Krig tar inte slut – de flyttar in i överlevarna
Troja har fallit och Odysseus har segrat. I Christopher Nolans “The Odyssey” blir hemresan en färd genom skulden och våldet som gjorde segern möjlig. Vad gör det med en människa att begå krigsbrott?
Den verkliga berättelsen börjar när krigshjälten försöker leva vidare och upptäcker att han inte längre är samma människa. Odysseus längtar inte efter nästa seger. Han vill bara hem.
“Känn dig själv” – gnōthi seauton – löd inskriptionen på Apollontemplet i Delfi. Hos filmskaparen Christopher Nolan blir orden en kort programförklaring för hans skräckfärgade epos om priset för att överleva.
Det som Odysseus ställs inför är universellt nog att säga något om mänsklighetens kärna. Klassikern Odysséen har i snart 3 000 år återvänt till samtiden. Nolan tvingar oss att se förbi äventyret och mot vår egen civilisation, som behöver pröva sig mot samma gamla myter om och om igen.
Filmen The Odyssey utgår från en fråga som fortsätter att göra Homeros aktuell: Varför vänder sig mänskligheten till sina äldsta berättelser varje gång dess självbild krackelerar? Det sker också nu, när krigsbrott dokumenteras i realtid och människor tvingas fråga vilket ansvar de egna ledarna bär.
En del av svaret är att Homeros skrev en av litteraturhistoriens mest uthålliga skildringar av vad krig gör med dem som överlever det. När jag växte upp under det sena 1990-talet i ett Polen, där uppbrottet från kommunismens förtryck fortfarande var närvarande i människors familjer, handlade Homeros aldrig bara om antiken.
Jag minns framför allt monstren. Cyklopen, sirenerna, Skylla och Karybdis. De framstod som berättelsens självklara centrum. Delvis hade intresset säkert med min egen ålder att göra, men också hjältesagans obestridda plats i dåtidens kultur.
Vi pratade visserligen om Odysseus tragiska försök att återvända till ett liv som upphört att existera, men hemresan framstod framför allt som ett strapatsrikt äventyr, långt ifrån det som känns starkast nu: en existentiell prövning av en människa placerad vid civilisationens brytpunkt, utlämnad åt historiens, naturens och sina egna handlingars krafter.
Kanske är det just därför the Odyssey är så träffsäker i dag: uppgivenheten inför världens konflikter är större än hoppet om samlevnad och fred.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det gratis.
Troja har fallit när berättelsen börjar. Hjältedådens tid är över. Det återstår att ta sig tillbaka till Ithaka. Kriget är däremot långt ifrån över. Det har bara lämnat slagfältet och flyttat in i dem som finns kvar. Efterverkningarna överskuggar triumfen.
Seger med bitter eftersmak
Odysseus utsätts för en rad spektakulära prövningar, och det är svårt att tänka sig ett bättre alibi för IMAX-formatet än alla dessa monster och stormar. Men spektaklet visar sig snart vara en omväg in i något betydligt mindre publikfriande: en lång undersökning av våldets efterliv.
Hos Nolan präglas många huvudpersoner av erfarenheten att våld föder våld. Bruce Wayne, Oppenheimer, Cooper och Odysseus förenas av att de tvingas fatta beslut vars konsekvenser ingen kan överblicka.
Tragedin kommer efter segern, när de ska leva med de omöjliga beslut som gjorde den möjlig. Oppenheimer ledde arbetet som gjorde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki möjliga. Odysseus utformade planen som öppnade Troja för den grekiska armén.
Därför passar Odysseus så väl in i Nolans universum. Nolan gör honom till en modernare hjälte: en ledare som inte bara överlever sina beslut, utan tvingas förstå vad de har gjort med andra. Han rör sig i en värld där gamla dygder har förlorat sin självklara auktoritet, medan konsekvenserna av hans handlingar fortsätter att växa.
Till skillnad från den fysiskt överlägsne Akilles segrar Odysseus genom gott omdöme, strategi och kvicktänkthet. Den tyske samhällsvetaren Max Weber skiljde mellan två motsatta ledartyper: övertygelseetik mot ansvarsetik. För Akilles är hedern viktigare än konsekvenserna. Odysseus vet att det finns ett efteråt, när stoltheten har spelat ut sin roll och någon måste ta ansvar för krigets svåraste beslut.
I det avseendet är Odysseus en märkligt modern gestalt. Under århundraden har den västerländska hjälten burit Akilles ansikte: den okuvliga krigaren vars ära mäts i fysisk styrka. Nolans Odysseus representerar något annat. Han segrar genom uthållighet, intelligens och manipulation, och blir en tålmodig administratör av katastrofen. Den som måste hantera följderna när hedern och hjältemodet har spelat ut sin roll.
Den trojanska hästen framställs ofta som ett triumfatoriskt bevis på Odysseus krigsskicklighet. Den gör honom odödlig i myten. Nolan låter inte den triumfen skiljas från följderna. Genom att öppna Trojas portar möjliggjorde Odysseus ett urskillningslöst dödande av stadens befolkning.
Tvingas möta sina minnen
Insikten om att han bär ansvaret för de monstruösa handlingarna förföljer honom långt efter att kriget ebbat ut. Med Odysseus samvetskval ställer Nolan en fråga som är relevant än i dag: Vad gör det med en människa att begå krigsbrott?
Huvudkonflikten i The Odyssey går bortom människans fria vilja – till och med bortom gudarnas. Poseidons vrede är förkrossande och Cyklopen är bara ett av många hinder.
Den verkliga skräcken infinner sig senare när Odysseus möter alla de soldater som följde honom till Troja men aldrig återvände. De kräver varken hämnd eller förlåtelse. De finns bara där, som ett kollektivt minne han inte längre kan fly undan. En kuslig påminnelse för varje fältherre om dem han har sänt i strid.
I det ögonblicket förändras hemresan i grunden. Lotofagernas glömska och Kalypsos stillhet är olika sätt att undvika denna insikt. Antikens frestelser fungerar hos Nolan som psykologiska försvarsmekanismer, erbjudanden om uppskov när friheten innebär en smärtsam konfrontation med det förflutna.
Vilka berättelser skapar dagens ledare för att slippa möta dem som dött till följd av deras beslut?
Först när Odysseus möter de undanträngda minnena från kriget kan han fortsätta hemåt.
Det går också att stödja vårt arbete med engångsbelopp genom Swish: 123 515 98 35
Filmens taktila estetik ger minnena en kropp. Den skakiga handkameran och Hoyte van Hoytemas råa fotografi gör att mytologin upplevs märkligt fysisk och förfärligt nära. Havet är tungt. Huden är skrovlig. Och visst har ett äkta sönderslitet segel starkare närvaro än animation.
Vädergudarnas krafter bryter långsamt ned Odysseus föreställning om kontroll. Det går nästan att ta på sönderfallet.
Symboliken blir ibland så övertydlig att den underskattar publiken. Men Penelopes väv är en bild som bär. Den blir mer än ett tecken på trofasthet: en bild av hur civilisationer väver sina världsordningar, river upp dem och börjar om.
Härskare förblindas gång på gång av vinsten i Troja och drömmen om Ithaka. Övertygelsen är alltid densamma: mig kommer historien att lyda.
Gång på gång visar sig det lyckliga slutet vara den mest seglivade av alla myter.
The Odyssey (2026)
Betyg. Fyra Gaddar
Regi. Christopher Nolan
Foto. Hoyte van Hoytema
Skådespelare. Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway
Genre. Action, äventyr, fantasy, drama
Land. USA
Speltid. 172 min
Åldersgräns. 15 år
Glöm för all del inte alla trauman som kan prägla en individ även om man inte varit i krig. Kroppen håller alltid räkning!