Det är valrörelse och jag hör att människor är rädda
Vi låtsas prata om sakfrågor. Men under orden om straff, migration och skatt finns känslor: sorg, rädsla och olika sätt att söka trygghet. Vi behandlar våra egna känslor som fakta och andras som hot.
Vi går mot val i Sverige och i den tryckande hettan försöker jag följa samtalen samtidigt som jag känner mig alienerad. Inget går riktigt in. Det känns som om det jag läser och hör handlar allt mindre om argument kring sakfrågor som straff, migration och skatter, och allt mer om människor som försöker beskriva hur det känns att leva.
Vi låtsas att vi är objektiva. Politiker gör det. Ledarskribenter gör det. Jag gör det. Du gör det.
Men politik är inte motsatsen till känslor. Ideologi är ofta känslor som organiserats till en världsbild.
Vi talar som om vi beskriver världen, när vi egentligen berättar hur världen känns där just vi står.
Och det är förmodligen därför jag känner mig alienerad.
För där jag står håller världen som jag känner den på att försvinna. Döda fiskar följer med de alldeles för varma vågorna upp på stränder. Barn dödas av bomber. Världsledare ljuger och är korrumperade utan att ställas till svars.
Det får mig att känna saker. Jag är rädd. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag känner mig osäker.
På samma sätt känner andra också saker.
När någon säger “vi måste ha hårdare straff” betyder det troligen:
Jag är rädd.
Jag längtar efter ordning.
Jag vill kunna slappna av.
Och när någon säger ”vi måste ta hand om fler människor” kanske det betyder:
Jag mår illa när andra lider.
Jag behöver ett samhälle där människor inte lämnas ensamma åt sitt öde.
Jag vill ta ansvar för något mer än det som redan är mitt.
Ingen av dem är objektiv. Ingen av dem är obegriplig. De börjar bara på olika platser.
Men vi behandlar våra egna känslor som fakta och andras känslor som hot.
Du läser en fri och reklamfri text. Säkra vårt arbete genom att prenumerera.
Jag har skrivit om det här förut – att vi inte ens tänker i samma ordning. Att vissa nervsystem verkar kalibrerade för att känna hotet först, vilja ha ordning och tydlighet innan de kan öppna sig. Att andra börjar i samhörighet, i det som går sönder och inte kan slappna av förrän ingen lämnas utanför. Olika sätt att känna sig trygg.
Problemet är inte bara att höger och vänster finns. Problemet är att vårt politiska system kräver att det ena trygghetsspråket ska besegra det andra.
Och när den ena vinner känner den andra sig mindre trygg.
Sedan svänger pendeln.
Vi organiserar oss som om samhället bara kunde lösa ett mänskligt behov åt gången.
Men om politik är lika mycket en strategi för att lugna ett oroligt nervsystem som det är ideologi, vem är jag då och vilken värld skulle just jag känna mig tryggare i?
Sociologen Arlie Russell Hochschild kallar underliggande känslor som påverkar hur vi röstar för “deep story”: berättelsen som jag förstår världen utifrån. Vem hotar mig? Vem ser mig? Vem har trängt sig före? Vem tar ansvar? Vem lämnas ensam?
Att förstå en rädsla är dock inte samma sak som att man måste följa den vart den än leder. Det finns gränser för vad politik får göra med andras liv.
Men om politik börjar i vad människor uppfattar som fara och förlust, då kanske vi inte heller kan samtala genom att tala om begrepp och statistik.
Du kan också stödja med valfritt belopp: Swish 123-515 98 35
Tänk att i stället höra en politiker säga:
“Världen skrämmer mig. Jag längtar efter att få känna mig trygg, ha ordning och få leva i ett land där vi har tydliga regler. Där någon håller ihop helheten och där jag får behålla det jag bygger.”
Eller:
“Världen skrämmer mig. Jag längtar efter samhörighet och ett samhälle där människor och allt levande får möjlighet att leva utifrån sina unika förutsättningar. Jag blir rädd när människor lämnas utanför, när naturen förstörs och när vi slutar ta hand om varandra.”
Om språket blev ärligare, skulle det då bli lättare för dessa två sidor att känna igen något mänskligt hos varandra – och existera tillsammans?
När jag känner mig hotad blir världen mindre. När jag känner mig trygg blir världen större.
Fakta: Arv från franska revolutionen
De politiska beteckningarna höger och vänster kommer från franska revolutionen, mer konkret från hur ledamöterna satt i den franska nationalförsamlingen som bildades 1789.
Till vänster satt de som ville driva revolutionen längre: mer förändring, mer folklig representation, mindre kunglig och aristokratisk makt.
Till höger satt de som ville bevara mer av den gamla ordningen: kungamakten, kyrkan, hierarkierna och traditionella institutioner.
Det började alltså som en fysisk placering i salen, men blev sedan en politisk karta.
I stället pratar vi som om våra känslor vore fakta och våra värderingar vore logiska slutsatser.
Jag vet inte om höger och vänster, kartan som ritades under franska revolutionen, längre räcker för att förstå dagens samhälle där människor bär på så olika erfarenheter – och söker trygghet på så olika sätt.
Jag vet bara att jag längtar efter samtal där människor vågar börja lite längre ner.
Många kloka och bra poänger. Stort tack!