Jag skrollar medan världen går under
I samma flöde ryms barn som förlorat allt, reklam för skor och influencers. Världen går under samtidigt som den glänser. Allt tävlar om min blick och det ges inget svar på hur jag borde agera.
Min verklighet formas av var jag lägger min blick och hur länge jag låter den stanna kvar. Vad jag vänjer mig vid att se. Vad jag släpper in. Men också av vad jag därigenom slutar att se. Jag vaknar till fågelkvitter och den bekanta känslan av att jag har missat något viktigt. Att jag svikit någon. Borde vara mer påläst. Mer engagerad. Är det skam?
Världen händer snabbare än jag hinner förstå den.
Men under det där, lite djupare ner, finns något annat. En känsla av att vara skuldsatt till lidande jag inte kan betala.
Jag vet om saker. Jag ser saker. Och sedan måste jag göra frukost.
Det är en form av splittring som jag inte tror att människor alltid har levt med. Att vara konstant exponerad för världens smärta utan möjlighet att agera proportionerligt.
Utan att ens veta om man borde agera.
Det är inte bara överväldigande. Det är en slags oavslutad rörelse som kroppen bär runt på.
Kanske har det alltid varit smärtsamt i världen, men det som är annorlunda nu är att allt pågår samtidigt, på många olika ställen. Dånande, rakt in i nervsystemet.
Och mitt i allt det där ska man försöka vara en fungerande människa. Förälder. Vän. Kollega. Någon som fortfarande vill kunna känna och göra något verkligt utan att gå sönder.
Du läser en olåst och reklamfri text. Säkra vårt arbete genom att prenumerera.
Det som stör mig mest är inte mängden information jag exponeras för utan hur medvetet allt är byggt för att hålla mig kvar. Att allt och alla tävlar om min blick. Inte bara om mina åsikter och värderingar utan om min uppmärksamhet.
Vad jag ska rikta mig mot. Vad jag ska bli rädd för. Vad jag ska hinna reagera på innan nästa sak tar över.
Och hur systemen som styr min uppmärksamhet – algoritmerna, plattformarna, nyhetslogiken – har lärt sig exakt hur man håller kvar en människa några sekunder till. Ibland smeker den mig medhårs, ibland spärrar den upp mina ögon, ibland söver den mig.
Samtidigt är det svårare att stanna kvar i en tanke. En känsla. Ett samtal. En flyktig känsla av obehag förvandlas lätt till skrollande, arbete, distraktion.
Det är som att kulturen tränar oss i att aldrig vila blicken någonstans för länge.
Du kan också stödja med valfritt belopp: Swish 123-515 98 35
Min uppmärksamhet bryts när jag skriver den här texten. Jag hoppar till nyhetsflödet. Ett barn som har förlorat hela sin familj. Jag stannar i tre sekunder. En AI-genererad influencer. Jag skrollar snabbt vidare. Sedan en annons för skor.
Jag fastnar för ett citat på Substack.
My daughter asked me when she was six.
“If you could, would you go to space?”
“Yes, I’d love to.”
“But you are already in space.
Earth is already in space.”
Our sense of separation on full display,
exposed by the raw insight only a child possess.
– Dennis Hedenskog
Jag vet inte vad det gör med mig på sikt. Jag vet inte vad det gör med oss. Vad som händer med ett samhälle där vi snabbt kategoriserar, reagerar, dömer och går vidare. Där allt måste bli innehåll innan det hunnit bli erfarenhet.
Ibland tänker jag att vi kanske inte är utmattade av arbete egentligen, utan av att leva för länge med blicken riktad mot sådant som dränerar livskraft.
Flöden som håller oss reaktiva. Ideal som gör oss otillräckliga. Framgång som får oss att känna att vi ligger efter.
Hjärnan kan bara vara medveten om en bråkdel av allt vi tar in, men resten lagras någonstans ändå, har jag läst. I tröttheten. I oron. I känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta ord på vad.
Kroppen vet.
Men det fungerar åt två håll. I samma sekund jag blir medveten om att jag är ägd kan jag också välja att lägga min blick någon annanstans.
På en plats jag annars bara passerar. På ljuset genom träden eller en bok från en annan tid. Hos en människa som jag vill förstå.
Eller på mig själv. Inte den effektiva, dömande blicken som värderar utifrån prestation utan en mer förlåtande blick. En som hjälper mig att se sammanhang och trötthet tydligare. Se saker för vad de faktiskt är.
Verkligheten blir annorlunda när man faktiskt vågar se den. Inte selektivt. Inte reaktivt. Utan med en blick som jag faktiskt har valt själv.
Jag tror att jag måste börja där.