KD har sina rötter i vördnad för Hitler
KD:s grundare var antisemit och predikade att nazisternas behandling av judar var enligt Guds plan. Anspråket på att dra skarpa gränser och sortera bort det orena verkar leva kvar i partiets politik.
Det är gudstjänst i Filadelfiakyrkan i januari 1939, några månader efter Novemberpogromerna. Pingströrelsen har etablerats i Sverige under ledning av Lewi Pethrus. Han har vuxit till ett av de största namnen i svensk kristenhet och en viktig intellektuell röst även utanför de kristna leden.
Han är mannen som inte bara grundar ett samfund, fyller kyrkan i mångtusental varje söndag, utan som senare också ska medverka till grundandet av Kristen demokratisk samling, det parti som i dag heter Kristdemokraterna.
Nu står han inför församlingen i den enorma gudstjänstlokalen, 3 500 personer har samlats på Rörstrandsgatan. Som en vanlig söndag.
Redan före pogromerna, i juni 1938, har Svenska morgonbladet skrivit om utvecklingen i Tyskland. Rubriken på förstasidan löd: ”Fem miljoner judar hotas av katastrof”. När hösten kom beskrev man utvecklingen som ”vansinnig judehets i hela Tyskland.”
Men det var inte bara sekulära medier som rapporterade om det allvarliga läget. Även baptistsamfundets tidning Veckoposten publicerade en hel artikelserie om de tyska judarnas situation och beskrev den som en ”skam för människosläktet” och uppmanade till handling: ”Kan ingen hejda detta mörka hat, som frodas vilt i hägn av makt och stat?”
Annorlunda var det i pingströrelsens publikation Evangelii härold. Här var det tyst om situationen, åtminstone explicit. Den 17 november, en vecka efter Kristallnatten, kommer något som liknar en analys av läget.
Då skriver Lewi Pethrus att lidandet är nödvändigt för att Gud ska få igenom sin plan. Därför kan vi inte be om förskoning, menar han. ”Vi kunna icke säga ’Gud, vi önska, att Du skall hålla tillbaka dessa straffdomar över världen.’”
Och så står han då inför de tusentals gudstjänstbesökarna, den 25 januari 1939. Två månader har gått sedan pogromerna och den store väckelseledaren säger:
”De skola jagas ner från alla höjder. Det står så. Och det är precis bokstavligen vad som sker. Alla judar på upphöjda platser har jagats ner. ”
Lewi Pethrus låter sina åhörare förstå att det som händer i Tyskland är en del av Guds plan. Han menar visserligen att Tysklands hantering av judarna är väl hårdhänt, men också att den överensstämmer med gamla testamentets profetior.
Händelsen är bara en av otaliga liknande som beskrivs i bröderna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundströms bok Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (2026).
Bröderna har ägnat flera år åt att granska pingströrelsens – och därmed även Kristdemokraternas – antisemitiska rötter. Den populärvetenskapliga boken bygger på inte mindre än åtta forskningsartiklar och visar, bortom allt tvivel, att pingströrelsens stora förgrundsgestalt i Sverige bar på en djupt osund människosyn.
Du läser en olåst och reklamfri text. Säkra vår journalistik.
Pethrus teologiska och politiska tänkande genomsyrades av en obarmhärtig renhetsiver. Ett renhetsideal som påverkade såväl hans agerande som samhällsaktör i förhållande till nationalsocialismen och hans förkunnelse som pastor.
Teologi är visserligen ett av humanioras äldsta perspektiv, men det är likväl just det – ett perspektiv. Inte ett isolerat fenomen som kan lösgöras från resten av samhället.
Det går därför inte att enkelt peka ut vad som är teologiskt grundat och vad som är politiskt. Det handlar snarare om hur något betraktas. Även detta framträder bortom allt tvivel i bröderna Lundströms analys.
Är föreställningen om vilka människor som bör få finnas i ett samhälle religiös snarare än politisk om den grundar sig i en övertygelse om en högre makt med en plan för världen? Gör det någon skillnad?
Bröderna Lundström visar dels att teologi och politik är tätt sammanflätade. Men dels, och viktigare, att det som framträder när en centralgestalt i svensk kristenhet analyseras ur båda perspektiven samtidigt är genuint hårresande.
Bidrog med psalm till nazisterna
Deras kartläggning för läsaren allt djupare in i ett mörker. En labyrint av åsikter där en unken människosyn, obarmhärtig renhetsiver, ett syndabockstänkande och en stinkande antisemitism genomsyrar såväl teologi som politiska vägval.
Lewi Pethrus val att bidra med en psalm till nationalsocialisternas sångbok, hans vägran att skriva under de skrivelser mot nazismen som andra kyrkoledare bjöd in honom till, hans egna predikningar, de människor han bjuder in till sina sammanhang, de resor han gör, de källor han hänvisar till, ja, det bara fortsätter. Han återkommer till att judarna är ett problem som ska lösas genom folkförflyttningar, i enlighet med Guds plan för världen.
Det är ett mörker som borde få varje samfundsmedlem i Sverige, liksom varje politiker och definitivt varje kristdemokrat, att stanna upp och rannsaka sin egen tradition. ”Det vore oärligt att förneka det”, som Kristdemokraternas partisekreterare Bertil Carlsson skrev 1964 apropå partiets tidigare nazistiska kopplingar i ett medlemsutskick till Kristdemokraterna i Stockholms stad.
Visst finns även motsatsen i pingströrelsens historia. Författarna visar många exempel på pingstförsamlingars arbete för alla människors lika värde, de är själva uppvuxna i rörelsen och talar ur såväl egna erfarenheter som kollektiva minnen.
Men mörkret finns där likväl och bör väcka självkritiska frågor, inte bara hos pingstvänner: Finns det något liknande i den tradition jag själv står i? Lever tankestrukturer eller tolkningsmönster vidare idag, explicit eller implicit, i de kulturella, politiska eller andliga sammanhang där jag rör mig?
För mig som prästvigd för Svenska kyrkan är svaret enkelt: Ja. I Svenska kyrkan lever en ersättningsteologisk tradition kvar. Det är ett tänkande där Jesus framställs som den kärleksfulla ledaren som ersätter äldre tiders (läs: judendomens) hårdföra och kärlekslösa budskap.
Tanketropen om Jesus som den som ensam för kärleken in i världen återkommer ständigt. Tydligast blir det i psalmrader som: ”Moses gav oss lag och krav, Jesus lyfte bördan av”, en lättsjungen och glad psalm som var populär fram till för ungefär 20 år sedan, då man äntligen insåg det problematiska i texten och lät den tystna.
Jag har själv som präst gjort mig skyldig till ersättningsteologiska tankefigurer. Jag har fått Jesus att framträda som ljuset mot en mörk bakgrund, och därmed indirekt anspelat på det antijudiska fundament som mycket av kristen teologi ofrånkomligen vilar på.
Stöd vårt arbete så att vi kan växa.
Luther var antisemit
Att detta sipprar fram i Svenska kyrkan är inte märkligt; Martin Luther var trots allt antisemit så det stänkte om det (obarmhärtigt framställt i skriften Om judarna och deras lögner, 1543). Inte någon av oss präster är opåverkade av det arvet.
Luthers antisemitism har visserligen diskuterats i flertalet studier och Svenska kyrkan har gjort tydliga uttalanden och visat insikt om att detta ständigt behöver bearbetas. Men det är inte samma sak som att man på ett genomgripande sätt har gjort upp med de djupliggande tankemönstren.
I pingströrelsen har man först på senare tid börjat göra upp med ett antijudiskt och antisemitiskt förflutet. I Sverige sker det just nu till stor del genom Lundströms forskargärning. Samtidigt visar reaktioner på boken att man hellre diskuterar deras forskningsresultat än tar konsekvenserna av dem.
Detta samtidigt som man skulle kunna hävda att de strukturer boken blottlägger lever vidare i nya former i vår egen tid. När pingstpastorn Åke Green på 1990-talet beskrev homosexuella som en ”cancersvulst på samhällskroppen”, talade han då inte på ett sätt som påminner om Lewi Pethrus människosyn?
När en ung tjej, i dag anställd inom Equmeniakyrkan, tidigare uppskattad medarbetare för ett av landets studieförbund, inledde sina pastorsstudier var det tidigt 2000-tal.
Hon hade nyss gått ut gymnasiet och blev kär i en annan tjej. Hon var nykär, lycklig och ivrig att få komma ut och predika. Men på högskolan som utbildar pastorer till väckelsekristna samfund hanterades hennes kärlek som en synd. En orenhet som skulle rensas ut. Hon fick lämna högskolan, blev sjukskriven och det tog många år innan livet fungerade igen.
Händelsen är känd och beskrivs i en artikel i Expressen om hennes och liknande fall.
Och precis som bröderna Lundström visar går det inte att göra någon enkel åtskillnad mellan teologi och politik. Det går inte att tänka att detta enbart är en fråga för ”de religiösa” eftersom landets andliga traditioner påverkar såväl kulturliv som politik.
Dagens renhetsiver
När Ebba Busch 2025 talar om att Sverige befinner sig under en ”värderingsmässig attack” och säger att det är dags att peka ut vilka värderingar som ”inte är önskvärda i vårt land”, är det svårt att inte tänka på bokens skildringar av hennes partis ursprung.
Svårt att inte tänka att det som under Lewi Pethrus tid var en teologisk renhetsiver för att hålla församlingen fläckfri, och som gick hand i hand med hans antisemitism och vördnad för Hitler, hos dagens kristdemokrater verkar ha sekulariserats till en kulturpolitisk renhetsiver.
Lever idén om den rena, homogena gemenskapen kvar, är det bara syndabocken som bytt skepnad? Anspråket på att dra skarpa gränser och sortera bort det orena verkar hur som helst vara detsamma.
Liknande tankar väcker också partiets hållning i urfolksrättsliga frågor. När Ebba Busch talar om att staten behöver ”återta kontrollen” över traditionella samiska marker och öppnar för att rulla tillbaka samiska rättigheter, påminner det om historiens gränsdragningar.
Det är en politik som bygger på tanken att det gemensamma – förstått som det rena, enhetliga majoritetssamhället – inte kan tolerera de historiska och juridiska särställningar som urfolksrätten kräver. Samerna görs till syndabockar för utebliven utveckling.
Ivern att likrikta, att rensa bort det som komplicerar bilden av den homogena nationalstaten, visar den att Lewi Pethrus arv lever vidare trots att man som parti gjort upp med delar av sitt förflutna?
Teologin har blivit maktpolitik, men impulsen att sortera bort det som inte passar in i mallen verkar vara densamma.
Efter att ha läst Lundströms bok konstaterar författaren David Eklind Kloo att renhetsiver per definition alltid förblir just en iver – den når aldrig sitt mål eftersom världen inte låter sig rensas.
I stället, tänker jag, lämnar den efter sig ett spår av sargade människor och söndertrasade samhällskroppar där den far fram.
Renhetsivern lämnar individer och gemenskaper som behöver omsorg, vård och läkning. Som behöver hjälp att se och bearbeta sin historia.
Inte för att kunna vara säkra på att inte upprepa gamla mönster – det kan ingen vara – men för att inte svika dem som gått under.
Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (2026)
Betyg: Fem Gaddar
Författare. Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström
Genre. Samhälle, religion och politik
Förlag. Polaris Fakta
Sidor. 341
Petra Carlsson Redell är professor i teologi vid Enskilda högskolan Stockholm. Hon är författare till fem monografier varav de två senaste på svenska; Marken, andligheten (Polaris 2024) och Gråstensteologi (Argument 2023). Hennes forskning fokuserar på frågor om andlighet och makt kopplat till religiösa sanningsanspråk, ekologi och kolonialism. Genom åren har hon i sin forskning arbetat med konst som verktyg och samtalspartner, och hade under våren en utställning på Sigtunastiftelsen tillsammans med konstnären Lina Selander.
Tack för en bra artikel. Men, vad jag hade önskat att den också fick handla om den evangeliska kristenhetens syn på Palestina, och Buschs och ATM:s hårresande uttalanden om kriget mot Gaza.
Dokumentären ”I väntan på Armageddon” om den väckelsekristna högern i USA och dess inflytande på amerikansk politik är också intressant. På SVT Play till 1 okt. https://www.svtplay.se/video/Kv1aRrw/i-vantan-pa-armageddon