Jag heter Timotheus Swagemakers, men alla kallar mig Tim och jag är inte journalist. Du kanske undrar varför jag skriver i den här publikationen, då? Nåväl, folk brukar säga att jag har en fallenhet för att berätta historier, något som följer med mitt yrke, och efter att ha tillbringat nästan tio år i Afghanistan, inklusive några år under talibanerna, antar jag att jag har en och annan historia som är värd att dela med mig av.
Låt oss ta det från början. Jag är familjens svarta får, med tre äldre systrar och tre yngre bröder. När mina föräldrar flyttade från Holland till Frankrike när jag var 15, bestämde de sig för att sätta mig på en internatskola mitt ute i ingenstans.
Internatskola är som koriander. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag älskade det. Det var en säregen plats med en brokig blandning av nationaliteter, främst från Frankrike och dess tidigare kolonier i Afrika.
Mitt beslut att jobba inom hotellbranschen har sina rötter i den skolan. Att möta en så enorm mix av nationaliteter och trosuppfattningar drev mig till att vilja arbeta med människor, och vilket sätt är bättre att göra det på än inom the hotellerie.
Yes, det är jag: mannen som drev hotell i en märklig samling länder. Kanada, Tyskland och Bahrain, för att nämna några. 2016 var jag tvungen att lämna Förenade Arabemiraten och Dubai efter att ett treårskontrakt löpte ut. När livet i Mellanösterns sandlåda var över letade jag efter något nytt. En nystart. En bättre möjlighet.
Mina dagar var långtråkiga, fyllda av små, enformiga sysslor. Uppdatera cv:t, skanna av headhunters och skjuta iväg mejl rakt ut i det tomma intet. Singapore, Tanzania, Seychellerna, Hongkong … till och med New York. Namn som lät lovande, avlägsna och fulla av möjligheter. Fantasier som hittills inte hade lett någonstans.
Jag hade precis skickat iväg ännu en laddning när telefonen ringde, inte ens tio minuter efter att jag hade tryckt på send.
– God morgon, Mr. Swagemakers. Jag ser att du har sökt ett jobb i Kabul, Afghanistan.
Kabul?
För ett ögonblick blev allt tyst. Tankarna rusade och jag bläddrade frenetiskt genom mina mentala ögonblicksbilder. Kabul dök inte upp någonstans. Inte ens i närheten. Men att erkänna det nu skulle få mig att framstå som slarvig. Eller ännu värre – ointresserad.
– Öhh … ja. Det stämmer bra, svarade jag för att vinna tid.
– Strålande, sa han entusiastiskt. Då kopplar jag dig med vd:n och bokar in en intervju.
Jag la på, en aning förbryllad men inte särskilt bekymrad. Jag kunde ju alltid tacka nej.
Eftersom min jakt på det stora genombrottet knappast kunde beskrivas som en succé, tänkte jag att en intervju trots allt var en intervju. Träning. Momentum. Något.
Han föreslog att jag skulle läsa på om hotellet. Kolla upp bakgrunden. Förbereda mig.
Jag lovade att göra det. Jag gjorde det inte.
När intervjun kom, sa den pakistanske vd:n nästan omedelbart:
– Du är medveten om att hotellet har blivit attackerat av talibanerna två gånger?
Hans ton var lugn.
– Många dog, lade han till, nästan i förbigående.
En paus.
– Ja, det är jag helt medveten om, hörde jag mig själv säga.
Orden lät för självsäkra. Och jag ångrade dem omedelbart. Jag hade inte läst en rad om stället.
Kanske hade jag redan schabblat bort det här, med min bluff. Vårt korta samtal tog slut.
Never mind. Jag skulle ändå inte till Kabul.
– DU SKA INTE TILL KABUL!
Min tyska fru Christianes reaktion var definitiv.
– Är du galen? Det är livsfarligt. Du kommer dö.
Hennes ord hängde kvar i luften.
Vd:n hade redan skickat över kontraktet.
– Lyssna, sa jag och försökte låta säkrare på min sak än jag faktiskt var.
Det var inget perfekt argument.
– Låt mig bara åka dit och titta. Om det känns oansvarigt tar jag första bästa flyg hem igen.
Jag klev av planet på Hamid Karzais internationella flygplats. Den torra luften slog emot mig direkt.
En man väntade på mig – säkerhetschefen. Inget småprat. Bara en nick, ett handslag, och så var vi på väg.
Staden öppnade upp sig framför mig.
Kabul.
Ordet hade känts abstrakt förut. Nu var det på riktigt.
Det var inte “mycket trafik”. Det var kaotiskt. Tvåfiliga vägar pressades ihop till fyra, ibland fem. Bilarna satt hopklämda som om de vore delar av en enda rörlig organism. Nästan alla var Corollor. Min också – en sliten vit halvkombi från 1986 som skramlade vid minsta rörelse.
Det fanns inga regler, i alla fall inga jag kände igen. Och ändå fungerade det på något vis. Som det på något vis alltid gjorde i Afghanistan.
Vi kröp framåt. I två, kanske tre kilometer i timmen. Rondellerna blev slagfält, där bilar dundrade in från alla håll och tutade oavbrutet. Skarpa, aggressiva tjut som gjorde anspråk på osynliga företräden.
Luften var tjock. Avgaserna klamrade sig fast vid allting.
Och långsamt slog det mig.
Smutsen. Stöket. Den outtalade medvetenheten om att det någonstans, när som helst, skulle kunna hända något. En explosion. En attack.
Man kunde inte se det. Men man kunde känna det.
Det var redan dränerande. Tänk att vara afghan och behöva leva med det här konstant.
Men jag hade ett val. Så vad gör jag egentligen här? tänkte jag där jag satt ihoptryckt i den lilla bilen som sakta rörde sig framåt, en centimeter i taget.
– Hotell.
Chauffören pekade framför sig.
Det såg inte ut som ett. Det var bara en hög mur. En barriär. Två beväpnade vakter.
Vi stannade. Männen med vapnen kastade en snabb blick in i bilen. Bommen lyftes.
Några meter senare, ännu ett stopp. Den här gången en mirror check. En vakt lät en rund spegel, stor som en familjepizza, glida under bilen på jakt efter sprängämnen. (Senare skulle jag få lära mig att de kallas MIED, magnetiska improviserade sprängladdningar, eller sticky bombs.)
Spegelvaktens uppmärksamhet verkade delad. Hans blick gled hela tiden upp och studerade mig. Den nya generaldirektören. Nyheter sprids snabbt. Han verkade nöjd – mer med den nye chefen än med bilen – och vinkade förbi oss.
Fem meter framåt. Ännu en barriär. K9.
(Säkerhetsexperter tenderar att förkorta allt. En gång när jag åkte genom Kabul i min Toyota kom en varning om en bombexplosion vid HKIA och att man skulle undvika området. Hur ska jag kunna undvika området när jag inte ens vet var HKIA ligger? Uppenbarligen är det Hamid Karzais internationella flygplats. Så K9 står för canine – en hund.)
Djuret cirklade metodiskt runt fordonet med nosen, letande efter allt som var out of place. Jag slapp den invändiga inspektionen, som annars var obligatorisk. Redan VIP.
Sedan, slussen. En massiv skjutport gled åt sidan och vi rullade in över ett kraftigt metallgupp. Underredet på bilen skrapade i högljutt. (Detta var en medveten konstruktion, gjord för att skaka loss allt som kan ha fästs vid bilen. Bara för säkerhets skull, i fall pizzaspegeln och K9 hade missat något. En kamera fångade allt underifrån. Men som den pakistanske vd:n hade påpekat: hotellet hade trots allt attackerats två gånger.)
Porten bakom oss stängdes och för ett kort ögonblick var vi helt instängda.
Porten framför oss öppnades.
Förvandlingen var omedelbar. En afghansk dörrvakt i traditionell klädsel hälsade mig välkommen med ett varmt leende, som om ingenting av spänningen utanför existerade. (Jag undrar om jag hade känt annorlunda i det ögonblicket om jag hade vetat att en taliban en dag skulle stå vid precis den dörren för att välkomna mig.)
Mannen visade mig in. Marmorgolv. Handsnidade trädekorer. Rena linjer. Lågmäld elegans. Fönster som vette mot trädgårdar. Innegårdar med rosor. Oaser av stillhet.
Det kändes som en dold värld. En värld jag drogs till.
Och för första gången på länge tänkte jag att jag kanske inte hade gjort mitt livs största misstag trots allt.
Vykort från Afghanistan
Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i några av Afghanistans dolda världar.
Livet. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.
Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.
Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.
Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.
Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.
Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.
Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.
Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.
