Att läsa berättelserna och vittnesmålen från Gaza med en mänsklig kropp och ett medmänskligt medvetande
Jag har läst GadWorlds essä i olika etapper. Det gick inte att läsa den i ett svep, och det gick inte att ta in den på en gång. Texten bär med sig något som kroppen inte kan hantera i ett enda andetag. Att känna smärta genom ord. Att se ruiner genom ord. Att förlora de man älskar genom ord. Att vara ensam bland ruiner medan bomberna faller. Att bära en sönderslagen kropp. Att sakna vård, mat och framtidstro, att längta efter fred och familjeåterföreningar, att vara ensam med smärta, hunger och rädsla. Att läsa om barn som går till den gula linjen för att dö. Att bevittna ett folkmord under vår livstid. Allt det som ingen människa borde behöva uppleva. Kroppen och minnena drogs åt olika håll samtidigt. Det jag läste mötte något som redan fanns i mig, och jag fick lägga ifrån mig texten och återvända till den när jag orkade.
Det är ofattbart att människor kan genomföra en sådan utplåning och sedan leva med det utan ansvarsutkrävande. Vilka kan utkräva ansvar, när de skyldiga är kopplade till varandra under ytan, och alla till samma giftkälla? På somaliska säger vi: Ilko abeeso hoos bay ka xariiraan.Ormens tänder syns, men under ytan hänger de ihop, och bakom dem finns giftet.
Lika ofattbart är att omvärlden blundar för handlingar som så grovt strider mot folkrätten. Som essän visar är det dehumaniseringens mekanismer som gör det möjligt. När människor har förvandlats till siffror, hot eller en kategori blir det tänkbart att göra det som annars vore otänkbart. Och samma mekanismer verkar hos dem som tittar på. Folkmordet bevittnas, diskuteras och analyseras i månad efter månad, medan de som begår grova brott mot folkrätten förblir orörda.
Mitt hjärta sjunker av berättelserna och vittnesmålen från Gaza. Jag vet att jag får leva med att detta omänskliga sker under vår livstid. Som medmänniska känner jag mig maktlös. Det går också upp för mig att jag lever med folkmordet fast jag befinner mig i Afrikas Horn. Avståndet skyddar inte. Jag är en av dem som vet, och att veta är redan att vara indragen.
Alla påverkansmetoder jag känner till verkar verkningslösa inför detta. Ändå tror jag inte att jag är ensam om den känslan.
Därför vill jag påminna dig som läser detta. Din maktlöshet är inte likgiltighet. Den visar att du fortfarande ser människorna bakom orden. Läs berättelserna och vittnesmålen, även om du måste läsa dem i etapper. Låt dem inte glida förbi. Säg namnen, återge det du har läst och tala om det vid middagsbordet, på arbetsplatsen och i samtal där tystnaden är bekvämare. Låt inte vanan göra det möjligt för oss att titta bort. Så länge vi minns och påminner varandra har dehumaniseringen inte vunnit helt.
Att läsa berättelserna och vittnesmålen från Gaza med en mänsklig kropp och ett medmänskligt medvetande
Jag har läst GadWorlds essä i olika etapper. Det gick inte att läsa den i ett svep, och det gick inte att ta in den på en gång. Texten bär med sig något som kroppen inte kan hantera i ett enda andetag. Att känna smärta genom ord. Att se ruiner genom ord. Att förlora de man älskar genom ord. Att vara ensam bland ruiner medan bomberna faller. Att bära en sönderslagen kropp. Att sakna vård, mat och framtidstro, att längta efter fred och familjeåterföreningar, att vara ensam med smärta, hunger och rädsla. Att läsa om barn som går till den gula linjen för att dö. Att bevittna ett folkmord under vår livstid. Allt det som ingen människa borde behöva uppleva. Kroppen och minnena drogs åt olika håll samtidigt. Det jag läste mötte något som redan fanns i mig, och jag fick lägga ifrån mig texten och återvända till den när jag orkade.
Det är ofattbart att människor kan genomföra en sådan utplåning och sedan leva med det utan ansvarsutkrävande. Vilka kan utkräva ansvar, när de skyldiga är kopplade till varandra under ytan, och alla till samma giftkälla? På somaliska säger vi: Ilko abeeso hoos bay ka xariiraan.Ormens tänder syns, men under ytan hänger de ihop, och bakom dem finns giftet.
Lika ofattbart är att omvärlden blundar för handlingar som så grovt strider mot folkrätten. Som essän visar är det dehumaniseringens mekanismer som gör det möjligt. När människor har förvandlats till siffror, hot eller en kategori blir det tänkbart att göra det som annars vore otänkbart. Och samma mekanismer verkar hos dem som tittar på. Folkmordet bevittnas, diskuteras och analyseras i månad efter månad, medan de som begår grova brott mot folkrätten förblir orörda.
Mitt hjärta sjunker av berättelserna och vittnesmålen från Gaza. Jag vet att jag får leva med att detta omänskliga sker under vår livstid. Som medmänniska känner jag mig maktlös. Det går också upp för mig att jag lever med folkmordet fast jag befinner mig i Afrikas Horn. Avståndet skyddar inte. Jag är en av dem som vet, och att veta är redan att vara indragen.
Alla påverkansmetoder jag känner till verkar verkningslösa inför detta. Ändå tror jag inte att jag är ensam om den känslan.
Därför vill jag påminna dig som läser detta. Din maktlöshet är inte likgiltighet. Den visar att du fortfarande ser människorna bakom orden. Läs berättelserna och vittnesmålen, även om du måste läsa dem i etapper. Låt dem inte glida förbi. Säg namnen, återge det du har läst och tala om det vid middagsbordet, på arbetsplatsen och i samtal där tystnaden är bekvämare. Låt inte vanan göra det möjligt för oss att titta bort. Så länge vi minns och påminner varandra har dehumaniseringen inte vunnit helt.
Det här kan vara den viktigaste kommentaren jag någonsin läst. Gråter.
Jag grät också medan jag försökte få fram eller uttrycka mig om vad essän väckte hos mig, orden från mitt innersta. Jag lider med människor i Gaza.
Repostar, det här behöver fler ta till sig 24/7.
Det är helt obegripligt att omvärlden blundar för detta fasansfulla övergrepp
Grymt bra! Tack.
En mycket fin text, tack!
Tack Carsten för dessa ord som går rakt in i hjärtat❤️
Det finns inga ord, ändå är orden så viktiga! Tack Carsten!
Tack!!!
Tack ❤️