Jag skriver till er från provinsen Gauteng för att berätta något om apartheid. Under apartheid stängdes skolan där min pappa gick av politiska skäl. Han flydde från Limpopo till Mpumalanga och tvingades till barnarbete på gårdar som drevs av vita afrikaanstalande sydafrikaner från det att han var sexton tills han var arton år.
Pappa har berättat om en gång när någon fick syn på honom med en bok i handen under lunchrasten. Han försökte förstå vad det stod i den, trots att han ännu inte hade lärt sig läsa. Det var nyfikenheten som drev honom. Men som svart man skulle han över huvud taget inte ha en bok i handen.
Min mamma arbetade som hembiträde hos en vit familj måndag till fredag. Hon behandlades annorlunda än de andra i hushållet. Jag kan inte säga säkert att det berodde på rasism, men hennes hudfärg verkar ha spelat en roll.
På den tiden fanns ett dokument som kallades dompas. Där stod hennes arbetsgivares adress, hennes egen hemadress och vilka dagar och tider hon hade rätt att vistas i området. På så sätt kontrollerades människors rörelser. Myndigheterna kunde identifiera vem som hade tillstånd att vara i ett område och när.
En fredag glömde hon dokumentet. Polisen stoppade henne på gatan när hon var tillsammans med min bror. Det uppstod en konfrontation. De misshandlade henne för att hon inte hade handlingarna med sig.
Glöm inte att prenumerera – du kan göra det gratis.
När apartheidsystemet föll 1994 tror jag att mina föräldrar var oerhört lyckliga. De hade kämpat mot förtrycket så länge och kunde till slut ana ljuset vid tunnelns slut. Nu fick de lägga en röst som bar på löftet om en bättre framtid. Allt kändes stort och euforiskt.
Före dess var den svarta majoriteten utestängd från de nationella valen. Bara den vita övre medelklassen och borgerskapet hade rösträtt.
År 1994 röstade alla i mammas och pappas bostadsområde. Det var en nationell händelse som sändes över hela landet. Även om var och en röstade i hemlighet kunde alla känna stämningen. Alla hoppades att samma parti skulle vinna.
Min pappa har berättat om dagen då han var på väg för att lägga sin första röst – deras första demokratiska röst. Alla i området hade väntat på den dagen. De sjöng glädjesånger för att fira den milstolpe som de hade kämpat så länge för att nå.
Men det hoppet har inte blivit vår verklighet.
Jag är 26 år i dag, bor i ett township och ska börja läsa en masterutbildning. Människor som jag behöver inte längre bära särskilda handlingar för att få röra oss i samhället. Vi misshandlas inte längre på samma sätt.
Men mycket annat är sig likt. Ekonomiskt har många av oss fortfarande inte kommit vidare, kanske har vi till och med hamnat ännu längre efter.
Sydafrika har rankats som det mest ojämlika landet i världen. Vi svarta utgör 81 procent av befolkningen, men har ingen ekonomisk frihet. Arbetslösheten är mycket högre bland oss, tillgången till vatten och el sämre och många bor i fallfärdiga skjul långt från jobben. Den vita minoriteten äger mer än hälften av landets mark.
Den där känslan kring valen finns inte kvar. 1994 röstade 86 procent av den röstberättigade befolkningen. 2019 var det 49 procent.
Fakta: Vad var apartheid?
Apartheid växte fram ur flera hundra år av europeisk kolonisation. Från 1600-talet tog nederländska och senare brittiska kolonisatörer kontroll över mark och resurser.
Redan före apartheid fanns rasistiska lagar. 1913 begränsades svarta sydafrikaners rätt att äga och arrendera mark kraftigt.
1948 blev apartheid officiell statlig politik. Befolkningen delades in efter ras i ett hierarkiskt system där vita hade störst rättigheter. Svarta sydafrikaner saknade nationell rösträtt, tvångsförflyttades och begränsades i var de fick bo, arbeta, gå i skola och röra sig.
Känner jag mig fri? Ja. Jag kan göra sådant som människor som levde under apartheid inte kunde. Men jag kan inte bortse från att Sydafrika inte är ett tryggt land.
Det finns områden där människor inte ens känner behov av murar kring sina hus, eftersom bevakningen fungerar. Sedan finns det områden som inte har något skydd alls.
Förr kom rädslan från polisen, från rasistiska förolämpningar och från de grupper som på den tiden ansågs överlägsna på grund av sin hudfärg. I dag kommer den från främlingsfientliga attacker och kriminalitet. Rädslan begränsar vad du kan göra. Risken att bli rånad eller ekonomiskt utnyttjad är stor.
Fakta: Vad är ett township?
Under apartheid skapades townships som bostadsområden där svarta och indiska sydafrikaner hänvisades att bo, ofta långt från de vita stadsdelarna och arbetsplatserna.
Efter apartheid avskaffades den lagliga segregationen, men många townships finns kvar som geografiska och sociala områden. Soweto utanför Johannesburg är ett av de mest kända.
Många townships präglas fortfarande av fattigdom, arbetslöshet, bristande samhällsservice och informella bosättningar.
Det är de små sakerna som blir farliga. På vintern är det fortfarande mörkt klockan sex på morgonen. Du måste lämna huset för att leta efter en taxi. Det är då människor blir rånade, eftersom mörkret gör att ingen ser vad som händer.
Apartheidens strukturer finns kvar, eftersom utbildningen inte har blivit bättre. En nybyggd skola i vårt township har inte ens en fotbollsplan. Barnen har inget att göra efter lektionerna och omges av droger och alkohol på den lilla yta där de lever.
Korruptionen är en viktig del av problemet. Vissa missförhållanden rapporteras aldrig och når därför inte ens myndigheterna.
Fakta: Apartheidens arv i skolan
Från 1953 styrdes svarta barns utbildning genom det så kallade Bantu Education-systemet. Syftet var att förbereda svarta barn för att fylla underordnade roller i ett samhälle byggt för den vita minoritetens behov.
Enligt myndighetsstatistik slutförde endast 10 procent av de svarta barnen gymnasiet på 1950-talet.
När apartheid avskaffades 1994 ärvde Sydafrika ett mycket ojämlikt skolsystem. 2021 kunde omkring 80 procent av eleverna i årskurs 4 inte förstå vad de läste, enligt Världsbanken. 58 procent av de svarta slutförde gymnasiet.
Just nu sker en stor tillströmning av migranter från olika delar av världen. Platserna där de placeras ligger dolda från de stora vägarna. Den som bara åker förbi skulle aldrig se dem. De tvingas bo i våtmarker, omgivna av jordbruk. När regnen kommer sveper plötsliga översvämningar bort deras ägodelar och förstör deras hem.
När du färdas längs motorvägarna ser du plantagerna. Men först när du tar dig längre in i områdena upptäcker du de svåra förhållanden som människor lever under. Allt detta hålls utom synhåll för allmänheten.
Vill du vara mer än prenumerant? Bli founding member och få särskild insyn i Gad World.
På grund av de främlingsfientliga attackerna vågar vissa föräldrar inte längre skicka sina barn till skolan. De är rädda för medborgargarden. Till och med sydafrikanska barn med giltiga handlingar blir mobbade för att deras efternamn låter främmande, eller inte förknippas med någon av de etniska grupper som omgivningen känner igen.
Jag tror att lösningen är utbildning. Utbildning kan jämna ut sociala skillnader. Det jag tror mest på är avkoloniserade undervisningsformer.
Med avkoloniserad utbildning menar jag undervisning som inte behandlar europeiska perspektiv som självklara utan tar fasta på elevernas egna språk, historia, erfarenheter och lokala verklighet – och ger barnen verktyg att lösa de problem de faktiskt möter i sin vardag.
/Sizwe
Mohamed Said Mohamed har hjälpt Sizwe skriva detta vykort.
Mohamed studerar till en master i socialt arbete med inriktning mot social utveckling och policy vid University of Pretoria. Han arbetar för att motverka strukturell ojämlikhet, minska fattigdom och utsatthet samt stärka socialt arbete i sköra samhällen.
Hans engagemang handlar om att motverka människorättskränkningar som är inbäddade i kultur och maktstrukturer. Han brinner för att lyssna på människor som har utsatts för övergrepp och hjälpa deras röster att höras.