När mediernas jakt på syndabockar blir viktigare än sanningen
Stina Wollter kallades "tjej-Hitler" och blev av med sitt program efter inlägg om Israel. När toppolitikern kallade judar "odjur" blev reaktionen en annan. Hur medier spred skam i stället för sanning.
I november 2023 publicerade konstnären och programledaren Stina Wollter en kritisk text om mediernas Gazarapportering i sina Instagramhändelser. Hon menade att svenska medier inte rapporterade symmetriskt om Israel och Palestina och gjorde en rad påståenden om Israel. Därefter följde ett av det senaste decenniets mest intensiva svenska mediedrev mot en enskild person, med artiklar i såväl stora som små tidningar.
Hon kallades “tjej-Hitler” på Svenska Dagbladets ledarsida och porträtterades som en antisemit och spridare av grovt judehat på Dagens Nyheters ledarsida. Svenska Dagbladets utspel fälldes senare i Mediernas etiknämnd, som bedömde att Wollter utsattes “för en oförsvarlig publicitetsskada”.
I de flesta av publiceringarna fick läsaren inte se den Instagramhändelse som drevet utgick ifrån. Wollter kritiserades dessutom för påståenden som hon aldrig hade uttryckt. En skribent hävdade att hon skulle ha skrivit att den 7 oktober 2023 aldrig hade ägt rum. En annan anklagade henne för att säga att det i själva verket var Israel som dödade ungdomarna den 7 oktober.
Det skrev inte Wollter.
I stället för att redovisa Wollters text började påståenden vandra mellan skribenter och redaktioner likt en urspårad visklek. Samtidigt skedde det omvända: sådant som hon hade skrivit och som gick att belägga, beskrevs som lögner och konspirationsteorier.
Medieforskaren Mia-Marie Hammarlin har i boken I stormens öga (2015) förklarat mekanismerna bakom mediedrev och begreppet ”nyhetssägen” – en hybrid mellan nyhet och sägen. Begreppet innebär att uppgifter förs vidare mellan skribenter och redaktioner utan att ursprung och sanningshalt kontrolleras. I praktiken är det en form av ryktesspridning. Risken för att en nyhetssägen får fäste ökar när den först har getts auktoritet genom publicering i en rikstäckande morgontidning.
“Mer dramatiskt formulerat skulle man kunna säga att journalistiken understundom upphör att använda de källkritiska verktygen och i stället materialiserar dem”, skriver Hammarlin.
Nästan två år efter Wollters Instagramhändelse, i september 2025, samlades en grupp judar för en tyst manifestation på Nybrogatan i Stockholm. Polisen beskrev sammankomsten som lugn. Vid platsen ligger det judiska kulturhuset Bajit och judiska Hillelskolan. Manifestationen hölls utanför skoltid, mellan 17.30 och 19.30, och riktades mot att en tidigare soldat i den israeliska armén, IDF, föreläste på Bajit.
Demonstranterna höll upp skyltar med budskapen “Alla barn är lika värda” och “IDF soldiers = war criminals” (krigsförbrytare).
Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson reagerade genom att gå ut på X och kalla demonstranterna för “odjur” som begick “terror i vardagen”, efter att Judiska ungdomsförbundet publicerat ett inlägg med en bild från manifestationen. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) delade båda inläggen och skrev:
“Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. [...] Jag känner bara avsky mot dem som gör detta. [...] Detta hör inte hemma i Sverige.”
Alexandra Esser var en av de demonstranter som utrikesministern kände avsky mot. För henne var det läskigt att hängas ut som odjur. Hon blev rädd och beskrev politikernas inramning som skamlig.
Att kalla människor för odjur är ett avhumaniserande språkbruk, oavsett mot vilka det riktas. I folkmordsforskning beskrivs avhumanisering som en process där en grupp fråntas sin mänsklighet för att bana väg för och legitimera våld mot gruppen.
Mot judar har sådana bilder en särskilt mörk historia. Antisemitiska föreställningar har återkommande framställt judar som parasiter, råttor och skadedjur – bilder som blev centrala i den nazistiska propagandan före och under Förintelsen.
Esser sade att det är ett “klassiskt retoriskt verktyg för att rättfärdiga förtryck” och att “när detta riktas mot judar [...] är handlingen särskilt cynisk och farlig”.
Karlssons angrepp mot de judiska demonstranterna och Stenergards stöd för det möttes av kritik i anslutning till händelsen. Men uttalandet följdes inte av något drev eller några institutionella konsekvenser.
Ingen av de politiker som deltog i angreppet fick sin karriär hotad. Stenergard stod fast vid sitt agerande och sade att “jag har också rätt att nyttja min yttrandefrihet”. Samma yttrandefrihet som hon nyss hade avfärdat för de judar som demonstrerade.
Fallet Wollter blottar hur svenska medier väljer sina syndabockar när Israel och Palestina diskuteras. Jämförelsen med Karlssons uttalande visar vilka som hängs ut som antisemiter, vilka som inte hängs ut som det, och hur vissa röster – även judiska som kritiserar Israel – görs till moraliska avvikare, medan personer med betydligt större institutionell makt slipper samma behandling.
Drevets proportioner
Wollter blev av med sitt SVT-program hösten 2024. Det skedde efter ytterligare inlägg om Israel och sedan en grupp svenskar med judisk anknytning i en debattartikel hade invänt mot ett fortsatt samarbete med henne.
Programdirektör Eva Beckman förklarade det så här:
”SVT har kritiserats för att legitimera antisemitism genom samarbetet med konstnären Stina Wollter i den kommande tv-serien ‘Naken med Stina Wollter’. Nu väljer vi att skjuta fram publiceringen på obestämd tid.”
Enligt Hammarlin kan den som ett drev riktas mot utsättas för stort lidande – just den typ av skada som de medieetiska reglerna är till för att motverka.
Wollter mordhotades både på nätet och genom brev till hemadressen. Under ett besök vid Lunds universitet 2023 hade hon vakter på grund av hotbilden. Sommaren 2025 bedömdes hoten mot en utställning som så allvarliga att hon bevakades under hela sin vernissage. Wollter blev efter det sjukskriven, diagnostiserades med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, till följd av drevet och började gå i traumaterapi.
Hon har polisanmält 14 ansvariga utgivare och två webbplatser för förtal. Justitiekanslern gick inte vidare med anmälningarna och Wollter har uppgett i sociala medier att hon av ekonomiska och psykiska skäl inte har kunnat driva saken vidare.
Medier ska granska makten. Wollters kändisskap gav henne ett visst inflytande, men inte större än att hennes tv-program om kroppspositivism kunde stoppas. Moderaternas gruppledare i riksdagen och Sveriges utrikesminister har en helt annan institutionell makt.
Den här texten tar inte ställning till vad deras olika inlägg och uttalanden ska klassificeras som. Det relevanta är att granska mediernas uppdrag, vad de ger plats åt – och när och mot vem drevet aktiveras.
Vi är läsarfinansierade och behöver din hjälp för att finnas. Stöd oss via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox.
Hammarlin har beskrivit begreppet “syndabocksmekanismen” – att den som bryter mot majoritetens värderingar görs till bärare av större samhällsproblem. Till sist tar den moraliska berättelsen över och konflikten framställs som en förenklad strid mellan gott och ont, där den som drevet riktas mot får representera det onda och bära hela skulden.
Sett till att händelserna skedde i kontexten Israel-Palestina uppstår en större fråga om proportionerna. Svenska medier reagerade snabbt på både Wollters formuleringar – som det finns texter om ända fram till april 2025 – och Karlssons uttalande.
Samtidigt underlät de i ett och ett halvt år att rapportera om vittnesmål och medicinsk dokumentation som visar att barn i Gaza systematiskt har skjutits i huvudet och magen av israeliska prickskyttar.
Det avslöjar vad som får medierna att slå larm och vad som görs till moralisk kris i den svenska offentligheten.
Hammarlin menar att mediedrev inte bara sätter den enskilda journalistens eller redaktionens trovärdighet på spel, utan i förlängningen hela journalistikens.
Nyhetsvärderingen, urvalet av uttalanden som fördöms och fokusförflyttningen bort från grova krigsbrott väcker flera större frågor om demokrati, öppenhet och journalistiskt ansvar:
Hur ser medierna egentligen på judars rättigheter – och hur villiga är de att granska sin egen rapportering under det som forskare, människorättsorganisationer och FN-utredare beskriver som ett pågående folkmord i Gaza?
Vad utlöste drevet?
För att avgöra drevets sakliga grund måste man gå tillbaka till Instagramhändelsen som det byggde på.
Stina Wollters text framstod för flera kritiker som konspiratorisk eller som ett generalangrepp inte bara på staten Israel, utan också på judar som grupp. Kategoriska uttalanden om Israel kan absolut aktivera eller förstärka skadliga föreställningar om judar, även när det finns empiriskt stöd för kärnan i det som sägs.
All kritik måste formuleras med ansvar. Det gällde Wollters svepande formuleringar – liksom Karlssons avhumaniserande språkbruk. Risken är stor när ämnet bär på en lång historia av förföljelse och våld, med Förintelsen som det mörkaste kapitlet.
Medierna måste också ta ansvar. Deras uppdrag är inte bara att reagera på hur något kan uppfattas. Den pressetiska grunden är att pröva om det som påstås stämmer.
I fallet Karlsson gällde det att granska attributen och inramningen: Var det rimligt och försvarbart att beskriva den tysta manifestationen som “terror i vardagen” utförd av “odjur” mot skolbarn? Fanns det barn på platsen? Vilka var demonstranterna? Vad riktade sig protesten mot – och fick politikerna följdfrågor om den tidigare IDF-soldaten och föreläsningsuppdraget i Sverige?
Detta är särskilt viktigt under konflikter där känslomässigt laddade bilder, statliga intressen och organiserad propaganda ofta gör sanningen till det första offret.
Under drevet mot Wollter brast flera svenska medier i sin egen informationsinhämtning och faktakontroll. En skribent på Dagens Nyheter menade till exempel att Wollter hade delat en konspirationsteori när hon skrev att Israel hade ljugit om 40 halshuggna bebisar den 7 oktober.
Men Wollter hade rätt i det. Det har den israeliska tidningen Haaretz och många internationella medier rapporterat. Frankrikes största dagstidning Le Monde har i en omfattande granskning plockat isär uppgiften om halshuggna bebisar.
Gad World har sökt skribenten på Dagens Nyheter för en kommentar, men inte fått något svar.
Påståendet har sitt ursprung i att journalister fick det berättat för sig under en presstur i Kfar Aza den 10 oktober 2023, organiserad av IDF. En israelisk tv-reporter på i24NEWS var först med att rapportera påståendet. Strax efteråt upprepades det av Israels regeringstalesperson – och gjordes därmed till statlig kommunikation.
Det tog bara en dag innan det bekräftades av USA:s dåvarande president Joe Biden – nu med hänvisning till bilder: “Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få se och få bekräftade bilder på terrorister som halshugger barn”, sade han inför tv-kameror i Vita huset under ett möte med judiska samhällsledare den 11 oktober 2023.
Den 12 oktober 2023 visades bilder av vad som sades vara mördade och halshuggna bebisar i kibbutz Kfar Aza för USA:s utrikesminister Antony Blinken, när han besökte Israel. Jerusalem Post skrev att bilderna från Kfar Aza bekräftade att barn halshöggs. Tre av bilderna publicerades på premiärminister Benjamin Netanyahus konto på X.
“Här är några av de bilder som premiärminister Benjamin Netanyahu visade för USA:s utrikesminister Antony Blinken,” stod det i texten. “Varning: Detta är fruktansvärda bilder på bebisar som mördats och bränts av Hamas-monster. Hamas är omänskliga. Hamas är ISIS.”
Le Monde skrev i sin granskning om sättet påståendet spreds på att ”Israel har inte gjort något för att motverka det, och har oftare försökt utnyttja det än att förneka det.” En sociolog som intervjuades benämnde det som ett ”cyniskt utnyttjande av tragedier i Israel för att främja hasbara” – israelisk informationspåverkan.
Även israeliska ambassader runt om i världen delade påståendet i sina sociala medier. Den israeliska ambassaden i Frankrike anklagade dem som ifrågasatte uppgiften för att vara “typiskt antisemitiska” och “avskyvärda”.
Historien blev viral och fick enormt medialt genomslag internationellt. Ryktet levde vidare, trots att den yngsta som dödades i Kfar Aza var 14 år gammal. En bebis under ett år dödades den 7 oktober. Det var en flicka som sköts i kibbutz Be’eri. En ofödd beduinflicka dog också, eftersom hennes mamma sköts.
Krigspropaganda fungerar ofta genom starka bilder, enkla fiendebilder och berättelser om särskilt skyddslösa offer. Genom historien har sådana berättelser använts för att avhumanisera folkgrupper, skapa stöd för militära angrepp och legitimera handlingar som annars skulle möta starkare motstånd. Därför måste medier vara särskilt vaksamma när spektakulära uppgifter sprids. Det gäller alla konflikter och alla aktörer.
Le Monde jämförde med den fabricerade berättelsen om kuwaitiska spädbarn 1990. Då vittnade den 15-åriga flickan “Nayirah” inför en grupp i den amerikanska kongressen om att irakiska soldater hade kastat ut spädbarn ur kuvöser och låtit dem dö på det kalla golvet.
Det vittnesmålet var i själva verket en del av en omfattande propagandakampanj som genomfördes av PR-firman Hill & Knowlton och kostade miljontals dollar. Berättelsen användes för att legitimera Gulfkriget och upprepades av president George H.W. Bush för att övertyga amerikaner om behovet av en militär intervention. Kampanjen har bland annat beskrivits av Olle Findahl i Kan vi lita på medierna? Om medierapporteringen i krigsliknande situationer (2000).
Texten fortsätter efter den här faktarutan.
Fakta: Flera extrema påståenden var falska
Under den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 begick Hamas och allierade grupper dokumenterade krigsbrott och brott mot mänskligheten. Samtidigt spreds några sensationella påståenden som visade sig vara felaktiga. Att korrigera dessa är en journalistisk plikt. Det får dock inte användas som ett verktyg för att förneka eller förminska de dokumenterade brotten eller de drabbades lidande.
Bebisar. Att bebisar halshöggs, brändes levande, hängdes på tvättlinor och lades i en ugn är falskt. En bebis under ett år dödades den 7 oktober. Det var Mila Cohen, nio månader, som sköts i kibbutz Be’eri med sin familj. Hennes mamma överlevde, men pappa och farfar dödades. En ofödd flicka dog också efter att hennes höggravida mamma, en beduin som åkte i en bil, sköts och förlöstes med kejsarsnitt.
Barn. Uppgiften om att cirka 20 barn bands och brändes till döds intill varandra i Be’eri stämmer inte. Tio barn – Mila Cohen, sju barn mellan 13-16 år och 12-åriga tvillingar i gisslanhuset (se nedan) – dödades i Be’eri. Flera av dem med minst en förälder och i sina hem. Netanyahus uppgift till Biden om att Hamas hade tagit ”dussintals barn”, bundit dem, bränt dem och avrättat dem var felaktig. Men mordbrand förekom. I Nir Oz dödades till exempel en trebarnsfamilj med en tvååring och femåriga tvillingar i hemmets säkerhetsrum. Hamas sköt genom dörren och tände eld på huset.
Statistik. 37 barn dödades den 7 oktober. Bland dem fanns sju beduiner: sex som dödades i raketattacker från Gaza och den ofödda flickan. De flesta av de dödade barnen var mellan 12 och 17 år. Det fanns nio som var yngre än tio år och tre som var under fem år, inklusive den ofödda.
Gisslan var inte gravid. Sara Netanyahu spred en felaktig uppgift i ett brev till Jill Biden. Hon skrev att en gravid kvinna togs som gisslan till Gaza och födde barn där. Kvinnan identifierades som en thailändsk gästarbetare som sedan frigavs. Hon var inte gravid och hade inte fött barn.
Våldtäkter. En FN-rapport 2024-03-04 (Pramila Patten, FN:s särskilda representant för sexuellt våld i konflikter) fann skälig grund att tro att konfliktrelaterat sexuellt våld, inklusive våldtäkt och gruppvåldtäkt, begicks på minst tre platser (punkt 12), vid Nova-festivalen, på väg 232 och Re’im, där det fanns verifierade och trovärdiga uppgifter (punkt 13).
Rapportens begränsning. Flera andra spridda uppgifter om övergrepp kunde FN-utredarna inte bekräfta. I Be’eri bedömdes minst två medialt spridda berättelser som osanna (punkt 14-17). Utredarna underströk att det inte gick att fastställa hur utbrett det sexuella våldet var (punkt 86), på grund av avsaknaden av heltäckande rättsmedicinsk bevisning (punkt 10) och direkta vittnesmål från överlevande (punkt 8). Det betyder inte att sexuellt våld inte förekom.
Avfärdade fall. Den virala historien om att en gravid kvinnas mage skars upp och att fostret togs ut i Be’eri var osann (punkt 14). Uppgiften om att en tonårsflicka som hittades naken från midjan och neråt i Be’eri hade blivit våldtagen stämde inte. Byxorna drogs ner när IDF-soldater släpade kroppen för att kontrollera att den inte var försåtsminerad. Det har AP förtydligat.
Sexuellt våld mot gisslan. FN-utredarna fann övertygande information om att könsbaserat och sexuellt våld begicks mot gisslan som kidnappades till Gaza, inklusive våldtäkt och sexualiserad tortyr (punkt 17).
Hannibal-direktivet. En FN-rapport 2024-06-10 (FN:s oberoende internationella undersökningskommission) fann starka indikationer på att Hannibal-direktivet aktiverades, där israeliska styrkor sköt trots att det innebar risk att döda israeler för att hindra kidnappningar. Totalt dödades sannolikt upp till 14 israeliska civila av israelisk eldgivning (punkt 227) den 7 oktober.
Gisslanhuset. Dels dödades upp till 13 israeliska gisslan, däribland 12-åriga tvillingar, i Pessi Cohens hus i kibbutz Be’eri, när IDF besköt med stridsvagnsgranater och i korseld. En brigadgeneral gav, enligt vittnesmål, order om att beskjuta huset “även till priset av civila offer” (punkt 230). Enligt IDF dödades de flesta sannolikt av palestinska angripare, en slutsats som anhöriga och överlevande har ifrågasatt.
Helikoptereld. Dels dödades högst sannolikt israeliska Efrat Katz, 68, av beskjutning från en israelisk militärhelikopter (punkt 232), när hon kidnappades från Nir Oz och togs i ett fordon mot Gaza, vilket bekräftats av en israelisk flygvapenutredning. Flygvapnet gjorde totalt runt 945 attacker och helikoptrar sköt 11 000 gånger.
Stridsvagnseld. FN-kommissionen bekräftar vittnesmål från en israelisk stridsvagnsförare om att stridsvagnseld riktades mot två fordon som transporterade israeliska gisslan (punkt 226). Kommissionen hänvisade (punkt 225) till Haaretz och annan israelisk media gällande att IDF:s sydkommando identifierade 77 bilvrak på och omkring området för Nova-festivalen, som hade beskjutits av israeliska stridsvagnar, helikoptrar eller drönare. Kommissionen bekräftade att det var helikoptrar i området, men kunde inte bekräfta beskjutningen.
Vådaeld. Israeliska Dikla Arava och sonen Tomer Arava Eliaz från Nahal Oz dödades högst sannolikt av IDF av misstag, bekräftat av en IDF-utredning.
Vådaeld gisslan. Israeliska gisslan Samer Talalka, Yotam Haim och Alon Shamriz överlevde 7 oktober, men sköts ihjäl av misstag av IDF-soldater i Gaza den 15 december 2023. Detta trots att de ropade på hjälp på hebreiska, hade tagit av sig i bar överkropp och viftade med en vit flagga.
Källa: AFP - dödssiffror, AFP - dödssiffror barn, Haaretz – utredning, Times of Israel – gravid kvinna, FN 2024-03-04, FN 2024-06-10, AP – motbevisade fall, Times of Israel – Hannibal-direktivet , AP – gisslanhuset –Times of Israel – Katz, Jerusalem Post – Hannibal-direktivet, Times of Israel – Arava, Guardian - gisslan
Vad låg bakom odjursuttalandet?
Mattias Karlssons odjursuttalande och Stenergards instämmande kom efter att Judiska ungdomsförbundet publicerade en bild på X som visade de judiska demonstranterna utanför det judiska kulturhuset och skrev:
“Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”
På bilden syntes tydligt en banderoll med texten “Judisk antisionistisk allians” – gruppen som demonstrerade. På en tröja stod det “Not in our name” – inte i vårt namn.
Inlägget delades vidare av Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet.
Verständig och politikerna reagerade sannolikt på inramningen: en demonstration nära den judiska skolan, som länge har levt med hotbild och säkerhetsåtgärder.
Men politikerna ändrade sig inte när kontexten blev känd: att judiska demonstranter gjorde en tyst manifestation mot att en tidigare IDF-soldat, som poserat beväpnad på bilder i ruinerna i Gaza, föreläste i kulturhuset efter skoltid.
De visade inte heller motsvarande upprördhet över att föreläsningen hölls nära skolan.
En rimlig journalistisk fråga till politikerna hade varit varför deras kritik var ensidig. Granskades soldatens tidigare tjänstgöring vid inresan till Sverige, mot bakgrund av den omfattande dokumentationen om misstänkta israeliska krigsbrott i Gaza? Vem var han och fanns det risk för informationspåverkan från en främmande stat?
Enligt utrikesministern var det i stället de judiska demonstranternas agerande som inte “hör hemma i Sverige”. Synliga följdfrågor från journalister om säkerhetsprövning, informationspåverkan och eventuellt folkrättsligt ansvar uteblev.
Föreläsningen anordnades av organisationen Med Israel för fred, MIFF, som sprider konspirationsteorin “Pallywood” och har samarbeten med bosättarorganisationen Regavim. MIFF angriper återkommande journalister, forskare, medier och hjälporganisationer som de anklagar för demonisering av Israel, judehat, antisemitism eller legitimering av Hamas. Bland annat har MIFF riktat hård kritik mot Rädda Barnen.
MIFF presenterade den tidigare IDF-soldaten som en “ung israelisk expert”, men i amerikansk rapportering beskrevs han som underrättelseofficer. Men rekryteringsdatabaser anger att han arbetat som underrättelseofficer vid den israeliska militära underrättelsetjänsten, varit dataanalytiker vid Israels premiärministers kansli och produktspecialist på ett israeliskt mjukvarubolag som levererar lösningar för säkerhetsanalys och underrättelseverksamhet.
Aron Verständig, ordförande Judiska centralrådet, backade senare från Judiska ungdomsförbundets påstående om att demonstrationen skulle ha varit antisemitisk. Han kallade odjursuttalandet för oacceptabelt och sade att det var olämpligt att MIFF anordnade föreläsningen på det judiska kulturhuset.
Demonstranterna från Judisk antisionistisk allians skrev att odjursuttalandet “riskerar att eskalera hotet mot judar i Sverige” och anmälde Karlsson för hets mot folkgrupp.
Peter Wennblad, biträdande chef för Svenska Dagbladets ledarredaktion, markerade på X att han inte delade politikernas upprördhet över demonstrationen.
I fallet Wollter gick ledarsidan så långt att en publicering fälldes i etiknämnden för den skada som tillfogades en konstnär utan institutionell makt. När en toppolitiker kallade judiska demonstranter för “odjur” resulterade reaktionen i ett inlägg på X, där biträdande chefen inte fördömde det avhumaniserande språkbruket.
Även konkreta angrepp mot demonstranterna fick marginell uppmärksamhet. En person måttade ett slag mot en demonstrant, men polisen gick emellan. Den tidigare Ekot-reportern Adele Negar Josephi polisanmäldes för ofredande efter att ha spottat mot demonstranter. ”Jag är jättestolt”, sade hon till tidningen Flamman. Rapporteringen om detta var nästan helt begränsad till mindre tidningar.
Medieforskaren Robert Entman har visat att journalistik ramar in verkligheten. Varje redaktionellt val om vad som lyfts fram innebär också att något annat har valts bort. Varje orsakssamband är beskrivet utifrån en viss journalistisk förståelse och kan ses som ett ställningstagande.
Just därför måste medier vara öppna för kritik mot sina egna urval och prioriteringar. Att syna journalistiken är inte att angripa den fria pressen, utan en förutsättning för att den ska kunna fullgöra sitt demokratiska uppdrag.
I fallet Karlsson förekom verbala och fysiska attacker mot en judisk grupp, och flera viktiga följdfrågor och kontext om den kvällen uteblev. I fallet Wollter handlade det om en Instagramhändelse, där medierna hade kunnat förklara varför en del av hennes formuleringar hakade i antisemitiska föreställningar – och samtidigt redovisat vad som faktiskt är sant i det hon påstod.
Att medierna granskar och kritiserar en person som uttrycker sig svepande är en sak. Att själva sprida falska rykten och låta ett drev flytta fokus från propaganda, misstänkta krigsbrott och dokumenterade övergrepp är en annan.
Historien om organstölderna
Den kanske mest känsliga punkten i Wollters text blev också den mest explosiva i drevet: påståendet att ”Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier”. Formuleringen ligger nära långtida europeiska kristna fantasier om att judar dödar andra på grund av blodtörst. Blodsanklagelser av det slaget har lett till pogromer och tiotusentals mördade judar.
Just därför kräver ämnet maximal precision.
Men flera skribenter förvred Wollters uttalande till att hon skulle ha påstått “att Israel systematiskt dödar palestinier i syfte att stjäla deras organ”, som Expo skrev. Det är inte samma sak. Att systematiskt ha tagit organ och hud från döda kroppar är något helt annat än att systematiskt döda i syfte att stjäla organ.
Den israeliske rättsläkaren Chen Kugel, i dag chef för det israeliska rättsmedicinska institutet Abu Kabir, larmade om att organ togs på institutet när han jobbade där under dåvarande chefspatologen Yehuda Hiss. En statlig utredning, tillsatt av Israels hälsoministerium under ledning av domare Aryeh Segelson, bekräftade 2001 att organ tagits från döda kroppar utan tillstånd från anhöriga (Segelson Report/Issued April 2001).
Israeliska tv-kanalen Channel 2 avslöjade 2009 att Hiss redan 2000 berättat i förtroende för den amerikanska professorn Nancy Scheper-Hughes att man under hans ledning på Abu Kabir tog hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben från döda israeliska soldater, israeliska civila, palestinier och utländska gästarbetare. “Inget medgivande inhämtades från de anhöriga”, sade Hiss och förklarade att man hade tekniker för att dölja ingreppen när kropparna lämnades tillbaka. Det har AP och CNN skrivit om.
Ett inslag i Sveriges Radio rapporterade i december 2009 att “Israels försvarsmakt medger för Ekot att man under 1990-talet hade en hudbank, där hud från dödade användes utan att anhöriga tillfrågats” och att syftet var “för transplantationer av svårt brännskadade, i första hand soldater”. Hudbanken fanns inom Abu Kabir, men militären sade att den inte hade varit inblandad i organstölderna på institutet (varning för stark bild nedan).
2012 briserade en ny skandal när israelisk polis hittade över 8 000 förvarade organdelar och vävnader på Abu Kabir, från både palestinier och israeler. Fyndet kom efter att israeliska familjer hade stämt staten och utredningar gjordes, enligt The Times of Israel. Det var ett trauma för alla anhöriga, inte minst för judar, då det är en religiös plikt att begrava en död kropp så hel som möjligt, kopplat till tron på kroppens uppståndelse. Hiss fick sparken och Kugel fick komma tillbaka.
Debatten kring organstölderna var redan tidigare infekterad i Sverige, efter att journalisten Donald Boströms omstridda artikel Våra söner plundras på sina organ publicerades i Aftonbladet Kultur 2009. Artikeln, som försökte koppla ihop flera olika saker och återgav misstankar från palestinska familjer som det inte funnits bevis för, orsakade en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel – men ledde också till att professorn Scheper-Hughes trädde fram i israelisk tv.
Chen Kugel skickade 2013 ett mejl till Boström där han skrev att hans artikel bidrog till förändringen av situationen.
Stina Wollters formulering tangerade ett av antisemitismens äldsta motiv, men att avfärda sakfrågan som en konspirationsteori var fel.
Få på redaktionerna tycktes kännas vid sitt eget professionella ansvar gällande det grundläggande uppdraget att ge korrekt information och inte bedriva en osaklig kampanj mot en enskild person.
Drevet förflyttade fokus och osynliggjorde de dokumenterade övergreppen vid Abu Kabir, som drabbade både palestinier och israeler.
Antisemitism eller israelkritik?
Israeliska regeringsrepresentanter har en historia av att kalla kritik mot staten Israel för antisemitism. När människorättsorganisationer eller medier har granskat Israels agerande har regeringen vid upprepade tillfällen svarat med anklagelser om antisemitism.
Den israeliska regeringen anklagade till exempel FN för att bedriva en antisemitisk kampanj, när IPC i augusti 2025 bekräftade att svält (IPC Fas 5) rådde i Gaza till följd av Israels blockad.
I maj 2026 hotade premiärminister Benjamin Netanyahu och utrikesminister Gideon Sa’ar med att stämma New York Times efter publiceringen av journalisten Nicholas Kristofs essä The silence that meets the rape of Palestinians. Där återgav Kristof vittnesmål om grovt sexuellt våld mot palestinska män, kvinnor och barn i israeliskt förvar.
Fakta: Israels sexuella våld mot palestinier
FN. Omfattande rapporter har dokumenterat Israels sexuella och könsbaserade våld mot palestinier. I FN-kommissionens rapport More than a human can bear (2025) konstateras att Israel använder sexuellt våld mot frihetsberövade palestinier. Det sexuella våldet sedan den 7 oktober har enligt kommissionen skett genom uttryckliga order eller underförstådd uppmuntran från Israels högsta civila och militära ledning i syfte att dominera, förtrycka och fördriva det palestinska folket.
B’Tselem. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselems rapport Welcome to hell (2024) beskriver hur palestinier efter den 7 oktober utsatts för systematiskt våld, förnedring, svält, medicinsk försummelse och sexuella övergrepp i israeliska fängelser och förvar.
NRC. Norwegian Refugee Councils rapport Sexual violence and forcible transfer in the West Bank (2026) dokumenterar sexuellt våld från israeliska bosättare på Västbanken i syfte att fördriva palestinier från sina hem. I flera fall har israeliska soldater varit delaktiga eller närvarande utan att ha ingripit.
Svarta listan. 2026 inkluderade FN det israeliska fängelseväsendet och israeliska väpnade styrkor på sin svarta lista över misstänkta förövare av sexuellt våld i konfliktzoner. En lista som Hamas sattes upp på 2025.
Källa: FN-kommissionen, B’Tselem, NRC, FN:s svarta lista
Trots den omfattande dokumentationen av sexuellt våld kallade Netanyahu Kristofs essä i New York Times för en “blodsanklagelse” och beskyllde tidningen för att “skapa en falsk symmetri mellan folkmordsterroristerna i Hamas och Israels tappra soldater”.
En del menar att sammanblandning av israelkritik, antisionism och antisemitism i sig kan bidra till att antisemitism ökar. Journalisten och aktivisten Norman Solomon skriver i The Guardian att när staten Israel och judar som grupp framställs som samma sak riskerar judar över hela världen att förknippas med Israels folkrättsbrott. Han beskriver det vidare som en propagandateknik för att skydda staten Israel från kritik.
Journalisten Göran Rosenberg tar i texten Vem är antisemit? upp samma problematik. Judiska röster som skulle kunna berätta mer om hur den här sammanblandningen påverkar dem blir sällan tillfrågade och intervjuade av etablerade svenska medier. Det råder till synes en underrepresentation av porträtt av israelkritiska judiska personer jämfört med dem som uttrycker stöd för Israel.
Barnläkaren Henry Ascher har skrivit i Dagens Nyheter att: “Utmärkande för judisk tradition alltifrån de lärdes diskussioner i talmud är en kritisk diskussion med en mångfald av åsikter. Därför känns försöken att homogenisera ‘judar i Sverige’ inte bara som en kränkning och ett osynliggörande av oss judar vars åsikter uppenbarligen inte räknas.”
Ascher vände sig i texten emot att antisionism – som han definierar som “ifrågasättande av Israel som en judisk statsbildning grundad på fördrivning och förtryck av den palestinska ursprungsbefolkningen” – skulle utgöra en form av antisemitism. Han menade att Segerstedtinstitutet går tvärt emot den internationella definitionen av antisemitism i Jerusalemdeklarationen och även stämplar stora grupper av judar – däribland Förintelseöverlevande – som antisemiter.
Mattias Karlssons odjursuttalande visar att judiska röster kan väljas bort eller svartmålas när deras budskap är israelkritiska. Det väcker frågan om hur djupt engagemanget mot antisemitism egentligen sträcker sig.
Wollter har varit restriktiv med kommentarer efter drevet, men hon har både bett om ursäkt och i en längre replik i tidningen Konstnären hävdat att hon bedrivit kritik mot staten Israel:
“Mina inlägg har handlat om statlig politik, krigföring och folkrätt. Den gränsdragningen är avgörande. Den är nödvändig för att skydda såväl palestinier från krigsbrott som judar från att kollektivt göras ansvariga för dem.”
Mattias Karlsson har inte nyanserat sitt uttalande, utan tvärtom eskalerat det:
“Jag tycker inte att man behöver linda in det”, sade han till SVT och jämförde “odjurshandlingen” med dubbelmord och pedofili.
Folkmord börjar inte med våld, utan med ord. Det börjar med avhumaniserande språk som gör det möjligt för människor att hata, fördriva och döda.
I det har medierna en avgörande roll, vilket konstaterades efter folkmordet i Rwanda, då rapporteringen präglades av en missriktad “objektivitet” som framställde utplåningen av en civilbefolkning som en symmetrisk konflikt i stället för ett folkmord, vilket dämpade det internationella trycket för en humanitär intervention, avhandlat i The Media and The Rwanda Genocide (2007).
Journalistiken har kraft att både förgöra människor och förhindra mänskligt lidande. När faktagranskning och rapportering uteblir, och när ordval, attribut och fördömanden skiftar beroende på individ och grupp, då brister journalistiken i sitt mest grundläggande uppdrag.
I fallet Wollter bidrog en del medier till att hålla krigspropaganda vid liv, eller spred själva något som är förvillande likt propaganda mot svenska läsare. Propaganda är ämnet för den tredje och sista artikeln i den här serien.
Isabella Harbrecht tog sin kandidatexamen i journalistik vid Linnéuniversitetet 2013. Sedan dess har hon arbetat som reporter, redaktör, redigerare och krönikör på olika lokaltidningar. I dag arbetar hon som frilansjournalist och författare.
Läs del 1:
