Invasionen av Afghanistan 2001 motiverades med afghanska kvinnors rättigheter. Bombplanen bar feminismens emblem. Organisationen Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (RAWA), som uttryckligen motsatte sig bombningarna och ville tala för sig själva, raderades ur berättelsen. De passade inte in i bilden av det passiva offret som behöver räddas utifrån.

Decennier senare hörs i stället röster som Liberalernas partiledare Simona Mohamssons, som bekräftar att slöjan är det värsta förtrycket och att en återgång till en auktoritär monarki i Iran, mot allt förnuft, ska befria kvinnor, eftersom problemet ju sägs vara just slöjan.

Tänkaren Frantz Fanon identifierade mönstret redan på 50-talet. I sina texter om Algeriet visade han hur kolonialmakten vapeniserade kvinnans frigörelse. Den franska armén anordnade offentliga ceremonier där algeriska kvinnor fick lyfta av sig sin slöja inför kameror och publik, gester som skulle bevisa att de valde “frihet”, som gjordes synonymt med franskhet.

Den aktuella författaren Shahed Ezaydi påminner om hur kolonialmakten spred affischer med budskap som N’ētes-vous donc pas jolie? Dévoilez-vous! (Är du inte vacker? Ta av dig slöjan!) för att få det att framstå som om kvinnorna valde frihet – framför islam.

Read more

”Finns det något du ångrar?” frågade jag personen framför mig, som bara hade några månader kvar i livet på grund av cancer. Svaret kom snabbt: ”Jag ångrar nog inget jag gjort. Men jag ångrar att jag inte gjorde mer. Som för till exempel Gaza. Det är helt fruktansvärt, det som tillåts ske där.”

Redaktören tyckte att texten blev fin och stark i sin helhet. Men citatet om Gaza måste strykas.

”Vi behöver inte göra den här texten politisk.”

Jag ifrågasatte det och försökte förklara att Gaza inte är mer politiskt än något annat, men det slutade ändå med att citatet ströks. Det är ett av flera exempel på mina erfarenheter som journalist.

En annan gång hamnade jag i en lång mejlutväxling som slutade liknande. Redaktören ville stryka en fjärdedel av min artikel – just den fjärdedel som råkade handla om Gaza.

Även den redaktören tyckte att det blev “för politiskt” att skriva om den svenskpalestinska förälderns känslor och tankar om hur det är att dagligen bevittna Israels våld på barn som ser ut som hens egna.

Jag frågade om de hade resonerat likadant om föräldern hade varit från Ukraina, men det fick jag inget bra svar på.

Jag stod på mig och fick till slut med åtminstone några meningar om Gaza, i den långa texten som handlade om förälderns olika livserfarenheter i övrigt. Men just den erfarenheten, att på distans bevittna massmordet på sitt folk, ansågs problematisk.

Att Israel utreds för folkmord fick jag inte skriva ut, ”Israel” fick över huvud taget inte benämnas. Redaktören ville att det skulle stå ”den humanitära situationen i Gaza” i stället.

Jag försökte förklara varför det är problematiskt att förminska på det sättet, varför det är problematiskt att palestinska känslor och erfarenheter inte får ta plats, men redaktören ville inte lyssna.

Sedan dess har jag inte fått skriva för den tidningen. Jag ifrågasatte och kritiserade väl deras resonemang för mycket, blev kanske för jobbig att samarbeta med.

Jag tänker ofta på exemplen ovan. På hur en människas sista ord inte fick sägas, på känslorna och upplevelserna som inte får uttryckas. Jag tänker på vad det innebär och vad det leder till, eftersom jag har pratat med flera olika journalister och därför vet att mina erfarenheter inte är unika eller en engångsföreteelse.

Vad händer när journalistiken inte förmår benämna verkligheten?

Vem får synas – och hur?

“Agenda setting” är en medieteori som beskriver att ämnen som får mer uppmärksamhet i medierna också blir viktigare för allmänheten (Coleman, McCombs, Shaw & Weaver 2008).

Agenda setting är inte resultatet av någon ”djävulsk plan” utarbetad av medierna för att kontrollera människors psyken. Det handlar om själva dagordningen: vad mediekonsumenterna i slutändan kan ta del av, efter att nyhetschefer och redaktörer har valt vad som ska publiceras.

Tidningar, radio och tv har ett begränsat utrymme. Allt kan omöjligen få plats, och därför måste ett redaktionellt urval ske.

Det finns människor och folkmord som får långt mindre utrymme än Palestina – som Sudan och Kongo, vilka befinner sig i botten av den globala hierarkin för medial uppmärksamhet. Gazarapporteringen sticker ändå ut på andra, anmärkningsvärda sätt.

Teorin om agenda setting säger att mediekonsumenterna kan bli påverkade om exempelvis israelers död får mer utrymme eller omskrivs på ett annat sätt än palestiniers. Palestinska döda riskerar att framstå som mindre tragiska, medan israelers liv behandlas som viktigare att sörja och bry sig om.

Filosofen Judith Butler har beskrivit hur vissa liv görs sörjbara, medan andra inte ens fullt ut erkänns som liv som kan sörjas. I sina analyser av USA:s krig mot terrorismen visar hon hur medierna medvetet avhumaniserar civila i konflikter, vilket gör deras död osynlig.

Butler menar att krig delar upp befolkningar i de som är sörjbara och de som inte är det. Ett osörjbart liv är ett liv som inte kan sörjas eftersom det i maktens ögon aldrig har levt, det vill säga, det har aldrig räknats som ett liv över huvud taget.

Vår bild av verkligheten och av befolkningar påverkas både av det vi inte kan läsa om och av det vi faktiskt får berättat för oss. Här spelar ordet hur en betydande roll.

Agenda setting-teorin behandlar nämligen även på vilket sätt medierna diskuterar de ämnen som tas upp: vilka attribut som används för att beskriva människor och händelser samt vilken ton som används i rapporteringen.

Denna inramning är avgörande, för den sätter de toner och attribut som främst kommer att återfinnas hos allmänheten. Det formar vår uppfattning och förståelse av verkligheten (Coleman, McCombs, Shaw & Weaver 2008).

Därför blir det viktigt att undersöka:

Hur har Gazarapporteringen sett ut under de här åren?

Vi har ständigt kunnat läsa att palestinier dog eller har dött. Det är en passiv och diffus beskrivning av verkligheten jämfört med om man i stället hade skrivit att de faktiskt dödats av någon.

I en text producerad av TT i januari 2025 skriver man till exempel att 13 000 barn ”har dött”. Det är bara ett av oräkneliga exempel från Gazarapporteringen där medierna uttrycker sig så. Inte en enda gång skriver man i TT:s text ut Israel som den aktivt skyldige.

Vi får veta att det pågår ett ”krig”, men inte vem som har dödat de 13 000 barnen. TT-artikeln använder i slutet av artikeln desto mer laddade ord om den 7 oktober, då man påminner läsaren om det israeliska lidandet efter “Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023”. Här använder man alltså jämförelsevis laddade ord som “lidande” och “terror”.

Så här har det sett ut många gånger: den 7 oktober beskrivs i känslomässigt laddade termer, samtidigt som medierna är måna om att alltid förtydliga vem som bär skulden för israeliska dödsoffer. Ett annat exempel är när SVT använder orden ”mördades” och ”massaker” om den 7 oktober – ord som man alltså sällan använder när det kommer till palestinska dödsoffer.

När palestinier har dött utan att en förövare nämns, medan israelers död beskrivs som en fruktansvärd tragedi där vi alltid får förklarat för oss vem som var skyldig, sänder det signaler till läsaren att det inte är lika fruktansvärt när palestinier dödas, inte lika viktigt att poängtera vem som dödade dem.

Det förminskar handlingen och gör Israel till en diffus aktör, som ett väderfenomen, medan läsarna gång på gång får förklarat för sig att Hamas är de brutala. Trots att 13 000 dödade palestinska barn är ett hiskeligt antal och trots att det – att döda tiotusentals barn – väl skulle kunna beskrivas som terror?

Värderingen av ett liv

Sedan TT-artikeln skrevs har antalet stigit till över 21 289 dödade palestinska barn – över 64 000 dödade och skadade barn sammanlagt – och tusentals som fortfarande saknas under rasmassor och som inte har kunnat identifieras, enligt Unicef.

Det här väcker frågan om vad terror är, och vem som definieras som terrorist, liksom vem som inte gör det. Brottsoffermyndigheten skriver så här: “Ett terroristbrott är ett brott som begås med syftet att skrämma befolkningen eller en grupp människor. För att gärningen ska anses som terroristbrott ska den allvarligt kunna skada till exempel en stat och kunna utgöra en svår påfrestning på samhället.”

Svenska säkerhetspolisen definierar det så här: “Terrorbrott riktar sig mot mer än det enskilda brottsoffret. Brotten utgörs av individer som av olika anledningar anser sig ha rätt att bruka våld för att ändra eller destabilisera samhället. Terrorbrott kan vara religiöst eller politiskt motiverade.”

När israeliska företrädare talar om Gaza i politiska, nationalistiska eller religiösa termer – när palestinier avhumaniseras, när fördrivning förs fram som lösning, när hela områden beskrivs som något som ska tömmas eller utplånas – borde det inte väcka en journalistisk reflex: Vad är detta för språk? Vad förbereder det mottagaren på att acceptera?

Det kanske mest kända exemplet är när Netanyahu liknade palestinierna vid “amalek” den 28 oktober 2023. Amalekiterna i Bibeln var ett folkslag som Gud uppmanade kung Saul att utrota i grunden: män, kvinnor, barn, till och med kreatur. Detta uttalande omnämndes särskilt i Sydafrikas anmälan av Israel till ICJ, som uttalat uppsåt till folkmord.

Netanyahus nära politiska allierade, ministrarna Smotrich och Ben-Gvir har länge uttryckt sig lika radikalt, med hänvisningar till landsgränser från biblisk tid och uppmaningar att riva Al Aqsa-moskén och ersätta den med en synagoga.

Vidare minns jag särskilt en text, även den producerad av TT, där man skrev om “minderåriga palestinska män och kvinnor”. Detta i samband med att palestinier släpptes av Israel i en gisslanutväxling. Jag har aldrig hört talas om minderåriga män och kvinnor tidigare. När människor av manligt och kvinnligt kön är för unga för att kallas män och kvinnor – är det då inte barn det rör sig om?

Därför kan man fråga sig varför TT – vars textproduktioner köps in av och publiceras i många lokal-, dags- och kvällstidningar – inte valde att helt enkelt benämna dem som barn, varför de i stället använde en så ovanlig och omständlig omskrivning?

De allra flesta är nog överens om att det är fruktansvärt att tillfångata och frihetsberöva barn, som när flera barn togs som gisslan av Hamas den 7 oktober. Men när Israel gjort detta – då förmildras det till att det rörde sig om “minderåriga män och kvinnor”.

Mellan 500 och 1 000 palestinska barn hålls i israelisk militär fångenskap varje år, enligt en Rädda Barnen-rapport från sommaren 2023 (alltså före den 7 oktober). Något som är unikt i världen. Av rapporten framgår att barnen utsätts för sexuellt våld och misshandel, har skottsår och att transporter i små burar förekommer.

Den vanligaste orsaken till frihetsberövandet är stenkastning, något som kan ge tjugo års fängelse för palestinska barn under israeliska militärlagar, som i första hand tillämpas på palestinier, medan israeler som bor i bosättningar i samma område lyder under israelisk civilrätt. Dessa dubbla rättstillämpningar har bland annat varit avgörande i argumentationen för att Israel bedriver apartheidpolitik.

Jag kommer också ihåg bilderna från sjukhuset al-Shifa våren 2024. Det har av OHCHR beskrivits som det viktigaste sjukhuset i hela Gaza. Efter Israels framfart där skrev FN att så gott som all utrustning hade reducerats till aska och Euro-Med Human Rights Monitor kallade det för en av de största massakrerna i palestinsk historia. Organisationen konstaterade att minst 1 500 personer hade dödats och att minst 22 patienter hade skjutits direkt i sina sjukhussängar.

Runt al-Shifa-sjukhuset hittade man även nedgrävda kroppar, vissa med händerna bakbundna. Hälften av alla dödade var kvinnor och barn. Bland de dödade fanns även patienter och sjukvårdspersonal.

Samtidigt gick det att läsa i SVT Nyheter: ”Israel drar sig tillbaka från storsjukhuset al-Shifa” – “som varit föremål för militära framstötar och ‘precisionsstrider’ flera gånger under det pågående kriget”. Orden “attack” och ”massaker” används i texten, men inte om det som hänt vid al-Shifa. De orden används i stället när man, återigen i slutet av artikeln, påminner läsaren om den 7 oktober, då civila dödades i “brutala massakrer”.

Varför använder man inte samma ord om det som gjordes mot al-Shifa? Aftonbladet skriver förvisso att sjukhuset är ”totalförstört”, ändå följer ett visst obehag med att läsa texten när man jämför med hur mycket starkare man brukar formulera sig gällande den 7 oktober.

Bland annat skriver Aftonbladet så här om Israels militär, efter att de ”dragit sig tillbaka” från Gazas viktigaste sjukhus: ”Bakom sig lämnar den döda kroppar och förödelse.” Det är återigen en formulering som brukar vara reserverad för extrema väderhändelser eller naturkatastrofer. Tragiska händelser som ingen kan avkrävas ansvar för och ingen hade kunnat förebygga.

Något liknande skrivs inte om Hamas brott. “Hamas drar sig tillbaka från Israel, bakom sig lämnar de döda kroppar och förödelse,” hade i stället kategoriserat israelers liv som osörjbara.

Vad som också är anmärkningsvärt är att läsaren i varken SVT:s eller Aftonbladets text får förklarat för sig att sjukhus har ett särskilt skydd i krig. Att reducera ett fungerande sjukhus till ruiner är ett krigsbrott – om folkrättens mycket strikta villkor inte är uppfyllda.

Mindre mänskliga människor

När medierna väljer ord för att beskriva verkligheten utgår de uppenbart inte från faktorer som hur många människor som har dödats, på vilket sätt det skett eller om dödandet strider mot folkrätten. I stället verkar orden väljas utifrån vilken befolkningsgrupp de dödade människorna tillhörde.

Vad leder den här förminskningen och mer passiva beskrivningen av palestinska dödsoffer till?

“När skiljelinjerna mellan individer förstärks riskerar ‘de andra’ att bli mindre mänskliga. De uteslutna blir då avhumaniserade och detta har bland annat använts som strategi för att distansera individer från varandra i krigssammanhang. [...] Avhumanisering sker när en människa eller grupp uppfattas som mindre mänsklig”, skriver Palmqvist (2016) i en studie om oavsiktlig avhumanisering av tiggande EU-migranter i svensk media.

Palmqvist förklarar att avhumanisering kan ske medvetet, genom till exempel propaganda, men också oavsiktligt. Ordet “oavsiktligt” används i studien när det inte går att anta att medierna medvetet vill avhumanisera.

När vi talar om hur saker framställs och presenteras i media är det givetvis också intressant att reflektera över vilka experter som får komma till tals.

I Officerstidningen går det att läsa ett personporträtt på löjtnanten Anders Ekholm som ofta har ombetts att kommentera Gaza och Israel i svensk media. Han säger i den intervjun att vi borde titta mer på Israel, att vi har mycket att lära oss av dem. Att Israel är ”framgångsrika i sin operationskonst”. Han nämner Israels ”kreativitet” och ”flexibilitet” och det framgår även i texten att han har skapat ett ”unikt kontaktnät” av ledande officerare inom den israeliska försvarsmakten.

Är detta en objektiv expert enligt svenska medier? När det dessutom framgår av hans egna ordval att han tycks hysa beundran för Israels militär?

Ett annat exempel är när Mellanösternexperten Anders Persson, som också har kommenterat Israel i media många gånger, ansåg att Israels sprängdåd i Libanon september 2024 – när tusentals personsökare och annan kommunikationsutrustning tillhörande Hizbollah-medlemmar exploderade i två vågor – inte var något annat än “sensationellt”. Rubriken i Dagens Nyheter lyder: “Expert: ‘Sensationellt – liknar James Bond-film’”.

Nästan 3 500 skadades och 42 människor dödades, varav många var civila och två var barn. Många av de skadade och dödade var administratörer, arbetare inom sjukvården och civila funktionärer – utan någon militär funktion. Hizbollah är inte bara en militär organisation, utan även en politisk sådan som är integrerad i den libanesiska staten – Israels dåd var därmed också riktat mot landets civila styre.

Attacken var urskillningslös och spred skräck i landet. Om det hade varit en annan aktör, hade sprängningarna inte då med största sannolikhet fördömts som ett terroristdåd?

Eftersom många håller en personsökare nära ansiktet för att läsa meddelanden orsakade explosionerna massiva skador i ansiktet och på händer. Över 500 personer fick svåra ögonskador, många förlorade ett eller båda ögonen efter attacken. Sjukhus, som American University of Beirut Medical Centre (AUBMC), var överväldigade, med hundratals patienter som behövde akuta ögonoperationer.

Anders Persson kommenterade även attacken i en artikel från SVT Nyheter. Rubriken lyder: “Experten om explosionerna i Libanon: ‘En historiskt storskalig operation’”. Vidare, om det som alltså blev ett stort trauma för människor i Libanon, skriver man så här i artikeln: “Varför operationen kommer i det här läget kan det finnas flera förklaringar på, enligt Anders Persson.”

Sedan förklarar man att Israels mål med dådet, enligt Anders Persson, eventuellt var att “komma åt specifika medlemmar av den Iranstödda milisen” eller “skicka en förolämpande signal om att Israel har möjlighet att nå rörelsens allra känsligaste kommunikationssystem”.

Något liknande har inte uttryckts om den 7 oktober. “Hamas har genomfört en historiskt storskalig operation. Målet med dådet kan ha varit att komma åt specifika medlemmar av den USA-stödda apartheid- och ockupationsmakten, eller att skicka en förolämpande signal om att Hamas har möjlighet att göra en framstöt in i Israel.”

I en artikel från SVT Nyheter om attacken skriver man att “flera personer uppges ha dött”. Något som återigen inte skulle skrivits om israeler som dödades den 7 oktober.

I Aftonbladet går att läsa: “På given signal exploderade personsökare och walkie-talkies. Nio personer har dött och 2 750 har skadats.”

Ingen av texterna problematiserar dådet som ett eventuellt brott mot internationell lag.

Den mediala rapporteringen skiljer sig radikalt från hur människorättsorganisationer beskriver attacken.

Lama Fakih, Human Rights Watch skriver så här: “Internationell humanitär rätt, sedvanerätt, förbjuder användning av fällor – föremål som civila sannolikt attraheras av eller som förknippas med normal civil daglig användning – just för att undvika att utsätta civila för allvarlig risk och skapa de förödande scener som fortsätter att utspela sig över hela Libanon idag.”

“Användningen av en explosiv anordning vars exakta plats inte kan fastställas tillförlitligt skulle vara olagligt urskillningslös, med användning av ett attackmedel som inte kan riktas mot ett specifikt militärt mål och som ett resultat skulle träffa militära mål och civila utan åtskillnad,” fortsätter Fakih.

I ett pressmeddelande från FN står det: “FN:s människorättsexperter fördömde i dag den illvilliga manipulationen av tusentals elektroniska personsökare och radioapparater som exploderade samtidigt över Libanon och Syrien som ‘skrämmande’ brott mot internationell rätt. […] I den utsträckning internationell humanitär rätt gäller, fanns det vid tidpunkten för attackerna inget sätt att veta vem som innehade varje anordning och vem som befann sig i närheten. […]”

Och vidare: “Samtidiga attacker med tusentals anordningar skulle oundvikligen bryta mot humanitär rätt, genom att inte verifiera varje mål och skilja mellan skyddade civila och de som potentiellt skulle kunna attackeras för att de deltar direkt i fientligheterna. […] Sådana attacker skulle kunna utgöra krigsförbrytelser som mord, attacker mot civila och urskillningslösa attacker, utöver att kränka rätten till liv.”

Prickskjutna småbarn

I februari 2024 började det komma vittnesmål från olika läkare i Gaza om hur de fick in skottskadade patienter – barn som blivit skjutna i huvudet eller magen av prickskyttar. Ett mönster som flertalet internationella läkare som varit på plats vittnat om.

Det dröjde ett och ett halvt år för svensk media att rapportera om det här, trots att internationella medier som exempelvis The Guardian skrev omfattande om det redan i april 2024. Första gången det i Sverige rapporterades ordentligt om hur barn systematiskt skjuts av israeliska prickskyttar i Gaza var i P3 Nyheter Dokumentär, september 2025, där man berättar att barn så unga som nio dagar gamla har skjutits i huvudet.

Något som också fått förhållandevis få rubriker med tanke på allvaret är det faktum att Israel dödat flest journalister i världen både under 2024 och 2025 sedan CPJ (Committee to Protect Journalists) började sina mätningar för tre decennier sedan. Israel stod ensamt för två tredjedelar av antalet dödade journalister i världen båda dessa år.

Jag reagerar på en kort text producerad av TT, från februari 2026, som handlar om antalet dödade journalister i världen. Där står: “Enligt CPJ låg Israel bakom en klar majoritet av dödsfallen.” Sedan avslutas artikeln med: “I Mexiko dödades sex journalister under 2025 och i Filippinerna sköts tre journalister ihjäl.” Notera hur man i slutet använder ord som “dödades” och “sköts ihjäl”, ord man inte använder när Israel är förövaren.

Samma formuleringskonst återkommer i en anmärkningsvärd notis från Sveriges Radio. Rubriken refererar till Israels syn på vad som hände när flera journalister dödades på Nasser-sjukhuset i Gaza i en så kallad “double-tap”, att samma plats attackeras igen när räddningspersonal och journalister har skyndat dit: “IDF påstår att Hamas hade en kamera på sjukhustaket”.

Den korta texten som följer under rubriken citerar enbart Israels syn på händelsen, och skriver att “fem av de döda var journalister, även vårdpersonal och patienter finns bland de döda”. Men kameran som Israel påstod var målet – tillhörde Reuters. De har skrivit en omfattande artikel om händelsen och citerar även en professor som förklarar att attacker mot sjukhus utgör krigsbrott.

En enkel kontext att presentera när man skriver om sjukhusattacker, men som inte återfanns i Sveriges Radios inslag. I stället citerar man okritiskt IDF som hävdar att sex av de dödade var “terrorister”.

Attacken fick stora rubriker internationellt, vilket väckte globala fördömanden, och efter det gick premiärminister Netanyahu själv ut och sa att attacken var en “olyckshändelse”.

Det finns forskning som kan förklara varför det ser ut så här, varför kontrasterna är så stora i hur händelser beskrivs i media jämfört med hur människorättsorganisationer uttrycker sig om samma händelse.

Forskningen har visat att nyhetsmedier gång på gång misslyckas i sitt uppdrag att granska makten under krig och kriser, så länge de förses med en enhetlig berättelse ovanifrån. I stället för en oberoende analys reproduceras de styrande eliternas världsbild, eftersom redaktioner är beroende av officiella uttalanden från regering och militär. Ju mer makt en aktör har, desto mer relativt inflytande får deras perspektiv.

Denna mekanism kallas “indexing” och leder till att kritiska röster och andra perspektiv, som från civila, hjälporganisationer och människorättsorganisationer, inte ges stort utrymme. Man anpassar sig till det som ryms inom den politiska elitens debatt, vilket stärker maktens narrativ.

Detta lyfter Bennett, Lawrence och Livingston (2007) i boken “When the Press Fails”, där de visar hur journalistiken blir en del av de strukturer som de egentligen har i uppdrag att granska kritiskt och i stället riskerar att bli en förlängning av statens kommunikation.

Mekanismen “indexing” kan förklara varför vi har kunnat se oräkneliga artiklar där Israels militär (IDF) citerats okritiskt. Alla gånger de har getts utrymme att försvara sina bombningar med att ”terrorstämplade Hamas hade en militär ledningscentral där”. Trots att hela bostadshus bombats sönder, trots att hela familjer utplånats.

Följdfrågor syns ingenstans till, och ej heller förklarar medierna att Israel är skyldiga att följa proportionalitetsprincipen för varje enskild bomb de fäller.

Förskjutning till Hamas

Var än Israel har bombat och hur många som än har dödats så gömde sig alltid Hamas där, enligt IDF. Något som Israel sällan brytt sig om att bevisa, och som i flera fall har kunnat motbevisas.

Vad sänder det för signaler till läsarna att citera detta försvar från IDF gång på gång utan att samtidigt problematisera det? Att det är okej att bomba bostadshus och sjukhus, ifall ”terrorister” påstås finnas på plats?

I stället för att förfasas över dödsoffren har flera olika personer i min närhet sagt: ”Men Hamas gömmer ju sig under sjukhusen, bland civilbefolkningen.” Antagandet är att detta skulle upphäva Israels skyldighet att följa krigets lagar, legitimera oproportionerligt dödande av civila och att reducera fungerande sjukhus till ruiner.

Detta blir ett tydligt exempel på det som teorin om agenda setting beskriver – hur de attribut medierna använder för att presentera något återfinns hos allmänheten. Fokus förflyttas från offren och Israels skuld till att i stället handla om Hamas.

Om Hamas gömde sig i Tel Aviv eller Jerusalem, skulle Israel ha bombat lika många bostadshus och sjukhus då, så att det enda som återstod var ruiner? Jag har svårt att tro det. Där finns viljan att skona civila, bevara kritisk infrastruktur samt historiska och religiösa byggnader. Palestinska liv verkar däremot inte viktiga för Israel.

Vad bidrar det okritiska citerandet till?

Bidrar det till att Israels skoningslösa bombningar och dödandet av civila, patienter och sjukvårdspersonal förminskas? Normaliseras? Legitimeras?

Som en jämförelse: brukar medierna citera ryska talespersoner lika okritiskt? Jag har inte kunnat hitta några artiklar där man citerar den ryska militären på samma sätt. Däremot kan jag hitta flera artiklar där man problematiserar rysk propaganda och ryska talespersoner – en kritisk granskning som lyser med sin frånvaro när det kommer till israeliska talespersoner.

ICJ har slagit fast att Israels ockupation av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem är olaglig enligt internationell rätt, avgörande kontext som är genuint underrapporterad i svenska medier.

Människorna som bombas i Gaza är instängda, bakom taggtrådsmurar. De som bombas saknar helt möjlighet att fly – en möjlighet som civila har i exempelvis Ukraina, liksom i egentligen alla krig.

Av hundratals artiklar har jag nog aldrig läst en enda text där man varit mån om att förtydliga detta för läsaren.

Gazarapporteringen blottar något som skulle kunna liknas vid att man skyddar Israel i rollen som förövare. I stället för att i varje text om Israel skriva ut att de misstänks för folkmord – eller skriva något så enkelt som “folkmordsanklagade Israel” när de omnämns – har vi sett hur man gång på gång förminskar Israels roll till “den humanitära situationen i Gaza”.

I stället för att låta palestinier bli levande och mänskliga vittnen om våldet de utsätts för, redigeras de berättelserna ständigt bort. Palestinier reduceras till siffror, utan namn många gånger, utan historia.

Ett folk som “dör”, som “har dött” och som tvingas genomlida sitt eget folkmord – eller bevittna det på distans – samtidigt som deras tankar och känslor om det censureras och görs “för politiska” för att platsa i svensk press.

Författaren Susan Abulhawa har skrivit att palestinier är det enda folk vars vittnesbörd om sitt eget lidande bemöts med misstänksamhet.

Det är i detta glapp som den journalistiska opartiskheten dör. Språkbruket, censureringen och avhumaniseringen blir ännu ett vapen mot palestinierna.

Det leder också till att människor inte pratar om det. Dels för att det som i allra högsta grad är verkligt görs till något diffust – i detta fall ett folkmord. (Det råder konsensus bland människorättsorganisationer och folkmordsexperter att det är ett sådant.) Dels för att människor inte vågar prata om det, eftersom ämnet blir stigmatiserat, kontroversiellt och ”för politiskt”, som två olika redaktörer jag arbetat med uttryckt det.

Tystnaden bidrar till samtycke – när det inte längre är självklart eller förenat med trygghet att hävda att krigsbrott är fel och att Israel ska hållas ansvariga på samma sätt som andra länder.

De som ändå fortsätter hävda det trots den mediala tystnaden möter stigmatisering, drev och mediala attacker. Det är ämnet för nästa del i den här artikelserien.

När Thomas Jefferson och John Adams 1812 återupptog sin brevväxling var det efter tio års tystnad. De båda hade varit två av den amerikanska republikens mest betydelsefulla grundlagsfäder, centrala i arbetet med att forma den nya staten – men med tydligt olika uppfattningar om vilken riktning landet borde ta.

Under revolutionens tidiga skede hade de varit nära allierade, men hade därefter kommit att utvecklas till skarpa politiska motståndare i en tid präglad av djupa ideologiska konflikter.

När de nu började skriva till varandra igen var deras meningsskiljaktigheter fortfarande grundläggande. De försökte också, i olika grad, övertyga varandra. Men något i formen hade förändrats.

Samtalet präglades inte längre av samma behov att vinna, utan av en större beredskap att pröva argument, ifrågasätta och utveckla sina resonemang.

De argumenterade skarpt och var ibland spetsiga i tonen. De ifrågasatte varandras resonemang och drog ut motsättningarna i ljuset. Men det nya var att de inte längre tog oenigheten som ett hot mot relationen.

De korresponderade för att försöka förstå varandras positioner och utvecklas. De visade en uppriktig vilja att pröva sina egna ståndpunkter i mötet med den andres tänkande – och att låta idéerna nyanseras och fördjupas.

Det fanns en intellektuell disciplin i deras utbyte: att inte tillskriva den andre sämre motiv än de egna, och att stanna kvar i resonemanget till dess att argumenten var genomlysta.

Denna brevväxling påminner oss om något viktigt. Fasthet i övertygelse behöver inte göra samtalet till en kamp. Tvärtom bygger en meningsfull dialog ofta på tydliga ståndpunkter – men också på att dessa ståndpunkter kan prövas, utmanas och utvecklas i dialog.

I dag ser vi något helt annat, både i det offentliga samtalet och i många mellanmänskliga relationer. Samtidigt som de frågor vi står inför som mänsklighet blivit allt mer ödesdigra, har formerna för hur vi talar om dem försvagats.

Samtal förs i ett tempo som inte tillåter eftertanke. De präglas ofta av starka känslor, men saknar utrymme för prövning. Positioner etableras snabbt, försvaras reflexmässigt och kopplas tätt till identitet.

Om någon prövar ditt argument eller försöker etablera en annan förståelse uppfattas det som en attack mot din person.

Vi lever också i allt mer begränsade bubblor där vi utsätts för snäva bilder av världen, vilket gör att det som inte passar in skapar en kognitiv dissonans som är svår att hantera. Samtidigt som de utmaningar vi står inför blir allt mer genomgripande – ekologiskt, politiskt och socialt – tycks vår förmåga att tala om dem på ett sätt som faktiskt leder till förståelse och förändring försvagas.

Det vi står inför idag handlar inte bara om enskilda kriser, utan om djupgående systemfel. Om strukturer som reproducerar och förstärker konflikter, ojämlikhet och ekologisk obalans – och som, om de inte förändras i grunden, riskerar att undergräva de villkor som mänskligt liv vilar på.

Att hantera sådana utmaningar kräver mer än snabba reaktioner eller ideologiska reflexer. Det kräver kunskap, historisk medvetenhet och en förmåga till självreflektion, men också en intellektuell beredskap att se bortom det omedelbara och en vilja att ompröva sådant som länge tagits för givet.

I dagens samtal reduceras istället komplexa skeenden till tydliga läger, där lojalitet med den egna positionen blir viktigare än att förstå helheten. Det gör att frågor som kräver eftertanke och långsiktigt ansvarstagande i stället behandlas som förenklade argument som ska vinnas.

Detta blir särskilt tydligt i hur vi talar om krig.

Rysslands invasion av Ukraina benämns korrekt som ett brott mot internationell rätt, ett angreppskrig och ett övergrepp på en suverän stat, medan Israels krigföring i Gaza och USA:s olagliga aggression mot Iran beskrivs i ett språk som tonar ned ansvar, där systematiskt dödande av civila reduceras till ”sammandrabbningar” eller ”oavsiktliga förluster”.

Kontextualiseringen sker genom en västerländsk lins som inte bara avgör vad som fördöms, utan också vad som inte behöver förklaras – där vår egen roll i hur krig uppstått och hur det kan avslutas i stort sett förblir osynligt.

När en västerländsk pilot skjuts ner blir det en huvudnyhet, men när tusentals civila dödas utanför västvärlden reduceras det till bakgrund. Perspektivet följer makt, allianser och vilka liv som anses politiskt och moraliskt relevanta att sörja.

Det är en fråga om vilka verkligheter som görs synliga – och vilka som systematiskt hålls utanför, för att hindra oss från att se effekterna av vårt eget våld. Vi talar om internationell rätt som om den vore universell, men tillämpar den selektivt.

När USA och dess allierade bombar Iran och Libanon utan mandat, kidnappar Venezuelas president, inför hårda sanktioner som drabbar civila eller bidrar till att destabilisera hela regioner, beskrivs det som strategiskt eller oundvikligt.

När andra gör detsamma kallas det krigsbrott.

Denna selektivitet är ett mönster som till och med gjort ett folkmord möjligt att försvara. Så länge vi inte förmår se vår egen del och vårt eget ansvar i dessa skeenden framstår konflikterna som något vi reagerar på, snarare än själva bidrar till att forma.

Därmed kommer vi inte heller att bryta våldet, utan fortsätta reproducera det.

Samtidigt har de institutioner som historiskt haft i uppgift att bidra till orientering och fördjupning – inte minst medierna – förändrats. De verkar i dag i en logik där uppmärksamhet, hastighet och konkurrens ofta väger tyngre än sammanhang och förklaring.

Men det handlar inte bara om tempo. Det handlar också om vad som inte granskas.

Att följa pengarna brukade vara en journalistisk grundprincip, men idag riktas blicken sällan mot de ekonomiska och industriella intressen som driver konflikter: vapenindustrins vinster, energipolitiska beroenden, de strukturer som gör krig lönsamma och fred kostsam. I stället individualiseras ansvar, konflikter moraliseras och systemfrågor löses upp i händelser.

Det märks också i diskrepansen mellan vad vetenskapen pekar ut som existentiella hot och vad som ges utrymme i det dagliga nyhetsflödet. Klimatkrisen är inte ett framtidsscenario utan en pågående realitet, men behandlas sällan som den strukturella kris den är.

Den framträder som en serie händelser – extremväder, temperaturrekord – snarare än som det systemfel den utgör.

Systemfelet ligger i en ekonomi som direkt gynnar storföretag inom extremt ohållbara sektorer: fossil energi, militärindustri, livsmedel. Ett system som tvingar fram ohållbarhet, exploatering och oacceptabla arbetsvillkor.

En form av neokolonialism som låser det globala syd i en exploaterad position genom villkorade lån och handelsavtal med investerarskydd (ISDS) – där storföretag kan stämma stater på miljardbelopp om de inför hållbarhetslagstiftning – vilket driver fram förödande monokulturer, slavliknande förhållanden och omöjliggör en egen ekonomisk politisk. Varje försök till motstånd bestraffas hårt av aktörer med stora resurser i ryggen.

Listan kan göras lång, men skulle också kunna sammanfattas som: ett ekonomiskt system som kräver oändlig tillväxt på en planet med ändliga resurser.

Samtidigt fylls nyhetsflödet av det omedelbara, det spektakulära, det som triggar reaktion snarare än förståelse. Det som skulle behöva diskuteras som det systemfel det är framstår i stället som enskilda händelser, lösryckta från de sammanhang som ger dem mening. Det gör det möjligt att reagera – men inte att förstå, och därmed heller inte att förändra.

Resultatet blir ett offentligt samtal som i allt mindre utsträckning hjälper oss att förstå vad som faktiskt står på spel – och därmed också vad som skulle krävas för att förändra riktningen.

Behovet av en fungerande samhällsdebatt har länge betonats inom demokratiteorin. Det offentliga samtalet bör inte bara vara en arena för åsikter, utan behöver skapa förutsättningar för människor att förstå och orientera sig i komplexa samhällsfrågor.

Filosofen Jürgen Habermas har beskrivit detta som en process där argument behöver prövas och förståelse växa fram, medan statsvetaren Robert Dahl pekat på vikten av det han kallade ”upplyst förståelse”. Viktiga byggstenar i en fungerande demokrati.

Nu befinner vi oss i ett spänningsfält mellan ett allt större behov av gemensamt tänkande, och samtidigt en minskad förmåga att föra de samtal som skulle kunna göra det möjligt.

Och här uppstår en mer obekväm insikt: dessa frågor kommer inte att ”reglera sig själva”. De kräver att fler människor faktiskt förmår tänka tillsammans, pröva perspektiv och formulera alternativ – men också att ifrågasätta de ramar inom vilka vi lärt oss att tänka.

För det som i dag framstår som självklart är ofta just det som behöver granskas: våra allianser, våra perspektiv, vår självbild som rationella och moraliska aktörer. Och så länge denna självbild inte utmanas kommer också våra analyser att förbli begränsade – och våra beslut därefter.

I ett klimat där rimlighet, medmänsklighet och strävan efter fred och en beboelig planet allt oftare misstänkliggörs, behöver vi återupprätta samtal som vågar stå kvar i det komplexa – även när det skaver.

För alternativet börjar bli tydligt.

Ett samhälle som inte längre förmår förstå sina egna handlingar kommer heller inte att kunna korrigera dem.

Inom islamisk eskatologi är as-Sirāt den bro vi människor måste vandra över helvetet för att nå fram till paradiset. Tunnare än ett hårstrå, vassare än ett svärd. De rättfärdiga passerar, medan de orättfärdiga faller.

Jag brukar aldrig dröja mig kvar när eftertexterna börjar rulla, men när Óliver Laxes film tar slut gör jag det. En kollektiv tyngd har infunnit sig i biosalongen, en lagerlokal i ett av Dubais industriområden, där väggarna skakar.

Det är som att vi alla just försökt korsa as-Sirāt – utan att nå fram. Förstummade har vi lämnats fastnaglade i mörkret, medan Kangding Rays trancemusik fortsätter att pulsera ut och skapa ångest.

Bron över helvetet börjar på en rejvfest i Marockos öken, där högtalarstackar staplas på varandra och sladdar dras genom sanden, innan basen sätter kropparna i rörelse. Under lång tid är det ingen dialog, som om ord vore för begränsande för denna oas där världen utanför inte existerar.

Vi befinner oss i ett alternativt universum där människors tidigare liv och status inte spelar någon roll för de som har sökt sig hit. Det är deras ärr, de synliga och de osynliga, som förenar dem.

In i denna miljö kliver Luis, med sin tioårige son Esteban och gatuhunden Pippa. En korpulent pappa från Spanien på jakt efter sin dotter Mar, som ingen har hört av på månader.

När militären skingrar festen ställs Luis inför ett val. Att vända om till ingenting, eller att fortsätta sökandet genom att försöka slå följe med en grupp inbitna rejvare som trotsar soldaternas order och ger sig av ut i den tomma öknen. Ett ödesval mellan ett liv med sin dotter, eller det slags liv som återstår utan henne.

Det enda vi får veta är att tredje världskriget har brutit ut och att världen ligger i spillror. Om kriget är reellt eller bildligt spelar ingen roll.

Prövningarna knyter långsamt ihop den lilla gruppen som flyr vidare. Krig lämnar inget utrymme till egennyttan och de tvingas dela på allt. För överlevnad upplöses gränsen mellan ditt och mitt. Dig och mig.

Pappa Luis bil är inte byggd för ökenterräng, precis som människorna inte är byggda för krig. Han ser inte hur han ska kunna balansera fram på den smala kanten som leder upp i bergen, med sonen och hunden. Men han kör ändå.

Allt eftersom historien fortsätter skiftar den fokus. Letandet efter hans dotter tar allt mindre plats. Mardrömmen om att förlora ett barn relativiseras i takt med att det framgår att vi alla dansar en dödsdans på skiljelinjen mellan det vi tar för givet och det vi aldrig kunnat föreställa oss.

I en scen monterar Jade, en av rejvarna, ihop en kasserad högtalare. Luis förstår inte musiken. För honom är den bara oljud. Jade lägger hans hand på den spruckna trumman för att han ska känna vibrationerna. Hon säger att den aldrig ger ifrån sig samma ljud och att man aldrig kan veta om detta är det sista ljudet den någonsin gör innan den sprängs.

Som det är med högtalaren, är det underförstått med allting. När som helst kan man falla från bron.

Sirāt är en hänsynslös film, som inte bryr sig om att förmildra. Likgiltig mot känslorna den producerats för att framkalla och gränslös i sitt sätt att göra det.

Det är en berättelse som man genomlider, snarare än bevittnar. Hur det går för karaktärerna är sekundärt. När det blir mörkt har inget besvarats, samtidigt som frågorna blivit fler.

Den konstanta dikotomiska dansen mellan liv och död är en frågeställning i sig. Vilket är egentligen det största priset, att få leva eller att få dö? Finns paradiset i döden och helvetet i livet? Krävs förintelse för att uppnå frigörelse?

Filmen finns också i verklighetens horisont, för det parallella universumet på duken speglas av den splittrade illusionen utanför biosalongen, där ett krig har brutit ut på det som sagts vara världens tryggaste plats.

Vi har alla börjat vandra på as-Sirāt. Det är för sent att vända om.