Barn av vår tid – en tid att dö
BAIDOA, SOMALIA. De enda som undkommer hungern är kråkor och hyenor. När det för vissa är en tid att dö, blir det för andra en tid att festa. Rovdjuren väntar på sitt byte och barnen på sitt slut.
Flugor, kråkor och hyenor suger och sliter lystet i getter, kor och kameler som inte orkat längre, och i människobarn, som desperata mammor grävt ner med sina bara händer, men inte klarat av att täcka över ordentligt. Högarna som de svept ihop virvlar iväg mellan deras fingrar, sväljs av den torra savannen. Inte ens de sista viloplatserna undgår nöden och förgängligheten.
Asätarna cirkulerar ivrigt på himlen och bakom taggbuskarna, ser fram emot att fler överlevare ska stupa och bli till en bukfylla av kött, senor, ögon. Miljontals boskap och tiotusentals människor har redan gått under. Skelett och kranier blir kvar som tysta vittnen i hettan och dammet.
Året är 2023 när vi börjar följa torkan, som håller folket i sitt benhårda grepp. Under den senaste månaden har sexåriga Quraama Mu’allim Ibrahims skelett börjat avteckna sig. Inte barskrapat som de hon sett på marken, men tydligt framträdande med vassa kanter.
Hemma i byn finns hennes mamma och fyra syskon i en kusligt osäker tillvaro, där mat och vatten är som en gulnad minnesbild från förr. Mjölken försvann med djuren, skördarna har förstörts och det går inte längre att odla. Flodbankarna är tomma och fylls på med sopor, urin och avföring.
Fem regnsäsonger har svikit, följt av kraftiga skyfall som forsade genom den spruckna jorden och orsakade översvämningar och skred, samt en grogrund för de parasiter som smyger sig mot Quraamas hjärna, men det vet hon inte än.
Till provinshuvudstaden Baidoa stapplar utmattade gestalter täckta av orange ökensand och kläder slitna som deras anleten. Några är traumatiserade av vad de tvingats göra, som 36-åriga Kusan Hassan Isak. Hennes tre dygn långa flykt till fots var så fylld av skräck att hon inte tror att den någonsin kommer släppa taget om henne.
Grävde ner barnen
Längs vägen har två av hennes barn dött av undernäring och törst och hon hade inget annat val än att snabbt gräva ner sin treårige son, Mohammed Abdi, och sin sexåriga dotter, Hindiyo Aden. Hon gjorde allt hon kunde för att ge dem värdiga viloplatser i den brända jorden.
En mammas högsta önskan är att barnen ska vara trygga, men hon klarade inte av att skydda dem, inte ens deras lik. Små kroppar som en gång vuxit inuti hennes mage, nu övergivna och serverade till hyenorna vid en omärkt vägkant.
– Jag kan aldrig hitta dem igen, viskar hon kvävd av fasa.
Andra är sjuka och döende, som sexåriga Quraama som har blivit medvetslös efter den sexmila vandringen från sin by. Hennes mamma var djupt orolig för henne, så mycket vikt som hon tappat. När Quraama dessutom blev varm av feber skickade hon iväg henne med farfar, för att själv stanna kvar hemma med de andra barnen.
De svältande som söker räddning kommer i en exodus till Baidoa, över en halv miljon, och förändrar hela stadsbilden. Människorna tvingas just hit, eftersom den militanta jihadistorganisationen al-Shabaab kontrollerar territoriet runt staden och bistånd i regionen endast når Baidoa.
Hundratusentals tält reses tätt inpå varandra. Tröstlösa kupor av torra kvistar, lappade med solblekta trasor och plastpåsar. Mil efter mil av brokiga, dystopiska kolonier, där hoppet om ett bättre liv yr bort mot horisonten tillsammans med skräpet och dammet. Lämnar människorna ensamma med sin förbannelse och förtvivlan.
När Quraama vaknar igen är hon inlagd på barnintensiven på provinssjukhuset. Hennes händer är kraftigt lindade i vita gasbindor, för att förhindra att hon river ut den näringssond som är fasttejpad mot ena kinden och instucken i en näsborre.
Över henne hänger ett myggnät och under henne ligger en tillklippt, svart pressening, som om hennes öde redan har bestämts, redo att städas undan. Plasten klibbar mot huden, som glänser av svett och stramar över de sköra benpiporna. Armbågsleden är större än överarmen där hennes huvud vilar, det ovala ansiktet är fint, de mandelformade ögonen vill inte dö.
Våra utsläpp, deras död
Fossila bränslen. Extremtorkan på Afrikas horn hade inte hänt utan den globala uppvärmningen, som är orsakad av människans förbränning av fossil energi. Klimatförändringarna gör torkperioderna mer frekventa och extrema.
Värmeböljor. Hela världen påverkas av hettan. En person född 1960 kommer uppleva fyra värmeböljor under sitt liv, en person född 2020 kommer uppleva 18 värmeböljor, om vi håller 1,5 gradersmålet.
Mänsklighetens slut. En tredjedel till hälften av mänskligheten, tre till sex miljarder människor, kan fastna i områden präglade av extremhetta, matbrist och högre dödstal. För 600 miljoner människor har det redan hänt.
Källa: Nature Sustainability, Science, World Weather Attribution
Den mest groteska detaljen är sladden knuten runt hennes handled – en laddningssladd till en mobil. Andra änden av sladden är fäst vid sjukhussängens gallerliknande metallram. Hon är fastbunden i en mardröm.
Tiotusentals offrade
Både Quraamas och Kusans lidande är en konsekvens av människans girighet. Den ökade användningen av fossila bränslen och avskogning har skapat katastrofen. Extremtorkan i Somalia, som dödade minst 71 000 människor enbart mellan 2022 och 2024, varav 40 procent var små barn, och de efterföljande översvämningarna som ledde till sjukdomsepidemier och ytterligare död skulle aldrig ha inträffat i en värld som var 1,2 grader svalare.
2024 blev det varmaste året som någonsin uppmätts, med en global medeltemperatur 1,6 grader över den förindustriella nivån från perioden 1850-1900.
2025 inleddes med att mer än tiotusen hem brann ner i Los Angeles och miljontals människor utsattes för hälsofarlig rök, något som ledde till rubriker i Sverige då svenska kändisar drabbades.
Klimatkrisen slår världen över, men frontlinjen går här hos de mest utsatta vid ekvatorn. Det är särskilt ojämlikt, då de som betalar det högsta priset har bidragit minst till de utsläpp som dödar dem.
Mammornas kamp
Mellan sjukhuset där Quraama är fångad i krisen och Kusans trånga lappverk till tält, där det bara finns en kartong och ett par sjalar att sitta och sova på, är det inte många kilometer. Kusan har en dotter i Quraamas ålder, femåriga Nora som överlevt. Hon står i tältöppningen med en outgrundligt plågad blick och en skarp bekymmersrynka.
– När kommer de tillbaka? undrar hon som alltid.
Kusan vet aldrig vad hon ska svara henne om de döda syskonen. Ögonen är röda av salt svett och gråt, hon sänker dem mot sitt knä och tittar på sin yngsta, tvåårige Abdi Nasser, som också ser ledsen och fundersam ut med händerna i munnen.
– Jag hade sju barn …, börjar hon.
Ångesten trycker över bröstet, det blir som ett vakuum i lungorna.
– … nu har jag fem.
– Förlåt. Jag har inte varit glad sedan jag förlorade barnen. Jag tänker på dem hela tiden. Även när jag sover tänker jag på dem och känner smärta.
Kusans hemby, Moori Waraabe, styrs av al-Shabaab. Före torkan var familjens enda försörjningskälla åtta kor och en kamel. Boskap är den viktigaste ekonomiska och sociala tillgången och historiskt har samhällen förlitat sig på sedvanerätt för att samarbeta om betesmarker och vattenhål.
Men sinande resurser i klimatkrisens spår, i kombination med politisk instabilitet, har försvagat dessa starka traditioner och lett till ökad konflikt. Al-Shabaab krävde skatt på djuren och på att ta dem till vattenkällor, vilket pressade byborna enormt.
Samtidigt försökte den somaliska regeringen, med stöd av USA, utnyttja det utarmade folket genom att ge dem vapen för att bekämpa al-Shabaab. Den militära offensiv som inleddes 2022 beskrevs som en framgång i det så kallade kriget mot terrorismen, men avstannade utan att framgång uppnåtts.
Då djuren började dö insåg Kusan att slutet var nära. Getterna dör först, följda av korna. När kamelerna dör vet somalierna vad som väntar, de behöver inte läsa några nedslående rapporter med framtidsstatistik. Getter, kor, kameler och människan själv – det är ordningen.
Miljontals hotas
Den som öppnar rapporterna vet att prognosen är mörkare än natthimlen ovanför trastälten. År 2020 fanns det 30 miljoner klimatflyktingar i världen. År 2050 räknar experter med att antalet kommer stiga till 1,2 miljarder klimatflyktingar. De ekonomiska förlusterna förväntas uppgå till 137,5 biljoner kronor och kostnaderna för hälsovården ökas med 12,1 biljoner kronor. Det handlar om totalt 149,6 biljoner.
Dessutom beräknas ytterligare 14,5 miljoner människor att dö till följd av klimatförändringarna.
Vi är på väg ut ur livets korridor, den stabila klimatzon där civilisationen överhuvudtaget blev möjlig.
USA:s ”krig mot terrorismen” efter 11 september 2001 har kostat 88 biljoner och lett till att 4,5 miljoner människor har dött. Att offensiven mot al-Shabaab misslyckades visar att USA, trots det totala fiaskot i Afghanistan, fortfarande inte har lärt sig att deras taktik för kontraterrorism inte fungerar. Återigen stödjer de en svag, korrupt regering som inte tillfredsställer folkets grundläggande behov och därför inte kan övertyga dem om att de är bättre än jihadisterna.
Det går att argumentera för att det är en tid när mer samarbete, inte mer splittring, krävs för att tackla säkerhetsfrågorna och klimatförändringarna, vilket i slutänden skulle gynna allas överlevnad.
Intensivvårdsläkaren Muhammad Ali kommer in i Quraama sal. Med ett stetoskop runt nacken och pennor i skjortfickan bläddrar han i journalen och redogör för hennes tillstånd i siffror: Hon borde väga 20 kilo, men när hon lades in för fem dagar sedan vägde hon bara 9,4 kilo. Nu har hon minskat till 9,2 kilo. Han betraktar den utsatta, tunna silhuetten, med fötter bredare än underbenen.
– Vi har skrivit ut flera antibiotika, men hon har blivit sämre. När man är så här kraftigt undernärd blir immunförsvaret extremt svagt. Risken för följdsjukdomar ökar och man får svårare att överleva dem.
Han förklarar att hennes undernäring är livshotande i sig.
– Men det vi behandlar är hennes följdsjukdom, som är en hjärninflammation.
Våldtäkter och mord
I en varmare värld blir torkperioderna både mer frekventa och intensiva, samtidigt som fuktigheten i atmosfären ökar. När det väl regnar kommer störtfloder som orsakar översvämningar och spridning av sjukdomar, som kolera, malaria, tuberkulos, denguefeber och hjärninflammation.
I lägren är det mest kvinnor och barn, som brottas med sysslor som att gå ut och samla ved, en farlig uppgift då våldtäkter och även mord är vanliga.
Männens frånvaro förklaras av att de som är i vapenför ålder hindras att fly av olika sidor som vill rekrytera dem till soldater, eller så väljer de att stanna för att skydda tillgångar.
De som ändå finns i lägren går in till staden på dagarna för att söka dagsverke. Där blandas sorlet med tutandet av tuktuks, cyklar lagas och några vattenmeloner ställs ut till försäljning.
En man erbjuder växling av pengar, han håller i buntar med smutsbruna somaliska sedlar, en raritet på väg att falla sönder, då det har inte tryckts pengar i landet sedan inbördeskriget bröt ut 1991. Istället används mobilpengar, ett välfungerande system som utvecklades i Somalia långt innan Swish fanns i Sverige.
När det är dags för bön fylls en moské och de hundratals som inte får plats breder ut sina bönemattor på gatan utanför och blockerar trafiken. En bit bort lyfts coca-cola-flaskor ur en lastbil och packas på en åsnekärra. Nästan allt som säljs här är importerat, en lyx för stadsborna som lever i armod, en ouppnåelig dröm för flyktingarna.
I fotänden av Quraamas sjukhussäng har hennes farfar, 60-åriga Ibrahim Abdullah, som gick de sex milen med henne hit, satt sig. Han stirrar spänt rakt ut, spottar ljudligt i en kopp och kommer plötsligt på mobilsladden som Quraama är bunden med. Lösgör den skamset från hennes handled och ursäktar sig med att han är den enda från familjen som är här.
– Jag kan inte se till henne hela tiden, ibland måste jag gå på toaletten och ibland måste jag sova.
Räddade deras liv
En annan människa som också flytt till Baidoa med barnbarn är 80-åriga Fadouma Ibrahim Idow, som kommit ända från Bakool, nästa provins norrut.
Hon är klädd i starka röda färger och står rak i hettan, som en symbol för motstånd. Ansiktet är väderbitet, runt halsen hänger en mobil i ett snöre. Orden flödar kvickt och de rynkiga händerna gestikulerar ivrigt.
– Jag var törstig, snubblade och slog ut min tand. Men jag fortsatta bara trycka på framåt, gå och gå! Jag gick med mina barnbarn, fyra föräldralösa barn, det var bara vi. Det tog många dagar.
Hon räddade livet på barnbarnen, mellan fem till tolv år gamla, efter att deras föräldrar dog.
– Vi var så hungriga. Vi var tvungna att gå, leta efter mat. Jag var hela tiden rädd för hungern!
Extremtorkan som drabbade östra Afrika mellan 2000 och 2023 nådde bibiliska proportioner och påverkade 100 miljoner människor, varav 60 miljoner riskerade akut matbrist. Tio miljoner boskapsdjur dog på Afrikas horn, varav fyra miljoner i Somalia.
Sedan dess har nyhetsflödet tystnat och världen vänt bort blicken, trots att situationen förvärrats. 2024 började med en två månader lång koleraepidemi, som ökade antalet undernärda. Vårregnen var tyngre än vanligt och översvämningar tvingade åter många från sina hem och sedan uteblev de korta höstregnen.
Inte värt att leva
2025 är det torka igen. Ali ska fylla fem i juli. Han är son till 30-åriga Hafsa. Sedan två år tillbaka sitter de fast i ett läger i Baidoa, utan försörjning efter att deras boskap dog när himlen svek. De kan inte återgå till att vara herdar utan djur, på en jord som en gång gav liv men nu förgör. Barnen i lägret sträcker ut sina små händer under en vattentank som står och droppar.
Bristen är allvarlig. 6,6 miljoner har inte tillräckligt med vatten. Biståndsorganisationer är frånvarande, trots det uppenbara lidandet här. Dessutom finns det inte längre någon ved i området där mammorna brukade samla och de vågar inte söka sig längre bort av rädsla för överfallsvåldtäkterna. Inte ens barnen går säkra för våldet.
Utan eld kan kvinnorna inte laga någon mat alls och de letar hela tiden efter alternativa sätt att få inkomst, som att tvätta någons kläder eller andra saker som kan ge något i utbyte, men dessa möjligheter minskar.
Hafsa har kämpat förtvivlat för att få något i Alis mage, men nu har hoppet försvunnit. Hon tror inte att att han kommer överleva till sin födelsedag, kanske dör han om bara några dagar. Många står inför samma öde.
En annan mamma säger att de kommer ta emot alla prövningar som Allah ger dem, men att detta inte är ett liv värt att leva.
I februari 2026 larmar FN för att 6,5 miljoner människor riskerar akut hunger. Två miljoner är på IPC-nivå 4, vilket innebär att de behöver omedelbar hjälp för att överleva. Särskilt svårt är det för de minsta: 1,84 miljoner barn under fem år riskerar akut undernäring 2026, där 483 000 riskerar svår akut undernäring.
Enbart 2022 dog 107 530 barn under fem år i Somalia.
Tystnaden efter döden
Läget förvärras av att hjälparbetet är underfinansierat. 2025 års humanitära plan för Somalia blev bara 29 procent finansierad, vilket tvingat aktörer att dra ned samtidigt som behoven ökar.
Sexåriga Quraama fick aldrig uppleva värdighet. När hon var tre år slutade regnet falla och hon kunde aldrig mer äta sig mätt. Den sista tiden fick hon inte ens dela med sin mamma och syskon. När hon kom till provinssjukhuset i Baidoa lades i snitt tio barn in varje dag. Alla överlevde inte. Intensivvårdsläkaren Muhammad Ali skakade på huvudet som svar på om Quraama skulle klara sig.
Tystnaden som följde ekar än.