på den ljuvliga sötman och röken som sprids med vinden. Barnen rusar genast mot den.

Vi köper potatisen varm. Medan vi går längs vattnet blandas doften av sötpotatisen med havets friska sälta. Solen värmer huden och vi kastar en volleyboll mellan oss.

Dessa dagar med mina barn, vänner och släkt är fyllda av kärlek. Jag upplever mitt livs vackraste stunder här.

Havet är vår enda fristad. Trots att ockupationen inte tillåter fiskarna att segla längre ut än tre sjömil och de riskerar att beskjutas om de gör det, känner vi en gränslös frihet här, när vi ser ut över det vidsträckta blå.

För oss är Gazas kust inte som någon annan. Den gyllene sanden, vågorna som smeker stranden så varsamt.

Barnen som simmar, busar och springer överallt.

I mitt arbete som journalist ger havet också livet en annan smak. Jag lever nära hamnen och havets alla detaljer. Dess på samma gång hårda och ömsinta beröring, och de oändliga berättelserna från fiskarna som kallar det sitt hem.

Havet läker våra bekymmer, famnar vår trötthet och tvättar våra hjärtan med varje våg.

Det är samtidigt en tillflykt och en flykt, men också ännu en vägg. Den ljuvligaste väggen i vårt fängelse.

Jag har varit en av de få lyckliga som har kunnat resa till många länder och sett många platser, men jag har aldrig upplevt en strand som sjuder av liv som den gör i Gaza.

I dag är allt annorlunda. Familjerna är splittrade och hemmen raserade. Stranden är täckt av de fördrivnas tält.

Havet finns kvar, precis framför våra ögon, men ingen kan längre gå ner i det, då döden ständigt lurar i dess dyningar. Kulsprutorna på flottans båtar siktar mot allt som rör sig och ockupationens artilleri skonar ingen.

Det är som om de finner njutning i att se oss dö, oförmögna att uthärda synen av vår livslust mitt i all förstörelse.

Vi är som fiskar som inte längre kan nå havet. Vi dör hundra gånger varje dag i ett liv utan andningshål, avskurna av blockaden från land, luft och hav.

Nu finns bara våra minnen av dagarna på stranden kvar, vackra med smärtsamma. Och jag kommer på mig själv med att önska att livet, i all sin enkelhet, en dag kunde återvända.

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Läs nästa vykort:

Dess lummiga norra förorter. De vidsträckta parkerna. De snötäckta topparna i Alborzbergen som reser sig bortom staden. Det är vad jag ser framför mig när jag tänker på Teheran. En plats jag har återvänt till många gånger, både i jobbet och som turist.

Ofta får jag samma fråga. Om det inte skrämmer mig att resa till Iran ensam.

Frågan gör mig lika ledsen som den får mig att skratta.

Read more

Farhad har arbetat i en av Teherans basarer i stort sett hela sitt liv. Före honom var det hans far. Före det hans farfar. Varorna har alltid varit desamma: torkad frukt och nötter från Irans bergsområden.

När jag går förbi med kameran över axeln är hans bord fyllt med mandlar, pistagenötter, valnötter och torkade aprikoser, prydligt packade i plastpåsar.

– Khosh amadi, ropar han. Välkommen.

Han sippar på ett glas svart te och gör en gest mot en liten träpall bredvid sig.

– Bishi, säger han med ett vänligt leende. Sätt dig.

Jag har knappt hunnit slå mig ner innan han tar fram ett tomt glas och häller upp kokhett te åt mig ur sin termos. Jag tar en klunk. Sött. Smaksatt med kardemumma, som det så ofta är i Iran.

Read more