När jag växte upp hörde jag berättelser om den israeliska ockupationen av min farmor och farfar, som var födda och uppvuxna i södra Libanon. De berättade om israeliska soldater som gjorde räder i människors hem, om barn som levde i ständig rädsla och om dem som fängslades och torterades i det fängelse som de israeliska styrkorna upprättade i vår by 1982.

Som liten tyckte jag att de här historierna lät nästan overkliga. Vi kunde sällan besöka byn, eftersom den syriska ockupationen och alla vägspärrar förvandlade vad som borde ha varit en kort bilresa till timmar av ren utmattning.

Det enda jag förstod av de där vägspärrarna var att de fick min bror att må illa. Jag var helt omedveten om vad de faktiskt representerade.

En dag år 2005 när jag var hemma i Beirut skakade plötsligt hela byggnaden. Fönstren skramlade och ett djupt dån ekade genom kvarteret. Inom loppet av några sekunder hördes skrik från gatorna.

På den tiden fanns inga sociala medier där man kunde kolla vad som hänt, bara rykten som spreds via telefonsamtal och skrämda röster.

Jag frågade mamma och pappa vad det var som pågick, men de svarade inte. Det enda de brydde sig om i det ögonblicket var att försäkra sig om att min bror var i säkerhet i skolan.

Efter en stund fick vi veta att premiärminister Rafic Hariri hade mördats.

Vid den tiden visste jag ingenting om politik eller om Libanons sköra stabilitet. Mina föräldrar diskuterade aldrig sådant inför oss barn. Kanske försökte de skydda oss från världens grymhet.

Samma år lämnade vi Libanon och flyttade till Qatar.

Sommaren 2006 återvände vi till Libanon för första gången. Hela familjen hade samlats för lunch i vår by i syd. Min farfar stod och grillade kött medan alla andra väntade runt bordet.

Då ringde den fasta telefonen och jag skyndade mig att svara. En vän från Beirut var i andra änden och frågade om vi var i säkerhet. Med spänd röst berättade hon att Israel hade börjat bomba broar i södra Libanon.

Jag lade ifrån mig luren, satte på tv:n och gick tillbaka till köket. Som elvaåring betydde ordet ”krig” ingenting för mig.

Kvinnorna i min släkt greps av panik, men min farfar förblev helt oberörd och fortsatte grilla. Lugnt sa han åt alla att inte oroa sig. Att det förmodligen bara skulle pågå i några dagar.

Jag önskar att han hade haft rätt.

De där dagarna blev till veckor. Kriget trappades upp och vi satt fast i syd under konstanta bombanfall.

Det märkliga var att jag inte var rädd. Jag tittade upp mot himlen när missilerna föll. I mina ögon såg de ut som glänsande föremål som skar genom luften.

Min mamma reagerade väldigt annorlunda. Varje gång ett nedslag hördes kastade hon sig över oss för att täcka våra kroppar med sin egen, som om hennes armar ensamma skulle kunna skydda oss från döden.

Min farmor lyssnade uppmärksamt på ljuden. Hon lärde mig att det surrande lätet vi hörde kom från israeliska MK-drönare, som folk kallade ”Um Kamel”. Hon förklarade att de lät annorlunda än stridsflygplanen.

Två veckor gick innan min mamma slutligen sa det som ingen ville erkänna: vi var tvungna att evakuera, annars skulle vi dö där.

Min farfar vägrade lämna. Han hade överlevt krig förut och trodde att även det här skulle ta slut precis som de andra. Vi tvingades åka utan honom.

För första gången började allvaret sjunka in. Insikten om att något fruktansvärt höll på att hända.

Till slut nådde vi Beirut och fick bo i min mosters lägenhet i Ramlet al-Baida. Från balkongen kunde jag se hur himlen över Dahiyeh lystes upp varje gång missilerna slog ner.

Några dagar senare flydde vi igen, den här gången över gränsen till Syrien. Jag hade ingen kamera för att fånga det jag såg, men min hjärna registrerade varje byggnad, varje krater, varje rökpelare.

Vi kom slutligen till Qatar. En kväll när vi såg på nyheterna dök bilder från vår by upp på skärmen. Kameran rörde sig långsamt genom ruinerna av hus vi kände till, och så, under ett kort ögonblick, fick vi se min farfars kropp. Hans hus hade bombats för att han vägrade lämna byn. Han stred inte. Han valde bara att inte lämna sitt hem.

De där fruktansvärda ögonblicken mellan 2005 och 2006 förändrade mig i grunden. Det var då mitt intresse för politik föddes. Jag hade så många frågor om allt, men min pappa vägrade svara på de flesta av dem. Då tyckte jag att han var orättvis. Nu förstår jag att han försökte skydda oss från en verklighet han själv kände till alltför väl.

Men hans undvikande gjorde mig bara ännu mer nyfiken. Jag vände mig till historieböcker, dokumentärer och digitala arkiv i ett försök att förstå allt det jag hade genomlevt.

Varje gång jag tog upp något ifrågasatte min pappa mina källor. Han frågade varifrån informationen kom, vem som hade skrivit den och varför. Det irriterade mig.

I dag förstår jag att han lärde mig något livsviktigt: att fakta väger tyngre än åsikter. En lärdom som till slut formade mitt sätt att närma mig nyheter och ledde mig till journalistiken.

2015 fattade jag ett beslut som skrämde slag på mina föräldrar: jag valde att återvända till Libanon för att fortsätta mina studier. De gjorde sitt yttersta för att övertyga mig om motsatsen, men jag var envis. Jag trodde att min framtid hörde hemma där och att jag innerst inne behövde återknyta kontakten med mina rötter.

Jag hade turen att få bo i olika områden och bli vän med människor från vitt skilda bakgrunder. Även om de erfarenheterna var meningsfulla, tvingade livet där mig också att konfrontera de svåra realiteter som präglas av sekterism och politisk lojalitet. Jag kämpade med att förstå mig på de här mekanismerna och kunde inte se någon framtid för mig själv i ett system som livnär sig på splittring.

Medierna, som är tänkt att hålla makthavarna ansvariga, var tätt sammankopplade med samma politiska partier och deras agendor. Att hitta möjligheter utan de rätta kontakterna var därför nästan omöjligt, oavsett kvalifikationer eller avsikter. Jag blev inte journalist för att tjäna eller putsa på politikers image; det var aldrig min roll.

Till slut flyttade jag till Cypern 2019, precis före likviditetskrisen, för att börja min karriär som redaktör och fotojournalist.

I oktober 2023 kom jag tillbaka till Libanon för att bevaka sammandrabbningarna vid gränsen mellan Hizbollah och Israel. Det som var tänkt att vara vanlig nyhetsrapportering gjorde oss till måltavlor för den israeliska Merkava-stridsvagnen.

Efter en hel dag av bevakning av FN:s fredsbevarande styrka i Libanon (UNIFIL) hörde vi vid femtiden på eftermiddagen bombningar i närheten. Vi förflyttade oss till en öppen plats för att dokumentera det som hände. Vi blev kvar där i ungefär en timme, medan en drönare hela tiden cirkulerade ovanför oss, fullt medveten om vår närvaro och att vi hade kameror.

Sedan attackerades vi helt utan förvarning.

Jag fann mig själv liggandes på marken, oförmögen att röra mig, skrikandes efter hjälp. Min AFP-kollega Dylan sprang fram för att sätta tourniqeter på mina blödande ben, men då besköts vi igen inom loppet av några sekunder, i en så kallad “double-tap”-attack.

Den här gången skadades Dylan och jag lämnades ensam kvar nära ett brinnande fordon. Jag var livrädd för att brinna upp levande, så jag kröp sakta iväg tills en annan journalist kom och drog mig i säkerhet.

Efter två veckor i respirator och otaliga operationer vaknade jag upp i en annan kropp, bärande på förlusten av mitt ben och min nära vän Issam Abdallah, som var journalist för Reuters och dödades i attacken.

Sedan dess har Israel inte gett några svar på varför vi gjordes till måltavlor. Israel fortsätter att döda journalister under förevändning av att de har kopplingar till Hizbollah.

Jag blev journalist för att förstå det våld som jag hörde talas om när jag växte upp, för att ge mening åt en rädsla som en gång saknade tydlig form. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle överleva en israelisk stridsvagnsgranat eller att jag skulle attackeras av samma styrka som har försökt ockupera vårt land sedan 1978.

De berättelser om israelisk ockupation som kändes avlägsna under min barndom är den värld jag rapporterar ifrån nu. Det jag inte kunde förstå när jag var liten är här och fortsätter breda ut sig, omöjligt att skilja från livet självt.

Israel har bombat min by, bränt ner trädet som min farfar planterade året jag föddes och förstört vårt familjehem.

Sättet som jag har burit min förlust på sedan 2023 speglar min farfars lugn när jag berättade för honom att Israel hade börjat bomba. Han reagerade inte då. Jag har lärt mig att göra detsamma.

Vi fortsätter att leva och att finnas till efter allt som har tagits ifrån oss. Efter varje försök att utplåna oss.

Överlevnad är det enda språk som finns kvar.

Läs mer om attacken:

Den palestinska fotojournalisten Fatima Hassouna skrev: ”Jag tänker ofta: Om jag får leva tills jag blir gammal, kommer det att räcka för att göra allt jag vill och allt jag önskar? Och om jag dör, kommer alla mina önskningar att dö med mig?” Hon funderade också på om alla de som dödades i Gaza levde tillräckligt – och om de dog tillräckligt – och kom fram till att:

     Om jag måste dö, vill jag ha en död som 
     ekar. Jag vill varken vara en snabb 
     nyhetsnotis eller bara ett nummer i 
     mängden. Jag vill ha en död som hörs 
     av hela världen, ett avtryck som ristas in 
     för alltid, och eviga bilder som varken 
     tid eller plats kan begrava.

Det blev som i dikten.

Den prisbelönta dokumentären om hennes liv, Put your soul on your hand and walk (2025), som bygger på samtal mellan henne och den fransk-iranska regissören Sepideh Farsi, visades under filmfestivalen i Cannes i maj 2025.

Read more

Den 13 oktober 2023 är Reuters videojournalist Issam Abdallah, 37, på uppdrag i södra Libanon för att rapportera om gränsstriderna som har brutit ut mellan Israel och den politiska och militära organisationen Hizbollah.

Det är totalt sju journalister på plats från Reuters, AFP och Al Jazeera. Runt klockan 16:45 samlas de på ett berg i Alma al-Shaab, filmar en rökpelare på ett par kilometers avstånd och börjar rapportera – tre livefeeds går ut i internationella medier.

Israel ser journalisterna, där de står synligt på den öppna höjden. Det är israeliska drönare över dem och en israelisk Merkava-stridsvagn är positionerad ungefär 1,5 kilometer sydöst om dem. Vid klockan 18:00 skjuter stridsvagnen en granat mot dem och Issam dör omedelbart. 37 sekunder senare skjuter den igen – en så kallad double-tap – och Al Jazeeras nyhetsbil exploderar.

Alla de sex andra journalisterna skadas i attackerna. Den amerikanska AFP-fotografen Christina Assi, 28, ligger ensam nära en brinnande bil och skriker och skriker – hon kan inte känna sina ben och är livrädd för att hon ska brinna upp levande.

Christina Assi skadas på ett livsförändrande sätt i attacken, bland annat har hon tvingats amputera sitt högra ben. Hennes egen berättelse om vad som hände kan du läsa här i Gad World.

Issam Abdallah föddes 1986 i Al-Khiyam i Libanon och började arbeta för Reuters 2007. Han hyllades för sitt arbete i krigen i Ukraina och Syrien. Reuters chefredaktör har kallat honom briljant, passionerad och väldigt älskad.

Dagen efter att Issam mördades begravdes han i sin hemstad, bredvid sin pappa som gick bort året innan.

Hans vänner delade bilder av när han räddar en kattunge. En av dem skrev att katter för alltid kommer att påminna om Issam, eftersom han jämt bar med sig en påse med kattmat för att kunna mata dem.

Föreningen Animals Lebanon berättade om Issams kärlek till djur:

“Genom sin rapportering väckte han internationell uppmärksamhet kring situationen för vilda djur som utsattes för illegal handel eller hölls i djurparker. Han adopterade djur och tog hand om hemlösa djur. Han var med när vi räddade två björnar, och missade till och med ett flyg för att stanna kvar med vårt team och se till att katten blev räddad. Så sent som förra veckan var han med oss och de två lejonungarna, och han såg fram emot att få träffa dem på flygplatsen när de skulle skickas till ett reservat.”

Fyra obereonde utredningar av Issams död – gjorda av Reuters, AFP, Amnesty International och Humans Rights Watch – har visat att det var Israel som sköt de två granaterna (israelisktillverkade 120-millimetersgranater) mot journalisterna, att de bar hjälmar och skottsäkra västar tydligt märkta med “PRESS”, att de stod nära en bil med texten “TV” på huven, samt att de inte var i närheten av något militärt mål eller någon aktiv strid.

I Reuters rapport citeras Carolyn Edgerton, expert inom internationell straffrätt, som menar att den israeliska försvarsmakten kan ha uppfattat det som ett hot att de blev filmade, men hon understryker att de två avfyrade granaterna är en tydlig överträdelse av internationell humanitär lag.

Både Amnesty International och Human Rights Watch har dragit slutsatsen att den israeliska försvarsmakten visste, eller skulle ha vetat, att det var civila som de besköt och att de medvetet valde att attackera ändå. Journalisterna stod på samma plats i över en timme och under de sista 25 minuterna före attacken cirkulerade en israelisk kameradrönare över dem inte mindre än elva gånger, uppenbart medvetna om att de var där. En israelisk helikopter flög också över dem.

Den israeliska försvarsmakten besvarade Reuters utredning med att händelsen var under utredning. De sa även att området var en aktiv stridszon och att det var farligt att befinna sig där. De påstod vidare att eftersom Hizbollah hade attackerat Israel samma dag kunde potentiella terrorister infiltrera israeliskt territorium och därför använde de stridsvagnseld för att förhindra det.

Israel har inte kunnat framföra något bevis som stöder deras påstående. Enligt Human Rights Watch utgör dödandet av Issam Abdallah och skadandet av de övriga journalisterna ett krigsbrott.

En utredning av UNIFIL (FN:s fredsbevarande styrka i Libanon) har slagit fast att Israels attack mot journalisterna är en överträdelse både av FN:s resolution UNSCR 1701 (2006) och av internationell lag. UNIFIL uppgav vidare att under de 40 minuter som föregick den israeliska attacken förekom ingen skottväxling mellan Israel och Hizbollah vid gränsen.

Issams syster Abeer Abdallaha säger att familjen är helt förkrossade:

– Det går inte att mäta vår smärta. Issam var passionerad i sitt arbete, i mötena med människor och i de historier han fick berätta. Han utgjorde inget mot någon, och ändå, som UNIFIL:s rapport bekräftar, besköts han avsiktligt av en israelisk stridsvagn. Bevisen är tydliga. Det finns inget som rättfärdigar det. Ändå väntar vi fortfarande på rättvisa för Issam, på ansvarsskyldighet. Vi kommer inte vila förrän vi uppnår det.

Läs Christina Assis essä om attacken:

Moamen Abu Alouf var en ung palestinsk journalist, bara 19 år, som bodde i Jabalia flyktingläger i norra Gaza. Hans karriär blev kort, men han hann vara med om mycket –inklusive hot, svartmålning och rekryteringsförsök från Israel.

I oktober 2023, när han var 17, började han jobba som frivillig räddningsarbetare och filmade samtidigt det han såg. Först publicerade han sig som en bloggare, sedan utvecklades han till frilansfotograf för den qatariska tv-kanalen Al Jazeera och den turkiska nyhetsbyrån Anadolu.

Han följde ofta med ambulanspersonal när de ryckte ut och rapporterade om räddningsteam som försökte få ut skadade som begravts under rasmassor i bombade hem.

Den 9 juni 2025 åkte han med en ambulans till Yaffagatan i Al-Tuffah i Gaza Stad, där ett hus just hade attackerats av den israeliska försvarsmakten. Då attackerade de platsen igen och Moamen dödades tillsammans med tre ambulansarbetare.

– Så snart sjukvårdsteamen började dra ut kropparna och rädda de skadade, och medan Moamen dokumenterade deras arbete, riktade israeliskt artilleri direkt eld mot dem. Han dödades omedelbart, sa hans kollega, Al Jazeera-journalisten Anas Al-Sharif, till Committee to Protect Journalists (CPJ) och tillade att Israel hade attackerat flera civila.

Moamens bror Majd Abu Alouf berättade för CPJ hur svårt det var att ens ta farväl:

– Sjukvårdsteamen kunde först inte hämta Abu Alouf och de andras kroppar, eftersom den israeliska armén vägrade ge tillträde. Morgonen därpå kunde civilförsvaret och räddningsteam hämta kvarlevorna, som hittades i fragment. Moamen slets i stycken för att granaten träffade honom direkt.

Trots sin unga ålder hade Moamen byggt upp en stor publik. På Instagram följde över 100 000 hans rapporter från norra Gaza, den del som det var speciellt svårt för palestinska journalister att ta sig till. Han ville berätta det som annars riskerade att aldrig nå omvärlden. Al Jaazeras Anas Al-Sharif, som i dag själv är dödad av Israel, mindes hans energi:

– Under hela kriget bevakade han händelser i Gaza Stad och de norra regionerna. Han dokumenterade många israeliska massakrer och sjukhusblockader.

Bara en månad före Moamen dödades, i maj 2025, pekade Israel ut honom i en misskrediteringskampanj, som enligt Reportrar utan gränser, RSF, syftade till misstänkliggöra palestinska journalisters professionalism.

Enligt RSF publicerade en talesperson för den israeliska militären en bild på X som visade Moamen med en ung flicka som överlevt en brand, med texten: “Se på ögonen hos den här terroristen som utger sig för att vara journalist.” Inlägget fortsatte med att anklaga Moamen för att ha iscensatt situationen med flickan.

– Moamen blev chockad när han såg inlägget, sa hans bror Majd Abu Alouf till RSF och återgav hans ord: “Jag drog ut henne ur lågorna för att ta henne till läkaren, och jag filmade henne, det var allt.”

Runt samma tid fick Moamen också ett textmeddelande där det stod “tiden håller på att rinna ut … Hamas era är över, Israel kommer inte att sluta förrän det uppnått fullständig seger” tillsammans med en uppmaning om att ringa ett nummer för att “säkerställa sitt liv och sin familjs framtid”. Meddelandet kom från en kapten i den israeliska underrättelsetjänsten och framstod som ett rekryteringsförsök.

Enligt RSF fick Moamen dessutom många dödshot från anonyma källor. Moamen visste hur farligt hans arbete var. Timmarna före han dödades sa han hejdå till familj och vänner och i ett av sina sista meddelanden till kollegorna skrev han, enligt Drop Site News: “Armén attackerar nära mig … jag tror inte att jag har mycket tid kvar.”

Hans ord blev profetiska. Reaktionerna på hans död blev starka. CPJ, Unesco och andra organisationer fördömde Israels attack. Moamen Abu Aloufs liv blev kort, men hans arbete har lämnat bestående avtryck.

“Vad kommer du skriva om mig när jag dör?” Det frågade journalisten Ahmed Abu Aziz sin redaktör Lubna Masarwa på Middle East Eye, när hon bad honom att skriva om en av hans nyligen dödade kollegor. Hon sa till honom att han inte skulle dö och bytte snabbt ämne.

Ahmed Abu Aziz var korrespondent för Middle East Eye i södra Gaza och bidrog även till Quds News Network, QNN, ett initiativ startat av unga palestinska journalister. Abu Aziz, som blev 28 år gammal, kom från Khan Younis, en stad som i dag har reducerats till ruiner.

Han drömde om att fullfölja sina doktorandstudier (Ph.D.) i mediavetenskap utomlands, efter att tidigare ha tagit kandidat- och masterexamen vid Al-Aqsa-universitetet i Gaza. Lärosätet är ett av många som har totalförstörts i Israels skolasticid – den systematiska förstörelsen av ett folks hela utbildningsväsende och intellektuella arv.

Redaktören Lubna Masarwa beskrev honom som “exceptionell” och hans kollegor kallade honom ”journalisten som aldrig stannade”. Trots den riktade beskjutningen av journalister i Gazaremsan, och trots den personliga bördan av att både rapportera om och leva mitt i folkmordet i Gaza – fördriven flera gånger, skadad och avmagrad – fortsatte han sitt arbete fram till sin våldsamma död i en israelisk flygattack.

Ahmed Abu Aziz dödades tillsammans med fyra andra journalister och totalt 22 palestinier i en serie attacker mot Nasser-sjukhuset i Khan Younis. Efter den första explosionen rusade räddningsarbetare och journalister – däribland Ahmed – till platsen för att hjälpa de skadade. Bara några minuter senare träffade en andra attack som tog hans liv.

Den internationella pressen publicerade Israels ”ursäkt” för det som beskrevs som ett ”tragiskt missöde”. Israeliska militären, IDF, hävdade att målet för attackerna var en “Hamaskamera”, som påstods vara monterad på det tak där journalisterna brukade samlas. Men oberoende utredningar har visat att det i själva verket var Reuters fastmonterade kamera, som användes för att sända live, vilket hade koordinerats med IDF.

Bara några månader tidigare, i april 2025, hade Ahmed Abu Aziz skrivit en slags runa över sin kollega Ahmed Mansour, som dödades när Israel attackerade några tält som journalister från flera internationella medier använde. Abu Aziz beskrev med plågsam precision i vilka olika delar av journalisternas kroppar som splitter hade trängt in i – en scen som hämtad ur Dantes inferno.

Han skildrade hur journalisterna fördes till Nasser-sjukhuset, samma plats där han själv skulle dödas bara några månader senare. Han skrev också om Ahmed Mansours personlighet, hans välansade skägg och prydliga klädsel, som stod i skarp kontrast till de dödliga brännskadorna från attacken. Han fastnade särskilt vid hur svårt det var att se Mansours cykel, nu när han var död.

När Ahmed Abu Aziz själv har dödats på ett nästan identiskt sätt, måste han bli ihågkommen av sina kollegor över hela världen. Sameer al-Bouji, journalist på NBC i Gaza, har berättat att Ahmed alltid var den första reportern på plats:

– Han kom aldrig för sent till en nyhet. Han var så vänlig. Jag har inte sett män som honom. Jag gråter från djupet av mitt hjärta. Må Gud förbarma sig över hans själ och de andra journalisternas. Ahmed skrev till mig minuter före sin död och uppmanade mig att fokusera rapporteringen på barn som dör av svält. Han var en enkel men hängiven man. Han hade nyligen gift sig och var full av drömmar.

Hans fru Lurzan Abu Aziz har vittnat om deras krossade framtidsplaner:

– Hans dröm var att vi skulle ta våra doktorsexamina tillsammans. Han uppmanade mig alltid att försvara min avhandling, oavsett vad, och stöttade mig alltid. Vi skulle ha försvarat våra avhandlingar tillsammans i år, men han är borta och jag är ensam kvar.

Text: Edgar Mannheimer

Den 25 december 2024 parkerar den palestinska journalisten Ayman Al-Gedi, 28, kameraman för Al Quds Al-Youm (Jerusalem Idag), en tv-kanal affilierad med den militanta gruppen Palestinska Islamiska Jihad, PIJ, och hans fyra kollegor utanför sjukhuset al-Awda i flyktinglägret Nuseirat i centrala Gaza.

Nyhetsteamet samlas där efter att ha avslutat dagens uppdrag och använder sändningsbilen som sovplats. De parkerar där för att Aymans höggravida fru Dania är på sjukhuset för att föda.

Ayman somnar i hopp om att få träffa sitt första barn när han vaknar. Istället får han inte vakna alls, då den israeliska försvarsmakten bombar sändningsbilen vid tvåtiden på natten och dödar hela nyhetsteamet.

Bilen tar eld när den träffas och det tar 20 minuter för brandmännen att komma dit. Kropparna är då förkolnade, oigenkännliga med avslitna lemmar. De grävs ner tillsammans i en grav.

Aymans bror Omar Al-Gedi, som träffade honom på kvällen, säger till tidningen Mondoweiss:

– Han var glad, skrattade och log mycket. Vi bad för hans fru i timmar. Hans glädje den natten, när han väntade på sitt barn, var nog för att få oss att glömma att vi levde i krig. Han brukade säga: “Jag bryr mig inte om jag dör, men jag hoppas att jag får se min son före jag dör.”

Sändningsbilen var tydligt markerad med “PRESS”. Även efter bombningen gick det att se den röda texten på den bakre delen av bilen som inte brann upp.

IDF hävdade på X att attacken gjordes efter att de samlat in information om att personerna som bombades vara terrorister från PIJ, som falskeligen utgett sig för att vara journalister och spred propaganda. IDF menar även att de var precisa i sin attack, då de vidtagit åtgärder för att minska risken av civila offer med hjälp av flygplansspaning och annan underrättelse.

IDF har inte kunnat framföra några bevis som stöder deras påståenden. Committee to Protect Journalists, CPJ, bedömer att attacken är ett krigsbrott.

Aymans fru Dania föder en son utan att få veta vad som har hänt. När hon frågar efter Ayman och får veta att han är borta, bryter hon samman. Hans bror Omar säger till tidningen The Guardian:

– Dania är helt utom sig och hennes liv kommer aldrig bli detsamma igen. När vi tog farväl av vår vackra Ayman välkomnade vi samtidigt hans nyfödda son, som aldrig kommer få lära känna sin pappa.

Sommaren 2025 var svenska journalister, däribland undertecknad, initiativtagare till Gad-uppropet, där mediearbetare som skrev på krävde fyra saker:

Uppropet spreds internationellt och fick 1 230 underskrifter, hela vägen från Brasilien till Australien. Det skapade en historisk debatt i och utanför Sverige, med ett enormt antal tidningsartiklar, ledartexter, radio-, tv- och poddinslag som aldrig vill ebba ut. Det drog rekordpublik till Pressklubben. Det har till och med skrivits en kandidatuppsats om Gad-uppropet vid JMG.

Man kan tycka att det är en bra respons på ett upprop.

Det var det inte.

Read more