Vad händer när vi slutar fostra rebeller?
Artistuppropet i Visby engagerade många, men framtidsforskare varnar för ett försiktigare Sverige med färre som vågar gå mot strömmen. Unga är mer upptagna av status än av att testa gränser.

Jag såg en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono på SVT. 1970-tal, snabba klipp, protester, färger, fult och tillrättalagt i en fin blandning och det var som om något tändes i bröstet. De vågade gå mot strömmen, högt och med alla medel.
Låg i sin säng i en liten lägenhet i Greenwich Village, såg världen genom tv:n och ringde runt och diskuterade allt som hände med människor runtomkring.
Skapade konst, radikaliserades som aktivister och genomförde aktioner för att synliggöra samhällsproblem.

Jag påmindes om hur lika resonemangen var nu och då. Litar vi på våra makthavare? Hur mycket våld kan vi vänja oss vid? Hur länge kan vi veta vad som pågår utan att resa oss? När blir tystnaden att vara medskyldig?
Och varför väljer vi politiska ledare som ger sig på dem som är mot förstörelse, lögner och orättvisor? Där en Zohran Mamdani är ett unikum, någon som både säger tvärtom och gör som han säger.
Under den dryga timmen förflyttade sig Lennons och Onos längtan till min egen kropp. Jag blev lyft, ledsen och inspirerad på samma gång. Kände allt som de kände.
Precis så som bra konst ska göra. Väcka intensiva känslor som man inte alltid visste att man bar på.

Men något var annorlunda på 1970-talet. Hur mycket plats protesten fick. Hur synliga människors kroppar var i parker, tv-studior, utanför offentliga byggnader och konserthallar.
Motståndet var fysiskt och det kändes på gatorna. Det tog tid, störde ordningen och gick inte att skrolla förbi. Kropparna stod bredvid varandra och sa nej. Eller ja. Talade om att något annat är möjligt.
Röster hittade samma rytm, kroppar gungade i samma takt. Och det gav resultat. Missförhållanden exponerades, krig avslutades och presidenter föll.
Du läser gratis innehåll. Stöd oss via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox för att säkra journalistiken.

Samma känslor som dokumentären väcks i mig när jag ser Flamingorevolutionen i Albanien. Protesterna mot Trumpfamiljens projekt på ön Sazan och kusten nära flamingor.
Gator som lever, människor som vrålar, tankar som ges fysisk form.
Och jag undrar vad det är jag ska göra med min kropp?

Jag är inte uppvuxen i demonstrationståg. I min familj trodde man på individens egna möjligheter och hade tillit till politiken, samhället och ekonomin.
Det dröjde länge innan jag såg perspektiven som människorna i demonstrationstågen redan hade sett, men jag har ändå alltid betraktat dem med beundran. Kanske också med längtan. Efter tillhörighet. Eller kraft.
Mitt liv har varit fullt av protest mot orättvisa, men mer strategiskt, tystare och tryggare. Det är kanske därför den här frågan skaver så mycket i mig just nu.
För när jag tänker på allvaret, på jorden som riskerar att ge vika för klimatet, på alla som dör i krig och på den svenska demokratin som försvagas, är det galet att vi alla inte protesterar hjärtskärande högt, hela tiden.

Ibland råkar jag hamna i en Palestina-demonstration på väg hem eller läser något om civil olydnad efter en klimataktion. Men det är som om inget av det riktigt får fäste.
Inte i mig, inte i tillräckligt många andra, inte i samhället och inte på de plattformar där vi speglar oss i varandra.
Livet bara fortsätter, fastän det inte borde göra det.
För borde inte hela världen resa sig, städer fyllas av människor som säger att det räcker. Att vi och livet är värt mer än det vi har vant oss vid.

Framtidsforskaren Peter Majanen säger att ett mer försiktigt Sverige växer fram. Ett mer kontrollerat land, där vi fostrar färre till att bli unga avantgardister. Färre som vågar sticka ut, misslyckas offentligt och stå kvar när det kostar något.
Han skriver: “Den unga generationen är i ökande grad mer försiktig, mer kontrollerad och mer upptagen av anseende, trygghet och status än av att testa gränser. Att lyckas socialt håller på att bli viktigare än att bryta ny mark.”
Kanske hänger det ihop. Protester är också ett uttryck för avantgardet. För människor som är beredda att riskera trygghet, anseende, karriär och gemenskap för att något större står på spel.
Majanen tror att Sverige kan bli mer militariserat och mindre kreativt. Inom många yrken har utrymmet för olikheter blivit mindre. Även för konstnärer och artister, trots att de ibland förväntas säga sånt som andra inte vågar.

Fler vet att ett fel ord, en fel bild, en fel protest kan få konsekvenser. Socialt, ekonomiskt och professionellt.
När medierna rapporterar om protester handlar det ofta om repression mot dem som protesterar.

Jag läser om manifestationen “Vi är Sverige”, konserten i Visby för demokratin och klimatet som hölls samtidigt med Jimmie Åkessons Almedalstal. Artisten Thomas Stenström, en av initiativtagarna, säger att han trodde att folk hade gett upp. Men när han började ringa svarade alla ja.
Det krävdes bara att någon frågade.
En debattartikel från “Vi är Sverige” är full av längtan efter en annan värld. Det står i uppropet att: “Det här är ingen höger- eller vänsterfråga – det här handlar om vår gemensamma framtid.”

Tänkaren Rutger Bregman har sagt något liknande, att de flesta människor redan brinner lågintensivt. De behöver inte övertygas om att världen har problem och att något behöver göras, de behöver en ask. Någon som frågar. Något att göra tillsammans med andra.
Det svåra är inte alltid viljan. Det svåra är att sitta hemma ensam och försöka lista ut vad man ska göra med den. Det är en enorm skillnad att veta något ensam och att stå bredvid någon annan som också vet.
Jag skriver det här hemifrån. Tänker att mina ord får vara min närvaro.
Samtidigt vet jag att en ensam människa ställde sig framför stridsvagnarna som var på väg till Himmelska fridens torg.
Läs mer av Anna Branten:






Jag blir väldigt inspirerad när jag läser Annas text. Jag har inte heller stått fysiskt på barrikaderna, jag har gjort mitt genom journalistiken, men när jag läser detta låter det … fegt. Jag ser bilderna och orden och känner att enskilda, modiga människor gjort rena mirakel. Vad känner du?
Annas ord är som djupaste viskningar direkt till mitt hjärta och min inre glöd. Jag känner mig motiverad.