Det är den 10 december 2024 och jag är ute och går ensam i Damaskus när mannen spottar framför mig. Något liknande har aldrig hänt mig förut. Jag vet inte om det är för att jag är en tjej utan sjal eller om han har förstått att jag tillhör en annan religion.
Det är inte många som vet att jag är yezidisk kurd. Om någon frågar brukar jag svara utan att fundera på saken. Men det har blivit svårare för många att prata om sitt ursprung, också för mig.
Mannen får mig att förstå att något håller på att förändras. Inte bara politiskt, utan också mellan människor. Syrien efter Assads fall är inte en trygg plats för alla.
I nyheterna sägs det att kriget är slut, men våldet är inte över. Vårt land har lidit så mycket och så länge. Jag och mina vänner lever. Våra familjer lever. Men andra gör det inte.
Det kunde ha varit vi.
Elva år tidigare
Februari 2013.
– Det är bara för några dagar.
Kanske säger pappa det för att övertyga sig själv.
– Vi behöver inte ta med oss så mycket.
Den kalla, regniga dagen börjar med pappas tysta panik. Gatorna i Aleppo ligger öde. Vår bil är för liten för oss alla: sju personer i familjen, plus min faster och hennes barn.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Mamma packar mat och vatten ifall vi fastnar eller strider bryter ut längs vägen. Min syster och jag har packat våra böcker. Jag vet inte vad mer jag ska ta med mig.
På vägen till byn fastnar vi i en kö av bilar som flyr undan striderna. Många kör fast i leran. Jag drömmer om att bli ingenjör, men nu känns det som om mitt liv tas ifrån mig.
I byn bor vi i ett enda rum som är både kök och sovrum. Min syster och jag ligger skavfötters på samma madrass. Det finns knappt plats för oss båda. Jag är nedstämd, men slås av hur stark mamma är. När jag ser tillbaka förstår jag att hon behövde vara det för vår skull.
Bara väggarna står kvar
Tre år senare, 2016, sluts en vapenvila mellan regeringen och oppositionsstyrkorna. Mina syskon har lämnat Syrien, men jag vill avsluta mina studier. Efter långa samtal med mina föräldrar återvänder jag till Aleppo.
Kanske kommer kriget att ta slut.
Regeringsstyrkorna kontrollerar vårt område och har spärrat av det. Jag måste hitta någon annanstans att bo. Snart hörs skotten och bombningarna igen. Ljuden för mig tillbaka till dagarna innan vi flydde. Ska jag behöva fly igen?
På universitetet ser jag mina vänner ta examen. Det är svårt att se dem gå vidare. Själv känner jag att jag har förlorat flera år. Om jag återvänder till byn kanske jag aldrig avslutar mina studier. Jag väljer att stanna, trots bomberna.
Ett år senare öppnas vårt kvarter. Pappa kommer på besök och vi går till vårt hus, men nästan ingenting finns kvar. Inga dörrar, inga fönster, inga möbler. Bara väggarna.
Pappa står inte ut med att se det och går därifrån. Jag stannar ensam, sitter på golvet och letar efter våra fotografier bland stenarna och resterna av de rasade väggarna.
Det enda som finns kvar är det som saknade värde för den som tömde vårt hus: våra minnen.
Julen i Damaskus
Under min tid i Aleppo avslutar jag mina studier. Jag lär mig också sådant jag aldrig hade lärt mig om jag bott kvar med min familj. Att pruta och att stå upp för mina rättigheter. Att leva på egen hand som kvinna i ett land präglat av krig, kaos och en svår ekonomisk situation.
När jag flyttar till Damaskus är det fortfarande flera år kvar till Assads fall. Staden skiljer sig från Aleppo. Här finns fler människor från andra delar av landet. Jag inser att jag tillhör en gemenskap som rymmer många olika bakgrunder.
Vill du läsa mer från Gad World? Prenumerera så missar du inget.
Det finns många kristna. Julen känns som en högtid för hela huvudstaden. Gamla stan är fylld av glädje och människor som strosar omkring. Med ljusen på balkongerna och kaféerna känns det som att vandra genom en magisk stad. Jag känner mig lyckligt lottad som får se julgranarna här.
Men efter Assads fall i december 2024 känns det inte likadant längre. Den nya regeringen förhindrar inte firandet. Ändå finns det de som inte tolererar stadens mångfald.
Attacken i kyrkan
Den 22 juni 2025 attackeras Mar Elias-kyrkan i Damaskus. Prästen Youhanna står vid altaret och ska just läsa ur Bibeln när det smäller utanför. Han tror först att någon skjuter fyrverkerier. Sedan hörs skotten inne i kyrkan. En man skjuter mot människorna som sitter och ber och mot dem som står vid altaret.
Tre män kastar sig över honom och får ner honom på rygg. Medan de håller fast honom spränger han sig själv. Efteråt ser Youhanna döda människor i bänkarna och kroppsdelar längs väggarna. Minst 25 människor dödas och över 60 skadas i attacken.
Jag tolkar när en journalist intervjuar Youhanna. Journalisten frågar honom om situationen var bättre eller sämre under Assad. När jag översätter frågan till arabiska blir prästen tyst. Han sitter med händerna knutna.
– Oavsett vad man tyckte om Assad visste alla var gränserna gick, säger han till sist.
Med den nya regeringen har tillvaron blivit osäker. Rädslan i församlingen är påtaglig.
Kriget i Syrien skulle handla om frihet, men den friheten ser inte alla i dag.
Sunnimajoriteten förtrycktes av Assad
Befolkning. Sunnimuslimer utgör majoriteten av Syriens befolkning. Assadfamiljen tillhör den alawitiska minoriteten, som hade en stark ställning i ledningen för militären och säkerhetstjänsterna.
Förtryck. Assad framställde sin regim som en garant för minoriteternas säkerhet. Samtidigt bar sunnimajoriteten den tyngsta bördan av regimens förtryck, särskilt under kriget. Sunnimuslimer utgjorde huvuddelen av den väpnade oppositionen, och sunnidominerade områden utsattes för belägringar, bombningar och tvångsfördrivningar.
Lojalitet. Förtrycket drabbade också oppositionella ur minoriteterna. Samtidigt fanns sunnimuslimer i regimens maktelit. Närhet och lojalitet till Assad var avgörande för politiskt inflytande.
Maktskifte. I december 2024 störtades Assad av en rebellkoalition ledd av den sunnitiska islamistgruppen HTS. Många inom minoriteterna upplever sedan dess att de har förlorat det skydd de förknippade med regimen. Massakrer och andra övergrepp under 2025 har förstärkt rädslan för förföljelse och kollektiv bestraffning.
Det svarta året
Även alawiterna, den religiösa minoritet som Assad tillhör, utsattes redan i mars 2025 för brutala massakrer vid kusten, bland annat i staden Latakia. Över 1 600 civila dödades under en helg.
Jag minns särskilt en äldre kvinna som förlorade sina barn. Hon berättade att hon satt bredvid de döda kropparna och vakade över dem så att vilda djur inte skulle äta dem.
Massakern i Suweida
I juli sker massakrer i Suweida i södra Syrien, när regeringsstyrkor och allierade väpnade grupper går in efter att strider brutit ut mellan drusiska och beduinska grupper.
Civila druser dödas i sina hem och på gatorna. Män och äldre pojkar skiljs från sina familjer och skjuts på nära håll. Även kvinnor, barn och äldre dödas. Hus plundras och bränns. Enligt FN:s rapportörer finns det också uppgifter om tortyr, förnedrande behandling och sexuellt våld mot druser. Vid minst tre tillfällen uppges drusiska kvinnor ha våldtagits innan de avrättades.
Drusiska väpnade grupper genomför i sin tur hämndattacker mot beduiner. Människor dödas och drivs från sina hem. Sammanlagt dödas över 1 700 människor under våldet, varav över 1 300 druser. Närmare 200 000 människor tvingas fly.
Jag ser min vän gråta. Hennes föräldrar är fast i Suweida. Jag föreställer mig hur det skulle vara om jag befann mig i samma situation.
Nu är det vi som är rädda
Våldet fortsätter in i 2026. Denna gång är det kurdernas tur.
I januari tar regeringsstyrkorna kontroll över stora områden som tidigare kontrollerats av de kurdiskledda styrkorna SDF.
Många civila kurder flyr undan striderna. Bland regeringsstyrkorna finns män med bakgrund i jihadistgrupper. Under kriget har kurder dödats av jihadister.
Stöd Gad World på högsta nivån. Som founding member får du särskild insyn i redaktionen.
Massakrerna mot andra minoriteter förstärker deras rädsla för att själva utsättas för övergrepp av regeringsstyrkorna.
Parterna har redan ett avtal om att SDF ska integreras i den syriska staten, men genomförandet har kört fast. I slutet av januari, efter strider, sluter de ett nytt avtal om vapenvila och integration.
Spottloskan
Jag tänker ofta på dagarna efter Assads fall. På spottloskan på trottoaren framför mig. På allt hat som funnits där och som kom fram under det svarta året.
Vi ser fortfarande människor som är rädda, som förföljs och som dödas. Vi ser fortfarande människor som sörjer sina barn.
Kriget har fått en ny form, men det verkar aldrig vilja ta slut.
Vill du hjälpa oss göra nästa reportage? Swisha till 123 515 98 35.
Missa inte Magda Gad om massakrerna i Syrien:
När skräcken kom till byn: ”De skar ut min sons hjärta"
Det blåser upp till åskstorm i kustbergen, som om naturen har bestämt sig för att sätta fonden för den här historien. Nere i dalen, över fälten i Al-Rusafa, är vinden så isande att ingen vill vara ute. I den fattiga byn mellan Tartus, Hama och Homs bor runt 1 600 människor, övervägande alawiter – en esoterisk religiös minoritet som även familjen Assad tillhör.
Fruktansvärt