Havet ligger bara några hundra meter bort. Solen glittrar i vågorna när jag går över de marmorklädda golven i villan på Cypern. Mina kollegor har satt sig till frukost och pratar om livet i största allmänhet. Jag kan inte släppa det jag just har läst.
– Fattar ni, de har dödat flera tusen personer, hur många barn som helst.
Mina kollegor blir tysta och lyssnar.
Det är slutet av oktober 2023. Jag är på Cypern för att spela in Superstars, Kanal 5-programmet där gamla sportprofiler tävlar mot varandra i olika utmaningar. Jessica Almenäs peppar oss att hitta tillbaka till gamla takter. Jag kämpar på och känner mig glad över att få vara med i det här gänget.
Men varje morgon före inspelningen kollar jag nyheterna från Gaza. Bombningarna har pågått i tre veckor.
Jag ser bilder av dödade barn. Israels försvarsminister Yoav Gallant pratar om att stänga av vatten och el, stoppa maten och jaga rätt på alla. Benjamin Netanyahu beskriver palestinierna som amalek, det bibliska folkslaget som enligt berättelsen skulle utrotas i grunden: män, kvinnor, barn, till och med djur.
Jag lägger ifrån mig telefonen och tittar ut genom det stora fönstret. Dörren till balkongen står på glänt och havsbrisen fladdrar i de vita gardinerna.
Kontrasten är nästan outhärdlig.
Vi bor i en lyxvilla precis vid kusten. Vi har en pool på tomten och kan gå ner och bada några hundra meter bort.
Morgnarna och kvällarna är ljuvliga. Solen fångar ständigt vår blick när dag övergår i natt och tvärtom.
På andra sidan samma hav är människor instängda. Jag kan gå ner och simma när jag vill. De kan skjutas om de går ner i vattnet.
Närheten till Gaza spelar säkert in. En dag medan jag väntar på nästa aktivitet hör jag ännu ett flygplan. Ett militärplan glider in mot närmaste flygplats. Under veckorna vi är där upplever jag att den militära närvaron i luften ökar.
Några gånger försöker jag desperat prata med de andra om det jag läser. Om min känsla för det lidande folket innanför murarna.
Men det passar inte riktigt in i den fantastiska inramningen. Vi spelar ju in ett feelgood-program.
Jag behöver göra något, tänker jag. Människorna i Gaza kan inte fly och bomberna regnar ner från himlen.
Bli prenumerant för att följa och stödja oss. Du kan bli det helt gratis.
Att stå upp mot våld
Jag hade redan erfarenhet av vad som händer när man säger ifrån i fotbollsvärlden.
Säsongen 2022–2023 spelade jag i en av Stockholms fotbollsföreningar. Jag tog ton och höll fast vid att trygghet skulle vara en grundvärdering för alla som besökte arenorna för damfotbollen. När det skedde en misshandel i anslutning till ett derby i Damallsvenskan ledde det till slutet av min tid där.
Min ståndpunkt – att vi ska sätta ner foten, att vi inte ska ha det våldet – borde inte ha varit kontroversiell. Ändå möttes jag av en stark motreaktion när jag utmanade en supporterkultur som också rymmer polarisering, hån, hat, drev och aggressivitet. Allt detta finns sida vid sida med det enorma och imponerande engagemang som fotbollsföreningarna uppbådar.
Några röster inom damfotbollen ställde sig bakom mig. Zecira Musovic blev i en intervju berörd över hur jag behandlades och sade att jag förtjänar att respekteras. Förbundskapten Peter Gerhardsson lät också sin röst höras när drevet pågick. Jag fick ett starkt och fint meddelande från en dåvarande tränare i Damallsvenskan. Några fler hörde av sig, men inte många uttalade sig offentligt.
Jag visste alltså redan hur det kunde kännas att stå ganska ensam och försöka få människor inom fotbollen att reagera på något som jag tycker att vi självklart borde kunna samlas kring.
Jag har många gånger visat att mina behov är andra än att svansa efter den som för tillfället håller i den imaginära visselpipan. Det gäller inte bara fotbollen. Den som känner mig sedan tidigare vet att jag engagerat mig för flyktingar 2015 och för afghaner som utsatts för fruktansvärda bombdåd i hemlandet. Barns trygghet, människors trygghet, ligger mig varmt om hjärtat.
Det borde därför inte förvåna någon att samma behov att säga ifrån väcktes i mig när folkmordet i Gaza började efter den avskyvärda attacken den 7 oktober.
Men den här gången handlade det inte om trygghet i samband med fotbollsmatcher. Den här gången handlade det om något ofantligt mycket större.
Jag brottas med skam
Det var däremot ingen självklarhet att jag skulle höja rösten. Från början var jag rädd för att ställa till med något, att bidra till mer splittring i stället för försoning.
Jag använde mycket av min lediga tid till att försöka förstå bakgrunden till det som hände i Gaza. Jag lyssnade på olika röster och perspektiv, på olika historiska, kulturella och religiösa utgångspunkter.
Och ju mer jag läste, desto mindre rädd blev jag. Med kunskap ökade min förståelse för det som många kallar ”konflikten”.
Det hela blev plötsligt väldigt tydligt.
Samtidigt som jag brottades med en skam över att ha levt så länge utan att ta mig tid att förstå mer, så fattade jag att andra kanske befann sig där jag själv hade varit: osäkra, rädda för att säga fel, utan tillräcklig kunskap för att våga säga något.
Men jag tänkte att fler behövde förstå vad som pågick. Väljarnas röster borde kunna påverka politikerna, som enligt lag behöver göra allt de kan för att stoppa eller förhindra folkmord.
Trygga vår journalistik: Swisha 123 515 98 35
Tystnaden inför barnen som dödas
Tidigt under folkmordet, i januari 2024, vände jag mig därför till en grupp kvinnor inom fotboll och sport i allmänhet. Jag tänkte att fotbollen kunde använda sin starka kraft till att skicka en tydlig signal om att vi inte accepterar att fotbollsspelare i alla åldrar dödas. Vi är ju trots allt en fotbollsfamilj, sägs det rätt ofta.
Jag visste att vi i gruppen kom från världens alla hörn, reserverade mig för det och försökte formulera mig så neutralt jag kunde i meddelandet:
“Jag funderar dock på om inte fotbollsrörelsen skulle kunna gå samman nu och skicka ett fredsbudskap?” skrev jag.
Min grundtanke var att vi skulle kunna enas om en minsta gemensam nämnare. Vi måste väl ändå kunna vara överens om att säga stopp när barnen dödas? Hur många tiotusentals barn ska egentligen behöva dö? tänkte jag, men det sade jag inte.
Jag möttes av några få förklaringar, men framför allt möttes jag av en talande tystnad. En invändning var att inte alla medlemmar i de organisationer kvinnorna representerade kunde ställa sig bakom ett sådant budskap.
Efter ett par månader vädjade jag igen:
“Jag hoppas att små barns liv alltid kommer i första hand, oavsett vilka barns liv vi än försöker rädda.”
Samma tystnad.
Parallellt skrev jag också till kontakter utanför gruppen. Min telefon fylldes av obesvarade meddelanden till personer i ledande roller, tidigare toppspelare och dagens stjärnor.
Att vara tyst är också politiskt
Våren 2024 frågade en spelare om jag ville skriva under ett brev till Fifa mot att ett saudiskt oljebolag skulle bli sponsor. Det var ett viktigt ställningstagande för mig som vurmar för klimatet och demokratin. Men jag svarade spelaren som sträckte ut handen att jag först ville att vi skulle kunna enas om ett krav på Fifa att reagera på folkmordet i Gaza.
Jag skrev inte under brevet. Jag hoppades att vi på något sätt skulle börja i rätt ände.
Jag bestämde mig för att berätta offentligt på X vad jag tyckte. Jag meddelade kvinnorna i gruppen att jag också tänkte berätta om vårt samtal, för att visa att jag hade försökt få till ett gemensamt ställningstagande.
Sedan satt jag med hög puls och väntade på reaktionen.
Vissa sa något, och för det är jag tacksam.
Andra var tysta.
Sedan dess har jag lämnat gruppen. Jag vill inte vara kvar i en grupp där vi inte ens kan enas om att vädja om fred.
Att välja att vara tyst är nämligen också att välja en ståndpunkt. Det är egentligen precis lika politiskt laddat som att välja att höja sin röst.
Bli prenumerant för att följa och stödja oss. Du kan bli det helt gratis.
Hyllade dödandet av barn
Att jag skriver den här texten nu är också ett försök att förstå och läka min egen relation till fotbollen, i en tid då världen så ofta har känts helt ställd på ända. Upp och ner.
Det blev särskilt påtagligt när det som hände i Gaza plötsligt trängde rakt in i den fotbollsvärld som varit min i så många år.
När det israeliska fotbollslaget Maccabi Tel Avivs ökända ultrasgrupp hyllade dödandet av barn i Gaza vid en Europa League-match i Amsterdam 2024 utbröt tumult med lokala fans.
Påhopp mot de israeliska supportrarna utmålades av flera världsledare som antisemitism och den israeliska regeringen beslutade i en propagandaaktion att flyga in stödplan för att rädda de högerextrema huliganerna.
Det var något som var så skruvat med händelsen och de flesta medier misslyckades med att uppfatta vad som skett.
Klart som korvspad att antisemitismanklagelserna efter Amsterdam kan ha tystat fotbollsarbetare och supportrar som kände med människorna i Gaza. Kanske blev det ännu svårare att säga något utan att omedelbart placeras på ena eller andra sidan.
De få som vågar
Men hela fotbollsvärlden har inte varit tyst.
I februari 2025 lanserade Celtics supportergrupp Green Brigade kampanjen Show Israel the Red Card. Under en Champions League-match mot Bayern München höll supportrarna upp röda kort och krävde att Israel skulle stängas av från internationell fotboll.
Liknande protester spred sig därefter till läktare i flera länder. Kravet har dock inte hörsammats av Fifa eller Uefa.
Det finns också enskilda starka röster inom fotbollen. Den tidigare landslagsstjärnan Gary Lineker, Manchester United-ikonen Eric Cantona och tränaren Pep Guardiola har uttalat sitt stöd för palestinierna. Även det unga stjärnskottet Lamine Yamal och Real Betis-spelaren Héctor Bellerín har visat sitt stöd.
Från damfotbollen har jag haft svårare att hitta tydliga exempel, så döm om min förvåning när jag såg den algeriska landslagsmålvakten Chloé N’Gazi paradera med en palestinsk flagga efter en landskamp.
I en intervju förklarade hon att det var viktigt för henne att visa att palestinierna som dödas varje dag existerar:
“Jag vill tala om dem. Kanske tycker vissa att det jag gör är lite, men för mig är det viktigt. Även i en glad stund måste vi prata om att det finns människor som inte har möjlighet att vara glada i dag.”
Jag skrev genast till henne för att tacka. Hon svarade att det var ”självklart” och ”normalt” och att hon gärna ville göra något tillsammans för att inspirera fler.
Det kändes så fint efter all tystnad.
Trygga vår journalistik: Swisha 123 515 98 35
Vad som får fotbollen att reagera
Under fotbolls-VM i USA klev Trump in och försökte påverka avstängningen av den amerikanske spelaren Folarin Balogun.
Plötsligt blev det liv i luckan i fotbollsvärlden. Helt rimligt. När någon utifrån kliver in och försöker påverka det som händer på planen rör man vid det allra heligaste.
Alla vet att matchfixning är ett stort problem, och vi är rörande överens om att det är fel. Blir någon påkommen med att ha fixat en match är det svårt att se hur den personen ska kunna fortsätta inom fotbollen.
När USA:s president öppet berättade att han försökt påverka Fifa gällande avstängningen, och påverkansförsöket dessutom verkade ha lyckats, kom den väntade kritikstormen.
Några expertkommentatorer på Fox stämde inte in i kritiken, däribland Zlatan som menade att Balogun inte skulle fått ett rött kort från början. Men generellt var reaktionen stark, rimlig och väntad.
Men hur kan ett försök att påverka Fifa få fotbollsvärlden att reagera starkare än bilderna av barn som dödas dag efter dag?
Dubbla standarder
Det finns dessutom en direkt jämförelse. Efter Rysslands invasion av Ukraina stängdes landet ute från idrottens finrum efter fyra dagar. Hur kunde samma fotbollsvärld förhålla sig så annorlunda till Gaza?
I mars 2026 beslutade Fifa dessutom att inte ingripa mot israeliska klubbar i bosättningar på den ockuperade Västbanken.
Om en invasion var skäl nog att stänga ute Ryssland, hur kan man då se så annorlunda på det Israel gör? Hur kan man inte se att det Israel gör inte är annat än ett anfall? Befolkningen man attackerar är ockuperad, utan rätt till sin egen gräns, sin egen armé eller kontroll över kustlinje och luftrum. Utsvulten, utsatt för dagliga bombardemang och oerhört lidande.
Och hur tänkte Fifa när de i december 2025 gav Trump ett fredspris, mitt under ett folkmord? Några månader senare ingick Fifa ett strategiskt partnerskap med hans Board of Peace för Gaza.
Hur kan vi ha så skev värdegrund inom sporten?
Vill du vara mer än prenumerant? Bli founding member och få särskild insyn i Gad World.
Det har nu gått nästan tre år sedan den där resan till Cypern, när havsbrisen fladdrade i de vita gardinerna och militärplanen landade.
Några av mina medresenärer har använt sina röster för människorna i Gaza. Vi vet alla att människorna fortfarande folkmördas där, i detta nu. Ingenting är slut, vapenvilan är en lögn.
Det kan inte vara någon som har missat att en befolkning, till hälften bestående av barn, genomgår det här helvetet på jorden. Ändå verkar ingen kapabel att förhindra det.
Jag har förstått att jag inte kan påverka vad andra gör.
Men jag kan bestämma vad jag själv vill vara en del av.
Jag bojkottar Fifa
Efter att ha levt så länge i Fifas värld försöker jag bryta loss från känslan av att vara en del av den.
Glädjande nog har de kritiska rösterna mot Fifas nuvarande toppstyrning blivit fler. Över 100 000 människor har ställt sig bakom ett klagomål mot Infantino till Fifas etikkommitté. Kritiken gäller bland annat hans relation till Trump, fredspriset och försöket att sälja en del av de kommersiella rättigheterna till Fifas turneringar, däribland VM, till privata investerare.
Svenska Fotbollförbundet har dragit tillbaka sitt stöd för Fifa-ordföranden Gianni Infantino inför omvalet nästa år.
Själv avböjde jag en förfrågan från Fifa om att använda mitt namn och mitt varumärke i marknadsföringen av kommande evenemang. De bjöd mig på en resa till Brasilien för att medverka i marknadsföringen av dam-VM 2027. De ville att jag skulle synas på bilder och hjälpa till att bygga intresse för turneringen.
För mig skulle det innebära att legitimera Fifas verksamhet.
Jag svarade bland annat:
“Tack för inbjudan. Tyvärr kan jag inte ställa mig bakom Infantinos agerande i en tid när världen blir allt mörkare. Jag hade gärna kommit, återknutit kontakten med människorna i Brasilien och hjälpt Fifa att bli den kraft för det goda som organisationen skulle kunna vara. Men min inre kompass säger nej.”
Fifa representerar just nu inte mig. Jag har sett medarbetare välja att lämna och tänker att också deras röda linjer har passerats.
Hur man väljer att arbeta för förändring kan se olika ut. Vissa arbetar inifrån, andra väljer att lämna. Själv står jag allt längre utanför Fifas värld.
Vill kunna se mina barn i ögonen
Men Fifa är inte hela fotbollen.
Jag vill tillbaka till den fotboll jag gillar, den som fortfarande tilltalar mig. Numera är jag tränare för ett lag i division 3 lokalt där jag bor. Det är mitt försök att återfå glädjen, tryggheten och kärleken till sporten.
Ibland funderar jag på att stänga dörren till fotbollen helt. Just nu är det spelarna och ledarna i division 3 som håller den öppen.
Fifa representerar absolut inte alla oss som älskar fotboll.
Inte i mitt namn, hade jag hoppats att fler fotbollsvänner skulle säga.
Än är det inte för sent. Jag hoppas fortfarande att fler av mina gamla vänner och kontakter vågar öppna den kritiska dörren och säga: Det där håller jag inte med om. Även om det kostar något.
Trygga vår journalistik: Swisha 123 515 98 35
Jag föreställer mig en framtid där mina barn är gamla nog att själva förstå vår värld, vårt sammanhang och det som hände under vår tid. I den framtiden har folkmordet i Gaza blivit en av mänsklighetens skamfläckar. Hur det kunde tillåtas ske studeras, diskuteras, gestaltas i konstföreställningar. Fängelsedomarna duggar tätt.
Och mina barn frågar mig:
– Vad gjorde du, mamma?
Min generation växte upp med berättelserna om andra världskriget och löftet om aldrig mer. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde så gott jag kunde, utifrån mina förutsättningar, för att försöka stoppa det.
Hedvig Lindahl är den fotbollsmålvakt som spelat flest landskamper för Sverige: 189 stycken A-landskamper. Hon har representerat Sverige vid fem OS, fem EM och fem VM. På meritlistan finns två OS-silver, två VM-brons och ett silver i det omskrivna VM 2003.
Lindahl har tio gånger utsetts till Sveriges bästa dammålvakt, två gånger till Sveriges bästa damspelare och en gång till världens bästa damfotbollsmålvakt.
I dag arbetar hon med att utbilda fotbollsspelare som huvudtränare i Håbo FF:s damer och som målvaktstränare på gymnasiet.
Utöver det figurerar hon då och då i tv, driver ett eget bolag, jobbar med missbruksvård på SIS samt engagerar sig för ungdomar i Håbo Kommun.
Tack!
Vilken sorglig men otroligt stark text. Hedvig är en sådan förebild i denna alltför tysta tid!