Efter visningen i Sarajevo sommaren 2024 kom en kvinna fram till mig när ljuset tänts i foajén. Hon hade väntat tills festivalpubliken skingrats, tills plastmuggarna med vin var urdruckna och projektorn slutat surra. Hon ställde sin fråga vänligt, nästan omsorgsfullt, så som man frågar någon man vill väl.
Varför hade vi gjort just den här filmen?
Filmen hon just sett var min egen. Re:visiting Jasenovac är en stillsam svartvit betraktelse över det som finns kvar av den kroatiska fascistregimens läger i Kroatien under andra världskriget. Men den utreder även en enda mening: vad det betyder att säga aldrig mer och hur lite den frasen kommit att väga i dag.
Jag och Amer, fotografen. Hon sa våra namn långsamt, som om hon vägde dem. Två muslimska namn, i ett land där ett namn räcker för att placera en människa. Varför hade två män med just de namnen rest till Jasenovac och gjort film om serber, romer och judar, när de hade sina egna döda?
Hon behövde aldrig säga Srebrenica högt. I Bosnien förstår alla det ändå.
Fakta: Ratko Mladić är död
Slaktaren. Han föddes 1942, var överbefälhavare för den bosnienserbiska armén VRS under kriget 1992-1995, och kallades slaktaren från Bosnien.
Domen. Han greps 2011 efter sexton år på flykt och dömdes 2017 av Jugoslavientribunalen i Haag till livstidsfängelse för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Brottet. Domen omfattade folkmordet i Srebrenica i juli 1995, där över 8 000 pojkar och män dödades, samt belägringen av Sarajevo.
Döden. Mladić dog i fängelset den 27 augusti 2026.
Hon menade att vi sörjt fel döda. Att två män som heter det vi heter borde ha gjort sin film om sitt eget folkmord, om Srebrenica 1995 och de bosniaker, Bosniens muslimska folkgrupp, som dödades där.
Inte om ett annat och äldre folkmord som drabbade andra.
Det fanns en ordning för sorgen, en kolumn där mitt namn hörde hemma, och jag hade av misstag eller högmod ställt mig i fel. Den amerikanska filosofen Judith Butler kallar det sörjbarhet, frågan om vilka döda ett samhälle alls tillåter sig att sörja.
Jag svarade inte. Två svar kom till mig och jag valde inget av dem.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Det första var att säga att jag inte ens är muslim, att jag inte tror på något alls och att mitt namn Admir är efter fotbollsspelaren Admir Smajić. Men det svaret hade bara rättat min egen kolumn och lämnat min släkt, som till största delen är muslimer, kvar i hennes.
Det andra hade jag, med ett glas vin i handen, inte lugnet att formulera där och då. Jag ser inte någon avgörande skillnad mellan de döda hon delade upp, för ingen av högarna uppstod i ett vakuum. Det var vakuumet jag gjort film om. Hon hade just suttit en timme i en mörk sal och sett hur tom meningen aldrig mer blivit, rest sig, och börjat sortera de döda efter vad jag heter.
Jag teg. Och tystnaden är det jag kan bäst, för jag har ärvt den.
Men i min familj finns också det motsatta. Min fru har ärvt berättandet, från en far som kan tala om allt.
Min pappas krig finns i mig
Jag kom till Göteborg från Zenica 2008, mer än ett decennium efter kriget, men det jag bar med mig var äldre än jag. Det var kväll, det regnade och det blåste som jag aldrig varit med om.
Kriget i Bosnien pågick från 1992 till 1995. Jag var barn och minns det mesta som genom en glasruta. Dånet från granater som slog ner, syrenerna som blommade och första kyssen. Allt med samma skärpa och lika lite känsla, som om det hänt någon annan och jag råkat stå bredvid.
Litteraturforskaren Marianne Hirsch har gett det ett namn: postminne. Det beskriver andra generationens förhållande till ett trauma som inträffade före dem, men som förts över så djupt, genom berättelser, bilder, tystnader och sätt att röra sig i ett rum, att det känns som ett eget minne fast det inte är det.
Det är så min fars krig finns i mig. Inte som händelser jag varit med om, utan som en form utan innehåll, en vaksamhet vid vissa ord. Eller som dörren i lägenheten jag tidigt lärde mig att inte öppna, utan att någonsin få veta varför den hölls stängd.
Hirsch menar att postminnet nästan alltid söker sig till fotografiet, som om bilden skulle kunna lämna tillbaka det orden vägrar.
Jag bad min far en gång om ett fotografi av honom från den tiden. Det jag fick var ett ansikte jag aldrig riktigt känt.
Fakta: De som stred
Kriget i Bosnien och Hercegovina pågick 1992–1995 och följde på Jugoslaviens sönderfall. De tre huvudsakliga militära styrkorna var:
ARBiH. Republiken Bosnien och Hercegovinas armé försvarade den internationellt erkända bosniska staten. Armén dominerades av bosniaker, men var formellt multietnisk.
VRS. Republika Srpskas armé var den bosnienserbiska styrkan, ledd av Ratko Mladić och understödd av Serbien och den jugoslaviska folkarméns strukturer. VRS belägrade Sarajevo och genomförde folkmordet i Srebrenica.
HVO. Kroatiska försvarsrådet var den huvudsakliga bosnienkroatiska styrkan och fick stöd från Kroatien. HVO samarbetade periodvis med ARBiH, men de båda arméerna stred också mot varandra, framför allt 1993–1994. Efter Washingtonavtalet 1994 blev de åter allierade mot VRS.
Därutöver deltog bland annat utländska arméförband, lokala miliser och paramilitära grupper. Kriget avslutades genom Daytonavtalet 1995.
Jag återvänder till postminnet tydligast en enda dag om året. Det är påsklov, många år senare, barnen är lediga och vi är hemma, och jag ringer min far, som nästan aldrig svarar. Den här gången gör han det. Vi pratar om ingenting en stund, och så frågar jag om han vet vilket datum det är i dag.
Det vet han. Det är den 19 april. Och minns han vad som hände den 19 april 1993?
Det blir tyst i luren. Sedan säger han det han alltid säger i stället för allt annat: jag minns, men jag vill inte prata om det.
Den dagen var svår för mig. Så jag säger det han inte säger: att han blev svårt skadad den dagen. Att vi var där och såg det.
Den 19 april 1993 låg han med den bosniska armén vid fronten utanför byn Putićevo, väster om Zenica i det centrala bosniska höglandet. Därifrån sköt den bosnienkroatiska armén samma dag granater in mot Zenicas centrum, mitt i middagsrusningen.
Femton civila dödades, ett femtiotal skadades. Varje år läser lokalpolitiker upp de femtons namn vid minnesplattan i Zenica. Min far kom hem med en kropp som inte fungerar som förut och en mening han upprepar i telefon.
Jag frågar honom, som jag frågat förr utan att få svar, om han var tvungen att gå ut i kriget eller om han valde det själv.
Han säger ingenting.
Jag var barn under samma krig
Min far och jag hade en gång ett annat sätt att vara tillsammans. Vi gick och såg på fotboll, det var vår ritual. Han köpte alltid en flagga åt mig innan vi gick in. Aldrig hemmalagets utan gästernas, helst den största rivalens. Varför förklarade han aldrig och jag vill inte tillskriva saken en sensmoral som kanske inte fanns. Men ibland tänker jag att det var ett sätt att motverka ett vi och dem.
Sedan satte vi oss bland hemmasupportrarna och hejade på vårt lag, och jag satt där med de andras färger i handen. Han hade alltid med sig en liten transistorradio och lyssnade på de andra matcherna medan den här pågick.
Numera är vår ritual tystnaden. Länge intalade jag mig att han teg för att skona mig. Att tigandet var det sista skydd han hade kvar att ge. Jag tror inte det längre.
Tack vare ditt stöd växer Gad World. Om du vill säkra vårt arbete och bli mer delaktig – bli founding member och var med bakom kulisserna.
Jag tror inte att hans tystnad var ett val. Han tiger av nödvändighet. Att gå tillbaka dit kostar honom mer än han har kvar att betala med, och priset tas ut samma kväll och några dagar framåt.
Och ändå är han inte bara sin tystnad. När en av mina döttrar fick i läxa att intervjua någon över 60 valde hon honom, och henne svarade han. Det sorgligaste han varit med om var kriget. Det ljusaste i hela hans liv var dagen hon föddes.
Hon som bär namnet han själv föreslog, efter floden han föddes vid. Han föddes i Bihać vid Unas flodbädd. Det var det han hade att ge min dotter: floden han lämnade. Han kan tala om ljuset. Det är såret han inte kommer åt.
Jag bar samma krig på ett helt annat sätt än han. När det pågick var jag barn, hungrig och lycklig på en och samma gång. Det fanns ingen el, så vi satt i mörkret och hittade på verser och rappade dem för varandra. De bästa sparade vi till att imponera på tjejerna. Jag tyckte att livet var vackert, för jag var för ung för att förstå vad jag såg.
Jag har sagt det till honom rakt ut, att kriget på sätt och vis var bra för mig. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig. Alla bodde tätt. Ingen var någonsin ensam. Och det har jag inte varit med om sedan dess. Men jag visste att min far inte delade samma känsla. Det är en mening man bara kan säga till någon man älskar och sårar i samma andetag.
I dag bor jag i ett land som levt utan krig så länge att kriget blivit något man talar om lugnt, som om det vore något man kunde resonera sig fram till.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
Mina vänner här, vi har till och med ett sällskap vi på skämt kallar det jugoslaviska postsocialistiska. Alltihop är en parodi, på machokulturen jag kommer ifrån och på ett land de flesta av dem aldrig satt sin fot i, och framför allt en ursäkt att dricka sprit och äta kött.
Och mitt i parodin talar de om krig, mellan musiken och maten, i samma lugna tonfall som om allt annat. De talar om att Nato är rätt väg för Sverige.
Jag hör i deras röster exakt den naivitet jag själv en gång bar. För några år sedan började jag om nätterna, när alla sover, titta på krigsbilder från förr. Kolonner av människor som fördrivs från sina hem. Män bakom taggtråd som väger trettio kilo. Jag vet inte om jag letar efter bevis för hur hårt det var eller efter en ursäkt för att jag hade det bra.
Den andra pappan
Min frus far vet mer om vad de efterlevandes berättelser betyder än jag någonsin kommer att göra. Han överlevde två läger. Till skillnad från min egen far kan han tala, och han berättar.
Om boskapsvagnarna de packades in i. 160 åt gången. Om en fotbollsplan inne i lägret där fångarna bara fick röra sig på ena halvan, och den som gick över mittlinjen sköts utan varning. Hur det på deras halva inte växte någonting medan gräset stod högt på den andra.
Vi har alla vår egen halva av planen, säger han. Den sida vi får röra oss på och den vi inte får korsa.
Han berättar om dagen då vakterna ställde fram två bord och läste namn ur en lista, och hur hans egen far stod bredvid honom och inte hörde. Eller inte ville höra. Hur det var han själv som knuffade till sin far och sa att namnet de ropade var hans, övertygad om att bli uppropad var något gott.
De som ropades upp fördes bort bakom ett hotell, ner mot floden Una. Hans far kom aldrig tillbaka.
Det han bär är inte i första hand vad som gjordes mot honom, utan att det var han som pekade ut sin egen far när namnet ropades, utan att veta vart.
Folkmordets första steg är artighet
Det är värt att stanna vid hur ett folkmord faktiskt går till, för det är aldrig en händelse. Det är en process.
Ordet är yngre än man tror. Juristen Raphael Lemkin myntade det 1944, för att ett brott utan namn är ett brott ingen behöver förhålla sig till. Det han förstod var att massmorden var slutet på en lång kedja, inte början.
Bland exemplen han utgick från fanns samma kroatiska regimens, Ustašas, brott mot serberna. Femtio år senare var det samma ord som prövades i Haag, då mot dem som dödade bosniaker i Srebrenica.
De tidigaste leden i kedjan handlar inte om vapen utan om språk. Först klassificeringen, vi och dem. Sedan namnet, symbolen, att kalla dem för djur. Råttor eller ohyra som ska dödas.
Fakta: De tomma orden
Moraliskt slagord. Uttrycket aldrig mer började sägas efter Förintelsen och andra världskriget. En tidig dokumenterad användning skedde vid befrielsen av koncentrationslägret Buchenwald 1945, där överlevande visade orden på flera språk.
Två betydelser. Aldrig mer har sedan fått två delvis olika betydelser. Den ena är att judar aldrig mer ska stå försvarslösa inför antisemitism och försök till utrotning. Den andra är universell: ingen folkgrupp ska utsättas för folkmord och omvärlden har ett ansvar att förebygga sådana brott.
Falskt löfte. Orden fick juridisk form genom FN:s folkmordskonvention, som antogs 1948 och ålägger stater att förebygga och bestraffa folkmord. Folkmorden i Rwanda 1994 och Srebrenica 1995 gjorde samtidigt aldrig mer till en symbol för avståndet mellan högtidliga löften och viljan att faktiskt ingripa.
Uppgifterna stöds av FN:s redogörelse för folkmordskonventionen och FN:s material om Srebrenica.
Avhumaniseringen är fullbordad långt innan den första kroppen faller, medan alla fortfarande hälsar artigt på varandra i trappuppgången.
Det jag inte förstod förrän långt senare, när jag började skriva det här, är att kvinnan i foajén utförde just det första ledet medan hon talade med mig. Hon delade in de döda i vi och dem, hon gjorde det med ett glas vin i handen och de bästa avsikter, och hon var övertygad om att hon mindes.
Klassificeringen behöver inte hat. Den klarar sig utmärkt med vänlighet.
Men det jag tänkt mest på är inte hur det börjar utan vad som händer med minnet efteråt, för minnet stannar inte vid sanningen. Det kalibreras.
Antalet döda handlar inte om de döda
När morden är över ska de minnas på rätt sätt, det vill säga på det sätt som tjänar dem som minns, och dödssiffran är det tydligaste instrumentet.
Ta Jasenovac, lägret jag gjort film om. Vedertagen forskning landar någonstans mellan 80 000 och 100 000 döda, och minnesplatsens namngivna lista rymmer drygt 83 000 personer. Serber, romer, judar, kroatiska antifascister.
Det är vad som går att fastslå med säkerhet. Men siffran har aldrig fått vila. Under jugoslavisk tid skruvade makthavarna på siffrorna till att bli uppemot 500 000, 700 000, ibland en miljon. Det skedde av dem som behövde att Kroatien skulle bära ett folkmord av politiska skäl.
Sedan, från slutet av åttiotalet, drogs siffran åt andra hållet. Plötsligt var det vara några tusen som dött. Det skedde av dem som behövde att brottet skulle krympa tills det knappt syntes. Samma rader, samma aska, och en siffra som svängde beroende på vilket argument den för stunden skulle leverera.
För siffran handlade aldrig om de döda. Den handlade om vad de levande ville att de döda skulle bevisa.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Och kalibreringen slutar inte vid siffran. Den fortsätter i kalendern, i vilken dag som blir minnesdag och vems sorg som får den dagen. En dag för de femton på marknaden i Zenica, och ingen för dem som låg utanför Putićevo.
Dagen fortsätter leva i skolböckerna, i vad som får heta folkmord och vad som får heta oroligheter, inbördeskrig eller en komplicerad skuld på alla sidor.
Den fortsätter i monumenten, i var de får resas och var de inte får det, och därmed i vad ett samhälle till slut bestämt sig för att ha sett. Minnet är inte en bevarad sanning. Det är ett instrument, och det ställs in.
Dagen före sin sista dag i lägret såg min svärfar en FN-helikopter cirkla över dem. Den gav honom hopp. Ett hopp om att världen visste att de fanns och att vakterna därför inte skulle kunna döda dem alla. Han överlevde.
Men hoppet vilade på något historien har motbevisat gång på gång. Att bli sedd är inte detsamma som att bli räddad.
Att se på när folkmord sker
Srebrenica, juli 1995, är beviset på att det inte räcker. En av FN utropad säkerhetszon, vilket betyder att världssamfundet på papper förklarat platsen säker. Där fanns en nederländsk FN-bataljon, lätt beväpnad och med ett mandat som inte räckte till.
Där fanns FN-helikoptrar. Där fanns kameror, rapporter och telegram. Någon som i varje ögonblick visste ungefär vad som pågick. Över 8 000 pojkar och män fördes bort och avrättades medan aldrig mer redan var sagt, sedan i 50 år, så ofta att frasen hunnit nötas tunn långt innan den behövdes.
Det märkvärdiga är att ingen behövde vara ond.
I Srebrenica fanns hela tiden en högre instans att hänvisa till. Ett mandat som inte räckte så långt. En order som inte kommit. En situation under utvärdering.
Besluten fattades i ett rent språk, ett språk tvättat fritt från kroppar. Och därför måste det sägas utan den diplomatiska vaddering som är åskådarens modersmål: att inte ingripa är också ett beslut.
Den som ser på och avvaktar när avrättningarna sker har inte avstått från att handla. Han har valt den sida som vann på att han ingenting gjorde.
Den som tiger samtycker, säger ordspråket, och vi nickar åt det vid middagsbordet som om det vore en självklarhet. Men vi menar aldrig oss själva.
Vi menar någon annan, någon längre bort, någon på fel sida av en gräns vi dragit just för att slippa stå på den.
Jag hör det i Sverige
Vid köksbordet i Göteborg når krigen mina döttrar genom nyheterna i barnprogrammen. Gaza, Sudan, Ukraina. Rapporterat lugnt och mellan andra inslag, om raketer och motanfall och om länder som lyser upp sina byggnader i någons flagga.
Jag hör samma lugn i debatten om vad saker ska heta. Om det heter islamofobi eller antimuslimsk rasism. Om det över huvud taget finns eller bara är berättigad oro. Om man inte måste kunna diskutera problemen.
Det är inte morden jag känner igen där. Det är klassificeringen. Den långsamma förskjutningen av vem som räknas till ett vi och vem som glidit över till ett dem.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
Jag påstår inte att Sverige är på väg mot ett folkmord. Banan är inte ödesbestämd, och den som ser ett förstadium i varje hård debatt har förstått varken Sverige eller massmord.
Det är inte utgången jag känner igen. Det är det första ledet, samma led som i Lemkins kedja, det enda som behöver finnas på plats för att allt det andra ens ska bli tänkbart.
Tryggheten på avstånd är inte oskuld. Det är åskådarens position, densamma som den nederländska soldatens i Srebrenica, densamma som FN-helikopterns.
Jag svarade aldrig kvinnan i Sarajevo. Jag borde ha sagt att frågan hon ställde, vems döda som är mina och vilken kolumn jag hör hemma i, är samma sortering som allt det andra vilar på. Hon utförde den på mig i en foajé, minuter efter en film om just den meningen hon trampade sönder. Aldrig mer.
Min far blev skadad den 19 april och tiger fortfarande om den dagen. Världen såg på och kallade sin tystnad för utvärdering. Jag teg inför kvinnan för att jag inte visste vad jag skulle säga.
Det är tre tystnader. En fars, en sons och världens. Under alla tre ligger samma uppdelning i vi och dem. Min far kunde tala om allt utom om den dagen. Och jag vet inte vad jag ska säga till mina döttrar, som redan börjat fråga, och som en dag kommer att bära det jag inte sagt på samma sätt som jag bär det min far teg om.
Det är så ett folkmord överlever sina offer. Inte i arkiven, utan i en far som tystnar mitt i en mening.
Admir Rahmanović, född 1982 i Zenica i Bosnien, är dokumentärfilmare och kulturskribent bosatt i Göteborg sedan 2008. Hans arbete kretsar kring minne, tystnad och hur krig förs vidare mellan generationer.
Kortdokumentären Re:visiting Jasenovac (2024) hade premiär på Sarajevo Film Festival och har därefter visats internationellt.
Han arbetar nu med sin andra film, Fathers, en personlig dokumentär om en filmare mellan två män: den egna fadern som aldrig talar om kriget, och svärfadern som överlevde två läger och minns i detalj. Filmen rör sig mellan Bosnien och Sverige, medan historien bryter in i nutiden genom nya krig på tv-skärmen.
Hur märks såren från inbördeskriget idag?
Tack för att du skrev det här. Det hjälper mig att förstå och att se samband. Kanske kan jag nu bidra till en mer nyanserad bild i samtal med de jag har runt omkring mig.