Begränsningarna för vad staten kan satsa på handlar i stället om inflationen och tillgången på arbetskraft, material och annat som pengarna ska användas till.

Peo tar pandemin som exempel. Han beskriver hur ett förslag om fem miljarder extra till de svenska kommunerna avfärdades som oansvarigt i början av 2020. Men några månader senare gick hundratals miljarder ut i ekonomin.

Pengarna gick alltså att få fram. Vad de däremot inte kunde köpa var sjuksköterskor, för att det rådde en verklig brist på dem.

Ett annat exempel som Peo lyfter är barnfattigdomen i USA. Den minskade kraftigt under pandemin eftersom staten ökade stödet till hushållen. När stödet sedan drogs tillbaka ökade fattigdomen igen.

Peo menar att det visar vad politiken faktiskt kan åstadkomma när man prioriterar annorlunda.

– Samma sak i Sverige, om vi vill ta bort barnfattigdomen så kan vi göra det.

Frida frågar varför samma handlingskraft som finns för att rusta upp militären inte finns vad gäller klimatkrisen. Nu när militärbudgeten ökar går det plötsligt att få fram massor av pengar. Gustaf undrar varför staten då inte på samma sätt kan skapa pengar till välfärden.

Peo vill att politikerna ska svara på vad den militära upprustningen tar i anspråk. Människor kan inte arbeta både inom försvarsindustrin och inom vården. Stålet kan inte både användas till vapen och till järnvägar. Och satsar vi på militär forskning får vi mindre till klimatforskning.

– Så vad vill ni ha? Vill ni ha klimatpolitik eller försvarspolitik?

Han nämner också klimatkrisen som drabbar Europa och sommarens bränder och tycker att det är bisarrt att man ändå talar om Europas problem som om de vore skapade av Putin.

Samma syn på pengar präglar enligt Peo berättelsen om kostnader för flyktingar. I sin bok Migrationsmyten: sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm (2022) granskade han flyktingmottagandet 2015.

Det pratades hela tiden om kostnader och om att vi inte hade råd, men satsningarna på flyktingmottagandet innebar att människor anställdes och att varor och tjänster köptes in. Det ökade den ekonomiska aktiviteten och skatteintäkterna.

Sverige redovisade stora överskott under åren som följde efter 2015. Peo menar att den delen av berättelsen har försvunnit ur migrationsdebatten.

Lyssna på samtalet med Peo Hansen, Gustaf Skarsgård och Frida Stranne.

Film: Studion Valvet
Musik: John Carly

Read more

I samtalet beskriver han lukten av döda kroppar som stannar kvar långt efter att man lämnat platsen.

För Frida är mötet personligt. Jørgen var hennes lärare på 1990-talet och bidrog till att hon valde att ägna sitt yrkesliv åt att förstå varför vi hamnar i krig.

Hon frågar varför vi gång på gång sätter vår tilltro till krig som ett sätt att skapa fred. Jørgen liknar militarismen vid en väckelserörelse. Tron på vapnens förmåga att lösa våra problem lever vidare, oavsett hur det går.

Nu pressar hon honom om Ukraina. Vad ska människor göra när deras land invaderas? Är ockupation verkligen ett bättre alternativ än väpnat motstånd?

Gustaf frågar om den moraliska skillnaden mellan att angripa och att försvara sig. Kan man fördöma våldet och samtidigt försvara människors rätt att slå tillbaka?

Jørgen håller fast vid var hans egen gräns går:

– Jag kan offra mitt eget liv. Jag vill inte offra andras liv.

Hemma i Dalsland tar hans fredsarbete också andra former. I köket hänger nycklar till nio grannars hus, så att han kan hjälpa dem när det behövs. Aktivister från olika delar av världen kommer dit för att diskutera motstånd, rensa ogräs och ta upp potatis.

Att minska lidandet omkring sig ger honom mening. Det finns alltid någon att hjälpa.

Lyssna på samtalet med Jørgen Johansen, Gustaf Skarsgård och Frida Stranne. Och glöm inte att stödja oss så att vi kan fortsätta med samtalen.

Read more

Gustaf pekar på hur olika regler tycks gälla för olika krig. När det handlar om Ukraina blir själva frågan om hur vi hamnade där kontroversiell. När det handlar om Gaza blir allt i stället så komplicerat att till och med fördömandet av att bomba barn ifrågasätts.

Frida tar resonemanget vidare: varför avfärdas samtal med Ryssland som naiva, samtidigt som Iran förväntas förhandla när landet blir bombat?

– Dialogen är ju som viktigast när konflikter håller på att spåra ur, säger hon.

Abrahamsson har arbetat med fredsfrågor i decennier. Han berättar att han har varnats för att riskera att betraktas som landsförrädare när han diskuterar västvärldens roll i konflikterna. Ändå menar han att just den granskningen är nödvändig.

Vi behöver förstå vilka intressen som driver krigen, vad vi själva har tjänat på den rådande världsordningen och hur vår övertygelse om att tillhöra de goda kan hindra oss från att se vår egen del i våldet.

Men samtalet stannar inte vid vad andra gör fel. Abrahamsson berättar om fördomar han fortfarande upptäcker hos sig själv. Gustaf om hur hans egen ilska träffar helt fel.

Hur ska vi kunna skapa fred om vi vägrar granska oss själva?

Lyssna på samtalet med Hans Abrahamsson, Gustaf Skarsgård och Frida Stranne.

Read more

Read more

De återkommer till sådant som förändrat deras sätt att tänka och sådant som blivit tydligare ju fler röster de hört. Har du själv dragit några slutsatser av gästerna du hört hittills?

– Det är så smärtsamt tydligt, säger Gustaf Skarsgård om den röda tråden genom samtalen.

Trots mörkret ser Skarsgård och Stranne också ett ljus: handling ger hopp. Man behöver inte ha en färdig plan eller lösning – man behöver bara börja göra.

Samtalen ger dem också energi eftersom de står i tydlig kontrast till de positionerade offentliga samtalen, som ofta känns otrygga.

– Det är så sjukt, säger Frida Stranne om dagens samtalsklimat.

Nästa vecka kommer podden tidigare än vanligt, redan på måndag. Anledningen är att vi tycker att det är ett avsnitt som är viktigt att lyssna på inför valet.

Linda Åkerström, en av Sveriges främsta experter på vapenexportfrågor, menar att säkerhetsdebatten utgår från tre antaganden: att det största hotet mot oss är ett militärt angrepp från en annan stat, att sådana angrepp …

Read more

Min pappa, OS-atleten och diskuskastaren Stefan Fernholm, var en stjärna som vann guldmedaljer och syntes på löpsedlarna. När jag skulle köpa mitt lördagsgodis möttes jag av hans ansikte på Aftonbladet. Rubrikerna sade att han var Sveriges VM-hopp.

När jag var åtta år frågade fritidspersonalen mig ofta om min pappa med förundran, som att han var någonting stort i deras ögon. Han var sinnebilden av framgång under 1980-talet. För mig var han samtidigt bara en pappa.

Men han var så övertygad om sin dröm om att bli bäst i världen att nästan allt annat blev möjligt att offra för att komma närmare den.

Hans liv fylldes av steroider, skador och bråk om tabletterna han gömde under kylskåpet. Ju mer han offrade för drömmen, desto mer hade han att förlora på att inte lyckas. Han skilde sig från min mamma. Det var som om drömmen hade fångat honom.

Kanske är det en efterhandskonstruktion, men de stunder jag minns med pappa – bortsett från alla bråken och missbruket hemma – utspelar sig mest på gymmet och träningsarenorna.

En tisdagskväll 1997, när jag var elva år, var min bror ute med hunden och såg en polisbil cirkulera i området. Vi bodde i ett vitt hus på landet utanför Köping och poliser hörde inte till vanligheten där. Kort därefter knackade det på. Det var vår dörr polisen hade letat efter.

De berättade att pappa hade dött av en pilleröverdos vid frukostbordet hemma i Västerås tidigare samma dag. Han blev 37 år.

Ska jag vara ärlig var det svåra, förutom själva chocken och sorgen med hans bortgång, inte tiden efter han dog. Det var åren innan. Att se sin pappa slitas mellan drömmen om framgång och en verklighet han blundade för. Priset för det gapet var ångest, oro och förtvivlan. Vi barn förstod inte krisen, men vi kände den hela tiden.

Read more

I dag är han expert på lyckoforskning och undersö…

Read more

När jag kom till Ladakh 1975 förväntade jag mig att möta fattigdom. I stället fann jag ett av de rikaste samhällen jag någonsin hade sett. Inte rikt på pengar, utan på nästan allt som våra ekonomiska mått misslyckas med att räkna: starka relationer, kunskapen att tillg…

Read more

Hon blev kvar i Ladakh och kom att bevittna hur ett genuint rikt samhälle – ett självförsörjande samhälle med glada människor som levde nära naturen – förstördes under trycket från en västerländsk utvecklingsmodell.

Read more

I veckan har jag fått samtal från oroliga anhöriga till personer som avtjänar fängelsestraff. De har fått besked om att deras familjemedlemmar ska skickas till Estland och avtjäna resten av sina fängelsestraff där. ”Vad kan vi göra?”, ” …

Read more

I samtal med Gustaf Skarsgård och Frida Stranne uppmanar han svenskar att demonstrera mera och stör…

Read more

Gustaf Skarsgård och Frida Stranne möter Alexandra Urisman Otto, den prisbelönta journalisten som sade upp sig från Dagens Nyheter i protest mot bevakningen av klimatet och Gaza.

Read more

När Thomas Jefferson och John Adams 1812 återupptog sin brevväxling var det efter tio års tystnad. De båda hade varit två av den amerikanska republikens mest betydelsefulla grundlagsfäder, centrala i arbetet med att forma den nya staten – men med tydligt olika uppfattningar om vilken riktning landet borde ta.

Under revolutionens tidiga skede hade de varit nära allierade, men hade därefter kommit att utvecklas till skarpa politiska motståndare i en tid präglad av djupa ideologiska konflikter.

När de nu började skriva till varandra igen var deras meningsskiljaktigheter fortfarande grundläggande. De försökte också, i olika grad, övertyga varandra. Men något i formen hade förändrats.

Samtalet präglades inte längre av samma behov att vinna, utan av en större beredskap att pröva argument, ifrågasätta och utveckla sina resonemang.

De argumenterade skarpt och var ibland spetsiga i tonen. De ifrågasatte varandras resonemang och drog ut motsättningarna i ljuset. Men det nya var att de inte längre tog oenigheten som ett hot mot relationen.

De korresponderade för att försöka förstå varandras positioner och utvecklas. De visade en uppriktig vilja att pröva sina egna ståndpunkter i mötet med den andres tänkande – och att låta idéerna nyanseras och fördjupas.

Det fanns en intellektuell disciplin i deras utbyte: att inte tillskriva den andre sämre motiv än de egna, och att stanna kvar i resonemanget till dess att argumenten var genomlysta.

Denna brevväxling påminner oss om något viktigt. Fasthet i övertygelse behöver inte göra samtalet till en kamp. Tvärtom bygger en meningsfull dialog ofta på tydliga ståndpunkter – men också på att dessa ståndpunkter kan prövas, utmanas och utvecklas i dialog.

I dag ser vi något helt annat, både i det offentliga samtalet och i många mellanmänskliga relationer. Samtidigt som de frågor vi står inför som mänsklighet blivit allt mer ödesdigra, har formerna för hur vi talar om dem försvagats.

Samtal förs i ett tempo som inte tillåter eftertanke. De präglas ofta av starka känslor, men saknar utrymme för prövning. Positioner etableras snabbt, försvaras reflexmässigt och kopplas tätt till identitet.

Om någon prövar ditt argument eller försöker etablera en annan förståelse uppfattas det som en attack mot din person.

Vi lever också i allt mer begränsade bubblor där vi utsätts för snäva bilder av världen, vilket gör att det som inte passar in skapar en kognitiv dissonans som är svår att hantera. Samtidigt som de utmaningar vi står inför blir allt mer genomgripande – ekologiskt, politiskt och socialt – tycks vår förmåga att tala om dem på ett sätt som faktiskt leder till förståelse och förändring försvagas.

Det vi står inför idag handlar inte bara om enskilda kriser, utan om djupgående systemfel. Om strukturer som reproducerar och förstärker konflikter, ojämlikhet och ekologisk obalans – och som, om de inte förändras i grunden, riskerar att undergräva de villkor som mänskligt liv vilar på.

Read more