På ett hustak i Tel Aviv sitter en man med ansiktet knappt urskiljbart i mörkret. Bakom honom lyser staden. Han har arbetat inom den israeliska underrättelsetjänsten och beskriver sin uppgift som teknisk, avgränsad från de beslut som fattades längre upp i k…

Read more

Det är 1990-tal. Min pappa kommer körande mot mig när jag väntar utanför skolgården. Det är fredag och jag vet att vi ska till bönen. Vi åker till moskén för att lyssna på predikan och närvara vid gudstjänsten tillsammans.

I bönesalen sitter mina vänner och pappas bekanta, farbröderna med de vänliga leendena. Vi delar lugnet och det känns högtidligt att gå ner på knä mot mattorna.

Efter bönen smyger jag och några vänner ner till det hemliga gömstället bakom moskén. Vi sätter oss vid blåbärsriset, undangömda bland klipporna, och tittar ut över Göteborg. Vi ser hamnkranarna och Älvsborgsbron på avstånd och hör hur löven i björkträden prasslar i brisen.

Det är en vacker plats. Vi känner varje centimeter av Nasirmoskén, både inne i den och utanför. Jag och mina vänner ser den som vårt hem.

Vi växer upp med moskén

I början av 2000-talet har jag blivit tonåring. Mina vänner, som jag plockade blåbär med, kommer överens om att övernatta i moskén. Det händer ibland. I själva verket är det en täckmantel för att smyga ut på stan om natten.

Vi promenerar ner från Högsbohöjd, går genom kyrkogården till centrala Göteborg och upptäcker en värld som ligger och sover. Staden är tyst och nattluften är klar.

Read more

Donald Trump talade i sin kampanj inför presidentvalet 2024 om att bygga tio gyllene “frihetsstäder” i USA. Han har därefter lanserat idén om New Gaza som ett inhägnat paradis för världens rikaste. Jeffrey Epstein, Mark Zuckerberg, Peter Thiel, Sam Altman och andra miljardä…

Read more

Den 88-årige regissören Ridley Scott har aldrig hyst särskilt höga tankar om människors förmåga att organisera sig. Under ett halvt sekel har han återkommit till civilisationen som en provisorisk konstruktion. I hans filmer upprätthålls den av människor som ännu inte har tillräckligt starka skäl att döda varandra.

Institutionerna talar gärna om ordning samtidigt som de administrerar våld.

Med sin skildring av det fiktiva multinationella företaget Weyland-Yutanis likgiltighet inför människoliv i Alien (1979) visade Scott övertygande vad systemen faktiskt är till för. Samma kritik återkommer i den korporativa dystopin i Blade Runner (1982) och det amerikanska krigsmaskineriet i Mogadishu i Black Hawk Down (2001).

Nu ägnar han sig åt postapokalyptisk snyftfeelgood.

Det är rätt bedrövligt att beskåda.

The Dog Stars (2026), baserad på Peter Hellers roman, utspelar sig 2035, efter att ett virus decimerat mänskligheten och förvandlat USA till ett välbekant postapokalyptiskt landskap. Bensinen räcker på något mirakulöst sätt fortfarande, men staten, ekonomin, infrastrukturen och stora delar av mänskligheten har på något vis upphört att existera.

I denna nya värld möter vi Hig (Jacob Elordi), en före detta pilot och mekaniker som förlorat sin fru, hans hund Jasper och den äldre preppern Bangley (Josh Brolin).

Bangleys huvudsakliga sysselsättning är att skjuta de plundrare som närmar sig deras område och sedan bränna liken.

Bangley har anpassat sig till den nya ordningen genom att helt enkelt upphöra att förvänta sig något av framtiden. Hig har svårare att finna sig i den. Han flyger över de folktomma vidderna, minns sin döda hustru och försöker hålla fast vid föreställningen att världen fortfarande kan innehålla något mer än den lilla militariserade enklav som han och Bangley byggt åt sig.

När Jasper skadas blir tillvaron till sist outhärdlig. Hig sätter sig i sitt flygplan och ger sig av för att ta reda på om gräset, bokstavligen och metaforiskt, är grönare på andra sidan apokalypsen.

Vad han finner där ska inte avslöjas, även om Ridley Scott själv inte direkt verkar bry sig om att dölja vart berättelsen är på väg. Historien är minst sagt förutsägbar.

Undergången som geopolitisk rening

The Dog Stars handlar om att hitta tillbaka till kärleken, naturen och tron på andra människor, men också om möjligheten att börja om när livet reducerats till några fotografier och plågsamma minnesbilder. Världens undergång har blivit terapi och Ridley Scott har gått och blivit grandiost sentimental på äldre dagar.

I filmen fungerar apokalypsen som en reningsmekanism. Konsumtionen, alienationen, massamhället, politiska konflikter och sociala hierarkier har försvunnit tillsammans med några miljarder människor.

Gud har tryckt på en gigantisk delete-knapp. När röken skingrats kan människorna äntligen möta varandra utan att ett samhälle står i vägen. De kan förstås också möta naturen, som troget och oförklarligt väntar på oss efter massdöden.

Det är en gammal amerikansk fantasi, ännu en i raden av dystopiska katastroffilmer som Hollywood pumpar ut för att kulturellt betinga folket vid idén om apokalypsen. Hos Scott har den fått en egendomlig senkapitalistisk form.

USA:s nationella självbild har alltid rymt löftet om ett förflutet som går att lämna bakom sig genom förflyttning: över Atlanten, västerut, över nästa bergskedja, ut i rymden.

Det nya landet, den nya staden och den nya planeten erbjuder samma sak: möjligheten att bli någon annan utan att först reda ut vad man gjorde på den förra platsen. I The Dog Stars finns inte längre något territorium kvar att erövra.

Ridley Scott är inte ensam om att ha upptäckt den terapeutiska undergången. Steven Spielbergs Disclosure Day (2026) rörde sig tidigare i år från hotet om en omvälvning av mänsklighetens självbild till en förvånansvärt försonande tro på att konfrontationen med det okända trots allt kan föra oss närmare varandra.

Två av den amerikanska filmens mest inflytelserika katastrofmakare, 88 år respektive 79 år gamla, har börjat använda hotet mot mänskligheten för att säga: efter den stora chocken kommer möjligheten att återupptäcka det mänskliga.

Och ålderssentimentalitet i all ära. Problemet är att såväl Scott som Spielberg är alltför betydelsefulla för att deras förändrade blick på människan enbart ska angå dem själva.

Den som i verkligheten befinner sig långt från kriget kan fantisera om sammanbrottet som en befrielse från modernitetens överflöd: mejlen, skärmarna, konsumtionen, karriären, bruset. Men den som faktiskt lever mitt i krig och sönderfall saknar något betydligt mindre poetiskt: rent vatten, fungerande avlopp, insulin, kontanter, diesel och en myndighet som fortfarande kan utfärda ett pass.

En verklig katastrof är full av administration. Någon kontrollerar vägen, någon avgör vem som får passera gränsen, någon delar ut maten. Någon hamnar sist i matkön och någon blir beskjuten. Någon äger generatorn, och någon annan bestämmer vilka döda som ska räknas och vilka som ska förbli en uppskattning.

Institutionernas sönderfall befriar inte utan lämnar människor åt andra maktordningar, ofta mer godtyckliga och våldsamma än de som föregick dem.

Det är denna smutsiga politiska materia som The Dog Stars rensar bort genom att göra katastrofen total. Ridley Scotts virus är så effektivt att det i stort sett avskaffar själva geopolitiken.

När tillräckligt många människor är döda finns inga historiska anspråk kvar att förhandla om, inga minoriteter och majoriteter, inga stormakter som beväpnar varsin sida, inga flyktingströmmar som grannländer kan stänga sina gränser för. Det finns bara överlevare. Och apokalypsen blir betydligt mer romantisk.

Scott och Spielberg tillhör antagligen den sista generationen filmskapare som kunnat uppträda som ett slags sekulära världsförklarare, verksamma under en period då den amerikanska masskulturen kunde göra anspråk på att vara ett universellt språk.

De gav oss dinosaurierna, utomjordingarna, framtidsstäderna, imperierna och krigen i en tid då den amerikanska blicken hade privilegiet att presentera sig som ingen blick alls.

Det privilegiet är svårt att upprätthålla i dag.

Efter femtio år av filmer där människan har plågats av de system hon själv har byggt har Ridley Scott slutligen konstruerat en värld där systemen är borta.

Resultatet borde vara hans mest skoningslösa film. I stället matas man med en trött berättelse om sorgbearbetning, naturromantik och möjligheten att våga älska igen.

Humanismen infinner sig tydligen först när mänskligheten har reducerats till ett hanterbart antal.

Betyg. En Gad
Regi. Ridley Scott
Foto. Erik Messerschmidt
Skådespelare. Jacob Elordi, Josh Brolin, Margaret Qualley
Genre. Action, sci-fi, katastroffilm
Land. USA
Speltid. 118 min
Åldersgräns. 15 år

De första dygnen efter den 11 september sitter jag fastklistrad hemma i soffan framför tv:n. Bilderna från New York och Washington spelas upp om och om igen. Ett flygplan försvinner in i det södra tornet. Kroppar faller från de brinnande våningarna. Människor springer genom dammet. Nästan 3 000 har dödats.

Jag väntar på frågan om varför en grupp människor hatar USA så mycket att de väljer att attackera med så ohyggliga medel. Vad som är de bakomliggande orsakerna.

Read more

Ur ett kargt och kuperat landskap reser sig Taybeh. I dalgångarna syns olivlundar och betande djur, och över hustaken reser sig kyrktornen. Här, på kullarna öster om Ramallah, finns Västbankens sista helt kristna by. Dess rötter sägs enligt lokal tradition gå tillbaka till urkyrkans tid – de första kristna församlingarna efter Jesus och apostlarna.

Read more

Havet ligger bara några hundra meter bort. Solen glittrar i vågorna när jag går över de marmorklädda golven i villan på Cypern. Mina kollegor har satt sig till frukost och pratar om livet i största allmänhet. Jag kan inte släppa det jag just har läst.

– Fattar ni, de har dödat flera tusen personer, hur många barn som helst.

Mina kollegor blir tysta och lyssnar.

Det är slutet av oktober 2023. Jag är på Cypern för att spela in Superstars, Kanal 5-programmet där gamla sportprofiler tävlar mot varandra i olika utmaningar. Jessica Almenäs peppar oss att hitta tillbaka till gamla takter. Jag kämpar på och känner mig glad över att få vara med i det här gänget.

Men varje morgon före inspelningen kollar jag nyheterna från Gaza. Bombningarna har pågått i tre veckor.

Jag ser bilder av dödade barn. Israels försvarsminister Yoav Gallant pratar om att stänga av vatten och el, stoppa maten och jaga rätt på alla. Benjamin Netanyahu beskriver palestinierna som amalek, det bibliska folkslaget som enligt berättelsen skulle utrotas i grunden: män, kvinnor, barn, till och med djur.

Jag lägger ifrån mig telefonen och tittar ut genom det stora fönstret. Dörren till balkongen står på glänt och havsbrisen fladdrar i de vita gardinerna.

Kontrasten är nästan outhärdlig.

Vi bor i en lyxvilla precis vid kusten. Vi har en pool på tomten och kan gå ner och bada några hundra meter bort.

Morgnarna och kvällarna är ljuvliga. Solen fångar ständigt vår blick när dag övergår i natt och tvärtom.

På andra sidan samma hav är människor instängda. Jag kan gå ner och simma när jag vill. De kan skjutas om de går ner i vattnet.

Närheten till Gaza spelar säkert in. En dag medan jag väntar på nästa aktivitet hör jag ännu ett flygplan. Ett militärplan glider in mot närmaste flygplats. Under veckorna vi är där upplever jag att den militära närvaron i luften ökar.

Några gånger försöker jag desperat prata med de andra om det jag läser. Om min känsla för det lidande folket innanför murarna.

Men det passar inte riktigt in i den fantastiska inramningen. Vi spelar ju in ett feelgood-program.

Jag behöver göra något, tänker jag. Människorna i Gaza kan inte fly och bomberna regnar ner från himlen.

Att stå upp mot våld

Jag hade redan erfarenhet av vad som händer när man säger ifrån i fotbollsvärlden.

Read more

”Du har bara en hand”, säger Rojda till Fadakhar, som genast invänder: ”Nähä du, jag har sex och ett halvt finger.” Rojda är blind. Fadakhar har förlorat båda benen. Zarin, prickskytt under försvaret av K…

Read more

När jag utbildade mig till präst hölls många av våra föreläsningar i ett hus som ligger granne med Uppsala domkyrka. Där hade rasbiologiska forsk…

Read more

Efter visningen i Sarajevo sommaren 2024 kom en kvinna fram till mig när ljuset tänts i foajén. Hon hade väntat tills festivalpubliken skingrats, tills plastmuggarna med vin var urdruckna och projektorn slutat surra. Hon ställde sin fråga vänligt, nästan omsorgsfullt, så som man frågar någon man vill väl.

Varför hade vi gjort just den här filmen?

Filmen hon just sett var min egen. Re:visiting Jasenovac är en stillsam svartvit betraktelse över det som finns kvar av den kroatiska fascistregimens läger i Kroatien under andra världskriget. Men den utreder även en enda mening: vad det betyder att säga aldrig mer och hur lite den frasen kommit att väga i dag.

Jag och Amer, fotografen. Hon sa våra namn långsamt, som om hon vägde dem. Två muslimska namn, i ett land där ett namn räcker för att placera en människa. Varför hade två män med just de namnen rest till Jasenovac och gjort film om serber, romer och judar, när de hade sina egna döda?

Hon behövde aldrig säga Srebrenica högt. I Bosnien förstår alla det ändå.

Hon menade att vi sörjt fel döda. Att två män som heter det vi heter borde ha gjort sin film om sitt eget folkmord, om Srebrenica 1995 och de bosniaker, Bosniens muslimska folkgrupp, som dödades där.

Inte om ett annat och äldre folkmord som drabbade andra.

Det fanns en ordning för sorgen, en kolumn där mitt namn hörde hemma, och jag hade av misstag eller högmod ställt mig i fel. Den amerikanska filosofen Judith Butler kallar det sörjbarhet, frågan om vilka döda ett samhälle alls tillåter sig att sörja.

Jag svarade inte. Två svar kom till mig och jag valde inget av dem.

Det första var att säga att jag inte ens är muslim, att jag inte tror på något alls och att mitt namn Admir är efter fotbollsspelaren Admir Smajić. Men det svaret hade bara rättat min egen kolumn och lämnat min släkt, som till största delen är muslimer, kvar i hennes.

Det andra hade jag, med ett glas vin i handen, inte lugnet att formulera där och då. Jag ser inte någon avgörande skillnad mellan de döda hon delade upp, för ingen av högarna uppstod i ett vakuum. Det var vakuumet jag gjort film om. Hon hade just suttit en timme i en mörk sal och sett hur tom meningen aldrig mer blivit, rest sig, och börjat sortera de döda efter vad jag heter.

Jag teg. Och tystnaden är det jag kan bäst, för jag har ärvt den.

Men i min familj finns också det motsatta. Min fru har ärvt berättandet, från en far som kan tala om allt.

Min pappas krig finns i mig

Jag kom till Göteborg från Zenica 2008, mer än ett decennium efter kriget, men det jag bar med mig var äldre än jag. Det var kväll, det regnade och det blåste som jag aldrig varit med om.

Kriget i Bosnien pågick från 1992 till 1995. Jag var barn och minns det mesta som genom en glasruta. Dånet från granater som slog ner, syrenerna som blommade och första kyssen. Allt med samma skärpa och lika lite känsla, som om det hänt någon annan och jag råkat stå bredvid.

Litteraturforskaren Marianne Hirsch har gett det ett namn: postminne. Det beskriver andra generationens förhållande till ett trauma som inträffade före dem, men som förts över så djupt, genom berättelser, bilder, tystnader och sätt att röra sig i ett rum, att det känns som ett eget minne fast det inte är det.

Det är så min fars krig finns i mig. Inte som händelser jag varit med om, utan som en form utan innehåll, en vaksamhet vid vissa ord. Eller som dörren i lägenheten jag tidigt lärde mig att inte öppna, utan att någonsin få veta varför den hölls stängd.

Hirsch menar att postminnet nästan alltid söker sig till fotografiet, som om bilden skulle kunna lämna tillbaka det orden vägrar.

Jag bad min far en gång om ett fotografi av honom från den tiden. Det jag fick var ett ansikte jag aldrig riktigt känt.

Jag återvänder till postminnet tydligast en enda dag om året. Det är påsklov, många år senare, barnen är lediga och vi är hemma, och jag ringer min far, som nästan aldrig svarar. Den här gången gör han det. Vi pratar om ingenting en stund, och så frågar jag om han vet vilket datum det är i dag.

Det vet han. Det är den 19 april. Och minns han vad som hände den 19 april 1993?

Det blir tyst i luren. Sedan säger han det han alltid säger i stället för allt annat: jag minns, men jag vill inte prata om det.

Den dagen var svår för mig. Så jag säger det han inte säger: att han blev svårt skadad den dagen. Att vi var där och såg det.

Den 19 april 1993 låg han med den bosniska armén vid fronten utanför byn Putićevo, väster om Zenica i det centrala bosniska höglandet. Därifrån sköt den bosnienkroatiska armén samma dag granater in mot Zenicas centrum, mitt i middagsrusningen.

Femton civila dödades, ett femtiotal skadades. Varje år läser lokalpolitiker upp de femtons namn vid minnesplattan i Zenica. Min far kom hem med en kropp som inte fungerar som förut och en mening han upprepar i telefon.

Jag frågar honom, som jag frågat förr utan att få svar, om han var tvungen att gå ut i kriget eller om han valde det själv.

Han säger ingenting.

Jag var barn under samma krig

Min far och jag hade en gång ett annat sätt att vara tillsammans. Vi gick och såg på fotboll, det var vår ritual. Han köpte alltid en flagga åt mig innan vi gick in. Aldrig hemmalagets utan gästernas, helst den största rivalens. Varför förklarade han aldrig och jag vill inte tillskriva saken en sensmoral som kanske inte fanns. Men ibland tänker jag att det var ett sätt att motverka ett vi och dem.

Sedan satte vi oss bland hemmasupportrarna och hejade på vårt lag, och jag satt där med de andras färger i handen. Han hade alltid med sig en liten transistorradio och lyssnade på de andra matcherna medan den här pågick.

Numera är vår ritual tystnaden. Länge intalade jag mig att han teg för att skona mig. Att tigandet var det sista skydd han hade kvar att ge. Jag tror inte det längre.

Jag tror inte att hans tystnad var ett val. Han tiger av nödvändighet. Att gå tillbaka dit kostar honom mer än han har kvar att betala med, och priset tas ut samma kväll och några dagar framåt.

Och ändå är han inte bara sin tystnad. När en av mina döttrar fick i läxa att intervjua någon över 60 valde hon honom, och henne svarade han. Det sorgligaste han varit med om var kriget. Det ljusaste i hela hans liv var dagen hon föddes.

Hon som bär namnet han själv föreslog, efter floden han föddes vid. Han föddes i Bihać vid Unas flodbädd. Det var det han hade att ge min dotter: floden han lämnade. Han kan tala om ljuset. Det är såret han inte kommer åt.

Jag bar samma krig på ett helt annat sätt än han. När det pågick var jag barn, hungrig och lycklig på en och samma gång. Det fanns ingen el, så vi satt i mörkret och hittade på verser och rappade dem för varandra. De bästa sparade vi till att imponera på tjejerna. Jag tyckte att livet var vackert, för jag var för ung för att förstå vad jag såg.

Jag har sagt det till honom rakt ut, att kriget på sätt och vis var bra för mig. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig. Alla bodde tätt. Ingen var någonsin ensam. Och det har jag inte varit med om sedan dess. Men jag visste att min far inte delade samma känsla. Det är en mening man bara kan säga till någon man älskar och sårar i samma andetag.

I dag bor jag i ett land som levt utan krig så länge att kriget blivit något man talar om lugnt, som om det vore något man kunde resonera sig fram till.

Mina vänner här, vi har till och med ett sällskap vi på skämt kallar det jugoslaviska postsocialistiska. Alltihop är en parodi, på machokulturen jag kommer ifrån och på ett land de flesta av dem aldrig satt sin fot i, och framför allt en ursäkt att dricka sprit och äta kött.

Och mitt i parodin talar de om krig, mellan musiken och maten, i samma lugna tonfall som om allt annat. De talar om att Nato är rätt väg för Sverige.

Jag hör i deras röster exakt den naivitet jag själv en gång bar. För några år sedan började jag om nätterna, när alla sover, titta på krigsbilder från förr. Kolonner av människor som fördrivs från sina hem. Män bakom taggtråd som väger trettio kilo. Jag vet inte om jag letar efter bevis för hur hårt det var eller efter en ursäkt för att jag hade det bra.

Den andra pappan

Min frus far vet mer om vad de efterlevandes berättelser betyder än jag någonsin kommer att göra. Han överlevde två läger. Till skillnad från min egen far kan han tala, och han berättar.

Om boskapsvagnarna de packades in i. 160 åt gången. Om en fotbollsplan inne i lägret där fångarna bara fick röra sig på ena halvan, och den som gick över mittlinjen sköts utan varning. Hur det på deras halva inte växte någonting medan gräset stod högt på den andra.

Vi har alla vår egen halva av planen, säger han. Den sida vi får röra oss på och den vi inte får korsa.

Han berättar om dagen då vakterna ställde fram två bord och läste namn ur en lista, och hur hans egen far stod bredvid honom och inte hörde. Eller inte ville höra. Hur det var han själv som knuffade till sin far och sa att namnet de ropade var hans, övertygad om att bli uppropad var något gott.

De som ropades upp fördes bort bakom ett hotell, ner mot floden Una. Hans far kom aldrig tillbaka.

Det han bär är inte i första hand vad som gjordes mot honom, utan att det var han som pekade ut sin egen far när namnet ropades, utan att veta vart.

Folkmordets första steg är artighet

Det är värt att stanna vid hur ett folkmord faktiskt går till, för det är aldrig en händelse. Det är en process.

Ordet är yngre än man tror. Juristen Raphael Lemkin myntade det 1944, för att ett brott utan namn är ett brott ingen behöver förhålla sig till. Det han förstod var att massmorden var slutet på en lång kedja, inte början.

Bland exemplen han utgick från fanns samma kroatiska regimens, Ustašas, brott mot serberna. Femtio år senare var det samma ord som prövades i Haag, då mot dem som dödade bosniaker i Srebrenica.

De tidigaste leden i kedjan handlar inte om vapen utan om språk. Först klassificeringen, vi och dem. Sedan namnet, symbolen, att kalla dem för djur. Råttor eller ohyra som ska dödas.

Avhumaniseringen är fullbordad långt innan den första kroppen faller, medan alla fortfarande hälsar artigt på varandra i trappuppgången.

Det jag inte förstod förrän långt senare, när jag började skriva det här, är att kvinnan i foajén utförde just det första ledet medan hon talade med mig. Hon delade in de döda i vi och dem, hon gjorde det med ett glas vin i handen och de bästa avsikter, och hon var övertygad om att hon mindes.

Klassificeringen behöver inte hat. Den klarar sig utmärkt med vänlighet.

Men det jag tänkt mest på är inte hur det börjar utan vad som händer med minnet efteråt, för minnet stannar inte vid sanningen. Det kalibreras.

Antalet döda handlar inte om de döda

När morden är över ska de minnas på rätt sätt, det vill säga på det sätt som tjänar dem som minns, och dödssiffran är det tydligaste instrumentet.

Ta Jasenovac, lägret jag gjort film om. Vedertagen forskning landar någonstans mellan 80 000 och 100 000 döda, och minnesplatsens namngivna lista rymmer drygt 83 000 personer. Serber, romer, judar, kroatiska antifascister.

Det är vad som går att fastslå med säkerhet. Men siffran har aldrig fått vila. Under jugoslavisk tid skruvade makthavarna på siffrorna till att bli uppemot 500 000, 700 000, ibland en miljon. Det skedde av dem som behövde att Kroatien skulle bära ett folkmord av politiska skäl.

Sedan, från slutet av åttiotalet, drogs siffran åt andra hållet. Plötsligt var det vara några tusen som dött. Det skedde av dem som behövde att brottet skulle krympa tills det knappt syntes. Samma rader, samma aska, och en siffra som svängde beroende på vilket argument den för stunden skulle leverera.

För siffran handlade aldrig om de döda. Den handlade om vad de levande ville att de döda skulle bevisa.

Och kalibreringen slutar inte vid siffran. Den fortsätter i kalendern, i vilken dag som blir minnesdag och vems sorg som får den dagen. En dag för de femton på marknaden i Zenica, och ingen för dem som låg utanför Putićevo.

Dagen fortsätter leva i skolböckerna, i vad som får heta folkmord och vad som får heta oroligheter, inbördeskrig eller en komplicerad skuld på alla sidor.

Den fortsätter i monumenten, i var de får resas och var de inte får det, och därmed i vad ett samhälle till slut bestämt sig för att ha sett. Minnet är inte en bevarad sanning. Det är ett instrument, och det ställs in.

Dagen före sin sista dag i lägret såg min svärfar en FN-helikopter cirkla över dem. Den gav honom hopp. Ett hopp om att världen visste att de fanns och att vakterna därför inte skulle kunna döda dem alla. Han överlevde.

Men hoppet vilade på något historien har motbevisat gång på gång. Att bli sedd är inte detsamma som att bli räddad.

Att se på när folkmord sker

Srebrenica, juli 1995, är beviset på att det inte räcker. En av FN utropad säkerhetszon, vilket betyder att världssamfundet på papper förklarat platsen säker. Där fanns en nederländsk FN-bataljon, lätt beväpnad och med ett mandat som inte räckte till.

Där fanns FN-helikoptrar. Där fanns kameror, rapporter och telegram. Någon som i varje ögonblick visste ungefär vad som pågick. Över 8 000 pojkar och män fördes bort och avrättades medan aldrig mer redan var sagt, sedan i 50 år, så ofta att frasen hunnit nötas tunn långt innan den behövdes.

Det märkvärdiga är att ingen behövde vara ond.

I Srebrenica fanns hela tiden en högre instans att hänvisa till. Ett mandat som inte räckte så långt. En order som inte kommit. En situation under utvärdering.

Besluten fattades i ett rent språk, ett språk tvättat fritt från kroppar. Och därför måste det sägas utan den diplomatiska vaddering som är åskådarens modersmål: att inte ingripa är också ett beslut.

Den som ser på och avvaktar när avrättningarna sker har inte avstått från att handla. Han har valt den sida som vann på att han ingenting gjorde.

Den som tiger samtycker, säger ordspråket, och vi nickar åt det vid middagsbordet som om det vore en självklarhet. Men vi menar aldrig oss själva.

Vi menar någon annan, någon längre bort, någon på fel sida av en gräns vi dragit just för att slippa stå på den.

Jag hör det i Sverige

Vid köksbordet i Göteborg når krigen mina döttrar genom nyheterna i barnprogrammen. Gaza, Sudan, Ukraina. Rapporterat lugnt och mellan andra inslag, om raketer och motanfall och om länder som lyser upp sina byggnader i någons flagga.

Jag hör samma lugn i debatten om vad saker ska heta. Om det heter islamofobi eller antimuslimsk rasism. Om det över huvud taget finns eller bara är berättigad oro. Om man inte måste kunna diskutera problemen.

Det är inte morden jag känner igen där. Det är klassificeringen. Den långsamma förskjutningen av vem som räknas till ett vi och vem som glidit över till ett dem.

Jag påstår inte att Sverige är på väg mot ett folkmord. Banan är inte ödesbestämd, och den som ser ett förstadium i varje hård debatt har förstått varken Sverige eller massmord.

Det är inte utgången jag känner igen. Det är det första ledet, samma led som i Lemkins kedja, det enda som behöver finnas på plats för att allt det andra ens ska bli tänkbart.

Tryggheten på avstånd är inte oskuld. Det är åskådarens position, densamma som den nederländska soldatens i Srebrenica, densamma som FN-helikopterns.

Jag svarade aldrig kvinnan i Sarajevo. Jag borde ha sagt att frågan hon ställde, vems döda som är mina och vilken kolumn jag hör hemma i, är samma sortering som allt det andra vilar på. Hon utförde den på mig i en foajé, minuter efter en film om just den meningen hon trampade sönder. Aldrig mer.

Min far blev skadad den 19 april och tiger fortfarande om den dagen. Världen såg på och kallade sin tystnad för utvärdering. Jag teg inför kvinnan för att jag inte visste vad jag skulle säga.

Det är tre tystnader. En fars, en sons och världens. Under alla tre ligger samma uppdelning i vi och dem. Min far kunde tala om allt utom om den dagen. Och jag vet inte vad jag ska säga till mina döttrar, som redan börjat fråga, och som en dag kommer att bära det jag inte sagt på samma sätt som jag bär det min far teg om.

Det är så ett folkmord överlever sina offer. Inte i arkiven, utan i en far som tystnar mitt i en mening.

När Sverige går mot riksdagsval har “politisk islam” gjorts till en central fråga. Tidöregeringen har tillsatt en utredning om religiös radikalisering där politisk islam och islamisk “infiltration” står i ce…

Read more

Föreställ dig att du befinner dig i ditt hem. Den plats som definierar dig mer än något annat. Det är din trygghet och ditt skydd mot en osäker omvärld. Sedan tittar du ut genom fönstret. Plötsligt ser du hur en stor våg tornar upp sig vid horisonten.

Du inser att en enorm vattenmassa är på väg rakt mot dig och drar snabbt slutsatsen att vågen kommer att skölja bort allt. När den når ditt hem kommer du att drunkna.

Blir du rädd? Skräckslagen? Vad känner du inför vågen som hotar?

Jag skriver den här texten – för att använda mediernas eget språk – i kölvattnet av rapporteringen kring händelserna vid Ceuta i Nordafrika i slutet av juli och början av augusti 2026.

I samtliga stora dagstidningar liksom i public service har ”migrantvåg”, ”migrationsvåg” och ”migrationsström” varit de dominerande begreppen för att beskriva händelserna vid gränsen mellan den spanska exklaven Ceuta och Marocko.

SVT:s samlingstagg för sina artiklar och inslag om situationen är “Migrationsströmmar till Ceuta”. I deras rapportering används också begreppet “migrantvåg”. Även Dagens Nyheter använder ordet strömmar. Sveriges Radio väljer i stället stormen och beskriver det som att en sådan har dragit in över den spanska gränsen det senaste dygnet.

I ett inslag från P3 den 10 augusti pratar nyhetsankaret om “anstormningen” av migranter. Det sägs i en kontext där Jimmie Åkesson (SD) drygt en vecka tidigare, den 31 juli, hävdat att det rör sig om en “invasion”.

De här begreppen är metaforer, det vill säga bilder för att beskriva någonting. Att medier använder metaforer är ingenting nytt. Det som sticker ut är vilka metaforer som används. Just föreställningar om migranter som vågor, strömmar och anstormningar har länge varit frekventa i högerextrema miljöer.

Sett ur ett människorättsperspektiv är denna användning djupt problematisk.

När utseendet blir ett ”avvikande beteende”

Som jurist i mänskliga rättigheter möter jag dagligen konsekvenserna av ett avhumaniserande språk och en rasistisk diskurs. Jag får på nära håll ta del av berättelser från människor, både barn och vuxna, som trakasseras på grund av sin etnicitet, diskrimineras för att de är muslimer eller särbehandlas av polis och myndigheter på grund av sitt ”utländska” utseende.

Dagens Nyheters fotojournalist Alexander Mahmoud, eller Saša som han kallas, beskrev tidigare i augusti hur det kan gå till och hur det drabbar honom. Han stoppas återkommande av polisen i sin vardag, utan någon uppenbar anledning.

När en civilpolis i en t-shirt med en dödskalle på bad honom legitimera sig medan han stod i sin egen trädgård, registrerades inte ens händelsen. Det ska göras enligt polislagen. Polisen sade att han hade ett avvikande beteende.

Metaforer och bildspråk är kraftfulla och effektiva verktyg som vi använder för att förstå och skapa vår omvärld. På så sätt är metaforer hjälpsamma: komplexa situationer och teorier blir lättare att förstå och ta till sig.

Men metaforer kan också avhumanisera människor och reproducera diskurser – sätt att se på världen och människor – som inte är förenliga med alla människors lika värde och de mänskliga fri- och rättigheterna. Samtidigt förändras de metaforer vi använder om människor över tid och under inflytande av rådande politik.

En av dem som forskat om detta är Otto Santa Ana, professor emeritus i lingvistik vid University of California, UCLA. Redan i slutet av 1990-talet studerade han hur en avhumaniserande bild av ”migranten” skapades och reproduceras i amerikansk medierapportering.

Ana har kartlagt hur nationen å ena sidan framställs som ett ”hem” eller ”hus”. Nation as House kallar han det. Migranter framställs å andra sidan som djur, strömmar eller vågor, ogräs eller en armé som hotar hemmet.

En av Anas viktigaste beskrivningar handlar om de associationer som metaforer och bildspråk väcker. När nationen beskrivs som ett ”hem” följer hemmets positiva associationer med: trygghet, tillhörighet och skydd mot omvärlden.

På samma sätt förs de negativa associationerna med ”ström”, “våg” och “storm” över på migranter: farligt vatten som kan dra oss ut till havs eller en vattenmassa som riskerar att skölja över och dränka både oss och vårt hem.

Ordet “invasion” målar i stället upp bilden av en attack utifrån – av människor som inte bara korsar en gräns utan hotar vår trygghet. I den retorik där migration och islam påstås vara en del av ett civilisationskrig blir unga män angripare som tränger in i vårt hem.

Det rasistiska språkets konsekvenser

Ur ett människorättsperspektiv finns flera allvarliga problem med att använda naturfenomen eller krigsspråk som metaforer för migranter.

Det första, och allvarligaste, är avhumaniseringen. När människor i utsatthet beskrivs som en ansiktslös våg, eller med ord som antyder att de ingår i en armé, försvinner individen bakom massan.

Den typen av avhumanisering får både psykologiska och reella konsekvenser. När människor genom metaforer framställs som ett hot mot vår egen trygghet börjar vi också uppfatta dem som det och fattar beslut därefter. Det blir lättare att motivera hårda politiska beslut när människan inte längre framträder som en människa, utan som en droppe i en hotande vattenmassa.

Det andra problemet är att den här användningen av metaforer reproducerar en rasistisk diskurs.

En rasistisk diskurs – ett rasistiskt sätt att tala om och förstå människor – bidrar till att befästa rasistiska strukturer och föreställningar.

Det rasistiska språkbruket drabbar utomeuropéer och icke-vita, ofta i ekonomisk utsatthet. Jag möter det i mitt arbete, och det bekräftas av forskning. Detta behandlas bland annat återkommande hos Mångkulturellt centrum.

Det är samma slags misstänkliggörande som fotojournalisten Alexander Mahmoud beskriver när polisen menar att han uppvisar ett avvikande beteende.

Det tredje problemet handlar om tillgången till mänskliga fri- och rättigheter. De rättigheterna gäller oss alla – Bosse i Staffanstorp, River i San Diego och Youssef som har simmat från Tétouan i Marocko till Ceuta i Spanien.

Migranters tillgång till sina fri- och rättigheter är redan hårt begränsad, inte minst genom EU:s nya migrationspakt, som började tillämpas den 12 juni 2026.

Människorättsjurister har larmat om att det nya regelverket innebär stora inskränkningar i migranters fri- och rättigheter. När medier reproducerar en avhumaniserande bild och rasistisk retorik om migranter bidrar det till ett rasistiskt samtalsklimat och en rasistisk politik.

Den politiken kan i sin tur, som vi redan har sett med migrationspakten, ta sig uttryck i rasistisk lagstiftning som ytterligare urholkar migranters tillgång till mänskliga fri- och rättigheter.

Medierna ifrågasätter människovärdet

Samtidigt som mediernas språkbruk legitimerar en hårdare politik ges andra röster mindre utrymme, eftersom medierna är en del av samma maktstruktur som den ska granska. Medieforskning har också visat att utrikesrapporteringen påverkas av den egna regeringens linje. Det kan styra vilka perspektiv som får plats och hur händelser beskrivs, vilket påverkar mediernas oberoende.

Kanske blir det särskilt tydligt under veckorna före valet den 13 september. Medier spelar en viktig roll för hur det offentliga samtalet formas. Kritisk, oberoende och objektiv nyhetsrapportering är en av demokratins kontrollfunktioner.

Mot bakgrund av det som utspelade sig i Ceuta under högsommaren hade jag därför önskat ett annat språkbruk.

Man hade till exempel kunnat tala om ”händelserna i Ceuta” eller ”den nuvarande gränssituationen i Ceuta”. Och om man vill göra en poäng av hur ordval påverkar vår syn på människor: ”Migranttragedin i Ceuta”.

Jag vill tro att den sistnämnda benämningen hade väckt en helt annan empati för de tusentals migranter som simmade över Medelhavet än den rapportering vi nu har sett.

Vad händer med en människa när hennes människovärde ifrågasätts på det här sättet? Och vad säger det om oss som samhälle att vi tillåter det? Jag vill därför vänligen men bestämt påminna om ordets makt – och vilka konsekvenser det får för människor och för samhället i stort.

Metaforer kan avhumanisera. Men vi kan också använda språket för motsatsen: för att mänskliggöra. Mänskliggörandet är nödvändigt för att möjliggöra de mänskliga fri- och rättigheterna. För alla.

Läs också:

För tre år sedan stötte jag på det förhatliga antimuslimska våldet. Inte första gången, långt ifrån sista. Men händelsen stack ut. I alla fall i mitt medvetande. Den riktades mot någon annan, en annan kropp. Jag var för en stund blott en åskådar…

Read more

Ett och ett halvt år har gått och Azizas syster väntar fortfarande på svar. För henne ligger Aziza fortfarande kvar inne i skolan i Örebro. Ingen räddar henne. Trots att hon bara är fem meter från utgången. Trots att poliser når fram till henne när hon fortfarande lever.

Azizas syster är en av de anhöriga som bemöts avvisande av både polisen och regeringen.

Vem får vara brottsoffer i Sverige?

Read more

En rasistisk etnonationalist, en anti-muslimsk aktivist, en frikyrkopastor som läser Mellanösternpolitik som profetia och en liberal partistrateg kan ha helt olika utgångspunkter för sitt stöd för Israel.

För etnonationalisten handlar det om nationell och etnisk identitet, där judar betraktas som ett folk som hör hemma någon annanstans. Den anti-muslimska aktivisten ser Israel som en allierad i en civilisationskamp mot islam, där israeler tar riskerna och skulden på marken medan väst står för vapen, pengar och politiskt stöd. För pastorn blir nationalstaten Israel en del av en profetias fullbordan. Partistrategen ser en geopolitisk position, en ideologisk markör och möjliga röster.

Motiven spretar kraftigt, men ändå kan de samlas i samma okritiskt Israelvänliga politik. Judar får olika roller i dessa föreställningsvärldar, men förblir i alla dessa fall ett medel för politiska, religiösa eller strategiska mål som inte är deras egna.

Read more

Religionens roll i politiken stärks och demokratin är på tillbakagång i världen. Det beskriver kyrkohistorikern Joel Halldorf i boken Makten och det heliga (2026). Samtidigt har kristna företrädare börjat syna hur den populistiska radikalhögern hänvisar till kristna värderingar och kristen kultur för att legitimera en politik som många bedömare beskriver som inhuman och skadlig för demokratin.

Påve Leo XIV har återkommande fördömt politik från högerkristna i USA som han menar bygger på fördomar, fanatism och aggression. Som exempel har han gett Trumpadministrationens massdeportationer, bombningar av påstådda knarkbåtar och kriget mot Iran, som krigsminister Hegseth benämnt som ett modernt korståg.

I Sverige har teologer och företrädare för Svenska kyrkan, Sveriges katolska kyrka, Pingstkyrkan och Equmeniakyrkan kritiserat Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas hänvisning till kristna värderingar som grund för Tidöpartiernas restriktiva migrationspolitik. De menar att en politik som bygger på hat och polarisering är oförenlig med kristendomens budskap om kärlek och tolerans.

Kritiken från de katolska och protestantiska företrädarna ligger i linje med huvudspåret i den internationella forskningen. Där hävdas det att kristendomen och radikalhögern är oförenliga rivaler, inte minst i synen på människor. Kristna teologer och forskare i Europa anser att radikalhögern kidnappar kristendomen som politiskt verktyg för att vinna stöd för populistiska idéer.

Men den kritiken vilar ofta på outtalade antaganden om hur religion fungerar. Med utgångspunkt i min egen forskning vill jag hävda att den populistiska radikalhögern i själva verket hämtar språk, symboler och strategier från olika kristna teologier och praktiker för att styra människor och samhällen.

Read more

Christopher Nolans omtalade storfilm The Odyssey, med en budget på över 2,6 miljarder kronor, handlar om krig, flykt och hemlängtan. Nolan har delvis förlagt inspelningen till det av Marocko ockuperade Västsahara.

En stor del av västsaharierna flydde under den marockanska invasionen 1975 och lever i dag i flyktingläger i Algeriet. De har i 50 år väntat på ett slut på Marockos ockupation, förföljelse och förtryck – och på att få återvända till ett fritt hemland.

En av dem är Mohamed Sleiman Labat, västsaharisk filmskapare, bildkonstnär och skribent. Han är född och uppvuxen i flyktinglägren i sydvästra Algeriet, där han driver det lilla konstcentret Motif Art Studio i Smara-lägret.

– Jag föddes i ett flyktingläger och har därför aldrig kunnat – och kan fortfarande inte – resa till eller leva i Västsahara, säger han.

På de fördrivnas ockuperade mark väljer Nolan att spela in en film om just längtan efter att återvända hem.

Västsahariernas okända Odyssey

Read more

Valet 2010. Jag har precis fyllt 18 år, min första riktiga valrörelse. I Linköping har vi i månader samlats för att skramla nycklar. Symboliken bakom den aktionen är att visa att vi antifascister stänger er ute. Vi går hem från demonstrationerna. Hesa och möra.

En bekant kastar ett ägg på Jimmie Åkesson. Det kan räknas som ofredande. Vi tänker inte så då. Vi känner oss själva angripna och höjer knytnävarna.

Read more

Den verkliga berättelsen börjar när krigshjälten försöker leva vidare och upptäcker att han inte längre är samma människa. Odysseus längtar inte efter nästa seger. Han vill bara hem.

Read more

Jacob, du gjorde dina första minuter i VM i år. Innerligt grattis. Känslan av att ta på sig målvaktshandskarna i USA är mäktig. Jag vet, för mitt första VM var också i USA – för 23 år sedan, då jag var tredjemålvakt. Vi tog oss hela vägen till final och jag minns den resan med glädje och värme.

När vi eskorterades i svenskt luftrum och möttes av det enorma jublet i Kungsträdgården fanns inga tankar på att vi just hade bidragit till att avleda uppmärksamheten från Irakkriget.

Read more