Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också vad jag därigenom slutar se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer insatt. Mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?
Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.
Men under det där – lite djupare ner – finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala. Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.
Det är en specifik form av splittring som jag inte tror att människor alltid levt med. Att vara konstant exponerad för världens smärta utan möjlighet att agera proportionerligt. Utan att ens veta om man borde agera.
Det är inte bara överväldigande – det är en slags oavslutad rörelse som kroppen bär runt på. Kanske har det alltid varit så men det som är annorlunda just nu är att allt pågår samtidigt, på många olika ställen, dånande, rakt in i nervsystemet.
Och mitt i allt det där ska man försöka vara en fungerande människa. Förälder. Vän. Kollega. Någon som fortfarande vill kunna känna och göra något verkligt utan att gå sönder.
Det som stör mig mest är inte mängden utan hur medvetet allt är byggt för att hålla mig kvar. Allt och alla tävlar om min blick. Inte bara om mina åsikter och värderingar, utan om min uppmärksamhet. Vad jag ska rikta mig mot? Vad jag ska bli rädd för? Vad jag ska hinna reagera på innan nästa sak tar över?
Och hur systemen runt verkligheten – algoritmerna, plattformarna, nyhetslogiken – har lärt sig exakt hur man håller kvar en människa några sekunder till. Ibland smeker den mig medhårs, ibland spärrar den upp mina ögon, väcker känslor för att sen söva mig.
Samtidigt är det svårare att stanna kvar i en tanke. En känsla. Ett samtal. En flyktig känsla av obehag förvandlas lätt till skrollande, arbete, distraktion. Det är som att hela kulturen tränar oss i att aldrig vila blicken någonstans för länge.
Min uppmärksamhet bryts när jag skriver den här texten. Jag hoppar till nyhetsflödet.
Ett barn som förlorat hela sin familj. Jag stannar i tre sekunder.
En AI-genererad influencer. Jag skrollar snabbt vidare. Sedan en annons för skor. Jag fastnar för ett citat på Substack.
My daughter asked me when she was six.
"If you could, would you go to space?"
"Yes, I'd love to."
"But you are already in space.
Earth is already in space."
Our sense of separation on full display,
exposed by the raw insight only
a child possess.
– Dennis HedenskogJag vet inte vad det gör med mig på sikt. Jag vet inte vad det gör med oss. Vad som händer med ett samhälle där vi snabbt kategoriserar, reagerar, dömer och går vidare. Där allt måste bli innehåll innan det hunnit bli erfarenhet.
Ibland tänker jag att vi kanske inte är utmattade av arbete egentligen, utan av att leva för länge med blicken riktad mot sådant som dränerar livskraft. Flöden som håller oss reaktiva. Ideal som gör oss otillräckliga. Framgång och framsteg som får oss att känna att vi ligger efter.
Hjärnan kan bara vara medveten om en bråkdel av allt vi tar in, men resten lagras någonstans ändå har jag läst. I tröttheten. I oron. I känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta ord på vad. Kroppen vet.
Ibland blir allt jag samlar till en stark känsla som vägleder mig bortom det rationella, men oftast är den tung.
Men det fungerar åt två håll. I samma sekund jag blir medveten om att jag är ägd kan jag också välja att lägga blicken någon annanstans. På en plats jag annars bara passerar. Hos en människa jag vill förstå. På ljuset genom träden eller en bok från en annan tid.
Eller på mig själv. Inte den effektiva, dömande blicken som värderar utifrån prestation, utan en mer förlåtande. En som hjälper mig att se sammanhang och trötthet tydligare. Se saker för vad de faktiskt är.
Verkligheten blir annorlunda när man faktiskt vågar se den. Inte selektivt. Inte reaktivt. Utan med en blick jag faktiskt valt själv.
Jag tror att jag måste börja där.