Den västerländska linsen döljer vårt eget våld
Gustaf Skarsgård och Frida Stranne skriver om den selektiva moral som döljer vårt eget ansvar för krigen – vilket gör att vi inte heller förstår dem och därmed fortsätter reproducera dem.
När Thomas Jefferson och John Adams 1812 återupptog sin brevväxling var det efter tio års tystnad. De båda hade varit två av den amerikanska republikens mest betydelsefulla grundlagsfäder, centrala i arbetet med att forma den nya staten – men med tydligt olika uppfattningar om vilken riktning landet borde ta.
Under revolutionens tidiga skede hade de varit nära allierade, men hade därefter kommit att utvecklas till skarpa politiska motståndare i en tid präglad av djupa ideologiska konflikter.
När de nu började skriva till varandra igen var deras meningsskiljaktigheter fortfarande grundläggande. De försökte också, i olika grad, övertyga varandra. Men något i formen hade förändrats.
Samtalet präglades inte längre av samma behov att vinna, utan av en större beredskap att pröva argument, ifrågasätta och utveckla sina resonemang.
De argumenterade skarpt och var ibland spetsiga i tonen. De ifrågasatte varandras resonemang och drog ut motsättningarna i ljuset. Men det nya var att de inte längre tog oenigheten som ett hot mot relationen.
De korresponderade för att försöka förstå varandras positioner och utvecklas. De visade en uppriktig vilja att pröva sina egna ståndpunkter i mötet med den andres tänkande – och att låta idéerna nyanseras och fördjupas.
Det fanns en intellektuell disciplin i deras utbyte: att inte tillskriva den andre sämre motiv än de egna, och att stanna kvar i resonemanget till dess att argumenten var genomlysta.
Denna brevväxling påminner oss om något viktigt. Fasthet i övertygelse behöver inte göra samtalet till en kamp. Tvärtom bygger en meningsfull dialog ofta på tydliga ståndpunkter – men också på att dessa ståndpunkter kan prövas, utmanas och utvecklas i dialog.
I dag ser vi något helt annat, både i det offentliga samtalet och i många mellanmänskliga relationer. Samtidigt som de frågor vi står inför som mänsklighet blivit allt mer ödesdigra, har formerna för hur vi talar om dem försvagats.
Samtal förs i ett tempo som inte tillåter eftertanke. De präglas ofta av starka känslor, men saknar utrymme för prövning. Positioner etableras snabbt, försvaras reflexmässigt och kopplas tätt till identitet.
Om någon prövar ditt argument eller försöker etablera en annan förståelse uppfattas det som en attack mot din person.
“Samtal vi saknar” – ny podd med Skarsgård och Stranne
Gustaf Skarsgård, skådespelare, och Frida Stranne, forskare och författare, har tillsammans initierat och skapat Samtal vi saknar – en programserie där de träffar personer vars kunskaper och perspektiv på vår tids ödesfrågor de uppfattar saknas i samhällsdebatten.
Samtalen tar sin utgångspunkt i vad gästerna anser att det behöver pratas mer om och är nyfikenhetsdrivna och sökande. Syftet är att lyssna, utforska och bli klokare tillsammans.
Du kan lyssna på samtalen på sajten Samtal vi saknar, Youtube, Spotify och Apple Podcasts. Serien görs i samarbete med Fund Your Mother och Terran.
Vi lever också i allt mer begränsade bubblor där vi utsätts för snäva bilder av världen, vilket gör att det som inte passar in skapar en kognitiv dissonans som är svår att hantera. Samtidigt som de utmaningar vi står inför blir allt mer genomgripande – ekologiskt, politiskt och socialt – tycks vår förmåga att tala om dem på ett sätt som faktiskt leder till förståelse och förändring försvagas.
Det vi står inför idag handlar inte bara om enskilda kriser, utan om djupgående systemfel. Om strukturer som reproducerar och förstärker konflikter, ojämlikhet och ekologisk obalans – och som, om de inte förändras i grunden, riskerar att undergräva de villkor som mänskligt liv vilar på.
Att hantera sådana utmaningar kräver mer än snabba reaktioner eller ideologiska reflexer. Det kräver kunskap, historisk medvetenhet och en förmåga till självreflektion, men också en intellektuell beredskap att se bortom det omedelbara och en vilja att ompröva sådant som länge tagits för givet.
I dagens samtal reduceras istället komplexa skeenden till tydliga läger, där lojalitet med den egna positionen blir viktigare än att förstå helheten. Det gör att frågor som kräver eftertanke och långsiktigt ansvarstagande i stället behandlas som förenklade argument som ska vinnas.
Detta blir särskilt tydligt i hur vi talar om krig.
Rysslands invasion av Ukraina benämns korrekt som ett brott mot internationell rätt, ett angreppskrig och ett övergrepp på en suverän stat, medan Israels krigföring i Gaza och USA:s olagliga aggression mot Iran beskrivs i ett språk som tonar ned ansvar, där systematiskt dödande av civila reduceras till ”sammandrabbningar” eller ”oavsiktliga förluster”.
Kontextualiseringen sker genom en västerländsk lins som inte bara avgör vad som fördöms, utan också vad som inte behöver förklaras – där vår egen roll i hur krig uppstått och hur det kan avslutas i stort sett förblir osynligt.
När en västerländsk pilot skjuts ner blir det en huvudnyhet, men när tusentals civila dödas utanför västvärlden reduceras det till bakgrund. Perspektivet följer makt, allianser och vilka liv som anses politiskt och moraliskt relevanta att sörja.
Det är en fråga om vilka verkligheter som görs synliga – och vilka som systematiskt hålls utanför, för att hindra oss från att se effekterna av vårt eget våld. Vi talar om internationell rätt som om den vore universell, men tillämpar den selektivt.
När USA och dess allierade bombar Iran och Libanon utan mandat, kidnappar Venezuelas president, inför hårda sanktioner som drabbar civila eller bidrar till att destabilisera hela regioner, beskrivs det som strategiskt eller oundvikligt.
När andra gör detsamma kallas det krigsbrott.
Denna selektivitet är ett mönster som till och med gjort ett folkmord möjligt att försvara. Så länge vi inte förmår se vår egen del och vårt eget ansvar i dessa skeenden framstår konflikterna som något vi reagerar på, snarare än själva bidrar till att forma.
Därmed kommer vi inte heller att bryta våldet, utan fortsätta reproducera det.
Samtidigt har de institutioner som historiskt haft i uppgift att bidra till orientering och fördjupning – inte minst medierna – förändrats. De verkar i dag i en logik där uppmärksamhet, hastighet och konkurrens ofta väger tyngre än sammanhang och förklaring.
Men det handlar inte bara om tempo. Det handlar också om vad som inte granskas.
Att följa pengarna brukade vara en journalistisk grundprincip, men idag riktas blicken sällan mot de ekonomiska och industriella intressen som driver konflikter: vapenindustrins vinster, energipolitiska beroenden, de strukturer som gör krig lönsamma och fred kostsam. I stället individualiseras ansvar, konflikter moraliseras och systemfrågor löses upp i händelser.
Det märks också i diskrepansen mellan vad vetenskapen pekar ut som existentiella hot och vad som ges utrymme i det dagliga nyhetsflödet. Klimatkrisen är inte ett framtidsscenario utan en pågående realitet, men behandlas sällan som den strukturella kris den är.
Den framträder som en serie händelser – extremväder, temperaturrekord – snarare än som det systemfel den utgör.
Systemfelet ligger i en ekonomi som direkt gynnar storföretag inom extremt ohållbara sektorer: fossil energi, militärindustri, livsmedel. Ett system som tvingar fram ohållbarhet, exploatering och oacceptabla arbetsvillkor.
En form av neokolonialism som låser det globala syd i en exploaterad position genom villkorade lån och handelsavtal med investerarskydd (ISDS) – där storföretag kan stämma stater på miljardbelopp om de inför hållbarhetslagstiftning – vilket driver fram förödande monokulturer, slavliknande förhållanden och omöjliggör en egen ekonomisk politisk. Varje försök till motstånd bestraffas hårt av aktörer med stora resurser i ryggen.
Listan kan göras lång, men skulle också kunna sammanfattas som: ett ekonomiskt system som kräver oändlig tillväxt på en planet med ändliga resurser.
Samtidigt fylls nyhetsflödet av det omedelbara, det spektakulära, det som triggar reaktion snarare än förståelse. Det som skulle behöva diskuteras som det systemfel det är framstår i stället som enskilda händelser, lösryckta från de sammanhang som ger dem mening. Det gör det möjligt att reagera – men inte att förstå, och därmed heller inte att förändra.
Resultatet blir ett offentligt samtal som i allt mindre utsträckning hjälper oss att förstå vad som faktiskt står på spel – och därmed också vad som skulle krävas för att förändra riktningen.
Behovet av en fungerande samhällsdebatt har länge betonats inom demokratiteorin. Det offentliga samtalet bör inte bara vara en arena för åsikter, utan behöver skapa förutsättningar för människor att förstå och orientera sig i komplexa samhällsfrågor.
Filosofen Jürgen Habermas har beskrivit detta som en process där argument behöver prövas och förståelse växa fram, medan statsvetaren Robert Dahl pekat på vikten av det han kallade ”upplyst förståelse”. Viktiga byggstenar i en fungerande demokrati.
Nu befinner vi oss i ett spänningsfält mellan ett allt större behov av gemensamt tänkande, och samtidigt en minskad förmåga att föra de samtal som skulle kunna göra det möjligt.
Och här uppstår en mer obekväm insikt: dessa frågor kommer inte att ”reglera sig själva”. De kräver att fler människor faktiskt förmår tänka tillsammans, pröva perspektiv och formulera alternativ – men också att ifrågasätta de ramar inom vilka vi lärt oss att tänka.
För det som i dag framstår som självklart är ofta just det som behöver granskas: våra allianser, våra perspektiv, vår självbild som rationella och moraliska aktörer. Och så länge denna självbild inte utmanas kommer också våra analyser att förbli begränsade – och våra beslut därefter.
I ett klimat där rimlighet, medmänsklighet och strävan efter fred och en beboelig planet allt oftare misstänkliggörs, behöver vi återupprätta samtal som vågar stå kvar i det komplexa – även när det skaver.
För alternativet börjar bli tydligt.
Ett samhälle som inte längre förmår förstå sina egna handlingar kommer heller inte att kunna korrigera dem.