En rasistisk etnonationalist, en anti-muslimsk aktivist, en frikyrkopastor som läser Mellanösternpolitik som profetia och en liberal partistrateg kan ha helt olika utgångspunkter för sitt stöd för Israel.
För etnonationalisten handlar det om nationell och etnisk identitet, där judar betraktas som ett folk som hör hemma någon annanstans. Den anti-muslimska aktivisten ser Israel som en allierad i en civilisationskamp mot islam, där israeler tar riskerna och skulden på marken medan väst står för vapen, pengar och politiskt stöd. För pastorn blir nationalstaten Israel en del av en profetias fullbordan. Partistrategen ser en geopolitisk position, en ideologisk markör och möjliga röster.
Motiven spretar kraftigt, men ändå kan de samlas i samma okritiskt Israelvänliga politik. Judar får olika roller i dessa föreställningsvärldar, men förblir i alla dessa fall ett medel för politiska, religiösa eller strategiska mål som inte är deras egna.
