“Vad kommer du skriva om mig när jag dör?” Det frågade journalisten Ahmed Abu Aziz sin redaktör Lubna Masarwa på Middle East Eye, när hon bad honom att skriva om en av hans nyligen dödade kollegor. Hon sa till honom att han inte skulle dö och bytte snabbt ämne.
Ahmed Abu Aziz var korrespondent för Middle East Eye i södra Gaza och bidrog även till Quds News Network, QNN, ett initiativ startat av unga palestinska journalister. Abu Aziz, som blev 28 år gammal, kom från Khan Younis, en stad som i dag har reducerats till ruiner.
Han drömde om att fullfölja sina doktorandstudier (Ph.D.) i mediavetenskap utomlands, efter att tidigare ha tagit kandidat- och masterexamen vid Al-Aqsa-universitetet i Gaza. Lärosätet är ett av många som har totalförstörts i Israels skolasticid – den systematiska förstörelsen av ett folks hela utbildningsväsende och intellektuella arv.
Redaktören Lubna Masarwa beskrev honom som “exceptionell” och hans kollegor kallade honom ”journalisten som aldrig stannade”. Trots den riktade beskjutningen av journalister i Gazaremsan, och trots den personliga bördan av att både rapportera om och leva mitt i folkmordet i Gaza – fördriven flera gånger, skadad och avmagrad – fortsatte han sitt arbete fram till sin våldsamma död i en israelisk flygattack.
Ahmed Abu Aziz dödades tillsammans med fyra andra journalister och totalt 22 palestinier i en serie attacker mot Nasser-sjukhuset i Khan Younis. Efter den första explosionen rusade räddningsarbetare och journalister – däribland Ahmed – till platsen för att hjälpa de skadade. Bara några minuter senare träffade en andra attack som tog hans liv.
Den internationella pressen publicerade Israels ”ursäkt” för det som beskrevs som ett ”tragiskt missöde”. Israeliska militären, IDF, hävdade att målet för attackerna var en “Hamaskamera”, som påstods vara monterad på det tak där journalisterna brukade samlas. Men oberoende utredningar har visat att det i själva verket var Reuters fastmonterade kamera, som användes för att sända live, vilket hade koordinerats med IDF.
Bara några månader tidigare, i april 2025, hade Ahmed Abu Aziz skrivit en slags runa över sin kollega Ahmed Mansour, som dödades när Israel attackerade några tält som journalister från flera internationella medier använde. Abu Aziz beskrev med plågsam precision i vilka olika delar av journalisternas kroppar som splitter hade trängt in i – en scen som hämtad ur Dantes inferno.
Han skildrade hur journalisterna fördes till Nasser-sjukhuset, samma plats där han själv skulle dödas bara några månader senare. Han skrev också om Ahmed Mansours personlighet, hans välansade skägg och prydliga klädsel, som stod i skarp kontrast till de dödliga brännskadorna från attacken. Han fastnade särskilt vid hur svårt det var att se Mansours cykel, nu när han var död.
När Ahmed Abu Aziz själv har dödats på ett nästan identiskt sätt, måste han bli ihågkommen av sina kollegor över hela världen. Sameer al-Bouji, journalist på NBC i Gaza, har berättat att Ahmed alltid var den första reportern på plats:
– Han kom aldrig för sent till en nyhet. Han var så vänlig. Jag har inte sett män som honom. Jag gråter från djupet av mitt hjärta. Må Gud förbarma sig över hans själ och de andra journalisternas. Ahmed skrev till mig minuter före sin död och uppmanade mig att fokusera rapporteringen på barn som dör av svält. Han var en enkel men hängiven man. Han hade nyligen gift sig och var full av drömmar.
Hans fru Lurzan Abu Aziz har vittnat om deras krossade framtidsplaner:
– Hans dröm var att vi skulle ta våra doktorsexamina tillsammans. Han uppmanade mig alltid att försvara min avhandling, oavsett vad, och stöttade mig alltid. Vi skulle ha försvarat våra avhandlingar tillsammans i år, men han är borta och jag är ensam kvar.
Text: Edgar Mannheimer
Presskort
För att fortsätta uppmärksamma brotten mot pressfriheten och journalisterna publicerar Gad World serien Presskort, som berättar vilka de dödade journalisterna var. Om deras liv – och deras död.
Sedan 7 oktober 2023 har Israel dödat minst 256 journalister och mediearbetare i Palestina, Libanon, Jemen och Iran, enligt CPJ. Israel stod ensamt för cirka två tredjedelar av alla dödade journalister världen över både 2024 och 2025.
Rekord i dödande. Den bristande respekten för journalisters liv – och för de internationella lagar som är till för att skydda dem – saknar motstycke. Israel har nu dödat fler journalister än någon annan stat sedan CPJ började samla in data 1992.
Journalisters skydd. Journalister har ett starkt rättsligt skydd i krig. Enligt artikel 79 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna räknas de som civilpersoner och får inte göras till måltavlor för attacker.
Krigsförbrytelse. En avsiktlig attack mot en journalist utgör ett krigsbrott.
Skydd utan åtskillnad. En journalists politiska tillhörighet, åsikter eller arbete – även propaganda – utgör inte en laglig grund för att göra personen till ett militärt mål.
Direkt deltagande. Skyddet upphör endast om en journalist tar direkt del i fientligheterna. Enligt artikel 51(3) i tilläggsprotokoll I förlorar journalister skyddet mot attacker endast under den tid de direkt deltar i strid – och återfår skyddet direkt när deltagandet upphör.