När globaliseringen kom började ensamheten, ångesten och splittringen
De kriser som nu avlöser och förstärker varandra – ekologisk kollaps, ojämlikhet, ensamhet, ångest och politisk extremism – är inte separata problem. De är symtom på vårt globala ekonomiska system.
När jag kom till Ladakh 1975 förväntade jag mig att möta fattigdom. I stället fann jag ett av de rikaste samhällen jag någonsin hade sett. Inte rikt på pengar, utan på nästan allt som våra ekonomiska mått misslyckas med att räkna: starka relationer, kunskapen att tillgodose sina egna behov, kulturell kontinuitet och en djup känsla av tillhörighet.
Jag var en ung svensk lingvist och Ladakh, ett höglänt ökenområde på den tibetanska högplatån, hade just öppnats för utomstående. Jag hade kommit dit för att hjälpa till med en film, men blev snart förälskad i det som ofta kallades ”Lilla Tibet”.
Snart började arbetet med att skriva den första ladakhisk-engelska ordboken. Jag blev den första utomstående i modern tid som talade språket flytande. En förutsättning var att komma så nära lokalbefolkningen som möjligt. Språk är inte bara ord. Det är också en kultur, och jag tog den till mig.
Jag förundrades ständigt över hur självförsörjande ladakhierna var, men ännu mer över hur lyckliga de verkade. Vardagen präglades av värme, skratt och livskraft.
De byggde sina egna hus, odlade sin egen mat och hushållade noggrant med det knappa vattnet och det lilla avfall de producerade. Människor var beroende av varandra och de visste att de var beroende av jorden.
Under de följande årtiondena började dock denna väv lösas upp under trycket från en västerländsk utvecklingsmodell.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Billig, subventionerad mat fraktades dit med lastbil över bergen. Unga människor drogs bort från byarna. Konkurrens ersatte mycket av det ömsesidiga beroende som fanns där 1975.
För första gången började invånarna tala om ensamhet, ångest och depression. Buddhister och muslimer, som hade levt fredligt sida vid sida i generationer, blev alltmer splittrade.
Det var smärtsamt att bevittna. Men Ladakh gav mig också ett fönster mot en mycket större berättelse.
Den visade mig att de kriser som nu avlöser och förstärker varandra – ekologisk kollaps, ojämlikhet, ensamhet, ångest och politisk extremism – inte är separata problem. De är symtom på ett ekonomiskt system som har expanderat i ungefär femhundra år.
Hur hamnade vi här?
Den globala ekonomin har aldrig bara varit ett harmlöst projekt för att knyta samman världen. Från början byggde den på utvinning och exploatering.
Europeiska monarker skickade handelsmän och handelskompanier över världen på jakt efter guld, kryddor, mark och arbetskraft. Missionärer följde ofta efter och beskrev lokalbefolkningar som primitiva och i behov av civilisation – en berättelse som bidrog till att legitimera beslagtagandet av deras mark och resurser.
Samtidigt skildes människor inom Europa från sin egen mark. Allmänningar som landsbygdsbefolkningar hade varit beroende av i generationer, stängslades in och privatiserades.
Många hade därefter föga annat val än att sälja sin arbetskraft i gruvor och fabriker. På andra sidan haven tvingades förslavade människor arbeta på plantager som producerade socker, bomull, te och kaffe för avlägsna marknader.
Mönstret var detsamma: människor som tidigare hade använt sina kunskaper och sitt arbete för att tillgodose sina egna samhällens behov tvingades producera för någon annans vinst. Mångsidiga och självförsörjande ekonomier ersattes av monokulturer, medan rikedomarna fördes bort från marken och hamnade hos handelsmän, banker och industrialister.
När industrimakterna konkurrerade allt aggressivare om territorier, marknader och resurser bidrog deras rivalitet till att skapa förutsättningarna för två världskrig.
Efter andra världskriget började det direkta kolonialväldet dra sig tillbaka. Kampen om den ekonomiska kontrollen fortsatte.
Under amerikanskt ledarskap började institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, tillsammans med ett växande nät av handelsavtal, dra in länder i ett enda globalt ekonomiskt system.
Det presenterades som frihet: fria marknader, frihandel och fri rörlighet för kapital.
Men friheten tillhörde till stor del företagen och investerarna.
🎧 Lyssna på podden med Helena:
De som försökte skydda sina resurser eller välja en mer självförsörjande väg kunde mötas av straffande skuldvillkor, sanktioner, hemlig inblandning eller militära interventioner, vanligtvis motiverade som en del av kampen mot kommunismen.
Det är därför som den välbekanta uppdelningen mellan kapitalism och kommunism, eller mellan höger och vänster, inte berättar hela historien.
Trots sina olikheter har både företagskapitalismen och den centraliserade statssocialismen tenderat att likställa framsteg med storskalig produktion, urbanisering, teknisk expansion och ekonomisk tillväxt.
Politiska partier är fortfarande oense om hur rikedom ska fördelas, men få ifrågasätter systemets underliggande krav på mer handel, mer teknik och mer tillväxt.
Globaliseringens stora acceleration
I slutet av 1980-talet och under 1990-talet accelererade den ekonomiska globaliseringen dramatiskt.
Regeringar skrev under handelsavtal som gav företag frihet att flytta produktionen dit lönerna var lägst och miljöskyddet svagast. Ett företag kunde stänga en fabrik i Sverige, tillverka samma varor på andra sidan jordklotet och sedan frakta tillbaka dem till svenska konsumenter – samtidigt som denna enorma ökning av transporter och utsläpp beskrevs som ”effektiv”.
Globaliseringen gjorde det också betydligt lättare för stora företag att undkomma demokratisk kontroll.
Om en regering höjer lönerna, skärper miljölagstiftningen eller stoppar ett gruvprojekt för att skydda en skog kan ett företag hota med att flytta verksamheten – och jobben – någon annanstans.
Journalistik kostar. Säkra den med valfritt belopp genom Swish: 123 515 98 35
Vissa handelsavtal går ännu längre genom så kallade Investor State Dispute Settlement-klausuler, ISDS. De gör det möjligt för utländska investerare att dra stater inför internationella skiljedomstolar om de anser att en ny lag bryter mot det skydd de garanterats genom ett investeringsavtal.
Kraven kan röra enorma summor, inklusive beräknade framtida vinster. Det kan få regeringar att tänka sig för en extra gång innan de inför nya regler till skydd för miljön, folkhälsan eller arbetstagarna.
Företagens makt påverkar också vilka berättelser som berättas och vilka frågor som ställs.
Stora företag och förmögna stiftelser skapar ett ekosystem för att delvis skydda sina intressen. De finansierar medier, tankesmedjor, universitetsinstitutioner och vetenskaplig forskning.
Det kan innebära att idéer som gynnar starka kommersiella intressen lättare får finansiering, utrymme och sändningstid i tv, medan mer grundläggande frågor – som varför företagen har fått så stor makt – sällan diskuteras.
I stället får vi gång på gång höra att globaliseringen är oundviklig, att ekonomisk tillväxt är detsamma som välbefinnande och att större konsumtion kommer att göra oss lyckligare.
Jag såg själv kraften i den sortens budskap i Ladakh.
När jag först kom dit var människor stolta över sin kultur och betraktade sig som välmående, trots att de hade mycket lite pengar. Inom några år började reklam och idealiserade bilder av västerländskt konsumtionsliv förändra hur de såg på sig själva.
Människor som tidigare hade beskrivit sig som lyckligt lottade och självförsörjande började allt oftare tala om sig själva som fattiga och efterblivna.
Deras materiella liv förändrades. Men det gjorde också måttstocken de använde för att bedöma dem.
Den erfarenheten lärde mig att den ständiga längtan efter mer inte bara är en del av människans natur. Begäret efter ändlös konsumtion odlas, dag efter dag, av en reklamindustri vars överlevnad bygger på att få oss att känna att det vi har – och de vi är – inte räcker.
Att göra ekonomin lokal igen
Det jag såg i Ladakh för nästan femtio år sedan har präglat resten av mitt liv.
Det fick mig att fråga hur en ekonomi skulle kunna se ut om den tjänade människor, samhällen och den levande världen i stället för avlägsna företags krav.
Svaret jag ständigt återkom till var lokalisering.
Lokalisering innebär att förkorta avståndet mellan producenter och konsumenter, stärka vår förmåga att tillgodose grundläggande behov närmare hemmet och återföra ekonomisk makt till en nivå där konsekvenserna av den faktiskt går att se.
Det betyder inte att den internationella handeln ska upphöra. Det handlar om att återställa en sundare balans mellan lokal självförsörjning och globalt utbyte.
Tycker du att det vi gör är viktigt? Hjälp oss växa:
En sådan förändring skulle förbättra livet för majoriteten av människor i både så kallade ”fattiga” och ”rika” länder.
Över hela världen skulle företag uppmuntras att skapa trygga försörjningsmöjligheter och leva upp till starka skydd för arbetstagare och miljö, i stället för att söka över hela jordklotet efter den billigaste arbetskraften och de svagaste reglerna.
En central del av lokaliseringen är att återuppbygga regionala livsmedelssystem: stödja småbönder, fristående butiker, kooperativ och lokala företag, samtidigt som globala koncerner tvingas betala skatt och följa lagar som skyddar människor och planeten.
Regeringar skulle styra om subventioner, investeringar och regleringar bort från långväga handel och starkt centraliserad produktion och i stället gynna småskaliga, platsförankrade ekonomier.
En sådan omställning skulle minska onödiga transporter, förpackningar och energianvändning och samtidigt skapa mer meningsfulla arbeten. Den skulle kunna göra det möjligt för oss att arbeta färre timmar, leva i ett lugnare tempo och minska ekonomins beroende av ständig tillväxt.
Viktigast av allt är att den skulle kunna återuppbygga de relationer som den globala ekonomin steg för steg har brutit ned.
När människor handlar av bönder i närheten, går med i kooperativ eller skapar lokala energiprojekt blir de mindre beroende av avlägsna företag och mer ömsesidigt beroende av varandra. De ekonomiska relationerna blir synliga igen. Det gör också ansvaret.
Det är därför jag ser lokalisering inte bara som en ekonomisk strategi, utan också som en form av läkande.
Under större delen av människans historia har vi levt i nära relation till varandra, till marken under våra fötter och till den mer-än-mänskliga världen omkring oss. Den globala konsumtionsekonomin har steg för steg slitit isär dessa trådar och lämnat många av oss rotlösa och ensamma.
Lokalisering erbjuder ett sätt att börja väva samman dem igen.
Den fråga jag oftast får är: ”Vad kan jag göra?”
Men den mer kraftfulla frågan är: ”Vad kan vi göra?”
Våra individuella val spelar roll, särskilt när de stärker lokala producenter och börjar förändra kulturella normer. Men vi kan inte shoppa oss ur ett system som skapats genom handelsavtal, subventioner och regleringar som gynnar koncentrerad företagsmakt.
Kollektiv handling måste därför gå i två riktningar samtidigt: vi måste göra motstånd mot det globaliserande systemet och samtidigt bygga upp våra samhällen underifrån.
Vi kan skapa bondemarknader, matkooperativ, gemensamma odlingar, lokala banker och projekt för förnybar energi. Vi kan organisera oss för att stoppa ännu en stormarknad från att slå ut lokala företag, eller motsätta oss projekt som för bort rikedomar samtidigt som lokalsamhället lämnas med kostnaderna.
Och tillsammans kan vi pressa regeringar att styra om subventioner, offentliga investeringar och regleringar mot lokal produktion, ekologiskt jordbruk och mindre företag.
Det innebär att vi inte bara ser oss själva som konsumenter, utan återigen som grannar, arbetstagare och medborgare med makt att tillsammans förändra ekonomin.
Vi kan inte återvända till det Ladakh jag först lärde känna, och vi bör inte heller försöka.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Men min tid där lärde mig det viktigaste jag vet: ett samhälle är inte rikt för att det producerar och konsumerar i allt högre tempo.
Det är rikt när människor har meningsfulla arbeten och starka relationer. Det är rikt när kulturer och ekosystem förblir mångsidiga och levande och när människor vet att de hör hemma någonstans.
Det är den sortens rikedom vi borde kämpa för.
Helena Norberg-Hodge är lingvist, författare, filmskapare och pionjär inom rörelsen för lokala ekonomier. Hon har grundat organisationen Local Futures och skrivit böckerna Ancient Futures (1991) och Local is Our Future (2019) samt producerat dokumentärfilmen The Economics of Happiness (2011). Under 50 år har hon arbetat för starkare lokalsamhällen och belönades med det alternativa Nobelpriset 1986.
Vad roligt att Helena fått alternativa Nobelpriset! Har tänkt att hon borde vara en given kandidat.