Det är 1990-tal. Min pappa kommer körande mot mig när jag väntar utanför skolgården. Det är fredag och jag vet att vi ska till bönen. Vi åker till moskén för att lyssna på predikan och närvara vid gudstjänsten tillsammans.
I bönesalen sitter mina vänner och pappas bekanta, farbröderna med de vänliga leendena. Vi delar lugnet och det känns högtidligt att gå ner på knä mot mattorna.
Efter bönen smyger jag och några vänner ner till det hemliga gömstället bakom moskén. Vi sätter oss vid blåbärsriset, undangömda bland klipporna, och tittar ut över Göteborg. Vi ser hamnkranarna och Älvsborgsbron på avstånd och hör hur löven i björkträden prasslar i brisen.
Det är en vacker plats. Vi känner varje centimeter av Nasirmoskén, både inne i den och utanför. Jag och mina vänner ser den som vårt hem.
Vi växer upp med moskén
I början av 2000-talet har jag blivit tonåring. Mina vänner, som jag plockade blåbär med, kommer överens om att övernatta i moskén. Det händer ibland. I själva verket är det en täckmantel för att smyga ut på stan om natten.
Vi promenerar ner från Högsbohöjd, går genom kyrkogården till centrala Göteborg och upptäcker en värld som ligger och sover. Staden är tyst och nattluften är klar.
