Ranstorps luftslott och kampen om min slöja
När jag är 14 år visar mamma hur man sätter på sig en slöja – och jag tycker att jag är så jävla snygg i den. Som vuxen granskar jag berättelsen om hur Muslimska brödraskapet infiltrerat Sverige.
Valet 2010. Jag har precis fyllt 18 år, min första riktiga valrörelse. I Linköping har vi i månader samlats för att skramla nycklar. Symboliken bakom den aktionen är att visa att vi antifascister stänger er ute. Vi går hem från demonstrationerna. Hesa och möra.
En bekant kastar ett ägg på Jimmie Åkesson. Det kan räknas som ofredande. Vi tänker inte så då. Vi känner oss själva angripna och höjer knytnävarna.
Polisen tar tag i hennes lilla kropp och kör iväg henne i en polisbil. Senare får vi veta att hon skjutsades till utkanten av Linköping, utan telefon eller möjlighet att ta sig hem.
Hon var 15 år.
Vi var ett gäng tonåringar som lovade varandra att fascismen aldrig får ta över. Att vi ska använda våra röster så länge vi har möjlighet. Och om den dagen kommer: då använder vi våra kroppar på det sätt som behövs.
I dag är vi föräldrar, lärare, journalister, läkare, lagerarbetare och servitörer. Vi hörs fortfarande, suckar över samhällsutvecklingen mellan läggdags och arbetspass. Men, på senare tid har jag märkt något i våra egna röster.
En passivitet.
Vi har brutit våra egna löften, som i en förhandling med krafterna som successivt försämrar våra villkor. I ett av våra kvällssamtal, när vi viskar över telefonen för att inte väcka våra barn, säger T: “Är våra visioner längre värda något?” Det har stannat hos mig. Länge.
Det lät som en slags sista suck. Något inom oss har gett upp.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Ett hemligt muslimskt nätverk
2018 briserar en nyhet. Det sägs att Muslimska brödraskapet har nästlat sig in i samhället. Om man ska tro rapporteringen har de tagit över institutionerna, organisationerna och moskéerna. Ja, allt.
Jag måste medge att jag inte kände till denna organisation, mer än som ett vagt namn som florerat i medierna. Men jag blir så klart nyfiken. Ett hemligt muslimskt nätverk som organiserar sig mitt framför våra ögon. Om detta stämmer är det ju en otrolig nyhet som måste utforskas.
I månader undersöker jag hur Muslimska brödraskapet infiltrerat vårt land. Vilka är de? Vad vill de? Jag inser på vägen att även jag har blivit mottaglig för den starka antimuslimska propagandan.
Hela historien visar sig vara ett luftslott. Lite vet jag då om vilka allvarliga konsekvenser den här mytbildningen ska få för muslimskt liv i Sverige. Att det vi ser är början på en ny era av nedmontering.
I februari 2024 får terrorforskaren Magnus Ranstorp en plats som ledamot i Sidas styrelse. Detta efter en hängiven kampanj där han har målat upp Sida som en del av en islamistisk infiltration.
Inte långt efter att han får sin plats på Sida ställs nya redovisningskrav på Islamic Relief. Det slutar med att biståndsorganisationen förlorar sina medel 2026.
Senare avslöjar Dagens ETC och Dagens Nyheter att biståndsministern Benjamin Dousa i en privat chatt med Magnus Ranstorp reagerat på att ingen granskning visat att Islamic Relief har islamistkopplingar.
Härvan påminner om en annan historia några år tidigare. Studieförbundet Ibn Rushd anklagades ständigt för islamistkopplingar. Dessa påståenden visade sig inte innehålla något alls. Eftersom ingen granskning gällande Ibn Rushd över huvud taget fanns i medier. Det vill säga tills jag 2022 tog på mig uppgiften.
Jag ägnade mycket tid åt att gå igenom allt och när det blev uppenbart att luftslottet växte bestämde jag mig för att bli kommunikatör på Ibn Rushd. Som ett sista försök att rädda det lilla vi hade kvar av det muslimska civilsamhället. Och i solidaritet med alla dem som långt innan mig, om och om igen, sagt samma sak.
De sa: låt muslimer få existera och verka i detta land på samma villkor som kristna.
För det misstroddes de av banker. Blev av med jobbet. Sitt anseende.
Det går också att stödja vårt arbete med engångsbelopp genom Swish: 123 515 98 35
Det ranstorpska luftslottet
Jag kom in för sent. Under det året jag var verksam på Ibn Rushd tvingades jag ständigt korrigera direkta lögner. Som när TV4 sa att Ibn Rushd har studiematerial som lär ut till kursdeltagare att homosexualitet är fel, att barnaga är bra och att kvinnor bör ha sämre rättigheter än män.
När jag i min roll som kommunikatör hörde av mig till dem och sa att detta inte stämmer, återkom de hela tiden till en källa: Magnus Ranstorp.
I min artikelserie för Dagens ETC ringde jag upp honom för att bättre förstå. Om det finns en hemlig muslimsk infiltration, då är det en osannolik berättelse som journalister måste följa upp.
Jag fick aldrig konkreta svar. I stället beskriver han hur någon i Stockholms moské har kontakt med någon som i sin tur har kontakt med någon som i sin tur är en del av Muslimska brödraskapet.
Han förkroppsligade luftslottet. Ett fenomen som har beskrivits här. Det fanns inga bevis. Inget som kunde visa på att Ibn Rushd överhuvudtaget är det där islamistgänget som han hävdar.
Inte heller varför det vore så galet att vara förknippad med Muslimska brödraskapet.
Det finns inte en islamism
Muslimska brödraskapet är en inflytelserik muslimsk organisation som grundades 1928 av läraren Hassan al-Banna i Egypten, som en direkt reaktion på kolonialismen och den splittrande nationalismen i arabvärlden. Likt en sorts kristdemokrat ville han att muslimer skulle gå tillbaka till tron som en gemensam grund.
Sedan dess har idéerna utvecklats i många olika riktningar.
Några inspirerades av detta och blev sedermera en del av den Islamiska staten. Några inspirerades av detta och ville i stället bedriva frågor om kvinnors rättigheter i Mellanöstern.
Statsvetaren Olivier Roy beskriver det intressant i boken The Failure of Political Islam. Han menar att postislamismen är mer komplicerad än många tror.
Men i Sverige talar man om ”islamism” som en enhetlig politisk rörelse. Utan varken förståelse för – eller vilja att förstå – skillnaderna.
Partiet Ennahda i Tunisien har till exempel rört sig mot en muslimdemokratisk modell och påminner om svenska Kristdemokraterna, Islamic Action Front i Jordanien verkar oppositionellt inom det parlamentariska systemet och Erdoğans Rättvise- och utvecklingsparti i Turkiet bygger staten på idén om nationen, likt Sverigedemokraterna.
Historien har lärt oss konsekvenserna av att sprida myter om infiltration. Ändå är detta acceptabelt när man talar om den muslimska gruppen. Få andra grupper i västvärlden kan man tala om på detta sätt, utom om muslimer.
Vi borde veta bättre.
Den antisemitiska idéläran bygger just på detta: att judar går ihop i en gemensam konspiration och genom den styr medier, banker, kultur, ja – allt.
Förintelsen var den yttersta konsekvensen. En hel minoritet som blev utrensade i Europa. Sedermera tvingades de hitta ett nytt hem, ett utan förföljelse. Sionismen stärktes som en produkt av det.
Men vi behöver inte tala om Förintelsen för att förstå konsekvenserna. 1995 mördades över 8 000 män och pojkar i folkmordet i Srebrenica. Deras brott? De var bosniaker. Men inte bara det. I en intervju med Expressen 1993 sa Ratko Mladić om de döda i Sarajevo: ”Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer.”
I mina försök att förstå den antimuslimska logiken i Sverige har jag förstått desto mer hur samma berättelser om minoriteter upprepats i generationer.
Gillar du det vi gör? Hjälp oss att växa:
Att tvingas förklara sin klädsel
Jag är 14 år och står framför spegeln. Mamma visar mig en slöja. Den är rosa. Hon bar aldrig slöja när jag växte upp, inte heller den här dagen. Men hon håller upp den och säger: ”Kolla så vacker du skulle kunna vara i den.”
Jag lindar den runt om mig, ser in i spegeln och håller med. Jag är så jävla snygg i den. Jag önskade att Mattias i klassen, som jag var så kär i, hade sett hur snygg jag är.
Mamma hämtar en nål från badrummet, visar mig hur jag sätter på mig slöjan. Hon gör det varsamt, utan tvång. Jag betraktar mig själv, älskar plagget.
Den är en symbol för min tro. En symbol för allt jag älskar med henne.
I vers 16 av suran Qaf beskrivs hur Gud skapat människan och har full kännedom om hennes inre tankar, då Gud är närmare människan än hennes egen halspulsåder.
Som djupt troende ser jag på jordelivet som en del av flera liv. I detta liv tvingas jag förklara varför jag känner mig snygg i en rosa sjal, i ett annat liv kanske jag bara kan få existera. Andas ut. Leva. Så där fullständigt som varje människa har rätt till.
Det är vad jag vill ge till honom.
Tystnaden skyddar dig inte
Han föddes klockan 22:17 på en måndag. Med det spretiga håret och den lugna blicken. Mitt livs kärlek, min son, N.
Livet blev inte detsamma efter honom. Allt det vi drömde om, hoppades på – blev mer än visioner. Vi som krigade som tonåringar fick plötsligt ett hopp. Han var det nya, det viktiga. Som våra föräldrar sa till oss och de sa till dem.
Plötsligt ville vi bygga ett kollektiv för honom, lära honom att odla på egen hand eftersom staten skiter i hans framtid. Tänk att det finns människor i detta samhälle som likt jag är en förälder men ändå väljer en sämre framtid för sitt eget kött och blod.
Hans första ord var: bro. Eller ja, först sa han mamma och pappa men efter det blev det: bro.
Han lyssnade för mycket på sin mormor. Hon jobbar som brobyggare i Linköpings kommun. I hennes arbete har hon bland annat tagit hand om barn som fastnar i ett språkligt ingenmansland.
Barn som växer upp på flyktingförläggningar, som varken lär sig sina föräldrars språk eller sina vänners språk. De kommunicerar i stället genom kroppsspråk.
Mitt barn är fortfarande litet, men han har lärt mig allt. Han är den första att krama någon som är ledsen, den första att säga ifrån om någon är elak.
Han är visionen förkroppsligad. Som jag önskar att jag kunde ge honom något bättre än detta.
Den amerikanska poeten Audre Lorde skrev en gång att din tystnad inte kommer att skydda dig. Jag har tänkt på det citatet mycket i relation till honom. Min tystnad, min förhandling med fascismen i ett försök att skapa en vardaglig tillvaro – den kommer inte att skydda mig.
Eller dig.
Eller dina.
Misshandlad för hijaben
Samma år som N föddes, 2019, kom den första motionen om slöjförbud. Likt många andra hijabis är jag född och uppvuxen i detta land. Jag kan inte förhålla mig till något annat än det.
Just den känslan och frustrationen gav upphov till att jag, tillsammans med flera andra aktivister, 2013 startade ett hijabupprop. Uppropet föregicks av att en höggravid trebarnsmor misshandlades tills hon förlorade medvetandet av en främmande man som drog i hennes slöja och skrek: “Såna som du ska inte vara här.”
Vi ville att alla som har åsikter om slöja för en dag bär den själva. Går ut på stan, till förskolan, till jobbet och efteråt berättar om upplevelsen. Flera ställde upp i solidaritet med muslimska kvinnor och de flesta sa samma sak. De blev utsatta för diskriminering och våld.
Men inte ens då kunde jag föreställa mig de angrepp som låg framför mig.
Våren 2024 diktade en ökänd högerextrem person ihop att jag och han skulle ha haft en kärleksrelation. Jag som granskat högerextremism satt och sitter på mycket information om personen och har gjort mitt yttersta för att sprida den vidare.
Men när argumenten tryter, så ser man till att förminska någon. Som kvinna och minoritet finns inget annat att hämta från mig än att försöka måla upp det som att vi har haft sex. Det yttersta våldet mot min kropp i en patriarkal värld som redan ser mig som mindre.
T sa att visionerna kanske numera är döda. Jag sa över telefon att jag kanske skulle kunna orka mer, men desinformationen och lögnerna runt mig har slitit ut mig.
Våldet har gjort sitt.
Hon berättade om sin mormors mor från Iran. Hon fick inte bära slöja under Reza Shah och var en av alla de kvinnor som protesterade mot det.
Sedan berättade hon om sin mormor, som växte upp under Mohammad Reza Shah, efter att förbudet hade upphört och staten inte längre bestämde om slöjan.
Sedan berättade hon om sin mamma som föddes under den islamiska revolutionen och tvingades bära slöja och numera hittat ett hem i en annan del av världen.
När staten gör kvinnors kläder till ett politiskt vapen visar historien att det slår tillbaka åt andra hållet.
Jag får ofta frågan om varför jag vill bära slöjan. Jag bär den fortfarande eftersom det finns en diskussion om att jag ska avtvingas den. Och i en annan tid, i ett annat land, kanske jag hade varit en av dem som tog av mig den.
Slöjan är inte annat än ett tygplagg. Min mormors generation bar den inte, men generationen före hennes bar den av kulturella anledningar. Vi måste komma ihåg att slöjan existerat längre än de abrahamitiska religionerna.
Tänk om vi hade vågat drömma om en framtid där vi slipper bli en projektionsyta för fascismens tankar.
T undrar var våra visioner tagit vägen, jag är som hon livrädd för fascismen och vad den gör med våra kroppar. Men när vi ringer varandra, mellan nattning och vardagskaos, påminns vi om våra egna löften. Vad som en gång fick oss att vilja bränna upp hela världen för att bygga upp det på nytt.
Vi gör det inte längre för oss själva, utan för våra barn.
Allt vi gör, det gör vi för dem.
Bilan Osman är journalist, antifascist och författare till boken Det var bättre förr (2025). Det här är hennes debuttext i Gad World.
Fakta: När slöjförbud slår tillbaka
Kvinnors klädsel har i många samhällen och under skilda politiska system kontrollerats av staten. Ibland har kvinnor tvingats ta på slöjan, ibland tvingats ta av den.
Förbuden leder inte nödvändigtvis till det som makthavarna vill uppnå. Den amerikanske socialpsykologen Jack W. Brehm beskrev detta som psykologisk reaktans: när människor upplever att deras frihet begränsas väcks en vilja att återta den, ibland genom att göra just det som förbjudits.
Ett förbud mot slöjan kan därför stärka plaggets betydelse som religiös, kulturell eller politisk identitetsmarkör. Det kan också öka motståndet mot staten och göra en tidigare vardaglig klädsel till en symbol för trots.
Tvång kan alltså förändra ett beteende för stunden, men samtidigt förstärka den övertygelse som staten försöker tränga undan.
I Turkiet blev förbudet mot slöja vid universitet och offentlig tjänst, som infördes efter militärkuppen 1980, en fråga för islamister och bidrog till stödet för Erdoğan när han kom till makten.
Tunisien begränsade kvinnors rätt att bära hijab från 1981 tills revolutionen ändrade på det 2011.
Bashar al-Assads regering förbjöd 2010 niqab vid universiteten i Syrien, vilket hävdes när revolutionen bröt ut 2011.
Sedan 2004 är religiösa symboler förbjudna för elever i skolor i Frankrike. 2011 förbjöds niqab i offentligheten. I det koloniala Algeriet organiserade Frankrike avtäckningskampanjer, vilket gjorde att slöjan blev en antikolonial symbol.