Den 27 oktober tar sig 89-årige Akram Mawaid till vallokalen. Han har inte röstat så många gånger tidigare. Men i dag är han en av hundratusentals palestinska medborgare som går till vallokalerna. Akram har israeliskt medborgarskap och kan rösta om vem som ska styra landet. För miljontals andra palestinier finns inte den möjligheten.
– Det har varit en fruktansvärd situation för araberna, och därför måste vi förändra den, säger han.
– I dag sa mitt samvete åt mig att rösta.
I Israel och de ockuperade palestinska områdena – Västbanken inklusive östra Jerusalem och Gaza – lever drygt 15 miljoner människor. Ungefär hälften är palestinier. Men rösträtten till Israels parlament kräver israeliskt medborgarskap och minst 18 års ålder.
Inför det här valet har omkring 1,2 miljoner arabiska medborgare bosatta i Israel den rätten, medan miljontals vuxna palestinier i de ockuperade områdena saknar den.
Snabbversionen
Palestinska medborgare i Israel röstade i större antal. De arabiska partiernas 19 mandat kan ge oppositionen majoritet för att ersätta Netanyahu.
Men flera oppositionsledare avvisar arabiskt stöd. För att i stället få med ultraortodoxa partier kan de behöva bryta vallöften om militärtjänsten.
Oppositionsledaren Gadi Eisenkot har samtidigt lovat att ingen palestinsk stat ska bildas under en regering han leder.
På Västbanken kan en israelisk bosättare rösta fram den regering som bestämmer över ockupationen. En palestinsk granne utan israeliskt medborgarskap kan inte göra det.
I Gaza kan bara israeliska ockupationssoldater rösta i särskilda militära vallokaler.
När rösterna har räknats visar det sig att det finns en majoritet i parlamentet för att ersätta Benjamin Netanyahu. Men de fyra judiskt ledda oppositionspartierna har tillsammans bara 48 av parlamentets 120 mandat. För en egen majoritet behövs 61.
De arabiska partiernas stöd kan ge dem den majoriteten – samtidigt som flera oppositionsledare har lovat att inte vara beroende av dem. Utan deras stöd måste oppositionen vinna över politiker från Netanyahus läger.
Två veckor efter valdagen, den 10 november, svärs det nya parlamentet in. Yousef Jabareen som leder Gemensamma listan – en allians av tre arabiskt ledda partier – reser sig och avlägger eden:
– Jag svär, säger han.
Då ropar ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, tvärs över kammaren:
– Han svär trohet till Hamas!
Ben-Gvir är själv bosättare på den ockuperade Västbanken och har dömts för rasistisk uppvigling och stöd till en terroristorganisation. Han har haft ett porträtt i sitt vardagsrum av Baruch Goldstein, som mördade 29 palestinier under bönen i Hebron 1994. Han har också sagt att palestinier ska lämna Gaza och att israeliska bosättningar ska återupprättas där.
Efter ceremonin angriper Netanyahu de arabiska partierna i sitt tal. Han säger att de vill upprätta en annan stat på den judiska statens ruiner. Oppositionsledarna som överväger att samarbeta med dem anklagar han för att vilja bilda regering med terroranhängare.
Gadi Eisenkot, den tidigare arméchef som har fått presidentens uppdrag att försöka bilda regering, kallar talet “surrealistiskt, splittrande, hatfyllt och skamligt”. Det planerade mötet med Netanyahus förhandlare ställs in.
Men Eisenkot har själv lovat att ingen palestinsk stat ska bildas under en regering som han leder.
Nu måste han få sina samarbetspartner att enas om vems stöd de kan acceptera för att bilda regering.
Vill du ha fler reportage som utmanar vår bild av världen? Prenumerera på Gad World för att följa oss. Du kan göra det helt gratis.
Rädsla drev palestinierna till vallokalerna
Vid vallokalen i Nasaret berättar en offentliganställd som inte vill uppge sitt namn om rädslan som får människor att rösta.
– Vi araber i Israel känner oss inte längre trygga. Till och med om man talar arabiska blir man stoppad.
I december 2025 uppgav bara 13 procent av de arabiska svarande att de kände sig bekväma med att uttrycka sig fritt i sociala medier. Färre än hälften kände sig bekväma med att tala arabiska med varandra i judars närvaro.
Samtidigt hotas tryggheten av våldet och brottsligheten i de egna samhällena. Tre av fyra svarande pekade ut detta som det största interna hotet.
Den minister som ansvarar för den nationella polisen är Itamar Ben-Gvir.
Statsvetaren och opinionsanalytikern Dahlia Scheindlin, som har varit rådgivare i nio israeliska valkampanjer, pekar ut honom som avgörande för mobiliseringen:
– Itamar Ben-Gvir är den främsta anledningen till att valdeltagandet bland araberna var så högt, säger hon till Gad World.
Folkmordet är inte över. Just nu satsar vi på att intervjua människor på plats i Gaza. Swisha till 123 515 98 35 och märk bidraget VITTNESMÅL för att hjälpa oss.
I arabiska och drusiska orter har valdeltagandet stigit från omkring 53 till 77 procent sedan valet 2022.
De judiska väljarna byter däremot inte politiskt läger i någon motsvarande omfattning. Scheindlin framhåller att Netanyahus block under flera år har legat på ungefär samma nivå i opinionsmätningarna. Likuds framgång jämfört med prognoserna sker till stor del på samarbetspartiernas bekostnad.
Den stora förskjutningen kommer när så många fler palestinska medborgare använder sin rösträtt. Deras två listor får tillsammans 19 mandat, fler än någonsin tidigare.
Nu ifrågasätts deras röster
Sent på kvällen den 3 november, en vecka efter valet, kommer poliser och personal från den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till journalisten Abed Abu Shehadehs hem i Jaffa. Ett femtontal poliser deltar i räden.
Abed är palestinier och israelisk medborgare, journalist och politisk aktivist. Han förs bort, misstänkt för kontakt med en utländsk agent.
Under natten förhörs han om sitt arbete. Hans fru Haneen Eghbariya, som också ingår i hans juridiska försvar, berättar att frågorna gäller en intervju med den palestinske intellektuelle och tidigare parlamentsledamoten Azmi Bishara. Intervjun har publicerats i Abeds podd för nyhetssajten Arab48.
Israel har anklagat Azmi Bishara för spionage och landsförräderi. Abeds försvar framhåller att poddsamtalet är en offentlig journalistisk intervju och att polisen inte har tagit upp några andra anklagelser under förhöret.
Abed ber att få tala med en advokat. Det får han inte, berättar hans fru.
Dagen därpå förlänger domstolen frihetsberövandet. Efter att ha granskat hemligt material bedömer domaren att det finns skälig misstanke och risk för att utredningen försvåras om han släpps.
Den 8 november är han fri. Inget åtal har väckts.
Abed beskriver gripandet som en häxjakt i Netanyahus tjänst. Syftet är att skrämma och tysta dem, säger han, och att göra själva handlingen att rösta illegitim för arabiska medborgare.
– Det arabiska samhället har valt att kämpa med demokratiska medel, och ingen förföljelse kommer att lyckas tysta oss.
Netanyahu har anklagat de arabiska partierna för att ha stulit valet med pengar från utlandet. Valmyndigheten avfärdat påståendena.
Hellre ultraortodoxa än palestinier
De arabiska partierna är beredda att hjälpa Eisenkot att bilda regering. Med deras stöd kan oppositionen samla en majoritet och ersätta Netanyahu. Men flera av de judiskt ledda oppositionspartierna har lovat att inte forma en regering på arabiskt stöd.
Enda undantaget är Yair Golan, som leder partiet Demokraterna. Men hans parti har bara åtta av oppositionsblockets 48 mandat. För att oppositionen ska kunna bilda regering med arabiskt stöd måste fler av dess partier säga ja.
Mansour Abbas, som leder det arabiska partiet Ra’am, vill ingå i regeringen. Yousef Jabareen, ledaren för de arabiska allierade partierna i Gemensamma listan, vill i stället stödja en ny regering genom Gemensamma listans röster i parlamentet, men stå utanför regeringen.
– Så länge ockupationen av vårt folk på Västbanken fortsätter, kan vi inte vara en del av en regering, säger Jabareen.
En annan väg för att bilda regering är att få med de ultraortodoxa partierna, som har tillhört Netanyahus läger. Högerpolitikern Avigdor Lieberman, en av Eisenkots samarbetspartner, öppnar efter valet för den lösningen.
De två partierna Shas och Förenade Torahjudendomen har tillsammans 13 mandat. Med deras stöd skulle oppositionens 48 mandat räcka till en egen majoritet på 61.
Men de ultraortodoxa partierna vill att män som studerar vid religiösa läroanstalter ska slippa militärtjänst. Eisenkot och Lieberman har gått till val på att fler ska tjänstgöra. Eisenkots krav omfattar militär eller civil tjänstgöring för alla.
För att få deras stöd kan oppositionen alltså behöva gå med på undantag som den har lovat väljarna att avskaffa.
På kvällen den 13 november rapporterar Channel 12 att Eisenkot prioriterar försöken att få med de ultraortodoxa partierna framför en regering med arabiskt stöd. Någon överenskommelse är ännu inte klar.
De vill få bort Netanyahu – men kan hålla honom kvar
År 2021 blev Naftali Bennett premiärminister och Lieberman finansminister i en regering där Ra’am ingick. Tillsammans fick de bort Netanyahu från makten.
Samarbetet bröt ett gammalt mönster. Både höger- och vänsterregeringar har hellre gjort eftergifter till ultraortodoxa partier än förlitat sig på arabiska partiers röster, enligt opinionsanalytikern Dahlia Scheindlin.
Men regeringen som Bennett ledde föll efter ett år när en av hans egna Knessetledamöter hoppade av i protest mot samarbetet med Ra’am.
Frågan är om samarbetet går att upprepa efter den 7 oktober 2023. Oppositionsledarna oroar sig för att förlora väljare om de samarbetar med arabiska partier – och för att ledamöter i deras egna partier ska vägra följa med.
Scheindlin vänder kritiken mot ledarna själva. Redan före valet visade opinionsmätningarna att deras partier knappast skulle få en egen majoritet. Ändå lovade flera av dem att klara sig utan arabiskt stöd, i stället för att förklara för väljarna varför ett samarbete kunde behövas.
– Nu måste de bryta ett löfte, skriver hon i sin analys efter valet.
– Det är skillnaden mellan en politiker och en ledare.
Om förhandlingarna slutar i ett nytt val sitter Netanyahu kvar som premiärminister under tiden. Vägran att samarbeta med de palestinska medborgarnas företrädare kan alltså hålla kvar just den man som oppositionen lovat att få bort.
En ny premiärminister är inget löfte om fred
För palestinska medborgare kan ett maktskifte göra skillnad för tryggheten på gatan och resurserna till kommunen. Det spelar roll vem som styr polisen och om deras valda företrädare kan påverka besluten.
År 2023 levde nästan vartannat arabiskt barn i Israel under fattigdomsgränsen. Bland judiska barn var det drygt vart femte.
Men för palestinierna på Västbanken och i Gaza återstår frågorna om ockupationen, bosättningarna och brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Gad World finns tack vare läsarna. Bli prenumerant och följ vår oberoende journalistik från världen – från reportagen på plats till idéerna som hjälper oss att förstå den.
Och Eisenkots block bör heller inte förväxlas med ett fredsläger.
Men Dahlia Scheindlin ser ändå en skillnad mellan Eisenkot och Netanyahu.
Före den 7 oktober 2023 förvaltade Netanyahu konflikten med palestinierna utan att lösa den. Sedan dess har hans regering drivit på för att införliva de ockuperade områdena med Israel, bygga fler bosättningar och fördriva palestinier.
Hos Eisenkot ser hon framför allt en återgång till Netanyahus tidigare politik: konflikthantering utan lösning, en något starkare palestinsk myndighet och kanske en palestinsk enhet med mindre än full suveränitet. Enligt henne bygger det på ”precis samma illusion, att man inte behöver lösa detta”.
När Scheindlin läser Eisenkots intervjuer inför valet ser hon en tidigare arméchef som vill ta itu med ett problem i taget. Hon saknar en politisk vision om vart landet ska.
– Bara träd och ingen skog, säger hon.
Vem ska betala för krigen och folkmordet?
Israels krigföring i flera länder och det som en FN-kommission har bedömt vara folkmord får också följder för människors vardag i Israel. Pengar som går till militären kan inte samtidigt användas till vård och skolor.
Levnadskostnaderna hör till väljarnas största bekymmer. Ändå undviker de sionistiska partierna att tala om vad fortsatta krig kostar samhället, menar Scheindlin. Ingen vill säga det hon själv formulerar:
– Vi lägger för mycket på försvarsbudgeten genom att bygga en framtid med eviga krig, och det tär på vår sociala välfärd.
Samtidigt förändras förutsättningarna utanför Israel. Netanyahus krig på flera fronter byggde på antagandet att USA skulle betala för dem och skydda Israel politiskt. Nu är stödet mer omstritt.
Den 3 november, en vecka efter det israeliska valet, sade Donald Trump att USA skulle upphöra med sitt årliga militära bistånd till Israel vid årets slut. Han angav beloppet till omkring fyra miljarder dollar och hänvisade också till den politiska kritik biståndet väckte i USA.
Det var ett besked om vad han avsåg att göra, inte ett redan genomfört stopp. Trump förklarade inte hur förändringen skulle genomföras. Det befintliga stödet omfattas av amerikanska budgetbeslut och ett samförståndsavtal som löper till 2028.
Den 13 november uppger dock tre amerikanska och israeliska tjänstemän, anonymt för The Times of Israel, att administrationen planerar att fortsätta stödet under de kommande åren. En gradvis avveckling diskuteras, men någon ny överenskommelse är ännu inte klar.
Scheindlin tvivlar på att stödet kan avslutas så enkelt som Trump hävdar. Hon ser ändå uttalandet som ett tecken på hur mycket det politiska utrymmet har förändrats. Frågan om USA ska stödja Israel oavsett vad dess regering gör möter ett växande motstånd.
En regering utan Netanyahu skulle sannolikt få en inledande lättnad i relationen till Washington, bedömer hon. Därefter skulle också den behöva förhålla sig till en amerikansk allmänhet och kongress där stödet inte längre är självklart.
De har röstat – nu måste politikerna välja
89-årige Akram Mawaid går till vallokalen för att förändra en situation som han beskriver som fruktansvärd.
Journalisten Abed Abu Shehadeh förs bort från sitt hem. När han släpps fem dagar senare beskriver han gripandet som ett försök att tysta de palestinska medborgare som just har använt sin rösträtt.
Hundratusentals palestinska medborgare har lagt sina röster – betydligt fler än i valet 2022.
Nu måste partiledarna visa om dessa röster också ska leda till inflytande.
Rouzbeh Parsi är historiker och knuten till Lunds universitet. Han har bland annat undervisat om mänskliga rättigheter vid Lunds universitet i många år, lett Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram och arbetat vid EU:s säkerhetspolitiska institut i Paris. Hans senaste bok är Mellan Gud och stat: Efter Irans långa 1900-tal (Fri Tanke, 2025).
