“Till Irans stolta folk säger jag i kväll: stunden för er frihet är nära … när vi är klara, ta över er regering. Den kommer att vara er att ta. Det här blir förmodligen er enda chans på flera generationer.”
Så låter det när Donald Trump i sitt tal den 28 februari 2026 vänder sig direkt till det iranska folket, samma dag som USA och Israel inleder sitt gemensamma angrepp mot Iran.
Amerikanska Tomahawk-missiler träffar en skola i Minab. Kriget sprider sig snabbt över Mellanöstern. Störningarna i sjöfarten genom Hormuzsundet skickar chockvågor långt utanför regionen och skakar de globala marknaderna.
Att Trump vänder sig direkt till iranierna är psykologisk krigföring som syftar till att få folket att se regeringen som på väg att falla och sig själva som de som kan störta den. Men orden slår också mot ett redan öppet sår: de landsomfattande protesterna mindre än två månader tidigare.
Protesterna börjar i december 2025 som spridda demonstrationer mot den försämrade ekonomin. På mindre än två veckor utvecklas de till en av de blodigaste perioderna i Irans moderna historia. Det såret har aldrig läkt och nu, mitt under kriget, rivs det upp igen.
Nätterna den 8 och 9 januari 2026 är inte bara kulmen på ännu en våg av gatuprotester. De blir det tydligaste uttrycket hittills för en kris som har byggts upp under månader, rentav år, och som når in i nästan varje skikt av det iranska samhället.
För att förstå hur Iran hamnade här måste vi gå tillbaka till sommaren 2025.
Det yttre hotet förenar
I januari 2026 har det bara gått ett halvår sedan Israels tolvdagarskrig mot Iran. Det kriget orsakar förödande skador och dödar över tusen civila, liksom många av Irans högsta militär- och säkerhetschefer och kärnfysiker.
Medan de israeliska bomberna faller sommaren 2025 uppmanar Benjamin Netanyahu den iranska befolkningen att resa sig. Han använder parollen “kvinna, liv, frihet” – samma slagord som bar protesterna 2022.
Men Netanyahus uppmaning får inte den effekt han hoppas på. Människor flyr undan bomberna i stället för att gå ut på gatorna.
Bli prenumerant för att följa och stödja oss. Du kan bli det gratis.
När tolvdagarskriget tar slut hoppas många iranier att det yttre hotet, åtminstone tillfälligt, ska överskugga de politiska och kulturella motsättningar som 2022 års protester och rörelsen Kvinna, liv, frihet har lämnat efter sig. Få väntar sig någon snabb ekonomisk återhämtning.
Samtidigt lever en försiktig förhoppning kvar efter det extrainsatta presidentvalet sommaren 2024, då Masoud Pezeshkian valdes. Han anses vara mer reformistisk och moderat än sin företrädare Ebrahim Raisi, som omkom i en helikopterkrasch tillsammans med Irans utrikesminister i maj samma år.
Efter tolvdagarskriget försöker regeringen skapa en ny berättelse om nationell enighet, med större tonvikt än tidigare på Irans historia och nationella identitet.
Statyn avslöjar sprickan
Den 7 november 2025 avtäcks en staty av Shapur I på Enghelabtorget, Revolutionstorget, i Teheran. Shapur I var en av de mäktigaste kungarna i det sasanidiska riket, som härskade över Persien mellan 200- och 600-talet e.Kr. Framför honom knäböjer den romerske kejsaren Filip Araben.
Monumentet ska symbolisera nationell motståndskraft och seger efter tolvdagarskriget, men signalerar också ett försök att förändra Islamiska republikens officiella berättelse i en tydligt mer nationalistisk riktning, i hopp om att nå bredare grupper i samhället.
Det här är del 1 av berättelsen om protesterna i Iran. Här kan du läsa om hur vi har arbetat inne i Iran:
Matin är 27 år och studerar sociologi. Han har aldrig tänkt gå på ceremonin. Han har precis avslutat sitt arbetspass i en bokhandel nära Revolutionstorget och tänker som vanligt ta tunnelbanan hem från Enghelabstationen. Men folkmassan får honom att stanna till några minuter och han ser ceremonin på avstånd.
– Först kändes det märkligt. Jag minns att jag tänkte: Regeringen sätter upp en staty av en fornpersisk kung på Revolutionstorget? Det hade jag aldrig väntat mig.
Men det som fångar hans uppmärksamhet mer än själva monumentet är människorna som samlas runt det.
– De flesta var samma människor som man brukar se vid statliga ceremonier: religiösa familjer och personer som redan står nära statens officiella berättelse. Kvinnor som klädde sig annorlunda, eller inte bar den obligatoriska hijaben, var väldigt få. De fanns där, men stod mest längst bak eller i utkanten.
– Redan då tänkte jag: det här projektet kommer att misslyckas. De som kom känner egentligen ingen koppling till Irans antika historia, medan de människor som budskapet faktiskt riktar sig till inte ens är här.
Från de första åren efter revolutionen 1979 tog Islamiska republiken medvetet avstånd från den nationalistiska berättelse som Pahlavi-monarkin hade drivit. Under shahens styre hade iransk identitet framför allt knutits till landets antika civilisation och förislamiska imperier.
Islamiska republiken ersatte bilden med en revolutionär och shiamuslimsk identitet. Under senare årtionden tonades hållningen ner något, när staten försökte förena delar av den iranska nationella identiteten med shiakulturen. Men klyftan överbryggades aldrig helt.
När generationerna skiftade utvecklades denna olösta motsättning gradvis till en av Islamiska republikens största sårbarheter och blev samtidigt ett allt starkare tema i motståndarnas berättelse.
Mahsa-rörelsen blev den avgörande brytpunkten.
En ung kvinna, Jina Mahsa Amini, dog i september 2022 i polisens förvar efter att ha gripits för påstådda brott mot lagen om obligatorisk hijab, en av Islamiska republikens mest synliga religiösa symboler. Hennes död utlöste landsomfattande protester och oroligheter.
I delar av oppositionens berättelse kom konflikten gradvis att beskrivas som något mer än en kamp mellan staten och dess demonstranter. I stället framställdes den allt oftare som en strid mellan Iran och politisk islam.
Det var inte hela berättelsen om rörelsen Kvinna, liv, frihet. Men resultatet blev ett samhälle där konkurrerande identiteter polariserades mer än någonsin. Och ju djupare sprickan blev, desto lättare blev det, åtminstone för vissa, att rättfärdiga olika former av våld.
– Precis som jag trodde försvann statyn av Shapur I i tysthet från Revolutionstorget bara några dagar efter avtäckningen och flyttades någon annanstans, säger Matin.
Ekonomin tänder gatorna
Men medan konkurrerande berättelser om identitet dominerar den politiska debatten är det ekonomin som väger tyngst i människors vardag.
Decennier av sanktioner, ytterligare skärpta under Trump, har tillsammans med de enorma kostnaderna för tolvdagarskriget – preliminärt beräknade till 2,6 biljoner kronor – gradvis urholkat Irans ekonomi. Under månaderna efter kriget varnar iranska företrädare gång på gång för att striderna kan bryta ut igen. Samtidigt närmar sig förhandlingarna om Irans kärnteknologiprogram återigen ett dödläge.
När FN:s mekanism för att automatiskt återinföra sanktioner, den så kallade snapback-mekanismen, aktiveras senare samma höst faller den iranska rialen på nytt. Dollarn rusar och en ny inflationsvåg driver den ekonomiska pressen till nivåer som många iranska familjer inte längre klarar av.
Att så många höga militärbefäl och regeringstjänstemän dessutom har dödats redan under de första timmarna av tolvdagarskriget underminerar bilden av staten som stark i ögonen på många av dess motståndare inom landet.
Det är med den bakgrunden januari inleds.
En psykologisk gräns
På morgonen den 28 december öppnar Ali inte jalusierna till sin butik. Han är 29 år och arbetar i en av mobiltelefonbutikerna i Alaeddin Shopping Centre i Teheran, ett köpcentrum som under många år varit ett av Irans största nav för mobiltelefoner och elektronik.
Affärerna har aldrig riktigt återhämtat sig efter tolvdagarskriget. Men det som händer under den första veckan i januari är inte längre en lågkonjunktur, säger han.
Det är total stiltje.
– Marknaden hade varit död sedan kriget. Men i januari blev det verkligen outhärdligt. Kunderna hade inte råd att köpa någonting och vi hade inte råd att fylla på lagren. Priserna steg varje dag, checkar studsade och ingen av oss visste ens om vi skulle kunna betala hyran i slutet av månaden.
Trygga vår journalistik: Swish 123 515 98 35
Samtidigt accelererar den ekonomiska krisen. Valutakurserna har rusat under månaderna efter kriget och visar inga tecken på att lugna sig. Regeringen verkar oförmögen att få utvecklingen under kontroll.
Den 24 december avgår centralbankschefen Mohammad Reza Farzin. Det lugnar marknaden kortvarigt, men bara i några dagar.
Sedan kommer söndagsmorgonen den 28 december. Priset på guldmynt stiger med flera miljoner toman på bara några timmar, samtidigt som den amerikanska dollarn passerar 145 000 toman.
Det är en psykologisk gräns som många handlare uppfattar som ögonblicket då hoppet till slut ger vika.
En köpman accepterar inte förnedring
Protesterna börjar där krisen känns som mest: på basaren.
Teherans stora basar, järnmarknaden i Shoush och flera andra handelsområden drabbas av strejker och butiksstängningar. Men demonstrationernas centrum blir korsningen mellan Jomhouri- och Hafezgatorna, där köpcentrumen Charsou och Alaeddin snabbt blir samlingsplatser för hundratals butiksägare och handlare.
Ali är med från början.
– I flera dagar hade vi pratat om att stänga våra butiker. Alla sade samma sak: det går inte att fortsätta så här. På morgonen den 28 december samlades vi först inne i köpcentrumet. Fler och fler anslöt.
– Sedan gick vi ut. Människor kom från de andra köpcentrumen också. Vi började ropa slagord. Det dröjde inte länge innan hela korsningen var blockerad.
Åtminstone under de första dagarna ser demonstrationerna tydligt annorlunda ut än de protester Iran har upplevt under senare år.
Drivkraften är inte politiska aktivister, utan affärsidkare och handlare vars missnöje framför allt handlar om den obevekliga ekonomiska pressen, inte om politiska krav.
Polisen skickas snabbt till området, men det rapporteras bara om få allvarliga sammanstötningar. Slagorden speglar samma stämning. Fokus ligger mindre på angrepp mot regeringen och mer på solidaritet mellan demonstranterna och vrede över den försämrade ekonomin.
“Var inte rädda, var inte rädda – vi står tillsammans.”
“En köpman må dö, men accepterar aldrig förnedring.”
Protesten får en främmande skugga
Under den första veckan förblir protesterna till stor del fredliga. Det kommer enstaka rapporter kommer om våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och polis på olika håll i landet.
Den 29 december publicerar den israeliska underrättelsetjänsten ett persiskspråkigt meddelande på X. Inlägget är mer än en solidaritetsförklaring. Det står att israeliska agenter finns bland demonstranterna:
“Kom ut tillsammans på gatorna. Tiden är inne. Vi står med er – inte bara på avstånd och med ord. Vi är med er på plats.”
För de iranska säkerhetsorganen blir sådana signaler ett bränsle åt den berättelse som snart ska växa sig starkare: att protesterna inte bara handlar om inhemskt missnöje, utan också om utländsk inblandning.
Det som har börjat i Teherans basarer når flera städer inom några dagar. Andra marknader och branschorganisationer ansluter. Den största oron från regeringen, och i synnerhet underrättelse- och säkerhetsorganen, gäller inte längre våldet utan den häpnadsväckande hastighet med vilken protesterna sprider sig.
Den 30 december organiserar studenter demonstrationer vid flera av landets främsta universitet, däribland Teherans universitet. Fyra studenter grips under dagen men släpps senare samma kväll.
I ett försök att hindra protesterna från att spridas börjar universiteten ställa in undervisningen på plats och gå över till distansundervisning. Det är ett beslut som makthavarna hoppas ska bromsa utvecklingen.
Matin, som bara några veckor tidigare har sett avtäckningen av Shapurstatyn på Revolutionstorget, står nu bland studenterna som protesterar på universitetsområdet.
Vill du vara mer än prenumerant? Bli founding member och få särskild insyn i Gad World.
– I flera dagar hade vi diskuterat demonstrationen i våra studentgrupper och olika organisationer hade uppmanat folk att samlas. De flesta av oss hade redan deltagit i protesterna under Kvinna, liv, frihet. Då bar studenterna en stor del av rörelsen och vi tyckte att universitetet inte kunde vara tyst den här gången heller.
Vid lunchtid den 30 december samlas studenterna på gården.
– Folkmassan växte hela tiden. Kanske tre eller fyra hundra personer, kanske ännu fler. Vi började ropa slagord. Det blev inga större sammanstötningar, även om regeringsvänliga studenter stod mitt emot oss och försökte överrösta våra rop om “Död åt diktatorn” med egna slagord.
Demonstrationen tar slut efter tre timmar. Ingen student grips inne på universitetsområdet och inga större fysiska konfrontationer inträffar.
När protesten lämnar universiteten
Men lugnet blir kortvarigt.
– Senare på eftermiddagen greps några av våra vänner ute på gatan när de lämnade universitetsområdet. Samma kväll började vi planera nästa demonstration. Vi trodde att det här bara var början.
Tiden håller på att rinna ut för studenterna.
Under de följande dagarna ställer universitet över hela landet in undervisningen på plats och övergår helt till distansundervisning, något som av många uppfattas som ett försök att hindra protesterna från att få ytterligare kraft.
Enligt Matin stoppar stängningarna inte demonstrationerna.
De flyttar dem bara.
– Jag tänkte att om universiteten hölls stängda skulle gator som Enghelab och Valiasr – som hade fyllts varje eftermiddag under Mahsa-rörelsen – aldrig få se samma folkmassor igen. Det kändes som om de ville kväva protesterna där och då.
Men demonstrationerna anpassar sig.
De lämnar universitetsområdena och sprider sig till bostadskvarter, mindre städer och gator som visar sig betydligt svårare för säkerhetsstyrkorna att kontrollera.
Många av dessa platser har kämpat i åratal med arbetslöshet, fattigdom och ojämlikhet, men sällan hamnat i de nationella rubrikerna.
När mörkret faller varje kväll förändras också protesterna. Filmer på tårgas, gripanden och gatustrider sprids snabbt på sociala medier och driver ännu fler människor ut på gatorna dagen därpå.
Khamenei: En legitim protest
Trots det skiljer sig statsledningens första reaktion från hur den har hanterat många tidigare protestvågor.
Presidenten, parlamentets talman och till och med Irans högste ledare Ali Khamenei erkänner offentligt att det ekonomiska missnöjet bakom protesterna är legitimt.
I ett tal säger Khamenei:
– Butiksägaren har rätt när han säger att han inte kan försörja sig under de här förhållandena. Landets ansvariga inser också detta, och den respekterade presidenten och andra höga företrädare arbetar för att lösa problemet.
Samtidigt bryter statliga medier och Islamiska republikens public service-bolag mot sitt vanliga mönster. De rapporterar om “de ekonomiska protesterna” och beskriver demonstranternas försörjningskrav som berättigade.
För första gången på flera år verkar maktapparaten beredd att erkänna delar av verkligheten. Det görs inte genom att erkänna protesterna som politisk kraft, utan genom att erkänna de ekonomiska förhållanden som har skapat dem.
Att erkänna ett problem är dock inte samma sak som att lösa det.
I ett försök att stävja protesterna presenterar regeringen samma vecka ett paket med penningpolitiska och ekonomiska åtgärder. Regeringen beskriver det som början på ett bredare program för “strukturella reformer”, utan att specificera vad det innebär. Den lovar också direkta kontantutbetalningar och elektroniska kuponger för basvaror.
Men många ekonomer varnar för att åtgärderna, åtminstone på kort sikt, kan utlösa ännu en inflationsvåg.
Bland demonstranterna är det få som diskuterar detaljerna.
Nima är 28 år, arbetar inom byggbranschen och deltar i demonstrationerna nästan från första dagen.
– Det var märkligt att plötsligt höra alla prata om folkets krav. Presidenten, parlamentet, till och med den högste ledaren. Jag hade aldrig sett något sådant tidigare. Men om jag ska vara ärlig trodde jag inte att någonting skulle förändras. Vi hade hört sådana löften förut.
Trump: Ska komma till undsättning
Några dagar senare fångas hans uppmärksamhet av något annat.
Inte på gatan, utan på mobilskärmen.
Den 2 januari skriver Donald Trump att om den iranska regeringen öppnar eld mot fredliga demonstranter ska USA “komma det iranska folket till undsättning”.
Trygga vår journalistik: Swish 123 515 98 35
Inom några timmar sprids budskapet över Telegramkanaler, WhatsApp-grupper och sociala medier.
Nima minns:
– Det var märkligt att se USA:s president tala direkt till det iranska folket och säga att om regeringen sköt mot oss skulle Amerika stå på vår sida. Jag vet inte hur mycket det löftet var värt. Men för många kändes det för första gången som om världen äntligen såg oss.
– Personligen gav det mig hopp.
När skotten börjar
Under den andra veckan börjar protesterna ändra karaktär.
Basarerna har varit deras ursprungliga centrum.
Nu tar bostadskvarterens gator över.
– Jag och mina vänner gick ut nästan varje kväll och rörde oss mellan olika stadsdelar. Vi försökte helt enkelt hitta platserna där de största folksamlingarna fanns. Vi följde uppdateringar på Telegram för att se var människor samlades och vilken tid vi skulle gå ut.
De flesta samlingarna äger nu rum på sidogator, berättar Nima.
– Kvarteren brukade vara lugna. Kanske tjugo eller trettio personer samlades. De ropade slagord och tände ibland eldar. Efter ett tag kom polisen med tårgas och batonger och skingrade folkmassan. Sedan samlades alla igen på en annan gata.
Samtidigt börjar nya bilder från hela landet strömma ut på sociala medier.
I Nurabad, Shiraz och Malekshahi i Ilamprovinsen publiceras filmer som visar hur demonstranter skjuts. I Ilam ökar vreden ytterligare när filmer visar poliser gå in på Imam Khomeini-sjukhuset, dit några av de skadade demonstranterna har förts.
Men den händelse som kanske lämnar det djupaste känslomässiga avtrycket inträffar samma natt i Abdanan.
Under nattens oroligheter stormar demonstranter en livsmedelsbutik. Filmen, som snabbt blir viral, visar något oväntat: människor kastar påsar med ris upp i luften.
För myndigheterna blir filmen ett bevis för att protesterna inte längre handlar om hunger eller ekonomisk desperation. Om demonstranterna verkligen saknade mat, lyder argumentet, skulle de ha tagit varorna – inte förstört dem. I statens berättelse blir filmen därför ännu ett tecken på att oroligheterna har ett politiskt mål: att skapa kaos och störta systemet.
Men bland demonstranterna får filmen en helt annan betydelse. För dem handlar rispåsarna inte om mat. De vill visa att iraniers lojalitet inte kan köpas med små bidrag, subventionerade basvaror eller tillfälliga löften.
Filmen sprids tillsammans med en enkel text riktad mot regeringens magra bidrag:
“Vi är inga tiggare.”
Bilder av döda
De ekonomiska kraven står fortfarande i centrum, men de är inte längre den enda drivkraften.
I många städer börjar politiska slagord allt oftare ersätta kraven kring försörjning och levnadsstandard.
Marg bar diktator, skanderar de.
“Död åt diktatorn.”
“Död åt Khamenei.”
Vid vissa samlingar ropar demonstranter också slagord till stöd för Reza Pahlavi. Det är ett tecken på att ilskan över ekonomin för en del av rörelsen inte längre går att skilja från kritiken mot själva det politiska systemet.
Vill du vara mer än prenumerant? Bli founding member och få särskild insyn i Gad World.
Samtidigt kommer spridda rapporter om dödade demonstranter.
På den andra sidan finns också dödade poliser och medlemmar ur Basijmilisen.
För varje dag blir gränsen mellan protest och våldsam konfrontation allt suddigare.
Videon som gör allt farligare
I början av januari tror många att demonstrationerna har nått sin kulmen.
Sedan kommer en ny video den 6 januari som förändrar händelseförloppet.
I ett videomeddelande på Instagram uppmanar Reza Pahlavi iranier över hela landet att gå ut på gatorna klockan åtta på kvällen den 8 och 9 januari.
På bara några dagar ses videon tiotals miljoner gånger och sprids snabbt på sociala medier.
Samtidigt uppmanar sju kurdiska oppositionspartier, i ett separat gemensamt uttalande, människor i Irans kurdiska områden att delta i strejker och demonstrationer den 8 januari.
Fram till dess har protesterna i huvudsak drivits av uppdämd ekonomisk vrede och av demonstrationernas spontana spridning.
Nu försöker organiserade oppositionsgrupper för första gången påverka både tidpunkten och riktningen för rörelsen.
Den 8 januari ska inte längre bli ännu en vanlig protestdag.
När skymningen faller
Torsdagen den 8 januari känns annorlunda i Teheran redan från morgonen.
Reza Pahlavis uppmaning till protest har bara några dagar tidigare cirkulerat på sociala medier. Nu är den det dominerande samtalsämnet på tunnelbanan, på arbetsplatser, universitet och basarer.
Få vet vad som ska hända den kvällen.
Men många känner att något utan motstycke är på väg.
Vid fyratiden på eftermiddagen lämnar Mohammad Javad, 31 år, sitt arbete som mjukvaruingenjör och går som vanligt mot tunnelbanan.
Det som möter honom är allt annat än vanligt.
Trygga vår journalistik: Swish 123 515 98 35
– Tunnelbanan var helt otroligt full. Nästan alla följde nyheterna om protestuppmaningen på sina telefoner. Folk lade upp Instagram Stories och uppmanade varandra att gå ut den kvällen. Jag lyckades knappt ta mig ombord.
– De flesta försökte komma hem innan mörkret föll. Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att kvällen skulle bli särskilt annorlunda än de tidigare. Jag är inte politisk. Jag skulle träffa några vänner senare. Jag var bara på väg hem för att hämta bilen innan allt började.
När skymningen faller börjar staden långsamt förändras.
Polis och kravallstyrkor placeras ut vid många av Teherans stora korsningar och torg. Till en början verkar deras närvaro inte nämnvärt mycket större än under de föregående dagarna, nästan som om säkerhetsstyrkorna själva inte väntar sig att natten ska utvecklas annorlunda.
När demonstranten blir anstiftare
Men samtidigt börjar språket från Islamiska republikens ledning förändras.
Bara dagar tidigare har den högste ledaren, presidenten och statliga medier beskrivit de ekonomiska protesterna som legitima och erkänt människors rätt att protestera mot försämrade levnadsförhållanden.
Men efter Donald Trumps stöduttalanden, Reza Pahlavis landsomfattande protestuppmaning och uttalanden från väpnade kurdiska oppositionsgrupper förändras den officiella berättelsen.
Demonstrationerna framställs inte längre som enbart ekonomiska.
I statens språk blir det som händer på gatorna en fortsättning på tolvdagarskriget – den här gången ett försök att försvaga Islamiska republiken inifrån.
Statliga medier börjar gradvis överge ordet demonstrant och ersätta det med upprorsmakare och anstiftare.
Fångad mellan eldarna
För Termeh, 37 år, som arbetar på ett läkemedelsföretag, börjar dagen som vilken arbetsdag som helst.
Liksom Mohammad Javad betraktar hon sig inte som politisk. Hon följer sport och kultur betydligt mer än politik.
Ändå har hon sett uppmaningen till demonstration och planerar att ansluta till protesten i sitt eget bostadsområde efter jobbet.
För att undvika den fullpackade stadskärnan tar hon motorvägen.
– Jag trodde att motorvägen skulle vara lugnare. Det kändes logiskt, alla ville ju hem tidigt. Men ju längre jag körde, desto tätare blev trafiken. Bilarna rörde sig knappt. På avstånd såg jag rök. Sedan, lite i taget, såg jag eldarna. Jag hörde människor ropa slagord långt borta.
“Det här är den sista striden. Pahlavi kommer tillbaka.”
Bli prenumerant för att följa och stödja oss. Du kan bli det gratis.
Lite längre fram förstår hon vad som har fått trafiken att stanna.
– Demonstranterna hade blockerat motorvägen. De hade lämnat en smal fil öppen för bilar att passera.
– Jag trodde fortfarande att jag kanske skulle kunna ta mig igenom när en ung man i svart huvtröja plötsligt släpade ut en trafikskylt – en som de slitit loss från vägkanten – i den sista öppna filen och blockerade även den. Resten av vägen var redan avspärrad med brinnande soptunnor.
Några förare har klivit ur sina bilar och står på avstånd och tittar på folkmassan.
Termeh sitter kvar i bilen.
– De var kanske fyrtio eller femtio. Alla hade täckt ansiktet. En av dem hade en högtalare. Han klättrade upp på taket till en bil och skrek att alla måste stänga av motorerna och gå ur.
Det är första gången hon verkligen blir rädd.
– Min mamma väntade hemma på mig. Mobilnätet fungerade knappt. Det enda jag kunde tänka på var att komma hem levande.
Trycker på gasen och flyr
Några minuter senare slår en av demonstranterna på hennes bilruta.
Han skriker:
– Sa jag inte åt dig att gå ur bilen?
Hon stelnar.
Hon är rädd att de ska tända eld på bilen om hon går ur. Det är det enda värdefulla hon äger.
Innan hon hinner svara hörs skottlossning längre upp på motorvägen.
Någon skriker.
– De kommer.
Sedan hörs en annan röst.
– Samla stenar. Vi går mot moskén.
En stor del av folkmassan springer mot motorvägens övre del.
De få sekunderna räcker för att bilisterna ska lyckas öppna en smal passage.
– Jag tryckte bara gasen i botten och flydde. När jag väl kom hem var tanken på att gå ut igen helt borta.
Före katastrofen
Iranier har levt med internetrestriktioner i åratal. Telegram, Instagram, Youtube och många andra sociala plattformar har länge varit blockerade, och under perioder av oro har regeringen ofta helt begränsat landets tillgång till det globala internet.
Men under de första två veckorna av januariprotesterna har internet, till skillnad från vid många tidigare oroligheter, inte stängts av helt.
Det har gjort det möjligt för demonstranter, journalister och vanliga människor att åtminstone i viss mån följa vad som händer runt om i landet.
På kvällen den 8 januari förändras allt.
Vid åttatiden stängs inte bara internet av. Även mobiltelefonin och många fasta telefonförbindelser slocknar.
Trygga vår journalistik: Swish 123 515 98 35
Plötsligt tystnar Iran.
Ingen vet vad som händer bara några gator bort.
Ingen kan kontakta sin familj.
Och för första gången sedan protesterna börjat är miljontals människor samtidigt avskurna från omvärlden – och från varandra.
I mörkret och tystnaden glider Teheran långsamt in i en natt som många som upplever den senare ska beskriva med ett enda ord.
Krig.
Av säkerhetsskäl har de intervjuades namn ändrats.
Fortsättning följer i del 2.