De karga, uråldriga bergsryggarna som man ser från planet när man flyger in över Afghanistan är överväldigande. När jag gör den inflygningen för första gången 2018 tänker jag på att afghaner faktiskt bor i dem och krigar i dem. Det finns en urkraft i det som ligger en evighet från västvärldens verklighet.
Senast har jag bott i Irak och Syrien och jag föreställer mig att det här landet är betydligt mer konservativt. När jag blir inbjuden till en födelsedagsfest i Kabul klär jag mig därefter.
Jag knackar på porten och den afghanska dörrvakten, chowkidar som det heter på dari, släpper in mig. Trädgården ligger i mörker, men lyses upp av en storbildsskärm som visar musikvideor.
Technorytmerna dånar över kvarteret och jag känner mig plötsligt osäker där jag står i min svarta abaya och mina platta skor, med hättan och sjalen på huvudet. Inte ett enda hårstrå syns och mitt ansikte är osminkat.
Jag tränger mig fram genom de festande gästerna och in i huset. Vardagsrummet har gjorts om till dansgolv och halvnakna människor rör sig mot varandra med drinkglas i händerna. Här festar afghaner och utlänningar tillsammans.