I snart tre år har vi bevittnat Israels folkmord på den palestinska civilbefolkningen. Redan i november 2023 varnade FN:s särskilda rapportörer för att övergreppen “tyder på att ett folkmord håller på att …

Read more

När jag var barn berättade min farmor och farfar, som var födda och uppvuxna i södra Libanon, om den israeliska ockupationen. Om soldater som gjorde räder i människors hem, om barn som levde i ständig rädsla och om m…

Read more

Den palestinska fotojournalisten Fatima Hassouna skrev i en dikt: “Om jag får leva tills jag blir gammal, kommer det att räcka för att göra allt jag vill och allt jag önskar? Och om jag dör, kommer alla mina önskningar att dö med mig?”

Hon funderade också på om de som dödades i Gaza hade levt tillräckligt, och om de dog tillräckligt, och kom fram till att:

“Om jag måste dö, vill jag ha en död som ekar. Jag vill varken vara en snabb nyhetsnotis eller bara ett nummer i mängden. Jag vill ha en död som hörs av hela världen, ett avtryck som ristas in för alltid, och eviga bilder som varken tid eller plats kan begrava.”

Det blev som i dikten.

En prisbelönt dokumentär om hennes liv, Put your soul on your hand and walk (2025), bygger på samtal mellan henne och den fransk-iranska regissören Sepideh Farsi. Den visades under filmfestivalen i Cannes 2025.

Den 15 april 2025 kom nyheten att filmen skulle till festivalen. Då sade Fatima att hon ville komma och skickade sin passkopia för en visumansökan.

Samma natt dödades hon i ett israeliskt flyganfall mot sitt hem i Gaza stad, tillsammans med sex familjemedlemmar. En av dem var hennes gravida syster.

Fatima Hassouna blev 25 år. Sista bilden hon publicerade på Instagram var en solnedgång över Gaza.

Fatima Hassouna föddes 1999 och tog en kandidatexamen i multimedia från University College of Applied Sciences i Gaza. Hon kallade sin kamera för Anya och skrev att de tillsammans “bara sett svart och rött, bara känt lukten av död, ätit bittra äpplen och bara rört vid lik”.

Organisationen Plan International publicerade postumt hennes fotodagbok. Hon deltog i deras She Leads-program, ett initiativ som vill stärka unga kvinnor att ta mer plats och inta större ledarpositioner.

Plan beskrev henne som enormt begåvad. Bilderna i dagboken fokuserade på hur civila och särskilt barn drabbas i Gaza. Hon hade nyligen förlovat sig och drömde om att skaffa egna barn.

Israeliska försvarsmakten, IDF, har sagt i ett uttalande att hennes lägenhetshus bombades för att en Hamasterrorist, som planerade och utförde terrorattacker mot IDF-styrkor och israeliska civila, var där samt att åtgärder hade vidtagits för att minska riskerna för civila.

IDF har inte lagt fram några bevis för sina påståenden.

Regissören Sepideh Farsi menar att det är “nonsens”. Att hon kände hela familjen och att hon istället tror att det handlade om Hassounas arbete som journalist. Det har tidningen The Guardian rapporterat mera om.

På premiären i Cannes sade Sepideh Farsi att det handlade om en riktad attack. Hon hänvisade till en utredning av forskningsgruppen Forensic Architecture, FA, baserad vid Goldsmiths, University of London, som visar att lägenheten på andra våningen i femvåningshuset träffades två gånger samt att analyser pekar på att det var en precisionsattack.

I en annan dikt undrade Fatima Hassouna hur det skulle kännas att få äta ordentligt igen den dagen kriget tog slut, och om det skulle vara choklad, mammas ugnsstekta kyckling med vegetarisk sås och ris eller hennes underbara makluba.

Förra sommaren var svenska journalister, däribland undertecknad, initiativtagare till Gad-uppropet, där mediearbetare som skrev på krävde fyra saker: att internationella journalister skulle släppas in i Gaza, att palestinska journalister skulle kunna arbeta utan att dödas och svältas, att medieledare i Sverige, Europa och USA skulle sätta press på Israel – direkt och via politiska företrädare – och att samma medieledare skulle kräva verkliga förbättringar av pressfriheten.

Uppropet spreds internationellt och fick 1 230 underskrifter, hela vägen från Brasilien till Australien.

Det skapade en historisk debatt i och utanför Sverige, med ett enormt antal tidningsartiklar, ledartexter, radio-, tv- och poddinslag som aldrig verkade sina.

Det drog rekordpublik till Pressklubben. Det har till och med skrivits en kandidatuppsats om Gad-uppropet vid JMG.

Man kan tycka att det är en bra respons på ett upprop.

Det var det inte.

Read more

Den 13 oktober 2023 var 37-åriga Issam Abdallah, Reuters hyllade videojournalist och krigsfotograf, på uppdrag i södra Libanon. Han rapporterade om gränsstriderna som brutit ut mellan Israel och den politiska och militära organisationen Hizbollah.

Det var sju journalister där från Reuters, nyhetsbyrån AFP och Al Jazeera. Vid 16.45 samlades de på ett berg i Alma al-Shaab och filmade en rökpelare, som syntes ett par kilometer därifrån. Tre av sändningarna gick live i flera internationella medier.

De israeliska styrkorna såg journalisterna, som stod synliga på den öppna höjden. Det var israeliska drönare över dem och en israelisk Merkava-stridsvagn stod ungefär 1,5 kilometer sydost.

Vid 18.00 sköt plötsligt stridsvagnen en granat mot dem. Issam Abdallah dödades omedelbart. 37 sekunder senare sköt stridsvagnen igen – i en så kallad double-tap-attack – och träffade Al Jazeeras nyhetsbil som exploderade.

Alla de sex andra journalisterna skadades. 28-åriga Christina Assi, fotograf från AFP, fann sig själv liggandes ensam nära den brinnande bilen. Hon skrek och skrek och skrek: “Vad hände? Jag kan inte känna mina ben!”

Det var för svårt för henne att själv röra sig därifrån, med den tunga utrustningen och de skadade benen. Assi förändrades för alltid i attacken. Bland annat tvingades hon amputera sitt högra ben.

Issam Abdallah föddes 1986 i Al-Khiyam i Libanon och började arbeta för Reuters 2007. Han hyllades för sitt arbete i krigen i Ukraina och Syrien. Reuters chefredaktör har kallat honom för briljant, passionerad och väldigt älskad.

Dagen efter att Abdallah mördades begravdes han i sin hemstad. Vännerna delade bilder av när han räddade en kattunge. En av dem skrev att katter för alltid kommer att påminna om honom, eftersom han jämt bar med sig en påse kattmat för att mata dem.

Föreningen Animals Lebanon berättade om Abdallahs kärlek till djur:

“Genom sin rapportering väckte han internationell uppmärksamhet kring situationen för vilda djur som utsattes för illegal handel eller hölls i djurparker. Han adopterade djur och tog hand om hemlösa djur. Han var med när vi räddade två björnar, och missade till och med ett flyg för att stanna kvar med vårt team och se till att katten blev räddad. Så sent som förra veckan var han med oss och de två lejonungarna, och han såg fram emot att få träffa dem på flygplatsen när de skulle skickas till ett reservat.”

Fyra oberoende utredningar av Issam Abdallahs död – gjorda av Reuters, AFP, Amnesty International och Human Rights Watch – visade att det var Israel som besköt journalisterna med två israeliska 120-millimetergranater. Vidare att journalisterna bar hjälmar och skottsäkra västar, tydligt märkta med “PRESS”, att de stod nära en bil märkt med “TV” stort över huven och att de inte var i närheten av något militärt mål eller aktiv strid.

I Reuters rapport citerades Carolyn Edgerton, expert inom internationell straffrätt, som menade att den israeliska försvarsmakten kan ha uppfattat det som ett hot mot dem att de blev filmade, men hon underströk att de två avfyrade granaterna är en tydlig överträdelse av internationell humanitär lag.

Både Amnesty International och Human Rights Watch drog slutsatsen att den israeliska försvarsmakten visste, eller skulle ha vetat, att det var civila som de besköt – och att den medvetet valde att attackera dem ändå.

Journalisterna stod på samma plats i över en timme, och under de sista 25 minuterna före attacken cirkulerade en israelisk drönare, utrustad med kameror, över dem inte mindre än elva gånger, uppenbart medveten om att journalisterna var där. En israelisk helikopter flög också över dem.

Den israeliska försvarsmakten besvarade Reuters utredning med att händelsen var under utredning. Den sa även att området var en aktiv stridszon och att det var farligt att befinna sig där. Den påstod vidare att eftersom Hizbollah hade attackerat Israel samma dag, kunde potentiella terrorister infiltrera israeliskt territorium och därför använde den stridsvagnseld för att förhindra det.

Israel har inte kunnat framföra något bevis som stöder detta påstående.

Enligt Human Rights Watch utgör dödandet av Issam Abdallah och skadandet av de övriga journalisterna ett krigsbrott.

En utredning av FN:s fredsbevarande styrka i Libanon, UNIFIL, slog fast att Israels attack mot journalisterna var en överträdelse både av FN:s resolution UNSCR 1701 (2006) och av internationell lag.

UNIFIL uppgav vidare att under de 40 minuter som föregick den israeliska attacken, förekom ingen skottväxling mellan Israel och Hizbollah vid gränsen.

Enligt Issam Abdallahs syster Abeer Abdallaha är familjen helt förkrossade:

– Det går inte att mäta vår smärta. Issam var passionerad i sitt arbete, i mötena med människor och i de historier han fick berätta. Han utgjorde inget hot mot någon, och ändå, som UNIFIL:s rapport bekräftar, besköts han avsiktligt av en israelisk stridsvagn. Bevisen är tydliga. Det finns inget som rättfärdigar det. Ändå väntar vi fortfarande på rättvisa för Issam, på ansvarsskyldighet. Vi kommer inte vila förrän vi uppnår det.

Läs mera:

Moamen Abu Alouf var en ung palestinsk journalist, bara 19 år gammal, från Jabalia flyktingläger i norra Gaza. I oktober 2023, när han var 17 år, började han jobba som frivillig räddningsarbetare och filmade samtidigt det han såg. Först publicerade han sig som en bloggare, sedan utvecklades han till frilansfotograf för Al Jazeera och Anadolu.

Han följde ofta med ambulanspersonal när de ryckte ut och rapporterade om räddningsteamen när de försökte få ut skadade, som begravts under rasmassor i sina bombade hem.

Den 9 juni 2025 åkte han med en ambulans till Yaffagatan i Al-Tuffah i Gaza stad, där ett hus just hade attackerats av den israeliska försvarsmakten. Då attackerade de platsen igen och Moamen Abu Alouf dödades tillsammans med tre ambulansarbetare.

– Så snart sjukvårdsteamen började dra ut kropparna och rädda de skadade, och medan Moamen dokumenterade deras arbete, riktade israeliskt artilleri direkt eld mot dem. Han dödades omedelbart, sade hans kollega, Al Jazeera-journalisten Anas Al-Sharif, till Committee to Protect Journalists, CPJ, och tillade att Israel hade attackerat flera civila.

Moamens bror Majd Abu Alouf berättade för CPJ hur svårt det var att ens ta adjö:

– Sjukvårdsteamen kunde först inte hämta Abu Alouf och de andras kroppar, eftersom den israeliska armén vägrade ge tillträde. Morgonen därpå kunde civilförsvaret och räddningsteam hämta kvarlevorna, som hittades i bitar. Moamen slets i stycken för att granaten träffade honom direkt.

Trots sin unga ålder hade Moamen Abu Alouf byggt upp en stor publik. På Instagram följde över 100 000 hans rapporter från norra Gaza, den del som det var särskilt svårt för palestinska journalister att ta sig till. Han ville berätta det som annars riskerade att aldrig nå omvärlden.

Al Jaazeras Anas Al-Sharif, som i dag själv är dödad av Israel, mindes hans energi:

– Under hela kriget bevakade han händelser i Gaza stad och de norra delarna. Han dokumenterade många israeliska massakrer och sjukhusblockader.

Bara en månad före Moamen Abu Alouf dödades, i maj 2025, pekade Israel ut honom i en misskrediteringskampanj, som enligt Reportrar utan gränser, RSF, syftade till misstänkliggöra palestinska journalisters professionalism.

Enligt RSF publicerade en talesperson för den israeliska militären en bild på X som visade Moamen Abu Alouf med en ung flicka som överlevt en brand, med texten: “Se på ögonen hos den här terroristen som utger sig för att vara journalist.” Inlägget fortsatte med att anklaga honom för att ha iscensatt situationen med flickan.

– Moamen blev chockad när han såg inlägget, sade hans bror Majd Abu Alouf till RSF och återgav hans ord: “Jag drog ut henne ur lågorna för att ta henne till läkaren, och jag filmade henne, det var allt.”

Runt samma tid fick Moamen Abu Alouf också ett textmeddelande där det stod “tiden håller på att rinna ut … Hamas era är över, Israel kommer inte att sluta förrän det uppnått fullständig seger” tillsammans med en uppmaning om att ringa ett nummer för att “säkerställa sitt liv och sin familjs framtid”. Textmeddelandet kom från en kapten i den israeliska underrättelsetjänsten och framstod som ett rekryteringsförsök.

Enligt RSF fick Moamen Abu Alouf dessutom många dödshot från anonyma källor. Han visste hur farligt hans arbete var. Timmarna före han dödades sade han hejdå till familj och vänner, och i ett av sina sista meddelanden till kollegorna skrev han: “Armén attackerar nära mig … jag tror inte att jag har mycket tid kvar.”

Hans ord blev profetiska. Reaktionerna på hans död blev starka. CPJ, Unesco och andra organisationer fördömde Israels attack. Moamen Abu Aloufs liv blev kort, men hans arbete lämnade bestående avtryck.

Den 25 december 2024 parkerar den palestinska journalisten Ayman Al-Gedi, 28, kameraman för Al Quds Al-Youm (Jerusalem Idag), en tv-kanal affilierad med den militanta gruppen Palestinska Islamiska Jihad, PIJ, och hans fyra kollegor utanför sjukhuset al-Awda i flyktinglägret Nuseirat i centrala Gaza.

Nyhetsteamet samlas där efter att ha avslutat dagens uppdrag och använder sändningsbilen som sovplats. De parkerar där för att Aymans höggravida fru Dania är på sjukhuset för att föda.

Ayman somnar i hopp om att få träffa sitt första barn när han vaknar. Istället får han inte vakna alls, då den israeliska försvarsmakten bombar sändningsbilen vid tvåtiden på natten och dödar hela nyhetsteamet.

Bilen tar eld när den träffas och det tar 20 minuter för brandmännen att komma dit. Kropparna är då förkolnade, oigenkännliga med avslitna lemmar. De grävs ner tillsammans i en grav.

Aymans bror Omar Al-Gedi, som träffade honom på kvällen, säger till tidningen Mondoweiss:

– Han var glad, skrattade och log mycket. Vi bad för hans fru i timmar. Hans glädje den natten, när han väntade på sitt barn, var nog för att få oss att glömma att vi levde i krig. Han brukade säga: “Jag bryr mig inte om jag dör, men jag hoppas att jag får se min son före jag dör.”

Sändningsbilen var tydligt markerad med “PRESS”. Även efter bombningen gick det att se den röda texten på den bakre delen av bilen som inte brann upp.

IDF hävdade på X att attacken gjordes efter att de samlat in information om att personerna som bombades vara terrorister från PIJ, som falskeligen utgett sig för att vara journalister och spred propaganda. IDF menar även att de var precisa i sin attack, då de vidtagit åtgärder för att minska risken av civila offer med hjälp av flygplansspaning och annan underrättelse.

IDF har inte kunnat framföra några bevis som stöder deras påståenden. Committee to Protect Journalists, CPJ, bedömer att attacken är ett krigsbrott.

Aymans fru Dania föder en son utan att få veta vad som har hänt. När hon frågar efter Ayman och får veta att han är borta, bryter hon samman. Hans bror Omar säger till tidningen The Guardian:

– Dania är helt utom sig och hennes liv kommer aldrig bli detsamma igen. När vi tog farväl av vår vackra Ayman välkomnade vi samtidigt hans nyfödda son, som aldrig kommer få lära känna sin pappa.