I dag är det dags att säga adjö. För sex månader sedan kom jag till Ukhiya med två resväskor, ett nytt uppdrag och utan någon egentlig aning om vad den här platsen skulle komma att betyda för mig. Nu lämnar jag den med en trötthet som sömn förmodligen inte räcker för att bota. Och med ett hjärta som känns märkligt delat.
En del av mig är redan på väg hem. Till min familj. Mina vänner. Välbekanta gator. Långa middagar. Stilla morgnar. Alla de där små, vardagliga sakerna som jag har saknat mer än jag själv förstod.
Den andra delen är fortfarande kvar någonstans inne i lägren. På vägen mellan Jamtoli och Hakimpara. Bland bambuskydden som klättrar uppför kullarna.
I överfulla klinikkorridorer. I ljudet av regn mot plåttaken. I böneutropet som sveper över lägret sent på eftermiddagen. I ansiktena på människor som har gått igenom sådant jag fortfarande har svårt att förstå.
När jag först kom hit skrev jag att tiden rör sig märkligt på den här platsen. Vissa dagar tycks aldrig ta slut, samtidigt som veckorna på något sätt bara försvinner.
Nu förstår jag den meningen på ett annat sätt. Sex månader försvann. Men de rymde också hela världar.
Ett mässlingsutbrott. Barn som kämpade för att få luft. Kvinnor som kom till oss efter att ha utsatts för våld. Familjer som väntade på remisser och vidare vård, beroende av sängplatser, blodgivare, ambulanser och beslut.
Vårdpersonal som försökte göra det bästa möjliga med de resurser som fanns. Möten om läkemedel, finansiering, bemanning, utbrott, leveranser, vatten, skydd, remisser och prioriteringar. Operativ forskning för min doktorsexamen.
Fakta: Världens största flyktingläger
Rohingyerna. En muslimsk minoritet från främst delstaten Rakhine i Myanmar. De har i årtionden utsatts för diskriminering och förföljelse av militärregimen.
Folkmordet. År 2017 fördrev militärregimen över 750 000 rohingyer genom massakrer, systematiska våldtäkter och nedbrända byar. FN:s oberoende utredare har funnit rimliga grunder för slutsatsen att Myanmars militär agerade med folkmordsavsikt mot rohingyerna.
Cox’s Bazar. I dag lever 1 166 352 rohingyer i 33 mycket tättbefolkade flyktingläger i Cox’s Bazar i Bangladesh. Totalt finns över 1,2 miljoner rohingyaflyktingar i landet. Siffrorna kommer från UNHCR.
Och bakom allt detta: människor. Det är nog det jag kommer att minnas mest. Inte siffrorna. Inte rapporterna. Inte de ändlösa Excel-ark som på något märkligt sätt verkar kunna föröka sig över en natt.
Människorna. De fantastiska kollegorna. Mamman som sitter bredvid sitt sjuka barn. Kollegan som stannar kvar sent eftersom det fortfarande finns en patient till.
Kvinnorna som släppte in oss i stunder av oerhörd utsatthet. Barnen som leker barfota mellan bambuhusen och på något sätt lyckas skapa sig en barndom på en plats som aldrig var tänkt att bli permanent.
Under de här månaderna har jag flera gånger skrivit om resiliens. Jag lämnar platsen ännu mer obekväm med det ordet. För ja, jag har sett en enastående styrka här.
Men ingen människa borde behöva vara stark utan slut bara för att världen har misslyckats med att ge henne något annat alternativ.
Resiliens får aldrig bli det vackra ord för motståndskraft, som vi använder när det människor egentligen förtjänar är trygghet. Frihet. Rättigheter. En framtid.
Rohingyerna har levt här i åratal, på en plats någonstans mellan hem och ingenstans. Barn har fötts i de här lägren utan att någonsin ha känt till något annat.
Och ändå fortsätter livet. Te hälls upp. Människor blir förälskade. Barn skrattar. Grannar hjälper varandra. Patienter klagar på väntetiderna. Och det finns alltid någon som vet var man hittar bättre kaffe än det som serveras på kontoret.
Livet envisas med att vara liv, också mitt i en humanitär kris.
Tidigare tänkte jag att humanitärt arbete framför allt handlade om att åka till en svår plats och försöka hjälpa. Nu tänker jag annorlunda.
Ibland handlar det om medicin. Ibland om logistik, förhandlingar, vaccin, remisser, budgetar, möten och beslut som ingen egentligen vill behöva fatta.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Ibland handlar det om att stå bredvid människor i deras livs värsta ögonblick och veta att man inte kan förändra det som förde dem dit.
Och ibland handlar det helt enkelt om att vägra titta bort. För bakom varje siffra, varje diagnos, varje ”förmånstagare”, varje fördriven människa, varje etikett som flykting, finns ett helt människoliv.
Jag kom hit för att arbeta. Men den här platsen har arbetat med mig också.
Den har tänjt på mig, utmattat mig, utmanat mig och förändrat mitt sätt att förstå medicin, ledarskap, lidande, privilegier och vad ett hem är.
Det fanns dagar då jag kände att jag gjorde nytta. Dagar då jag kände mig fullständigt maktlös. Dagar då jag skrattade tills jag fick ont i magen. Dagar då jag gick hem med berättelser inom mig som jag inte visste var jag skulle göra av.
Och i dag, för första gången på sex månader, tänker jag inte längre på vad som måste göras i morgon. Det känns nästan onaturligt. Jag är ledsen över att lämna. Men jag är också redo.
Redo att åka hem. Redo att krama dem jag älskar. Redo att sova. Redo att långsamt börja packa upp sex månader som förmodligen kommer att ta betydligt längre tid än sex månader att förstå.
Vissa platser lämnar man bakom sig. Andra följer tyst med en hem.
Jag tror att Bangladesh kommer att vara en sådan plats.
Och någonstans mellan Jamtoli och Hakimpara, bland kullarna, regnet, bambun och människorna som anförtrodde oss sina liv, vet jag att en liten del av mig kommer att stanna kvar.
Hanna Rahimi är barnläkare och forskare. Hon har precis kommit hem från ett uppdrag för Läkare Utan Gränser i rohingyalägren i Cox's Bazar i Bangladesh.
Tidigare uppdrag har gått till Centralafrikanska republiken 2020, Afghanistan 2022 och Sudan 2024.
Rahimi kombinerar kliniskt arbete med forskning och doktorerar inom neonatal återupplivning, med fokus på lågkostnadsträning i VR för barnmorskor i låginkomstländer.