Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också av vad jag därigenom slutar att se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag har missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?
Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.
Men under det där, lite djupare ner, finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala.
Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.
