När USA släcker Kuba får spådamen fullt upp
Elen försvinner, apoteken töms och barn dör när vården inte räcker. USA kallar det press mot regimen. FN varnar för brott mot mänskliga rättigheter. Havannaborna söker ett sista hopp hos spådamen.
De tidiga morgnarna i Havanna är heta, mörka och tysta. När solen sakta stiger upp över havet i Karibien är det enda ljuset en och annan förbipasserande moped som skramlar fram på tomma gator bland fallfärdiga hus. Fönsterluckorna står öppna och släpper in den fuktiga morgonluften och antagligen alldeles för många myggor.
Inne i hemmen är det värre än utomhus. Det finns ingen luftkonditionering, inga fläktar och ingen belysning, eftersom det sällan finns någon el. Nuförtiden kommer strömmen knappt tillbaka.
Det kan gå flera dagar mellan gångerna, och som mest är den på i ett par timmar. Då skyndar sig människor att tvätta, ladda telefoner och batterier, titta på tv eller bara få en stund över till vardagen.
Kubas elsystem är beroende av importerat bränsle, som används i föråldrade och dåligt underhållna oljekraftverk.
Venezuela var länge landets huvudleverantör och skickade subventionerad råolja och bränsle mot att kubanska läkare behandlade fattiga venezuelaner, men USA blockerade leveranserna i och med att de kidnappade Venezuelas president Nicolás Maduro den 3 januari 2026.
Direkt därefter undertecknade Donald Trump en exekutiv order som slog fast att Kuba är ett “ovanligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik”.
Ordern utgjorde den juridiska grunden för nya sanktioner och tullhot mot länder som handlar med Kuba, med uttalat mål från USA att strypa den sista oljelinan till den kubanska regimen.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det gratis.
Washington har även riktat in sig på det kubanska statliga oljebolaget CUPET, som hindras från att göra internationella affärer och betalningar.
Oljetankers, oljehandlare, försäkringar, banker och hamnar ska förstå att det är farligt att ha samröre med Kuba.
Det nationella elnätet har kraschat flera gånger. USA både stoppar oljeflöden och säger till omvärlden att de inte får hjälpa Kuba.
Resultatet är att jag och alla andra i Havanna vaknar till ännu en morgon där jakten på elektricitet utgör dagens uppgift.
Trump argumenterar som Putin
Donald Trump har ställt ett ultimatum till Kuba att de ska göra en uppgörelse “före det är för sent”. “DET KOMMER INTE MER OLJA ELLER PENGAR TILL KUBA – NOLL”, skrev han på Truth Social i januari.
I mars sade han till reportrar i Vita huset: “Jag tror att jag kommer ha äran att ta över Kuba. Det är inte bestämt om jag kommer att befria eller ta det. Om ni vill veta sanningen, tror jag att jag kan göra vad jag vill med det. De är en väldigt försvagad nation nu.”
Kuba med sin föråldrade militär utgör naturligtvis inget hot mot USA. Trumps argument handlar om stormakters intressesfärer – att länder i närområden inte får vara allierade med fiender till USA – vilket inte har något med folkrätten att göra.
Det liknar de argument som Ryssland använde sig av när Ukraina vände sig mot väst.
Vid USA:s ambassad i Havanna, som ligger mitt på havspromenaden, leker barn. De spelar basketboll, hoppar upp och ner för trottoarkanten, tar pauser på de små gräsmattorna framför sina hus.
På vissa sätt känns grannskapet amerikanskt, med sina välklippta gräsmattor, gulmålade trottoarkanter och gamla amerikanska bilar parkerade längs gatan.
Ambassaden stängdes 1961, till följd av den kubanska revolutionen 1959 då Fidel Castro tog över landet, men öppnade igen 2015 under Barack Obamas tid vid makten.
Trump har behållit USA:s diplomatiska närvaro på ön. De två länderna är trots allt tätt sammanflätade. Kubas folkmängd är drygt nio miljoner, och nästan tre miljoner amerikaner är av kubanskt ursprung.
Bara 15 mil bort ligger Florida, där många av dem bor. Ett avstånd definierat av splittrade familjer, beslagtagna egendomar, exil, drömmar och rädsla.
Det går också att stödja vårt arbete med engångsbelopp genom Swish: 123 515 98 35
För många kubaner på Kuba är Trumps hot skrämmande. De vill att landet ska förbli självständigt och inte dikteras av den som sitter i Vita huset, men de vill också ha bättre möjligheter och en högre livskvalitet i sitt hemland.
Samtidigt har närheten till USA gjort att många unga har gett sig av dit i jakten på en bättre framtid. Det kan låta motsägelsefullt, eftersom många kubaner betraktar de ekonomiska svårigheterna som ett direkt resultat av decennier av amerikanska sanktioner och politisk omvälvning.
Hur ska USA kunna ta Kuba?
Trots Trumps högljudda retorik finns ingen enkel modell för hur USA skulle kunna “ta” Kuba.
I Venezuela fanns Maduros vicepresident Delcy Rodríguez och hennes bror Jorge Rodríguez, som försäkrade amerikanarna att de skulle samarbeta när Maduro var borta.
Men på Kuba finns ingen Delcy, som kan garantera amerikanska intressen. Dessutom är Kubas system inte beroende av en person – om president Miguel Díaz-Canel försvinner kan han enkelt bytas ut – och eliten och de styrande i Havanna tror fortfarande att de har mer att förlora på förändring.
Därför använder USA energin som vapen. FN:s människorättschef Volker Türk har sagt att det får breda, urskillningslösa och hårda effekter på civilsamhället, sjukvården och de mest sårbara i samhället och att det strider mot grundläggande principer i internationell människorätt.
USA har inte invaderat Kuba, i alla fall inte ännu, men det råder inte heller fred och den ekonomiska krigföringen leder till misär och död.
USA ockuperade Kuba historiskt
Samtidigt som USA:s sanktioner kväver landet utifrån, gör Kubas egen styrningsmodell det svårt att andas inifrån.
Det syns inte minst i Habana Vieja, eller Gamla Havanna, som balanserar mellan prakt och förfall.
Sanktionerna har förvärrat bristen på pengar till renoveringar, men även när resurser har funnits har de lagts på annat eller försvunnit i maktens fickor.
Längs dess smala gator står anrika palats med ståtliga balkonger, utsmyckade kolonner och tunga trädörrar. En påminnelse om när Kuba under 1800-talet styrdes från Madrid och var en av Karibiens rikaste kolonier.
Ön blev självständig 1902, efter fyra år av amerikansk militärockupation. Men självständigheten var kraftigt beskuren. USA förbehöll sig rätten att ingripa i Kubas inre angelägenheter och tvingade landet att upplåta mark för amerikanska marinbaser – vilket förklarar varför USA har Guantánamo.
I dag flagnar färgen från pastellfärgade fasader, tvätt hänger från fönstren och sopor hopar sig överallt under energikrisen. Övergivna hus är fulla med avfall.
Spår i kaffesump
En av Havannas spådamer går att hitta i skuggan på ett av den gamla stadens stora torg. Omgiven av koloniala palats och kyrktorn sitter hon på en liten stol, klädd nästan helt i gult med lager av färgglada halsband runt halsen och naglar som är ännu längre än ögonfransarna.
Hon spår i kaffesump, tarotkort och handlinjer för en summa som motsvarar ungefär fem kronor – och lite mer för turister, erkänner hon med ett retsamt leende.
Affärerna går lysande för henne. Stolen bredvid står sällan tom, utan fylls av människor som söker vägledning om karriär, relationer, familj och framtiden.
– Jag lärde mig av min mormor, berättar hon. Hela min släkt var helare eller siare.
Hon har inte tid med småprat, eftersom det är så många som väntar på sin tur.
– Livet är svårt på Kuba i dag, så folk kommer hit för att få hjälp, säger hon. Vissa vill bara att någon ska lyssna på dem. Men de flesta vill ha tröst. De vill ha en försäkran om att det kommer att bli bättre.
Kina hjälper till
Men allt hopp söks inte hos spådamen. Sanktionspolitiken har också tvingat den trögrörliga regeringen att tänka om. Nu byggs solparker i snabb takt.
Reuters har rapporterat om en plan på över 50 nya solparker under 2025, som del av ett större program på 92 parker, med målet att öka andelen förnybar energi kraftigt.
Kina bidrar med omfattande investeringar och export av utrustning till solenergin, medan Ryssland har kopplats till modernisering av äldre kraftverk och annan energiinfrastruktur.
Många på Kuba betraktar det som en ljusning, men inte en lösning på allt. Solkraften kräver också batterier, reservdelar och ett fungerande elnät.
Familjer försöker anpassa sig med solpaneler, portabla batterier, elektriska trehjulingar och elmopeder.
Men de återkommande strömavbrotten påverkar ändå matlagning, tillgång till vatten, internet, telefoner, transporter och sjukvård.
Med din hjälp kan vi göra mycket mer sådan här journalistik. Det bästa sättet att stödja är att prenumerera.
Bäst under Obama
Konstnären Alberto minns en tid då livet var annorlunda. Han sitter i Habana Vieja och har sett den amerikanska politiken påverka vardagen under flera decennier.
Tavlor står uppställda bredvid för turisternas skull – de är hans huvudsakliga kunder. Han målar ofta med kaffebönor och blandar in deras varma bruna toner i sin palett, för att skapa en särpräglad färgskala som speglar hans hemstads egen ton.
Alberto, som är i övre 60-årsåldern, har sett turismens upp- och nedgångar och det har format hans försörjning.
Han berättar om hur turismen kollapsade efter revolutionen, när amerikaner förbjöds att resa till Kuba. Under 1990-talet bevittnade han den gradvisa förbättringen, när landet försiktigt öppnade upp för utländska besökare efter Sovjetunionens kollaps.
– Men de bästa tiderna var under Obama, skrattar han. Det gav en sådan boom av turister. Jag målade oavbrutet och så många köpte min konst. Det var en guldålder.
Politiken i grannlandet USA påverkar livet i Kuba, oavsett regeringens försök att slå sig lös från det närmast toxiska beroendet. I dag kommer de flesta besökare till Kuba från Kanada, Europa, Ryssland och delar av Latinamerika, medan de amerikanska turisterna är relativt få.
– Nuförtiden säljer jag väldigt lite igen. Det är inte en lätt plats att bo på, men det är mitt hem och jag älskar det.
Barn dör av sanktionerna
Medan turister nyfiket beundrar Havanna, förfaller stora delar av det kubanska samhället. Sjukvården, som länge var Kubas stolthet, kan knappast längre leva upp till sitt rykte som Latinamerikas bästa.
Överlevnaden för barn med cancer har enligt statliga uppgifter fallit från 85 till 65 procent sedan USA ströp oljan i januari. 100 000 barn under sju år får inte längre sin dagliga statliga mjölkranson, 100 000 kubaner väntar på operationer och behandlingarna för nästan 3 000 dialyspatienter har störts.
Av 395 viktiga läkemedel som brukar produceras på ön saknas 300 på grund av brist på kemiska komponenter.
Enligt Unicef har sju kritiska försändelser för nyfödda, värda 630 000 dollar, fastnat under transport. FN:s livsmedelsprogram uppgav att 2 900 ton livsmedelsbistånd inte kunde skeppas till Kuba på grund av begränsningar från rederier. FN-myndigheten Pan American Health Organization, PAHO, rapporterade förseningar av antibiotika till följd av inställda flyg.
Det finns ingen säker siffra på hur många människor som har dött till följd av sanktionerna. Den Washingtonbaserade tankesmedjan Center for Economic and Policy Research, CEPR, uppskattar att omkring 1 800 fler kubanska spädbarn dog mellan 2019 och 2025, än om spädbarnsdödligheten hade legat kvar på 2018 års nivå.
Då var Kubas spädbarnsdödlighet lägre än USA:s. Men ett nytt sanktionspaket från Trumpadministrationen 2017 vände på förhållandet, enligt CEPR.
Samtidigt har 35 procent av Kubas totala investeringar under det senaste decenniet gått till hotell, restauranger, fastigheter och uthyrningsverksamhet, som ger hårdvaluta, medan jordbruk, livsmedelsproduktion och energi har försummats.
Brist på medicin
Maria har arbetat på apoteket i stort sett hela sitt liv. Hon är i 60-årsåldern och utbildade sig till farmaceut i Havanna.
I dag står hon ensam bakom disken, utan någon annan personal i sikte. Hyllorna bakom henne är nästan tomma.
Kubas sjukvårdssystem är beroende av import av läkemedel från länder som Indien, Kina och Spanien, vid sidan av en inhemsk tillverkning som i sin tur förlitar sig på importerade varor.
USA:s sanktioner förbjuder inte formellt all export av mediciner och medicinsk utrustning till Kuba. Den amerikanska exportmyndigheten skriver tvärtom att mediciner och medicinteknik i regel godkänns.
Men samma regelverk beskriver också ett omfattande embargo, krav på licenser och ett system där banker, exportörer, transportbolag och försäkringsbolag måste navigera risker som många helt enkelt inte vill ta.
Det är i detta mellanrum människor fastnar: mellan vad som är tillåtet på papperet och vad som går att genomföra i verkligheten.
– Det är därför det här apoteket är nästan tomt, säger Maria och gestikulerar mot hyllorna där ett fåtal askar står prydligt uppställda. Vi har värktabletter, några få antibiotika och blodtrycksmedicin, men det är ungefär det, förklarar hon.
På senare år har kubaner i allt högre grad fått förlita sig på svarta marknaden eller familjemedlemmar som bor utomlands. Till och med sjukhusen kämpar med kronisk brist på livsviktiga läkemedel.
– Vi har bra läkare och farmaceuter, tillägger Maria.
Men sedan säger hon det ingen som är sjuk vill höra.
– Om du behöver behandling vill du inte vara på Kuba. Det är den sorgliga verkligheten.
Matransoner och byteshandel
I gathörn och små provisoriska stånd säljer folk vad de har. Begagnade kläder hänger från taket. Halvanvända medicinförpackningar ligger bredvid gamla flaskor med hostmedicin. Kex, tvål, batterier, snacks, reservdelar – vad som helst säljs.
Regeringen tillhandahåller fortfarande grundläggande matransoner, som brödbitar vid bagerierna, och de flesta familjer hittar sätt att klara sig. Men vardagslivet kräver ständig improvisation.
Över hela Havanna kantas gatorna av vagnar fyllda till brädden med mango, bananer, avokado, lök och tomater. Försäljare ropar ut priser medan folk stannar till. Men färsk mat är dyr, och med låga lokala löner väljer många i stället det som är billigare och processat.
Att hitta det man behöver innebär ofta att man frågar runt, byter tjänster eller handlar av någon som känner någon. På Kuba är shopping aldrig något enkelt ärende. Det är en utmaning som kan ta hela dagen i anspråk.
I Habana Vieja fyller många kaféer en dubbel funktion. De serverar kaffe och växlar pengar på den svarta marknaden.
Kaffet är utmärkt på Kuba. Det odlas främst i landets östra bergstrakter och västra kullar som Viñales-dalen, där även tobaken till de kubanska cigarrerna kommer ifrån.
Det är inte ovanligt att kubaner längtar efter sitt kaffe när de reser utomlands. Det finns en stolthet i den inhemska kaffeproduktionen, som tar sig uttryck i kaffekulturen i Havanna. Den blomstrar, trots allt annat.
Kubas bördiga jord ger ett överflöd av frukt, grönsaker, kaffe och tobak. Men bristen på bränsle, gödningsmedel, maskiner och andra importerade förnödenheter har bromsat produktionen i hela ekonomin.
Samma svårigheter drabbar landets valuta. Den kubanska pesons officiella växelkurs har lite gemensamt med dess värde på gatan, och de flesta kubaner föredrar att spara eller handla i amerikanska dollar eller euro när de kan.
Det är därför utländsk valuta nästan uteslutande växlas på den svarta marknaden, där man får långt fler pesos än via de officiella kanalerna.
Många kaféer underlättar i tysthet dessa växlingar. Tekniskt sett är det inte lagligt, men alla blundar för det. Så du kanske bara går dit för en kopp kaffe, men lämnar stället med en bunt kubanska pesos i hand.
Livfullt trots misären
Den sena eftermiddagssolen gör att staden glöder, och efter de enstaka kvällsregnen speglar vattenpölarna de gamla husen.
På kvällarna spelar musiker under valvbågarna och intill de kullerstensbelagda torgen, medan grannarna lutar sig ut genom öppna fönster för att lyssna och småprata med folk.
Det är lätt att förstå varför Habana Vieja utsågs till världsarv av Unesco. Här finns palats som omvandlats till museer, innergårdar gömda bakom portar och kyrkor som har stått där i århundraden. Det är en vacker stad, trots förfallet.
Och när allt kommer omkring är det inte bara arkitekturen som gör Havanna så fängslande, utan dess livfullhet. Trots ekonomisk misär sjuder gatorna av musik, samtal och rörelse. Själva staden känns ung och levande.
Jag står på min balkong en tidig morgon i Habana Vieja när elen plötsligt slås på. Ett skarpt pip, sedan flimrar lamporna till och maskinerna skramlar igång.
På några ögonblick hörs jubel, klappanden, rop och glädjetjut.
Musiken strömmar ut ur högtalare och rytmerna väller ut genom fönstren. Till och med vid denna tidiga timme bryter dansen ut. När det finns el på Kuba, finns det musik. Och när det finns musik, finns det dans.
Just i dag byttes jakten på elektricitet ut mot ett andrum.