Radikalhögern hämtar sin politiska stil från kristendomen
Högerradikala säger sig försvara kristna värderingar, medan präster hävdar att de är populister som kapar kristendomen. I själva verket följer radikalhögern en kristen syn på hur människan ska styras.
Religionens roll i politiken stärks och demokratin är på tillbakagång i världen. Det beskriver kyrkohistorikern Joel Halldorf i boken Makten och det heliga (2026). Samtidigt har kristna företrädare börjat syna hur den populistiska radikalhögern hänvisar till kristna värderingar och kristen kultur för att legitimera en politik som många bedömare beskriver som inhuman och skadlig för demokratin.
Påve Leo XIV har återkommande fördömt politik från högerkristna i USA som han menar bygger på fördomar, fanatism och aggression. Som exempel har han gett Trumpadministrationens massdeportationer, bombningar av påstådda knarkbåtar och kriget mot Iran, som krigsminister Hegseth benämnt som ett modernt korståg.
I Sverige har teologer och företrädare för Svenska kyrkan, Sveriges katolska kyrka, Pingstkyrkan och Equmeniakyrkan kritiserat Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas hänvisning till kristna värderingar som grund för Tidöpartiernas restriktiva migrationspolitik. De menar att en politik som bygger på hat och polarisering är oförenlig med kristendomens budskap om kärlek och tolerans.
Kritiken från de katolska och protestantiska företrädarna ligger i linje med huvudspåret i den internationella forskningen. Där hävdas det att kristendomen och radikalhögern är oförenliga rivaler, inte minst i synen på människor. Kristna teologer och forskare i Europa anser att radikalhögern kidnappar kristendomen som politiskt verktyg för att vinna stöd för populistiska idéer.
Men den kritiken vilar ofta på outtalade antaganden om hur religion fungerar. Med utgångspunkt i min egen forskning vill jag hävda att den populistiska radikalhögern i själva verket hämtar språk, symboler och strategier från olika kristna teologier och praktiker för att styra människor och samhällen.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Det finns inte en kristendom
Prästernas och teologernas kritik baseras på en uppfattning om kristen tro som något djupare och mer äkta än föreställningen om en kristen kultur. Detta trots att stora delar av världen i snart tvåtusen år har marinerats i en kristen världsbild och kristna värderingar.
Påve Leo XIV betonar att den amerikanska MAGA-rörelsens politik inte är förenlig med katolicismen. Det är fel, men ärligt. Han jämför deras världsbild med katolsk teologi – inte med katolsk praktik.
Men när Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus hävdar att SD- och KD-politik inte är förenlig med ”kristen teologi” är han oärlig. Det finns inte en kristen teologi eller en kristen kyrka.
Reformationen på 1500-talet gav upphov till en uppsjö kristna teologier och samfund, som ofta står i konflikt med varandra. Vissa protestantiska kyrkor rymmer tankefigurer, tolkningar och praktiker som kan underbygga högerpopulistisk politik.
Religionsfilosofen Patrik Fridlund har visat att vissa teologier, särskilt lutherska, har haft nära band till radikalhögern i Sverige och Tyskland under 1900-talet.
Boken Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (2026) visar att Lewi Pethrus, grundare av den svenska pingströrelsen och det parti som i dag heter KD, beundrade Hitler. Pethrus argumenterade på teologisk grund för att nazisternas behandling av judar var en del av Guds plan.
Läs recensionen av Sista brevet till Hitler:
Reformationen byggde inte bara på teologisk kritik av den katolska kyrkan. Den drevs också av politisk och ekonomisk kritik mot den centrala roll som Rom spelade i Europa. Reformationen var lika mycket politisk, ekonomisk, kulturell och social som religiös, och fungerade som den främsta drivkraften i en omfattande samhällsförändring.
Martin Luther lade grunden för en individualisering av den kristna tron och för framväxten av nationalstater med egna språk. Reformatorn Jean Calvin lade i sin tur grunden för sekulariseringen och den kapitalistiska andan som knuten till religion, vilket fick stor betydelse för utvecklingen av sambandet mellan politik, religion och ekonomi – inte minst i USA. Calvin inrättade även moralpoliser – presbyter – som skulle kontrollera människors tankar och beteende.
Radikalhögern hotar svensk demokrati
Tidöpartierna har nyligen tillsatt en utredning om religiös radikalisering och dess konsekvenser för demokratin, integrationen och utanförskapet. Utredningen fokuserar på politisk islam, eller “islamisering”, som utmålas av uppdragsgivaren som ett av de största hoten mot den svenska demokratin.
Samtidigt har jurister, civilsamhälle och statsvetare anklagat Tidöpartierna för en stundtals populistisk politik som utmanar, eller till och med bryter ner, rättsstaten och i längden demokratiska principer.
De centrala auktoritära dragen i Tidöregeringens politik – som känslobaserad manipulation, avhumaniserade retorik och bestraffning av åsiktsmotståndare – har tydliga likheter med kristen teologi och praktik.
Sådan praktik har utvecklats under århundraden inom katolska och protestantiska kyrkors huvudfåror och ständigt återkommit i mer radikala uttryck, inte minst inom amerikansk evangelikal kristendom. En radikal kristendom som även påverkar svensk radikalhöger.
För att känna igen hur det sker behöver vi gå tillbaka i historien.
Hotet från islam, eller närmare bestämt från Osmanska riket, präglade både den romerska kyrkan och protestantismen under medeltiden och reformationen. Luther var utpräglad islamofob och även antisemit. Hans skrift Om judarna och deras lögner (1543) influerade senare nazistpropaganda och koncentrationsläger.
Ett auktoritärt styre på kristen grund för med sig en politik där samhällen och världsbilder polariseras för att skapa en uppdelning mellan det goda ”folket” och de onda ”andra”. Hat och hot om våld i syfte att skapa rädsla blir centralt för att styra hur människor tänker och agerar.
Genom avhumaniserande hat- och hotretorik, andra former av strukturellt och kulturellt våld och en medveten förvrängning av språket fråntas de ”andra” sin värdighet som människor och samhällsmedlemmar.
I praktiken tar det uttryck i att mänskliga rättigheter och samhällets tjänster bara är till för det goda ”folket”. Så har det sett ut sedan Rom gjorde kristendom till statsreligion på 300-talet och fram till det att arbetar-, kvinno- och fredsrörelsen gjorde västvärlden mer demokratisk i liberal mening under 1900-talet.
I antologin Muslimskt liv (2026) beskrivs hur muslimer i Tidöpartiernas Sverige görs till demokratins B-lag. Men det är inte bara muslimer som drabbas. Även HBTQi-rörelsen och kvinnor möter samma politiska stil.
Läs recensionen av Muslimskt liv:
Under de senaste fem åren har människor som kritiserat en inhuman migrationspolitik och en undermålig klimatpolitik kriminaliserats och mött ökad statlig repression runt om i världen. Utvecklingen har gått längst i USA, där uttryck för regimkritik och kritik mot förtryck och orättvisor etiketteras som inhemsk terrorism.
Sverige ligger inte långt efter. Ministrar och andra företrädare för Tidöpartierna talar öppet om klimataktivister, Palestinademonstranter och kritiker av Israels folkmord i Gaza som ohyra, antisemiter, säkerhetshot, sabotörer och terrorister som ska avskedas, fängslas, utvisas eller, i enstaka extremfall, avrättas.
Med det nya vandelskravet i Utlänningslagen (2005:716) införs ett angiverikrav på statliga myndigheter. I praktiken ska myndigheterna fungera som ett slags moralpolis i kalvinistisk anda. SD vill även inrätta en svensk variant av ICE.
Protestantismen och de radikalkristna
Medan den europeiska radikalhögern anses ha kapat protestantisk teologi är situationen i USA omvänd. Där har radikalkristna, sprungna ur kalvinismen och den brittiska puritanismen, genom den kristna lobbyorganisationen Alliance Defending Freedom, ADF, och Tea Party-rörelsen, kapat det republikanska partiet och Donald Trump.
Jämfört med Europa är religionen mer närvarande i den politiska retoriken i USA. USA:s radikalkristna har länge sett jämställdhet, mångfald och andra liberala ideal som ett hot mot deras frihet att leva efter konservativ kristen moral.
Statsvetaren Wendy Brown menar att dessa grupper försöker göra denna moral till norm för hela samhället, även när det innebär att andra människors rättigheter begränsas. På så sätt blir den evangelikala moralen ett politiskt maktmedel och politiken mer auktoritär.
Sociologen James D. Hunter beskriver i Culture Wars (1991) hur det radikalkristna och högerpopulistiska kulturkriget mot ”woke-vänstern” – som de framställer som USA:s och ”folkets” fiende – tog form redan på 1960-talet.
ADF har arbetat målmedvetet och på bred front för att påverka amerikansk politik och återkristna kulturen genom att utmana politiska och juridiska institutioner. Det sker genom finansiering av skolor och utbildning av jurister, men också i begränsad utsträckning genom Hollywoodfilmer och annan populärkultur.
Deras bild har kommit att bli den dominerande världsbilden och därför finns det i dag oräkneliga filmer och tv-serier där amerikanska hjältar kämpar mot ännu en katastrof. Många återkommer till föreställningar om den förestående apokalypsen och kampen mot Satan.
USA sticker ut internationellt genom den stora andelen som tror att Satan finns på riktigt. Netflix-serien Stranger Things (2016-2026) är ett tydligt exempel på hur idén om apokalypsen görs bekant för en yngre generation genom populärkulturen.
Fördjupande journalistik kostar. Trygga den gärna med valfritt belopp genom Swish: 123 515 98 35
Går tillbaka till 1500-talet
Europeiska forskare och präster har länge bortsett från att förhållandet mellan radikalkristna och den auktoritära högern i USA är centralt för att förstå relationen mellan kristendom och radikalhögern i Europa och Sverige.
Den europeiska radikalhögern må ha kidnappat kristna symboler och texter för att definiera ”folket” i motsats till de ”andra”. Men SD och andra europeiska radikalhögerpartier verkar i paneuropeiska och internationella nätverk som en gemensam rörelse med gemensamma mål.
I dessa nätverk spelar de radikalkristna och högerradikala i USA en central roll som intellektuell inspirationskälla och rådgivare, men också som finansiär av europeiska kulturkrigare. De delar retorik, politisk stil och strategier för att nå sina mål: att skapa ett nytt homogent samhälle för de rättrogna. Med de rättrogna avses här den historiska majoritetsbefolkningen.
Radikalkristna i USA, med rötter i den puritanska kalvinismen, har länge haft ett starkt inflytande över amerikansk politik, men även på den auktoritära politiska stil som präglar radikalhögern i Europa.
Syftet med denna politiska stil är att förändra människors normer och värderingar och därmed förskjuta gränserna för vad som uppfattas som politiskt möjligt.
En rening från muslimer och vänstern
Föreställningen om att rädda ”folket” är centralt inom både kristendomen och radikalhögern. Båda målar upp bilden av en värld eller nation i kris och en kamp mellan gott och ont som måste vinnas för att en ny världsordning ska kunna förverkligas.
Skillnaden är vem som ska rädda folket – en allvetande Gud, eller en av “Gud” utsedd allvetande högerpopulist. Den nya världen framställs som en utopi full av ära för de rättfärdiga kristna och det homogena goda ”folket”.
Konflikten mellan gott och ont och användning av våld som en del av denna konflikt finns redan i kristendomens äldsta texter. Den kommer bland annat till uttryck i Gamla testamentets strid mellan Kain och Abel och förekommer även genom bilden av Satan som motståndare till Guds plan. Konflikten återfinns även inom judendom och islam, som likt kristendom är abrahamitiska religioner.
Dualismen mellan gott och ont var också tydlig i Luthers teologi, som utgick från en konflikt mellan den sanna och den falska kyrkan.
Bibeln ger högerpopulister en moralisk grund för skadlig polarisering. Polariseringen är ett medel för att definiera vilka som hör till “folket” och därför ska räddas – och vilka som inte ska räddas. Det som står i fokus i debatten är framför allt radikalhögerns hänvisning till kristendomen som grund för att definiera “folket”: att kristna är goda och muslimer onda.
När det gäller kampen mellan gott och ont talar Uppenbarelseboken om apokalypsen som tillfället då ondskans alla krafter besegras för alltid och världen renas. De flesta kyrkor inom katolicismen, protestantismen och den ortodoxa kristendomen anser att apokalypsen hände för länge sedan. Men vissa fundamentalistiska kristna, särskilt protestanter i USA, anser att domedagen ligger framför oss.
Radikalkristna högerpopulister i USA tror bokstavligen på en framtida apokalyps och Kristi återkomst. Enligt deras tolkning kommer Kristi återkomst och uppryckandet inträffa med Armageddon och skapandet av ett homogent jordiskt rike för det judiska folket, med Jerusalem som centrum.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Denna kristna apokalyptiska sionism har fungerat som ett verktyg för social disciplinering, en teologiskt grundad praktik vars mest ambitiösa program utvecklades inom den puritanska kalvinismen. I dess fotspår talar ledare inom radikalhögern om ett kulturkrig som ska leda till ett paradigmskifte: en renande samhällsomstörtning. Varje tecken och minne av muslimer och ”woke-vänstern” måste raderas för att bereda väg för en förestående radikal förbättring av livet på jorden.
Kristna apokalyptiska sionister har fört in detta synsätt i amerikansk politik sedan 1960-talet. Tillsammans med techoligarker som Peter Thiel och Elon Musk har de lyckats påverka och kapa den amerikanska radikalhögern, med Donald Trump som en trojansk häst.
Trump smord av Jesus
För att förverkliga Guds plan om en renande samhällsomstörtning förlitar sig kristna kyrkor på föreställningen om en allvetande Gud som förmedlar den enda sanningen, uttolkad av präster. Den som följer denna ”sanning” blir frälst och räddad.
Många protestantiska samfund kräver i sin missionsverksamhet att människor som konverterar tar avstånd från sina tidigare kulturella traditioner och levnadssätt. Det ligger väl i linje med radikalhögerns syn på invandrare. I mars 2026 hävdade Jimmie Åkesson att han har svårt att se att en muslim kan vara svensk.
Se när Trumps andliga rådgivare Paula White-Cain ber för honom:
Populistisk politik bygger, liksom kristendomen, på tanken om den enda sanningen, en enhetlig, icke-pluralistisk vision av samhället. Visionen presenteras som ”folkets vilja”. Men populister är inte mottagliga för vad en majoritet av befolkningen faktiskt tycker. ”Folkets vilja” speglar snarare en förmodad vilja hos ”folket”, uttolkad av en eller ett fåtal ”utvalda” ledare som tillskrivs ett slags andlig auktoritet.
Tänk på hur Trump påstås vara smord av Jesus för att skapa Apokalypsen och att ingen vet lika mycket som han gör – den utvalde ledaren. Populistiska ledare presenterar en propagandistisk bild av den verklighet de själva tror på. De ser inget värde i att resonera med andra, utan agerar efter egen vilja och manipulerar sin publik att identifiera sig med dem.
Ett tydligt svenskt exempel är hur Tidöregeringen genomför sin politik trots kritik från oberoende expertråd och svagt stöd i opinionen. I stället söker regeringen bekräftelse hos experter som den själv har valt ut eller hänvisar till perifera exempel från andra länder. Detta märks bland annat i de radikala förändringar av migrations- och klimatpolitiken, som har mött omfattande kritik från allmänhet, forskare och remissinstanser.
Fakta och logik har liten roll
För att polarisera samhället och övertyga människor om “den enda sanningens” styrka använder radikalhögerns ledare en retorisk stil som vädjar till känslor. De framför lögner, förhärligar sig själva och nedvärderar sina motståndare. Fakta och logiska resonemang spelar en underordnad roll.
Det följer helt och hållet det som sociologen Max Weber kallade karismatiskt ledarskap, ett begrepp som han formulerade kring förra sekelskiftet baserat på studier av Nya testamentet och kristen praktik. En ledares auktoritet bygger då på att anhängarna tillskriver ledaren särskilda egenskaper som att vara kallad eller utvald, snarare än på lagar, ämbeten eller rationella argument.
Modern forskning betonar hur denna auktoritet skapas i samspelet mellan ledaren, följarna, medierna och bilden av ett samhälle i kris.
Begreppet karisma har religiösa rötter och syftar hos aposteln Paulus på gudomliga gåvor. I Paulus karismatiska retorik används uppvisningar av ”ande och kraft” snarare än ”förnuftsbaserade visdomsord” för att övertyga och manipulera människor.
Luther och andra reformationsledare använde och utvecklade en liknande känsloladdad och auktoritativ retorik, bland annat i sina angrepp på påven och judar. Även protestantiska missionärer har använt och använder fortfarande karismatisk retorik och karismatiskt ledarskap för att omvända icke-kristna.
I ett av sina brev till Påve Leo X skrev Luther att den romerska kyrkan hade blivit:
det mest utsvävande tjuvnästet ... Den mest skamlösa av alla bordeller, Syndens rike, Dödens och Helvetets rike. Det är så illa att till och med Antikrist själv, om han skulle komma, inte skulle kunna tänka sig något att lägga till dess ondska.
Högerpopulister använder också karismatisk demagogi för att ge sken av en slags andlig visdom och makt. Genom känslomässiga och andliga budskap om kärlek och om att rädda det hotade ”folket” kan de lätt manipulera människor att uppfatta hat, hot om våld och kränkningar av de onda ”andras” mänskliga värdighet som rättfärdiga. Den som älskar “folket” har frikort att hata “de andra”.
Detta för oss till det sista steget i den politiska styrning där radikalhögerns metoder följer en stil som kristna kyrkor har använt sedan medeltiden.
Tycker du att det vi gör är viktigt? Hjälp oss växa:
De som ifrågasätter ska straffas
Alla som ifrågasätter ”den enda sanningen” och hindrar förverkligandet av Guds plan betraktas som ”fiender” – kättare – som ska bestraffas.
Den romerska kyrkans agerande under kristnandet av Europa var ofta våldsam och man försökte utplåna vad som uppfattades som hedniska kulturer. Från 1200-talet genomförde den romerska kyrkan korståg mot fristående kristna grupper som betraktades som gnostiska eller kätterska.
Den spanska inkvisitionen, som grundades 1478, riktade sig mot judar, muslimer, protestanter och andra avvikare. Tusentals människor avrättades under denna period.
Även lutheraner och kalvinister använde avrättning och landsförvisning mot anabaptister, som förespråkade vuxendop och en åtskillnad mellan kyrka och stat, och andra reformister som ansågs ha ”fel” syn på reformationen. Sådana straff- och uteslutningspraktiker användes i särskilt stor utsträckning av puritanerna, dels mot andra kristna och dels mot den amerikanska ursprungsbefolkningen.
De förekom också i den inre kolonisationen och i förtrycket av minoritetsgrupper i Europa, däribland samer och inuiter, samt under häxprocesserna.
Gemensamt för de drabbade var att de ansågs stå i vägen för förverkligandet av Guds plan.
Uppdelningen mellan ”goda” och ”onda”, liksom våld mot de onda ”andra”, förekommer även inom judendomen och islam. Inom kristendomen har denna tradition en tusenårig historia. Inom judendom och islam följer den i hög grad en radikalisering som skett efter kristna imperiers interventioner under 1800- och 1900-talet.
Dagens högerpopulistiska styrmodell använder hat, hot och våld som en metod för social disciplinering och bestraffning. Straffet för de påstådda fienderna – de nya kättarna – består av avhumanisering genom karismatisk hat- och hotretorik och hård statlig repression. Det kan handla om uppsägningar, strategiska rättsprocesser och hot om utvisning.
Det bidrar till en utbredd tystnadskultur och i vissa fall aktiv censur och utestängning från den offentliga debatten och samhället. Det leder också till att principerna om människors lika värde och rättigheter urholkas.
Vill påskynda apokalypsen
Det yttersta uttrycket för hur radikal kristendom och högerpopulism förenas beskrivs i de amerikanska författarna Naomi Kleins och Astra Taylors kommande bok End Times Fascism (2026). Där undersöker de hur kristna apokalyptiska sionister inom den amerikanska radikalhögern förbereder sig för världens undergång.
Enligt Klein och Taylor välkomnar och påskyndar dessa rörelser samtidigt den utveckling de säger sig förbereda sig för: en värld där jorden både brinner upp och dränks. De gör det i övertygelsen om att de själva är utvalda och kommer att räddas på domedagen.
Det sker bland annat genom att de förnekar behovet av klimatåtgärder och angriper klimatforskare, klimataktivister och klimatjournalister som ger människor kunskap och argument för en striktare klimatpolitik. Samma tendenser som vi har sett i Sverige sedan Tidöpartiernas tillträde.
Dessa strömningars inflytande på dagens amerikanska politik märks exempelvis i att USA lämnar klimat- och migrationsöverenskommelser, drar sig ur FN-organ och stoppar finansieringen av bistånd. De ”andra”, som inte passar in i deras samhällsbild, anses ändå inte kunna räddas.
Det går också att se ett betydande inflytande från den amerikanska radikalkristendomen på radikalhögern i Europa. Det avgörande är inte nödvändigtvis om europeiska högerpopulister delar de evangelikala trosföreställningarna, utan hur dessa föreställningar avspeglas i den politik som förs: genom nedmonterad klimatpolitik, striktare migrationspolitik och stöd till Israels folkmord i Gaza.
Frågan är därför mindre om den radikalkristna retoriken påverkar europeiska och svenska högerpopulister än i vilken utsträckning den gör det. Oavsett omfattningen utgör den ett hot mot vår demokrati, precis som den bevisligen har gjort i USA under Donald Trumps presidentskap.
Att gå i polemik med radikalhögern hjälper föga, eftersom de inte lyssnar på andras argument. Ett motståndskraftigt demokratiskt samhälle måste i stället bryta den skadliga polariseringen.
Det kräver framtidsvisioner och positiva bilder av det samhälle vi vill skapa. Politiska partier har en roll i detta arbete, men det har också privatpersoner, civilsamhället, samfund från olika religioner, forskare och näringslivet.
Det innebär att se och lyssna på människor från olika delar av samhället. Som historikern Timothy Snyder framhåller behöver fokus flyttas från frihet från begränsande regler till friheten att tänka själv och att själv forma sina relationer till andra människor. Ett samhälle är en gemenskap byggd av relationer mellan människor.
Det får mig att tänka på kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, som svarade ”Tack, men nej tack” på regeringens erbjudande om stöd för återvandring. Motiveringen var enkel:
“Jokkmokk är VI, inte vi och dom.”
Fredrik von Malmborg är docent i statsvetenskap och verksam vid Institutet för demokratiutveckling. Han forskar om strategier och processer för politisk påverkan och politisk förändring och om de är förenliga med demokratiska normer och principer.
Tack för att du är tydlig med att kristendomen har polariserande drag som direkt kan inspirera hat, hot och våld. Jag upplever att svensk debatt lider av religionsblindhet vad gäller det egna kristna arvet och att, när det väl belyses, alltför ofta görs för att lyfta fram kristendomen i ett romantiserat ljus, som en bortglömd källa till motstånd. Det kan den visserligen vara, men lika ofta bidrar den tyvärr till fortsatt eller förstärkt förtryck.
Vad tänker du efter att ha läst texten?