Tonårskillarna står i en halvcirkel utanför skolan. Händerna i fickorna, sluttande axlar. Det är sen fredagskväll och de har varit ute med sina epor. Kört runt planlöst. När de hörde att parkeringen framför Brinellskolan öppnades för att tända ljus åkte de hit direkt.
De är bland de första på plats. Bara en handfull ljus är tända.
De ser ut som vilka killar som helst. Men känslorna de bär på är främmande för de flesta.
I dag är de medvetna om att de kan dö.
De är tysta. Tittar mot ljusen. Tittar ned i gräset. Tänker på vännen som ligger på sjukhus med allvarliga skador från gärningsmannens svärd.
– Jag vet inte vad jag känner, viskar en av dem. Jag känner mig alldeles tom.
En annan i gänget berättar att han träffat den utpekade gärningsmannen och en gång fiskat med honom från bron borta vid Västanfors kyrka. Men det är nog mer än ett år sedan nu. Han beskriver honom som snäll. Tyckte att han verkade omtänksam, en som såg andra.
Sedan måste något ha hänt. Eller så märkte han bara inte de mörka sidorna när de fiskade.
