Den första explosionen väcker mig. Det är nära. Adrenalinet skjuter genom kroppen. Jag ligger helt oskyddad i min pyjamas i en sovsäck i djungeln. Jag får panik av att vara inne i säcken och inte kunna röra mig. Dragkedjan. Jag måste få ner dragkedjan och komma ut. Bort från granaterna.
Den andra explosionen är närmare. Jag tänker på det heta flygande stålet som kan skära genom min kropp när som helst och förstår att här kan allt ta slut. Ett år av förberedelser och allt lidande jag gått igenom kan ha varit förgäves. Nu kommer jag ändå inte överleva för att berätta vad jag har blivit vittne till.
Jag springer och hör ännu en granat. Jag har sandaler på fötterna och det finns ingenstans att ta skydd. Jag gör som de många flyktingar jag intervjuat har gjort. Släpper allt och springer in i skogen. Jag står där i den svarta natten, i en strid som inte är min.
Som krigskorrespondent har jag lyssnat på de drabbades berättelser. Nu försöker jag själv ta mig levande genom djungeln.
Vill du läsa fler berättelser som denna? Följ oss! Du kan prenumerera helt gratis.
Ett par veckor tidigare vaknar jag på en hård säng någonstans i Asien av att jag skriker. Jag är genomblöt och tar tag i täcket för att torka mig. Om några dagar ska jag smugglas in i militärdiktaturen Myanmar och mina drömmar blir allt febrigare.
Jag är van att ta risker, men den här gången är det inte som vanligt. Det är under pandemin och brottsligt i sig att lämna hotellet jag har uppgett för myndigheterna att jag ska bo på. För att inte tala om att korsa två länders gränser till fots utan tillstånd. Åker jag fast kan mitt liv sluta i ett fängelse. Kanske med våldtäkt och tortyr.
Åker jag inte fast måste jag klara mig på andra sidan. Utan skyddsutrustning eftersom det inte går att ta med. Med lite mat och vatten, bland vilda djur och revolutionärer som bara har hemmagjorda vapen och äter råttor och ormar.
Under månaden som jag är i Myanmar ligger jag på rygg på öppna risfält och ser stridsflygplan sänka sina magar över mig för att släppa bomber. Det enda jag kan göra är att hoppas att de inte ska träffa mig. Jag tvättar av mig i uppsamlat regnvatten innan vi slår läger på kvällarna och jag håller i unga män när de dör.
Det här är en resa som jag kämpat för att få göra. Jag har övertalat människor att hjälpa mig in, tränat varje dag för att orka gå över bergen och brottats mentalt för att våga.
När ett reportage kommer i en tidning nås läsaren oftast inte av den här bakgrunden. Vi berättar om människorna vi möter. Vad vi själva har behövt gå igenom för att kunna vara där får sällan något utrymme. Ännu mindre vad som händer med oss efteråt.
Jag tar mig ut ur Myanmar, men stresspåslaget sitter kvar även när jag har kommit i säkerhet. Jag har varit nära att dö och när jag äntligen får lägga mig i en skön säng kan jag inte sova utan går upp och sätter mig på golvet.
Jag vet att jag är i trygghet, men kroppen fortsätter reagera som om jag är i fara.
Det är svårt att förklara den utsattheten för någon som inte har upplevt den. Samtidigt måste vi kunna prata om vad arbetet kostar oss och vilket stöd vi behöver för att kunna fortsätta.
Det är ni som läser och bidrar som gör vårt arbete möjligt. Gad World skulle inte finnas utan er. Det bästa långsiktiga stödet du kan ge oss är att bli betalande prenumerant.
Om 20 000 personer läser en av våra texter och bara en procent blir betalande prenumeranter får Gad World 200 nya prenumeranter. Det gör enorm skillnad för våra möjligheter att bekosta reportage och arbeta hållbart.
Jag kunde till slut lämna Myanmar. Våra palestinska kollegor som är kvar i Gaza måste fortsätta rapportera samtidigt som de själva och deras familjer är i fara. Enligt Gazas mediekontor har 263 palestinska journalister och mediearbetare dödats sedan den 7 oktober 2023.
Vi internationella journalister får fortfarande inte komma in i Gaza och arbeta oberoende. Tre år har gått och våra palestinska kollegor fortsätter bära hela ansvaret för att visa världen vad som händer där.
Samtidigt har de utsatts för smutskastning, hot och blivit av med uppdrag. Det är ett historiskt brott mot det fria ordet. Att försvara deras möjlighet att arbeta och överleva borde vara en självklarhet för hela journalistkåren. Jag saknar ett uthålligt, gemensamt tryck från svenska mediechefer och politiker för att våra kollegor ska kunna arbeta och överleva.
I morgon publicerar vi på Gad World därför ett videoreportage om barnen i Gaza. Ett av dem är 12-åriga Lana som har blivit gråhårig av skräcken. En utsatt palestinsk journalist på plats har mött barnen och dokumenterat deras berättelser. Det arbetet vill vi fortsätta med, och för det behöver vi din hjälp.
Vill du ha mer rapportering på plats från Gaza? Swisha till 123 515 98 35 och märk bidraget PRESSFRIHET.
Varför tror vi att krig är något bra?
Fredsforskaren Jørgen Johansen har arbetat i ett fyrtiotal krigszoner. Han vet hur det är att känna lukten av döda människor och se hur huvuden och ben lossnar från ruttnande kroppar.
Hans slutsats är att militarismen inte fungerar. Själv har han vapenvägrat.
I veckans podd möter han Gustaf Skarsgård och Frida Stranne, som pressar honom om Ukraina och människors rätt att försvara sig när deras land invaderas. Vad finns det för alternativ till att ta till vapen?
Missa inte samtalet med mannen som är beredd att ge sitt liv för det han tror på – men inte att ta andras liv.
Tre andra tips för helgen
De här hör till mina personliga favoriter.
Journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ville undersöka hur jakten på olja drabbade människorna i Etiopiens Ogadenregion. Fem dagar efter att de hade korsat gränsen från Somalia låg de skjutna och blodiga i ökensanden. De greps och dömdes till elva års fängelse för terroristbrott.
I 438 dagar berättar de om fångenskapen, vänskapen och hur de försökte skapa en vardag och behålla sin värdighet i Kalityfängelset. En berättelse om vad det kan kosta att försöka ta reda på sanningen.
Marie Colvin förlorar ett öga under ett uppdrag i Sri Lanka. Hon lämnar sitt reportage från sjukhussängen och återvänder till fronten så snart hon återhämtat sig. I A Private War spelar Rosamund Pike krigskorrespondenten som ägnar sitt liv åt att berätta om människorna som bombas, svälter och dödas.
Filmen följer också med henne hem. Till mardrömmarna, alkoholen och relationerna som blir allt svårare att hålla ihop. Colvin fortsätter ändå att resa. Men en dag tar det slut i det belägrade Homs i Syrien.
📚 Läs: What Every Person Should Know About War
Hur känns det att bli skjuten? Vad gör en artillerigranat med kroppen? Krigskorrespondenten Chris Hedges ställer frågor som sällan får plats när människor talar om krigets ära och nödvändighet. Med hjälp av medicinska och psykologiska studier och militärens egna dokument ger han konkreta svar om smärtan, rädslan, dödandet och livet efteråt. Boken är uppbyggd som frågor och svar, och kommer nära det som människor förväntas utsätta sig själva och andra för.
Den borde läsas av varje politiker som är beredd att skicka andra människor i krig.
Vi hörs nästa vecka!
Magda
Tack Magda! Såna här texter är viktiga. Inte bara inom journalistik, utan även inom forskningen. Att radera sig själv och reducera brotts- och krigsoffer till siffror, punkter och staplar i vetenskapliga artiklar eller statistiska rapporter förminskar verkligheten. Precis som vi kan lära oss av nedärvda berättelser och beteenden kan vi lära oss av känslor frammanade av våra sinnesintryck. Jag har en mission som forskare - att skriva annorlunda, från kroppen i en vertikal tid. Ett tips är att läsa Gaston Bachelard, som bl.a. inspirerade surrealisterna. Till min glädje var det just Bachelard som Prof Roland Bleiker hänvisade till i sitt key note-tal på de svenska statsvetarnas årliga konferens för en dryg vecka sedan. Bleiker och hans fru Emma Hutchison har ägnat decennier åt att analysera känslor, internationell politik och krig.