
Det är juli 2026. Teheran håller långsamt på att återgå till det normala. Bilarnas tutor ekar åter genom centrum. Människorna kommer tillbaka och kaféer och butiker som hållit sina jalusier nere under bombningarna öppnar en efter en.
Men trots att vardagen kämpar för att återta staden har kriget aldrig riktigt lämnat den. Inte byggnaderna som fortfarande bär spår av bombningarna. Inte väggarna täckta av patriotiska slagord. Och definitivt inte människorna som i veckor har levt till ljudet av stridsflyg och robotar.
Safoura berättar om en dag under våren. Hon går längs Teherans längsta gata, Valiasr. En polis vid en kontrollplats kallar henne till sig.
Hon slutade bära hijab flera år tidigare och vet alltför väl att när en polis ropar på henne handlar det nästan alltid om hennes klädsel.

– Jag väntade mig att han skulle kritisera mina kläder och var redo att dra till med alla svordomar jag kunde. Jag var rasande.
Men det är inte det polisen vill.
– Ser du motorcyklisten där? Han har följt efter dig i flera minuter. Har han trakasserat dig?
Safoura blir tyst en stund. Hon är fortfarande arg och vill skrika, men säger i stället tyst för sig själv:
– Måste det verkligen bli krig för att ni ska komma ihåg att polisen har viktigare uppgifter, som att skydda mig?
Polisen säger åt henne att fortsätta och berättar att hans kollegor ska stoppa och visitera motorcyklisten.
Mötet varar bara några minuter. Men för Safoura står det i skarp kontrast till åratal av möten med polisen. För första gången på länge går hon därifrån med känslan av att något kanske har förändrats under krigsmånaderna.
Några kvällar tidigare har en annan bild fångat hennes uppmärksamhet.
Efter krigsutbrottet hålls nattliga samlingar till stöd för Iran och landets väpnade styrkor. Vid en av dem går en reporter från statlig tv runt i folkmassan och intervjuar deltagarna.
Hej! Det här möter du sällan i svenska medier. Prenumerera på Gad World så får du fler sådana här berättelser. Du kan börja helt gratis.
Framför en scen står människor och lyssnar på en parlamentsledamot som talar om motstånd och om kampen som måste fortsätta tills fienden är besegrad och de döda har hämnats.
Tv-kameran riktas mot en kvinna som inte har hijab. Över axlarna har hon hängt Irans trefärgade flagga och hon ropar slagord tillsammans med alla andra. Reportern frågar:
– Varför är du här?
– För mitt land, svarar hon.
Sedan fortsätter intervjun som om ingenting hade hänt.
För många iranier hade en sådan scen varit nästan otänkbar bara några år tidigare. Ett inslag som detta hade utan vidare kunnat leda till att ett program stoppades eller att producenterna fick en formell reprimand.
Var för sig hade de här två ögonblicken varit lätta att missa. Men under månaderna som följer upprepas liknande scener gång på gång, i olika sammanhang och över hela landet.
Tillsammans väcker de en avgörande fråga: Har kriget verkligen förändrat hur det iranska samhället och Islamiska republiken behandlar kvinnor? Eller handlar det bara om en strategi för att hålla landet enat så länge kriget pågår?
Jag den här reportageserien talar jag med sex kvinnor med olika bakgrund som genomlevt de här månaderna. De är oense om nästan allt, utom en sak.
Alla har sett förändringen.
Men de tolkar vad den betyder på helt olika sätt.

När Iran blir viktigare än hijaben
I mer än fyra decennier har Islamiska republiken gjort hijaben till ett av de tydligaste kännetecknen för sin politiska identitet.
Nu berättar statlig tv en annan historia.
Det handlar inte bara om hur kvinnors klädsel framställs. Tolvdagskriget i juni 2025 och kriget som börjar den 28 februari 2026 har kostat tusentals iranier livet och börjat flytta på gränser som länge framstått som orubbliga.
När landets överlevnad och territoriella integritet blir den överordnade nationella frågan tycks även prioriteringarna i Islamiska republikens officiella berättelse förändras. I årtionden har den islamiska identiteten stått främst.
Nu talas det mer än någonsin om Iran, nationen och nationell enighet.
– Om vi försöker förstå kvinnofrågan enbart genom Islamiska republiken kommer vi inte att förstå någonting, säger Safoura.
Så ser hon inte bara på Irans övergripande historia, utan också på sin egen.
Vill du hjälpa oss att göra nästa reportage? Swisha till 123 515 98 35. Ditt stöd går till reportrar, fotografer och redaktörer. Tack!
För att förklara vad hon menar går hon tillbaka till sin barndom.
Safoura Seydi är 33 år, forskare och kvinnorättsaktivist. Hon kommer från en religiös och traditionell familj.
– Min familj var politiskt engagerad. När jag var liten satt männen i vardagsrummet och diskuterade politik, medan kvinnorna satt för sig själva och pratade om vardagen. Jag hade andra frågor också. Varför fick pojkar spela fotboll men inte flickor? Varför hade pojkar större frihet än jag? Kort sagt: Vad var det som gjorde kvinnor annorlunda än män?
De enkla frågorna kom senare att forma hennes liv.
För att hitta svar flyttade hon till USA för högre studier och började läsa internationella relationers historia vid Columbia University i New York, med inriktning på afroamerikanska kvinnors historia.
Hon avslutade utbildningen, men hittade få av de svar hon sökte.
Snart insåg hon att de inte fanns tusentals kilometer bort.
De fanns inom Irans egna gränser.

Kläderna som politiskt vapen
– Frågan om kvinnors klädsel uppfanns inte av Islamiska republiken. Och den var inte heller den första regeringen som försökte bestämma hur kvinnor skulle klä sig, säger Safoura.
Jag ber henne utveckla.
Hon börjar i slutet av 1800-talet, när Iran, liksom många andra asiatiska länder, mötte moderniseringens krafter.
Enligt henne handlade kärnfrågan aldrig om hijaben i sig, utan om hur kvinnan gjordes till en del av ett politiskt projekt.
– Innan moderniteten kom till Iran fanns det ingen enhetlig modell för hur kvinnor skulle klä sig. Nomadkvinnor, kvinnor på landsbygden och kvinnor som arbetade i jordbruket hade alla sina egna klädtraditioner. Det som vi i dag tänker på som “traditionell hijab” förknippades framför allt med kvinnor ur medelklassen och den övre medelklassen i landets större städer.
I den processen, menar hon, slutade kvinnors kläder att enbart handla om personliga val och blev istället en symbol för konkurrerande föreställningar om hur det ideala samhället skulle se ut.
Islamiska republiken avbröt inte den processen, enligt Safoura.
Den vände bara riktningen.
– Under Pahlavi-tiden framställdes kvinnan utan slöja som en symbol för framsteg och modernitet.
Pahlavi var den kungafamilj som styrde Iran fram till revolutionen 1979, när monarkin störtades och ersattes av Islamiska republiken.
– Efter revolutionen blev kvinnan med slöja i stället en symbol för motstånd mot kolonialismen och en kolonial livsstil. Problemet är att regeringarna använder kvinnors rättigheter som ett politiskt verktyg, och orsaken ligger i de patriarkala grunder som Irans styrelseskick vilar på.
Det perspektivet har fortsatt att prägla både hennes forskning och hennes aktivism.
Safoura försöker se kvinnors liv som en helhet.
Därför menar hon att Islamiska republikens resultat på vissa områden, som kvinnors hälsa och utbildning, har varit mycket positiva.
Det är också den hållningen som har fört henne på kollisionskurs med många andra kvinnorättsaktivister.
Hon har länge varit en tydlig kritiker av obligatorisk hijab, men menar samtidigt att det ger en ofullständig bild av verkligheten i Iran att reducera frågan om kvinnors rättigheter till klädsel.
– Om vi tror att alla kvinnors problem kommer att försvinna bara för att en regering faller lurar vi oss själva. Diskriminering är inte enbart en produkt av lagar. Den kommer också ur kultur, familj och historia. Kvinnor kämpar inte bara om vad de ska ha på sig. De kämpar för rätten att bli sedda, rätten att fatta beslut och rätten att delta som jämlikar.

Hijaben var bara en symbol
Att kämpa för den rätten var precis vad många kvinnor i Iran gjorde i september 2022 efter Mahsa Aminis död i polisens förvar.
Som Nahal.
– Jag greps två gånger. Första gången satt jag frihetsberövad i bara 48 timmar. Andra gången satt jag ungefär en månad, varav tio dagar i isoleringscell, säger hon.
Nahal var bara 20 år då. Hon var student när hon greps efter att protesterna 2022 hade börjat.
Hon minns fortfarande dagarna i isoleringscell i detalj: timmarna som tycktes krypa fram, de korta promenaderna på fängelsegården och förhören som pågick i timmar.
– Två gånger om dagen fick jag komma ut i några minuter. För det mesta tänkte jag bara på min familj, min framtid och vad som skulle hända om jag kom ut.
Men en fråga upptog hennes tankar mer än någon annan.
– Varför ska det över huvud taget spela så stor roll för regeringen hur en kvinna klär sig?
Vill du ha fler berättelser som den här? Vi låter dig möta människor som sällan får plats i svenska nyheter. Prenumerera för att följa oss.
Du kan börja gratis.
Nahal invänder mot den bild av rörelsen Kvinna, liv, frihet som senare växte fram i medierna. För många av kvinnorna som gick ut på gatorna var huvudduken aldrig hela frågan, säger hon.
– Hijaben var bara en symbol. Den verkliga frågan var om en kvinna har rätt att välja – rätt att bestämma över sin egen kropp, över sitt eget liv och helt enkelt erkännas som medborgare.
– För mig handlade det om kvinnor, inte om styrelseskicket. Kanske kan bara hälften av mina smärtsamma erfarenheter av att vara kvinna i Iran tillskrivas Islamiska republiken. Den andra hälften kommer från män – även män som är hårda motståndare till politisk islam, som min pappa.
Det var just detta, säger hon, som under protesterna 2022 förenade kvinnor med helt olika bakgrund.
De kunde vara oense om politik, ekonomi och till och med om Islamiska republikens framtid.
Men de delade erfarenheten av diskriminering.
Safoura minns det på samma sätt.
– För första gången kände jag att berättelsen om kvinnor berättades av kvinnorna själva, inte av manliga politiker.
Men enligt båda kvinnorna varade inte den solidariteten.

Vem äger kvinnornas protest?
När protesterna växte trädde allt fler aktörer in: politiska grupper, persiskspråkiga medier utomlands, oppositionsrörelser som ville störta Islamiska republiken och andra grupper som alla försökte lägga sin egen berättelse över en rörelse som hade börjat med något helt annat.
Nahal säger att hon minns exakt när hon insåg att hon inte längre talade om samma rörelse som hon själv hade betalat ett så högt pris för. Hon menar att de som ville ha tillbaka monarkin lanserade slagorden Man, hemland, välstånd som ett sätt att avleda den feministiska rörelsen och återta det politiska initiativet.
Hon ser sig fortfarande som en kompromisslös kritiker av Islamiska republiken.
Men hon menar att delar av oppositionen upprepade precis samma misstag som regeringen hade gjort i åratal: i stället för att se kvinnor som självständiga politiska och sociala aktörer gjorde man dem till symboler för ett politiskt projekt.
Trots att Safoura och Nahal ser olika på mycket har Safoura kommit fram till en liknande slutsats.
– Om Mahsa Amini fick global uppmärksamhet var det för att hennes berättelse tjänade Islamiska republikens motståndares intressen. Varför har annars internationella organisationer aldrig talat om alla de mammor och döttrar som dödades under USA:s och Israels krig mot Iran?
Vi vill ge dig fler berättelser om människor som sällan får utrymme i svenska nyheter. Hjälp oss att fortsätta. Swisha till 123 515 98 35. Tack för ditt stöd!
Under de omkring tre år som följde efter Mahsa Aminis död avtog gatuprotesterna gradvis.
Men de sprickor som protesterna hade blottlagt i det iranska samhället försvann inte.
Debatten handlade inte längre bara om hijab eller ens om kvinnors rättigheter.
Den hade övergått i en större och mer grundläggande fråga:
Islamiska republikens legitimitet.
Om Islamiska republiken med sådan kraft insisterade på att upprätthålla en religiös lag som obligatorisk hijab – i vilken utsträckning representerade den då egentligen iranska värderingar?
Kunde systemet verkligen kallas iranskt?
För både Safoura och Nahal var Kvinna, liv, frihet inte slutet på deras resa.
Båda fortsatte att kritisera Islamiska republikens politik gentemot kvinnor och båda ansåg fortfarande att det iranska samhället präglades av djup och ihållande diskriminering av kvinnor.
Men något hade förändrats efter Mahsa Aminis död.

En ny protest – en ny splittring
Vintern 2026 spred sig protester som börjat som en reaktion på den ökande ekonomiska pressen snabbt till städer över hela Iran.
Den 21 januari 2026 uppgav iranska myndigheter att 3 117 personer hade dödats i våldet, som regeringen tillskrev beväpnade terroristgrupper och krafter med stöd från Israel och USA.
Enligt FN:s särskilda rapportör för Iran hade minst 5 000 människor dödats. Amnesty International hade dokumenterat hur iranska säkerhetsstyrkor olagligen dödat demonstranter och betonade att internetavstängningen försvårade arbetet med att fastställa dödstalet.
Många regeringsmotståndare höll de väpnade styrkorna ansvariga för en stor del av dödandet och ansåg att det verkliga dödstalet var betydligt högre. Delar av oppositionen använde påståendena om de högre dödstalen som argument för ett militärt ingripande utifrån. Den tidigare shahens son Reza Pahlavi hänvisade till påståenden om över 40 000 dödade på två dagar och uppmanade USA att angripa Iran.
För Safoura var protesterna i januari 2026 fundamentalt annorlunda än Kvinna, liv, frihet.
Hon deltog inte i någon av demonstrationerna.
– För första gången kände jag att det inte längre fanns någon mänsklig berättelse kvar. Demonstranterna såg bara den andra sidan som fienden. De ville döda dem.
Jag frågar vad hon tycker skiljer Kvinna, liv, frihet från januariprotesterna. Hade inte hon själv kämpat för förändring?
Hon skakar på huvudet och ler.
– Jag kommer ur en civil rörelse. För mig har samhällsförändring alltid varit en gradvis process, en sorts reformism. Att döda människor leder oss ingenstans. Det skapar ingen förändring.
Även Nahal, trots att hon själv varit politisk fånge, valde att hålla sig borta från gatorna under de dagarna.
– Efter 2022, när kvinnofrågan så snabbt politiserades, tänkte jag att iranier var sexistiska. Efter januari skulle jag säga att de inte bara är sexistiska utan också fascister.
Jag frågar varför hon väljer ett så starkt ord för att beskriva det som hände i januari.
Hon blir tyst, som om hon försöker plocka fram ett minne.
– Det var ett extremt polariserat samhälle med bara två sidor: vi och de. Båda såg den andra som främmande. Den ena sade: “Du är inte iranier – du är muslim.” Den andra svarade: “Du är inte iranier – du är amerikan, israel och förrädare.” Vad ska man kalla en sådan situation om inte fascism?
Det här är första delen om kvinnorna i Iran. Vill du få nästa del direkt i din mejl? Prenumerera på Gad World – du kan börja helt gratis.
Händelserna under protestnätterna den 8 och 9 januari fördjupade bara Irans identitetsklyftor.
Efteråt sökte delar av den iranska diasporan internationellt stöd för att störta Islamiska republiken, framför allt från USA och Israel.
Benjamin Netanyahu och Donald Trump hade både direkt och indirekt upprepade gånger uttryckt stöd för de protesterande i Iran och lovat dem hjälp.
Men det var inte bara den iranska diasporan som såg på utvecklingen på det sättet.
Även inne i landet fanns iranier som efter januaridagarna väntade på en amerikansk eller israelisk militär intervention som skulle få Islamiska republiken att falla.
Nahal säger:
– De som tror att en amerikansk intervention skulle kunna förbättra situationen i Iran är idioter. De är naiva människor vars tänkande formats av kolonialismen. Har vi inte sett vad som hände i Afghanistan och Irak?

När morbrodern välkomnar kriget
Nahal har bott ensam i flera år.
När kriget börjar den 28 februari 2026 vill hon inte stanna ensam i sin lägenhet, som ligger i ett av huvudstadens mest angripna områden.
I stället flyttar hon till sin morbror, som hon alltid haft en nära relation till.
Eller kanske är det mer korrekt att säga att hon hade haft det.
– Min morbror är en av dem som jag kallar naiva. Första krigsdagen satt vi tillsammans framför tv:n och följde rapporterna om explosionerna. Han var glad över att kriget hade börjat. När han såg hur orolig och ledsen jag var sade han: “Var det inte det här som sådana som du ville ha hela tiden?” Jag hade bara ett svar: “Nej.”
Att leva långt från familjen, kombinera universitetsstudier med långa arbetspass på ett kafé och bära med sig år av politiska erfarenheter tycks ha gjort Nahal anmärkningsvärt motståndskraftig.
Kanske är det därför hon berättar de flesta av sina minnen med skratt och en viss ironi.
Men när hon talar om sin morbror känns det som om hon rör vid något som verkligen gör ont.
– Det svåraste för mig var att inse att jag inte längre kunde stå på samma sida som människorna jag stod bredvid under Mahsa-rörelsen. Min morbror var en av dem. Han och några av mina vänner sade att jag hade blivit rädd, att jag hade övergett kampen efter gripandet.
Hon ler snett.
– Det här är människor som aldrig har tagit ett enda steg för någon politisk sak. Jag kan säga att de dessutom har gynnats av regeringen. Ändå har de plötsligt blivit politiska revolutionärer och säger att ja, Amerika borde komma hit och döda människor, bara Islamiska republiken faller. Jag tycker att det är absurt.
Hon blundar och tar ett djupt andetag.
– Jag måste erkänna en sak. Mitt hjärta är för regimskifte, men mitt förnuft är med Islamiska republiken. Det är en sådan sak man inte kan säga högt.
Efter orden skrattar Nahal.
Till och med för henne själv tycks tanken märklig, som om hon under tiden i fängelset aldrig hade kunnat föreställa sig att hon en dag skulle komma fram till något sådant.
Nahal säger att hon numera har blivit betydligt mer individualistisk.
Under kriget handlar hennes största oro helt enkelt om att hitta ett sätt att överleva.
Allt annat faller undan.
– Jag var tvungen att skydda mitt eget liv.

Barnen måste hem
Men samtidigt som Nahal den första krigsdagen söker skydd från robotarna hemma hos sin morbror finns det kvinnor som inte bara har ansvar för sitt eget liv, utan också för andras.
Morgonen den 28 februari 2026 börjar som en vanlig lördag för Mojgan Mohammadi. Mohammadi, 53, är rektor för en grundskola för flickor i östra Teheran.
Hon skickar några av sina elever på en naturvetenskaplig skolutflykt.
– Vid niotiden, när vi hörde de första explosionerna, var det första jag gjorde att ringa skolbusschauffören och säga åt den att komma tillbaka. Sedan gick jag in i klassrummen och sade åt lärarna att lugnt ta med alla barn ut på skolgården. Jag tänkte att om skolan träffades skulle de vara säkrare utomhus, där byggnaden inte kunde rasa över dem.
– Jag och lärarna gjorde allt vi kunde för att barnen inte skulle förstå vad som pågick. Vi försökte hålla dem sysselsatta på skolgården.
Lugnet varar inte länge.
Snart börjar oroliga föräldrar komma till skolan för att hämta sina barn.
De små flickorna förstår inte mycket av vad ett krig innebär, men när de ser sina föräldrars ansikten förstår de att något fruktansvärt har hänt.
– När jag hade lämnat över nästan alla barn insåg jag att tolv fortfarande väntade eftersom deras föräldrar inte hade kommit. Några av lärarna var tvungna att lämna. Jag tog själv in barnen i ett klassrum, satte på en tecknad film och gjorde allt jag kunde för att de inte skulle känna sig ensamma. Först vid lunchtid var skolan till slut tom.
Innan du läser slutet: vill du följa oss? Prenumerera på Gad World. Du kan börja helt gratis och ta del av våra berättelser.
Under vårt samtal om den första krigsdagen nämner Mohammadi inte sin egen familj förrän jag frågar.
Hon har både man och barn.
– Sanningen är att jag under de där första timmarna var så fokuserad på vad jag skulle göra med skolbarnen att allt annat försvann ur huvudet. Det var så kaotiskt att jag inte kunde tänka på något annat. Runt lunch lyckades jag till slut få kontakt med min familj.
Mohammadi har arbetat som lärare och rektor i 34 år.
Hon bär traditionell hijab, har ägnat sitt yrkesliv åt Irans offentliga skolsystem och har länge varit en stark försvarare av Islamiska republikens kulturpolitik.
Minabs barn är allas barn
När jag på hennes kontor frågar vad hon minns starkast från kriget tystnar hon.
Hon öppnar en skrivbordslåda och tar fram flera metallbitar som hon säger är splitter från en robot.
– Jag har alltid de här hos mig. Vilken som helst av de här bitarna kunde ha träffat en av mina elever. Det hände faktiskt. Mina barn dödades – men inte här. De var i Minab.

På krigets första dag träffade USA Shajareh Tayyebeh-skolan i Minab med två Tomahawk-robotar. Enligt oberoende uppgifter som FN:s utredare bedömer som trovärdiga dödades 123 barn mellan 6 och 13 år.
Mojgan Mohammadi säger att de också var hennes barn.
Hon kämpar mot tårarna och försöker samla sig.
– Barnen i Minab var det som påverkade mina elever mest. Jag minns fortfarande en elev som kom fram till mig och frågade: “Fröken, varför dödade de de där barnen? De var precis som jag. De hade rosa ryggsäckar, de tittade på tecknat, de lekte.”
– Jag tror aldrig att jag kommer att glömma det.
Hon ber om ursäkt för att hon blivit känslosam och vi fortsätter samtalet.
Kriget tvingar skolor över hela Iran att hålla stängt i flera månader och Mohammadi kan inte gå till sin arbetsplats.
På morgnarna försöker hon och kollegorna organisera distansundervisningen.
Kvällarna tillbringar de på gatorna.
Under hela kriget blir bostadsområdenas torg och de stora offentliga platserna i städer över hela landet samlingspunkter för anhängare till Islamiska republiken.
I början av mars kan man nästan var man än befinner sig i Teheran hitta små grupper som spontant samlats med iranska flaggor, spelar patriotiska sånger ur högtalare och ropar slagord mot fienden.
För iranier är det något nytt.
Inget liknande ägde rum under tolvdagskriget 2025.
Till en början är samlingarna små och består främst av familjer.
Människor tar med egen utrustning för att kunna bjuda på te och förfriskningar. Andra kommer med handgjorda skyltar med budskap om att försvara fosterlandet och hämnas dem som dödats i kriget.
Några delar ut fotografier av Irans militära och politiska ledare till förbipasserande bilister och uppmanar dem att sätta bilderna på bilrutorna.
Men den spontana mobiliseringen är inte bara en reaktion på att kriget har brutit ut.
Gatorna var vår frontlinje
“Slagfältet är ert. Gatan är vår.”
Det är de första raderna i en dikt som Soraya fortfarande minns från krigets första dagar.
För henne är det betydligt mer komplicerat, och mycket mer personligt, att gå ut på gatorna än för många andra.
Soraya är 28 år och arbetade fram till tolvdagskriget på ett läkemedelsföretag.
Hon förlorade jobbet när fabriken där hon arbetade bombades och företaget tvingades säga upp ett stort antal anställda.
Men arbetslösheten är inte hennes enda börda.
För första gången firar hon också det iranska nyåret utan sin familj.
I Iran finns en gammal tradition att avfyra en ceremoniell kanon exakt när det iranska nyåret infaller på vårdagjämningen, som ett tecken på att vintern är över och våren har börjat.
Men i år hör Soraya betydligt mer än ett kanonskott.
Till slut vet hon inte vilken explosion som markerar det nya årets ankomst och vilken som betyder ännu ett anfall.
– Jag och mina vänner var på ett av stadens torg när det nya året började. Varje gång vi hörde en explosion gratulerade vi varandra och skrattade.
Hennes familj är starkt kritisk till regeringen och vet länge inte att Soraya deltar i samlingar till stöd för staten.
De upptäcker det först på nyårsdagen, när de för första gången är separerade från sin dotter.
– Även om jag tycker annorlunda än min familj ville jag verkligen vara med dem. Men jag kunde inte överge de nya vänner jag hade fått. Några stannade på gatorna från kvällen till gryningen.
– Poängen var att om inte vi var där skulle gatorna inte bara stå tomma. De skulle tas över av fienden, av dem vi såg som USA:s och Israels fotsoldater, precis som den 8 och 9 januari. Vi såg det som vårt ansvar. Vi var tvungna att hålla gatorna. Gatorna var vår frontlinje och lite i taget vande vi oss vid att vara där.
– Oavsett vad det kostade var jag fast besluten att vara där under de första dagarna. I min familj hade hijaben aldrig varit någon stor sak. Men jag var rädd att jag skulle hamna i gräl med regeringens anhängare, så jag började bära huvudduk. Om jag ska vara ärlig kanske jag till och med fortsätter med det privat efter kriget.
När jag frågar vad som fick henne att ställa sig på regeringens sida trots familjens motstånd svarar hon:
– Jag såg vem som bombade fabriken där jag arbetade. Det var inte Islamiska republiken. Det var Israel.
Av säkerhetsskäl har Nahals namn ändrats.
Del 2 publiceras i morgon.








