Det är 1990-tal. Min pappa kommer körande mot mig när jag väntar utanför skolgården. Det är fredag och jag vet att vi ska till bönen. Vi åker till moskén för att lyssna på predikan och närvara vid gudstjänsten tillsammans.
I bönesalen sitter mina vänner och pappas bekanta, farbröderna med de vänliga leendena. Vi delar lugnet och det känns högtidligt att gå ner på knä mot mattorna.
Efter bönen smyger jag och några vänner ner till det hemliga gömstället bakom moskén. Vi sätter oss vid blåbärsriset, undangömda bland klipporna, och tittar ut över Göteborg. Vi ser hamnkranarna och Älvsborgsbron på avstånd och hör hur löven i björkträden prasslar i brisen.
Det är en vacker plats. Vi känner varje centimeter av Nasirmoskén, både inne i den och utanför. Jag och mina vänner ser den som vårt hem.
Vi växer upp med moskén
I början av 2000-talet har jag blivit tonåring. Mina vänner, som jag plockade blåbär med, kommer överens om att övernatta i moskén. Det händer ibland. I själva verket är det en täckmantel för att smyga ut på stan om natten.
Vi promenerar ner från Högsbohöjd, går genom kyrkogården till centrala Göteborg och upptäcker en värld som ligger och sover. Staden är tyst och nattluften är klar.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Vi återvänder alltid till moskén. Vi växer upp med moskén. Där pratar vi in i småtimmarna. Om livet. Om allt.
Jag kan aldrig minnas att jag hört något hatiskt läras ut i moskén. Verksamheten präglas av församlingens motto:
Kärlek för Alla. Hat mot Ingen.
Mitt hem blir en utsatt plats
Den 11 september 2001, med terrordåden i USA, förändras hotbilden mot svenska moskéer drastiskt. Den efterföljande perioden med al-Qaidas och senare den så kallade Islamiska statens framryckningar gör det inte bättre.
Det förändrar det offentliga samtalet om islam i Sverige. Radikalt.
När jag tänker tillbaka på denna period är det många dystra minnen. Under 2000-talet, det decennium när jag går från att vara tonåring till att bli vuxen, går min moské från att vara ett tryggt hem till att bli en utsatt plats.
Det kommer hatfyllda brev, ibland innehållande vitt pulver. Vänner ringer mig och ber mig komma förbi för att vi ska skydda moskén om nätterna. Någon är tvungen att bevaka så att inget händer.
Min son ställer andra frågor
Sverigedemokraterna föds 1988, samma år som jag, och de har genom åren närt sig på rädslan för islams ökade närvaro i Sverige. Tyvärr är misstänkliggörandet av muslimer i dag ett naturligt inslag i det politiska och mediala samtalet.
Under den senaste valrörelsen slås nya rekord i den antimuslimska retoriken. Numera anser politiker och opinionsbildare att muslimer som röstar är ett problem.
I min roll som imam i Mahmoodmoskén i Malmö upplever jag detta inifrån. Moskén är i dag mitt riktiga hem, jag bor i den. Nu är det jag som ser pappor komma med sina pojkar på fredagarna. De lyssnar till min predikan och jag ler i smyg, för kanske kommer en av dem ta över efter mig i framtiden.
Journalistik kostar. Swisha valfri summa till 123 515 98 35 för att stötta oss.
Jag har själv två söner.
– Pappa, hatar politiker muslimer? Vill de riva moskéer, hör jag ibland min son i mellanstadiet fråga.
Hans frågor skär i mig. Det spelar nog ingen roll hur mycket jag än försöker bevisa motsatsen för honom. Skadan är redan gjord.
Det är inte alls samma frågor som jag bekymrade mig över när min pappa hämtade mig från skolan på fredagar i den åldern. Det finns en oro i min sons röst som jag inte behövde känna när jag och mina vänner åt blåbär och blickade ut över Göteborg.
“En prins ur tusen och en natt”
Långt före min egen barndom, och före Sveriges första moské ens fanns, möttes muslimer som kom till Sverige av värme och nyfikenhet. 1956 anländer Sayyid Kamal Yousuf. Han är en muslimsk missionär från min församling, Ahmadiyyarörelsen, och skickas som pionjär till de skandinaviska länderna.
Vid den här tiden är islam fortfarande något exotiskt i gemene svensks sinne. Detta exemplifieras i en tidig intervju av imam Yousuf i Dagens Nyheter.
Där beskrivs denne unge missionär som ”23 år gammal och vacker som en prins ur ‘Tusen och en natt’ (blixtrande leende, bruna ögon och allt som hör till)…”.
Bortom den omfattande mediala uppmärksamheten finns en allmänhet som är intresserad av den nya religionen och dess andliga budskap som sträcker sig bortom materialism och sekularism.
Till religionsvetaren Simon Sorgenfrei berättar imam Yousuf 2018 om kulturkrocken som uppstod när han anlände till Sverige.
– Jag hyrde in mig i ett rum och fick äta ute, eftersom det inte var praxis i detta land att ha betalande gäster. Jag kontaktade media och folk började komma på besök. Men ingen hyresvärd lät mig stanna någon längre tid.
Han beskriver hur han som mest fick stanna ett par månader.
– Det berodde inte på att de var negativt inställda mot islam, utan för att det kom ett stort antal människor på besök till mig och dörrklockan ringde konstant, vilket gjorde hyrsvärdarna irriterade och då uppmanade mig att lämna.
Sveriges första moské
20 år efter Imam Yousufs ankomst får Sverige sin första moské.
Dess tillkomst är förverkligandet av en dröm. Till skillnad från ett flertal senare moskébyggen i landet finansieras den inte av oljerika stater, utan av engagerade och hängivna muslimer.
Sveriges första moské finansieras genom Islams Ahmadiyyaförsamlings 100-årsjubileumsfond. Enligt pressen har vid denna tid församlingen endast 75 medlemmar i Sverige.
Vill du läsa mer från Gad World? Prenumerera så missar du inget.
Totalt 6 000 muslimer lever då i landet, varav cirka 500 är bosatta i Göteborg.
Nasirmoskén i Göteborg invigs den 20 augusti 1976. Imam Yousuf är själv på plats vid den högtidliga invigningen, och lever än i dag för att uppleva moskéns 50-årsjubileum.
Det är i den moskén jag växer upp.
“Allah i Göteborg”
Nyfikenheten på islam rymmer också fördomar. Man kan lätt känna igen de orientalistiska troperna i pressen när de rapporterar om moskéns tillkomst. Den är minsann ett udda inslag i Göteborgs monotona stadsbild.
Dagens Nyheter skriver 1975 om anläggandet av grundstenen till Sveriges första moské under rubriken ”Allah i Göteborg”.
Tidningen Arbetet rapporterar året därefter och berättar att moskén ritats av en svensk arkitekt. En udda företeelse framhålls under rubriken ”Bås för kvinnor”: ”En självklar ordning om man är muslim. Ganska ojust tycker vi vanliga västerlänningar”.
Göteborgs-Posten går ett steg längre och skriver i ingressen till sin artikel:
”Det var ett myllrande folkliv och en glad fest för alla muslimer. Den hade exotiska inslag i form av kvinnor med ansiktsslöja. De fick bevaka gudstjänsten bakom ett bås för att inte orena [sic] lokalen. Där fanns män i krimmermössor och turbaner, böneutrop i högtalare och allmän sammanblandning av skor i förrummet.”
Portarna ska stå öppna
Ahmadiyyaförsamlingens dåvarande kalif, Hazrat Mirza Nasir Ahmad, som moskén också fått sitt namn efter, närvarar personligen vid invigningen. Han beskriver församlingen som byggnadens förvaltare. Ägaren är Gud.
Hans budskap är tydligt:
– Portarna till denna moské kommer för alltid vara öppen för de människor som tror på den Ende Guden, och de ska ha rätt att dyrka däri, oavsett vilken religion de tillhör.
Fakta: Om Ahmadiyya
Församlingen grundades av Hazrat Mirza Ghulam Ahmad av Qadian, Indien år 1889. Ahmad gjorde anspråk på att vara den utlovade Messias och imam Mahdi. Övriga inriktningar inom islam väntar fortfarande på detta framträdande.
Ahmads lära var fredsorienterad och djupt förankrad i Koranens andliga budskap. Ett av rörelsens uttalade mål är att upplysa västvärlden om islams budskap. Detta ska ske genom fredlig mission.
Församlingen är erkänd globalt för sitt arbete för fred, samverkan och humanitära insatser.
Jag tar plats i debatten
I början av 20-årsåldern studerar jag vid Ahmadiyyaförsamlingens teologiska högskola i Storbritannien, Jamia Ahmadiyya. Det är ungefär när jag återvänder till Sverige 2013 som den största vändningen i den offentliga debatten om islam sker.
Jag får tydliga direktiv direkt från kalifen att skriva i media och vara aktiv på sociala medier. Men jag är inte så hoppfull om att det sekulära Sverige ska ha något vidare intresse för islam.
Vill du hjälpa oss göra nästa reportage? Swisha valfri summa till 123 515 98 35
Jag kan inte ha mer fel.
Genom hundratals texter och intervjuer i media har jag försökt fylla ett stort tomrum i den svenska offentligheten: vara rösten för ortodoxa muslimer.
Mina artiklar har varit riktade till politiker, opinionsbildare, medier, islamkritiker, den breda allmänheten och till andra muslimer. De berör främst ämnen som religionsfrihet, integration, yttrandefrihet, extremism, islamofobi och terrorism.
En bitter insikt
När jag nu går igenom hundratals rubriker som medier betitlat mina inlägg med, samt tusentals av inlägg som jag själv genererat på sociala medier, har jag kommit till en bitter insikt.
Jag har nämligen inte kunnat förmedla till samhället varför jag själv är muslim och vilka vackra läror jag anser att min religion företräder. Snarare har jag ständigt fått relatera till de frågor som kommit att prägla det politiska och mediala samtalet om islam.
Jag har alltså varit ganska begränsad av vilka perspektiv och vilka frågor jag har kunnat beröra. Jag har fått vara med på premisser jag ej valt och jag hade hellre velat fokusera på annat.
När vrångbilden får styra
Den pågående debatten om islam i svensk offentlighet säger egentligen inte så mycket om religionen i sig, utan speglar de uppfattningar om islam som produceras och reproduceras genom selektiva och negativt laddade skildringar i offentligheten.
Religionsvetaren Jonas Otterbeck kallade det för ”det icke-muslimska islam” och historikern Mattias Gardell benämde det som ”den islamofobiska kunskapsregimen”. Vad de menar är att det offentliga samtalet ständigt förknippar islam med undergrävande företeelser som terror, intolerans och förtryck, i stället för att betrakta islam utifrån vad det faktiskt är.
Få nästa reportage direkt i mejlen. Prenumerera på Gad World.
Det råder en djup avgrund mellan det islam som utövas av olika muslimer och den sinnebild av islam som finns hos majoritetssvenskar. Denna okunskap blir samhällsfarlig eftersom den skapar fördomar och försvårar integrationen av muslimska grupper in i det svenska samhället.
En ständig stigmatisering av muslimsk tro i offentligheten resulterar i alienation, segregation och extremism.
Frågan är hur vi ändrar vrångbilden och visar vilka vi själva är.
“Fråga en muslim”
Enligt mig sker detta bäst genom att vi inser vikten av möten och dialog. Vi behöver samtala om våra föreställningar och ompröva våra fördomar. För detta behöver vår svenska självbild som sekulära, introverta och konflikträdda svenskar förändras.
Inför valrörelsen 2018, när den antimuslimska retoriken redan är påtaglig, får församlingen idén att möta de frågor som uppstår i samhället.
Det är då kampanjen “Fråga en muslim” lanseras på Bokmässan i Göteborg. Tanken är att träffa människor på torgmöten runtom i landet. Idén är ganska ambitiös: att låta vem som helst fråga oss vad som helst om islam.
Det är svårt att föreställa sig vilket oerhört genomslag denna kampanj ska få i svensk offentlighet. Åtta år senare har vi besökt över 150 orter och platser i landet. Initiativet har skildrats i hundratals medier, även utomlands.
Genom åren har vi haft tusentals möten med människor och svarat på otaliga frågor om vår tro. Än i dag står vi på olika platser runtom i Sverige, varje helg. Frågorna vi får återspeglar ofta det som är aktuellt i den offentliga debatten vid stunden.
Vi har diskuterat allt från koranbränningar till sharialagar och kvinnors rättigheter i islam.
”Jag har bara en fråga, hur mår du?”
En viktig insikt från våra möten är att de allra flesta människor uppskattar kampanjen och är mycket positivt inställda.
Jag minns särskilt en gång då en person glatt kommer fram till vårt tält med den synliga texten ”Fråga en muslim” och säger något i stil med: ”Jag har bara en fråga, hur mår du?” Efter hundratals polemiska diskussioner känner jag mig plötsligt så mänskliggjord!
En solig sensommardag i Simrishamn möter vi en kvinna. Hon är djupt upprörd över beteendet hos unga människor som hon tycker ser ut som muslimer. Hon säger att de unga männen behandlat hennes hund illa. Jag förklarar att man i många muslimska länder har hundar som strövar runt eller håller vakt, och därför kan man vara oförstående inför det faktum att den kan ses som en familjemedlem.
Våra founding members tryggar vår framtid. Bli en av dem som är med och bygger Gad World.
Jag nämner Profeten Muhammads (frid vare med honom) uppmaning om empati för djuren, om att han en gång berättade om en prostituerad kvinna som blev förlåten av Gud när hon såg en törstig hund och sänkte sin sko i brunnen för att ge den att dricka. Vi får ett gott samtal som slutar med att hon tackar oss.
En stund senare kommer en annan kvinna fram. Hon är orolig för att vi i dag skapar ett Sverige där människor inte möter varandra. Jag svarar henne att hon också kan slå upp ett tält, men med texten “Fråga en svensk”.
Jag lär mig att Sverige inte hatar islam.
Inte heller hatar islam Sverige.
Nationaldagen i moskén
Redan innan Sveriges nationaldag blev en röd dag hissade vår moské svenska flaggan. Vi ser oss som en del av det svenska samhället och vill uttrycka vår kärlek och uppskattning till landet. Vi låter våra församlingsmedlemmar högtidlighålla dagen med att barnen sjunger den svenska nationalsången i kör.
En gång blir en av våra hedersgäster så rörd att hon kontaktar oss dagen efter.
– Efter i går har jag helt omvärderat betydelsen av nationaldagsfirande och är oerhört tacksam till dig och din församling för detta.
Det värmer.
En annan gång bjuder vi även in en skånsk riksdagsledamot till nationaldagsfirandet. Vi får svaret att: “… då islam inte är något jag förknippar med Sverige eller svenskhet så kan jag inte tänka mig att fira Svenska [sic] nationaldagen i en moské.”
”Se människan!”
Även om jag anser att offentlighetens bild av islam behöver förändras, så gör den mig inte nedstämd på något vis. Tvärtom. Den sporrar mig till att se det som mitt livs utmaning att presentera ett islam som är närmare verkligheten och berätta varför jag själv är muslim.
För några år sedan skriver den tidigare biståndsarbetaren Birgitta Danielson en artikel i Aftonbladet. Hon berättar om erfarenheter från sina vistelser i delar av den muslimska världen, i städer som Rabat, Amman, Beirut, Damaskus, Kairo och Alexandria.
Den hjälpsamhet, vänlighet och godhet hon mött där gör det svårt för henne att förstå det hat som finns mot muslimer. Hon beskriver även hur hon blivit stundtals mycket irriterad över de muslimer hon mött som ivrigt förespråkar olika könsroller, men att det aldrig givit upphov till hat.
Hon avslutar artikeln med orden:
“Alla ni som hatar, om ni inte kan tillbringa en längre tid i ett muslimskt land, och lära er att folk är ganska snälla, kan ni väl åtminstone uppsöka närmaste moské eller islamisk förening? De finns lite överallt och jag tror att de gärna tar emot er. Prata, fråga, lyssna, drick kaffe. Öppna era sinnen om ni inte kan öppna era hjärtan. Ni behöver inte älska islam. Men ni kommer att må bättre om ni slutar hata. Se människan!”
Därför är jag muslim
Den gästfriheten uppskattas av de flesta besökare som jag tar emot i moskén. De är alltid så glada över att bli bemötta med ett leende, visas runt, få ställa frågor, kunna komma precis som de är och dessutom bli serverade fika eller en måltid.
Den känsla jag aldrig haft möjlighet att förmedla genom mina texter och intervjuer – varför jag är muslim – har jag i stället och på ett mer fördelaktigt sätt kunnat förmedla genom personliga möten.
Det handlar om kärleken för din medmänniska, respekten för oliktänkande, bemötandet av aggression med förståelse och godhet, välkomnandet av främlingen, vidmakthållandet av sanningen, hängivenhet, andlighet, generositet, vidsynthet.
Listan kan fortsätta på värden i islam som gör mig till en bättre människa, och som jag är övertygad om kan göra världen till en bättre plats.
Founding members hjälper oss att våga satsa större. Var med och bygg Gad World långsiktigt.
Jag får ofta höra av både vänner och meningsmotståndare att de beundrar mitt lugn och ständiga leende, trots det hat jag möter både i verkligheten och online.
Hatet kommer från personer som ser mig som en islamist, som icke hemmahörande i Sverige eller rent av som en samhällsfara. Jag hittar inget annat svar till detta än att jag finner inre frid genom min tro.
När mina söner blir lite äldre vill jag kunna se dem i ögonen och dela min insikt, att nej, Sverige hatar inte muslimer. Det här är ert land lika mycket som någon annans. Ni måste vara beredda på att möta människor med andra åsikter och uppfattningar, och då ska ni lyssna och resonera lugnt med dem.
Sannerligen kommer det lättnad efter svårighet (Koranen 94:7).
Jag drivs av samma övertygelse som imam Yousuf hade när han landsteg i Sverige för precis sjuttio år sedan, som han formulerade så fint i den där DN-intervjun:
”Visst blir arbetet svårt inte minst för de vanföreställningar som européerna har om islam, men jag vet att Allah är med mig i mitt arbete och därför blir inte svårigheterna oöverstigliga.”
Kashif Virk är imam i Islams Ahmadiyya församling i Mahmoodmoskén, Malmö. Han har en sjuårig teologisk utbildning på en imamhögskola i London, Jamia Ahmadiyya, samt en master i religionshistoria från Stockholms universitet. Du kan följa Kashif på Imambloggen.
Jag stöter på människor som spyr galla över muslimer samtidigt som de är bekanta med någon som heter Ali. Men det är ju ingen muslim utan Ali i deras ögon. Mao när det handlar om en människa av kött och blod går det inte att hata!
Glömmer aldrig när jag besökte Kairo och blev bekant med en man i basaren. Jag och mitt sällskap åkte hem till honom och drack te och han skjutsade oss sedan till tåget.