Mediernas Gazarapportering: Så legitimeras ett folkmord
Isabella Harbrecht frågar sig vad som händer när journalistiken inte förmår benämna verkligheten. Om språket som vapen och tystnaden som samtycke.
”Finns det något du ångrar?” frågade jag personen framför mig, som bara hade några månader kvar i livet på grund av cancer. Svaret kom snabbt: ”Jag ångrar nog inget jag gjort. Men jag ångrar att jag inte gjorde mer. Som för till exempel Gaza. Det är helt fruktansvärt, det som tillåts ske där.”
Redaktören tyckte att texten blev fin och stark i sin helhet. Men citatet om Gaza måste strykas.
”Vi behöver inte göra den här texten politisk.”
Jag ifrågasatte det och försökte förklara att Gaza inte är mer politiskt än något annat, men det slutade ändå med att citatet ströks. Det är ett av flera exempel på mina erfarenheter som journalist.
En annan gång hamnade jag i en lång mejlutväxling som slutade liknande. Redaktören ville stryka en fjärdedel av min artikel – just den fjärdedel som råkade handla om Gaza.
Även den redaktören tyckte att det blev “för politiskt” att skriva om den svenskpalestinska förälderns känslor och tankar om hur det är att dagligen bevittna Israels våld på barn som ser ut som hens egna.
Jag frågade om de hade resonerat likadant om föräldern hade varit från Ukraina, men det fick jag inget bra svar på.
Jag stod på mig och fick till slut med åtminstone några meningar om Gaza, i den långa texten som handlade om förälderns olika livserfarenheter i övrigt. Men just den erfarenheten, att på distans bevittna massmordet på sitt folk, ansågs problematisk.
Att Israel utreds för folkmord fick jag inte skriva ut, ”Israel” fick över huvud taget inte benämnas. Redaktören ville att det skulle stå ”den humanitära situationen i Gaza” i stället.
Jag försökte förklara varför det är problematiskt att förminska på det sättet, varför det är problematiskt att palestinska känslor och erfarenheter inte får ta plats, men redaktören ville inte lyssna.
Sedan dess har jag inte fått skriva för den tidningen. Jag ifrågasatte och kritiserade väl deras resonemang för mycket, blev kanske för jobbig att samarbeta med.
Jag tänker ofta på exemplen ovan. På hur en människas sista ord inte fick sägas, på känslorna och upplevelserna som inte får uttryckas. Jag tänker på vad det innebär och vad det leder till, eftersom jag har pratat med flera olika journalister och därför vet att mina erfarenheter inte är unika eller en engångsföreteelse.
Vad händer när journalistiken inte förmår benämna verkligheten?
