För tre år sedan stötte jag på det förhatliga antimuslimska våldet. Inte första gången, långt ifrån sista. Men händelsen stack ut. I alla fall i mitt medvetande. Den riktades mot någon annan, en annan kropp. Jag var för en stund blott en åskådare, det var i alla fall vad jag intalade mig själv.
Det var mitt i rusningstrafiken. Den blodförtrycksförhöjande timmen mellan 16 och 17 då halva Stockholm rusar hem. I den trånga vagnen trängs vi, någons armhåla millimeter från näsan. Varför duschar folk inte.
I bruset sticker en mansröst ut. Det är något med tonen. Det oförsonliga, bittra. Jag har hört den så många gånger förr. “Flytta på dig kärring, och ta av den där”, säger han och rycker i en kvinnas slöja. Han fräser henne i ansiktet, hon tar ett steg tillbaka.
Vagnen tystnar, så även jag. Nästa: Fridhemsplan.
Han och hans tighta kavaj knuffar sig fram mot dörröppningen. Våra blickar möts, jag skakar på huvudet – en slags tyst, men bekväm protest.
Så snart dörrarna slår igen bakom honom börjar surret igen. “Vad fan var det för fel på honom?” undrar en tjej och ser sig omkring efter gensvar. Någon rycker på axlarna. En annan ger en vädjande blick mot den utsatta kvinnan.
Och jag tänker, för en sekund, att det är precis så här fascismen opererar. Mellan tystnaden och skammen.
Jag polisanmälde aldrig Carl
Han heter Carl. Mannen som i fyra års tid spammat min inkorg. Han växlar i humör.
På förmiddagarna är han oftast nyfiken, nästan munter. “Varför bär du slöja? Ha det gott, Carl.” Om han är på särskilt gott humör kan han kosta på sig en komplimang: “För att vara en n- ser du inte helt ut som skräp.”
Fina Carl, han är en sådan charmör.
Men efter midnatt tycks humöret alltid svikta. Det är då ilskan tar över. Jag är en hora som förtjänar att bli gruppvåldtagen, utvisad, stenad. För att morgonen därpå önska mig en fin dag.
Jag vet inte varför jag aldrig polisanmälde honom.
I vintras slutade Carl att höra av sig. Jag hade börjat vänja mig vid hans dagliga humörsvängningar. Jag gick in på hans profil och möttes av en dödsannons. Orsaken bakom hans bortgång var oklar. Det man fick veta var att den var “plötslig”.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Carl blev inte ens 50 år. Ihågkommen av en bror och mor.
Jag måste medge att hans död väckte något inom mig, vad vet jag inte än. Det var inte sorg, inte glädje, inte heller lättnad. En slags tomhet kanske. På något skruvat sätt hade hans hat och hot blivit en del av min vardag, och så även han.
Jag skrollar mig genom hans flöde, på jakt efter något. Oklart vad. Som så många andra skaffar Carl sin Facebook 2009. De tidiga inläggen återspeglade kulturen på plattformen då. Spel som Farmville och bokstavliga tolkningar på Facebooks fråga: “Vad händer nu?”
Det ger en inblick i Carls liv. Han gillade golf och promenader. En särskild fascination hade han för växter. Flödet genomsyras av dåligt upplösta närbilder på rosor i alla dess slag.
Det visar sig att Carl under den här perioden arbetade som lärare i en kommunal skola. 2014, när han fortfarande är anställd på skolan, dyker de första politiska inläggen upp.
Till en början är de svåra att skilja från det övriga bruset. Politikermissnöje, skatter, trafikfrågor. Men en förskjutning har skett i Carls språk. Han blir mer oförsonlig.
En månad innan valet deklarerar han sig som stolt Sverigedemokrat. Kommentarsfältet fylls med missaktning. “Du har väl aldrig varit SD:are Calle?” undrar en bekant.
Invandringen är ett återkommande tema i hans inlägg. Till en början generaliserande, sedermera tilltar ett särskilt fokus på gruppen muslimer.
Karikatyrerna avlöser varandra. Hans kommentarsfält ändras i takt med innehållet. Nya bekantskaper, nya forum, nya sammanhang. Det är en utmattande läsning.
Muslimer är roten till all ondska.
Carl blir oundvikligen en symbol för den radikalisering som präglat Sverige det senaste decenniet. Vi älskar att individualisera en radikaliseringsprocess, projicera den på ungdomar och internet.
Men radikalisering sker inte i ett vakuum, den tillåts av ett samhälle där det antimuslimska språkbruket blivit vårt gemensamma vokabulär.
Forskning om svensk politik och mediedebatt visar hur rasistiska föreställningar under 2010-talet gradvis kunnat göras mer legitima genom nya sätt att prata om invandring, integration och religion.
Sverigedemokraternas valkampanj 2010 fokuserade på muslimer. De anordnade ett seminarium tillsammans med den ökända islamofoben Robert Spencer, där muslimer beskrevs som ett hot mot västvärlden. I valfilmen ställs kvinnor i burka mot pensionärer i en kapplöpning om samhällets resurser.
Se den gamla valfilmen:
Valkampanjen visade sig vara framgångsrik. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och med det följde en upptrappning.
Samma år som Tidöpartierna bildade regeringsunderlag blev islamofobiska motiv den vanligaste typen av hatbrott mot religiösa grupper, enligt Brottsförebyggande rådet. Brå identifierade 234 polisanmälningar med islamofobiskt motiv 2022, och kvinnor var särskilt utsatta.
Hösten efter det, mellan 7 oktober och 31 december 2023, eskalerade det ytterligare. Brå identifierade 62 sådana anmälningar, jämfört med 50 under motsvarande period under valåret.
Efter 7 oktober 2023 skedde även en ökning av anmälningar om hatbrott mot judar, till 217 år 2024, samtidigt som de med islamofobiska motiv fortfarande låg kvar på hög nivå, 199.
Den antimuslimska rasismen har långa rötter i Sverige. Men det senaste decenniet har visat att personer som Carl inte behövde uppfinna språket själv.
Bönen hjälper mig
Sandra i klassen är på mig, igen. Alltid så elak. Jag känner hur det kryper i kroppen. Jag är 14 år och bråkig, något i mig vill slå sönder henne.
Sandra är inte heller som alla andra, hon letar bråk. På ett sådant sätt att det är omöjligt att värja sig.
Jag är så nära, så nära. Sedan hör jag min mammas röst. “Andas.” Och: “Tryck pannan mot golvet.”
I min egen ilska hör jag även Gud. Och hur Han beskriver jordelivet, och att det inte är något i jämförelse med efterlivet. Och att vi är rena djur som strävar efter det där enkla, det patetiska.
Jag lämnar situationen, går därifrån till ett avlägset rum på skolan och ber Duhr.
När min son häromdagen visade på samma typ av ilska, var det inte av förtryckande anledningar som jag ville visa honom bönen. Det var för hans egen skull.
Ta händerna på knät. Andas. För dina fingrar mot dina axlar. Gå ner på knäna. Andas. Be om något större än dig själv.
Han ser trött ut när jag möter honom på bussen. Jag är hemma i Linköping och tar den sedvanliga rutten till Lambohov när jag möter hans blick. “Sheikh, allt bra?” frågar jag försiktigt.
Han suckar högt. Någon eller några har lämnat rester av en bränd koran och bacon utanför moskén. “Har ni polisanmält?” undrar jag. “Mm,” svarar han skeptiskt.
Jag vet inte hur många moskéattacker jag läst eller hört om under min livstid. Men den här attacken, den kändes ända in i benmärgen.
Det är ju vår moské. Trappstegen vi har lekt på, köket vi ätit i, heltäckningsmattan vi tryckt våra pannor mot. Det är vi som kommer behöva förklara våldet för våra barn.
2023 dömdes gärningsmannen för hets mot folkgrupp. Domen blev historisk och vägledande. Samma år ger Linköpings kommun äntligen grönt ljus åt att påbörja en plan kring en ny moské i Linköping.
I 30 år har muslimer i Linköping försökt att öppna en moské. De tusentals muslimer som bor i staden förpassas till små salar och källarlokaler. Att bara samlas under Eid är ett årligt projekt, på senare år en ständig kamp.
På sociala medier börjar det under den här tiden florera uthängningar av församlingsmedlemmar och företrädare. Diverse anklagelser om islamism.
Sverigedemokraterna satte igång en ihärdig kampanj där moskén – som ännu inte existerar – anklagas för att ha kopplingar till diverse extremistgrupper. Dessutom hävdas det att moskén kommer att byggas med hjälp av utländsk finansiering.
Journalistik kostar. Säkra den med valfritt belopp genom Swish: 123 515 98 35
Moskén själva har sagt från början att de inte vill ha utländsk finansiering, tvärtom. Och efter en granskning av kommunen framkommer det att det inte finns några tecken på extremism.
Ändå har moskébygget blivit kärnan i SD-Linköpings valkampanj. De sållar sig till en lång antimuslimsk idéhistoria där moskén inte är en samlingsplats för trosutövning, men strategiska platser för radikalisering och maktövertagande.
Alla de otroliga människor som utgör Linköpings muslimska civilsamhälle anklagas ständigt för diverse extremism. Mina tidigare kollegor på Ibn Rushd bestraffades för att de hade den radikala idén att även muslimer förtjänar bildning.
Samtidigt kunde Carl fortsätta sitt jobb som lärare på en högstadieskola. Och samtidigt visar verkligheten något helt annat än det han trodde på: medan han såg ett Sverige med ett muslimskt maktövertagande, såg vi ett krympande muslimskt civilsamhälle.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Studieförbunden har försvunnit, skolorna har försvunnit, de lokala föreningarna är konstant utsatta för svartmålning.
När jag för några år sedan besökte en fransk antirasistisk organisation beskrev de en liknande utveckling. Först attackeras civilsamhället, när det krympt eller helt försvunnit går man efter moskéerna.
Till slut finns inget muslimskt liv kvar.
Bilan Osman är journalist, antifascist och författare till boken Det var bättre förr (2025).
❤️ Tack för din berättelse Bilan! ❤️
Rasism är ett flockdjurs-beteende.
Mitt intryck är att normaliseringen av rasismen har växt fram i takt med utvecklingen av sociala medier. Det mest skrämmande idag är att hela det politiska och ekonomiska maktetablissemanget förefaller helt igenom smittade av den islamofobiska farsot som växt fram ända sedan SD insåg att hets mot judar inte var populistiskt gångbart och började driva sin systematiska kampanj mot alla flyktingar, mörkhyade och "misstänkta" muslimer.
Nu finns väl inte ens ordet "muslim" kvar i SD-vokabulären längre, utan det är enbart ord som "islamist" och "sharia" som gäller, när vi ska hjärntvättas till att likställa Islam med terrorism.
Idag dessutom understödda av vår mainstream media och till och med "vår" Public Service!, som de Fascistiska krafterna tycks ha tagit ett järngrepp om.
Våra "demokratiska" val stundar.
Vad kan man då rösta på som innebär ett alternativ?
Mot rasism och den Fascistiska farsoten? För vår yttrandefrihet, alla människors lika värde och rättigheter? Mot krigshets, upprustning, imperialismens härjningar och ett sönderfallande och ohållbart kapitalistiskt system? För miljön och för en hållbar framtid?
Du är inte ensam Bilan. Vi är många, de är få, även om det inte verkar så.
Men det krävs att vi alla kan komma samman och engagera oss.
Inte bara som valboskap och demokratiskt alibi i ett val vart 4:e år. Vår röst har bäst före datum 14:e september. Efter det tar andra makter över och Fascisternas marsch uppåt tar ingen rast. Demokrati kräver konstant engagemang och den Fascistiska pandemin kräver motståndskamp!
För en 🌍 framtid behöver vi lära oss och våga simma MOT strömmen!
Hälsning från en "äkta" svensk kvarts-lapp.
Fullständigt vidrigt beteende! Kan inte förstå varför vissa individer måste rikta sina personliga problem mot mörkhyade och muslimer!