Stekta ägg med socker
Vi gick genom gatorna i Al-Rimal, längs den förtrollande De älskandes gata, kantad av doftande jurirosor och höga cypresser. Mina barn minns smaken av äggen som det misstag som hjälpte oss stå ut.
I Gaza har pennan aldrig bara varit ett verktyg för att skriva. Den har varit vår dagliga bön och vår viktigaste strid. Vi är folket som såg till att analfabetismen var noll innan helvetets portar slogs upp. Under 1990-talet tillbringade jag mina unga år i Gazas mest eleganta kvarter, Al-Rimal. I UNRWA-skolorna, i hjärtat av området, vävdes mina första drömmar.
Bilden av min lärare, Kainat, och hennes legendariska auktoritet lever kvar i mig för alltid. Det var hon som lärde mig att skriva vackert. Hon var väldigt sträng och straffade oss genom att låta oss stå upp en hel dag eller skriva av läxan tio gånger, men vi älskade henne genom vår flit och respekt.
Den styrka hon fostrade mig med lade grunden till att jag aldrig gav upp, trots att ockupationen kvävde vår frid med ständiga razzior. Ett tryck som aldrig lättade och utegångsförbud som började redan klockan sju på kvällen.
Jag gifte mig 1996, men år 2003, mitt under den andra intifadan (2000–2005), fattade jag ett svårt och livsavgörande beslut. Trots att jag redan var trebarnsmamma bestämde jag mig för att återvända till skolbänken. Och jag nöjde mig inte med gymnasieexamen, jag fullföljde även mina universitetsstudier tillsammans med mina barn, allt mitt under en kvävande blockad och en morgonstress som aldrig tog slut.
Klockan fyra på morgonen rörde jag mig i mitt mörka kök i Al-Rimal. På grund av elbristen lärde jag mig att hitta allt genom att känna mig fram. Jag memorerade var varje sked och burk stod med hjärtat snarare än med ögonen. Levande ljus vågade jag inte tända av rädsla för de fruktansvärda bränder som skördat så många barns liv i staden.
Men mörkret var inte fritt från misstag!
Jag minns en dag när jag i min djupaste morgonstress förberedde frukost. Jag tog en burk jag trodde var salt och strödde den generöst över de färska äggen vi plockat från våra egna höns i trädgården. Jag insåg inte att jag tagit socker istället för salt förrän barnen började äta.
Med en modersstränghet inspirerad av min lärare Kainat tvingade jag dem att äta upp, och “sockeräggen” förvandlades plötsligt till ett hysteriskt skrattanfall som fyllde hela huset.
Än i dag, trots alla år och allt vi har gått igenom, minns mina barn smaken av de äggen med glädje, som om det misstaget var det “socker” som hjälpte oss att uthärda de bittra dagarna.
Mitt i våra skratt trängde doften av nystekt Gaza-falafel in från butiken under vårt hus och min son Abood sprang ner för att hämta rykande färska bröd. Vi åt ost som jag gör själv och drack te med mynta. Jag förberedde deras skolmackor med zaatar och gurka.
Vi gick genom de vackra gatorna i Al-Rimal, längs den förtrollande De älskandes gata, kantad av doftande jurirosor och höga cypresser som vaktade våra steg. I våra ögon fanns en glimt av trots mot blockadens mörker.
I dag har scenen gått bortom allt förnuft. I två och ett halvt år har ett folkmord rasat, som direkt riktat in sig på skolor och universitet och förvandlat kunskapens tempel till massgravar för fördrivna familjer.
Gazas barn skriver idag sitt alfabet inuti trasiga tält, under ett bombardemang som aldrig tystnar och surret från drönare som viner över deras huvuden. Inget rent vatten, ingen mat som mättar och inga kläder som skyddar mot vinterns kyla eller sommarens hetta.
Men de vägrar okunnighet.
Ockupationen har förstört De älskandes gata, ryckt upp cypresserna och bombat universiteten, men de har misslyckats med att förstå en sak: Gaza i sig är världens största skola.
Vi är fiskarna som inte kan nå havet, men vi är också palmerna som vägrar böja sig.
Skrattet som en gång föddes ur sockeräggen i Al-Rimal är samma vilja och motstånd som gör att skolbarnen idag studerar ovanpå ruinerna. Vi tror på att kunskap är det enda ljus som ockupationen aldrig kan släcka.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
Det är folket i Gaza, små som stora- som är världens förebilder om att inte ge upp- om moral- om principer- om att aldrig böja sig för maktens elit. Det är folket i Gaza och Palestina som är definitionen av mod, stolthet, moral och principer. Världen har mycket att lära sig av människorna i Palestina och just därför vill världen utplåna dem. Men precis som ”sockeräggen” så hittar palestinier alltid en lösning- att inte bara överleva- utan också leva- under tiden världen tittar på hur makteliten försöker förgöra dem. En vacker dag äter vi ”sockerägg” tillsammans i vårt vackra Palestina.