Khadra vaknar klockan fyra varje morgon. På en liten lerspis kokar hon upp vatten och har i kardemumma, kanel och alldeles för mycket socker. Hennes teservering är inte mer än ett enkelt plåtskjul med plastbord och några få plaststolar.

Den första kunden kommer i gryningen. En gammal man med käpp – bakoorad. Han dricker tre koppar svart te på raken. Han betalar aldrig.

Khadra säger:

– Han var vän med min pappa före kriget. Man tar inte betalt för minnen.

Hon har en bleknad, kantstött gul kopp. Den använder hon bara när hon serverar någon som är ledsen. Hon säger att sprickan i koppen håller kvar en del av sorgen, så att den som dricker kan gå därifrån med lite mindre att bära.

Khadra förlorade sin man i kriget. Nu vill hon köpa ett bord till, ett blått. Då kan två sorgsna människor slå sig ner samtidigt och dela berättelser som lättar bördan på deras axlar.

Khadra är inte en krigsänka. Hon är en kvinna som gör väldigt gott te, värdesätter minnen och tar hand om människor som är ledsna.

Ali är tolv år. Han går inte i skolan. Det är inget han är arg över. I stället vallar han kameler.

Varje morgon tar han med sin pappas 23 kameler ut på de torra betesmarkerna. Han känner var och en av dem vid namn.

Dheeg (Fläck) har ett vitt öra. Qoslay (Skratt) låter som om hon nyser. Hilow (Hemlängtan) är hans favorit. Hon är alltid lugn, tuggar långsamt och låter honom luta sig mot hennes ben när han är trött.

Ali pratar med kamelerna. Han berättar för dem om sin dag. Kamelerna svarar inte. Men när han sjunger kommer de nära honom.

Han önskar sig en radio. Så att kamelerna också kan lyssna på musik.

Ali är inte en barnsoldat. Han är en pojke som älskar en kamel som heter Hilow.

Fartun är 45 år. Hon äger getter. Och en liten anteckningsbok med blått omslag.

Varje kväll räknar hon. Men hon noterar inte bara siffrorna. Hon skriver:

”Svart get med brutet horn – haltar men äter. Vit get med tvillingar – trött men stolt. Brun get – arg i dag utan någon särskild anledning.”

Hennes man skrattar. Han tycker inte att getter behöver bokföras.

Fartun säger:

– Den som inte skriver ner saker glömmer att getter har olika egenskaper.

Förr arbetade hon som revisor i en stor stad i Somalia. Före kriget skötte hon bokföringen på en myndighet.

Nu håller hon ordning på sina getter.

Hon vill ha en ny anteckningsbok. I den blå finns bara fem sidor kvar.

Fartun är inte en utsatt somalisk kvinna. Hon är en revisor som numera köper och säljer getter.

Bashir är 58 år. Han har undervisat i 35. Under 15 av dem har han undervisat barn i ett läger för internflyktingar utanför Bosaso.

Han har inget klassrum. Bara en svart vägg. Hans 17 elever sitter på marken och skriver i anteckningsböcker märkta med Unicef.

Bashir undervisar i somaliska, historia, matematik och poesi.

Förra veckans dikt handlade om en fågel som försöker dricka ur en uttorkad flodbädd. Barnen förstod inte.

Bashir sade:

– Fågeln fortsätter leta. Även när vattnet är borta.

Han vill att väggen ska målas om, så att barnen kan se vad han skriver.

Bashir är ingen hjälte. Han är en lärare som inte har missat en enda dag på många år.

Hodan är nio år. Hon bor hos sin mormor eftersom hennes föräldrar arbetar i en annan del av landet. De skickar pengar när de kan. Hodans uppgift är att hämta vatten.

Varje morgon går hon i två timmar till en brunn.

På ryggen bär hon en gul plastdunk. Sedan går hon tillbaka. Två timmar till. Varje dag.

På vägen hittar hon på sånger. Dagens sång handlar om ett par blå gympaskor som hon en gång såg på en marknad.

Skorna hade en liten rosett. Hon har aldrig ägt ett par skor med rosett.

Hon vill ha blå skor. Det är allt. Inte fred. Inte ett slut på torkan. Bara ett par blå skor med rosett.

Hodan är ingen siffra i statistiken. Hon är en nioåring som sjunger om skor.

Muse är 62 år. Han kan inte springa. Han kan inte slåss. Men varje natt sover han utomhus, nära gethägnet.

Han säger:

– Getterna vet inget om klaner. De känner bara till gräs och vatten. Jag lär mig av dem.

Om nätterna hör han allt. Hyenor. Vinden. Ibland skottlossning långt borta.

När skotten kommer närmare viskar han till getterna. Han säger åt dem att lägga sig ner. De lyssnar.

Muse har en son som bor i Norge. Sonen ringer varje fredag. Muse förstår inte varför någon skulle vilja lämna getterna.

Han vill ha en filt. Den gamla är full av hål.

Muse är inte pappa till en flykting. Han är en man som sover nära sina getter för att de inte ska känna sig ensamma eller rädda.

Asha är 34 år och har sju barn. Hon har också ett skratt som skrämmer fåglarna. När hon skrattar vänder sig folk om. Grannarna ler. Barnen håller för öronen och börjar skratta de också.

Asha säger:

– Om man slutar skratta vinner kriget. Det tänker jag inte låta hända.

Hon säljer kamelmjölk från ett litet bord vid vägkanten. Klockan tre varje morgon går hon upp för att mjölka korna. Vid sjutiden sitter hon på en röd plastback och väntar på kunder.

Alla hälsar hon med samma höga röst:

– Kom! Min mjölk är bättre än mina skämt!

Mjölken är ren och god. Skämten är usla. Folk köper båda delarna.

Hon önskar sig en stol. Plastbacken ger henne ont i ryggen.

Asha är inte en motståndskraftig kvinna. Hon är bara en kvinna som skrattar för högt och drar dåliga skämt.

Omar är 14 år. Han kan inte läsa. Men han kan laga vilken radio som helst.

Han lärde sig när han som nioåring plockade isär sin morbrors gamla radio och sedan satte ihop den igen. Efteråt fungerade den bättre än förut.

Nu kommer människor från byar långt bort med trasiga radioapparater till honom.

Omar lyssnar på varje radio han lagar. Han tycker om musiken på Radio Daljir.

Nyheterna tycker han inte om.

– Nyheter är bara samma dåliga saker som upprepas. Musik är annorlunda varje gång.

Han vill ha fler trasiga radioapparater. Inte för att han är snäll.

Utan för att det är det enda som får honom att känna sig smart – och för att det är familjens livlina.

Omar är inte ett barn som står utanför skolan. Han är en radioreparatör som hatar nyheter.

Layla är 70 år och har elva barnbarn, alla på sina söners sida. Hon minns inte vad alla heter. I stället kallar hon dem Waryaa om det är en pojke och Naayaa om det är en flicka – ungefär ”du där”.

Varje eftermiddag sitter hon under ett talaalträd och rensar bönor, en handfull i taget.

De dåliga plockar hon bort.

– Bönor är som människor. Vissa är bra. Vissa är hårda. Ändå kokar man dem tillsammans.

Barnbarnen kommer till henne med sina bekymmer. En get som har försvunnit. En kopp som gått sönder. En sönderriven skrivbok. Ett gräl med en vän.

Layla lyssnar. Sedan ger hon dem tre bönor.

– Ät de här. Bestäm sedan om det fortfarande är ett problem.

Det fungerar varje gång.

Hon önskar sig en större skål, så att hon kan rensa fler bönor åt gången.

Layla är inte en utsatt äldre kvinna. Hon är en farmor som löser problem med bönor.

Ahmed är 52 år och växte upp i Kismayo. Där såg han Indiska oceanen varje dag. Nu bor han 30 mil från kusten och har inte sett havet på 20 år.

I fickan bär han ett litet snäckskal som han hittade på stranden när han var ung.

Skalet är slätt och vitt. När han tänker stryker han tummen över det. Ibland gör han det också när han utför sin wudhu, tvagningen inför salat, bönen.

Ahmed är snickare. Han tillverkar dörrar. Bra dörrar. Dörrar som går att stänga ordentligt.

– En dörr som går att stänga ordentligt är bättre än en vägg.

Han vill se havet igen. Bara en gång. Stå med fötterna i vattnet. Sedan åka tillbaka.

Ahmed är inte internflykting. Han är en snickare som saknar havet.

Amina föddes 1949 och var bara tolv år när Patrice Lumumba mördades 1961. I dag är hon 77 och minns fortfarande kvällen då hennes pappa, som var medlem i Somali Youth League, bröt ihop och började gråta.

– Min pappa hade en liten radio. Det fanns ingen tv då. Han lyssnade på nyheterna. När de meddelade att Lumumba i Kongo hade dödats sa min pappa ingenting på flera dagar. Sedan spelade han en sång. En ny sång. Somaliska röster som sjöng om en man de aldrig hade träffat, berättar hon.

Amina kan fortfarande orden. Hon sjunger sången för sina barnbarn. De frågar:

– Vem var Lumumba?

Hon svarar:

– En man som ville att afrikaner själva skulle äga sin mark och sina resurser. Kolonisatörerna – guumeystayaasha – dödade honom för det.

Så förs kunskap vidare mellan generationer. Hon förklarar inte mer än så. Hon sjunger bara sången.

Hon vill att barnbarnen ska lära sig den, så att den inte dör med henne.

Amina är inte en äldre kvinna i en krigszon. Hon är en mormor och farmor som genom sång håller minnet av en mördad man vid liv.