Tonårskillarna står i en halvcirkel utanför skolan. Händerna i fickorna, sluttande axlar. Det är sen fredagskväll och de har varit ute med sina epor. Kört runt planlöst. När de hörde att parkeringen framför Brinellskolan öppnades för att tända ljus åkte de hit direkt.
De är bland de första på plats. Bara en handfull ljus är tända.
De ser ut som vilka killar som helst. Men känslorna de bär på är främmande för de flesta.
I dag är de medvetna om att de kan dö.
De är tysta. Tittar mot ljusen. Tittar ned i gräset. Tänker på vännen som ligger på sjukhus med allvarliga skador från gärningsmannens svärd.
– Jag vet inte vad jag känner, viskar en av dem. Jag känner mig alldeles tom.
En annan i gänget berättar att han träffat den utpekade gärningsmannen och en gång fiskat med honom från bron borta vid Västanfors kyrka. Men det är nog mer än ett år sedan nu. Han beskriver honom som snäll. Tyckte att han verkade omtänksam, en som såg andra.
Sedan måste något ha hänt. Eller så märkte han bara inte de mörka sidorna när de fiskade.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Nu har pojken han fiskade med försökt ta livet av hans vän.
– Har du hört något om att det ska vara två personer som gjorde det? frågar han mig så tyst att ingen kan höra.
Jag svarar lika tyst att han inte är den enda som har ställt frågan i kväll.
Sedan, lika stillsamt som killarna kom till minnesplatsen, rör de sig därifrån.
På lördagen hör jag av mig till honom på sms. Han skriver att han är tom och sorgsen. På söndag ska de hälsa på sin vän på sjukhuset. Han “överlevde och kämpar på”.
Frågan varför behöver ett svar
Killarna är i den första fasen efter en svår händelse. Men snart kommer frågan varför att behöva svar. Hur kunde en elev i skolan begå ett så här fasansfullt brott?
Det är då som både polis och åklagare har sin chans att reparera misstagen från massakern på Campus Risbergska i Örebro. Flera av de mördades familjer upplever sig än i dag vara fast i limbo, för att deras frågor om gärningsmannen aldrig fick några svar.
All information som är viktig för dem är hemligstämplad av polis, vilket oundvikligen har lett till misstankar om en mörkläggning.
Min erfarenhet efter att under nästan ett år ha följt de anhörigas kamp efter massakern i Örebro är att frågan varför behöver få svar som går bortom det allra enklaste.
Drabbade behöver förstå varför en individ begår hemska våldsdåd, inte bara till exempel om någon inspirerats av och hyllar andra skolattacker med dödlig utgång.
En hatisk nätkultur kan inte radikalisera vem som helst.
Forskaren och psykiatern Gwen Adshead har efter decennier i samtal med mördare, landat i sju faktorer som tillsammans eller i olika kombinationer kan leda fram till vad hon kallar ett ondskefullt tillstånd i en människa, som är grunden för de grövsta våldsbrotten. Hon beskriver de sju faktorerna i det andra av fyra samtal inom BBC Reith Lectures (2024), Aren´t they all evil:
Det första Adshead nämner är ett svartvitt tänkande och oförmågan att hantera osäkerhet. Ett binärt tänkande, helt enkelt. Adshead lyfter även gärningsmannens inställning att andra människors uppfattningar och perspektiv är irrelevanta, att det finns en upplevd rätt att ta kontroll och ha makt över andra människor, att ha en egen moralisk regelbok som avgör vad som är rätt och fel, övertygelsen att man har rätt att hämnas, förmågan att avhumanisera brottsoffer samt uppfattningen att det inte finns någon objektiv sanning, och på så vis kan gärningsmannen skapa sin egen berättelse och sina för utomstående oftast obegripliga förklaringar.
Av dessa sju brukar Adshead själv nämna den sista som den främsta möjliggöraren.
Radikaliseringen in i våldsbejakande extremism har sin egen forskning som lyfter fram faktorer som behöver samspela. Det kan vara om man växer upp med en auktoritär förälder, om man har diagnoser som påverkar, om man lever i en kultur som står utanför det befintliga samhället eller om man tidigt utsatts för en extrem tankevärld.
Det är frågor som de familjer jag skrivit om efter massakern i Örebro hade velat förstå.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp. Swish: 123 515 98 35
Men om myndigheter väljer att undanhålla information från de drabbade leder det i stället till något annat skadligt.
Efter skriken
Det jag slogs av när jag kom till Fagersta på fredagseftermiddagen var tystnaden.
Skriken hade tystnat men fasan satt kvar.
Avspärrningarna runt Brinellskolan var då fortfarande omfattande och skärrade föräldrar väntade utanför på att barnen skulle släppas ut.
Tio personer från en somalisk kvinnoförening i Fagersta stod och väntade på att två döttrar skulle få lämna kriscentret. Warda var en av de väntande kvinnorna, själv elev på komvux på Brinellskolan och läser undersköterskeutbildningen. Men hon var ledig från skolan just den här dödliga fredagen.
– Vi är här allihopa som stöd, säger hon.
När döttrarna till slut kom ut syntes blodstänk på ena flickans jeans och jacka. Precis som andra elever som såg gärningsmannen sprang de när han attackerade den första personen, en ung man, och därefter gick till attack mot en ung kvinna. Så nära och ändå fysiskt oskadda och vid liv. Alla grät.
Kvinnorna omslöt de två skärrade flickorna och rörde sig gemensamt bort mot bilarna för att åka därifrån.
Andra stannade kvar med vänner, familj och bekanta. Pratade om vad de sett. Bytte historier med andra. I chock och stress är minnet inte alltid att lita på, andra gånger är det glasklart.
Polisen dröjde med information
Polisen, statsministern och andra politikers uppmaning kort efter skolattacken i Fagersta var att inte sprida obekräftad information. Men när polis dröjer sju timmar med att hålla en första pressträff om dådet lämnar det i stället utrymme för omfattande ryktesspridning.
Redan på parkeringen utanför Brinellskolan börjar ryktena att gå. Vem är gärningsmannen? Vem vet något om honom?
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Elever pratar sinsemellan om att det kan finnas två gärningsmän. Elever som tycker sig ha känt igen en andra gärningsman i attacken – en annan tonårspojke. En ung kvinna berättar senare på fredagseftermiddagen att de sett den andra utpekade pojken på elsparkcykel medan alla skolor i området är inrymda. Dessutom har civilpolisbilar synts utanför hans hem.
Först på pressträffen vid klockan 21, nästan sju timmar efter attacken, säger polis på en pressträff att “i nuläget är det tal om en gärningsman”.
Jag har varit i kontakt med en vårdnadshavare för den pojke som ryktesvägen pekades ut som en andra gärningsman. Föräldern skriver på sms att det är bra att jag berättar om det:
“Det är fantastiskt att du skriver en artikel om ryktesspridningen och att det påverkar polisens arbete, och alla inblandade. Fokus ska inte ligga på oss men skriv denna viktiga artikel.”
Likheterna med hur polis hanterade ryktesspridningen efter massakern i Örebro är slående. Men där nåddes allmänheten snabbt av identiteten på gärningsmannen. I Fagersta dröjer både media och polis länge.
Hyllade rasistiskt skoldåd
Det vi vet om gärningsmannen är nu framför allt det han vill att allmänheten ska veta. Att han delat korta animerade videos som hyllar Anders Lundin Pettersson, som begick det rasistiska skoldådet mot skolan Kronan i Trollhättan.
Han har dessutom delat information från det högerextrema partiet Alternativ för Sverige och gjort korta AI-animerade videos om Rickard Andersson, som mördade tio personer på Campus Risbergska i Örebro. Hänvisat till kvinnohatande gärningsmän. Kort före attacken la han ut en bild på ett svärd ovanpå ett gitarrfodral.
Nu har han mördat en ung kvinna och skadat tre unga män i en attack mot sin egen skola i Fagersta.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
Långt ifrån den omtänksamma killen som fiskade från bron vid Västanfors kyrka.
Varför?
Polisens bristande respekt mot anhöriga i Örebro kan inte göras ogjort. Inte heller bristerna i informationsgivningen. Men nu finns en ny chans för svenskt rättsväsende att visa att man har lärt sig av tidigare misstag.
Frida Sundkvist är en av Sveriges mest erfarna grävande journalister och har skrivit för flera stora grävredaktioner, som SvD Näringsliv, Aftonbladet och Expressen.
Hon är författare till reportageboken Efter Skotten: Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (2026) om skoldådet på Campus Risbergska.
Läs också:
Varför tiger Ulf Kristersson om Risbergska?
Ett och ett halvt år har gått och Azizas syster väntar fortfarande på svar. För henne ligger Aziza fortfarande kvar inne i skolan i Örebro. Ingen räddar henne. Trots att hon bara är fem meter från utgången. Trots att poliser når fra…
Tack för er belysning av detta på djupare nivå än övriga media
Skolan måste vara mer uppmärksam och agera på den här typen av individer. Har svårt att tro att han inte synts eller hörts på något sätt innan.