Muslimer görs till demokratins B-lag
Repressionen mot svenska muslimer är ett demokratihot. De reduceras antingen till störande individer eller misstänkt kollektiv. Antologin "Muslimskt liv" är en välbehövlig näve i bordet.
Det svenska samtalet om muslimer utgår nästan aldrig från muslimer som politiska subjekt. När muslimer vill uppträda som rättighetsbärande grupp reduceras de till enskilda stökiga individer. När de däremot begär att få betraktas som individer, med olika liv och olika uppfattningar, görs de till ett misstänkt åsiktskollektiv.
Därför är antologin Muslimskt liv (2026) ovanlig, mer av en intervention, en näve i bordet i ett offentligt samtal där en av Sveriges mest omdebatterade grupper sällan tillåts tala i sitt eget namn.
Redaktörerna Ayaat Abdelaziz, Seinab Hilowle och Mona Nechma skriver att boken “inte söker enighet”. Den är “mångstämmig, motstridig och ibland frustrerande”. Det är en viktig formulering.
Muslimer får här tala i eget namn, om sina egna liv, med sina egna analyser. Strukturerad i tre delar – Jihad (strävan), Haqq (sanning och rättvisa) och Ummah (samfund) – samlar den mer än trettio röster.
De är forskare, jurister, politiker, lärare, poeter, folkbildare, entreprenörer, filmskapare. Inte symboliska röster inkallade för mångfaldens skull, utan människor som faktiskt bär det svenska samhället.
Hemligstämplade Säpo-uppgifter
Ulla Parkkinen, tidigare VD för Cordobaskolan, beskriver hur 800 barn förlorade sin skola baserat på hemligstämplade Säpo-uppgifter som aldrig prövades i sak. Inga åtal. Inga domar. Bara antydningar om “kopplingar” av ej specificerad natur.
Jag har själv följt frågan om nedläggning av konfessionella muslimska friskolor noggrant. När jag läser Parkkinens vittnesbörd, påminns jag om att av de 25 friskolor som stängts sedan 2019 har 22 varit muslimska. Det utgör nästan samtliga muslimska friskolor i Sverige. De har pekats ut och lagts ner med kirurgisk målmedvetenhet.
Som en jämförelse finns det ett femtiotal kristna friskolor som glatt fortsätter att verka. Jämförelsen blir än saltare när man begrundar att överklassens mobbningskoloni Lundsberg ännu har skolinspektionens förtroende, efter decennier av misskötsel.
Du läser gratis innehåll. Stöd oss via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox för att trygga journalistiken.
Islamofobiska drev
Amanj Aziz, grundare av INSAN, använder den historiska häxprocessens logik som analytiskt ramverk för att förstå islamofobiska drev. Den slutna anklagelsen är byggd för att inte tillåta några utvägar, utan bär på sin egen bevisning.
Varje försvar tolkas som ytterligare exempel på det “janusansikte” anklagaren redan har postulerat. Du kan inte tvätta bort den klibbiga stämpeln, för det är inte den faktiska sanningen som efterfrågas. Det är bekräftelsen på det redan beslutade.
Juristen Abdi Hassan spårar i en kort text samma tendens, från rättssystemets insida. Beslut om indragna statsbidrag, som fallet med Sveriges Unga Muslimer, har vilat på opinionstexter från antimuslimska debattörer.
Domstolen tar inte hänsyn till den islamofobiska kontext som påståendena kommer ur. Tyckande tvättas till fakta. Fakta blir juridik. Juridik blir norm. Så krossas muslimska verksamheter, genom en lång kedja av hörsägen som vandrar genom institutionerna.
Socionomen Ahmad Elfar beskriver det vidare priset för de inblandade. Engagemang i muslimskt civilsamhälle blir en socioekonomisk belastning. Bolån nekas på luftiga grunder. Dörrar in i arbetslivet stängs. Yngre tvekar inför att ta synliga ledarroller som kan leda till att de blir måltavlor för debattörer med inflytande.
Detta är vad civilsamhällesforskningen kallar “chilling effect”, en frysning av det offentliga rummet som inträffar när det blir farligt att synas.
Vid en närsynt läsning ser man en minoritet som diskrimineras, och blir rättmätigt upprörd. När man lyfter blicken ser man att krisen inte alls är perifer, utan central för den svenska demokratin.
Här ligger bokens verkliga insikt. När jurister, lärare, skolledare, civilsamhällesaktörer och intellektuella i en grupp systematiskt kan tystas genom administrativa beslut byggda på rykten och tyckande, då har vi att göra med ett systemfel.
Rättsstatens skuggland
Mekanismerna som beskrivs hör hemma i rättsstatens skuggland: hemligt material som beslutsunderlag, anklagelse som bevis, försvar som indicium, diffusa kopplingar som smittar oavsett vad som faktiskt skett. Dessa är mallar för repression, som utvidgats aggressivt bara de senaste åren.
Riksdagsledamoten Leila Ali Elmi formulerar det skarpt: vem definierar den muslimska kvinnans frihet? Hon själv, staten eller samhället? Det är en fråga som varje demokratiskt samhälle förr eller senare måste svara på, för alla sina medborgare.
Den som accepterar att svaret kan vara “staten” om någon annans frihet, kommer en dag att få acceptera det om sin egen.
Saleh Abdelaziz, skribent och debattör, skriver om insan, människan som relationell och ansvarig, som motbild till det han kallar ”monohumanism”, föreställningen att det bara finns ett rätt sätt att vara människa på.
Det är en filosofiskt skarp invändning mot en utveckling där demokratin allt oftare definieras som en specifik kulturell och ideologisk tillhörighet. Där vita svenskar med åsikter nära maktens positioner framställs som självklara demokrater, medan vi andra görs till extremister och demokratihot.
Det borde säga sig själv att demokrati inte får bli en fråga om identitetskontroll, associationsförbud eller åsiktsrenhet. Demokrati måste vara ett sätt att leva med oenighet, att skapa former där människor med olika erfarenheter, övertygelser och intressen ändå kan dela ett samhälle.
När demokratin reduceras till en symbol för rätt sorts människor och rätt sorts värderingar upphör den att vara en levande praktik. Den som säger att “demokratin måste försvaras” från det egna folket, talar med kluven tunga.
Men att läsa Muslimskt liv enbart som en anklagelseakt vore att göra precis det boken själv vägrar: att låta den definieras av motstånd. Antologins tre delar – Jihad, Haqq, Ummah – utgör tre olika register, och bara det mittersta handlar egentligen om repressionen.
Jihad betyder strävan
Redan statsvetaren Seinab Hilowles inledning kräver tillbaka betydelsen hos det kanske mest belastade ordet i den islamiska begreppsfloran: “Ordet jihad betyder strävan”, det inre arbetet, kampen mot impulsen att köpa den senaste telefonen i stället för att ge till välgörenhet, att hinna med sina böner mellan möten och lektioner.
Den knutna näven i fickan är inte ett hot utan en liten gest som ytterst vittnar om tålamod.
I Ummah-delen når boken sin egentliga motvikt, och den är litterär och besjälad där inledningen var polemisk, stundom bister.
Författaren Johannes Anyuru skriver om döden, jorden och nymånen, om att vara “skymningsvarelser”, det sista folket som minns himlen. Prosan lägger sig här närmare bönen än debattartikeln.
Debattören Amal Ibrahim Hassan ägnar en hel text åt iftar-inbjudningar i en gruppchatt, åt doften av nyfriterad sambusa i ett trapphus i Bredäng, åt de hundra degknyten en familj fryser in inför ramadan. Det är medvetet, nästan trotsigt vardagligt i en litterär gest som för tankarna till de äldre arbetarförfattarna.
Texten gör ett nedvärderat eller osynliggjort liv kulturellt och politiskt synligt i dess konkreta enkelhet. Om det därigenom får en politisk laddning, så säger det något viktigt om samtiden.
Bokens utlovade mångstämmighet är verklig, men den består inte i att rösterna skulle spreta ideologiskt eller krocka. Istället talar de i olika tonlägen – sorg, humor, andakt, vrede, minne – om vad ett muslimskt liv faktiskt rymmer i Sverige idag.
Muslimskt liv kan kallas för en motdemokratisk handling. Det betyder inte att den är “mot demokratin”, utan att den med den franska politiska teoretikern Pierre Rosanvallons begrepp utgör ett demokratiskt motstånd som kommer underifrån genom sin blotta existens.
Den utgör en absolut vägran att låta livet koloniseras intellektuellt av någon annan. Den insisterar på att få tala i eget namn, från egen erfarenhet, med eget intellektuellt ramverk, mot den samtid som tycks fast besluten att införa ett A- och ett B-lag i den svenska demokratin.
Berättelser av den här typen saknas i princip helt i svensk dagspress, samtidigt som muslimer är ett centralt tema i valkampanjerna för flera partier i år.
Den som vill organisera sig i civilsamhället, delta i offentligt samtal eller bilda sig själv har därför starka skäl att läsa Muslimskt liv. Inte utifrån solidaritet eller etnologisk nyfikenhet, utan för sig själv.
Liknar häxprocesser
Det är i dessa vittnesmål man förstår hur den svenska demokratins skuggsida fungerar. Det är här mekanismerna ligger blottade, så att man kan iaktta vad som väntar dem som just nu tror att samma maskineri inte kan riktas också mot dem själva.
Många har redan lärt av historien. De begriper att det som händer muslimer idag bara är början på det politiska projekt som ofta får symboliseras med SD, men som i verkligheten är både äldre och ruttnare.
Redaktörerna skriver i förordet att boken har lyckats om läsaren någonstans börjar undra: “Vad kan jag göra?” Det är en bättre stämning att landa i än indignation. Häxprocesserna slutade inte av sig själva. De slutade när tillräckligt många vägrade titta bort.
Muslimskt liv är en gåva skriven med hjärta, sorg och envist hopp. Det minsta man kan göra är att ta emot den med öppna ögon.
Muslimskt liv (2026)
Författare. Ayaat Abdelaziz, Seinab Hilowle & Mona Nechma (red.)
Genre. Antologi och samhällsdebatt
Förlag. Ordfront
Sidor. 190