Mammorna tvingas se på när barnen våldtas
Sexuellt våld är det billigaste vapnet i krig. Det tömmer hela byar och skadar människor så djupt att de aldrig kommer tillbaka – och nästan ingen döms för det.
Trettioåriga Sueba Abdulrahman berättar att männen som grep henne sa: ”Du är kvinna och vi kan göra vad vi vill med dig.” Och så gjorde de det. Efter några dagar, när de var klara med henne, började hon gå. Hon gick bort från staden al-Fashir i Darfur i Sudan. Bort från husen som brann. Männen med vapen. Högarna med lik. Hon gick till fots i två veckor genom öknen.
Nu har hon korsat gränsen till Tchad och blivit ännu en av 1,2 miljoner sudaneser som flytt hit till grannlandet. Sanden sitter fortfarande i klänningen, i hårbotten, i hudvecken.
Majoriteten sudaneser som klarar sig så här långt bär på en våldtäktshistoria. När Sueba pratar om vad hon har varit med om ler hon. Inte för att det är lätt. Utan för att själen väljer leendet för att inte gå sönder.
På nätterna kommer allt tillbaka. Ljuden. Lukterna. Tyngden.
