Han var omöjlig att motstå. Karismatisk, kraftfull och målmedveten kom han med löften om ett bättre liv. Han hade koll på allt, visste precis vad han ville ha och hur han kunde få det. När hans blick hamnade på mig tog det en sekund och jag var förlorad.
Hans fläckfria kläder, leende, röst och doft var fullständigt berusande. Han tog plats i alla rum med självklarhet. Alltid på väg mot något större sålde han lätt in allt till alla. Farten gjorde att man själv drogs med.
Han vaggade in mig i en känsla av trygghet – och jag njöt. Allt var så enkelt. Vi reste över världen, åt allt vi kände för, umgicks med likasinnade och köpte oss till ett fint liv.
Egentligen hade vi väldigt få bekymmer, men på något sätt kände jag mig tom. Jag levde i hans värld och hade inte tid för mig själv. Det värkte i kroppen av att inte lyssna på mina egna sätt att förstå världen, mina behov och rytmer.
När jag plockade upp en gammal dagbok viskade den om något jag hade glömt, och jag började gömma mig i helgerna, semestrarna och jularna – där tiden stannade upp en stund och jag kunde återfå någon sorts balans. Jag längtade ut, var i skogen och satt vid havet.
Men snart var vardagen tillbaka, och med den min längtan efter hans blick, leende och godkännande. Det var så han fungerade. Han tvingade mig inte till någonting – han lockade.
