Efter visningen i Sarajevo sommaren 2024 kom en kvinna fram till mig när ljuset tänts i foajén. Hon hade väntat tills festivalpubliken skingrats, tills plastmuggarna med vin var urdruckna och projektorn slutat surra. Hon ställde sin fråga vänligt, nästan omsorgsfullt, så som man frågar någon man vill väl.

Varför hade vi gjort just den här filmen?

Filmen hon just sett var min egen. Re:visiting Jasenovac är en stillsam svartvit betraktelse över det som finns kvar av den kroatiska fascistregimens läger i Kroatien under andra världskriget. Men den utreder även en enda mening: vad det betyder att säga aldrig mer och hur lite den frasen kommit att väga i dag.

Jag och Amer, fotografen. Hon sa våra namn långsamt, som om hon vägde dem. Två muslimska namn, i ett land där ett namn räcker för att placera en människa. Varför hade två män med just de namnen rest till Jasenovac och gjort film om serber, romer och judar, när de hade sina egna döda?

Hon behövde aldrig säga Srebrenica högt. I Bosnien förstår alla det ändå.

Hon menade att vi sörjt fel döda. Att två män som heter det vi heter borde ha gjort sin film om sitt eget folkmord, om Srebrenica 1995 och de bosniaker, Bosniens muslimska folkgrupp, som dödades där.

Inte om ett annat och äldre folkmord som drabbade andra.

Det fanns en ordning för sorgen, en kolumn där mitt namn hörde hemma, och jag hade av misstag eller högmod ställt mig i fel. Den amerikanska filosofen Judith Butler kallar det sörjbarhet, frågan om vilka döda ett samhälle alls tillåter sig att sörja.

Jag svarade inte. Två svar kom till mig och jag valde inget av dem.

Det första var att säga att jag inte ens är muslim, att jag inte tror på något alls och att mitt namn Admir är efter fotbollsspelaren Admir Smajić. Men det svaret hade bara rättat min egen kolumn och lämnat min släkt, som till största delen är muslimer, kvar i hennes.

Det andra hade jag, med ett glas vin i handen, inte lugnet att formulera där och då. Jag ser inte någon avgörande skillnad mellan de döda hon delade upp, för ingen av högarna uppstod i ett vakuum. Det var vakuumet jag gjort film om. Hon hade just suttit en timme i en mörk sal och sett hur tom meningen aldrig mer blivit, rest sig, och börjat sortera de döda efter vad jag heter.

Jag teg. Och tystnaden är det jag kan bäst, för jag har ärvt den.

Men i min familj finns också det motsatta. Min fru har ärvt berättandet, från en far som kan tala om allt.

Min pappas krig finns i mig

Jag kom till Göteborg från Zenica 2008, mer än ett decennium efter kriget, men det jag bar med mig var äldre än jag. Det var kväll, det regnade och det blåste som jag aldrig varit med om.

Kriget i Bosnien pågick från 1992 till 1995. Jag var barn och minns det mesta som genom en glasruta. Dånet från granater som slog ner, syrenerna som blommade och första kyssen. Allt med samma skärpa och lika lite känsla, som om det hänt någon annan och jag råkat stå bredvid.

Litteraturforskaren Marianne Hirsch har gett det ett namn: postminne. Det beskriver andra generationens förhållande till ett trauma som inträffade före dem, men som förts över så djupt, genom berättelser, bilder, tystnader och sätt att röra sig i ett rum, att det känns som ett eget minne fast det inte är det.

Det är så min fars krig finns i mig. Inte som händelser jag varit med om, utan som en form utan innehåll, en vaksamhet vid vissa ord. Eller som dörren i lägenheten jag tidigt lärde mig att inte öppna, utan att någonsin få veta varför den hölls stängd.

Hirsch menar att postminnet nästan alltid söker sig till fotografiet, som om bilden skulle kunna lämna tillbaka det orden vägrar.

Jag bad min far en gång om ett fotografi av honom från den tiden. Det jag fick var ett ansikte jag aldrig riktigt känt.

Jag återvänder till postminnet tydligast en enda dag om året. Det är påsklov, många år senare, barnen är lediga och vi är hemma, och jag ringer min far, som nästan aldrig svarar. Den här gången gör han det. Vi pratar om ingenting en stund, och så frågar jag om han vet vilket datum det är i dag.

Det vet han. Det är den 19 april. Och minns han vad som hände den 19 april 1993?

Det blir tyst i luren. Sedan säger han det han alltid säger i stället för allt annat: jag minns, men jag vill inte prata om det.

Den dagen var svår för mig. Så jag säger det han inte säger: att han blev svårt skadad den dagen. Att vi var där och såg det.

Den 19 april 1993 låg han med den bosniska armén vid fronten utanför byn Putićevo, väster om Zenica i det centrala bosniska höglandet. Därifrån sköt den bosnienkroatiska armén samma dag granater in mot Zenicas centrum, mitt i middagsrusningen.

Femton civila dödades, ett femtiotal skadades. Varje år läser lokalpolitiker upp de femtons namn vid minnesplattan i Zenica. Min far kom hem med en kropp som inte fungerar som förut och en mening han upprepar i telefon.

Jag frågar honom, som jag frågat förr utan att få svar, om han var tvungen att gå ut i kriget eller om han valde det själv.

Han säger ingenting.

Jag var barn under samma krig

Min far och jag hade en gång ett annat sätt att vara tillsammans. Vi gick och såg på fotboll, det var vår ritual. Han köpte alltid en flagga åt mig innan vi gick in. Aldrig hemmalagets utan gästernas, helst den största rivalens. Varför förklarade han aldrig och jag vill inte tillskriva saken en sensmoral som kanske inte fanns. Men ibland tänker jag att det var ett sätt att motverka ett vi och dem.

Sedan satte vi oss bland hemmasupportrarna och hejade på vårt lag, och jag satt där med de andras färger i handen. Han hade alltid med sig en liten transistorradio och lyssnade på de andra matcherna medan den här pågick.

Numera är vår ritual tystnaden. Länge intalade jag mig att han teg för att skona mig. Att tigandet var det sista skydd han hade kvar att ge. Jag tror inte det längre.

Jag tror inte att hans tystnad var ett val. Han tiger av nödvändighet. Att gå tillbaka dit kostar honom mer än han har kvar att betala med, och priset tas ut samma kväll och några dagar framåt.

Och ändå är han inte bara sin tystnad. När en av mina döttrar fick i läxa att intervjua någon över 60 valde hon honom, och henne svarade han. Det sorgligaste han varit med om var kriget. Det ljusaste i hela hans liv var dagen hon föddes.

Hon som bär namnet han själv föreslog, efter floden han föddes vid. Han föddes i Bihać vid Unas flodbädd. Det var det han hade att ge min dotter: floden han lämnade. Han kan tala om ljuset. Det är såret han inte kommer åt.

Jag bar samma krig på ett helt annat sätt än han. När det pågick var jag barn, hungrig och lycklig på en och samma gång. Det fanns ingen el, så vi satt i mörkret och hittade på verser och rappade dem för varandra. De bästa sparade vi till att imponera på tjejerna. Jag tyckte att livet var vackert, för jag var för ung för att förstå vad jag såg.

Jag har sagt det till honom rakt ut, att kriget på sätt och vis var bra för mig. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig. Alla bodde tätt. Ingen var någonsin ensam. Och det har jag inte varit med om sedan dess. Men jag visste att min far inte delade samma känsla. Det är en mening man bara kan säga till någon man älskar och sårar i samma andetag.

I dag bor jag i ett land som levt utan krig så länge att kriget blivit något man talar om lugnt, som om det vore något man kunde resonera sig fram till.

Mina vänner här, vi har till och med ett sällskap vi på skämt kallar det jugoslaviska postsocialistiska. Alltihop är en parodi, på machokulturen jag kommer ifrån och på ett land de flesta av dem aldrig satt sin fot i, och framför allt en ursäkt att dricka sprit och äta kött.

Och mitt i parodin talar de om krig, mellan musiken och maten, i samma lugna tonfall som om allt annat. De talar om att Nato är rätt väg för Sverige.

Jag hör i deras röster exakt den naivitet jag själv en gång bar. För några år sedan började jag om nätterna, när alla sover, titta på krigsbilder från förr. Kolonner av människor som fördrivs från sina hem. Män bakom taggtråd som väger trettio kilo. Jag vet inte om jag letar efter bevis för hur hårt det var eller efter en ursäkt för att jag hade det bra.

Den andra pappan

Min frus far vet mer om vad de efterlevandes berättelser betyder än jag någonsin kommer att göra. Han överlevde två läger. Till skillnad från min egen far kan han tala, och han berättar.

Om boskapsvagnarna de packades in i. 160 åt gången. Om en fotbollsplan inne i lägret där fångarna bara fick röra sig på ena halvan, och den som gick över mittlinjen sköts utan varning. Hur det på deras halva inte växte någonting medan gräset stod högt på den andra.

Vi har alla vår egen halva av planen, säger han. Den sida vi får röra oss på och den vi inte får korsa.

Han berättar om dagen då vakterna ställde fram två bord och läste namn ur en lista, och hur hans egen far stod bredvid honom och inte hörde. Eller inte ville höra. Hur det var han själv som knuffade till sin far och sa att namnet de ropade var hans, övertygad om att bli uppropad var något gott.

De som ropades upp fördes bort bakom ett hotell, ner mot floden Una. Hans far kom aldrig tillbaka.

Det han bär är inte i första hand vad som gjordes mot honom, utan att det var han som pekade ut sin egen far när namnet ropades, utan att veta vart.

Folkmordets första steg är artighet

Det är värt att stanna vid hur ett folkmord faktiskt går till, för det är aldrig en händelse. Det är en process.

Ordet är yngre än man tror. Juristen Raphael Lemkin myntade det 1944, för att ett brott utan namn är ett brott ingen behöver förhålla sig till. Det han förstod var att massmorden var slutet på en lång kedja, inte början.

Bland exemplen han utgick från fanns samma kroatiska regimens, Ustašas, brott mot serberna. Femtio år senare var det samma ord som prövades i Haag, då mot dem som dödade bosniaker i Srebrenica.

De tidigaste leden i kedjan handlar inte om vapen utan om språk. Först klassificeringen, vi och dem. Sedan namnet, symbolen, att kalla dem för djur. Råttor eller ohyra som ska dödas.

Avhumaniseringen är fullbordad långt innan den första kroppen faller, medan alla fortfarande hälsar artigt på varandra i trappuppgången.

Det jag inte förstod förrän långt senare, när jag började skriva det här, är att kvinnan i foajén utförde just det första ledet medan hon talade med mig. Hon delade in de döda i vi och dem, hon gjorde det med ett glas vin i handen och de bästa avsikter, och hon var övertygad om att hon mindes.

Klassificeringen behöver inte hat. Den klarar sig utmärkt med vänlighet.

Men det jag tänkt mest på är inte hur det börjar utan vad som händer med minnet efteråt, för minnet stannar inte vid sanningen. Det kalibreras.

Antalet döda handlar inte om de döda

När morden är över ska de minnas på rätt sätt, det vill säga på det sätt som tjänar dem som minns, och dödssiffran är det tydligaste instrumentet.

Ta Jasenovac, lägret jag gjort film om. Vedertagen forskning landar någonstans mellan 80 000 och 100 000 döda, och minnesplatsens namngivna lista rymmer drygt 83 000 personer. Serber, romer, judar, kroatiska antifascister.

Det är vad som går att fastslå med säkerhet. Men siffran har aldrig fått vila. Under jugoslavisk tid skruvade makthavarna på siffrorna till att bli uppemot 500 000, 700 000, ibland en miljon. Det skedde av dem som behövde att Kroatien skulle bära ett folkmord av politiska skäl.

Sedan, från slutet av åttiotalet, drogs siffran åt andra hållet. Plötsligt var det vara några tusen som dött. Det skedde av dem som behövde att brottet skulle krympa tills det knappt syntes. Samma rader, samma aska, och en siffra som svängde beroende på vilket argument den för stunden skulle leverera.

För siffran handlade aldrig om de döda. Den handlade om vad de levande ville att de döda skulle bevisa.

Och kalibreringen slutar inte vid siffran. Den fortsätter i kalendern, i vilken dag som blir minnesdag och vems sorg som får den dagen. En dag för de femton på marknaden i Zenica, och ingen för dem som låg utanför Putićevo.

Dagen fortsätter leva i skolböckerna, i vad som får heta folkmord och vad som får heta oroligheter, inbördeskrig eller en komplicerad skuld på alla sidor.

Den fortsätter i monumenten, i var de får resas och var de inte får det, och därmed i vad ett samhälle till slut bestämt sig för att ha sett. Minnet är inte en bevarad sanning. Det är ett instrument, och det ställs in.

Dagen före sin sista dag i lägret såg min svärfar en FN-helikopter cirkla över dem. Den gav honom hopp. Ett hopp om att världen visste att de fanns och att vakterna därför inte skulle kunna döda dem alla. Han överlevde.

Men hoppet vilade på något historien har motbevisat gång på gång. Att bli sedd är inte detsamma som att bli räddad.

Att se på när folkmord sker

Srebrenica, juli 1995, är beviset på att det inte räcker. En av FN utropad säkerhetszon, vilket betyder att världssamfundet på papper förklarat platsen säker. Där fanns en nederländsk FN-bataljon, lätt beväpnad och med ett mandat som inte räckte till.

Där fanns FN-helikoptrar. Där fanns kameror, rapporter och telegram. Någon som i varje ögonblick visste ungefär vad som pågick. Över 8 000 pojkar och män fördes bort och avrättades medan aldrig mer redan var sagt, sedan i 50 år, så ofta att frasen hunnit nötas tunn långt innan den behövdes.

Det märkvärdiga är att ingen behövde vara ond.

I Srebrenica fanns hela tiden en högre instans att hänvisa till. Ett mandat som inte räckte så långt. En order som inte kommit. En situation under utvärdering.

Besluten fattades i ett rent språk, ett språk tvättat fritt från kroppar. Och därför måste det sägas utan den diplomatiska vaddering som är åskådarens modersmål: att inte ingripa är också ett beslut.

Den som ser på och avvaktar när avrättningarna sker har inte avstått från att handla. Han har valt den sida som vann på att han ingenting gjorde.

Den som tiger samtycker, säger ordspråket, och vi nickar åt det vid middagsbordet som om det vore en självklarhet. Men vi menar aldrig oss själva.

Vi menar någon annan, någon längre bort, någon på fel sida av en gräns vi dragit just för att slippa stå på den.

Jag hör det i Sverige

Vid köksbordet i Göteborg når krigen mina döttrar genom nyheterna i barnprogrammen. Gaza, Sudan, Ukraina. Rapporterat lugnt och mellan andra inslag, om raketer och motanfall och om länder som lyser upp sina byggnader i någons flagga.

Jag hör samma lugn i debatten om vad saker ska heta. Om det heter islamofobi eller antimuslimsk rasism. Om det över huvud taget finns eller bara är berättigad oro. Om man inte måste kunna diskutera problemen.

Det är inte morden jag känner igen där. Det är klassificeringen. Den långsamma förskjutningen av vem som räknas till ett vi och vem som glidit över till ett dem.

Jag påstår inte att Sverige är på väg mot ett folkmord. Banan är inte ödesbestämd, och den som ser ett förstadium i varje hård debatt har förstått varken Sverige eller massmord.

Det är inte utgången jag känner igen. Det är det första ledet, samma led som i Lemkins kedja, det enda som behöver finnas på plats för att allt det andra ens ska bli tänkbart.

Tryggheten på avstånd är inte oskuld. Det är åskådarens position, densamma som den nederländska soldatens i Srebrenica, densamma som FN-helikopterns.

Jag svarade aldrig kvinnan i Sarajevo. Jag borde ha sagt att frågan hon ställde, vems döda som är mina och vilken kolumn jag hör hemma i, är samma sortering som allt det andra vilar på. Hon utförde den på mig i en foajé, minuter efter en film om just den meningen hon trampade sönder. Aldrig mer.

Min far blev skadad den 19 april och tiger fortfarande om den dagen. Världen såg på och kallade sin tystnad för utvärdering. Jag teg inför kvinnan för att jag inte visste vad jag skulle säga.

Det är tre tystnader. En fars, en sons och världens. Under alla tre ligger samma uppdelning i vi och dem. Min far kunde tala om allt utom om den dagen. Och jag vet inte vad jag ska säga till mina döttrar, som redan börjat fråga, och som en dag kommer att bära det jag inte sagt på samma sätt som jag bär det min far teg om.

Det är så ett folkmord överlever sina offer. Inte i arkiven, utan i en far som tystnar mitt i en mening.

När Sverige går mot riksdagsval har “politisk islam” gjorts till en central fråga. Tidöregeringen har tillsatt en utredning om religiös radikalisering där politisk islam och islamisk “infiltration” står i centrum. Samtidigt tillsätts inga utredningar för att granska politisk kristendom – hur kristna idéer, praktiker och nätverk påverkar svensk politik – trots eller kanske på grund av att de finns inom den politiska miljö som har verklig makt och bär upp just Tidösamarbetet.

I den globala radikalhögerns framväxt finns kristna argument och föreställningar som behöver tas på allvar, eftersom de får extrema konsekvenser. I USA har exempelvis vissa kristna rörelser fått stort politiskt inflytande – och idéer, strategier och organisationer därifrån sprider sig globalt. Att skratta bort det som oseriöst är något vi inte längre har råd med.

Forskaren Fredrik von Malmborg har nyligen förtjänstfullt pekat på hur högerextrema hämtat viktig näring från ett kristet arv: från kalvinism och puritanism till amerikansk kristen fundamentalism, vidare in i den republikanska rörelsen, MAGA och konservativa tankesmedjan Heritage Foundation som tog fram Project 2025, och därifrån till transnationella nätverk som påverkar även svensk politik.

Det är en viktig pusselbit för den som vill förstå vår tids politiska utveckling. Den visar också varför religion behöver tas på större allvar i politisk analys. När föreställningar om sanning, utvaldhet, gott och ont, kätteri och frälsning omsätts i institutioner och praktiker får de politiska konsekvenser.

Makten framställer sig som helig

Det kristna arvets politiska betydelse förtjänar en betydligt hårdare granskning än den vanliga berättelsen om kärlek, tolerans och människovärde ger utrymme för. Kristna kyrkor och bibeltolkningar har legitimerat patriarkalt förtryck, rasism, antisemitism, kolonialism och slaveri.

Samtidigt var den politiska makten auktoritär långt före kristendomen. Kristna institutioner har formats i nära samspel med imperier, furstar och andra maktordningar. Ett tydligt exempel är Romarriket som var hierarkiskt, våldsamt och imperialistiskt innan kejsarna blev kristna.

När kristendomen knöts till staten försvann inte dessa maktstrukturer, men kejsarmakten fick en hel arsenal av berättelser och symboler som kunde legitimera dess auktoritet. Och när makten började använda kyrkan blev den som en följd av det en institution med egendom, hierarkier och politisk makt.

Det är därför svårt att säga om auktoritära praktiker i grunden är kristna. De kan ha en betydligt äldre politisk historia men förts vidare genom kristna traditioner.

När härskarna började bekänna sig till Kristus fortsatte de samtidigt att härska, kriga, straffa och exploatera som förut. Hur makten utövades ändrades inte i sak. Det som ändrades var att maktens män enklare kunde framställa den ordning de ville ha som rättmätig. Rentav helig.

Gudomlig imperialism och heligt slaveri

Kolonialiseringen, som började på 1400-talet, motiverades i hög grad med kristna tolkningar. Under den europeiska expansionen var påvliga bullor en del av den religiösa och juridiska föreställningsvärld som rättfärdigade kristna makters anspråk på icke-kristnas mark.

Bullorna gav europeiska härskare religiöst stöd för att dominera andra folks territorier och lägga dem under kristet herravälde.

Vatikanen konstaterade 2023 att dessa bullor inte erkände urfolkens lika värdighet och rättigheter och att deras innehåll användes av kolonialmakter för att rättfärdiga övergrepp mot urfolk. Katolska kyrkan tar samtidigt avstånd från den så kallade upptäcktsdoktrinen och säger att den aldrig varit en del av kyrkans lära.

Den rasbaserade slavhandeln försvarades också med Bibeln. Ett av de tydligaste exemplen är hur berättelsen om Noa och Kanaan i Första Moseboken 9:20–27 kom att tolkas.

Efter att ha räddat mänskligheten planterar Noa en vingård, dricker sig stupfull och blir liggande naken i sitt tält. Hans son Ham ser honom och berättar om faderns nakna blygd för sina bröder. När Noa vaknar, fortfarande full, och inser vad som har hänt, förbannar han Hams son Kanaan: “En trälars träl skall han vara åt sina bröder.”

Texten förklarar inte varför straffet hoppar över en generation. Kanaan har inte gjort något, knappt Ham heller. Den rimligaste läsningen är att Noa är full och förvirrad och skämmer ut sig flera gånger om – som en varning för supande.

Ändå blev texten ett argument för rasbaserat slaveri. Det krävde flera tolkningssteg som egentligen saknar stöd: att Ham blev afrikanernas stamfader för att det står på ett annat ställe att han flyttade söderut, att det Noa säger på fyllan är Guds vilja och att förbannelsen som han kastar mot Kanaan ska ärvas.

Slaveriförespråkare hänvisade också till andra bibeltexter, som uppmaningar om att slavar skulle lyda sina herrar. Men de handlar inte om slavhandel, utan om skuldslavar och krigsfångar.

Samtidigt bortsåg de från texter som kunde användas mot slaveriet. I Andra Moseboken 21:16 står det: “Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom.”

Enskilda verser i Bibeln bör man dock vara försiktig med. Texterna är av så pass olika karaktär och har skrivits under vitt skilda omständigheter. Vissa texter är poesi, andra är obsoleta lagtexter och ytterligare några är subjektiva erfarenheter av Gud, präglade av specifika livssituationer.

Mycket går inte att tolka lösryckt som ofta görs av både Bibelns anhängare och kritiker. Däremot finns vissa berättelser och teman som är bärande för kristendomen och som därför fungerar som tolkningsnycklar för andra texter.

En sådan berättelse är uttåget ur Egypten – berättelsen om befrielsen från slaveriet, som lade grunden för de abrahamitiska religionerna. Mose gör upp med den egyptiske kungen Faraos bild att vissa är födda till slavar, genom att säga att inte bara Farao utan alla människor är födda till Guds avbild.

Gud delar på havet och låter slavfolket, israeliterna, gå, men dränker maktens soldater som försöker fånga in dem. I Filemonbrevet skriver Paulus att en förrymd slav ska tas emot: “Inte längre som en slav utan som en älskad broder.”

En censurerad bibel till slavarna

Ett närmast övertydligt exempel på hur man valde bland texterna är boken Select Parts of the Holy Bible, for the Use of the Negro Slaves, in the British West-India Islands (1807). Den gavs till förslavade människor i brittiska kolonier och kom att kallas The Slave Bible.

Omkring 90 procent av Gamla testamentet och hälften av Nya testamentet saknades. Texter som kunde ge stöd för frihet och motstånd togs bort. Uttåget ur Egypten försvann, liksom Galaterbrevet 3:28 om jämlikhet, Jeremia 22:13 om orättvisa löner och Andra Moseboken 21:16 om dödsstraffet för slaveri.

Däremot behölls Efesierbrevet 6:5: “Ni slavar, lyd era jordiska herrar med respekt och fruktan och av uppriktigt hjärta, som ni lyder Kristus.”

Det var alltså inte bara en fråga om hur Bibeln tolkades. Själva urvalet av vilka delar de förslavade fick läsa anpassades till det system som skulle försvaras.

Samtidigt använde de förslavade själva och abolitionister – de som kämpade för ett slaveriförbud – den ocensurerade Bibeln för att argumentera för befrielse. Kristna texter och föreställningar användes alltså både för att legitimera slaveriet och för att bekämpa det.

På samma sätt har Bibeln använts för sina motsatser i snart 2 000 år. Därför måste vi hela tiden ställa oss frågorna om vem som tolkar, hur institutioner ger vissa tolkningar makt och vilka intressen religionen får tjäna.

Men islam då?

I dagens Sverige är det islam som har gjorts till en central fråga och pekas ut som ett problem för demokratin. Demokratin är på tillbakagång i världen och inte minst i USA – ett land som styrs av den radikaliserade amerikanska högern kring Trump och instrumentaliserar kristendom, inte islam.

Utvecklingen är oroande. Att politiker utger sig för att representera det allra heligaste och samtidigt pekar ut en religiös minoritet som ett samhällsproblem är inget nytt, men är i sig ett auktoritärt drag som försvagar demokratin.

Frågan som behöver ställas är därför större än att bara avfärda alla former av religiositet i politiken: Vilka idéer, institutioner och politiska rörelser bidrar faktiskt till den auktoritära utvecklingen? Och vilka kämpar emot?

Det går knappast att förstå västvärldens moderna våldshistoria utan att granska kristendomens roll.

Framväxten av dagens radikalhöger är en del av den historien. Von Malmborg visar att relationen mellan kristna traditioner och radikalhögern går betydligt djupare än politikers bruk av kristna symboler och tal om att de försvarar “kristna värderingar”.

Han pekar på flera delar av det kristna arvet som har påverkat högerradikal politik: föreställningen om en enda sanning och en utvald ledare, karismatisk retorik, behovet av fiender, utpekandet av kättare, uteslutning ur gemenskapen och kontroll över hur människor lever sina liv.

Särskilt viktigt, menar han, är vad institutionaliserade kyrkor faktiskt har gjort. En bibeltext får ingen politisk betydelse i sig, utan först när människor och institutioner tolkar den, omsätter den i praktik och ger den makt.

Här finns en kausalitet. Vissa kristna traditioner har fört vidare och utvecklat idéer, retoriska former och praktiker som används av dagens radikalhöger. Det är ett viktigt vetenskapligt fynd.

Men sådana samband misstolkas lätt i den offentliga debatten. Forskningen kan handla om specifika teologier, institutioner, praktiker och historiska samband. Men i debatten blir det snabbt religionen i sig som får förklara allt.

Kalvinism, puritanism, institutionaliserade kyrkor och amerikansk kristen fundamentalism blir lätt till “kristendomen”. Därmed klumpas kristna som bekämpar dessa praktiker ihop med de rörelser de själva motsätter sig.

Det är samma sak som länge har hänt med islam.

Politiska rörelser, historiska konflikter, koloniala trauman, väpnat motstånd mot imperialism, staters intressen och specifika teologiska tolkningar har gång på gång kokats ned till islam i sig som problem eller hot.

I dag anses frågor som “vad anser islam om kvinnor” vara rimliga trots att de saknar svar. Islam kan inte tycka något. Den är ingen varelse eller en enhetlig aktör med en vilja eller åsikt, utan en religion som över en miljard människor identifierar sig med och tolkar på radikalt olika sätt.

Muslimer lyfter fram olika delar av texterna, lyssnar på olika auktoriteter och lever i vitt skilda sammanhang. De skapar mening av sin tro där de befinner sig.

En religion kan användas för att rättfärdiga kvinnors underordning och frigörelse, våld och fredsarbete, slaveri och slaveriförbud.

Frågan “vad anser islam” saknar därför svar av samma skäl som “vad anser kristendomen”. Det finns ingen som kan tala för religionen som helhet. Det är enskilda individer och institutioner som tolkar den, med mer eller mindre välgrundade argument.

Ändå pekas islam gång på gång ut som förklaring till radikalisering och demokratiproblem. Ett vanligt svar från antirasister och minoritetsorganisationer är att peka på att kristna kyrkor och teologier har legitimerat kolonialism, slaveri och förföljelse och varit “värre”.

Det är förvisso helt korrekt, och historien har också format de miljöer där senare politiska motrörelser växte fram. Europeisk kolonialism blev exempelvis en viktig bakgrund till delar av den moderna våldsamma islamismen. Medan europeisk antisemitism, pogromer och förföljelse bidrog till framväxten av våldsamma judiska nationalistiska rörelser.

Det är relevant. Men om vi endast skiftar vilken religion som pekas ut har vi behållit samma analysfel. Då riskerar vi att göra religionen som helhet till förklaring och missa vilka teologiska tolkningar, religiösa aktörer, institutioner och makthavare som faktiskt driver utvecklingen.

Kristendom och islam börjar då framstå som sammanhållna politiska aktörer med varsin kärna. Som att det gick att väga dem mot varandra och avgöra vilken religion som är mest auktoritär i sig. Det går inte.

Det är makten som ska granskas

Auktoritarism är inte en egenskap hos någon religion som helhet. Det är en maktteknik som kan finnas i specifika institutioner, hos vissa ledare och inom vissa tolkningstraditioner. En egenskap som kommer med makt helt enkelt, oavsett hur makten legitimeras. Inom alla religioner finns rörelser och grupper som är starkt auktoritära och de som är motsatsen.

I stället för att göra religionen till problemet behöver vi förstå hur makten kan verka genom religionen. På samma sätt kan den verka genom staten, vetenskapliga institutioner, ekonomiska system, nationella myter, ideologier, folkrörelser, partier, skolor och medier.

Frågan är inte om dessa institutioner, system och tryckpressar är onda i sig. Utan hur hierarkier använder dem för sina syften.

Religion är ett av många språk som makten kan använda för att legitimera sitt missbruk. Det betyder inte att religiösa politiker eller praktiker ska granskas mindre. Tvärtom blir frågorna mer krävande.

Fråga inte vilken religion som är det största problemet. Fråga i stället hur det går till när maktmissbruk uppstår.

Vilka metoder har kyrkor själva utvecklat för att kontrollera människor? Vilka praktiker har de tagit upp från imperier, furstar, kolonialmakter, patriarkala ordningar och ekonomiska eliter? Och hur har religion och politisk makt format varandra?

När tron gör motstånd

Kristendomens historia rymmer också en annan rörelse än den jag beskrivit här. Fredskyrkor, slavmotståndare, svart teologi, palestinsk teologi, feministisk teologi och queer teologi har alla läst samma tradition från de förtrycktas sida och vänt det religiösa språket mot dem som gör anspråk på makten.

Jesus och Johannes döparen gjorde själva något liknande och det kostade dem livet. Jesus avrättades på ett kors och Johannes fick sitt huvud på ett fat.

Själv hämtar jag stor inspiration från befrielseteologin och de befrielseteologer som beskriver maktens försök att lägga beslag på Gud som en form av avgudadyrkan. När härskaren, nationen eller imperiet gör anspråk på Guds auktoritet är det ett sätt för människor att sätta sig på Guds plats.

Det är också därför religiösa traditioner kan bli så obekväma för makten. De innehåller berättelser som kan användas för att kräva lydnad. Men också berättelser om slavar som går fria, profeter som trotsar kungar, och människor som vägrar böja sig.

Om en Gud som hör de förtrycktas rop och hårda fördömanden av religiösa auktoriteter som använder sin ställning för status och kontroll och för att lägga bördor på andra.

I Matteus 23 går Jesus till angrepp mot de religiösa makthavarna i sin tid för att de söker status och hedersplatser, kräver sådant av andra som de själva inte lever efter och lägger stor vikt vid religiösa regler samtidigt som de försummar “rättvisa, barmhärtighet och trohet”.

Han anklagar dem också för att visa fromhet utåt medan de drivs av egen vinning, att de är fina på utsidan, som vitkalkade gravar, men på insidan fulla av död och förruttnelse. Till sist frågar han hur de ska kunna “undgå att dömas till helvetet”.

Den religiösa traditionen innehåller med andra ord också stenhård kritik av den som använder det heliga för att befästa sin egen makt.

Det heliga kan stjälas av makten. Men det kan också tas tillbaka.

Föreställ dig att du befinner dig i ditt hem. Den plats som definierar dig mer än något annat. Det är din trygghet och ditt skydd mot en osäker omvärld. Sedan tittar du ut genom fönstret. Plötsligt ser du hur en stor våg tornar upp sig vid horisonten.

Du inser att en enorm vattenmassa är på väg rakt mot dig och drar snabbt slutsatsen att vågen kommer att skölja bort allt. När den når ditt hem kommer du att drunkna.

Blir du rädd? Skräckslagen? Vad känner du inför vågen som hotar?

Jag skriver den här texten – för att använda mediernas eget språk – i kölvattnet av rapporteringen kring händelserna vid Ceuta i Nordafrika i slutet av juli och början av augusti 2026.

I samtliga stora dagstidningar liksom i public service har ”migrantvåg”, ”migrationsvåg” och ”migrationsström” varit de dominerande begreppen för att beskriva händelserna vid gränsen mellan den spanska exklaven Ceuta och Marocko.

SVT:s samlingstagg för sina artiklar och inslag om situationen är “Migrationsströmmar till Ceuta”. I deras rapportering används också begreppet “migrantvåg”. Även Dagens Nyheter använder ordet strömmar. Sveriges Radio väljer i stället stormen och beskriver det som att en sådan har dragit in över den spanska gränsen det senaste dygnet.

I ett inslag från P3 den 10 augusti pratar nyhetsankaret om “anstormningen” av migranter. Det sägs i en kontext där Jimmie Åkesson (SD) drygt en vecka tidigare, den 31 juli, hävdat att det rör sig om en “invasion”.

De här begreppen är metaforer, det vill säga bilder för att beskriva någonting. Att medier använder metaforer är ingenting nytt. Det som sticker ut är vilka metaforer som används. Just föreställningar om migranter som vågor, strömmar och anstormningar har länge varit frekventa i högerextrema miljöer.

Sett ur ett människorättsperspektiv är denna användning djupt problematisk.

När utseendet blir ett ”avvikande beteende”

Som jurist i mänskliga rättigheter möter jag dagligen konsekvenserna av ett avhumaniserande språk och en rasistisk diskurs. Jag får på nära håll ta del av berättelser från människor, både barn och vuxna, som trakasseras på grund av sin etnicitet, diskrimineras för att de är muslimer eller särbehandlas av polis och myndigheter på grund av sitt ”utländska” utseende.

Dagens Nyheters fotojournalist Alexander Mahmoud, eller Saša som han kallas, beskrev tidigare i augusti hur det kan gå till och hur det drabbar honom. Han stoppas återkommande av polisen i sin vardag, utan någon uppenbar anledning.

När en civilpolis i en t-shirt med en dödskalle på bad honom legitimera sig medan han stod i sin egen trädgård, registrerades inte ens händelsen. Det ska göras enligt polislagen. Polisen sade att han hade ett avvikande beteende.

Metaforer och bildspråk är kraftfulla och effektiva verktyg som vi använder för att förstå och skapa vår omvärld. På så sätt är metaforer hjälpsamma: komplexa situationer och teorier blir lättare att förstå och ta till sig.

Men metaforer kan också avhumanisera människor och reproducera diskurser – sätt att se på världen och människor – som inte är förenliga med alla människors lika värde och de mänskliga fri- och rättigheterna. Samtidigt förändras de metaforer vi använder om människor över tid och under inflytande av rådande politik.

En av dem som forskat om detta är Otto Santa Ana, professor emeritus i lingvistik vid University of California, UCLA. Redan i slutet av 1990-talet studerade han hur en avhumaniserande bild av ”migranten” skapades och reproduceras i amerikansk medierapportering.

Ana har kartlagt hur nationen å ena sidan framställs som ett ”hem” eller ”hus”. Nation as House kallar han det. Migranter framställs å andra sidan som djur, strömmar eller vågor, ogräs eller en armé som hotar hemmet.

En av Anas viktigaste beskrivningar handlar om de associationer som metaforer och bildspråk väcker. När nationen beskrivs som ett ”hem” följer hemmets positiva associationer med: trygghet, tillhörighet och skydd mot omvärlden.

På samma sätt förs de negativa associationerna med ”ström”, “våg” och “storm” över på migranter: farligt vatten som kan dra oss ut till havs eller en vattenmassa som riskerar att skölja över och dränka både oss och vårt hem.

Ordet “invasion” målar i stället upp bilden av en attack utifrån – av människor som inte bara korsar en gräns utan hotar vår trygghet. I den retorik där migration och islam påstås vara en del av ett civilisationskrig blir unga män angripare som tränger in i vårt hem.

Det rasistiska språkets konsekvenser

Ur ett människorättsperspektiv finns flera allvarliga problem med att använda naturfenomen eller krigsspråk som metaforer för migranter.

Det första, och allvarligaste, är avhumaniseringen. När människor i utsatthet beskrivs som en ansiktslös våg, eller med ord som antyder att de ingår i en armé, försvinner individen bakom massan.

Den typen av avhumanisering får både psykologiska och reella konsekvenser. När människor genom metaforer framställs som ett hot mot vår egen trygghet börjar vi också uppfatta dem som det och fattar beslut därefter. Det blir lättare att motivera hårda politiska beslut när människan inte längre framträder som en människa, utan som en droppe i en hotande vattenmassa.

Det andra problemet är att den här användningen av metaforer reproducerar en rasistisk diskurs.

En rasistisk diskurs – ett rasistiskt sätt att tala om och förstå människor – bidrar till att befästa rasistiska strukturer och föreställningar.

Det rasistiska språkbruket drabbar utomeuropéer och icke-vita, ofta i ekonomisk utsatthet. Jag möter det i mitt arbete, och det bekräftas av forskning. Detta behandlas bland annat återkommande hos Mångkulturellt centrum.

Det är samma slags misstänkliggörande som fotojournalisten Alexander Mahmoud beskriver när polisen menar att han uppvisar ett avvikande beteende.

Det tredje problemet handlar om tillgången till mänskliga fri- och rättigheter. De rättigheterna gäller oss alla – Bosse i Staffanstorp, River i San Diego och Youssef som har simmat från Tétouan i Marocko till Ceuta i Spanien.

Migranters tillgång till sina fri- och rättigheter är redan hårt begränsad, inte minst genom EU:s nya migrationspakt, som började tillämpas den 12 juni 2026.

Människorättsjurister har larmat om att det nya regelverket innebär stora inskränkningar i migranters fri- och rättigheter. När medier reproducerar en avhumaniserande bild och rasistisk retorik om migranter bidrar det till ett rasistiskt samtalsklimat och en rasistisk politik.

Den politiken kan i sin tur, som vi redan har sett med migrationspakten, ta sig uttryck i rasistisk lagstiftning som ytterligare urholkar migranters tillgång till mänskliga fri- och rättigheter.

Medierna ifrågasätter människovärdet

Samtidigt som mediernas språkbruk legitimerar en hårdare politik ges andra röster mindre utrymme, eftersom medierna är en del av samma maktstruktur som den ska granska. Medieforskning har också visat att utrikesrapporteringen påverkas av den egna regeringens linje. Det kan styra vilka perspektiv som får plats och hur händelser beskrivs, vilket påverkar mediernas oberoende.

Kanske blir det särskilt tydligt under veckorna före valet den 13 september. Medier spelar en viktig roll för hur det offentliga samtalet formas. Kritisk, oberoende och objektiv nyhetsrapportering är en av demokratins kontrollfunktioner.

Mot bakgrund av det som utspelade sig i Ceuta under högsommaren hade jag därför önskat ett annat språkbruk.

Man hade till exempel kunnat tala om ”händelserna i Ceuta” eller ”den nuvarande gränssituationen i Ceuta”. Och om man vill göra en poäng av hur ordval påverkar vår syn på människor: ”Migranttragedin i Ceuta”.

Jag vill tro att den sistnämnda benämningen hade väckt en helt annan empati för de tusentals migranter som simmade över Medelhavet än den rapportering vi nu har sett.

Vad händer med en människa när hennes människovärde ifrågasätts på det här sättet? Och vad säger det om oss som samhälle att vi tillåter det? Jag vill därför vänligen men bestämt påminna om ordets makt – och vilka konsekvenser det får för människor och för samhället i stort.

Metaforer kan avhumanisera. Men vi kan också använda språket för motsatsen: för att mänskliggöra. Mänskliggörandet är nödvändigt för att möjliggöra de mänskliga fri- och rättigheterna. För alla.

Läs också:

För tre år sedan stötte jag på det förhatliga antimuslimska våldet. Inte första gången, långt ifrån sista. Men händelsen stack ut. I alla fall i mitt medvetande. Den riktades mot någon annan, en annan kropp. Jag var för en stund blott en åskådar…

Read more

Ett och ett halvt år har gått och Azizas syster väntar fortfarande på svar. För henne ligger Aziza fortfarande kvar inne i skolan i Örebro. Ingen räddar henne. Trots att hon bara är fem meter från utgången. Trots att poliser når fram till henne när hon fortfarande lever.

Azizas syster är en av de anhöriga som bemöts avvisande av både polisen och regeringen.

Vem får vara brottsoffer i Sverige?

Read more

En rasistisk etnonationalist, en anti-muslimsk aktivist, en frikyrkopastor som läser Mellanösternpolitik som profetia och en liberal partistrateg kan ha helt olika utgångspunkter för sitt stöd för Israel.

För etnonationalisten handlar det om nationell och etnisk identitet, där judar betraktas som ett folk som hör hemma någon annanstans. Den anti-muslimska aktivisten ser Israel som en allierad i en civilisationskamp mot islam, där israeler tar riskerna och skulden på marken medan väst står för vapen, pengar och politiskt stöd. För pastorn blir nationalstaten Israel en del av en profetias fullbordan. Partistrategen ser en geopolitisk position, en ideologisk markör och möjliga röster.

Motiven spretar kraftigt, men ändå kan de samlas i samma okritiskt Israelvänliga politik. Judar får olika roller i dessa föreställningsvärldar, men förblir i alla dessa fall ett medel för politiska, religiösa eller strategiska mål som inte är deras egna.

Read more

Religionens roll i politiken stärks och demokratin är på tillbakagång i världen. Det beskriver kyrkohistorikern Joel Halldorf i boken Makten och det heliga (2026). Samtidigt har kristna företrädare börjat syna hur den populistiska radikalhögern hänvisar till kristna värderingar och kristen kultur för att legitimera en politik som många bedömare beskriver som inhuman och skadlig för demokratin.

Påve Leo XIV har återkommande fördömt politik från högerkristna i USA som han menar bygger på fördomar, fanatism och aggression. Som exempel har han gett Trumpadministrationens massdeportationer, bombningar av påstådda knarkbåtar och kriget mot Iran, som krigsminister Hegseth benämnt som ett modernt korståg.

I Sverige har teologer och företrädare för Svenska kyrkan, Sveriges katolska kyrka, Pingstkyrkan och Equmeniakyrkan kritiserat Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas hänvisning till kristna värderingar som grund för Tidöpartiernas restriktiva migrationspolitik. De menar att en politik som bygger på hat och polarisering är oförenlig med kristendomens budskap om kärlek och tolerans.

Kritiken från de katolska och protestantiska företrädarna ligger i linje med huvudspåret i den internationella forskningen. Där hävdas det att kristendomen och radikalhögern är oförenliga rivaler, inte minst i synen på människor. Kristna teologer och forskare i Europa anser att radikalhögern kidnappar kristendomen som politiskt verktyg för att vinna stöd för populistiska idéer.

Men den kritiken vilar ofta på outtalade antaganden om hur religion fungerar. Med utgångspunkt i min egen forskning vill jag hävda att den populistiska radikalhögern i själva verket hämtar språk, symboler och strategier från olika kristna teologier och praktiker för att styra människor och samhällen.

Read more

Christopher Nolans omtalade storfilm The Odyssey, med en budget på över 2,6 miljarder kronor, handlar om krig, flykt och hemlängtan. Nolan har delvis förlagt inspelningen till det av Marocko ockuperade Västsahara.

En stor del av västsaharierna flydde under den marockanska invasionen 1975 och lever i dag i flyktingläger i Algeriet. De har i 50 år väntat på ett slut på Marockos ockupation, förföljelse och förtryck – och på att få återvända till ett fritt hemland.

En av dem är Mohamed Sleiman Labat, västsaharisk filmskapare, bildkonstnär och skribent. Han är född och uppvuxen i flyktinglägren i sydvästra Algeriet, där han driver det lilla konstcentret Motif Art Studio i Smara-lägret.

– Jag föddes i ett flyktingläger och har därför aldrig kunnat – och kan fortfarande inte – resa till eller leva i Västsahara, säger han.

På de fördrivnas ockuperade mark väljer Nolan att spela in en film om just längtan efter att återvända hem.

Västsahariernas okända Odyssey

Read more

Valet 2010. Jag har precis fyllt 18 år, min första riktiga valrörelse. I Linköping har vi i månader samlats för att skramla nycklar. Symboliken bakom den aktionen är att visa att vi antifascister stänger er ute. Vi går hem från demonstrationerna. Hesa och möra.

En bekant kastar ett ägg på Jimmie Åkesson. Det kan räknas som ofredande. Vi tänker inte så då. Vi känner oss själva angripna och höjer knytnävarna.

Read more

Den verkliga berättelsen börjar när krigshjälten försöker leva vidare och upptäcker att han inte längre är samma människa. Odysseus längtar inte efter nästa seger. Han vill bara hem.

Read more

Jacob, du gjorde dina första minuter i VM i år. Innerligt grattis. Känslan av att ta på sig målvaktshandskarna i USA är mäktig. Jag vet, för mitt första VM var också i USA – för 23 år sedan, då jag var tredjemålvakt. Vi tog oss hela vägen till final och jag minns den resan med glädje och värme.

När vi eskorterades i svenskt luftrum och möttes av det enorma jublet i Kungsträdgården fanns inga tankar på att vi just hade bidragit till att avleda uppmärksamheten från Irakkriget.

Read more

Valåret 2026 är en mörk historia. Retoriska grepp som ”vi och dom” har återkommit i debatten, ressentimentet och retributivismen frodas och rasistiska tankefigurer luftas ogenerat. 2026 är året med tonårsutvisningar och införandet av medborgarskapstester.

Angiverlagen som tvingar myndigheter att lämna uppgifter om utvisningshotade människor införs, det byggs fängelser för barn och läggs förslag om att begränsa vuxna kvinnors autonomi genom att införa slöjförbud på allmän plats.

Det görs skillnad på människor och människor. Mest avslöjande för den människosyn som utgör fundamentet i Tidöregeringens politik är den märkliga oron för att det ”föds för få svenska barn”.

Read more

Inom islamisk eskatologi är as-Sirāt den bro vi människor måste vandra över helvetet för att nå fram till paradiset. Tunnare än ett hårstrå, vassare än ett svärd. De rättfärdiga passerar, medan de orättfärdiga faller.

Jag brukar aldrig sitta kvar när eftertexterna börjar rulla, men när Óliver Laxes film tar slut gör jag det. En kollektiv tyngd har infunnit sig i biosalongen, en lagerlokal i ett av Dubais industriområden.

Det är som att vi alla just försökt korsa as-Sirāt, utan att nå fram. Förstummade har vi lämnats fastnaglade i mörkret, medan Kangding Rays trancemusik fortsätter att pulsera ut och skapa ångest.

Bron över helvetet börjar på en rejvfest i Marockos öken, där högtalarstackar staplas på varandra och sladdar dras genom sanden, innan basen sätter kropparna i rörelse. Under lång tid är det ingen dialog, som om ord vore för begränsande för denna oas där världen utanför inte existerar.

Vi befinner oss i ett alternativt universum där människors tidigare liv och status inte spelar någon roll för dem som har sökt sig hit. Det är deras ärr, de synliga och de osynliga, som förenar dem.

In i denna miljö kliver Luis med sin tioårige son Esteban och gatuhunden Pippa. En korpulent pappa från Spanien på jakt efter sin dotter Mar, som ingen har hört av på månader.

När militären skingrar festen ställs Luis inför ett val. Att vända om till ingenting, eller att fortsätta sökandet genom att försöka slå följe med en grupp inbitna rejvare som trotsar soldaternas order och ger sig av ut i öknen. Ett ödesval mellan ett liv med sin dotter, eller det slags liv som återstår utan henne.

Det enda vi får veta är att tredje världskriget har brutit ut och att världen ligger i spillror. Om kriget är reellt eller bildligt spelar ingen roll.

Prövningarna knyter långsamt ihop den lilla gruppen som flyr vidare. Krig lämnar inget utrymme till egennyttan och de tvingas dela på allt. För överlevnad upplöses gränsen mellan ditt och mitt. Mellan dig och mig.

Pappa Luis bil är inte byggd för ökenterräng, precis som människorna inte är byggda för krig. Han ser inte hur han ska kunna balansera fram på den smala kanten som leder upp i bergen med sonen och hunden. Men han kör ändå.

Allt eftersom historien fortsätter skiftar den fokus. Letandet efter Luis dotter tar allt mindre plats. Mardrömmen om att förlora ett barn relativiseras i takt med att det framgår att vi alla dansar en dödsdans på skiljelinjen mellan det vi tar för givet och det vi aldrig kunnat föreställa oss.

I en scen monterar Jade, en av rejvarna, ihop en kasserad högtalare. Luis förstår inte musiken. För honom är den bara oljud. Jade lägger hans hand på den spruckna trumman för att han ska känna vibrationerna. Hon säger att den aldrig ger ifrån sig samma ljud och att man aldrig kan veta om detta är det sista ljudet den någonsin gör innan den sprängs.

Som det är med högtalaren, är det underförstått med allting. När som helst kan man falla från helvetesbron.

Sirāt är en hänsynslös film, som inte bryr sig om att förmildra. Likgiltig mot känslorna den producerats för att framkalla och gränslös i sitt sätt att göra det.

Det är en berättelse som man genomlider, snarare än bevittnar. Hur det går för karaktärerna är sekundärt. När det blir mörkt har inget besvarats, samtidigt som frågorna blivit fler. Kanske är det därför jag sitter kvar, därför som filmen fortsätter ställa frågor till mig långt efter den har tagit slut.

Den konstanta dikotomiska dansen mellan liv och död är en frågeställning i sig. Vilket är egentligen det största priset för rejvarna, att få leva eller att få dö? Finns paradiset i döden och helvetet i livet? Krävs förintelse för att de ska uppnå frigörelse?

Filmen finns också i verklighetens horisont, för det parallella universumet på duken speglas av den splittrade illusionen utanför biosalongen, där ett krig har brutit ut på det som sagts vara världens tryggaste plats.

Vi har alla börjat vandra på as-Sirāt.

Sirāt (2025)

Betyg. Fyra Gaddar
Regi. Óliver Laxe
Foto. Mauro Herce
Genre. Drama
Land. Spanien/Frankrike
Speltid. 120 min
Åldersgräns. 15 år

Det är gudstjänst i Filadelfiakyrkan i januari 1939, några månader efter Novemberpogromerna. Pingströrelsen har etablerats i Sverige under ledning av Lewi Pethrus. Han har vuxit till ett av de största namnen i svensk kristenhet och en viktig intellektuell röst även utanför de kristna leden.

Han är mannen som inte bara grundar ett samfund, fyller kyrkan i mångtusental varje söndag, utan som senare också ska medverka till grundandet av Kristen demokratisk samling, det parti som i dag heter Kristdemokraterna.

Nu står han inför församlingen i den enorma gudstjänstlokalen, 3 500 personer har samlats på Rörstrandsgatan. Som en vanlig söndag.

Redan före pogromerna, i juni 1938, har Svenska morgonbladet skrivit om utvecklingen i Tyskland. Rubriken på förstasidan löd: ”Fem miljoner judar hotas av katastrof”. När hösten kom beskrev man utvecklingen som ”vansinnig judehets i hela Tyskland.”

Read more

Jag kom till Sverige som flykting från Bosnien 1993. Den första plats jag togs till var en militärbyggnad i Uddevalla. Jag upplevde inte mycket svenskhet i lägret. Det var bara vi från Bosnien med PTSD. En blandning av människor från alla delar av landet. Det kändes som om vi kom från helt olika kulturer. Samma folk, fullständiga främlingar.

Mina kusiner hade också kommit som flyktingar och var placerade i Trollhättan. En vinterdag bestämde jag mig för att hälsa på dem. Det snöade och de enda skor jag hade var fejk-Converse med hål i sulorna.

Jag kom fram till den där mysiga lilla staden med en adress i handen. Det visade sig vara en postbox. Gud, vad jag kände mig som en dum liten flykting, vilse på stadens vackra gator.

Read more

Det svenska samtalet om muslimer utgår nästan aldrig från muslimer som politiska subjekt. När muslimer vill uppträda som rättighetsbärande grupp reduceras de till enskilda stökiga individer. När de däremot begär att få betraktas som individer, med olika liv och olika uppfattningar, görs de till ett misstänkt åsiktskollektiv.

Read more

Invasionen av Afghanistan 2001 motiverades med afghanska kvinnors rättigheter. Bombplanen bar feminismens emblem. Organisationen Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, RAWA, som uttryckligen motsatte sig bombningarna och ville tala för sig själva, raderades ur berättelsen. De passade inte in i bilden av det passiva offret som behöver räddas utifrån.

Decennier senare hörs i stället röster som Liberalernas partiledare Simona Mohamssons, som bekräftar att slöjan är det värsta förtrycket och att en återgång till en auktoritär monarki i Iran, mot allt förnuft, ska befria kvinnor, eftersom problemet ju sägs vara just slöjan.

Tänkaren Frantz Fanon identifierade mönstret redan på 50-talet. I sina texter om Algeriet visade han hur kolonialmakten vapeniserade kvinnans frigörelse. Den franska armén anordnade offentliga ceremonier där algeriska kvinnor fick lyfta av sig sin slöja inför kameror och publik, gester som skulle bevisa att de valde “frihet”, som gjordes synonymt med franskhet.

Den aktuella författaren Shahed Ezaydi påminner om hur kolonialmakten spred affischer med budskap som N’ētes-vous donc pas jolie? Dévoilez-vous! (Är du inte vacker? Ta av dig slöjan!) för att få det att framstå som om kvinnorna valde frihet – framför islam.

Read more

I november 2023 publicerade konstnären och programledaren Stina Wollter en kritisk text om mediernas Gazarapportering i sina Instagramhändelser. Hon menade att svenska medier inte rapporterade symmetriskt om Israel och Palestina och gjorde en rad påståenden om Israel. Därefter följde ett av det senaste decenniets mest intensiva svenska mediedrev mot en enskild person, med artiklar i såväl stora som små tidningar.

Hon kallades “tjej-Hitler” på Svenska Dagbladets ledarsida och porträtterades som en antisemit och spridare av grovt judehat på Dagens Nyheters ledarsida. Svenska Dagbladets utspel fälldes senare i Mediernas etiknämnd, som bedömde att Wollter utsattes “för en oförsvarlig publicitetsskada”.

I de flesta av publiceringarna fick läsaren inte se den Instagramhändelse som drevet utgick ifrån. Wollter kritiserades dessutom för påståenden som hon aldrig hade uttryckt. En skribent hävdade att hon skulle ha skrivit att den 7 oktober 2023 aldrig hade ägt rum. En annan anklagade henne för att säga att det i själva verket var Israel som dödade ungdomarna den 7 oktober.

Det skrev inte Wollter.

I stället för att redovisa Wollters text började påståenden vandra mellan skribenter och redaktioner likt en urspårad visklek. Samtidigt skedde det omvända: sådant som hon hade skrivit och som gick att belägga, beskrevs som lögner och konspirationsteorier.

Medieforskaren Mia-Marie Hammarlin har i boken I stormens öga (2015) förklarat mekanismerna bakom mediedrev och begreppet ”nyhetssägen” – en hybrid mellan nyhet och sägen. Begreppet innebär att uppgifter förs vidare mellan skribenter och redaktioner utan att ursprung och sanningshalt kontrolleras. I praktiken är det en form av ryktesspridning. Risken för att en nyhetssägen får fäste ökar när den först har getts auktoritet genom publicering i en rikstäckande morgontidning.

“Mer dramatiskt formulerat skulle man kunna säga att journalistiken understundom upphör att använda de källkritiska verktygen och i stället materialiserar dem”, skriver Hammarlin.

Nästan två år efter Wollters Instagramhändelse, i september 2025, samlades en grupp judar för en tyst manifestation på Nybrogatan i Stockholm. Polisen beskrev sammankomsten som lugn. Vid platsen ligger det judiska kulturhuset Bajit och judiska Hillelskolan. Manifestationen hölls utanför skoltid, mellan 17.30 och 19.30, och riktades mot att en tidigare soldat i den israeliska armén, IDF, föreläste på Bajit.

Demonstranterna höll upp skyltar med budskapen “Alla barn är lika värda” och “IDF soldiers = war criminals” (krigsförbrytare).

Read more

”Finns det något du ångrar?” frågade jag personen framför mig, som bara hade några månader kvar i livet på grund av cancer. Svaret kom snabbt: ”Jag ångrar nog inget jag gjort. Men jag ångrar att jag inte gjorde mer. Som för till exempel Gaza. Det är helt fruktansvärt, det som tillåts ske där.”

Redaktören tyckte att texten blev fin och stark i sin helhet. Men citatet om Gaza måste strykas.

”Vi behöver inte göra den här texten politisk.”

Jag ifrågasatte det och försökte förklara att Gaza inte är mer politiskt än något annat, men det slutade ändå med att citatet ströks. Det är ett av flera exempel på mina erfarenheter som journalist.

En annan gång hamnade jag i en lång mejlutväxling som slutade liknande. Redaktören ville stryka en fjärdedel av min artikel – just den fjärdedel som råkade handla om Gaza.

Även den redaktören tyckte att det blev “för politiskt” att skriva om den svenskpalestinska förälderns känslor och tankar om hur det är att dagligen bevittna Israels våld på barn som ser ut som hens egna.

Jag frågade om de hade resonerat likadant om föräldern hade varit från Ukraina, men det fick jag inget bra svar på.

Jag stod på mig och fick till slut med åtminstone några meningar om Gaza, i den långa texten som handlade om förälderns olika livserfarenheter i övrigt. Men just den erfarenheten, att på distans bevittna massmordet på sitt folk, ansågs problematisk.

Att Israel utreds för folkmord fick jag inte skriva ut, ”Israel” fick över huvud taget inte benämnas. Redaktören ville att det skulle stå ”den humanitära situationen i Gaza” i stället.

Jag försökte förklara varför det är problematiskt att förminska på det sättet, varför det är problematiskt att palestinska känslor och erfarenheter inte får ta plats, men redaktören ville inte lyssna.

Sedan dess har jag inte fått skriva för den tidningen. Jag ifrågasatte och kritiserade väl deras resonemang för mycket, blev kanske för jobbig att samarbeta med.

Jag tänker ofta på exemplen ovan. På hur en människas sista ord inte fick sägas, på känslorna och upplevelserna som inte får uttryckas. Jag tänker på vad det innebär och vad det leder till, eftersom jag har pratat med flera olika journalister och därför vet att mina erfarenheter inte är unika eller en engångsföreteelse.

Vad händer när journalistiken inte förmår benämna verkligheten?

Vem får synas – och hur?

Read more