Det är gudstjänst i Filadelfiakyrkan i januari 1939, några månader efter Novemberpogromerna. Pingströrelsen har etablerats i Sverige under ledning av Lewi Pethrus. Han har vuxit till ett av de största namnen i svensk kristenhet och en viktig intellektuell röst även utanför de kristna leden.

Han är mannen som inte bara grundar ett samfund, fyller kyrkan i mångtusental varje söndag, utan som senare också ska medverka till grundandet av Kristen demokratisk samling, det parti som i dag heter Kristdemokraterna.

Nu står han inför församlingen i den enorma gudstjänstlokalen, 3 500 personer har samlats på Rörstrandsgatan. Som en vanlig söndag.

Redan före pogromerna, i juni 1938, har Svenska morgonbladet skrivit om utvecklingen i Tyskland. Rubriken på förstasidan löd: ”Fem miljoner judar hotas av katastrof”. När hösten kom beskrev man utvecklingen som ”vansinnig judehets i hela Tyskland.”

Men det var inte bara sekulära medier som rapporterade om det allvarliga läget. Även baptistsamfundets tidning Veckoposten publicerade en hel artikelserie om de tyska judarnas situation och beskrev den som en ”skam för människosläktet” och uppmanade till handling: ”Kan ingen hejda detta mörka hat, som frodas vilt i hägn av makt och stat?”

Annorlunda var det i pingströrelsens publikation Evangelii härold. Här var det tyst om situationen, åtminstone explicit. Den 17 november, en vecka efter Kristallnatten, kommer något som liknar en analys av läget.

Då skriver Lewi Pethrus att lidandet är nödvändigt för att Gud ska få igenom sin plan. Därför kan vi inte be om förskoning, menar han. ”Vi kunna icke säga ’Gud, vi önska, att Du skall hålla tillbaka dessa straffdomar över världen.’”

Och så står han då inför de tusentals gudstjänstbesökarna, den 25 januari 1939. Två månader har gått sedan pogromerna och den store väckelseledaren säger:

”De skola jagas ner från alla höjder. Det står så. Och det är precis bokstavligen vad som sker. Alla judar på upphöjda platser har jagats ner. ”

Lewi Pethrus låter sina åhörare förstå att det som händer i Tyskland är en del av Guds plan. Han menar visserligen att Tysklands hantering av judarna är väl hårdhänt, men också att den överensstämmer med gamla testamentets profetior.

Händelsen är bara en av otaliga liknande som beskrivs i bröderna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundströms bok Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (2026).

Bröderna har ägnat flera år åt att granska pingströrelsens – och därmed även Kristdemokraternas – antisemitiska rötter. Den populärvetenskapliga boken bygger på inte mindre än åtta forskningsartiklar och visar, bortom allt tvivel, att pingströrelsens stora förgrundsgestalt i Sverige bar på en djupt osund människosyn.

Pethrus teologiska och politiska tänkande genomsyrades av en obarmhärtig renhetsiver. Ett renhetsideal som påverkade såväl hans agerande som samhällsaktör i förhållande till nationalsocialismen och hans förkunnelse som pastor.

Teologi är visserligen ett av humanioras äldsta perspektiv, men det är likväl just det – ett perspektiv. Inte ett isolerat fenomen som kan lösgöras från resten av samhället.

Det går därför inte att enkelt peka ut vad som är teologiskt grundat och vad som är politiskt. Det handlar snarare om hur något betraktas. Även detta framträder bortom allt tvivel i bröderna Lundströms analys.

Är föreställningen om vilka människor som bör få finnas i ett samhälle religiös snarare än politisk om den grundar sig i en övertygelse om en högre makt med en plan för världen? Gör det någon skillnad?

Bröderna Lundström visar dels att teologi och politik är tätt sammanflätade. Men dels, och viktigare, att det som framträder när en centralgestalt i svensk kristenhet analyseras ur båda perspektiven samtidigt är genuint hårresande.

Bidrog med psalm till nazisterna

Deras kartläggning för läsaren allt djupare in i ett mörker. En labyrint av åsikter där en unken människosyn, obarmhärtig renhetsiver, ett syndabockstänkande och en stinkande antisemitism genomsyrar såväl teologi som politiska vägval.

Lewi Pethrus val att bidra med en psalm till nationalsocialisternas sångbok, hans vägran att skriva under de skrivelser mot nazismen som andra kyrkoledare bjöd in honom till, hans egna predikningar, de människor han bjuder in till sina sammanhang, de resor han gör, de källor han hänvisar till, ja, det bara fortsätter. Han återkommer till att judarna är ett problem som ska lösas genom folkförflyttningar, i enlighet med Guds plan för världen.

Det är ett mörker som borde få varje samfundsmedlem i Sverige, liksom varje politiker och definitivt varje kristdemokrat, att stanna upp och rannsaka sin egen tradition. ”Det vore oärligt att förneka det”, som Kristdemokraternas partisekreterare Bertil Carlsson skrev 1964 apropå partiets tidigare nazistiska kopplingar i ett medlemsutskick till Kristdemokraterna i Stockholms stad.

Visst finns även motsatsen i pingströrelsens historia. Författarna visar många exempel på pingstförsamlingars arbete för alla människors lika värde, de är själva uppvuxna i rörelsen och talar ur såväl egna erfarenheter som kollektiva minnen.

Men mörkret finns där likväl och bör väcka självkritiska frågor, inte bara hos pingstvänner: Finns det något liknande i den tradition jag själv står i? Lever tankestrukturer eller tolkningsmönster vidare idag, explicit eller implicit, i de kulturella, politiska eller andliga sammanhang där jag rör mig?

För mig som prästvigd för Svenska kyrkan är svaret enkelt: Ja. I Svenska kyrkan lever en ersättningsteologisk tradition kvar. Det är ett tänkande där Jesus framställs som den kärleksfulla ledaren som ersätter äldre tiders (läs: judendomens) hårdföra och kärlekslösa budskap.

Tanketropen om Jesus som den som ensam för kärleken in i världen återkommer ständigt. Tydligast blir det i psalmrader som: ”Moses gav oss lag och krav, Jesus lyfte bördan av”, en lättsjungen och glad psalm som var populär fram till för ungefär 20 år sedan, då man äntligen insåg det problematiska i texten och lät den tystna.

Jag har själv som präst gjort mig skyldig till ersättningsteologiska tankefigurer. Jag har fått Jesus att framträda som ljuset mot en mörk bakgrund, och därmed indirekt anspelat på det antijudiska fundament som mycket av kristen teologi ofrånkomligen vilar på.

Luther var antisemit

Att detta sipprar fram i Svenska kyrkan är inte märkligt; Martin Luther var trots allt antisemit så det stänkte om det (obarmhärtigt framställt i skriften Om judarna och deras lögner, 1543). Inte någon av oss präster är opåverkade av det arvet.

Luthers antisemitism har visserligen diskuterats i flertalet studier och Svenska kyrkan har gjort tydliga uttalanden och visat insikt om att detta ständigt behöver bearbetas. Men det är inte samma sak som att man på ett genomgripande sätt har gjort upp med de djupliggande tankemönstren.

I pingströrelsen har man först på senare tid börjat göra upp med ett antijudiskt och antisemitiskt förflutet. I Sverige sker det just nu till stor del genom Lundströms forskargärning. Samtidigt visar reaktioner på boken att man hellre diskuterar deras forskningsresultat än tar konsekvenserna av dem.

Detta samtidigt som man skulle kunna hävda att de strukturer boken blottlägger lever vidare i nya former i vår egen tid. När pingstpastorn Åke Green på 1990-talet beskrev homosexuella som en ”cancersvulst på samhällskroppen”, talade han då inte på ett sätt som påminner om Lewi Pethrus människosyn?

När en ung tjej, i dag anställd inom Equmeniakyrkan, tidigare uppskattad medarbetare för ett av landets studieförbund, inledde sina pastorsstudier var det tidigt 2000-tal.

Hon hade nyss gått ut gymnasiet och blev kär i en annan tjej. Hon var nykär, lycklig och ivrig att få komma ut och predika. Men på högskolan som utbildar pastorer till väckelsekristna samfund hanterades hennes kärlek som en synd. En orenhet som skulle rensas ut. Hon fick lämna högskolan, blev sjukskriven och det tog många år innan livet fungerade igen.

Händelsen är känd och beskrivs i en artikel i Expressen om hennes och liknande fall.

Och precis som bröderna Lundström visar går det inte att göra någon enkel åtskillnad mellan teologi och politik. Det går inte att tänka att detta enbart är en fråga för ”de religiösa” eftersom landets andliga traditioner påverkar såväl kulturliv som politik.

Dagens renhetsiver

När Ebba Busch 2025 talar om att Sverige befinner sig under en ”värderingsmässig attack” och säger att det är dags att peka ut vilka värderingar som ”inte är önskvärda i vårt land”, är det svårt att inte tänka på bokens skildringar av hennes partis ursprung.

Svårt att inte tänka att det som under Lewi Pethrus tid var en teologisk renhetsiver för att hålla församlingen fläckfri, och som gick hand i hand med hans antisemitism och vördnad för Hitler, hos dagens kristdemokrater verkar ha sekulariserats till en kulturpolitisk renhetsiver.

Lever idén om den rena, homogena gemenskapen kvar, är det bara syndabocken som bytt skepnad? Anspråket på att dra skarpa gränser och sortera bort det orena verkar hur som helst vara detsamma.

Liknande tankar väcker också partiets hållning i urfolksrättsliga frågor. När Ebba Busch talar om att staten behöver ”återta kontrollen” över traditionella samiska marker och öppnar för att rulla tillbaka samiska rättigheter, påminner det om historiens gränsdragningar.

Det är en politik som bygger på tanken att det gemensamma – förstått som det rena, enhetliga majoritetssamhället – inte kan tolerera de historiska och juridiska särställningar som urfolksrätten kräver. Samerna görs till syndabockar för utebliven utveckling.

Ivern att likrikta, att rensa bort det som komplicerar bilden av den homogena nationalstaten, visar den att Lewi Pethrus arv lever vidare trots att man som parti gjort upp med delar av sitt förflutna?

Teologin har blivit maktpolitik, men impulsen att sortera bort det som inte passar in i mallen verkar vara densamma.

Share

Efter att ha läst Lundströms bok konstaterar författaren David Eklind Kloo att renhetsiver per definition alltid förblir just en iver – den når aldrig sitt mål eftersom världen inte låter sig rensas.

I stället, tänker jag, lämnar den efter sig ett spår av sargade människor och söndertrasade samhällskroppar där den far fram.

Renhetsivern lämnar individer och gemenskaper som behöver omsorg, vård och läkning. Som behöver hjälp att se och bearbeta sin historia.

Inte för att kunna vara säkra på att inte upprepa gamla mönster – det kan ingen vara – men för att inte svika dem som gått under.

Jag kom till Sverige som flykting från Bosnien 1993. Den första plats jag togs till var en militärbyggnad i Uddevalla. Jag upplevde inte mycket svenskhet i lägret. Det var bara vi från Bosnien med PTSD. En blandning av människor från alla delar av landet. Det kändes som om vi kom från helt olika kulturer. Samma folk, fullständiga främlingar.

Mina kusiner hade också kommit som flyktingar och var placerade i Trollhättan. En vinterdag bestämde jag mig för att hälsa på dem. Det snöade och de enda skor jag hade var fejk-Converse med hål i sulorna.

Jag kom fram till den där mysiga lilla staden med en adress i handen. Det visade sig vara en postbox. Gud, vad jag kände mig som en dum liten flykting, vilse på stadens vackra gator.

Jag frös, så jag gick in i en skivbutik. Det luktade fantastiskt där inne. Den mest exotiska doft jag någonsin känt. I Bosnien är vi inte direkt kända för exotiska kryddor. Vi tycker om det enkla och raka.

Mannen som arbetade i butiken såg att jag frös och gav mig varmt vin med julkryddor, som jag senare skulle förstå hette glögg. Det var hett och starkt och jag blev helt tagen. Det är mitt Proust-ögonblick, något jag förmodligen kommer att minnas tills jag dör.

Jag kunde inte prata svenska, men på något sätt lyckades jag förmedla att jag letade efter flyktingförläggningen. Mannen visade mig vart jag skulle gå och till sist hittade jag mina kusiner.

Senare skulle jag hamna på en flyktingförläggning i bibelbältet i Mullsjö, där jag tränade judo i en lokal klubb medan Nordmans musik dånade i bakgrunden. En liten plats, vänliga människor, med en del vanlig fördomsfullhet om muslimer, men ändå burna av en känsla för anständighet. Jag blev alltid omhändertagen.

Det var annorlunda då. Under Bosnienkriget hoppade en svensk präst på ett plan och levererade bistånd på Sarajevos flygplats, mitt under belägringen av den bosniska huvudstaden. Landade, lastade av och flydde under artilleribeskjutning.

I tjugoårsåldern flyttade jag till Stockholm och började arbeta som personlig assistent åt en äldre man i rullstol. Jag var vid hans sida i elva år. Han lärde mig medkänsla och empati, och att älska de söta bullarna som kallas semlor.

Det är så jag minns det Sverige jag kom till.

I dag är det inte samma land. Vi har utvecklat en motståndskraft mot empati, och ser på alla som försöker göra skillnad som märkliga avvikare.

Det är fullt av rasism, antisemitism och islamofobi. Högernationalister dominerar det politiska samtalet, Greta Thunberg misstänkliggörs för sin aktivism och regeringen skar förra året ned biståndet med flera miljarder kronor. Lagom till jul kedjades en koran med kulhål fast utanför Stockholms moské med uppmaningen att “åka hem”.

Jag älskar förändring. Och jag hatar den. Som de flesta, antar jag. Jag älskar att Sverige har fått en mycket rikare kultur, och jag hatar att landet samtidigt har blivit allt kallare mot “den andre”. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle ta en sådan risk som prästen gjorde för muslimer i dag.

Numera undervisar jag på Stockholms universitet och ibland känner jag avsmak i universitetets korridorer, där människor förväntas säga något meningsfullt, men där jag mest hör tomt prat.

Vi bosnier fick lära oss att vara försiktiga med att använda ordet “folkmord” tills den mäktiga domstolen sade att vi fick det. Även när vi fick använda ordet, eller kanske särskilt då, ville förnekelseindustrin hindra oss från att kalla saker vid deras rätta namn.

I Srebrenica hamnade 8 372 män och pojkar i massgravar och resten av befolkningen fördrevs. Förnekarna lärde oss att ord har tyngd. Rätt ord kan nämligen leda till handling. Därför vill vissa inte använda det.

Folkmordet på mitt folk omgavs av samma retorik som israeliska företrädare framför i dag, och som våra svenska politiker upprepar: att en folkmordsarmé är det enda som står mellan Europa och “muslimska barbarer”.

Sverige lade ned sin röst om den FN-resolution som krävde humanitärt eldupphör i Gaza. Nu hävdar man vapenvila, men vi bosnier vet att våldet och fördrivningen kan fortsätta även när bombningarna minskar.

Det etniskt rensade Republika Srpska, som jag flydde från, står i dag som en triumf över det serbiska folkmordsprojektet. Det har inte bara förnekats, utan firats.

Bosniens historia visar hur tomt mantrat “aldrig mer” var – och Gaza bekräftar det.

Som bosnisk-svensk vill jag att båda mina länder ska vara så bra som de kan. Att de ska bli “great” igen, för att använda den laddade frasen, eftersom jag inte tycker att de är särskilt great nu. Jag ser på båda med ett visst mått av nostalgi, eftersom jag minns vad de var under olika perioder av mitt liv.

Samtidigt som jag sörjer den tid som flytt i Sverige, vill jag att Bosnien ska befrias från det nationalistiska giftet och bli en riktig demokratisk stat, som Sverige.

Därför är det som har hänt under fotbolls-VM något riktigt stort för mig och många bosnier.

Vi jublade när Sergej Barbarez, det bosniska landslagets stoiska tränare, stod finklädd med en skarp men varm blick och tittade på hur laget, ett av de yngsta i VM 2026, attackerade Qatar som om det gällde Shakespeares vara eller inte vara.

Kerim Alajbegovic slingrade sig igenom Qatars försvar som i en graciös dans kring blommor, som om han absolut inte vill röra någon och Gud förbjude skada någon, och avslutade med ett kanonskott i mål. Blott 18 år gammal tog han Bosnien vidare till slutspelet och hamnade på topptio-listan av de yngsta målskyttarna i VM någonsin, yngre än Messi var.

Bosnien blev extatiskt. Vi har aldrig tidigare varit i slutspel. Nu skulle vi möta USA. Alla städer i världen där det finns bosnier smittades. Vi må vara bra på gräl, oenighet och självironi, men kärleken till Bosnien har aldrig varit så här påtaglig sedan kriget.

Det har inte bara varit en enorm glädje, utan också en efterlängtad känsla av frihet och gemenskap. En slags försenad kollektiv terapi, som vi traumatiserade flyktingpojkar skulle behövt genomgå på förläggningen i Uddevalla 1993.

Tre decennier efter att ha överlevt folkmord och det ökända Daytonavtalet, har vi kommit tillbaka till amerikansk mark. Mött det amerikanska landslaget och visat att det finns en dröm bortom den dåliga uppgörelsen, som tvingade på oss skadliga politiska strukturer och låste fast vårt land i ett tvångströje-liknande system.

Avtalet var en kompromiss skapad av Clinton-administrationen, som ett sätt att få slut på aggressionen mot Bosnien (1991-1995). Det gjorde ett av de äldsta europeiska länderna till en etnostat, där de tre största etniciteterna (bosniaker, serber och kroater) delar på makten och alla andra diskrimineras.

Till och med bosnisk fotboll fick detta system. Ordförandeposten i fotbollsförbundet roterades mellan de tre etniska grupperna, och låste fast sporten i samma dysfunktionella mönster som politiken.

Det var först när internationella fotbollsorgan tvingade fram ett avskaffande av detta etniska kvoteringssystem, och banade väg för en enad ledning, som laget kunde frigöra sig från bojorna och bli framgångsrikt. Denna förändring blev ett bevis på att gemenskap och meriter slår etnisk splittring.

Bosnier brinner för den dag då landets styre förändras på samma sätt och varje medborgare får lika rättigheter, med en president i stället för det oheliga treeniga presidenskapet.

VM har blivit ett koncept för hur det kan fungera. Vi vill ha en stat som är som landslaget: med en tränare, en kapten och skickliga spelare.

Motsatsen till dagens situation. Halva landet är folkmordsprojektet Republika Srpska, rensat från bosniaker och kroater, där politiker stolt säger att de inte hejar på Bosnien, utan på alla hennes motståndare. Som om Israel i framtiden fortfarande inte har dragit sig undan från Gaza – och när Palestina för första gången kvalificerar sig till VM hejar på alla lag som de möter.

En pojke som inte ens skulle finnas i dag tog Bosnien till VM. Esmir Bajraktarevic är barn till Srebrenica-överlevare, och slog med ett straffmål mot Italien ut före detta VM-mästare. Målet känns som ett mirakel. Overkligt, omöjligt. Jag känner att jag måste blunda och be varje gång jag ser om det, för att det ska förbli sant.

Bajraktarevic är bosnisk-amerikansk och skulle ha kunnat spela för USA. Men han valde inte den amerikanska drömmen, utan drömmen om hemlandet. Hälften av spelarna i det bosniska landslaget är liksom han pojkar födda av flyktingföräldrar som fördrevs på 1990-talet. Nu rör de sig på amerikanska gröna planer som om de spelade på bosniska ängar.

Bosniska folkmassor, klädda i lagets blå färg, har fyllt inte bara gatorna i Sarajevo och diasporastaden Seattle, utan varje ort i världen där det bor bosnier. Bosnier på semester tog med andra hotellgäster ut på gatorna för att sjunga och fira. I grannländerna Serbien och Kroatien trotsade människor etnopolitiken och firade öppet tillsammans med bosnierna.

Inför matchen mot Schweiz chockade en grupp bosniska fans lokalbefolkningen när de rörde sig genom ett beryktat område i Inglewood och skanderade: ”Palestina! Palestina!” Det naturliga bosniska stödet för Gaza har varit omistagbart. Från början av kriget kunde varje bosnier se – med särskild tydlighet och grundat på lång och smärtsam egen erfarenhet – vad som skulle hända palestinierna.

Trots vår bakgrund sjunger vi inte krigarsånger. Från läktarna liksom från de bosniska bergen har det i stället ekat en kärlekssång om liljor. Alla har häpnats över att de bosniska fansen inte sjunger nationalistiska sånger. Ingen “krossa dem”-sång som vi ofta hör i VM-sammanhang, och inte heller sånger som har skrivits av stora stjärnor speciellt för VM. Nej, det är gamla godingar som organiskt fäst sig vid spelet och som speglar den nationella själen.

Låten Poljem se širi miris ljiljana är skriven av den avlidne folkmusikstjärnan Halid Bešlić. Det är en mjuk och vackert intim sång, som i översättning lyder ungefär: ”Doften av liljor sprider sig över fältet, och blommorna doftar som min älskade. Och de små svalorna återvänder från södern, som om de bär hennes kärlek tillbaka till mig. I denna stad har jag ingen. Älskling, jag dör om du tillhör någon annan.”

Fotbollen har lyft fram kärnan i vad det innebär att vara bosnier. Bäst i motgång, men hårdast mot oss själva i fredstid. Och var än i världen vi finns så sjunger vi.

Subscribe now

Valet av sånger visar hur vi bosnier ser på oss själva: vi är hårda och bär krigets ärr, men vi är också mjuka själar som skämtar om allt (oftast om oss själva) och sjunger sentimental sevdah – traditionella kärlekssånger, mest skrivna av kvinnor och upptagna på Unescos lista över skyddat kulturarv.

Bosnier kallar sig själva för liljor eftersom de var tänkta att utplånas, men blev frön. Kanske är det därför sången bär så långt: bosnierna sjunger inte om hämnd, utan om att överleva.

Det är anledningen till att man, förutom den officiella blågula flaggan med stjärnor, också använder vita flaggor med ett vapen prytt av gyllene liljor. Den vita flaggan är det självständiga Bosniens flagga – den flagga under vilken vi överlevde och under vilken vi blev erkända i FN.

Den blågula flaggan var en kompromiss, ännu en dålig uppgörelse – precis som Dayton och precis som vår nationalsång, som blev utan text eftersom våra politiker inte kunde enas om en gemensam text.

Den andra sången är en satir av det populära bandet Dubioza Kolektiv, I am from Bosnia, take me to America. Den skär djupt genom illusionen om den amerikanska drömmen, och ber bosnier som annars lätt assimileras att drömma en annan dröm. En större dröm, drömmen om fosterlandet.

Som Esmir Bajraktarevic som valde att spela för ett av de minsta länderna, mot sitt nya hemland. Den är rolig och nostalgisk. Hysterisk och sentimental.

Det ligger i den bosniska kulturen att göra narr av allting. Tänk bara på det meme av bosnier på en strand i Seattle med bildtexten: “Bosnien får äntligen tillgång till kusten”, syftandes på att bosnierna, ett folk utan egen kust, skulle ockuperat stranden i USA till den grad att den blivit bosnisk.

Bosnien är ett land som lever mer i sina patrioters hjärtan än det faktiskt finns i verkligheten, som min vän Sead Bektešević skrev. Det har knappast funnits en tid i historien då någon stormakt inte försökt forma dess öde. Ändå kan bosnier komma till det största imperiet i världen, ta över och sjunga satir om det.

Samtidigt som bosnierna kallar sig för liljor, kallas våra spelare för drakar. Det är med hänvisning till den berömde bosniske rebellen Husein Gradaščević (1802–1835), som ledde ett militärt uppror för bosnisk autonomi inom Osmanska riket. Draken är egentligen en gammal mytologisk symbol, en positiv symbol av motståndskraft (resilience), snarare än förstörelse.

Matchen mot USA var overkligt symbolisk. Den största makten i världen som hade kunnat avsluta folkmordet tidigt, men som valde att vänta. Landet som sedan hjälpte, men också frös de nya etniska strukturerna som inte var naturliga för landet. En stormakt som ansåg att bosnierna var krigande stammar och inte ett folk, trots att de befolkade ett land som funnits mycket längre än USA.

Nu är VM över för oss och det var riktigt trist att förlora med 0-2. Extasen har bytts mot tårar. Men alla är samtidigt over the moon för att vi har kommit så långt. USA var överlägsna, och bosnier spelar ofta defensivt. Det finns en mentalitet om att “bara de inte krigar”.

Det påminner om när bosnierna gjorde framsteg under kriget och började ta tillbaka land – då kom västmakterna in och stoppade deras framsteg. Bosnierna säger ofta att om de inte hade fått order att avsluta offensiven, skulle Bosnien ha varit helt i dag och de etniska rensade områdena skulle ha återgått till det gamla.

Share

Men Bosnien behöver inte vinna över Amerika för att bli helt. De unga spelarna har redan visat något som politiken ännu inte har lyckats skapa: ett land som rör sig som ett lag. Som fick bosnier i Sarajevo, Seattle, Trollhättan och Srebrenica att höra ihop.

Fotbollen kan inte ge text åt en nationalsång som saknar ord. Den kan inte få slut på folkmordet i Gaza eller bota Europas rädsla för muslimer. Men landslaget har visat vägen för hur Bosnien kan fungera bortom det dysfunktionella Daytonavtalet.

När bosnierna sjunger om liljor i stället för hämnd, blir det min madeleinekaka. Jag hör samma sak som jag kände i smaken av glögg när jag som flyktingpojke stod och frös i skivbutiken: att ett annat liv ändå är möjligt.

Det svenska samtalet om muslimer utgår nästan aldrig från muslimer som politiska subjekt. När muslimer vill uppträda som rättighetsbärande grupp reduceras de till enskilda stökiga individer. När de däremot begär att få betraktas som individer, med olika liv och olika uppfattningar, görs de till ett misstänkt åsiktskollektiv.

Därför är antologin Muslimskt liv (2026) ovanlig, mer av en intervention, en näve i bordet i ett offentligt samtal där en av Sveriges mest omdebatterade grupper sällan tillåts tala i sitt eget namn.

Redaktörerna Ayaat Abdelaziz, Seinab Hilowle och Mona Nechma skriver att boken “inte söker enighet”. Den är “mångstämmig, motstridig och ibland frustrerande”. Det är en viktig formulering.

Muslimer får här tala i eget namn, om sina egna liv, med sina egna analyser. Strukturerad i tre delar – Jihad (strävan), Haqq (sanning och rättvisa) och Ummah (samfund) – samlar den mer än trettio röster.

De är forskare, jurister, politiker, lärare, poeter, folkbildare, entreprenörer, filmskapare. Inte symboliska röster inkallade för mångfaldens skull, utan människor som faktiskt bär det svenska samhället.

Subscribe now

Hemligstämplade Säpo-uppgifter

Ulla Parkkinen, tidigare VD för Cordobaskolan, beskriver hur 800 barn förlorade sin skola baserat på hemligstämplade Säpo-uppgifter som aldrig prövades i sak. Inga åtal. Inga domar. Bara antydningar om “kopplingar” av ej specificerad natur.

Jag har själv följt frågan om nedläggning av konfessionella muslimska friskolor noggrant. När jag läser Parkkinens vittnesbörd, påminns jag om att av de 25 friskolor som stängts sedan 2019 har 22 varit muslimska. Det utgör nästan samtliga muslimska friskolor i Sverige. De har pekats ut och lagts ner med kirurgisk målmedvetenhet.

Som en jämförelse finns det ett femtiotal kristna friskolor som glatt fortsätter att verka. Jämförelsen blir än saltare när man begrundar att överklassens mobbningskoloni Lundsberg ännu har skolinspektionens förtroende, efter decennier av misskötsel.

Islamofobiska drev

Amanj Aziz, grundare av INSAN, använder den historiska häxprocessens logik som analytiskt ramverk för att förstå islamofobiska drev. Den slutna anklagelsen är byggd för att inte tillåta några utvägar, utan bär på sin egen bevisning.

Varje försvar tolkas som ytterligare exempel på det “janusansikte” anklagaren redan har postulerat. Du kan inte tvätta bort den klibbiga stämpeln, för det är inte den faktiska sanningen som efterfrågas. Det är bekräftelsen på det redan beslutade.

Juristen Abdi Hassan spårar i en kort text samma tendens, från rättssystemets insida. Beslut om indragna statsbidrag, som fallet med Sveriges Unga Muslimer, har vilat på opinionstexter från antimuslimska debattörer.

Domstolen tar inte hänsyn till den islamofobiska kontext som påståendena kommer ur. Tyckande tvättas till fakta. Fakta blir juridik. Juridik blir norm. Så krossas muslimska verksamheter, genom en lång kedja av hörsägen som vandrar genom institutionerna.

Socionomen Ahmad Elfar beskriver det vidare priset för de inblandade. Engagemang i muslimskt civilsamhälle blir en socioekonomisk belastning. Bolån nekas på luftiga grunder. Dörrar in i arbetslivet stängs. Yngre tvekar inför att ta synliga ledarroller som kan leda till att de blir måltavlor för debattörer med inflytande.

Detta är vad civilsamhällesforskningen kallar “chilling effect”, en frysning av det offentliga rummet som inträffar när det blir farligt att synas.

Vid en närsynt läsning ser man en minoritet som diskrimineras, och blir rättmätigt upprörd. När man lyfter blicken ser man att krisen inte alls är perifer, utan central för den svenska demokratin.

Här ligger bokens verkliga insikt. När jurister, lärare, skolledare, civilsamhällesaktörer och intellektuella i en grupp systematiskt kan tystas genom administrativa beslut byggda på rykten och tyckande, då har vi att göra med ett systemfel.

Rättsstatens skuggland

Mekanismerna som beskrivs hör hemma i rättsstatens skuggland: hemligt material som beslutsunderlag, anklagelse som bevis, försvar som indicium, diffusa kopplingar som smittar oavsett vad som faktiskt skett. Dessa är mallar för repression, som utvidgats aggressivt bara de senaste åren.

Riksdagsledamoten Leila Ali Elmi formulerar det skarpt: vem definierar den muslimska kvinnans frihet? Hon själv, staten eller samhället? Det är en fråga som varje demokratiskt samhälle förr eller senare måste svara på, för alla sina medborgare.

Den som accepterar att svaret kan vara “staten” om någon annans frihet, kommer en dag att få acceptera det om sin egen.

Share

Saleh Abdelaziz, skribent och debattör, skriver om insan, människan som relationell och ansvarig, som motbild till det han kallar ”monohumanism”, föreställningen att det bara finns ett rätt sätt att vara människa på.

Det är en filosofiskt skarp invändning mot en utveckling där demokratin allt oftare definieras som en specifik kulturell och ideologisk tillhörighet. Där vita svenskar med åsikter nära maktens positioner framställs som självklara demokrater, medan vi andra görs till extremister och demokratihot.

Det borde säga sig själv att demokrati inte får bli en fråga om identitetskontroll, associationsförbud eller åsiktsrenhet. Demokrati måste vara ett sätt att leva med oenighet, att skapa former där människor med olika erfarenheter, övertygelser och intressen ändå kan dela ett samhälle.

När demokratin reduceras till en symbol för rätt sorts människor och rätt sorts värderingar upphör den att vara en levande praktik. Den som säger att “demokratin måste försvaras” från det egna folket, talar med kluven tunga.

Men att läsa Muslimskt liv enbart som en anklagelseakt vore att göra precis det boken själv vägrar: att låta den definieras av motstånd. Antologins tre delar – Jihad, Haqq, Ummah – utgör tre olika register, och bara det mittersta handlar egentligen om repressionen.

Jihad betyder strävan

Redan statsvetaren Seinab Hilowles inledning kräver tillbaka betydelsen hos det kanske mest belastade ordet i den islamiska begreppsfloran: “Ordet jihad betyder strävan”, det inre arbetet, kampen mot impulsen att köpa den senaste telefonen i stället för att ge till välgörenhet, att hinna med sina böner mellan möten och lektioner.

Den knutna näven i fickan är inte ett hot utan en liten gest som ytterst vittnar om tålamod.

I Ummah-delen når boken sin egentliga motvikt, och den är litterär och besjälad där inledningen var polemisk, stundom bister.

Författaren Johannes Anyuru skriver om döden, jorden och nymånen, om att vara “skymningsvarelser”, det sista folket som minns himlen. Prosan lägger sig här närmare bönen än debattartikeln.

Debattören Amal Ibrahim Hassan ägnar en hel text åt iftar-inbjudningar i en gruppchatt, åt doften av nyfriterad sambusa i ett trapphus i Bredäng, åt de hundra degknyten en familj fryser in inför ramadan. Det är medvetet, nästan trotsigt vardagligt i en litterär gest som för tankarna till de äldre arbetarförfattarna.

Texten gör ett nedvärderat eller osynliggjort liv kulturellt och politiskt synligt i dess konkreta enkelhet. Om det därigenom får en politisk laddning, så säger det något viktigt om samtiden.

Bokens utlovade mångstämmighet är verklig, men den består inte i att rösterna skulle spreta ideologiskt eller krocka. Istället talar de i olika tonlägen – sorg, humor, andakt, vrede, minne – om vad ett muslimskt liv faktiskt rymmer i Sverige idag.

Muslimskt liv kan kallas för en motdemokratisk handling. Det betyder inte att den är “mot demokratin”, utan att den med den franska politiska teoretikern Pierre Rosanvallons begrepp utgör ett demokratiskt motstånd som kommer underifrån genom sin blotta existens.

Den utgör en absolut vägran att låta livet koloniseras intellektuellt av någon annan. Den insisterar på att få tala i eget namn, från egen erfarenhet, med eget intellektuellt ramverk, mot den samtid som tycks fast besluten att införa ett A- och ett B-lag i den svenska demokratin.

Berättelser av den här typen saknas i princip helt i svensk dagspress, samtidigt som muslimer är ett centralt tema i valkampanjerna för flera partier i år.

Den som vill organisera sig i civilsamhället, delta i offentligt samtal eller bilda sig själv har därför starka skäl att läsa Muslimskt liv. Inte utifrån solidaritet eller etnologisk nyfikenhet, utan för sig själv.

Liknar häxprocesser

Det är i dessa vittnesmål man förstår hur den svenska demokratins skuggsida fungerar. Det är här mekanismerna ligger blottade, så att man kan iaktta vad som väntar dem som just nu tror att samma maskineri inte kan riktas också mot dem själva.

Många har redan lärt av historien. De begriper att det som händer muslimer idag bara är början på det politiska projekt som ofta får symboliseras med SD, men som i verkligheten är både äldre och ruttnare.

Redaktörerna skriver i förordet att boken har lyckats om läsaren någonstans börjar undra: “Vad kan jag göra?” Det är en bättre stämning att landa i än indignation. Häxprocesserna slutade inte av sig själva. De slutade när tillräckligt många vägrade titta bort.

Muslimskt liv är en gåva skriven med hjärta, sorg och envist hopp. Det minsta man kan göra är att ta emot den med öppna ögon.

Invasionen av Afghanistan 2001 motiverades med afghanska kvinnors rättigheter. Bombplanen bar feminismens emblem. Organisationen Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, RAWA, som uttryckligen motsatte sig bombningarna och ville tala för sig själva, raderades ur berättelsen. De passade inte in i bilden av det passiva offret som behöver räddas utifrån.

Decennier senare hörs i stället röster som Liberalernas partiledare Simona Mohamssons, som bekräftar att slöjan är det värsta förtrycket och att en återgång till en auktoritär monarki i Iran, mot allt förnuft, ska befria kvinnor, eftersom problemet ju sägs vara just slöjan.

Tänkaren Frantz Fanon identifierade mönstret redan på 50-talet. I sina texter om Algeriet visade han hur kolonialmakten vapeniserade kvinnans frigörelse. Den franska armén anordnade offentliga ceremonier där algeriska kvinnor fick lyfta av sig sin slöja inför kameror och publik, gester som skulle bevisa att de valde “frihet”, som gjordes synonymt med franskhet.

Den aktuella författaren Shahed Ezaydi påminner om hur kolonialmakten spred affischer med budskap som N’ētes-vous donc pas jolie? Dévoilez-vous! (Är du inte vacker? Ta av dig slöjan!) för att få det att framstå som om kvinnorna valde frihet – framför islam.

Read more

I november 2023 publicerade konstnären och programledaren Stina Wollter en kritisk text om mediernas Gazarapportering i sina Instagramhändelser. Hon menade att svenska medier inte rapporterade symmetriskt om Israel och Palestina och gjorde en rad påståenden om Israel. Därefter följde ett av det senaste decenniets mest intensiva svenska mediedrev mot en enskild person, med artiklar i såväl stora som små tidningar.

Hon kallades “tjej-Hitler” på Svenska Dagbladets ledarsida och porträtterades som en antisemit och spridare av grovt judehat på Dagens Nyheters ledarsida. Svenska Dagbladets utspel fälldes senare i Mediernas etiknämnd, som bedömde att Wollter utsattes “för en oförsvarlig publicitetsskada”.

I de flesta av publiceringarna fick läsaren inte se den Instagramhändelse som drevet utgick ifrån. Wollter kritiserades dessutom för påståenden som hon aldrig hade uttryckt. En skribent hävdade att hon skulle ha skrivit att den 7 oktober 2023 aldrig hade ägt rum. En annan anklagade henne för att säga att det i själva verket var Israel som dödade ungdomarna den 7 oktober.

Det skrev inte Wollter.

I stället för att redovisa Wollters text började påståenden vandra mellan skribenter och redaktioner likt en urspårad visklek. Samtidigt skedde det omvända: sådant som hon hade skrivit och som gick att belägga, beskrevs som lögner och konspirationsteorier.

Medieforskaren Mia-Marie Hammarlin har i boken I stormens öga (2015) förklarat mekanismerna bakom mediedrev och begreppet ”nyhetssägen” – en hybrid mellan nyhet och sägen. Begreppet innebär att uppgifter förs vidare mellan skribenter och redaktioner utan att ursprung och sanningshalt kontrolleras. I praktiken är det en form av ryktesspridning. Risken för att en nyhetssägen får fäste ökar när den först har getts auktoritet genom publicering i en rikstäckande morgontidning.

“Mer dramatiskt formulerat skulle man kunna säga att journalistiken understundom upphör att använda de källkritiska verktygen och i stället materialiserar dem”, skriver Hammarlin.

Nästan två år efter Wollters Instagramhändelse, i september 2025, samlades en grupp judar för en tyst manifestation på Nybrogatan i Stockholm. Polisen beskrev sammankomsten som lugn. Vid platsen ligger det judiska kulturhuset Bajit och judiska Hillelskolan. Manifestationen hölls utanför skoltid, mellan 17.30 och 19.30, och riktades mot att en tidigare soldat i den israeliska armén, IDF, föreläste på Bajit.

Demonstranterna höll upp skyltar med budskapen “Alla barn är lika värda” och “IDF soldiers = war criminals” (krigsförbrytare).

Read more

”Finns det något du ångrar?” frågade jag personen framför mig, som bara hade några månader kvar i livet på grund av cancer. Svaret kom snabbt: ”Jag ångrar nog inget jag gjort. Men jag ångrar att jag inte gjorde mer. Som för till exempel Gaza. Det är helt fruktansvärt, det som tillåts ske där.”

Redaktören tyckte att texten blev fin och stark i sin helhet. Men citatet om Gaza måste strykas.

”Vi behöver inte göra den här texten politisk.”

Jag ifrågasatte det och försökte förklara att Gaza inte är mer politiskt än något annat, men det slutade ändå med att citatet ströks. Det är ett av flera exempel på mina erfarenheter som journalist.

En annan gång hamnade jag i en lång mejlutväxling som slutade liknande. Redaktören ville stryka en fjärdedel av min artikel – just den fjärdedel som råkade handla om Gaza.

Även den redaktören tyckte att det blev “för politiskt” att skriva om den svenskpalestinska förälderns känslor och tankar om hur det är att dagligen bevittna Israels våld på barn som ser ut som hens egna.

Jag frågade om de hade resonerat likadant om föräldern hade varit från Ukraina, men det fick jag inget bra svar på.

Jag stod på mig och fick till slut med åtminstone några meningar om Gaza, i den långa texten som handlade om förälderns olika livserfarenheter i övrigt. Men just den erfarenheten, att på distans bevittna massmordet på sitt folk, ansågs problematisk.

Att Israel utreds för folkmord fick jag inte skriva ut, ”Israel” fick över huvud taget inte benämnas. Redaktören ville att det skulle stå ”den humanitära situationen i Gaza” i stället.

Jag försökte förklara varför det är problematiskt att förminska på det sättet, varför det är problematiskt att palestinska känslor och erfarenheter inte får ta plats, men redaktören ville inte lyssna.

Sedan dess har jag inte fått skriva för den tidningen. Jag ifrågasatte och kritiserade väl deras resonemang för mycket, blev kanske för jobbig att samarbeta med.

Jag tänker ofta på exemplen ovan. På hur en människas sista ord inte fick sägas, på känslorna och upplevelserna som inte får uttryckas. Jag tänker på vad det innebär och vad det leder till, eftersom jag har pratat med flera olika journalister och därför vet att mina erfarenheter inte är unika eller en engångsföreteelse.

Vad händer när journalistiken inte förmår benämna verkligheten?

Subscribe now

Vem får synas – och hur?

Read more

När Thomas Jefferson och John Adams 1812 återupptog sin brevväxling var det efter tio års tystnad. De båda hade varit två av den amerikanska republikens mest betydelsefulla grundlagsfäder, centrala i arbetet med att forma den nya staten – men med tydligt olika uppfattningar om vilken riktning landet borde ta.

Under revolutionens tidiga skede hade de varit nära allierade, men hade därefter kommit att utvecklas till skarpa politiska motståndare i en tid präglad av djupa ideologiska konflikter.

När de nu började skriva till varandra igen var deras meningsskiljaktigheter fortfarande grundläggande. De försökte också, i olika grad, övertyga varandra. Men något i formen hade förändrats.

Samtalet präglades inte längre av samma behov att vinna, utan av en större beredskap att pröva argument, ifrågasätta och utveckla sina resonemang.

De argumenterade skarpt och var ibland spetsiga i tonen. De ifrågasatte varandras resonemang och drog ut motsättningarna i ljuset. Men det nya var att de inte längre tog oenigheten som ett hot mot relationen.

De korresponderade för att försöka förstå varandras positioner och utvecklas. De visade en uppriktig vilja att pröva sina egna ståndpunkter i mötet med den andres tänkande – och att låta idéerna nyanseras och fördjupas.

Det fanns en intellektuell disciplin i deras utbyte: att inte tillskriva den andre sämre motiv än de egna, och att stanna kvar i resonemanget till dess att argumenten var genomlysta.

Denna brevväxling påminner oss om något viktigt. Fasthet i övertygelse behöver inte göra samtalet till en kamp. Tvärtom bygger en meningsfull dialog ofta på tydliga ståndpunkter – men också på att dessa ståndpunkter kan prövas, utmanas och utvecklas i dialog.

I dag ser vi något helt annat, både i det offentliga samtalet och i många mellanmänskliga relationer. Samtidigt som de frågor vi står inför som mänsklighet blivit allt mer ödesdigra, har formerna för hur vi talar om dem försvagats.

Samtal förs i ett tempo som inte tillåter eftertanke. De präglas ofta av starka känslor, men saknar utrymme för prövning. Positioner etableras snabbt, försvaras reflexmässigt och kopplas tätt till identitet.

Om någon prövar ditt argument eller försöker etablera en annan förståelse uppfattas det som en attack mot din person.

Subscribe now

Vi lever också i allt mer begränsade bubblor där vi utsätts för snäva bilder av världen, vilket gör att det som inte passar in skapar en kognitiv dissonans som är svår att hantera. Samtidigt som de utmaningar vi står inför blir allt mer genomgripande – ekologiskt, politiskt och socialt – tycks vår förmåga att tala om dem på ett sätt som faktiskt leder till förståelse och förändring försvagas.

Det vi står inför idag handlar inte bara om enskilda kriser, utan om djupgående systemfel. Om strukturer som reproducerar och förstärker konflikter, ojämlikhet och ekologisk obalans – och som, om de inte förändras i grunden, riskerar att undergräva de villkor som mänskligt liv vilar på.

Read more

Inom islamisk eskatologi är as-Sirāt den bro vi människor måste vandra över helvetet för att nå fram till paradiset. Tunnare än ett hårstrå, vassare än ett svärd. De rättfärdiga passerar, medan de orättfärdiga faller.

Jag brukar aldrig dröja mig kvar när eftertexterna börjar rulla, men när Óliver Laxes film tar slut gör jag det. En kollektiv tyngd har infunnit sig i biosalongen, en lagerlokal i ett av Dubais industriområden, där väggarna skakar.

Det är som att vi alla just försökt korsa as-Sirāt – utan att nå fram. Förstummade har vi lämnats fastnaglade i mörkret, medan Kangding Rays trancemusik fortsätter att pulsera ut och skapa ångest.

Bron över helvetet börjar på en rejvfest i Marockos öken, där högtalarstackar staplas på varandra och sladdar dras genom sanden, innan basen sätter kropparna i rörelse. Under lång tid är det ingen dialog, som om ord vore för begränsande för denna oas där världen utanför inte existerar.

Vi befinner oss i ett alternativt universum där människors tidigare liv och status inte spelar någon roll för de som har sökt sig hit. Det är deras ärr, de synliga och de osynliga, som förenar dem.

In i denna miljö kliver Luis, med sin tioårige son Esteban och gatuhunden Pippa. En korpulent pappa från Spanien på jakt efter sin dotter Mar, som ingen har hört av på månader.

När militären skingrar festen ställs Luis inför ett val. Att vända om till ingenting, eller att fortsätta sökandet genom att försöka slå följe med en grupp inbitna rejvare som trotsar soldaternas order och ger sig av ut i den tomma öknen. Ett ödesval mellan ett liv med sin dotter, eller det slags liv som återstår utan henne.

Det enda vi får veta är att tredje världskriget har brutit ut och att världen ligger i spillror. Om kriget är reellt eller bildligt spelar ingen roll.

Prövningarna knyter långsamt ihop den lilla gruppen som flyr vidare. Krig lämnar inget utrymme till egennyttan och de tvingas dela på allt. För överlevnad upplöses gränsen mellan ditt och mitt. Dig och mig.

Pappa Luis bil är inte byggd för ökenterräng, precis som människorna inte är byggda för krig. Han ser inte hur han ska kunna balansera fram på den smala kanten som leder upp i bergen, med sonen och hunden. Men han kör ändå.

Allt eftersom historien fortsätter skiftar den fokus. Letandet efter hans dotter tar allt mindre plats. Mardrömmen om att förlora ett barn relativiseras i takt med att det framgår att vi alla dansar en dödsdans på skiljelinjen mellan det vi tar för givet och det vi aldrig kunnat föreställa oss.

I en scen monterar Jade, en av rejvarna, ihop en kasserad högtalare. Luis förstår inte musiken. För honom är den bara oljud. Jade lägger hans hand på den spruckna trumman för att han ska känna vibrationerna. Hon säger att den aldrig ger ifrån sig samma ljud och att man aldrig kan veta om detta är det sista ljudet den någonsin gör innan den sprängs.

Som det är med högtalaren, är det underförstått med allting. När som helst kan man falla från bron.

Sirāt är en hänsynslös film, som inte bryr sig om att förmildra. Likgiltig mot känslorna den producerats för att framkalla och gränslös i sitt sätt att göra det.

Det är en berättelse som man genomlider, snarare än bevittnar. Hur det går för karaktärerna är sekundärt. När det blir mörkt har inget besvarats, samtidigt som frågorna blivit fler.

Den konstanta dikotomiska dansen mellan liv och död är en frågeställning i sig. Vilket är egentligen det största priset, att få leva eller att få dö? Finns paradiset i döden och helvetet i livet? Krävs förintelse för att uppnå frigörelse?

Filmen finns också i verklighetens horisont, för det parallella universumet på duken speglas av den splittrade illusionen utanför biosalongen, där ett krig har brutit ut på det som sagts vara världens tryggaste plats.

Vi har alla börjat vandra på as-Sirāt. Det är för sent att vända om.