Den 4 november 2023, bara fyra veckor efter den 7 oktober, talade jag vid en demonstration på Rådhuspladsen i Köpenhamn. Jag använde ännu inte ordet folkmord. Det var först när den israeliske Förintelsehistorikern Omer Bartov i augusti 2024 publicerade en essä i brittiska The Guardian som jag blev övertygad om att det var vad som pågick.
Men tecknen var redan så tydliga.
Närmare 10 000 palestinier hade dödats under de första fyra veckorna efter den 7 oktober, däribland nästan 4 000 barn. Över 24 000 hade skadats.
Varje siffra ett ansikte, en kropp, en livshistoria, ett hopp, en dröm som släcktes för alltid, som ett ljus utblåst av krigets orkan.
Ändå sökte jag efter hopp. Efter ett samtal som kunde få slut på kriget, eftersom jag ännu inte förstod att krig var fel ord för de dagliga massakrerna.
I ett folkmord finns bara bödel och offer.
Bödeln låter vapnen tala i utplåningslogikens monotona smatter. Offret har gett upp till och med den minsta vädjan om barmhärtighet.
När bödeln ser sin fiende i ögonen är det bara för att avgöra var den dödande kulan bäst ska placeras, inte för att upptäcka en gemensam mänsklighet som kan få handen att tveka.
Och ändå, ja, sökte jag efter hopp.
Jag såg hopp när amerikanska “Jewish Voice for Peace” demonstrerade om och om igen.
Jag såg hopp när israeliska intellektuella angrep sin egen regering.
Jag såg hopp när en palestinsk far och en israelisk far, som båda hade förlorat sina barn i det eviga kriget, fann varandra i en förening för föräldrar vars barn hade dödats.
Rami Elhanan förlorade sin 14-åriga dotter när hon sprängdes till döds av en palestinsk självmordsbombare. Bassam Aramin förlorade sin 10-åriga dotter när hon sköts av en israelisk soldat.
Men de hade räckt varandra handen och kallade sig bröder.
De var bröder i förlusten och sorgen. De var bröder i sin vägran att hämnas och hata.
“Israelerna kan inte förvisa palestinierna till öknen. Palestinierna kan inte kasta israelerna i havet”, säger Elhanan. “Det är bättre att dela samma jord än att ligga i samma grav”, säger Aramin.
När jag kommit så långt i mitt tal började en talkör framför scenen överrösta mig. Någonstans avfyrades knallskott.
Sedan hoppade en man upp på scenen och drog ur kontakten till högtalarna och scenbelysningen.
Glöm inte att bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Jag stod i mörker, osynlig för alla, med en röst som bara jag själv kunde höra.
Jag vägrade lämna scenen, trots att uppmaningen att försvinna var mer än tydlig.
Ljuset kom tillbaka. Mikrofonen fungerade igen. Jag avslutade mitt tal och lämnade inte bara scenen utan också demonstrationen, fylld av maktlös vrede.
Senare fick jag veta att det var medlemmar i Hizb ut-Tahrir, en antidemokratisk islamistorganisation, som försökt sabotera mitt tal. Därefter patrullerade säkerhetsvakter demonstrationerna och såg till att hålla dem borta.
Det blev inga fler sabotageförsök.
Men jag blev heller aldrig mer inbjuden att tala.
I stället deltar jag i två ljusmanifestationer på den lilla ön Ærø i Östersjön, där jag föddes. Första gången vi tänder ljus har folkmordet i Gaza pågått i 172 dagar. Då hade 32 414 människor dödats, de flesta var kvinnor och barn.
Vi frågade varandra om dödandet skulle fortsätta i ytterligare 172 dagar.
240 dagar senare, när vi återigen tänder ljus, har antalet dödade passerat 44 000. Vi står i vintermörkret med varsitt stearinljus i handen, både för att tända ett litet hopp och för att minnas de döda.
Om vi skulle tända ett ljus för varje död människa i Gaza skulle Ærø behöva ha sju gånger så många invånare som de 6 000 som bor där.
I dag skulle vi behöva vara tolv gånger så många.
Och om vi skulle tända ett ljus för de hundratusentals människor som dör av krigets följder – undernäring, obehandlade sår och smittsamma sjukdomar, eller därför att själva livsmodet slocknar tills psyket dör och kroppen följer efter – då skulle ljusskenet från vår lilla ö bli så starkt att det syntes från rymden.
Samma rymd där Gazaremsan har blivit osynlig, eftersom alla ljuskällor skjutits sönder och mörkret har segrat.
Ærøs grannö Langeland har ungefär samma yta som Gaza och ungefär samma form som den långa, smala landremsan. Skillnaden är bara att det bor nästan 200 gånger fler människor i Gaza.
Det skulle inte ta den effektiva israeliska militären många dagar att förvandla Langeland till en ö av döda.
Vi kan inte blicka dit utan att påminnas om det: en landremsa där människor fortfarande går omkring levande.
Vi kan inte röra oss på vår egen ö utan att påminnas.
Vi är fortfarande här.
Är det tillräckligt att tända ljus på ett litet torg på en liten ö?
I början av september 2025 deltog jag i en blockad av containerhamnen i Aarhus, varifrån både rederiet Mærsk och vapentillverkaren Terma exporterar utrustning till Israels folkmord i Gaza.
Jag misshandlades av polisen och lämnade därefter in ett klagomål till Den Uafhængige Politiklagemyndighed.
Nu har jag fått svar.
Jag intog den position som är standard vid blockader: sittande med händerna knäppta runt knäna. Det krävs fyra poliser för att bära bort dig, och det är så det normalt går till, civiliserat och lugnt.
Men inte i mitt fall.
En polis välter mig bakåt, tar tag i ena foten och släpar mig över asfalt och trottoarkanter. Ytterligare en polis kommer fram och tar tag i den andra foten.
Mina underarmar och ena handen slits upp i blodiga skrubbsår när jag försöker skydda mig.
Jag erbjuder mig att resa mig och gå själv, men möts av hån.
Se filmen när Carsten Jensen släpas bort:
Min advokat Marc Stounberg, som bistår aktivister, uppmanar mig efteråt att klaga.
Men samtidigt varnar han mig:
“Du kommer garanterat inte att få rätt. Det får ingen. Men det irriterar polisen när de kallas in till förhör.”
Efter att ha läst Politiklagemyndighetens tio sidor långa beslut om att fria de två poliserna tvivlar jag på den sista delen av Marc Stounbergs påstående.
Poliserna kan omöjligen ha upplevt processen som särskilt besvärande.
Börja prenumerera på Gad World så missar du inget. Du kan följa oss helt gratis.
Varenda mening i deras vittnesmål är en lögn som, trots bevismaterial i form av flera videoklipp på sammanlagt sju minuter, godtas av Den Uafhængige Politiklagemyndighed.
Jag beskrivs som en person med hotfullt kroppsspråk. Den ena polisen anser att misshandeln, som lämnade mig med blodiga underarmar, utfördes “så skonsamt som möjligt”.
Jag skulle inte göra så stor sak av detta om det inte vore för att polisvåld håller på att institutionaliseras som svar på fredliga demonstrationer – åtminstone när protesterna riktas mot vapenexport till det israeliska folkmordet på palestinierna i Gaza, som vår regering har valt att inte protestera mot.
Den 13 maj 2026 försökte en grupp demonstranter blockera ingången till rederiet Mærsks huvudkontor i Köpenhamn.
Resultatet: en bruten arm, en bruten hand, hundbett, mängder av batongslag som lämnade blåmärken och slag i ansiktet med öppen hand.
Den 10 augusti 2026: en demonstration i Lystrup, där Termas fabrik ligger. Byggnader sprejas med röd färg, men ingen människa hotas.
Förutom demonstranterna, som angrips av polisen med en oerhörd brutalitet.
Återigen: benbrott, batongslag i ansiktet.
Gaza smittar.
När en regering stillatigande kan bevittna ett folkmord är det också logiskt att samma regering uppmuntrar våldsbenägna och avtrubbade element inom polisen att angripa fredliga medborgare som vägrar vara passiva åskådare till mordet på tiotusentals människor.
Det är inte lagen polisen representerar när han angriper människor med batonger och aggressiva hundar, utan en statligt sanktionerad laglöshet som inte är annat än en spegelbild av det internationella samfundets tysta samtycke till folkmord.
Politiklagemyndigheten är bara en nisch där vår kommande rättslöshet testas.
I en ny essä i The New York Times skriver den israeliske Förintelsehistorikern Omer Bartov att han inte tror att Israels ledare kommer att ställas till svars för folkmordet.
Straffriheten kommer att skapa ett prejudikat.
Folkmord är framtiden.
Folkmord kan mycket väl av vissa nationer komma att betraktas som en legitim och lönsam fortsättning av politiken med andra medel, skriver Bartov och parafraserar den preussiske generalen och militärteoretikern Carl von Clausewitz definition av krig.
Clausewitz ofta citerade definition, att krig är en fortsättning av politiken med andra medel, behöver uppdateras.
Under kapitalismen är krig inte en fortsättning av politiken med andra medel.
Det är en fortsättning av ekonomin med andra medel.
Det är mäktiga ekonomiska intressen som dikterar politiken, inte tvärtom. I frånvaron av en stark arbetarrörelse och en fungerande demokrati är det vinstmotivet som dikterar framtiden.
Francesca Albanese, FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i Palestina, publicerade i juli 2025 en rapport om de ekonomiska intressena i folkmordet: From Economy of Occupation to Economy of Genocide.
Listan över multinationella företag som är involverade i Gaza är ändlös.
Lockheed Martin, USA:s största vapentillverkare. Den italienska vapenproducenten Leonardo. Oljebolag som Chevron och BP. Högteknologiska företag som Microsoft, Alphabet, Amazon, IBM och Palantir. Investeringsbolag som BlackRock.
Israel har omfattande biometriska data om den palestinska befolkningen, levererade av IBM.
Den israeliska armén har utvecklat AI-baserade målsystem med blodigt ironiska namn som Lavender, Gospel och Where’s Daddy; Palantir har enligt rapporten försett den med sin AI-plattform för automatiserat beslutsfattande på slagfältet.
I ett öppet brev underskrivet av bland annat ekonomen Thomas Piketty beskrivs Gaza som ett laboratorium där AI-företag testar sina senaste avrättningsmetoder och tar mindre moralisk hänsyn till offren än “till laboratorieråttor”.
När Gaza utplånas måste Europas ansvar granskas. Hjälp oss att fortsätta rapportera och gräva djupare. Stöd oss på den nivå du kan.
Alla de nämnda bolagen är legitima företag. Folkmordet är med andra ord börsnoterat.
Francesca Albanese själv anklagas av USA:s utrikesminister Marco Rubio för “att föra ett politiskt och ekonomiskt krig mot USA och Israel” och landets FN-ambassadör Dorothy Shea kräver i ett brev till Guterres 20 juni 2025 att hon avsätts.
Den 9 juli 2025 belade Trump-administrationen Albanese med sanktioner, som om hon vore ett fientligt land.
De rådande värderingarna har vänts upp och ner.
Brottet har blivit normen.
Utredaren som benämner olagligheterna blir själv lagbrytaren som ska straffas.
När Francesca Albanese säger att hon inte tänker ge efter för maffiametoder har hon, genom sitt trots, satt namn på den värld vi från och med nu lever i.
En maffiavärld där multinationella företag, med mäktiga staters samtycke, medverkar till folkmord som en fortsättning av ekonomin med andra medel.
Det är inte bara slutet för demokratin.
Det är också slutet för nationernas sista rester av suveränitet.
När vi demonstrerar mot Israels folkmord i Gaza är det enkelt att namnge motståndaren. Det är den israeliska regeringen och dess allierade, framför allt USA, som alla stoltserar med att vara demokratier och till och med, med en skamlöshet som en dag kommer att slå tillbaka mot dem själva, kallar Israel Mellanösterns enda demokrati.
Därtill kommer den sorgliga skuggarmén av tysta samtyckare, där en majoritet av EU:s medlemsländer ingår.
Så ska folkmord från och med nu betraktas som ett av demokratins vapen?
Låt oss vara ärliga. Vi lever i neoliberalismens tidsålder. Folkmord får från och med nu betraktas som en marknadsföringsstrategi, militären som en affärsverksamhet. Det handlar inte om erövringar utan om marknadsandelar. Inte om segrar utan om vapenförsäljning.
När det gäller protesterna har folkmordet i Gaza en sak gemensamt med tidigare krig. Det är svårt att sätta ett ansikte på den politiska kraft vi själva kan identifiera oss med.
Under Vietnamkriget var det enkelt. Där fanns goda och onda, en uppgörelse med kolonialismen där en imperialistisk stormakt stod mot en kommunism som i tredje världen ännu var hoppfullt okomprometterad.
Motståndarna till Natos krig i Afghanistan stod inför ett helt annat problem. De kunde varken identifiera sig med eller försvara talibanerna.
Krigen i Vietnam och Afghanistan hade ändå ett gemensamt drag. Båda var asymmetriska krig som bidrog till att institutionalisera en ny historisk norm.
När Gaza utplånas måste Europas ansvar granskas. Hjälp oss att fortsätta rapportera och gräva djupare. Stöd oss på den nivå du kan.
I asymmetriska krig är det inte den starka makten, de överlägsna krigsmaskinerna med sina teknologiskt sofistikerade vapen, som vinner. Det är den till synes svagare parten – gerillastyrkor, ofta utrustade med handeldvapen och mer eller mindre hemmagjorda sprängladdningar.
Kriget i Afghanistan kom, efter tre krig i följd – den sovjetiska invasionen på 1980-talet, inbördeskriget på 1990-talet och Natos tjugoåriga krig under 2000-talets två första decennier – att kallas ett evighetskrig.
Och det är också vad det hade blivit om inte president Joe Biden hade dragit tillbaka de amerikanska trupperna 2021. Den amerikanska militären ville fortsätta. De hade inget realistiskt hopp om att besegra talibanerna, men det spelade heller ingen roll. Det enda som intresserade deras verkliga kommandocentraler var krigets eviga fortsättning. Och dessa kommandocentraler ligger inte i Pentagon, utan i vapenindustrins styrelserum.
Det är en ny logik i vår tids krig.
Det handlar inte om att vinna.
Det handlar om att göra kriget permanent.
Israels Benjamin Netanyahu skulle inte tveka inför att utplåna samtliga invånare på Gazaremsan. Men det är mer fördelaktigt att dra ut på folkmordet, eftersom det tycks säkra honom en orubblig maktposition i israelisk politik.
Detsamma gäller Rysslands Putin. Det är politiskt naivt att tro att Putin strävar efter seger i kriget mot Ukraina, som för länge sedan gått in på sitt femte år. För varje dag kriget fortsätter konsoliderar han sin makt. Oppositionen är sedan länge utrensad i en process där Ryssland lämnar de sista auktoritära dragen bakom sig till förmån för en ny totalitär ordning, där både yttre och inre fiender möts med geväret.
Produktionen av vapen kommer i framtiden inte bara att vara konstant. Det kommer också användningen av dem att vara. Och vapnens mål kommer inte att vara fientliga arméer. Det kommer att vara civilbefolkningar som utplånas – ett förintelsekrig som framför allt har en marknadsekonomisk logik.
Nazismens slutmål var Auschwitz. Stalinismens Gulag. Neoliberalismens kommer att vara folkmord som inte kräver att de dödsdömda befolkningarna först förflyttas innan de utplånas. Här finns inga läger bakom vars taggtråd brotten sker i hemlighet. Här sker morden inför öppen ridå, med världen som bedövade åskådare.
Vi står i opposition till dessa hänsynslösa krig. Men när det gäller att hitta en politisk kraft som vi positivt kan identifiera oss med och försvara är det lika svårt i Gaza som det var i Afghanistan.
Hamas är lika lite trovärdigt som drivkraft för en ny palestinsk demokrati som talibanerna var i Afghanistan. PLO har sedan länge gått under i korruption. De demokratiska krafterna finns utan tvekan, men just nu är de både osynliga och ohörbara.
Under tiden är det de civila offren och deras rätt till liv vi försvarar. Identifikationen med offren blir humanismens sista bastion.
Den italienske författaren och aktivisten Franco Berardi, också kallad “Bifo”, är 77 år och har varit verksam i fem decennier. Han vill inte längre kalla sig politisk tänkare. I sin senaste bok Thinking Gaza: An Essay on Ferocity som gavs ut 2026 beskriver han sig i stället som en “science fiction-tänkare som utforskar samtidens hallucinationer”.
Även han påpekar att proteströrelserna, som i Italien har varit ovanligt starka och även omfattat delar av fackföreningsrörelsen, sällan identifierar sig med Hamas. I stället är det desperation som fyller de tiotusentals unga som går ut på gatorna.
Just nu satsar vi på rapportering på plats i Gaza. Avstå en fika på stan och swisha 100 kronor till 123 515 98 35. Märk bidraget VITTNESMÅL.
I en intervju säger han: “Jag tror att majoriteten av studenter i dag, medvetet eller omedvetet, väntar sig en oåterkallelig försämring av livsvillkoren, oåterkalleliga klimatförändringar, en framtid fylld av krig och det ständigt närvarande hotet om ett ogenomtänkt kärnvapenkrig i någon av de många konflikter som pågår på världskartan.”
“Det första steget mot hopp är att erkänna vår desperata utsatthet i alla dess dimensioner”, tillägger en annan åldrande tänkare, den 77-årige slovenske Slavoj Žižek.
En mänsklighet utan mänsklighet är den mest skrämmande synen, och det är vad vi har bevittnat under de senaste åren.
Själv är jag 74 år. Jag vet inte om pessimismen kommer när man når min och de andra tänkarnas och kommentatorernas ålder. Närmar vi oss slutet på mänsklighetens historia – eller projicerar vi bara därför att vi närmar oss slutet på våra egna?
Jag ser oss framför mig, tre åldrande män på ett berg av teorier, hypoteser och skiftande ståndpunkter som vi genom åren har omfamnat och förkastat, tills till och med ordet hopp blir en belastning, en tom verbal förpliktelse som borde ersättas med ord som handling eller bara beslutsamhet.
Men göra vad?
Besluta vad?
Åtminstone besluta att förbli människa?
Men kräver det ens ett beslut?
Jag stötte på Ezzideen Shehabs namn för ett år sedan. Det stod på en t-shirt som skickats till mig av aktivistgruppen “Readers and Writers against the Genocide” i Australien. T-shirten slets sönder av brutala poliser när jag i Aarhus deltog i blockaden mot dansk vapenexport till Israel. “Och om ni ska fortsätta ert krig, så gör det utan oss. Bomba dammet. Svält vinden. Kolonisera tystnaden”, skriver Shehab.
Jag trodde att det var en dikt. Nu vet jag att det var ett utdrag ur hans bok Diary of a Young Doctor. Så skriver en människa under dödsångestens ständiga diktat.
Den sönderrivna, smutsiga t-shirten med Ezzideen Shehabs ord hänger i mitt arbetsrum. Jag vägrar att tvätta eller laga den.
För Ezzideen Shehab är folkmord inte bara förstörelsen av byggnader eller liv som skoningslöst tas, utan “ett systematiskt försök att förstöra allt som skapar en människa, allt som låter henne lyckas”.
Han skriver om de oräkneliga föräldralösa barn vars namn vi aldrig kommer att få veta, utan rötter, utan framtid:
“den tysta förstörelsen, de osynliga såren, drömmarna som dör innan de ens hunnit drömmas.”
Ezzideen Shehab tröstar patienter som han vet är dödsmärkta. “Och i det ögonblicket är jag en lögnare. Inte för att jag vill vara det. Men på denna plats, där hopp är mer sällsynt än rent vatten, kan jag inte vara den som släcker hoppet. Så i stället säger jag den mildaste lögn jag kan komma på. Inte av grymhet, utan av barmhärtighet. För i en värld där barn förlorar sina lemmar varje dag, där skratt dränks i sirener och damm, finns inget som är rätt att säga. Bara tystnad. Och hoppets outhärdliga tyngd.”
“Ibland tänker jag att vi inte är rädda för att dö. Vi är snarare rädda för att glömma vad det innebär att leva”, fortsätter han. “Det är inte bara ett angrepp på själva livet som vi bevittnar, utan också på livets mening. Till och med språket hör till de sårade.
Och frågan som blir kvar är inte: Var är Gud? utan: Var är människan?”
“Det finns inget ädelt i krig. Ingen poesi. Ingen ära. Bara det som blir kvar när skriken tystnar: damm, tystnad och den outtalade vetskapen om att något heligt har kränkts.”
“Och om vi dör i natt kommer det varken att vara som martyrer eller soldater, utan som skuggor som ordlösa går genom mörkret, bevis på att världen såg oss och inte gjorde någonting. … Och ändå skriver jag, för orden är det enda vi har kvar att begrava de döda med. … Vi var här. Vi skrev. Vi drömde. Vi älskade. Och jag svär att om världen har något samvete kvar, så kommer den en dag att höra dem. Och den kommer att skälva. Och sedan kommer den att sjunka ner på knä.”
Akram al-Fayoumi filmad i Gaza av Mohammed Saber:
Avslöjar demokratin sig under dessa år som en epok vi nu håller på att lämna bakom oss, samtidigt som vi påstår oss försvara den?
Är det sönderbombade Gaza, med sin förgiftade jord och sina fällda olivträd, inte bara palestiniernas framtid utan också mänsklighetens, i takt med att atmosfärens koldioxidhalt stiger och allt större landområden – kanske till slut hela kontinenter – blir obeboeliga när den globala uppvärmningen drar åt sitt strypgrepp?
Handlar protesterna mot den globala uppvärmningen och mot folkmordet i Gaza i själva verket om samma sak: ett självdestruktivt, människoföraktande system som måste stoppas om inte bara palestinierna, utan vi alla, även i fortsättningen ska ha en plats på jorden?
Mycket talar för denna handlingsförlamande hypotes, som riskerar att få oss att i självuppgivenhet isolera oss från varandra i kortsiktiga livsperspektiv medan varje tanke på framtid och gemenskap dör.
Eller är det precis tvärtom? Är det just i denna situation som det djupaste inom oss kommer att väckas med oemotståndlig kraft – inte en trångsynt överlevnadsinstinkt, utan en enveten livskraft som ända ner i cellerna vet att överlevnad innebär gemenskap, glädje, tro och tillit?
Mina tankar går åter till 13-årige Akram, rullskridskoåkaren i Gazas ruiner. Är han ett undantag med sin okuvliga livsglädje? Eller är han en bild av något som lever inom oss alla?
Är han allas vårt barn, ett levande bevis på att också detta finns inom oss – en gränssprängande, trotsig livskraft som inte låter sig knäckas? Är det inför Akram vi ska gå ner på knä? Är det i honom hoppet bor?
Läs del 1 av Carsten Jensens essä.
Carsten Jensen, född 1952, är dansk författare och journalist som har rapporterat från bland annat Balkan och Afghanistan. I Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnfall skildrar han sin jordenruntresa 1993.
Bland hans romaner finns Vi, de drunknade (2006), som har översatts till 25 språk, och Den första stenen (2015), om kriget i Afghanistan.
