
En klimatforskare berättar att ett hot om en dödspatrull mot universitetet följdes av en snabb säkerhetsutbildning. Instruktionen vid ett möjligt angrepp – att springa i sicksack – etsade sig fast i minnet. Andra forskare drar sig undan den offentliga debatten. Personangrepp och bemötanden av konspirationsteorier tar den energi som skulle behövas för att förklara forskningen.
Tystnaden blir ett sätt att skydda sig, men också en förlust för det offentliga samtalet. Klimataktivister berättar om misshandel, uppsägning och förnedrande polisingripanden efter aktioner. En journalist lever med överfallslarm, övervakningskameror och ständig rapportering till familjen om var hon befinner sig.
Dessa erfarenheter återges och analyseras i min studie av våldet i svensk klimatpolitik. Likt dem jag intervjuat har jag själv varit utsatt för hatkampanjer och mordhot. Detta efter att jag stått upp för vår svenska demokrati. Jag fick bland annat veta att jag skulle avrättas inför mina barn.
Jag tystnade då av rädsla för att hoten skulle bli verklighet.
Snabbversionen
Forskare, journalister och aktivister i Sverige hotas till tystnad.
Politiker, medier och arbetsgivare kan förstärka utsattheten och framställa offret som ett hot.
Författaren har själv mordhotats. Hans studie undersöker vilket stöd som hjälper människor att fortsätta tala och protestera.

Begränsat stöd från arbetsgivare
Hur långt ett hot når in i en människas liv beror inte bara på hur grovt det är. Det beror också på vem som står kvar efteråt. Finns en arbetsgivare som tar ansvar, kollegor som lyssnar och någon som hjälper till med en polisanmälan? Eller möts den utsatta av misstänksamhet och krav på att ligga lågt?
Klimatforskare och klimatjournalister utsätts i sin yrkesroll och ska kunna räkna med arbetsgivarens hjälp. Ändå berättar flera forskare om begränsat stöd. Att stoppa kränkande mejl är en konkret insats, men det löser inte den långvariga otryggheten. Erfarenheterna från större medieföretag visar att säkerhetsrutiner för det fysiska skyddet får företräde framför den psykiska hälsan. En skyddsväst eller ett överfallslarm ersätter inte samtalsstöd och möjligheter till återhämtning.
Vill du ha fler texter som utmanar vår bild av världen? Prenumerera för att följa oss. Du kan göra det helt gratis.

Arbetsplatsen kan också bli en del av problemet. Marie förlorade sitt jobb på Energimyndigheten efter att ha delat Rebellmammornas inlägg på Facebook. Först framställdes hon som en säkerhetsrisk och en brottsling. När journalisten Lisa Röstlund lät henne beskriva sina erfarenheter med egna ord blev rättighetsfrågan synlig. Hon gavs då en möjlighet att ge brottsoffrets version av situationen, och menade att anklagelserna var både ogrundade och vaga. Hon fick stöd av FN.
Med hjälp av fackförbundet ST stämde Marie staten. Tingsrätten fann att avstängningen från arbetet hade kränkt hennes grundläggande fri- och rättigheter. Däremot bedömde domstolen att Energimyndigheten hade rätt att avsluta hennes provanställning. Arbetsdomstolen beslutade att inte ta upp överklagan till prövning. Men att en åtgärd bedöms tillåten betyder inte att lidandet upphör eller att alla rättighetsfrågor är lösta.
När chefer som ett utfall av “föregripande lydnad” vill undvika att verksamheten uppfattas som “aktivistisk” kan de som i fallet med Rebellmamman Marie avsluta medarbetares anställningar.
Hjälp oss granska orättvisorna i världen. Stöd oss med valfri summa via Swish: 123 515 98 35

Eller som när mediechefer i fallen med de prisbelönta journalisterna Alexandra Urisman Otto och Lisa Röstlund agerar genom att dra in uppdrag och hindra rapportering. 2025 sade båda två upp sig från Dagens Nyheter, med hänvisning till tidningens bevakning av Gaza och klimatet. Urisman Otto har utvecklat skälen i podden “Samtal vi saknar”.
Den prisbelönta klimatjournalisten Erika Bjerström sade upp sig från SVT 2024, efter 27 år på företaget. Hon har berättat att mängden hat och hot var ett av skälen till att hon valde att sluta.
Att sluta eller byta arbete kan komma med ett pris, samtidigt som det kan minska vanmakten och ge ett större journalistiskt handlingsutrymme. Att sluta synas i offentligheten kan minska rädslan, men också möjligheten att göra sin röst hörd.
FAKTA
Hur gjordes studien?
I min studie undersöker jag med utgångspunkt i statsvetenskap, medievetenskap, sociologi, kriminologi och viktimologi (brottsofferforskning) hur symboliskt, kulturellt och strukturellt våld skadar människor.
Detta är baserat på ett trettiotal intervjuer och flera hundra nyhetsartiklar, ledartexter, debattartiklar, bloggtexter och radioprogram. Det handlar om hur möjligheter att hantera utsatthet samt de drabbades och omgivningens erkännande av offerskap – viktimisering – samverkar.
Den ger inte ett mått på hur vanligt våldet är och hur många brottsoffer det finns, och berättelserna ska inte läsas som rättsliga avgöranden. De synliggör däremot konsekvenser som lätt försvinner när debatten stannar vid protestformer eller demokratins institutioner.

Först gick det att skratta åt hoten
För en journalist som är anonym i min studie började det med skratt åt hot och uppenbara lögner. Sedan kom månader av upprepade trakasserier. Ett kallt formulerat dödshot gjorde rädslan bestående. En annan berättar hur externa anklagelser om politisk extremism och klimatpropaganda klistrades fast vid henne och hur maktlösheten blev förlamande. Hon beskriver skadan som att bli vanärad.
För klimataktivister kan utsattheten även vara kroppslig. En del har misshandlats. Deltagare i en aktion berättar hur beväpnad polis höll dem åtskilda på kall asfalt i timmar, hur några hånades under transporten och hur de undersöktes nakna. Andra vittnar om överfall efter spridning av personuppgifter och infiltration av högerextremister. Erfarenheterna väcker frågor om både skydd mot angrepp och gränserna för myndigheters maktutövning.
Även försörjningen och möjligheten att stanna i Sverige kan stå på spel. Forskaren Isabelle nekades svenskt medborgarskap efter ett gripande vid en flygplatsaktion, trots senare frikännande. Forskaren David berättar om upprepade frihetsberövanden och placering i förvar inför en möjlig utvisning. Otryggheten upphör inte när själva protesten är över.
En förolämpning är inte ett dödshot. Ett dödshot är inte ett frihetsberövande. Men, som jag förklarat i Magasinet Konkret, hänger handlingarna ofta samman och förstärker varandra.
En människa som först pekas ut som opålitlig eller farlig kan därefter möta hot, uthängningar och ingripanden med ekonomiska eller rättsliga följder. Symboliskt, kulturellt och strukturellt våld, med hot om fysiskt våld och utanförskap, är centralt i emotionell politik som styr människor genom rädsla för att göra fel och inte passa in.
Genom våldets budskapseffekt ska människor fås att lyda i förväg.

Förlusten av mänsklig värdighet
Skadan av sådant våld behöver inte synas på kroppen. Hot kan skapa långvarig rädsla, en uppsägning ekonomisk otrygghet och återkommande rättsprocesser utmattning. Följderna griper in i varandra: inkomstförlusten gör det svårare att ordna stöd, medan ångest och sömnsvårigheter minskar orken att försvara sina rättigheter.
Alla kränkningar är inte brottsliga. Samtidigt kan allvarligt lidande och människorättsfrågor finnas även utan en lagakraftvunnen dom.
En central skada är förlusten av mänsklig värdighet. När forskare kallas för propagandister, journalister för alarmister och aktivister för sabotörer och terrorister angrips mer än deras argument. Den som hela tiden måste försvara sin heder får mindre utrymme att tala om klimatförändringar och folkmord.
Mötet med polis och rättsväsende kan skapa en känsla av främlingskap inför institutioner som borde värna samma rättigheter. Klimataktivister upplever sig dömda på förhand. Ett senare frikännande återställer inte automatiskt tryggheten eller tilliten.

Vem som erkänns som brottsoffer avgörs inte bara av skadan. Det påverkas också av vem som har makt att beskriva det som hänt. Ledande Tidöpolitiker, inklusive ministrar, har bokstavligen kallat judiska demonstranter mot Israels folkmord för odjur. Då flyttas uppmärksamheten från deras budskap och utsatthet till frågan om hur samhället ska skyddas mot dem.
Den som söker skydd riskerar då att själv bli betraktad som hotet.
Hatpropaganda, trakasserier och fysiskt våld riktas numera inte bara mot politiker, journalister och människor som anses ha “fel” kulturell identitet. Även forskare, aktivister och människor i allmänhet som anses ha “fel” åsikt i politiskt polariserade frågor blir måltavlor.
Gad World är beroende av läsarnas stöd för att kunna granska makten och ge plats åt röster som hotas till tystnad. Stöd oss på den nivå som passar dig.
Till kvinnohat, transfobi, rasism, judehat och islamofobi kan vi lägga ett utbrett symboliskt, kulturellt och strukturellt våld mot personer som tar ställning för bland annat klimaträttvisa och mänskliga rättigheter, och mot ekocid och folkmord. Ett våld som är politiskt motiverat.
Och det används och initieras på bred front av ledande politiker i regering och riksdag.
Fängelse var inte det hårdaste förslaget
Efter att högerradikala alternativmedia som Samhällsnytt, Fria Tider och Frihetsnytt under 2018-2019 bedrev en hatkampanj mot Greta Thunberg och Fridays for Future följde ledande SD-politiker, som den rättspolitiske talespersonen Tobias Andersson, upp med infiltration av Fridays for Futures klimatdemonstration våren 2022 för att förlöjliga aktivister som “världsfrånvända hippies”.
Han förordade samtidigt att klimataktivister som blockerar vägar ska dömas för sabotage, en åsikt som justitieminister Gunnar Strömmer välkomnade hösten 2023 och KD gick till val på 2024 då de menade att klimataktivister måste få hårda straff. Straffpopulism är ett av Tidöpartiernas signum.
Statsminister Ulf Kristersson (M) och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) anklagade under 2023 klimataktivister för att förstöra möjligheterna till ett konstruktivt samtal om klimatpolitiken, vilket Kristersson menar är ett “totalitärt beteende”.

De moderata riksdagsledamöterna Fredrik Kärrholm och Jan Ericsson menade 2023 att klimataktivister är terrorister. Våren 2025 föreslog SD:s riksdagsledamot Pontus Andersson Garpvall att klimataktivister ska dömas för terrorism.
Men det är inte bara fängelsestraff som föreslås. Den SD-kopplade medieprofilen Roger Sahlström gick längre och menade att klimataktivister ska avrättas av staten.
Politikers utbredda användning av hatpropaganda normaliserar hatet i samhället och gör det legitimt för andra att följa efter, anonymt eller ibland helt öppet. Inom kriminologin beskrivs det sedan början av 2000-talet som statens brott mot demokratin.
Rollerna mellan offer och förövare kan på så sätt vändas. Skadan förnekas eller förminskas, den utsattas trovärdighet angrips och den som pekar ut henne framträder som försvarare av ett hotat folk.
FAKTA
När offret framställs som förövare
Studien analyserar detta politiska mönster med begreppet DARVO: förnekande, angrepp och omkastning av offer- och förövarroller, som är vanligt förekommande vid våldtäktsbrott och brott mot kvinnor i nära relationer.
Varje utsatt kvinnas agerande i situationen nagelfars: Vad hade hon för kläder? Var hon berusad? Hade hon varit flörtig?
Klimatförkämparna blir i den berättelsen de verkliga angriparna. Att vara aktivist har genom Tidöpartiernas manipulation av språket blivit synonymt med att vara kriminell, vilket jag skrivit mer om i Ordfront Magasin.
Min studie konstaterar att ledande politiker i regering och riksdag har ett ansvar. De bidrar aktivt till att normalisera hat och hot samt symboliskt, kulturellt och strukturellt våld. De bidrar också till dubbla måttstockar där deras eget tvivelaktiga agerande bagatelliseras och inte får ifrågasättas, även i graverande fall som att en ministerson har koppling till våldsbejakande högerextremism, korruptionsanklagelser eller att i sin ministerroll agera tvärtemot sitt uppdrag.
Ska den som definierar vad som är våld också få avgöra vems lidande som räknas och därmed vem som är offer?

Hur nyhetsmässig är en stickad halsduk?
Mediernas sätt att berätta spelar också roll. I det mediemönster som studien beskriver kritiserar liberala, gröna och vänsterorienterade medier ofta hot och repression som angrepp på demokratin. Det är ett viktigt perspektiv, men det räcker inte. När berättelsen främst handlar om yttrandefrihet och demonstrationsrätt kan sömnsvårigheterna, förödmjukelsen och den ekonomiska oron hamna utanför bilden. Människan försvinner bakom institutionerna.
Konservativa, nyliberala och radikalhögerorienterade medier bidrar i samma analys i stället till bilden av aktivister som brottslingar och nationella fiender. Att försvara demokratiska rättigheter och att misstänkliggöra dem som använder rättigheterna är inte likvärdiga hållningar. Men även en välvillig demokratiberättelse kan lämna den drabbade utan egen röst. Journalistiken behöver fråga både vad som står på spel för samhället och vad som har hänt med människan.

Både jag i Ordfront och Mårten och Åsa Wikforss i SvD (som skrivit boken Demokratins ödesstund – till försvar för det öppna samhället) har problematiserat hur demokratibegreppet används. Många, inte minst Tidöpolitiker och deras sympatisörer, slirar på begreppet. De anser att det räcker med fria val för att ett land ska få kallas demokrati. Detta är inte synonymt med den liberala demokrati som Sverige förknippats med i decennier.
Även nyhetsvärderingen kan förstärka misstänkliggörandet. Rebellmammornas fredliga plan att omsluta riksdagshuset med en stickad halsduk bedömdes av SVT som mindre nyhetsmässig än ett upplopp skulle ha varit. När konflikt och störning styr urvalet lär publiken känna protestens form bättre än dess drivkrafter. Samma störning kan sedan användas som argument mot aktivisterna. Att följa fredliga protester och förklara deras syfte skulle ge en mindre ensidig bild.
Måste ett offer ge upp?
Den svaga, beroende och oskyldiga personen som drabbas av klimatförändringar passar lättare in i den stereotypa bilden av det ”ideala offret”. En forskare, journalist eller välutbildad aktivist som publicerar obekväma sanningar, stör trafiken, argumenterar högljutt och accepterar risken för böter passar sämre.
Men stereotypen säger mer om omgivningens förväntningar än om skadorna. Att ha valt en forskarbana, journalistyrket eller deltagande i en demonstration är inte att ha samtyckt till hot eller förnedring. Ansvar för den egna handlingen upphäver inte rätten till ett värdigt bemötande.

“Vi vill inte vara martyrer.” En radikal klimataktivist förklarar varför rörelsens medlemmar inte ser sig som offer för hat eller hård repression. De har vägt riskerna för böter och fängelsestraff mot klimatkrisens konsekvenser. De verkliga offren är, i deras ögon, människorna som redan drabbas av uppvärmningen eller kommer att göra det. Att tala om den egna utsattheten kan då kännas som att flytta uppmärksamheten från dem man vill försvara.
Detta är tydligt i Lisa Röstlunds intervju med Greta Thunberg i Aftonbladet om dygnen i israeliskt fängelse, där Thunberg säger:
“Det handlar inte om mig eller om de andra från flotillan. Det finns tusentals palestinier, varav hundratals är barn, som hålls fängslade utan rättegång just nu och många av dem torteras med största sannolikhet.”

Här finns en inneboende spänning. Klimataktivister företräder, precis som Palestinaaktivister, ofta människor som saknar röst i svensk politik. Den som förlorat sitt hem eller sin försörjning i en klimatkatastrof eller ett folkmord kan framstå som mer självklart värd medkänsla än en aktivist som medvetet tar en risk. Men medkänsla behöver inte fördelas som om den vore en begränsad resurs.
Att erkänna sin utsatthet behöver inte innebära att ge upp ilska eller handlingsförmåga. En människa kan försvara andra och samtidigt själv behöva skydd. Hon kan ta ansvar för sin protest och kräva att myndigheter, politiker och andra respekterar hennes rättigheter. Klimatforskare och klimatrörelsen behöver utrymme för båda erfarenheterna: solidaritet med klimatkrisens offer och stöd till dem som utsätts för våld när de försöker förebygga krisen. Detsamma gäller aktivister för palestiniernas rättigheter.
När hatet blir “bakgrundsbrus”
Klimataktivister utsätts för sina personliga ställningstaganden på sin fritid och hittar ofta stödet hos varandra. Samtal före och efter aktioner, juridisk hjälp och insamlingar till böter eller förlorad inkomst gör det möjligt att fortsätta. Några beskriver hatet som “bakgrundsbrus”.
Hos andra växer ilskan snarare än rädslan och stärker engagemanget. De återtar rätten att känna ilska och fortsätter sina aktioner, som Återställ Våtmarker på Grimsås mosse. Men gemenskapens styrka har gränser. Att kunna stå emot förolämpningar är inte detsamma som att vara osårbar inför fängelse, ekonomiska förluster eller återkommande rättsprocesser.
Politiker i regering och riksdag uppfattar det som radikalisering, skruvar upp tonen i debatten och inför ännu hårdare repression för att tysta klimataktivister, vilket försvarsadvokaten Linus Gardell skrivit om i Gad World.
Att lyssna, undersöka och följa upp kräver tid och resurser. Det är ni läsare som gör vår oberoende journalistik möjlig. Välj den nivå av stöd som passar dig och hjälp oss att göra ännu mer.

En del väljer mindre konfrontativa protester; andra fortsätter trots riskerna för hårdare repression. Båda valen visar handlingsförmåga. Varken fortsatt protest eller reträtt avgör om någon har blivit skadad. Därför måste stödet kunna ges utan krav på att den utsatta ska uppträda hjälplöst – eller heroiskt. Att romantisera motståndskraft är att riskera att lägga ansvaret på den som uthärdar, i stället för på den som hotar eller förnedrar.
Skulden för hot och övergrepp hör hemma hos den som begår dem, inte hos den som vågar tala. Ett första steg är att kunna sätta ord på vad som hänt, erkänna offerskapet och få det erkänt av andra. Det är också studiens huvudsakliga rekommendation: Hjälp utsatta att känna igen, erkänna och hantera sin viktimisering. Det är först då den utsatta människan, som i fallet med Rebellmamman Marie, kan få berättigat stöd. Svensk och internationell forskning visar att offer för nya typer av brott ofta inte förstår eller vill förstå att de är brottsoffer.
Skammen håller dem tillbaka.
Det kräver ansvar på flera håll. Arbetsgivare behöver förena fysiskt skydd med psykiskt och praktiskt stöd och stå emot försök att tysta medarbetare genom politiska etiketter. Brottsofferorganisationer behöver nå även människor som inte själva kallar sig offer. Medier behöver låta de drabbade berätta om följderna, granska anklagelser om farlighet och bevaka även fredliga protester utan upplopp.
Att värna demokratin och att värna den hotade människan är inte två skilda uppgifter. Men berättelsen måste också rymma henne som inte längre sover, honom som tystnar och den som har förlorat sitt arbete.
Jag tystnade – ilskan fanns kvar
Själv tystnade jag av rädsla för att hoten mot mig skulle bli verklighet. Men jag förstod att jag var ett brottsoffer och polisanmälde hatet och hoten. Det gör jag nu varje gång de kommer. Fler borde göra detsamma. Det sa till och med polisen som jag talade med senast: “Hatet och hoten behöver börja synas i brottsstatistiken”.
Samtidigt bar jag inom mig en ilska, en konstruktiv kraft för förändring, som inte fick utlopp förrän jag hittade fler med liknande erfarenheter att prata med. Min studie visar hur betydelsefull gemenskapen är för att finna hoppet, vilket är tydligt inom klimatrörelsen.

När jag fann hoppet släppte rädslan och ångesten. Jag lämnade tystnaden och började forska, tala och skriva om våldet i politiken – både självterapeutiskt och för att få andra att förstå.
Sylvia Plath fångar detta begär i boken Brev hem:
Jag skriver bara för att
Det finns en röst inom mig
Som inte kommer att tystna.

Fredrik von Malmborg är docent i statsvetenskap och verksam vid Institutet för demokratiutveckling. Han forskar om strategier och processer för politisk påverkan och politisk förändring och om de är förenliga med demokratiska normer och principer.






