Om kapitalismen var min man skulle alla säga åt mig att lämna
Han tvingar mig inte till någonting – han lockar. Han skapar inte girigheten, men han bygger ett system som organiserar den och kallar den framgång. Jag känner tomhet men längtar efter hans blick.
Han var omöjlig att motstå. Karismatisk, kraftfull och målmedveten kom han med löften om ett bättre liv. Han hade koll på allt, visste precis vad han ville ha och hur han kunde få det. När hans blick hamnade på mig tog det en sekund och jag var förlorad.
Hans fläckfria kläder, leende, röst och doft var fullständigt berusande. Han tog plats i alla rum med självklarhet. Alltid på väg mot något större sålde han lätt in allt till alla. Farten gjorde att man själv drogs med.
Han vaggade in mig i en känsla av trygghet – och jag njöt. Allt var så enkelt. Vi reste över världen, åt allt vi kände för, umgicks med likasinnade och köpte oss till ett fint liv.
Egentligen hade vi väldigt få bekymmer, men på något sätt kände jag mig tom. Jag levde i hans värld och hade inte tid för mig själv. Det värkte i kroppen av att inte lyssna på mina egna sätt att förstå världen, mina behov och rytmer.
När jag plockade upp en gammal dagbok viskade den om något jag hade glömt, och jag började gömma mig i helgerna, semestrarna och jularna – där tiden stannade upp en stund och jag kunde återfå någon sorts balans. Jag längtade ut, var i skogen och satt vid havet.
Men snart var vardagen tillbaka, och med den min längtan efter hans blick, leende och godkännande. Det var så han fungerade. Han tvingade mig inte till någonting – han lockade.
Under våra år tillsammans hade han tagit en självklar plats överallt: på arbetsplatsen, i skolan, i rättssystemet och i föreningslivet. Det var som om han inte kunde låta bli. Jag kände att något inte stämde, men jag ville ju ha honom, så kostnaden för att ifrågasätta kändes alltid för hög.
Jag gick med på saker jag aldrig skulle låta en vän göra. Jag lät mig värderas utifrån vad jag gjorde för honom snarare än vem jag var.
Ett minne återkommer. Buffébordet var fullt av mat som skulle räcka till alla. Han gick fram och tog all lax och resten av den dyraste osten utan att tveka. Jag såg blickarna. Alla visste att det var fel och utbytte små miner, men ingen sade något.
På något sätt fick han oss att tycka att det var lite beundransvärt – att ha mod att ta för sig, vinna, aldrig vara den som förlorar. Och i den förvirringen – eller förförelsen – teg vi.
Det tog tid att förstå vad som faktiskt hände. Det var inte ett dramatiskt uppvaknande, snarare en långsam och trött insikt: att jag hade rättat mig efter någon som aldrig gett plats för den jag är.
Att det jag kallat trygghet egentligen var beroende, och att det jag trodde var omtanke egentligen var den slags kontroll som aldrig tog hänsyn till hur jag mådde.
Och när jag väl såg det fanns det ingen återvändo.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
När våra konflikter började viftade han bort alla anklagelser om utnyttjande eller om att trampa på andra för att ta sig fram. ”Alla gör så här”, sade han. Han lyssnade inte på något av det jag hade att säga. I stället slöt han sig, behövde bevisa sig och blev ännu värre.
Vi gick igenom en separation och jag gick igenom sorgens olika faser. Jag behövde förstå, även om jag inte var redo att förlåta.
Jag blundade och föreställde mig honom som barn. Försökte se honom innan han hade lärt sig vad som gav en människa värde och stolthet.
Så här kan vi verka oberoende från mammon:
Hur hans far genom sina handlingar visade honom att trygghet skapas genom kontroll, och att den som har mest också är den som har lyckats bäst.
Jag såg hans farfar, skepp och flaggor. Män i långa led som med våld tog mark, råvaror, arbete och kroppar och kallade det framsteg och civilisation. Jag tänkte på förlusterna de lämnat efter sig, minnena som inte bevarats och rösterna som tystnat.
Jag insåg att allt det som var jag – och som det inte funnits plats för – kanske inte bara handlade om mig, utan var ett slags kroppsligt eko från tidigare generationer.
Erfarenheter som inte enkelt går att mäta, kroppars signaler, markens rytmer och vattnets rörelser hade trängts undan. Närvaro, inkännande, hänsyn och förundran blev oviktiga, inte för att de saknade värde, utan för att hans värld inte kunde räkna på dem.
Den kunskapen sitter fortfarande i händerna, i näsans ögonblickliga igenkänning, i magkänslan som säger ifrån. I det som inte alltid går att formulera, men som jag ändå bär med mig.
Hade jag levt för länge i hans värld?
Hans logik lever kvar i mig. Dagarna är fulla av uppgifter och listor som ska betas av. Jag jämför, räknar och skyndar. Egentligen är jag fri att göra vad jag vill, men jag fortsätter ändå att visa mitt värde i det jag producerar.
Fler kroppar än min protesterar. Människor går sönder, mark utarmas och vatten förorenas, men orden vi använder fortsätter att handla om ekonomiska system, siffror, tillväxt, ägande av land och råvaror. Som om allt det som är viktigt men som inte enkelt kan räknas, inte heller riktigt finns.
Fakta: Att mäta människor
Antropologen David Graeber har sagt att idén om att reducera levande varelser till ekonomiska enheter som är mätbara, utbytbara och prissatta har föregått kapitalismen med tusentals år.
Den är ingen uppfinning egentligen, den gav bara det här skövlandet ett språk, lagstiftning, legitimitet och en vardag där den slutade kännas som ett val.
Kapitalismen är kanske dess hittills mest finslipade uttryck.
Kapitalismen gav hans sätt att tänka en form, ett språk och ett försvar. Men jag tror inte att det är där allt börjar. Människans längtan efter makt och kontroll skapades inte av kapitalismen. Den byggde däremot ett system som belönar den, organiserar den och kallar den framgång.
Det som nog gör mest ont är inte bara allt han tog ifrån mig, utan hur ofta jag hjälpte honom att göra det. Att jag inte sade ifrån då jag borde ha gjort det.
Att jag tillät en glidning i stället för att höja rösten och hoppades att politiken, lagstiftningen, de stora institutionerna eller någon modigare människa än jag skulle reglera det åt mig.
Men även de har formats av samma logik. De består av människor, men är samtidigt strukturer som avgör vad vi belönas för, tillåts göra och kan komma undan med.
Vi kan föreställa oss en annan värld. Men om vi inte övar oss på att handla som om den vore möjlig, blir den aldrig verklig. I sekunden före vi tiger, väljer det bekväma eller kliver över en gräns och gör något till vårt – där finns en viktig del av förändringen.
Jag har slutat tro att en ny ideologi, ett nytt ekonomiskt system eller en politisk hjälte ensam kan rädda oss. Vi behöver andra lagar, institutioner och ekonomiska incitament. Men det räcker inte om vi fortsätter att bära samma blick på värde, makt och framgång.
Vi behöver också betrakta varandra: hur vi pratar om framgång, hur vi reagerar när någon tar mer än sin del och vad vi berättar för våra barn. Det låter nästan löjligt litet. Men tänk om det är precis där allting börjar? Inte i de stora revolutionerna, utan i de där ögonblicken när magen säger att något är fel.
Jag vill lära mig att vila utan att först behöva bevisa mitt värde genom arbete, och kunna stanna kvar i ett samtal som inte leder till något mätbart. Jag vill inte längre nöja mig med att möta de andras blickar när någon går fram till bordet och tar all laxen. Jag vill lyssna på rösten som berättar när gränsen är nådd.
Inte bara för mig och för någon annan. Utan för henne som har burit detta längst.
Hon som kämpar med att bära oss alla.
Vilken text. Jag höll andan ända till sista meningen. Så igenkännande att det nästan gjorde ont.
Tänk om vi kunde lära våra barn att ditt eget värde skapar du genom att vara sann emot dig själv och inte genom att prestera och hoppas på bekräftelse.