Iranier och afghaner har länge tvistat om vilken sida av gränsen som producerar det bästa saffranet. Jag skulle säga att båda länderna odlar saffran av världsklass. Varje höst blommar de ömtåliga lila blommorna på torra fält. De måste plockas i gryningen, innan solen får dem…

Read more

Jag är sju år när vår lilla Volkswagen välter på en brant bergsväg. Vi är på familjeutflykt, på väg till Ramallah och Nablus: min far, min mor och vi fyra systrar. Vi skriker inte och vi gråter inte. I stället brister vi ut i ett skrat…

Read more

Read more

Khadra vaknar klockan fyra varje morgon. På en liten lerspis kokar hon upp vatten och har i kardemumma, kanel och alldeles för mycket socker. Hennes teservering är inte mer än ett enkelt plåtskjul med plastbord och några få plaststolar.

Den första kunden kommer i gryningen. En gammal man med käpp – bakoorad. Han dricker tre koppar svart te på raken. Han betalar aldrig.

Khadra säger:

– Han var vän med min pappa före kriget. Man tar inte betalt för minnen.

Hon har en bleknad, kantstött gul kopp. Den använder hon bara när hon serverar någon som är ledsen. Hon säger att sprickan i koppen håller kvar en del av sorgen, så att den som dricker kan gå därifrån med lite mindre att bära.

Khadra förlorade sin man i kriget. Nu vill hon köpa ett bord till, ett blått. Då kan två sorgsna människor slå sig ner samtidigt och dela berättelser som lättar bördan på deras axlar.

Khadra är inte en krigsänka. Hon är en kvinna som gör väldigt gott te, värdesätter minnen och tar hand om människor som är ledsna.

Ali är tolv år. Han går inte i skolan. Det är inget han är arg över. I stället vallar han kameler.

Varje morgon tar han med sin pappas 23 kameler ut på de torra betesmarkerna. Han känner var och en av dem vid namn.

Dheeg (Fläck) har ett vitt öra. Qoslay (Skratt) låter som om hon nyser. Hilow (Hemlängtan) är hans favorit. Hon är alltid lugn, tuggar långsamt och låter honom luta sig mot hennes ben när han är trött.

Ali pratar med kamelerna. Han berättar för dem om sin dag. Kamelerna svarar inte. Men när han sjunger kommer de nära honom.

Han önskar sig en radio. Så att kamelerna också kan lyssna på musik.

Ali är inte en barnsoldat. Han är en pojke som älskar en kamel som heter Hilow.

Fartun är 45 år. Hon äger getter. Och en liten anteckningsbok med blått omslag.

Varje kväll räknar hon. Men hon noterar inte bara siffrorna. Hon skriver:

”Svart get med brutet horn – haltar men äter. Vit get med tvillingar – trött men stolt. Brun get – arg i dag utan någon särskild anledning.”

Hennes man skrattar. Han tycker inte att getter behöver bokföras.

Fartun säger:

– Den som inte skriver ner saker glömmer att getter har olika egenskaper.

Förr arbetade hon som revisor i en stor stad i Somalia. Före kriget skötte hon bokföringen på en myndighet.

Nu håller hon ordning på sina getter.

Hon vill ha en ny anteckningsbok. I den blå finns bara fem sidor kvar.

Fartun är inte en utsatt somalisk kvinna. Hon är en revisor som numera köper och säljer getter.

Bashir är 58 år. Han har undervisat i 35. Under 15 av dem har han undervisat barn i ett läger för internflyktingar utanför Bosaso.

Han har inget klassrum. Bara en svart vägg. Hans 17 elever sitter på marken och skriver i anteckningsböcker märkta med Unicef.

Bashir undervisar i somaliska, historia, matematik och poesi.

Förra veckans dikt handlade om en fågel som försöker dricka ur en uttorkad flodbädd. Barnen förstod inte.

Bashir sade:

– Fågeln fortsätter leta. Även när vattnet är borta.

Han vill att väggen ska målas om, så att barnen kan se vad han skriver.

Bashir är ingen hjälte. Han är en lärare som inte har missat en enda dag på många år.

Hodan är nio år. Hon bor hos sin mormor eftersom hennes föräldrar arbetar i en annan del av landet. De skickar pengar när de kan. Hodans uppgift är att hämta vatten.

Varje morgon går hon i två timmar till en brunn.

På ryggen bär hon en gul plastdunk. Sedan går hon tillbaka. Två timmar till. Varje dag.

På vägen hittar hon på sånger. Dagens sång handlar om ett par blå gympaskor som hon en gång såg på en marknad.

Skorna hade en liten rosett. Hon har aldrig ägt ett par skor med rosett.

Hon vill ha blå skor. Det är allt. Inte fred. Inte ett slut på torkan. Bara ett par blå skor med rosett.

Hodan är ingen siffra i statistiken. Hon är en nioåring som sjunger om skor.

Muse är 62 år. Han kan inte springa. Han kan inte slåss. Men varje natt sover han utomhus, nära gethägnet.

Han säger:

– Getterna vet inget om klaner. De känner bara till gräs och vatten. Jag lär mig av dem.

Om nätterna hör han allt. Hyenor. Vinden. Ibland skottlossning långt borta.

När skotten kommer närmare viskar han till getterna. Han säger åt dem att lägga sig ner. De lyssnar.

Muse har en son som bor i Norge. Sonen ringer varje fredag. Muse förstår inte varför någon skulle vilja lämna getterna.

Han vill ha en filt. Den gamla är full av hål.

Muse är inte pappa till en flykting. Han är en man som sover nära sina getter för att de inte ska känna sig ensamma eller rädda.

Asha är 34 år och har sju barn. Hon har också ett skratt som skrämmer fåglarna. När hon skrattar vänder sig folk om. Grannarna ler. Barnen håller för öronen och börjar skratta de också.

Asha säger:

– Om man slutar skratta vinner kriget. Det tänker jag inte låta hända.

Hon säljer kamelmjölk från ett litet bord vid vägkanten. Klockan tre varje morgon går hon upp för att mjölka korna. Vid sjutiden sitter hon på en röd plastback och väntar på kunder.

Alla hälsar hon med samma höga röst:

– Kom! Min mjölk är bättre än mina skämt!

Mjölken är ren och god. Skämten är usla. Folk köper båda delarna.

Hon önskar sig en stol. Plastbacken ger henne ont i ryggen.

Asha är inte en motståndskraftig kvinna. Hon är bara en kvinna som skrattar för högt och drar dåliga skämt.

Omar är 14 år. Han kan inte läsa. Men han kan laga vilken radio som helst.

Han lärde sig när han som nioåring plockade isär sin morbrors gamla radio och sedan satte ihop den igen. Efteråt fungerade den bättre än förut.

Nu kommer människor från byar långt bort med trasiga radioapparater till honom.

Omar lyssnar på varje radio han lagar. Han tycker om musiken på Radio Daljir.

Nyheterna tycker han inte om.

– Nyheter är bara samma dåliga saker som upprepas. Musik är annorlunda varje gång.

Han vill ha fler trasiga radioapparater. Inte för att han är snäll.

Utan för att det är det enda som får honom att känna sig smart – och för att det är familjens livlina.

Omar är inte ett barn som står utanför skolan. Han är en radioreparatör som hatar nyheter.

Layla är 70 år och har elva barnbarn, alla på sina söners sida. Hon minns inte vad alla heter. I stället kallar hon dem Waryaa om det är en pojke och Naayaa om det är en flicka – ungefär ”du där”.

Varje eftermiddag sitter hon under ett talaalträd och rensar bönor, en handfull i taget.

De dåliga plockar hon bort.

– Bönor är som människor. Vissa är bra. Vissa är hårda. Ändå kokar man dem tillsammans.

Barnbarnen kommer till henne med sina bekymmer. En get som har försvunnit. En kopp som gått sönder. En sönderriven skrivbok. Ett gräl med en vän.

Layla lyssnar. Sedan ger hon dem tre bönor.

– Ät de här. Bestäm sedan om det fortfarande är ett problem.

Det fungerar varje gång.

Hon önskar sig en större skål, så att hon kan rensa fler bönor åt gången.

Layla är inte en utsatt äldre kvinna. Hon är en farmor som löser problem med bönor.

Ahmed är 52 år och växte upp i Kismayo. Där såg han Indiska oceanen varje dag. Nu bor han 30 mil från kusten och har inte sett havet på 20 år.

I fickan bär han ett litet snäckskal som han hittade på stranden när han var ung.

Skalet är slätt och vitt. När han tänker stryker han tummen över det. Ibland gör han det också när han utför sin wudhu, tvagningen inför salat, bönen.

Ahmed är snickare. Han tillverkar dörrar. Bra dörrar. Dörrar som går att stänga ordentligt.

– En dörr som går att stänga ordentligt är bättre än en vägg.

Han vill se havet igen. Bara en gång. Stå med fötterna i vattnet. Sedan åka tillbaka.

Ahmed är inte internflykting. Han är en snickare som saknar havet.

Amina föddes 1949 och var bara tolv år när Patrice Lumumba mördades 1961. I dag är hon 77 och minns fortfarande kvällen då hennes pappa, som var medlem i Somali Youth League, bröt ihop och började gråta.

– Min pappa hade en liten radio. Det fanns ingen tv då. Han lyssnade på nyheterna. När de meddelade att Lumumba i Kongo hade dödats sa min pappa ingenting på flera dagar. Sedan spelade han en sång. En ny sång. Somaliska röster som sjöng om en man de aldrig hade träffat, berättar hon.

Amina kan fortfarande orden. Hon sjunger sången för sina barnbarn. De frågar:

– Vem var Lumumba?

Hon svarar:

– En man som ville att afrikaner själva skulle äga sin mark och sina resurser. Kolonisatörerna – guumeystayaasha – dödade honom för det.

Så förs kunskap vidare mellan generationer. Hon förklarar inte mer än så. Hon sjunger bara sången.

Hon vill att barnbarnen ska lära sig den, så att den inte dör med henne.

Amina är inte en äldre kvinna i en krigszon. Hon är en mormor och farmor som genom sång håller minnet av en mördad man vid liv.

Bergen är frodigt gröna. En skarp kontrast mot de torra högplatåerna runt Teheran, där Alborzbergen reser sig dramatiskt med spetsiga klippor och snötäckta toppar. Här i Gilan är landskapet mjukare. Kullarna böljande, täckta av träd och fält, här och där står ett ensamt hus.

Bara tre t…

Read more

Kära västvärlden, du som håller på att gå under av din egen individualism. Medan moderniteten är upptagen med att bygga murar kring personligt oberoende, river Gaza alla murar för att bygga ett kollektivt hem. Vi lever det som socialp…

Read more

Jag skriver till er från provinsen Gauteng för att berätta något om apartheid. Under apartheid stängdes skolan där min pappa gick av politiska skäl. Han flydde från Limpopo till Mpumalanga och tvingades till barnarbete på gårdar som drevs av vita afrikaanstalande sydafrikaner från det att han var sexton tills han var arton år.

Pappa har berättat om en gång när någon fick syn på honom med en bok i handen under lunchrasten. Han försökte förstå vad det stod i den, trots att han ännu inte hade lärt sig läsa. Det var nyfikenheten som drev honom. Men som svart man skulle han över huvud taget inte ha en bok i handen.

Min mamma arbetade som hembiträde hos en vit familj måndag till fredag. Hon behandlades annorlunda än de andra i hushållet. Jag kan inte säga säkert att det berodde på rasism, men hennes hudfärg verkar ha spelat en roll.

På den tiden fanns ett dokument som kallades dompas. Där stod hennes arbetsgivares adress, hennes egen hemadress och vilka dagar och tider hon hade rätt att vistas i området. På så sätt kontrollerades människors rörelser. Myndigheterna kunde identifiera vem som hade tillstånd att vara i ett område och när.

En fredag glömde hon dokumentet. Polisen stoppade henne på gatan när hon var tillsammans med min bror. Det uppstod en konfrontation. De misshandlade henne för att hon inte hade handlingarna med sig.

När apartheidsystemet föll 1994 tror jag att mina föräldrar var oerhört lyckliga. De hade kämpat mot förtrycket så länge och kunde till slut ana ljuset vid tunnelns slut. Nu fick de lägga en röst som bar på löftet om en bättre framtid. Allt kändes stort och euforiskt.

Före dess var den svarta majoriteten utestängd från de nationella valen. Bara den vita övre medelklassen och borgerskapet hade rösträtt.

År 1994 röstade alla i mammas och pappas bostadsområde. Det var en nationell händelse som sändes över hela landet. Även om var och en röstade i hemlighet kunde alla känna stämningen. Alla hoppades att samma parti skulle vinna.

Min pappa har berättat om dagen då han var på väg för att lägga sin första röst – deras första demokratiska röst. Alla i området hade väntat på den dagen. De sjöng glädjesånger för att fira den milstolpe som de hade kämpat så länge för att nå.

Men det hoppet har inte blivit vår verklighet.

Jag är 26 år i dag, bor i ett township och ska börja läsa en masterutbildning. Människor som jag behöver inte längre bära särskilda handlingar för att få röra oss i samhället. Vi misshandlas inte längre på samma sätt.

Men mycket annat är sig likt. Ekonomiskt har många av oss fortfarande inte kommit vidare, kanske har vi till och med hamnat ännu längre efter.

Sydafrika har rankats som det mest ojämlika landet i världen. Vi svarta utgör 81 procent av befolkningen, men har ingen ekonomisk frihet. Arbetslösheten är mycket högre bland oss, tillgången till vatten och el sämre och många bor i fallfärdiga skjul långt från jobben. Den vita minoriteten äger mer än hälften av landets mark.

Den där känslan kring valen finns inte kvar. 1994 röstade 86 procent av den röstberättigade befolkningen. 2019 var det 49 procent.

Känner jag mig fri? Ja. Jag kan göra sådant som människor som levde under apartheid inte kunde. Men jag kan inte bortse från att Sydafrika inte är ett tryggt land.

Det finns områden där människor inte ens känner behov av murar kring sina hus, eftersom bevakningen fungerar. Sedan finns det områden som inte har något skydd alls.

Förr kom rädslan från polisen, från rasistiska förolämpningar och från de grupper som på den tiden ansågs överlägsna på grund av sin hudfärg. I dag kommer den från främlingsfientliga attacker och kriminalitet. Rädslan begränsar vad du kan göra. Risken att bli rånad eller ekonomiskt utnyttjad är stor.

Det är de små sakerna som blir farliga. På vintern är det fortfarande mörkt klockan sex på morgonen. Du måste lämna huset för att leta efter en taxi. Det är då människor blir rånade, eftersom mörkret gör att ingen ser vad som händer.

Apartheidens strukturer finns kvar, eftersom utbildningen inte har blivit bättre. En nybyggd skola i vårt township har inte ens en fotbollsplan. Barnen har inget att göra efter lektionerna och omges av droger och alkohol på den lilla yta där de lever.

Korruptionen är en viktig del av problemet. Vissa missförhållanden rapporteras aldrig och når därför inte ens myndigheterna.

Just nu sker en stor tillströmning av migranter från olika delar av världen. Platserna där de placeras ligger dolda från de stora vägarna. Den som bara åker förbi skulle aldrig se dem. De tvingas bo i våtmarker, omgivna av jordbruk. När regnen kommer sveper plötsliga översvämningar bort deras ägodelar och förstör deras hem.

När du färdas längs motorvägarna ser du plantagerna. Men först när du tar dig längre in i områdena upptäcker du de svåra förhållanden som människor lever under. Allt detta hålls utom synhåll för allmänheten.

På grund av de främlingsfientliga attackerna vågar vissa föräldrar inte längre skicka sina barn till skolan. De är rädda för medborgargarden. Till och med sydafrikanska barn med giltiga handlingar blir mobbade för att deras efternamn låter främmande, eller inte förknippas med någon av de etniska grupper som omgivningen känner igen.

Jag tror att lösningen är utbildning. Utbildning kan jämna ut sociala skillnader. Det jag tror mest på är avkoloniserade undervisningsformer.

Med avkoloniserad utbildning menar jag undervisning som inte behandlar europeiska perspektiv som självklara utan tar fasta på elevernas egna språk, historia, erfarenheter och lokala verklighet – och ger barnen verktyg att lösa de problem de faktiskt möter i sin vardag.

/Sizwe

När jag fortfarande var ny i Afghanistan, år 2016, besökte jag Herat, som är landets tredje största stad efter Kabul och Kandahar. Den sistnämnda är en stad i söder som märkligt nog anses vara både en fristad för homosexuella män och ett starkt talibanfäste. Jag skulle komma att besöka den staden också, trots att min pakistanske vd uttryckligen förbjudit det.

Herat ligger i väst och är en gränsstad till Iran. Maten sötas med färska granatäpplen, precis som hos den persiska grannen, och de kvinnor som täcker sig gör det i den lättare, mönstrade iranska chador som lämnar ansiktet fritt, snarare än i den blå afghanska burkan.

Jag var inbjuden att delta i en fredskonferens. Den franske ambassadören var gästtalare, tillsammans med många andra internationella profiler.

Jag undrade varför jag över huvud taget blivit inbjuden. En hotellmanager är helt irrelevant jämfört med dessa högprofilerade talare och deltagare, men de betalade för flyg och hotell, så jag åkte. Jag antar att de ville ha någon från ”Konungariket Nederländerna” på sin lista – som det stod på min namnskylt – för att imponera på sponsorerna som betalade för evenemanget.

Staden är hem för ett magnifikt citadell och den fantastiska Blå moskén. Ett besök i moskén var ett måste. En katedral för den muslimska tron.

Jag gick dit tillsammans med en amerikan som också var inbjuden till konferensen och som jag hade träffat på hotellet dagen innan. Han tillhörde med största sannolikhet någon form av underrättelsetjänst.

Framför den Blå moskén ligger en park där det säljs saker, där vi promenerade runt. Vi blev snabbt upptäckta av människorna där, som började samlas runt oss.

– Det här börjar bli farligt, sa amerikanen, som om dessa vanliga afghaner som gjorde sina vardagsärenden i själva verket var en blodtörstig mobb, redo att lyncha oss där och då.

Han försvann och lämnade mig ensam med ett trettiotal män omkring mig. Och vad visste jag? Jag är inte experten, men när jag såg dem i ögonen möttes jag bara av leenden.

– Picture, picture! ropade de, och jag fick snällt ställa upp eftersom varenda en ville ha en bild ihop med mig på sina smartphones.

En ung man frågade om jag ville gå ner under den Blå moskén. Jag tänkte på amerikanen igen och oroade mig lite för att bli lynchad, men nyfikenheten vann över mig.

Fem minuter senare var jag under moskén. Solljus strömmade in från små öppningar i det kupolformade taket högt ovanför, dammkorn svävade i den uråldriga luften. Packad jord håller rummet vid en konstant temperatur.

Två män satt på golvet och arbetade för hand, med vad som såg ut som antika verktyg som hade lämnats kvar sedan medeltiden, och formade kakelbitar till att renovera den Blå moskén.

Jag kände mig hedrad över att ha fått komma till denna hemliga plats, ända tills en av männen pekade på drickslådan som stod väl synlig bredvid dörren. Trots insikten om att jag inte var så speciell efter allt, och att många turister säkert leds nerför den trånga trappan, var det ändå helt klart värt det.

Jag gick ut i höstsolen och kände mig levande.

Själva moskén är en enastående syn med sina färgstarka mosaikplattor och en enorm innergård av vit marmor. På något sätt verkade männen som låg där och vilade ha funnit den fred som man på konferensen bara pratade om bakom förstärkta portar.

Det fick mig att tänka på akronymen NATO. I Kabul betydde den ”No Action Talk Only”.

När jag några år senare berättade det för talibanernas vice utrikesminister, Mr. Stanikzai, i ett möte mellan oss två, skrattade han högt och var tvungen att skriva ner det, så mycket tyckte han om det.

Det jag minns från konferensen är att den franske ambassadören, under sitt tal, konstaterade att talibanerna inte var terrorister, trots att de begår terrorhandlingar. Såvitt han ansåg var de i grunden frihetskämpar.

Jag reagerade på att han uttalade sig på det sättet. Ord kan lätt tolkas på olika sätt, och diplomati är en fin balansgång.

Det påminde mig om Nelson Mandela. Under hans första besök i USA efter frigivningen från fängelset 1990, blev han utfrågad av Ted Koppel i ABC:s Nightline om sina band till Jasser Arafat, Muammar Gaddafi och Fidel Castro – ledare som hade stött kampen mot apartheid. Att Mandela försvarade dessa relationer var, i journalistens ögon, en oxymoron.

Mandelas svar var anmärkningsvärt: ”Ett av de misstag som vissa politiska analytiker gör är att tro att deras fiender måste vara våra fiender.”

Fakta: Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i Afghanistans dolda världar. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

Jag heter Timotheus Swagemakers, men alla kallar mig Tim. Jag är inte journalist, så du kanske undrar varför jag skriver i den här publikationen. Folk brukar säga att jag har en fallenhet för att berätta historier, något som följer med mitt yrke. Och efter att ha tillbringat nästan tio år i Afghanistan, inklusive några år under talibanerna, antar jag att jag har en och annan historia värd att dela med mig av.

Allt började kanske med att jag var familjens svarta får, med tre äldre systrar och tre yngre bröder. När jag var 15 år flyttade mina föräldrar från Holland till Frankrike och bestämde sig för att sätta mig på en internatskola mitt ute i ingenstans.

Internatskolor är som koriander. Antingen älskar man dem eller så hatar man dem. Jag älskade min. Det var en säregen plats med en brokig blandning av nationaliteter, främst från Frankrike och dess tidigare kolonier i Afrika.

Mitt beslut att jobba i hotellvärlden har sina rötter i den skolan. Att möta en så enorm blandning av nationaliteter och trosuppfattningar fick mig att vilja arbeta med människor. Och vilket bättre sätt att göra det än inom the hotellerie?

Yes, det är jag, mannen som drev hotell i en märklig samling länder. Kanada, Tyskland och Bahrain, för att nämna några. 2016 var jag tvungen att lämna Förenade Arabemiraten och Dubai när ett treårskontrakt löpte ut. När livet i Mellanösterns sandlåda var över letade jag efter något nytt. En nystart. En bättre möjlighet.

Mina dagar var långtråkiga, fyllda av små, enformiga sysslor. Uppdatera cv:t, skanna av headhunters och skjuta iväg mejl rakt ut i det tomma intet. Singapore, Tanzania, Seychellerna, Hongkong … till och med New York. Namn som lät lovande, avlägsna och fulla av möjligheter. Fantasier som hittills inte hade lett någonstans.

Jag hade precis skickat iväg ännu en laddning när telefonen ringde, inte ens tio minuter efter att jag hade tryckt på send.

– God morgon, Mr. Swagemakers. Jag ser att du har sökt ett jobb i Kabul, Afghanistan.

Kabul?

För ett ögonblick blev allt tyst. Tankarna rusade och jag bläddrade frenetiskt genom mina mentala ögonblicksbilder. Kabul dök inte upp någonstans. Inte ens i närheten. Men att erkänna det nu skulle få mig att framstå som slarvig. Eller ännu värre – ointresserad.

– Öhh … ja. Det stämmer bra, svarade jag för att vinna tid.

– Strålande, sade han entusiastiskt. Då kopplar jag ihop dig med vd:n och bokar in en intervju.

Jag la på, en aning förbryllad men inte särskilt bekymrad. Jag kunde ju alltid tacka nej.

Eftersom min jakt på det stora genombrottet knappast kunde beskrivas som en succé, tänkte jag att en intervju trots allt var en intervju. Träning. Momentum. Något.

Han föreslog att jag skulle läsa på om hotellet. Kolla upp bakgrunden. Förbereda mig.

Jag lovade att göra det. Jag gjorde det inte.

När det var dags för intervjun sade den pakistanske vd:n nästan omedelbart:

– Du är medveten om att hotellet har blivit attackerat av talibanerna två gånger?

Hans ton var lugn.

– Många dog, lade han till, nästan i förbigående.

En paus.

– Ja, det är jag helt medveten om, hörde jag mig själv säga.

Orden lät för självsäkra. Och jag ångrade dem omedelbart. Jag hade inte läst en rad om stället.

Kanske hade jag redan schabblat bort det här med min bluff. Vårt korta samtal tog slut.

Never mind. Jag skulle ändå inte till Kabul.

– DU SKA INTE TILL KABUL!

Min tyska fru Christianes reaktion var tvärsäker.

– Är du galen? Det är livsfarligt. Du kommer dö.

Hennes ord hängde kvar i luften.

Vd:n hade redan skickat över kontraktet.

– Lyssna, sa jag och försökte låta säkrare på min sak än jag faktiskt var.

Det var inte direkt något övertygande argument.

– Låt mig bara åka dit och titta. Om det känns oansvarigt tar jag första bästa flyg hem igen.

Jag klev av planet på Hamid Karzais internationella flygplats. Den torra luften slog emot mig direkt.

En man väntade på mig – säkerhetschefen. Inget småprat. Bara en nick, ett handslag, och så var vi på väg.

Staden öppnade sig framför mig.

Kabul.

Ordet hade känts abstrakt förut. Nu var det på riktigt.

Det var inte “mycket trafik”. Det var kaotiskt. Två filer blev fyra, ibland fem. Bilarna satt hopklämda som om de vore delar av en enda rörlig organism. Nästan alla var Corollor. Min också – en sliten vit halvkombi från 1986 som skramlade vid minsta rörelse.

Det fanns inga regler, i alla fall inga jag kände igen. Och ändå fungerade det på något vis. Som det på något vis alltid gjorde i Afghanistan.

Vi kröp framåt. I två, kanske tre kilometer i timmen. Rondellerna blev slagfält där bilar dundrade in från alla håll och tutade oavbrutet. Skarpa, aggressiva tjut som gjorde anspråk på osynliga företräden.

Luften var tjock. Avgaserna klamrade sig fast vid allting.

Och långsamt slog det mig.

Smutsen. Stöket. Den outtalade medvetenheten om att det någonstans, när som helst, skulle kunna hända något. En explosion. En attack.

Man kunde inte se det. Men man kunde känna det.

Det var redan utmattande. Tänk att vara afghan och behöva leva med det här hela tiden.

Men jag hade ett val. Så vad gör jag egentligen här? tänkte jag där jag satt ihoptryckt i den lilla bilen som sakta rörde sig framåt, en centimeter i taget.

– Hotell.

Chauffören pekade framför sig.

Det såg inte ut som ett. Det var bara en hög mur. En barriär. Två beväpnade vakter.

Vi stannade. Männen med vapnen kastade en snabb blick in i bilen. Bommen lyftes.

Några meter senare, ännu ett stopp. Den här gången en mirror check. En vakt lät en rund spegel, stor som en familjepizza, glida under bilen på jakt efter sprängämnen. Senare skulle jag få lära mig att de kallades MIED, magnetiska improviserade sprängladdningar, eller sticky bombs.

Spegelvaktens uppmärksamhet verkade delad. Blicken sökte sig hela tiden upp mot mig. Den nya hotelldirektören. Nyheter sprids snabbt. Han verkade nöjd – mer med den nye chefen än med bilen – och vinkade förbi oss.

Fem meter framåt. Ännu en barriär. K9.

Säkerhetsexperter tenderar att förkorta allt. En gång när jag åkte genom Kabul i min Toyota kom en varning om en bombexplosion vid HKIA och att man skulle undvika området. Hur ska jag kunna undvika området när jag inte ens vet var HKIA ligger? Uppenbarligen är det Hamid Karzais internationella flygplats. Så K9 står för canine – en hund.

Djuret cirklade metodiskt runt fordonet med nosen mot bilen, på jakt efter sådant som inte hörde hemma där. Jag slapp den invändiga inspektionen, som annars var obligatorisk. Redan VIP.

Sedan, slussen. En massiv skjutport gled åt sidan och vi rullade in över ett kraftigt metallgupp. Bilens underrede skrapade högljutt i.

Detta var en medveten konstruktion, gjord för att skaka loss allt som kunde ha fästs vid bilen. Bara för säkerhets skull, ifall pizzaspegeln och K9 hade missat något. En kamera fångade allt underifrån. Men som den pakistanske vd:n hade påpekat: hotellet hade trots allt attackerats två gånger.

Porten bakom oss stängdes och för ett kort ögonblick var vi helt instängda.

Porten framför oss öppnades.

Förvandlingen var omedelbar. En afghansk dörrvakt i traditionell klädsel hälsade mig välkommen med ett varmt leende, som om spänningen utanför inte existerade. Jag undrar om jag hade känt annorlunda i det ögonblicket om jag hade vetat att en taliban en dag skulle stå i precis den dörren för att välkomna mig.

Mannen visade mig in. Marmorgolv. Handsnidade trädekorer. Rena linjer. Lågmäld elegans. Fönster som vette mot trädgårdar. Innegårdar med rosor. Oaser av stillhet.

Det kändes som en dold värld. En värld jag drogs till.

Och för första gången på länge tänkte jag att jag kanske inte hade gjort mitt livs största misstag trots allt.

Fakta: Vykort från Afghanistan

Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i några av Afghanistans dolda världar. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.

Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.

Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.

Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.

Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.

Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.

Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.

Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.

Del 2:

I dag är det dags att säga adjö. För sex månader sedan kom jag till Ukhiya med två resväskor, ett nytt uppdrag och utan någon egentlig aning om vad den här platsen skulle komma att betyda för mig. Nu lämnar jag den med en trötthet som sömn förmodligen inte räcker för att bota. Och med ett hjärta som känns märkligt delat.

En del av mig är redan på väg hem. Till min familj. Mina vänner. Välbekanta gator. Långa middagar. Stilla morgnar. Alla de där små, vardagliga sakerna som jag har saknat mer än jag själv förstod.

Den andra delen är fortfarande kvar någonstans inne i lägren. På vägen mellan Jamtoli och Hakimpara. Bland bambuskydden som klättrar uppför kullarna.

I överfulla klinikkorridorer. I ljudet av regn mot plåttaken. I böneutropet som sveper över lägret sent på eftermiddagen. I ansiktena på människor som har gått igenom sådant jag fortfarande har svårt att förstå.

När jag först kom hit skrev jag att tiden rör sig märkligt på den här platsen. Vissa dagar tycks aldrig ta slut, samtidigt som veckorna på något sätt bara försvinner.

Nu förstår jag den meningen på ett annat sätt. Sex månader försvann. Men de rymde också hela världar.

Ett mässlingsutbrott. Barn som kämpade för att få luft. Kvinnor som kom till oss efter att ha utsatts för våld. Familjer som väntade på remisser och vidare vård, beroende av sängplatser, blodgivare, ambulanser och beslut.

Vårdpersonal som försökte göra det bästa möjliga med de resurser som fanns. Möten om läkemedel, finansiering, bemanning, utbrott, leveranser, vatten, skydd, remisser och prioriteringar. Operativ forskning för min doktorsexamen.

Och bakom allt detta finns hela tiden: människor. Det är nog det jag kommer att minnas mest. Inte siffrorna. Inte rapporterna. Inte de ändlösa Excel-ark som på något märkligt sätt verkar kunna föröka sig över en natt.

Människorna. De fantastiska kollegorna. Mamman som sitter bredvid sitt sjuka barn. Kollegan som stannar kvar sent eftersom det fortfarande finns en patient till.

Kvinnorna som släppte in oss i stunder av oerhörd utsatthet. Barnen som leker barfota mellan bambuhusen och på något sätt lyckas skapa sig en barndom på en plats som aldrig var tänkt att bli permanent.

Under de här månaderna har jag flera gånger skrivit om resiliens. Jag lämnar platsen ännu mer obekväm med det ordet. För ja, jag har sett en enastående styrka här.

Men ingen människa borde behöva vara stark utan slut bara för att världen har misslyckats med att ge henne något annat alternativ.

Resiliens får aldrig bli det vackra ord för motståndskraft, som vi använder när det människor egentligen förtjänar är trygghet. Frihet. Rättigheter. En framtid.

Rohingyerna har levt här i åratal, på en plats någonstans mellan hem och ingenstans. Barn har fötts i de här lägren utan att någonsin ha känt till något annat.

Och ändå fortsätter livet. Te hälls upp. Människor blir förälskade. Barn skrattar. Grannar hjälper varandra. Patienter klagar på väntetiderna. Och det finns alltid någon som vet var man hittar bättre kaffe än det som serveras på kontoret.

Livet envisas med att vara liv, också mitt i en humanitär kris.

Tidigare tänkte jag att humanitärt arbete framför allt handlade om att åka till en svår plats och försöka hjälpa. Nu tänker jag annorlunda.

Ibland handlar det om medicin. Ibland om logistik, förhandlingar, vaccin, remisser, budgetar, möten och beslut som ingen egentligen vill behöva fatta.

Ibland handlar det om att stå bredvid människor i deras livs värsta ögonblick och veta att man inte kan förändra det som förde dem dit.

Och ibland handlar det helt enkelt om att vägra titta bort. För bakom varje siffra, varje diagnos, varje ”förmånstagare”, varje fördriven människa, varje etikett som flykting, finns ett helt människoliv.

Jag kom hit för att arbeta. Men den här platsen har arbetat med mig också.
Den har tänjt på mig, utmattat mig, utmanat mig och förändrat mitt sätt att förstå medicin, ledarskap, lidande, privilegier och vad ett hem är.

Det fanns dagar då jag kände att jag gjorde nytta. Dagar då jag kände mig fullständigt maktlös. Dagar då jag skrattade tills jag fick ont i magen. Dagar då jag gick hem med berättelser inom mig som jag inte visste var jag skulle göra av.

Och i dag, för första gången på sex månader, tänker jag inte längre på vad som måste göras i morgon. Det känns nästan onaturligt. Jag är ledsen över att lämna. Men jag är också redo.

Redo att åka hem. Redo att krama dem jag älskar. Redo att sova. Redo att långsamt börja packa upp sex månader som förmodligen kommer att ta betydligt längre tid än sex månader att förstå.

Vissa platser lämnar man bakom sig. Andra följer tyst med en hem.
Jag tror att Bangladesh kommer att vara en sådan plats.

Och någonstans mellan Jamtoli och Hakimpara, bland kullarna, regnet, bambun och människorna som anförtrodde oss sina liv, vet jag att en liten del av mig kommer att stanna kvar.

Den gamla basaren i Kashan är en labyrint av smala, välvda gångar som slingrar sig genom den historiska staden. Då och då öppnar de sig mot större, kupoltäckta torg där människor samlas och handlare visar upp sina varor. Antikviteter och mattor. Glas, tyger, kläder.

På sommaren söker sig människor hit för att undkomma den brännande hettan utanför. De tjocka tegelväggarna håller kvar svalkan. De välvda gångarna låter luften röra sig.

I århundraden har basaren varit hjärtat i det sociala och ekonomiska livet. Dess rötter sträcker sig tillbaka till seldjukernas tid på 1000-talet. Under safavidernas styre (1500–1700-talet) byggdes den ut till ett arkitektoniskt mästerverk.

Trots att sekler har passerat fyller den än i dag samma levande funktion som stadens mötesplats.

Kvinnor och unga flickor sitter tillsammans, pratar och skrattar. Män i prydligt nedstoppade skjortor arbetar tyst i sina skrädderier.

Tunga trädörrar med intrikata sniderier kantar gångarna. Kakel klär väggarna. Musik strömmar ur gamla radioapparater.

Luften är fylld av doften av esfand (vildruta) – en ört som bränns i små mässingskärl, som sägs rena luften och skydda mot cheshm-e bad (dålig energi).

Jag står och betraktar scenen när en kvinna närmar sig.

– Khosh amadi, säger hon. Välkommen.

Hon berättar att hon är från Kashan, och att Iran inte har haft många utländska besökare på senare tid.

Det är synd, tänker jag. Vilken plats att missa. Och vilken kultur som så ofta missförstås på avstånd.

Hon frågar om jag vill slå mig ner och ta något att dricka.

Vi beställer rosenvattenjuice med chiafrön, toppad med rosenblad. Den är färgstark, nästan för vacker för att dricka. Men efter första klunken är det tydligt att det är precis den svalka jag behövde.

Vi sitter och pratar en stund. Om Iran. Om våra hem. Om livet.

Kashan är faktiskt min favoritstad i Iran. Jag önskar att alla fick känna dess värme, andas in dess dofter, se dess färger och skönhet.

Fakta: Vykort från Iran

Stefanie Glinski är en journalist och fotograf som rapporterar i huvudsak om Mellanöstern och Asien för Foreign Policy och The Guardian. Mohammad Mohsenifar är en fotojournalist baserad i Teheran, Iran.

I den här serien berättar de korta historier om vanliga iranier, och om platser och traditioner som definierar landet.

Samtidigt som kriget i Iran har dominerat rubrikerna, lyfter de fram andra sidor. Mitt i död och förödelse finns också kultur och arkitektur, mat och gästvänlighet.

Döda. I det amerikansk-israeliska kriget har minst 1 701 civila dödats, inklusive minst 307 barn, enligt den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA.

Skadade. I Teheran har över 8 600 människor skadats, varav 87 procent civila, enligt räddningstjänsten. I hela landet har 45 000 människor skadats, enligt iranska Röda Halvmånen, varav minst 1 767 barn, enligt Unicef.

Fördrivna. Minst 3,2 miljoner människor har fördrivits inom landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Sjukhus och skolor. Över 2,2 miljoner barn har fått sin tillgång till hälso- och sjukvård avbruten då 442 vårdinrättningar har skadats, enligt hälsoministeriet och iranska Röda Halvmånen. Dessutom har över 760 skolor påverkats, enligt utbildningsministeriet och Unicef.

Infrastruktur. Mer än 115 000 civila byggnader och enheter har skadats eller förstörts, enligt iranska Röda Halvmånen och FN:s humanitära organ OCHA.

Världsarv. Unesco har bekräftat direkta skador på världsarven Golestanpalatset i Teheran och Chehel Sotoun i Isfahan. Över 120 historiska platser har skadats.

Läs fler vykort från Iran:

Under 1990-talet tillbringade jag mina unga år i Gazas mest eleganta kvarter, Al-Rimal. I UNRWA-skolorna, i hjärtat av området, vävdes mina första drömmar. Bilden av min lärare Kainat och hennes legendariska auktoritet lever kvar i mig för alltid. Det var hon som lärde mig att skriva vackert.

Kainat var väldigt sträng och straffade oss genom att låta oss stå upp en hel dag eller skriva av läxan tio gånger, men vi älskade henne genom vår flit och respekt. I Gaza är pennan vår dagliga bön och vår viktigaste strid. Vi är folket som såg till att analfabetismen var noll innan helvetets portar slogs upp.

Den styrka hon fostrade mig med lade grunden till att jag aldrig gav upp, trots att ockupationen kvävde vår frid med ständiga razzior. Ett tryck som aldrig lättade och utegångsförbud som började redan klockan sju på kvällen.

Jag gifte mig 1996, men år 2003, mitt under den andra intifadan (2000–2005), fattade jag ett svårt och livsavgörande beslut. Trots att jag redan var trebarnsmamma bestämde jag mig för att återvända till skolbänken. Och jag nöjde mig inte med gymnasieexamen, jag fullföljde även mina universitetsstudier tillsammans med mina barn, allt mitt under en kvävande blockad och en morgonstress som aldrig tog slut.

Klockan fyra på morgonen rörde jag mig i mitt mörka kök i Al-Rimal. På grund av elbristen lärde jag mig att hitta allt genom att känna mig fram. Jag memorerade var varje sked och burk stod med hjärtat snarare än med ögonen. Levande ljus vågade jag inte tända av rädsla för de fruktansvärda bränder som skördat så många barns liv i staden.

Men mörkret var inte fritt från misstag!

Jag minns en dag när jag i min djupaste morgonstress förberedde frukost. Jag tog en burk jag trodde var salt och strödde den generöst över de färska äggen vi plockat från våra egna höns i trädgården. Jag insåg inte att jag tagit socker i stället för salt förrän barnen började äta.

Med en modersstränghet inspirerad av min lärare Kainat tvingade jag dem att äta upp, och “sockeräggen” förvandlades plötsligt till ett hysteriskt skrattanfall som fyllde hela huset.

Än i dag, trots alla år och allt vi har gått igenom, minns mina barn smaken av de äggen med glädje, som om det misstaget var det “socker” som hjälpte oss att uthärda de bittra dagarna.

Mitt i våra skratt trängde doften av nystekt gazafalafel in från butiken under vårt hus och min son Abood sprang ner för att hämta rykande färska bröd. Vi åt ost som jag gör själv och drack te med mynta. Jag förberedde deras skolmackor med zaatar och gurka.

Vi gick genom de vackra gatorna i Al-Rimal, längs den förtrollande De älskandes gata, kantad av doftande jurirosor och höga cypresser som vaktade våra steg. I våra ögon fanns en glimt av trots mot blockadens mörker.

I dag har snart tre år av folkmord rasat, som riktat in sig på skolor och universitet i ett skolasticid, och förvandlat kunskapens tempel till massgravar för fördrivna familjer.

Gazas barn skriver idag sitt alfabet inuti trasiga tält, under ett bombardemang som aldrig tystnar och surret från drönare som viner över deras huvuden. Inget rent vatten, ingen mat som mättar och inga kläder som skyddar mot vinterns kyla eller sommarens hetta.

Ockupationen har förstört De älskandes gata, ryckt upp cypresserna och bombat klassrummen.

Men skrattet som en gång föddes ur sockeräggen i Al-Rimal är samma vilja och motstånd som gör att skolbarnen i dag studerar ovanpå ruinerna.

Fakta: Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

I Gaza frågar vi oss inte hur mycket hopp vi har kvar. Vi frågar: “När ska vi laga sumaghieh?” Det är inte bara en maträtt. Det är en proklamation av glädje och en motståndshandling. Denna sumaghieh, som vi betraktar som Gazas själva identitet, en nationalklenod som aldrig kan förfalskas, har stått emot ockupationens alla försök till stöld.

Rättens komplexa ingredienser och det tålamod som krävs för att tillaga den har gjort den till ett värn för vårt kulturarv. Den kan bara lagas av någon som knådat sina händer i den här jordens lera och andats in doften av dess hav.

I dag, när jag kämpar för att framkalla den doften i ruinerna och dammet, minns jag hur sumaghieh var den självklara mittpunkten under “hennakvällarna”, de festkvällar som föregår bröllopen och fyller våra torg med kärlek.

Vid mitt eget bröllop, vid mina systrars, och vid mina kusiners och grannars fester, dånade torgen av hundratals tallrikar. Efter timmar av dabkedans som fick marken att darra och glädjesånger som rörde vid himlen, satte sig alla, män som kvinnor, i varma cirklar för att äta “kärlekens färdkost”.

Serverad med inlagda grönsaker och nybakat bröd var sumaghieh den vackraste belöningen för alla som kommit för att dela vår sång. Det var ögonblicket då all trötthet smälte bort med den första tuggan.

Mitt kök var den arena där identitetsstriderna mellan infödda gazabor och de fördrivna från Jaffa upphörde på det mest välsmakande sätt. Min svärmor, en äkta gazabo, ansåg att en sumaghieh som inte brände på tungan inte var en riktig sumaghieh. Min mamma, som kom från Jaffa, föredrog lugn och balans.

Likt en “master chef” med fingertoppskänsla förenade jag de två skolorna. Jag balanserade chilin och mätte upp sumacen, mangolden och köttet med hjärtats egen våg, tills jag blev familjens främsta auktoritet.

Ingen lyfte på locket till en kastrull utan min välsignelse.

Och min pappa, hans historier var själva livets krydda!

Han brukade smyga in i köket, som om han planerade en stor hemlighet. Han smakade av en sked, såg sig omkring för att försäkra sig om att mamma inte såg honom, och viskade lågt:

– Min dotter, din mat smakar tusen gånger bättre än din mammas … men för Guds skull, säg inget till henne!

De orden var min sanna medalj. Snart lagade varken pappa, svärmor eller mamma sumaghieh utan att ringa mig för att fråga om “hemligheten i receptet”.

Sumaghieh är de “tätt sammanslutna axlarnas” rätt och kräver yttersta precision. Den kan inte lyckas utan en hand som hackar mangolden, en som rensar sumacen och en tredje som stöter vitlöken.

Den största hemligheten ligger i att skära köttet i exakt lika små bitar, som vore de jämna stenar lagda med kärlek, för att sedan fördela dem rättvist över hundratals tallrikar, så att varje gäst får sin del av välsignelsen. Det är en tyst kallelse som samlar mostrar, fastrar och barnbarn till en spontan festmåltid, som skapar en ordning mitt i livets kaos.

I dag, när det är brist på råvaror och nära och kära har splittrats, med vissa på flykt och andra som blivit martyrer, saknar vi gemenskapen mer än själva maten.

Men trots allt skyddar vi vår historia med vårt minne.

En dag ska vi återvända för att duka upp på torgen, tända eldarna under våra stora kastruller och skratta på nytt medan vi delar ut faten, fyllda av kött och välsignelse. Gazas bord bryts aldrig och den gemenskap som döpts i doften av sumak kan aldrig skiljas åt.

Fakta: Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Det rimmar på persiska: Esfahan nesf-e jahan – Isfahan är halva världen. Tanken är att när du har sett denna stad har du sett halva världens skönhet. Den är hem åt floden Zayandeh och den magiska Khajubron, byggd under safavidernas styre på 1600-talet.

Read more

När september kom började den period på året då våra hjärtan möttes innan våra händer gjorde det: det var dags för olivskörden. I vår bayara (odling) samlades hela familjen. Och när vi gazabor säger familj menar vi alla: barn, syskon, syskonbarn, föräldrar, svärföräldrar, morbröder, kusiner …

Vi hjälptes åt att breda ut färgstarka dukar på marken under de silvergröna träden och började plocka. En välsignelse i en atmosfär av skratt och förväntansfulla leenden.

Alla hade sin roll. De korta tog hand om de små träden, medan de långa klättrade upp i de stora, svajande kronorna med käppar för att nå frukterna som hängde högst upp.

De här stunderna var fyllda av iver. Vi ville få ställa oliverna på bordet direkt. Och vi väntade inte, utan satte oss på marken precis där vi hade skördat och letade efter släta stenar, för att försiktigt krossa oliverna enligt en enkel tradition vi kallar zaitun jarjir (bokstavligen krossade oliver).

Blixtsnabbt blandade vi våra zaitun jarjir med citronskivor, salt, en skvätt vinäger och stark, röd gazachili. På några minuter hade vi en inläggning redo att ätas samma dag, när vår längtan var för stor för att vänta de veckor som vanlig fermentering kräver.

Under de här skördedagarna tände vi en öppen eld och kokade te som stod och drog med salvia i en kanna, och plockade färska apelsiner för en paus.

Vid dagens slut kom vi hem för att finna att mina barns mormor och farmor hade förberett en underbar festmåltid till oss alla, som belöning för dagens arbete.

Skörden sorterades noga: de svarta oliverna som är mina barns favoriter till bordet, de gröna för inläggning och resten för den heliga resan till presseriet.

Där stod folk i långa köer, fyllda av förväntan och glädje. Småpratade stolt om sin skörd, sina olivsorter och kvaliteten, och jämförde med tidigare år. Ingen märkte av att tiden gick. Det var som att vara på en gemensam picknick.

När den första oljan kom ur pressen drack vi enligt traditionen en liten kopp direkt, för att känna dess värme och hur jordens frukt strömmade genom våra ådror.

Under säsongens höjdpunkt regerade nationalrätten musakhan på våra bord, en rituell rätt som vi lagade tillsammans. Den sammanfattar landets historia i en enda munsbit: varmt khubz al-taboon (lerugnsbröd), tjockt och ojämnt med en krispig yta, mjukt och fylligt inuti för att suga upp den rikliga mängden gyllene olivolja, täckt med stekt lök och rikligt med kunglig sumak.

Den varma doften från vår furn al-taboon (lerugnen) spred sig över hela gatan. Det doftade också av qurs zaatar (runda olivoljebröd fyllda med vild timjan) och qallayat bandora (tomatpanna) med vitlök och chili … allt dränkt i olivolja.

I Palestina äter vi inte olja bara för att bli mätta, utan för att hämta kraft från landets styrka och trädens uthållighet.

I dag är min familj fördriven och splittrad åt alla håll. Min morbror, vår familjs överhuvud, har gått bort, och med honom dog delar av våra själar. Han var symbolen för rättvisa och fördelade allt, från hasselnötter och ägg till kött och olivolja, med exakthet och kärlek.

Vår bayara som en gång sjöd av liv har krossats av ockupationens stridsvagnar. De körde över olivträden, som vi växte upp med, och lämnade efter sig en förödelse som ord inte kan beskriva.

Sedan folkmordets början har skördesäsongen stannat av helt. I brist på bränsle har människorna tvingats hugga ner de kvarvarande grenarna för att använda som ved, bara för att kunna laga mat och överleva.

Inga ivriga händer kommer längre för att plocka frukter. Bara ett fåtal bleka träd finns kvar i Gaza, de som lyckats undkomma både stridsvagnar och de hungrigas eldstäder.

Enligt FN:s miljöprogram hade Gaza redan i september 2025 förlorat 97 procent av sina trädodlingar, och 82 procent av sina ettåriga grödor. Jord och vatten har förgiftats av bomber och sprängda avloppssystem.

Den här rapporten klassar förödelsen som ekocid – omfattande skada på eller förstörelse av ekosystem eller livsmiljö. Det är ännu inte ett eget brott i Romstadgan, men allvarlig och långsiktig miljöskada kan utgöra krigsbrott. Det påverkar både dagens mat och vår framtid.

Attackerna mot olivträden är ingen slump. De är en viktig del av vår ekonomi och binder dessutom oss palestinier till marken.

På Västbanken har kontinuerlig odling länge kunnat användas som bevis på brukande, och att förstöra olivträd eller hindra bönder från att nå sin mark har ofta beskrivits som ett sätt att göra jorden ”outnyttjad” och lättare att ta över.

Utanför Betlehem står vår stolthet kvar, det urgamla olivträdet Al-Badawi. Det är flera tusen år gammalt och ett av världens äldsta olivträd.

Namnet kommer från legenden om shejk Al-Badawi, som enligt berättelsen brukade vila under det. Det vaktas i dag av bybon Salah Abu Ali, som har sett till det varje dag i decennier.

När ett olivträds grenar sågas av lever rötterna kvar under jorden, precis som våra minnen gör i oss, redo att skjuta nya skott.

Det är därför bosättarna bränner träden så att de aldrig ska växa igen.

De försöker stjäla även vårt hopp.

Fakta: Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

När ett samhälle lever under extremt våld och återkommande massdöd skapas existentiella och språkliga skyddsmekanismer för att uthärda det outhärdliga. Martyrskapet i Gaza är inte en hyllning till döden, som propagandan hävdar, utan ett sätt att ge mening åt påtvingade förluster.

Read more

Innan jag föddes bodde mina föräldrar i en villa i Mogadishu, som var deras. Inte i ett tält. Inte under ett törnträd. Ett riktigt hus, med en dörr som gick att låsa, fönster mot gatan och en stor blå grind.

Pappa gick till jobbet i en ren, struken skjorta. Mamma bar en somalisk klänning och hade papper och en anteckningsbok i handen. Båda kunde läsa och skriva somaliska och talade italienska. De läste nyheterna. De skrev brev. Båda har universitetsexamen.

Pappa hade ett jobb. Mamma hade ett jobb. De betalade med sedlar – inte med getter eller EVC, som vi gör i dag. De drack te ur koppar som hörde ihop. De sov i en säng, innanför fyra väggar, utan att pappa höll ena handen på ett vapen.

De var vanliga människor. De ville bara äta injera och dricka te till frukost och sedan gå till jobbet. Mamma skrattar åt det ibland, men ögonen förblir torra och blicken söker sig tillbaka till minnena från förr.

Hon säger:

”Guri Muqdisho aan ka ahayn, ma aanan garanayn. Xuduntayadu halkaas baa taalaa.” Vi kände inget annat hem än Mogadishu. Där finns våra rötter.

Sedan kom inbördeskriget 1991.

Deras klantillhörighet blev en förbannelse. Grannar blev fiender. En natt lämnade de allt. Huset. Jobben. Kopparna som hörde ihop. Böckerna. De flydde med bara kläderna på kroppen, sina ansikten och sina namn – sådant de inte kunde förändra.

Nu äger mamma getter, får, kor och till och med kameler. Hon ärvde dem av sina föräldrar, som levde som nomader. Pappa äger en AK-47. Han gömmer sig med den i skogen på nätterna.

Jag äger en berättelse om ett hus jag aldrig har sett.

Ibland blundar jag och försöker föreställa mig det. En dörr. Ett fönster. En lampa. En säng mellan fyra väggar. Dyra målningar på väggarna. Inget vapen.

Mamma säger:

”Hanti waa laga tagaa, laakiin aqoonta lagama tago.” Rikedom kan lämnas kvar, men inte kunskap.

Därför studerar jag och lär mig. För huset jag aldrig såg. För livet de förlorade.

Jag hoppas att du aldrig tvingas fly från ditt eget namn.

Alltid längre fram – aldrig här

Mamma säger: “Khariidad la’aan, noloshu waa socod.” Utan en karta är livet bara en vandring. Må du veta varifrån du kommer, var du är och vart du är på väg. Vi vandrar.

Kismayo. Södra Somalia. Det blå havet. Målade hus. Bougainvillea över murarna.

Mogadishu. Mogadishu är ett minne som mina föräldrar bär som en liten sten i fickan.

Flykten. En natt. Ingen bil. Österut, till fots, in i bushen. Ingen karta. Inget mål. Bara bort från skotten.

Släktingens kameler. Någonstans däremellan. En kusin som fortfarande hade en hjord. Så blir stadsbor nomader. Inte av fri vilja. För att överleva.

Galgudud. Torr jord. Akacior. Törnbuskar. Inga floder. Inga skolor. Inga sjukhus. Men klansoldater – om du fortsätter framåt. Vi har vandrat i åratal. Regnet kommer inte längre hit.

Galgala. Berg i östra Puntland. Sten och törne. Där kartorna ritas om för nya resurser. Där stridande passerar. Där en kvinna ser sin son gå i tre dagar för att hämta vatten som knappt finns.

Var vår lärare än ställer upp tavlan. Där finns vår skola nu.

Skogen. Där min pappa gömmer sig om nätterna. Den har inget namn på någon karta. Bara månsken, skuggor och män med vapen.

Nästa brunn. Alltid längre fram. Aldrig här. Det är dit vi är på väg.

Läs berättelsen bakom Aadmi Stories:

Läs vykort från Sudan:

Vykort #1 | Aisha
Till den som fortfarande tror på barmhärtighet

Jag sitter framför en liten teservering i Khartoum. Jag är ensam. Teet är kallt. Jag har inte rört det. Det finns inget tilltugg.

Jag kom hit från Darfur för ett par år sedan och trodde att jag hade lämnat det värsta bakom mig. Men kriget följde efter mig. Eller så fanns det kanske hela tiden inuti männen som håller i vapnen.

På vägen till den här staden såg jag döda kroppar vid vägkanten. De var inte soldater. Bara människor. Gamla kvinnor. Barn. En ung man med händerna bakbundna. Ingen stannade för att täcka deras ansikten. Solen brände sönder deras kroppar där de hade fallit ner.

Jag såg människor blöda från magar och ben. De ropade på hjälp. Men det fanns inga läkare. Sjukvårdspersonalen hade bombats i sina egna sjukhus. Jag gick förbi en byggnad som en gång varit en klinik. Nu var den en hög av betong och blodiga lakan.

Männen som slåss bryr sig inte om vem du är. De dödar bönder. De bränner byar. De förstör hela städer. Och de tar kvinnor. De för bort oss bakom murarna och gör sådant som jag inte kan skriva med den här pennan.

Jag hörde männens skratt. Jag såg en flicka, inte äldre än femton, släpas bort i håret. Hennes mamma skrek så högt att jag fortfarande hör ljudet när jag blundar.

Det finns ingen barmhärtighet. Inte för de gamla. Inte för de sjuka. Inte för de ofödda. Männen som gör detta har ingen heder. De har gjort sig själva omänskliga.

Den som förnedrar sig själv har ingen heder.

Om du läser detta och är trygg någonstans, vänd inte bort blicken. Vi är inte bara en berättelse i nyheterna. Vi är kvinnor som sitter ensamma med kallt te. Vi är mödrar som har förlorat våra döttrar. Vi är ett land som ligger och blöder på marken och ingen hjälper oss.

Vykort #2 | Dr. Reem
Till min kollega Dr. Nada som flytt utomlands

Jag skriver detta från en sjukhuskorridor i Omdurman, där luften luktar desinfektionsmedel och damm. Jag minns våra år på universitetet, hur vi brukade sitta på Al-Mina Street, dricka kaffe och gräla om våra specialistområden.

Dagen då kriget började hade jag nattpass. Jag hörde smällen som krossade fönstren innan de sårade började strömma in.

I korridorerna såg jag människor som hade förlorat armar och ben och inte ens skrek. Så chockade var de. Jag sökte i deras ansikten efter drag jag kunde känna igen.

Nu sitter jag på en gammal bår. Strömmen har gått och min telefon är nästan död. Om du läser detta, ska du veta att vi inte bara är siffror i ett nyhetsinslag. Vi är läkare som försöker rädda människor i skenet från ficklampor.

Vykort #3 | Mamma Fatma
Till min borttappade son Mohamed

Jag skriver till dig från lägret i Adré. Dammet bränner i ansiktet. Jag minns hur jag brukade laga kisra åt dig på morgonen, medan du muttrade över att behöva vakna tidigt.

Dagen då de attackerade staden sa du inte ett ord. Du höll bara hårt i kanten av min klänning. I folkmassan, när vi korsade dalen, gled din hand ur min.

På vägen såg jag sådant som inte går att skriva i ett vykort: människor som låg i dammet och inte längre rörde sig.

I fickan bär jag en lock av ditt hår, som jag klippte åt dig under Eid förra året. Om du läser detta, ska du veta att jag fortfarande söker efter ditt ansikte i varje barn som går förbi mig.

Vykort #4 | Tonåringen Ahmed
Till min förlorade cykel

Jag är i ett tält i al-Fashir i Norra Darfur nu, och vinden pressar in sand i varje hörn.

Före allt detta tillbringade jag eftermiddagarna med att putsa dina däck, för att göra mig redo för fredagsloppet med de andra pojkarna i kvarteret.

Dagen då de beväpnade männen kom in på vår gata var ljudet fruktansvärt, som en jordbävning. Jag sprang med min morfar och hade ingenting med mig utom nyckeln till ditt lås i fickan. På vägen såg jag nedbrända hus som såg ut som om ingen någonsin hade bott där.

Nu tittar jag upp mot himlen och ber att det inte ska regna kulor. Om någon hittar detta vykort, låt dem veta att en pojke som drömde om fart blev berövad till och med sina hjul.

Vykort #5 | Läraren Mona
Till den svara tavlan i mitt klassrum

Jag skriver från ett trångt rum i delstaten River Nile. Jag minns lukten av krita på händerna och ljudet av mina elever som skrattade på rasten.

Dagen då granaten slog ner på skolgården frågade jag inte varför. Jag grep min väska och flydde med den sista eleven ut. På vägen såg jag skrivböcker ligga utspridda på gatan, täckta av blod.

Jag sörjer inte väggarna, utan drömmarna som krossades där.

Nu försöker jag undervisa barnen i lägret, med en trädgren i sanden. Jag hoppas att dagen kommer då du går att skriva på igen, och att det första ordet vi skriver är ”fred”.

Vykort #6 | Bonden Ibrahim
Till bevattningskanalerna på min åker

Jag är i en avlägsen by nu, och sitter på en stol som inte är min.

Jag brukade vakna före gryningen för att höra vattnet sorla mellan bomullsplantorna. Dagen då ”åskan” kom – som inte var regn, utan kanoner – lämnade jag allt.

Jag tog ingenting med mig utom en handfull jord från min åker, knuten i hörnet av min turban. Jag såg gårdar brinna och människor som flydde barfota.

Nu ser jag på mina spruckna handflator och längtar efter känslan av Nilens slam. Om detta vykort når någon, låt världen veta att marken inte var tom. Den hade ägare som kände fåglarna vid namn.

Vykort #7 | Ingenjören Tariq
Till bron Al-Mak Nimr

Jag är fortfarande här, i en lägenhet i centrala Khartoum, med dörren låst med sju lås. Jag brukade korsa dig varje morgon och se solens spegling i Blå Nilen.

Dagen då kriget började stod jag på taket och försökte få en telefonsignal. Jag såg rök stiga från alla håll, och plötsligt blev staden tyst.

Vittnesmålet jag bär på är ljudet av tystnad – den skrämmande tystnaden på gatorna som brukade myllra av liv.

Nu lagar jag mat åt min mormor, som vägrade fly, och ser ut över gatan bakom gardinen. Låt inte den här staden bli bara ett slagfält. Minns att vi byggde något här.

Vykort #8 | Handlaren Osman
Till min gamla lagernyckel

Jag är i Port Sudan nu, och ser ut över havet utan att se det. I 30 år arbetade jag ihop värdet av tygerna som jag sålde i Souq Libya. Jag kände varje kund vid namn.

Dagen då elden kom såg jag inte lågorna. Jag kände lukten av brinnande linne från mitt hem och förstod att allt mitt slit var borta.

Jag fick inte med mig något annat än den här nyckeln som tynger i fickan – en nyckel till en dörr som inte längre finns.

Jag såg människor sälja sina kläder bara för att kunna köpa bröd. Nu väntar jag på min tur i en lång kö för att få mat. Mitt enda hopp är att marknaden en dag åter ska eka av försäljarnas rop – inte av de sörjandes gråt.

Vykort #9 | Konstnären Amna
Till min målning som aldrig blev klar

Jag skriver till dig från ett övergivet hus i Atbara. Mina färger var mitt språk, och jag trodde att rött bara var till för blommor.

Dagen då kulan trängde in i min ateljé gick allt i kras. Jag tog med mig en enda färgtub och flydde. På vägen såg jag färger jag aldrig hade målat – askans färg över barns kläder.

I mitt huvud bär jag en bild av vårt hem innan främlingar tog det i besittning.

Nu tecknar jag med en bit kol på väggen för att hålla mig vid liv. Om du ser en vacker teckning, minns då att det finns konst begravd under rasmassorna i Khartoum.

Vykort #10 | Studenten Samah
Till min framtid som jag brukade vänta på

Jag är i ett läger i norra Sudan och försöker minnas fysikens formler. Vi brukade klaga på de långa föreläsningarna och drömma om examensdagen.

Dagen då beskjutningen började satt jag i biblioteket. Jag brydde mig inte om böckerna. Jag sprang för att hitta min mamma.

Jag såg människor ute på gatan springa åt alla håll, utan att veta vart de var på väg.

Jag bär mitt studentleg som om det vore ett bevis på att jag en gång fanns. Nu diskar jag för att hjälpa min familj att få ihop pengar till bröd. Snälla, glöm inte att vi var studenter och att vi har namn.

Vykort #11 | Mormor Nafisa
Till neemträdet på min gård

Jag stannar här i din skugga och jag kommer inte att lämna. Jag föddes här, och under dina grenar gifte jag bort mina döttrar.

Dagen då min son kom gråtande till mig och sa ”gå”, svarade jag att jag föddes i den här staden och att jag ska dö i den.

Jag såg grannarna ge sig av, en efter en. Husen tömdes på sina röster.

I hjärtat bär jag doften av kaffet vi brukade dricka varje solnedgång. Nu dricker jag det ensam till ljudet av explosioner.

Om någon läser detta, låt dem veta att det här huset en gång var fullt av skratt.

Läs berättelsen bakom:

Det är något särskilt med att kliva in i ett köpcentrum i ett land som i decennier har levt under hårda sanktioner. Irans ekonomi har i praktiken varit utsatt för sanktioner eller handelsrestriktioner sedan revolutionen 1979. De intensifierades ytterligare 2018, när USA under Trump ensidigt drog sig ur kärnenergiavtalet, JCPOA, utan någon tillräcklig motivering.

Sanktionerna begränsade kraftigt oljeexporten, tillgången till globala finansmarknader och utländska investeringar. Valutan försvagades. Inflationen steg. Tillväxten bromsade i hela landet.

Civila drabbas värst. Under covidpandemin bidrog sanktionerna till brist på medicin och utrustning. Många iranier dog på grund av det.

Men isoleringen har också haft en annan effekt. Den har tvingat fram något.

Read more

I Gaza skapas melodier i ett sista desperat försök att hålla kvar själen innan den kvävs av grymheten. Kreatörerna har inte formats i fina konsertsalar. Deras röster har mejslats fram med lidande och död som ständiga följeslagare.

I dag är musikerna döda eller finner sig själva på tältens sandiga golv, där havets vågor smälter samman med dånet från bombningarna och en sorgsen sträng eller en rebellisk rap, som letar sig fram däremellan.

En ödesmättad symfoni, sluten i sig själv, isolerad från en omvärld som har vänt dövörat till.

I detta ögonblick bultar minnet av min vän Sari Rabie på dörren. Jag ser honom framför mig i korridorerna på sjukhuset Al-Maqasid i Jerusalem. Flera år före folkmordet gick jag där, själv matt och medtagen, när jag fick se honom sitta i sin säng, omgiven av apparater.

Den tysta scenen i rummet fick mig att stanna till. Hans mor satt vid kanten, vilade kinden mot sin hand och betraktade sin son med en bottenlös sorg.

Sari själv var helt absorberad av en liten anteckningsbok som han höll i händerna. En enkel bok med prövade kanter som såg ut att ha burits genom många svåra stunder. Han stirrade intensivt in i sidorna, som om han sökte svar eller tröst mellan raderna.

Jag blev nyfiken på deras historia och gick in i rummet. Medan vi pratade kunde jag inte sluta snegla på anteckningsboken. Sari märkte min blick och räckte utan att tveka över den till mig.

     Jag är själens rening från alla 
     föroreningar … Jag ropar på de som 
     är här och de som har lämnat … 
     Jag är tankens djup och din 
     räddningsbåt … Jag är rättvisans 
     vågskål i en värld av ständig obalans.

Han log mot mig:

– Jag är rappare och jag ska bli känd.

Som barn bestämde han sig för att möta ockupationens jeepar med stenar när de stormade norra Gaza. Svaret blev en förrädisk kula i ryggen som träffade ryggmärgen och gjorde honom förlamad för resten av livet.

Men Sari, som förlorat förmågan att gå, förlorade aldrig förmågan att flyga. Hans poesi stannade inte i den lilla boken, utan fick vingar. Han spelade in låtar som pulserade med skildringar om det sociala livets detaljer och patienters lidande under blockaden.

Under sina sista år drog han sig undan dagens ljus och fann sin fristad i natten. Han vakade fram tills morgonen, timmar då han skrev febrilt eller pratade med sina vänner.

Subscribe now

Ibland bröt vi isoleringen och gav oss ut på gatorna i Al-Rimal. Vi promenerade, ofta med mina barn vid vår sida, och stannade till för att äta gazabornas favoritmat: kunafa från Abu Saud, stadens mest berömda ställe, eller frasig falafel från Abu Talal. Mitt i parken brast vi ut i sång.

Minuter av ren frihet mitt i en instängd tillvaro.

Sari bar på enorma smärtor, men hans ansikte lyste nästan alltid. Jag minns en natt när han skrattande berättade om hur han, från sin rullstol, hade bestämt sig för att brygga en kopp te. Han beskrev hur han hade tvingats klättra längs köksskåpen, centimeter för centimeter, för att nå tebladen och sockret.

Det var Sari. Hans liv var en ständig kamp, men han lät den inte stjäla hans förmåga att skapa humor av utmaningarna. Hans texter handlade om den hjältemodiga konsten att koka te mitt i natten och att sjunga högt i en mörk stad.

2023 fick Sari cancer. Tio månader senare dog han, när han var 31 år. Han satt och väntade i vårt fängelse på att få vård utanför Gazas låsta portar, men när han till slut fick tillstånd att åka till Förenade Arabemiraten var det för sent.

Kroppen och själen hade dränerats av alla nekade remisser och Sari drog sitt sista andetag. Med honom dog drömmen om de globala scenerna, men hans ord lever fortfarande:

     Jag samlar min himmels stjärnor och 
     väver en tröja som passar just mig.

Jag tänker på mina barns farmor, som liksom Sari hade en anteckningsbok. Hennes var fylld med vaggvisor.

När ockupationens plan bröt igenom ljudvallen med en smäll så våldsam att den tycktes vilja spränga barnens trumhinnor, samlade hon dem omkring sig. Mitt i det öronbedövande dånet som gjorde fysiskt ont i de små öronen började hon sjunga.

Hon lät dem stämma in och repetera varje rad efter henne. Deras unga röster blev en motvikt till explosionerna, ett sätt att dränka rädslan i rytm.

Att lära barnbarnen musik är en handling av djupaste omsorg, för att ge dem ett inre rum dit mörkret inte når. Som orden i Saris bok: Jag är tankens djup och din räddningsbåt …

Den inre världen är den enda som kan leda till frihet. Vi sjunger för att våra röster är båtarna som bär oss från den brutala verkligheten till en plats där vi får finnas till.

Subscribe now

I mitt grannskap har vi aldrig vaknat till en dag utan att sörja en martyr eller vårda en skadad. Musiken har varit den röda tråden genom varje begravning, men också genom varje bröllop.

Jag minns en gång när ett hus stod i sorg och ett hus i fest, sida vid sida. När begravningen var över gick mina grannar direkt in till bröllopsgården för att dela deras lycka.

Hos oss bor tårar och jubel under samma tak. För en utomstående kan detta verka nästan omänskligt. Men för oss är detta själva definitionen av att vara människa.

I ett trångt rum med spruckna väggar i flyktinglägret Khan Yunis har 77-åriga Eid Hammad suttit så länge jag kan minnas. Han är byggarbetare, men när blockaden stoppade cementen och tvingade byggena att stanna, bytte han betongen mot det trä som gick att få tag på och började tälja och slipa tills det gav ton.

Han är en av de sista i Gaza som behärskar hantverket att skapa en äkta oud. Ouden är alla instrumentens fader, vår historiska länk till det gamla Palestina och konstanten i en geografi som ständigt slits sönder.

Eid Hammad kämpar mot bristen på material, för att bevara det arv som sträcker sig från Nablus till Gaza stad. Ockupationen klassificerar konstnärliga verktyg och virke till instrument och scener som “förbjudna föremål” under förevändningen av “dubbla användningsområden” eller som “lyxvaror”.

Varje gång en oud lämnar hans verkstad och dess vibrationer stiger från tältlägren, är det en påminnelse om att i varje ruin kommer det dyka upp en skapare.

Som rapparen Sari Rabie.

Gazas musik förblir den skönhet som föds ur det fulaste av lidande.

Bland dagens tältfolk finns hundratals nya “Saris”. De håller krampaktigt i instrument som likt mirakel räddats ur ruinerna, spänner strängar av tålamodets trådar och förvandlar det som i andra delar av världen betraktas som sopor till något som ger takt.

När stridsflyg och bomber skakar marken blir melodierna en osynlig mur mot skräcken. Vi övar mitt i döden, för att det är vår sista tillflykt, vårt sätt att inte förlora oss i vansinnet.

Skrolla längst ner för att läsa om musikerna som har dödats i Gaza.

Läs fler vykort:

Vykort från Gaza

Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.

Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.

Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.

Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.

Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.

Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.

Musikerna i Gaza som har tystats

Yousef Dawwas: Gitarristen och skribenten
Yousef var en skicklig gitarrist och en drivande röst i initiativet We Are Not Numbers. Genom sin musik och sina texter, som Vem betalar priset för de tjugo år vi förlorat? försökte han visa människan bakom statistiken.

Han dödades den 14 oktober 2023 i en flygbombning mot sitt hem i norra Gaza, tillsammans med flera familjemedlemmar.

Mohammad Al-Jubeiri: Glädjens röst
Känd som “Al-Nabatawi” var Mohammad en symbol för fest och folkkultur. Han spred glädje på bröllop med sina traditionella sånger.

Den 16 oktober 2023, under sin påtvingade flykt från norra Gaza, dödades han i en flygbombning längs den väg som beskrivits som en säker korridor.

Elham Farah: Musikläraren som vägrade lämna
Den 80-åriga musikläraren Elham Farah spenderade sitt liv med att lära barn spela piano och fiol. Hon valde att stanna kvar i sitt hem.

Den 13 november 2023 sköts hon av israeliska krypskyttar nära Al-Shifa-sjukhuset. Hon förblödde på gatan då belägringen hindrade ambulanser från att nå henne.

Kamal Dweik: Frihetens fiol
Kamal var en av Gazas främsta violinister. Han vägrade lämna sitt hem i Beit Lahia som en form av tyst motstånd.

Efter att hans hem hade förstörts av stridsvagnar, dödades han i en drönarattack den 29 november 2023 när han återvände för att se till sina ägodelar.

Lubna Mahmoud Alian: En ofullbordad dröm
Endast 14 år gammal var Lubna en lovande violinist vid Edward Said National Conservatory.

Hon drömde om att representera Palestina i internationella orkestrar. Den 21 november 2023 dödades hon och hela hennes familj i en flygbombning mot deras tillflyktsort i Al-Nuseirat.

Mahmoud Murad Saqallah: Mellan hantverk och melodi
Mahmoud var en framgångsrik affärsman, men också en passionerad kompositör och poet. Han skrev sånger om hemlandet och kärleken till livet.

Den 23 november 2023 dödades han i en attack mot stadsdelen Al-Rimal, där han hade sökt skydd.

Mohammad Abu Naji: Oud-spelaren i skolan
För Mohammad var ouden ett sätt att berätta om Gazas hopp. Han sökte skydd i en UNRWA-skola i Beit Lahia, men inte ens där var han säker.

Den 9 december 2023 sköts han till döds av en prickskytt inne i skolan, mitt bland de flyende civila.

Akram Al-Ajla: Slagverkaren som tystades av blockaden
Akram var en begåvad slagverkare som förenade tradition med modernitet.

Hans död i slutet av november 2023 på Al-Shifa-sjukhuset var ett resultat av blockaden, som skar av tillgången på livsnödvändiga mediciner och utrustning.

Källa: Palestine Studies