Tidigare när folk frågade mig vilken som är den vackraste plats jag har sett svarade jag alltid: en sjö i norra Sumatra. Jag åkte dit efter den 11 september 2001. Det var en lång resa. Jag tog bussar från Bangkok till Singapore via Kuala Lumpur. Från Singapore tog jag en dieselrykande båt till Pekanbaru på Sumatra, islams vagga i Sydostasien.
När båten lade till i hamnen närmade sig en man och frågade var jag kom ifrån. Jag förklarade att min pappa var från Egypten, vilket jag trodde skulle vara en positiv sak. Det ledde tvärtom till att en samling män började skrika på mig. Varför hade jag inte hijab när min pappa var muslim?
Vid den tidpunkten hade jag aldrig haft en hijab i hela mitt liv.
Men jag förstod snart att ilskan handlade om mer än min klädsel. Den handlade om att jag var västerlänning.
USA var på väg att invadera Afghanistan. Väst ville hämnas de brutala terrorattackerna.
För de här männen började historien inte när planen flög in i tornen. De såg det våld som USA hade begått under decennier före den dagen och som saknades i västvärldens berättelse om varför landet attackerades.
För dem var attackerna hämnden.
Jag insåg att det här var en viktig historia att berätta. Att människor i väst hade rätt att få veta varför andra hatade dem så här mycket. Jag tog bilder med min första Nikonkamera och antecknade i ett block.
Från Pekanbaru fortsatte jag med en buss norrut. På den där sista bussen satt en främmande man nästan i mitt knä och rökte cigaretter och det var människor och boskap överallt och bagaget var fastsurrat på taket.
Sjön i norra Sumatra gick jag till. Den ligger nedanför ett berg där det växer kaffe på toppen. Djungeln var varm och fuktig, det kröp ormar i träden och svarta blodiglar sög sig fast på mina anklar. I skymningen kom jag fram till en slätt där det betade bufflar. När jag såg fiskebyn och sjön visste jag att det här var det vackraste jag hade sett.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
På den här tiden rasade ett inbördeskrig i Aceh i norra Sumatra. Resan blev mitt första möte med en väpnad konflikt.
En bylärare lät mig sova i sitt hus och kom in till mig med en skål nudelsoppa när jag hade lagt mig. Han gav mig också mitt allra första råd om hur man rör sig i en krigszon:
– Så länge den lokala bussen går kan du åka dit. Det första som händer om det blir för farligt är att bussen slutar gå.
Jag visste inte det då, men allt det här skulle bli mitt liv. Senare bodde jag i Irak, Syrien och Afghanistan, mötte IS-medlemmar och levde till sist flera år under talibanerna. Mitt driv har alltid varit att se och förstå konflikterna själv och berätta om det jag upplever att omvärlden inte ser.
Utsikten från mitt vardagsrum i Kabul kom med åren att bli något ännu vackrare: solen som gick upp och ner över Hindukush. Kanske för att det blev hemma.
Nu har det gått 25 år sedan den 11 september och jag undrar: om vi redan då hade försökt förstå hur männen i hamnen såg på världen, hade vi tillåtit hämndspiralen att snurra vidare, med miljontals döda – och mer terror – som resultat?
Forskaren Frida Stranne skriver om just detta i förra veckans mest lästa text: varför USA attackerades – och varför den frågan fortfarande anses oanständig att ställa.
I dag har jag ju lyxen att driva en tidning och få publicera de här perspektiven på världen. Och låta människor som själva lever i krigen och konflikterna berätta med egna ord.
Det är ni som gör det möjligt. Gad World skulle inte finnas utan er.
Vi samlar in vittnesmål på plats
Just nu har vi ett team på plats i södra Iran. Reportern Amir och fotografen Mohammad har rest 22 timmar med bil från Teheran, i 45 grader i skuggan. De ordnar med arbetstillstånd, tar sig genom vägspärrar och uppdaterar mig alla tider på dygnet. Jag känner igen deras vardag. Vanligtvis är det jag som är ute och rapporterar hem till en redaktör.
I Minab har de träffat elever som överlevde den amerikanska bombningen av sin skola och förlorade sina kompisar. Under en intervju lät Amir en flicka klä honom i sina gosedjur. Det tar tid att bygga förtroende. Att lyssna och se människan.
Founding members hjälper oss att våga satsa större. Var med och bygg Gad World långsiktigt.
Efteråt satt Amir och Mohammad uppe hela natten och pratade om sina intryck. De beskriver ett djupt trauma som inte läker, och hur de själva blir traumatiserade av det de ser och hör.
FN-utredare bedömer nu att det finns rimliga skäl att tro att USA begick krigsbrott när skolan bombades. Vi är det enda svenska mediet som har rapporterat på plats från Minab, och det här är vår andra resa dit.
Tack vare ert stöd.
Teamet har även besökt platsen där USA nyligen bombade ett bröllop och samlat in vittnesmål. Nu är de på Hormuzön – mitt i konfliktens hjärta.
Gad World finansieras helt av läsarnas prenumerationer och gåvor. Vi har inga investerare och inga annonser. Det ger oss frihet att granska makten och berätta som det är, även när det är obekvämt.
Men vi kan inte göra det utan dig. Hjälp oss rapportera om krigsbrott mot barn. Swisha ditt bidrag till 123 515 98 35.
Det här gör vi tillsammans.
Tre tips för helgen
Det här urvalet är från mina personliga favoriter.
🎧 Lyssna: Varför tar krigen aldrig slut?
Antikrigsdebattören Scott Horton gästar Lex Fridman och går igenom USA:s krig, från Afghanistan till Irak, och militärindustrins inflytande. Ett 10,5 timmar långt samtal att ta i delar. Vill du börja i frågorna om den 11 september finns avsnittet om bin Ladin vid 1:21:48.
🎬 Se: Hur medierna bidrar till krigen
Journalisten Bette Dam har rapporterat från Afghanistan och riktar skarp kritik mot den västerländska krigsjournalistiken. Vi rapporterar om bomber, men förklarar vi varför krigen förs? Och granskar vi lögnerna som motiverar dem? I sitt TEDx-tal efterlyser hon en journalistik som tar sig tid att förstå händelserna.
📚 Läs: No Good Men Among the Living
En talibanbefälhavare, en USA-stödd krigsherre och en kvinna som försöker hålla sig utanför striderna. Genom deras liv berättar journalisten Anand Gopal om kriget i Afghanistan och hur USA bidrog till att återuppliva den talibanrörelse man hade besegrat.
Det här var det första av vårt nya nyhetsbrev. Vi hörs nästa fredag!
Magda