Våra ritualer för dagarna på stranden är enkla, men heliga. Innan vi ens når havet stannar vi vid de många vattenmelonförsäljarna längs vägen. Vi går från säljare till säljare, sökandes efter den “perfekta” melonen.
Vi trummar på dem. Genom att lyssna på det speciella, ihåliga ljudet avgör vi om den är god eller inte. Alla vill vara med och våra skratt ekar när vi diskuterar vilken som låter bäst.
När vi väl är framme går barnens farmor iväg och gräver ner melonen djupt i den våta sanden för att svalka den. Efter att vi har badat börjar leken när hon ber barnen leta efter den gömda “skatten”.
Stunden när min son Abood, som är fem år, till slut hittar den är ren glädje. Han insisterar på att ingen annan får skära upp den.
Eftersom han är för liten för att klara det själv lägger min mamma sin hand över hans och hjälper honom att trycka ner kniven. Det är hans första stora seger och hans ansikte lyser av stolthet.
Vi serverar allt med en underbar enkelhet på ett stort aluminiumfat och äter melonen med fårost som vi gör hemma från grunden. Vi har också med oss vårt eget bröd, som vi knådar och gräddar själva. Färdigt bröd från affären har vi nästan aldrig.
Te med färsk mynta, sötat precis rätt, bär vi med oss i en termos. Men vi vägrar dricka ur plastmuggar och tar med oss riktiga glas, som vi omsorgsfullt har lindat in i gamla tidningspapper som vi läst klart, för att de inte ska gå sönder i väskan.
Allt smakar av solsken, flitiga händer och gemenskap.
Sedan väntar vi på vagnen med grillad sötpotatis. Vi känner att den är på väg innan vi ser den, på den ljuvliga sötman och röken som sprids med vinden. Barnen rusar genast mot den.
Vi köper potatisen varm. Medan vi går längs vattnet blandas doften av sötpotatisen med havets friska sälta. Solen värmer huden och vi kastar en volleyboll mellan oss.
Dessa dagar med mina barn, vänner och släkt är fyllda av kärlek. Jag upplever mitt livs vackraste stunder här.
Havet är vår enda fristad. Trots att ockupationen inte tillåter fiskarna att segla längre ut än tre sjömil och de riskerar att beskjutas om de gör det, känner vi en gränslös frihet här, när vi ser ut över det vidsträckta blå.
För oss är Gazas kust inte som någon annan. Den gyllene sanden, vågorna som smeker stranden så varsamt.
Barnen som simmar, busar och springer överallt.
I mitt arbete som journalist ger havet också livet en annan smak. Jag lever nära hamnen och havets alla detaljer. Dess på samma gång hårda och ömsinta beröring, och de oändliga berättelserna från fiskarna som kallar det sitt hem.
Havet läker våra bekymmer, famnar vår trötthet och tvättar våra hjärtan med varje våg.
Det är samtidigt en tillflykt och en flykt, men också ännu en vägg. Den ljuvligaste väggen i vårt fängelse.
Jag har varit en av de få lyckliga som har kunnat resa till många länder och sett många platser, men jag har aldrig upplevt en strand som sjuder av liv som den gör i Gaza.
I dag är allt annorlunda. Familjerna är splittrade och hemmen raserade. Stranden är täckt av de fördrivnas tält.
Havet finns kvar, precis framför våra ögon, men ingen kan längre gå ner i det, då döden ständigt lurar i dess dyningar. Kulsprutorna på flottans båtar siktar mot allt som rör sig och ockupationens artilleri skonar ingen.
Det är som om de finner njutning i att se oss dö, oförmögna att uthärda synen av vår livslust mitt i all förstörelse.
Vi är som fiskar som inte längre kan nå havet. Vi dör hundra gånger varje dag i ett liv utan andningshål, avskurna av blockaden från land, luft och hav.
Nu finns bara våra minnen av dagarna på stranden kvar, vackra med smärtsamma. Och jag kommer på mig själv med att önska att livet, i all sin enkelhet, en dag kunde återvända.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
Läs nästa vykort:
