Vykort #1 | Aisha
Till den som fortfarande tror på barmhärtighet

Jag sitter framför en liten teservering i Khartoum. Jag är ensam. Teet är kallt. Jag har inte rört det. Det finns inget tilltugg.

Jag kom hit från Darfur för ett par år sedan och trodde att jag hade lämnat det värsta bakom mig. Men kriget följde efter mig. Eller så fanns det kanske hela tiden inuti männen som håller i vapnen.

På vägen till den här staden såg jag döda kroppar vid vägkanten. De var inte soldater. Bara människor. Gamla kvinnor. Barn. En ung man med händerna bakbundna. Ingen stannade för att täcka deras ansikten. Solen brände sönder deras kroppar där de hade fallit ner.

Jag såg människor blöda från magar och ben. De ropade på hjälp. Men det fanns inga läkare. Sjukvårdspersonalen hade bombats i sina egna sjukhus. Jag gick förbi en byggnad som en gång varit en klinik. Nu var den en hög av betong och blodiga lakan.

Männen som slåss bryr sig inte om vem du är. De dödar bönder. De bränner byar. De förstör hela städer. Och de tar kvinnor. De för bort oss bakom murarna och gör sådant som jag inte kan skriva med den här pennan.

Jag hörde männens skratt. Jag såg en flicka, inte äldre än femton, släpas bort i håret. Hennes mamma skrek så högt att jag fortfarande hör ljudet när jag blundar.

Det finns ingen barmhärtighet. Inte för de gamla. Inte för de sjuka. Inte för de ofödda. Männen som gör detta har ingen heder. De har gjort sig själva omänskliga.

Den som förnedrar sig själv har ingen heder.

Om du läser detta och är trygg någonstans, vänd inte bort blicken. Vi är inte bara en berättelse i nyheterna. Vi är kvinnor som sitter ensamma med kallt te. Vi är mödrar som har förlorat våra döttrar. Vi är ett land som ligger och blöder på marken och ingen hjälper oss.

Vykort #2 | Dr. Reem
Till min kollega Dr. Nada som flytt utomlands

Jag skriver detta från en sjukhuskorridor i Omdurman, där luften luktar desinfektionsmedel och damm. Jag minns våra år på universitetet, hur vi brukade sitta på Al-Mina Street, dricka kaffe och gräla om våra specialistområden.

Dagen då kriget började hade jag nattpass. Jag hörde smällen som krossade fönstren innan de sårade började strömma in.

I korridorerna såg jag människor som hade förlorat armar och ben och inte ens skrek. Så chockade var de. Jag sökte i deras ansikten efter drag jag kunde känna igen.

Nu sitter jag på en gammal bår. Strömmen har gått och min telefon är nästan död. Om du läser detta, ska du veta att vi inte bara är siffror i ett nyhetsinslag. Vi är läkare som försöker rädda människor i skenet från ficklampor.

Vykort #3 | Mamma Fatma
Till min borttappade son Mohamed

Jag skriver till dig från lägret i Adré. Dammet bränner i ansiktet. Jag minns hur jag brukade laga kisra åt dig på morgonen, medan du muttrade över att behöva vakna tidigt.

Dagen då de attackerade staden sa du inte ett ord. Du höll bara hårt i kanten av min klänning. I folkmassan, när vi korsade dalen, gled din hand ur min.

På vägen såg jag sådant som inte går att skriva i ett vykort: människor som låg i dammet och inte längre rörde sig.

I fickan bär jag en lock av ditt hår, som jag klippte åt dig under Eid förra året. Om du läser detta, ska du veta att jag fortfarande söker efter ditt ansikte i varje barn som går förbi mig.

Vykort #4 | Tonåringen Ahmed
Till min förlorade cykel

Jag är i ett tält i al-Fashir i Norra Darfur nu, och vinden pressar in sand i varje hörn.

Före allt detta tillbringade jag eftermiddagarna med att putsa dina däck, för att göra mig redo för fredagsloppet med de andra pojkarna i kvarteret.

Dagen då de beväpnade männen kom in på vår gata var ljudet fruktansvärt, som en jordbävning. Jag sprang med min morfar och hade ingenting med mig utom nyckeln till ditt lås i fickan. På vägen såg jag nedbrända hus som såg ut som om ingen någonsin hade bott där.

Nu tittar jag upp mot himlen och ber att det inte ska regna kulor. Om någon hittar detta vykort, låt dem veta att en pojke som drömde om fart blev berövad till och med sina hjul.

Vykort #5 | Läraren Mona
Till den svara tavlan i mitt klassrum

Jag skriver från ett trångt rum i delstaten River Nile. Jag minns lukten av krita på händerna och ljudet av mina elever som skrattade på rasten.

Dagen då granaten slog ner på skolgården frågade jag inte varför. Jag grep min väska och flydde med den sista eleven ut. På vägen såg jag skrivböcker ligga utspridda på gatan, täckta av blod.

Jag sörjer inte väggarna, utan drömmarna som krossades där.

Nu försöker jag undervisa barnen i lägret, med en trädgren i sanden. Jag hoppas att dagen kommer då du går att skriva på igen, och att det första ordet vi skriver är ”fred”.

Vykort #6 | Bonden Ibrahim
Till bevattningskanalerna på min åker

Jag är i en avlägsen by nu, och sitter på en stol som inte är min.

Jag brukade vakna före gryningen för att höra vattnet sorla mellan bomullsplantorna. Dagen då ”åskan” kom – som inte var regn, utan kanoner – lämnade jag allt.

Jag tog ingenting med mig utom en handfull jord från min åker, knuten i hörnet av min turban. Jag såg gårdar brinna och människor som flydde barfota.

Nu ser jag på mina spruckna handflator och längtar efter känslan av Nilens slam. Om detta vykort når någon, låt världen veta att marken inte var tom. Den hade ägare som kände fåglarna vid namn.

Vykort #7 | Ingenjören Tariq
Till bron Al-Mak Nimr

Jag är fortfarande här, i en lägenhet i centrala Khartoum, med dörren låst med sju lås. Jag brukade korsa dig varje morgon och se solens spegling i Blå Nilen.

Dagen då kriget började stod jag på taket och försökte få en telefonsignal. Jag såg rök stiga från alla håll, och plötsligt blev staden tyst.

Vittnesmålet jag bär på är ljudet av tystnad – den skrämmande tystnaden på gatorna som brukade myllra av liv.

Nu lagar jag mat åt min mormor, som vägrade fly, och ser ut över gatan bakom gardinen. Låt inte den här staden bli bara ett slagfält. Minns att vi byggde något här.

Vykort #8 | Handlaren Osman
Till min gamla lagernyckel

Jag är i Port Sudan nu, och ser ut över havet utan att se det. I 30 år arbetade jag ihop värdet av tygerna som jag sålde i Souq Libya. Jag kände varje kund vid namn.

Dagen då elden kom såg jag inte lågorna. Jag kände lukten av brinnande linne från mitt hem och förstod att allt mitt slit var borta.

Jag fick inte med mig något annat än den här nyckeln som tynger i fickan – en nyckel till en dörr som inte längre finns.

Jag såg människor sälja sina kläder bara för att kunna köpa bröd. Nu väntar jag på min tur i en lång kö för att få mat. Mitt enda hopp är att marknaden en dag åter ska eka av försäljarnas rop – inte av de sörjandes gråt.

Vykort #9 | Konstnären Amna
Till min målning som aldrig blev klar

Jag skriver till dig från ett övergivet hus i Atbara. Mina färger var mitt språk, och jag trodde att rött bara var till för blommor.

Dagen då kulan trängde in i min ateljé gick allt i kras. Jag tog med mig en enda färgtub och flydde. På vägen såg jag färger jag aldrig hade målat – askans färg över barns kläder.

I mitt huvud bär jag en bild av vårt hem innan främlingar tog det i besittning.

Nu tecknar jag med en bit kol på väggen för att hålla mig vid liv. Om du ser en vacker teckning, minns då att det finns konst begravd under rasmassorna i Khartoum.

Vykort #10 | Studenten Samah
Till min framtid som jag brukade vänta på

Jag är i ett läger i norra Sudan och försöker minnas fysikens formler. Vi brukade klaga på de långa föreläsningarna och drömma om examensdagen.

Dagen då beskjutningen började satt jag i biblioteket. Jag brydde mig inte om böckerna. Jag sprang för att hitta min mamma.

Jag såg människor ute på gatan springa åt alla håll, utan att veta vart de var på väg.

Jag bär mitt studentleg som om det vore ett bevis på att jag en gång fanns. Nu diskar jag för att hjälpa min familj att få ihop pengar till bröd. Snälla, glöm inte att vi var studenter och att vi har namn.

Vykort #11 | Mormor Nafisa
Till neemträdet på min gård

Jag stannar här i din skugga och jag kommer inte att lämna. Jag föddes här, och under dina grenar gifte jag bort mina döttrar.

Dagen då min son kom gråtande till mig och sa ”gå”, svarade jag att jag föddes i den här staden och att jag ska dö i den.

Jag såg grannarna ge sig av, en efter en. Husen tömdes på sina röster.

I hjärtat bär jag doften av kaffet vi brukade dricka varje solnedgång. Nu dricker jag det ensam till ljudet av explosioner.

Om någon läser detta, låt dem veta att det här huset en gång var fullt av skratt.

Läs berättelsen bakom:

Born in 1949, Amina was just a teenager, twelve years old when Patrice Lumumba was assassinated in 1961. Now at age 77, she remembers the night her father, a member of the Somali Youth League, broke down and cried.

“My father had a small radio. There was no TV then. He listened to news. When it was announced that Lumumba of Congo was killed, my father did not speak for days. Then he played a song. A new song. Somali voices singing for a man they had never met”, she adds.

Amina still knows the words. She sings them to her grandchildren. They ask: “Who was Lumumba?”

She says: “A man who wanted Africans to own their own lands and resources. The colonisers – guumeystayaasha – killed him for that.”

This is intergenerational education. She does not explain further. She just sings the song.

She wants her grandchildren to learn the song. So it does not die with her.

Amina is not an elder in a war zone. She is a grandmother who keeps a murdered man’s memory alive through song.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Läs berättelsen bakom Aadmi Stories:

Ahmed is 52. He grew up in Kismayo. He saw the Indian Ocean every day. Now he lives 300 kilometers from the coast. He has not seen the sea in 20 years.

He keeps a small shell in his pocket. He found it on a beach when he was young.

The shell is smooth and white. He rubs it with his thumb when he is thinking. And sometimes when he does his wudhu (washing) before salat (prayer).

Ahmed is a carpenter. He makes doors. Good doors. Doors that close properly.

He says: “A door that closes properly is better than a wall.”

He wants to see the sea again. Just once. To put his feet in the water. Then come back.

Ahmed is not an internally displaced person. He is a carpenter who misses the ocean.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Layla is 70. She has eleven grandchildren. All of them are from her sons. She does not remember all their names. She calls all of them Waryaa (if male) or Naayaa (if female) – ”you there.”

Every afternoon, she sits under a talaal tree. She sorts beans. One handful at a time.

She removes the bad ones. She says: “Beans are like people. Some are good. Some are hard. You still cook them together.”

Her grandchildren come to her with problems. A lost goat. A broken cup. A torn notebook. A fight with a friend.

Layla listens. Then she gives them three beans.

She says: “Eat these. Then decide if it’s still a problem.”

It always works.

She wants a bigger bowl. So she can sort more beans at once.

Layla is not a vulnerable elder. She is a grandmother who solves problems with beans.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Omar is 14. He cannot read. But he can fix any radio. He learned by taking apart his uncle’s old radio when he was nine. He put it back together. It worked better than before.

Now people bring him broken radios from far villages.

Omar listens to every radio he fixes. He likes music from Daljir radio.

He does not like the news. He says: “News is just the same bad thing repeated. Music is different every time.”

He wants more broken radios. Not because he is kind.

Because fixing them is the only thing that makes him feel smart – and it is his family’s lifeline.

Omar is not an out-of-school child. He is a radio repairman who hates the news.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Asha is 34. She has seven children. She also has a laugh that scares birds. When she laughs, people turn around. Neighbors smile. Her children cover their ears and laugh too.

Asha says: “If you stop laughing, the war wins. I refuse.”

She sells camel milk at a small roadside table. She wakes at 3 a.m. to milk the cows. By 7 a.m., she is sitting on a red plastic crate, waiting for customers.

She greets everyone with the same loud voice: “Come! My milk is better than my jokes!”

Her milk is pure and good. Her jokes are terrible. People buy both.

She wants a chair. The plastic crate hurts her back.

Asha is not a resilient woman. She is just a woman who laughs too loud and tells bad jokes.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Muse is 62. He cannot run. He cannot fight. But every night, he sleeps outside close to the goat fence. He says: “The goats do not know about clans. They only know grass and water. I learn from them.”

At night, he hears everything. Hyenas. Wind. Sometimes gunfire far away.

When the gunfire comes close, he whispers to the goats. He tells them to lie down. They listen.

Muse has one son who lives in Norway. His son calls him every Friday. Muse does not understand why anyone would leave goats.

He wants a blanket. His old one has holes.

Muse is not a refugee’s father. He is a man who sleeps close to his goats so they do not feel alone or afraid.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Hodan is nine. She lives with her grandmother because her parents work in a different region. They send money when they can. Hodan’s job is to fetch water.

Every morning, she walks two hours to a well.

She carries a yellow plastic container on her back. She walks back. Two hours. Every day.

On the walk, she invents songs. Today’s song is about a pair of blue sports shoes she saw once at a market.

The shoes had a small bow. She has never owned shoes with a bow.

She wants blue shoes. That is all. Not peace. Not an end to drought. Just blue shoes with a bow.

Hodan is not a statistic. She is a nine-year-old who sings about shoes.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Bashir is 58. He has taught for 35 years. For 15 of those years, he has taught children in a camp outside Bosaso. He has no classroom. He has a black wall. He has 17 students. They sit on the ground. They write in their UNICEF-marked notebooks.

Bashir teaches Somali language, history, maths, poems.

Last week’s poem was about a bird that drinks from a dry riverbed. The children did not understand.

Bashir said: “The bird keeps looking. Even when the water is gone. That is the poem.”

He wants the wall to be painted again. So the children can see what he writes.

Bashir is not a hero. He is a teacher who has not missed a day in many years.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi story:

Fartun is 45. She owns goats. She also owns a small notebook with a blue cover. Every evening, she counts. Not just numbers. She writes: “Black goat with broken horn – limping but eating. White goat with twins – tired but proud. Brown goat – angry today for no reason.” She notes.

Her husband laughs. He says goats do not need notes.

Fartun says, “People who do not write things down forget that goats have characteristics.”

She used to be an accountant in a big city in Somalia. Before the war, she balanced books for a government office.

Now she balances her goats.

She wants a new notebook. The blue one has only five pages left.

Fartun is not a vulnerable Somali woman. She is an accountant who now works in goats. She buys and sells them.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi Story:

Ali is twelve. He does not go to school. He is not angry about this. He herds camels instead. Every morning, he takes his father’s 23 camels to a dry rangeland. He knows each camel by name.

Dheeg (Spot) has a white ear. Qoslay (Laugh) makes a sound like a sneeze. Hilow (Homesick) is his favorite because she is always quiet, chews slowly, and lets him lean on her legs when he is tired.

Ali talks to the camels. He tells them about his day. The camels do not answer. But they come close to him when he sings.

He wants a radio. So the camels can hear music too.

Ali is not a child soldier. He is a boy who loves a camel named Hilow.

Subscribe now

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha. 

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the story about the Aadmi Stories:

Read a postcard from Somalia:

Khadra wakes at 4 a.m. every day. She boils water on a small clay stove. She adds cardamom, cinnamon, and too much sugar. Her teashop is an iron sheet, with plastic tables and few plastic chairs.

Her first customer comes at dawn. An old man with a limp – bakoorad. He drinks three black tea cups in a row. He never pays.

Khadra tells: “He was my father’s friend before the war. You don’t charge memory.”

She has a chipped yellow cup, color fading. She only gives it to people who are sad. She says the chip holds the sadness so the person can leave with less.

Khadra lost her husband in the war. She wants to buy a second table with blue color. So two sad people can sit at once and share stories that lighten their shoulders.

She is not a war widow. She is a woman who makes really good tea, value memories and care for people who are sad.

Inta libaaxu wax qorista ka 
baranayo, sheeko kasta waxaa 
sheegan doona ugaarsadeha.

Until the lion learns how to write, 
every story will glorify the hunter.

Read the next Aadmi story:

Gad World was created with a vision: to humanise those who have been dehumanised. Alongside our coverage of conflict, we want to tell stories of daily life – of ordinary people, their traditions and the places that carry them. From this idea, Gad World Postcard was born.

The Somali social worker and journalist Wilo Abdulle took the concept further. As she began gathering these accounts of daily life in Somalia, she gave them a name: Aadmi – stories of what it means to be human.

She does not portray a woman who lost her husband as a “war widow” – she portrays her as a woman who makes really good tea.

Jesper Holm – a designer, illustrator, and entrepreneur based in Uppsala, Sweden – created the illustrations for Wilo Abdulle’s stories. His process is story-driven, with the narrative dictating the visual direction.

“This means I am style-independent, choosing the medium that best serves the story,” he says. “This often leads me to learn something new with every project.”

When Jesper Holm first read the Aadmi Stories, he felt an immediate need to find something authentic, fragmentary and dreamlike.

“I wanted to capture a sense of memories, pieced together in the present,” he says.

He returned to his own past and to his family’s memories.

“Paper, nearly 50 years old, is gently brought to life with the watercolours of my childhood. Thick pastels, given to me by my mother’s best friend when I was young, create the effects. Small images from then and now bind the whole together.”

Wilo Abdulle is moved by how Jesper Holm’s illustrations capture her stories with striking precision.

“The images speak so powerfully. They are so beautiful they give me chills.”

Both Jesper and Wilo return to the same idea: authenticity. To capture something real.

Wilo defines the word Aadmi in simple terms: Human being. A person. Not a statistic. Not a victim. Just human.

And Aadmi Stories: Short portraits of ordinary people. No war as identity. No pity. Just humans.

So what is her own story? And what has this project meant to her?
(At the end, she shares a note – something to carry with you as you read her stories.)

Wilo Abdulle is 59 years old and was born in central Somalia. In 1982, as the Cold War burned across the Horn of Africa, she became an internally displaced child and grew up in the capital Mogadishu.

From early on, her life stretched between two worlds inside her homeland: half her family lived in the city, half were nomads.

“Every school holiday, I left the city walls, roads, and lights and became a nomad kid again – walking with the goats and sheep, helping my mother and siblings under a wide, open sky in Central Somalia towards the disputed border between Ethiopia and Somalia.”

Years later, just before Somalia shattered into civil war, she left for Sweden. She arrived as a refugee – an unaccompanied young girl, distressed but hopeful, carrying an entire world within her.

And just like that, she found herself caught between continents, Africa and Europe.

“Sweden is where I grew into adulthood, earned my university degrees, and found my calling as a social worker.”

“I worked alongside people in their hardest moments, and I learned – not as a theory but through what I saw again and again – that every human being holds an unbreakable core of capacity and agency, no matter what circumstances shroud them.”

Wilo later trained as a radio reporter and worked as a radio journalist for Swedish radio, SR International.

“My colleagues really appreciated my storytelling,” she recalls. “That’s where I came to love the simple, radical act of stepping back and letting people tell their own stories.”

Then, unexpectedly, she left.

“That was the time I naturally felt the need to leave Sweden and go back to Somalia. There was no visible reason. I just went.”

For the past thirteen years, she has lived between Somalia and Kenya, back in the landscapes that raised her.

And then, it happened.

“One day, at home, a friend asked me to be part of a postcard project. The only guiding thought was simple: Humanise people who have been dehumanised.”

Wilo says it brought together everything she believed in and was skilled at: the social worker’s faith in people, the journalist’s ear for human truth.

The idea was to ask people to write postcards from countries at war – about culture, history, food, the everyday life that survives and what is meaningful for them to write on a postcard.

“I loved it instantly.”

When she started talking to people, explaining the project idea,  she kept repeating the same phrases: human story, human life.

One day, she paused.

“That phrase – humanising people who have been dehumanised – echoed inside me,” she says. “What does it really mean to be human? To tell a story that restores someone’s humanity?”

She sat with the question.

“And out of that stillness, the word came. Aadmi. It surfaced from the deepest part of me.

“Human being. Nothing more, nothing less.”

In that moment, the project felt fully born.

“These were not just helping people to write postcards or human stories. They were Aadmi Stories – simple, true, ordinary and sacred all at once.”

That is how the Aadmi Stories began.

She has been gathering them ever since.

Read the first Aadmi Story:

Gad World skapades med en vision: att mänskliggöra dem som har avhumaniserats. Parallellt med vår konfliktrapportering vill vi berätta om vardagslivet – om vanliga människor, deras traditioner och platserna som bär dem. Ur den tanken föddes Gad World Vykort, som du kanske har läst från Gaza, Iran och Afghanistan.

Den somaliska socionomen och journalisten Wilo Abdulle tog konceptet vidare. När hon började samla in dessa skildringar av vardagen i Somalia gav hon dem ett namn: Aadmi – berättelser om vad det innebär att vara människa.

Hon skildrar inte en kvinna som förlorat sin man som en ”krigsänka” – hon porträtterar henne som en kvinna som gör riktigt gott te.

Jesper Holm – designer, illustratör och entreprenör baserad Uppsala – har skapat illustrationerna till Wilo Abdulles berättelser. Hans process är storydriven, där berättelser driver visuell riktning:

– Det betyder att jag arbetar stiloberoende och väljer medium baserat på vad som bäst passar berättelsen. Ofta leder det till att jag behöver lära mig något nytt i varje projekt, säger han.

När Jesper Holm läste Aadmi Stories för första gången, kände han ett omedelbart behov av att hitta något autentiskt, fragmentariskt och drömlikt.

– Jag ville fånga en känsla av minnen, sammanfogade i nuet.

Han återvände till sitt eget förflutna och till sin familjs minnen.

– Papper, snart 50 år gamla, får mjukt liv med min barndoms akvareller. Tjocka pasteller jag fick av min mors bästa vän som ung skapar effekt. Små bilder från nu och då binder ihop helheten.

Wilo Abdulle berörs av hur Jesper Holms illustrationer fångar hennes berättelser med slående precision.

– Bilderna är kraftfulla i sitt uttryck. De är så vackra att jag får gåshud, säger hon.

Både Jesper och Wilo återvänder till samma tanke: autenticitet. Att fånga något äkta.

Wilo definierar ordet Aadmi i enkla ordalag: “Människa. En person. Inte en siffra i en statistik. Inte ett offer. Bara människa.”

Om Aadmi Stories säger hon: “Korta porträtt av vanliga människor. Inget krig som identitet. Ingen medömkan. Bara människor.”

Så vad är hennes egen historia? Och vad har det här projektet betytt för henne?

(I slutet delar hon med sig av en anteckning – något som kan vara bra att bära med dig när du läser hennes berättelser.)

Wilo Abdulle är 59 år och föddes i centrala Somalia. När hon var barn, 1982, medan det kalla kriget brann över Afrikas horn, drevs hon på flykt i sitt eget land – och kom att växa upp i huvudstaden Mogadishu.

Share

Från tidig ålder spände hennes liv över två världar inom hemlandet: halva hennes familj bodde i staden, den andra hälften var nomader.

– Varje skollov lämnade jag stadens murar, vägar och ljus och blev ett nomadbarn igen – jag vallade getterna och fåren, hjälpte min mamma och mina syskon under en vidsträckt, öppen himmel i centrala Somalia, mot den omstridda gränsen mellan Etiopien och Somalia.

Innan Somalia splittrades av inbördeskrig gav hon sig av mot Sverige. Hon anlände som flykting – en ensamkommande ung flicka, tyngd av oro men fylld av hopp, bärandes på en hel värld inom sig.

Och precis så fann hon sig fångad mellan två kontinenter, Afrika och Europa.

I Sverige växte Wilo Abdulle in i vuxenlivet, tog sina universitetsexamina och fann sitt kall som socionom.

– Jag arbetade sida vid sida med människor i deras svåraste stunder, och jag lärde mig – inte som en teori utan genom det jag såg gång på gång – att varje människa besitter en obrytbar kärna av förmåga och handlingskraft, oavsett vilka omständigheter som omger dem.

Wilo utbildade sig senare till radioreporter och arbetade som radiojournalist för Sveriges Radio, SR International.

– Mina kollegor uppskattade verkligen mitt berättande. Det var där jag lärde mig att älska den enkla, radikala handlingen i att ta ett steg tillbaka och låta människor berätta sina egna historier.

Men, oväntat, gav hon sig av.

– Det var en tid då jag naturligt kände ett behov av att lämna Sverige och återvända till Somalia. Det fanns ingen uppenbar anledning. Jag bara åkte.

Under de senaste 13 åren har hon levt mellan Somalia och Kenya, tillbaka i de landskap som fostrade henne.

Och sedan hände det.

– En dag hemma frågade en vän om jag ville vara med i ett vykortsprojekt. Den enda vägledande tanken var enkel: att mänskliggöra dem som avhumanisterats.

Wilo säger att det förde samman allt hon trodde på och var skicklig på: socionomens tro på människan och journalistens öra för den mänskliga sanningen.

Idén var att be människor skriva vykort från länder i krig – om kultur, historia, mat, det vardagsliv som överlever och vad som känns meningsfullt för dem att skriva på ett vykort.

– Jag älskade det direkt.

När hon började prata med människor och förklara idén med projektet, kom hon på sig själv med att upprepa samma fraser: den mänskliga berättelsen, det mänskliga livet.

En dag hejdade hon sig.

– Den där frasen – att mänskliggöra den som avhumaniserats – ekade inom mig, säger hon. Vad innebär det egentligen att vara människa? Att berätta en historia som återupprättar någons mänsklighet?

Hon lät frågan sjunka in.

– Och ur den stillheten kom ordet. Aadmi. Det steg upp till ytan från mitt allra innersta. Människa. Inget mer, inget mindre.

I det ögonblicket kändes det som att projektet föddes på riktigt.

– Det handlade inte bara om att hjälpa människor att skriva vykort eller mänskliga berättelser. De var Aadmi Stories – enkla, sanna, vardagliga och heliga på en och samma gång.

Det var så Aadmi Stories började.

Hon har samlat in dem sedan dess.

Läs Aadmi Stories från Somalia: