Moderaterna flörtar med fascismen
Ann Heberlein skriver om den ogenerade rasismen. Att det finns ett politiskt projekt för ett etniskt rent Sverige och att Moderaternas retorik leder till avhumanisering och i förlängningen till våld.
Valåret 2026 är en mörk historia. Retoriska grepp som ”vi och dom” har återkommit i debatten, ressentimentet och retributivismen frodas och rasistiska tankefigurer luftas ogenerat. 2026 är året med tonårsutvisningar och införandet av medborgarskapstester.
Angiverlagen som tvingar myndigheter att lämna uppgifter om utvisningshotade människor införs, det byggs fängelser för barn och läggs förslag om att begränsa vuxna kvinnors autonomi genom att införa slöjförbud på allmän plats.
Det görs skillnad på människor och människor. Mest avslöjande för den människosyn som utgör fundamentet i Tidöregeringens politik är den märkliga oron för att det ”föds för få svenska barn”.
Under några år har barnafödandet minskat i Sverige: Enligt ett pressmeddelande från SCB föddes 49 700 barn det första halvåret 2025, vilket innebär en minskning på 840 barn jämfört med samma period 2024. Det är det lägsta antalet födda under ett första halvår på 23 år.
Regeringen har därför tillsatt en utredning för att ”förstå och vända ett minskat barnafödande” i akt och mening att avhjälpa hinder för att bilda familj.
Ingen brist på barn
Samtidigt är ju världen fortfarande överbefolkad. Enligt FN:s scenario, World Population Prospects, kommer världens folkmängd vid sekelskiftet uppgå till nästan tio och en halv miljard människor, vilket är detsamma som två miljarder fler än i dag.
Världens befolkning har ökat explosionsartat sedan sekelskiftet 1800/1900: Då fanns det ungefär en miljard människor.
Dagens folkmängd kommer alltså att vara tio gånger större vid nästa sekelskifte än den var då artonhundratalet gick över i nittonhundratal.
Så sent som november 2022 publicerade Institutet för Framtidsstudier rapporten ”Global befolkningsökning”, i vilken författarna resonerade kring fara och risk med ständigt ökad befolkning globalt: svält, konflikter, klimatförändringar med naturkatastrofer som följd.
Vi befinner oss mitt i en global svältkatastrof. Miljontals barn, i länder som Jemen, Burkina Faso och Afghanistan saknar mat och rent vatten. En människa dör av svält var 48:e sekund i östra Afrika.
I det läget beslöt den svenska regeringen att minska biståndet med tre miljarder kronor under 2026.
Dock behåller regeringen sitt stöd till UNHCR och World Food Program eftersom det, enligt biståndsminister Benjamin Dousa, ofta är svält och bristande tillgång till rent vatten som ”leder till stora flyktingströmmar”.
Biståndsministerns val att stötta kampen mot svält handlar alltså mindre om att rädda hungrande barn och mer om att hålla dom borta från Sverige.
Regeringen vill ha vita barn
Regeringens incitament för att tillsätta en kommitté med syfte att undersöka varför det föds färre svenska barn handlar, i alla fall officiellt, om krympande BNP samt kompetensförsörjningen i vård och omsorg: Hur ska färre unga klara av att ta hand om allt fler äldre?
Eftersom vi lever allt längre, ökar antalet omsorgskrävande åldringar som behöver tas om hand och vårdas av en krympande skara arbetsföra unga. Det är dock ett problem som löser sig på några generationer, och som fram till dess skulle gå att åtgärda med arbetskraftsinvandring från kontinenter med högre nativitet.
Dessutom bidrar arbetskraftsinvandrare inte bara med arbetskraft, utan också med pengar till statens kassa. Kvinnor och män som invandrar till Sverige i jakt på ett bättre liv och som tar jobb i vården och i servicesektorn betalar ju också skatt och konsumerar.
Men det kanske inte passar Tidöpartiernas narrativ? Alltså tillsätter man en kommitté för att försäkra sig om att det fortsättningsvis föds tillräckligt många etniskt svenska vita pojkar och flickor för att hålla landet vitt och fritt från invandring.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumera för att följa och stödja oss. Du kan göra det gratis.
Parallellt med oron över att det föds för få blonda och blåögda barn pågår de så kallade tonårsutvisningarna, vilket ytterligare bekräftar bilden av Tidöregeringens rasistiska politik. Det finns inga officiella siffror på hur många unga människor, personer mellan 18-21 år, som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd via anknytning och fått avslag.
Aftonbladets granskning, publicerad i mars i år, visar att 92 personer drabbades 2025. Mörkertalet är sannolikt stort, och de som fått besked 2026 finns inte med i Aftonbladets kartläggning
Det handlar alltså om ungdomar som nekas uppehållstillstånd i Sverige, trots att deras föräldrar får stanna, trots att de i många fall bott flera år i Sverige, talar svenska och är helt integrerade, trots att de studerar eller arbetar här, trots att flera av dem inte har någon relation till landet de utvisas till.
Här har vi alltså unga män och kvinnor som är redo att bidra med precis det Tidöregeringen säger sig söka: Som arbetskraft i välfärden, som skattebetalare och säkert också som föräldrar.
Det går också att stödja vårt arbete med engångsbelopp genom Swish: 123 515 98 35
Som Diya, 21 år, som har gått naturvetenskaplig linje i Örebro, arbetar extra i hemtjänsten och vill plugga juridik. Eller hennes syster Kani, 19 år, som fick sitt utvisningsbeslut när hon gick sista året på gymnasiet. Hon arbetar på en förskola medan hon väntar på att deporteras till Irak.
Manvel lämnade Armenien med sin mamma när han var fyra år gammal. Han har gått gymnasiet i Sverige, lärt sig svenska och jobbat som maskinoperatör. Nu är han 21 år och ska utvisas ensam till ett land han inte besökt på sjutton år i stället för att läsa till sjuksköterska som han planerat.
Ayla har precis tagit studenten och sökt till läkarprogrammet. Det blir inga studier i medicin för henne – hon ska, helt ensam, utvisas till Iran, ett oroligt land med en djupt problematisk kvinnosyn.
Det handlar inte om vandel
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen av unga, strävsamma, skötsamma, välintegrerade kvinnor och män, redo att hugga in i välfärden med god vandel, som det heter nu för tiden.
Politiska löften om att ”det ska löna sig att vara skötsam och anstränga sig” ekar tomma, för att inte säga klingar falskt när människor som gör exakt det som efterfrågas, lär sig svenska, utbildar sig, integreras ändå utvisas. Är det ”ordning och reda i migrationspolitiken”, som Tidöregeringen säger sig vilja ha?
Högerpolitiker vill ju gärna berömma sig om att vara förnuftets röst, till skillnad från vänsterns känslosåsande. Att utvisa fullt integrerade personer som har både plats och uppgift i Sverige, är hundra procent oförnuftigt och hundra procent känslostyrt. Känslan tycks vara att individens födelseort trumfar både vandel och ansträngning.
Det får mig att misstänka att regeringens migrationspolitik handlar mindre om ordning och reda och mer om ett annat projekt: Att hålla Sverige etniskt rent. Det projektet har jag inte röstat på.
För ja, jag erkänner mig skyldig: Jag röstade faktiskt på ett av de partier som nu för en politik som inte kan förstås som något annat än rasistisk och exkluderande.
När jag en gång förflyttade mig från vänstern högerut handlade det om människosyn. Jag upplevde att vänstern hade fastnat i identitetspolitik och viktimiseringsideologi: Man tyckte synd om människor, betraktade dem som anonyma offer i ett ansiktslöst kollektiv i stället för som kapabla personer med individuella styrkor, egenskaper och förmågor.
Jag har en stark tro på människans förmåga, till utveckling, till förändring och till hennes vilja att skapa sig ett liv, att bidra och jag tror på varje individs rättighet och möjlighet att själv välja hur hon vill leva sitt liv, vad hon tror på, vem hon är.
Allt det där är egentligen kärnvärden i den socialdemokrati jag växte upp med, tron på varje individs vilja och förmåga att bidra, hennes törst efter bildning och kunskap och hennes rättighet att få finnas i egen rätt.
Under några decennier förflyttade sig socialdemokratin och övriga vänstern allt längre från den här människosynen och jag sökte mig högerut. Där tyckte jag mig finna en syn på människan som rimmade bättre med mig – en idé om individen som autonom, ansvarig och kapabel.
Jag kunde inte föreställa mig att ett parti som Moderaterna – det parti jag arbetat för, kandiderat för, haft politiska uppdrag för – skulle hamna i ett öppet fascistiskt språkbruk.
Där är vi nu, med en inhuman politik och företrädare som medvetet flörtar med ett fascistiskt tankegods.
Carl-Oskar Bohlin, landets minister för civilt försvar har vid upprepade tillfällen inskärpt vikten av att tala om ”vi och dom”, i full medvetenhet om det destruktiva i att använda just den retoriska figuren.
I sitt tal vid chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm, i december 2025, sade han att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”. I nästa mening deklarerar han att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.
Livsfarlig retorik
Vid konferensen Folk och försvar i Sälen betonade han återigen vikten av att dela upp mänskligheten i ”vi” respektive ”dom”: ”Det finns ett ’de’ som inte bör vara en del av vårt ’vi’”, säger han och fortsätter med att resonera kring stigmat mot att göra just den här uppdelningen, i ”vi och dom” för att landa i slutsatsen att polarisering kan vara ”bra”.
Bohlins retorik är livsfarlig. Det finns nämligen, som han själv sade i sitt tal på Norrmalmalmstorg, goda skäl att undvika den uppdelning av människor i två grupper, tillhöriga (vi) och icketillhöriga (dom) som han själv föreslår.
Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen succesivt förlorar sin rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor.
Idén om ”vi och dom” är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare (2007).
Mot den bakgrunden är det svårt att tro att platsen för Carl-Oskar Bohlins tal vid flygvapnets hundraårsfirande var slumpmässigt vald. Omgiven av män och kvinnor i uniform står han framför en gigantisk bronsörn med utbredda vingar, Carl Milles flygarmonument.
Örnen är skapad 1931 och är ett tydligt uttryck för en fascistisk estetik. Milles beundrade, som bekant, både Hitler och Mussolini.
Sådan är stämningen på randen till en valrörelse som kan bli den mörkaste i min livstid: med blinkningar till fascism, exkluderande retorik och en galopperande nationalism.
Ann Heberlein är teologie doktor i etik, författare och samhällsdebattör. Hon doktorerade vid Lunds universitet med en avhandling om kränkningar och förlåtelse och har sedan dess skrivit återkommande om moral, skuld, skam, ondska och ansvar.
Heberlein har givit ut en rad böcker på temat etik och moral, bland annat om Hannah Arendt och ondskans problem, men också skönlitteratur. Under pseudonymen Helena Herbert skriver hon deckarserien “Mörkret i Malmö”.